Politikernas rovdrift på den svenska solidariteten

Befolkningsmängden i Sverige har ökat snabbt de senaste decennierna på grund av hög invandring. Det har redan gett upphov till skilda världar inom landet, till och med inom städer. Enklaver växer på olika håll och segregationen är så stor att invånarna i dessa områden knappt själva uppfattar det som delar av Sverige.

Samtidigt ökar den del av befolkningen som inte är självförsörjande, utan hålls under armarna av våra välfärdssystem i form av bidrag och ersättningar. Det gäller särskilt en stor del invandrare som saknar kunskap och humankapital för att komma in på den arbetsmarknad som Sverige har.

Den här ekvationen är ohållbar på sikt, för det var inte så systemet var tänkt från första början.

Solidaritet pressad till bristningsgränsen

Drivkraften att värna dem som står oss nära, har evolutionärt gjort att vi har lyckats samarbeta med varandra. I Sverige har detta under 1900-talet lett fram till ett omfattade välfärdssystem på nationell nivå som omfördelar pengar för att skapa trygghet, stabilitet och välmående hos befolkningen.

Den solidaritet som detta system bygger på pressas nu till bristningsgränsen, både ekonomiskt och känslomässigt, vilket har sin grund i politiska beslut.

Att hjälpa sjuka och svaga är något det finns ett stort stöd för. Men en stor del av skattepengarna går nu till att försörja människor i arbetsför ålder, som kanske aldrig ens i framtiden kommer att betala tillbaka till systemet.

I Sverige har dessutom två i grunden goda principer mixats till ett överdrivet resultat: Välvilja har blandats med rättvisetänk. För att inte skapa för stora skillnader mellan människor i landet, har bidragen varit höga. Särskilt stora barnfamiljer får, när försörjningsstöd och barnbidrag läggs ihop, stora mängder bidrag. Det lönar sig alldeles för ofta att avstå från att arbeta än att arbeta.

Internationellt bistånd, inom landet

Pengar går från skattebetalarna till andra vuxnas permanenta försörjning. Så var inte systemet tänkt att fungera från första början. Denna överföring av pengar kan man snarare betrakta som en sorts välgörenhet, men genom tvång, än som del av ett solidariskt välfärdssystem.

Ett system som omfördelar pengar kräver att de som deltar i det känner att: ”när jag hjälper dig, så vet jag att du kommer att hjälpa mig när jag har det svårt”. Det måste finnas en ömsesidighet i systemet, en känsla av att de som deltar i det också känner en plikt att ge tillbaka till det. Men det handlar även om mer abstrakta saker, som att man kan se sig själv i de andra som deltar i det. Även om man bor i samma land, kan den känslan av samhörighet och gemenskap komma bort.

I det alltmer segregerade Sverige går skattepengar från mer välbeställda och välfungerande områden med större andel svenskar, till områden som de som betalar skatterna inte vill sätta sin fot i på grund av otrygghet och att de inte längre känner sig hemma där på grund av olikheter i språk, kultur och värderingar. Det blir en enkelriktad överföring av pengar, mellan delar av landet som blir allt mer främmande för varandra.

Det svenska välfärdssystemet ter sig alltmer som en sorts internationellt bistånd, fast inom landet.

Skatteuttaget och utgifterna måste vara väl balanserade

Förutom detta bistånd inom landet, så ger Sverige ett mycket generöst internationellt bistånd på runt 50 miljarder kronor per år. Varför? Jo för att ”Sverige är ett rikt land”. Det säger i alla fall de som med lag och hot om straff plockar in dessa skattepengar från oss alla, alltså våra folkvalda. Men det är ju inte deras pengar. Hur länge till kommer detta att fungera? 

Välfärdssystemen, men även hela systemet där skatt tas in och används till gemensamma angelägenheter generellt, måste vara väl balanserat. Om så inte är fallet kan det uppfattas vara ren rovdrift på dem som är nettobetalare till det.

De som månar om välfärdssystemet, men även månar om den känsla av solidaritet som människor i Sverige har haft och fortfarande har, borde börja reagera.

När välfärdssystemets principer inte längre gäller, när det inte längre är en försäkring för att kunna få stöd i svåra tider, så kommer betalningsviljan till slut att minska kraftigt och övergå i agg. Inga kommer att acceptera att deras välvillighet utnyttjas av andra hur länge som helst.

8 reaktioner till “Politikernas rovdrift på den svenska solidariteten”

  1. Money talks. Ofta är väl de som beviljar bidragen socionomer et. al. Förr då jag var yngre ökade man antalet utbildningsplatser vartefter och man hade en plan som byggde på ständig expansion. Till slut upptäcktes att planen skulle leda till att man bara utbildade just sådana stoppades då. MEN om man har lån och en utbildning som passar mindre bra i privat sektor eller in verksamhet i egen regi… Blir lätt som nu . Ligger BUT per år på nästan 100k är verksamheten i en omfattning.som sköter detta Varför skulle man bli effektivare och missa 14 dagar semester utomlands?

  2. Jag känner sju personer som har valt att leva på bidrag. De är alla i medelåldern. Vissa har aldrig jobbat, andra har jobbat ett fåtal år. De får visserligen ”bara” ut ca 10 000 kr i månaden, men det klarar de sig på.

    Själv så sliter jag vidare på mitt jobb, men jag är bra sugen på att också välja bidragslivet.

  3. Så sakligt och balanserat du beskriver läget! Risken med de rådande transfereringarna är just att de urholkar solidariteten. Solidaritet kan inte bevaras om vissa har mer rättigheter och mindre skyldigheter än andra. Ser våra politiker den verklighet du beskriver? Jag skulle tro det. Men jag tror också att många politiker skäms så över konsekvenserna av sin idealistiska politik att de faktiskt inte klarar av att backa. Tyvärr är det nog ungefär lika illa med oss väljare.

  4. Hej.

    Så dags nu, när det är försent för länge sedan. Lögnen ”sänk bidragen så fungerar integrationen/minskar invandringen” trummas ut på allt fler ställen, tills den blir sann.

    Så om min stroke-skadade granne får lägre socialbidrag (han anses av F-kassan som arbetsför ‘bara han hittar rätt plats’ då han dels är helsvensk, dels inte är totalförlamad) så slutar muslimer mörda folk som ritar karikatyrer av deras profet?

    Tror man att integration har med bidrag att göra, och tvärtom, så är man klinisk idiot.

    Säg mig, om du flyttade till Somalia, hur lågt bidrag skulle krävas för att du skulle börja leva, tycka och tänka och värdera som en somalier?

    Det finns ett sätt, som är helt otänkbart och orealistiskt, för att rädda Sverige: utvisning på livstid av minst 1 500 000 människor, varav många är födda här. Framförallt araber, afghaner, och afrikaner men även zigenare och jugoslaver, och alla muslimer (ja, hela dryga miljonen muslimer som bor i Sverige måste ut). Låter det rimligt? Realistiskt? Låter det ens tekniskt och logistiskt genomförbart?

    Nej. Så det är kört, rent demografiskt. Det enda förändrat bidragssystem gör är att det ökar tempot svaga och gamla svenskar avlivas i. Invandrare som ändå inte följer lagar och regler kommer inte att påverkas; de kommer att snylta till sig pengarna andra vägar, som föreningsstöd eller stöd till trossamfund, eller klimatstöd, eller nåt annat.

    Och här kommer ett till stötande påstående: BSS hade 100% rätt. Folkölsfulla skinnskallar hade mer politiskt vett 1985 än 99.9% av politiker och folk.

    Tur man är för gammal för att man ska hinna se slutet. Avkomman tänker emigrera.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare
    PS Den som inte tror mig kan med fördel bosätta sig på Rosengård, Holma, Seved eller runt Professorsgatan i Malmö. DS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s