Ska politikerna könskvotera yrkeskårerna?

Förra året lades förslag fram av regeringen om att ställa krav på könssammansättningen hos styrelserna i privata bolag. Detta förslag fick som tur var inget stöd i riksdagen och gick därmed inte vidare. Men i förslaget skriver regeringen så här:

I promemorian föreslås en ändring av aktiebolagslagen som innebär att minst fyrtio procent av styrelseledamöterna i ett aktiemarknadsbolag ska vara av vardera kön. Avsikten är att lagändringen ska påskynda en positiv förändring av könsfördelningen både i fråga om styrelsen och andra ledande befattningar i näringslivet. Långsiktigt är målsättningen en helt jämn könsfördelning”.

Med andra ord är det bara 50-50 som är godtagbart. Problemet är bara att andelen kvinnor och män i olika branscher, samhällssektorer och yrken idag är mycket ojämn. Var finns rättvisan i att kräva 50 procent kvinnor bland chefer i en bransch där det finns 90 procent män, eller vice versa i kvinnodominerade branscher? Inom landstingen är 72 procent av cheferna kvinnor. Hur ser regeringen på detta?

En naturlig och högintressant följdfråga är om det är ett problem att det i en bransch eller inom en yrkeskår inte är 50-50 kvinnor och män.

Genom att studera samhällsdebatten där röster hörs från intresseorganisationer, journalister och opinionsbildare m.fl. skulle jag säga att svaret på frågan: ja det är ett problem! Allt utanför 40-60 (särskilt där kvinnorna är färre än 40 procent) ses som oroande och illa och de ansvariga ställs mot väggen: ”vad ska ni göra åt den bristande jämställdheten?”

Alla vet förvisso att med könsperspektiv på frågor så ”når man ut” snabbt och lätt i media, vilket gör att alla aktörer gärna brer på ordentligt och lyfter fram just dessa aspekter. Men faktum är att detta grepp, som kanske ursprungligen var ett fiffigt kommunikations-knep, har blivit ett paradigm.

Jämställdhet har blivit liktydigt med 50-50 andel kvinnor och män. I minsta lilla grupp ska individernas kön räknas och målet är att andelarna i alla sammanhang ska vara lika, annars anses det vara dåligt och fel. Om ni hyser tvivel om detta kan ni fundera över hur ofta ni hör motsatsen uttalas, något i stil med: ”för oss spelar det ingen roll om andelen kvinnor och män avviker från 50-50. Vi sätter kompetens och prestation före kön” eller ”vi tycker att fritt val ska råda”.

Regeringen har i sina jämställdhetspolitiska mål att det obetalda hem- och omsorgsarbetet ska fördelas jämt och att kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet. En undran: kan vi i framtiden förvänta oss krav från politiskt håll på att utbildningsplatserna ska könskvoteras? Eller kanske hela yrkeskårer?

Samhällsdebatten kring kön har blivit som ett självspelande piano. Paradigmet att räkna kön tillämpas och sprids helt okritiskt. Det är dags att slå av autopiloten, bromsa in och se vart vi är på väg egentligen.

Den dogmatiska propagandan och det enkelspåriga poserandet kring kön (”vi bryr oss jättemycket om jämställdhet därför klagar vi på andelen kvinnor-män”) måste sluta och analys och argumentation komma in i diskussionen. Regeringen, de andra politiska partierna, lobbyorganisationer, arbetsgivare och så vidare behöver göra sin hemläxa och tala ur skägget: vad är egentligen målet som eftersträvas när det gäller kön och jämställdhet? Vad bygger dessa på för grundsyn?

Om det nu inte är jämställt någonstans borde det väl finnas någon som drabbats av den bristande jämställdheten. Vilka? Genom vilken mekanism? Om det är så att människor idag väljer ”fel” yrken eller utbildning, vilka är dessa? Är det överhuvudtaget rätt att döma individers val (ex yrkesval) som rätt/fel utifrån vad alla andra väljer? Det blir nämligen implikationen av att stirra sig blind på könsstatistiken.

Forskning indikerar att det snarare tenderar att vara så att ju friare människor är (dvs ju bättre faktisk jämställdhet), desto mer könstereotypt väljer de yrken. Det är den s.k. jämställdhetsparadoxen. Hur hänger den ihop med slutsatserna kring ovanstående frågeställningar?

Det här är analyser som måste göras. Krav behöver ställas på att argumentation och åsikter faktiskt hänger ihop. Det är viktigt, för siktar man fel, kommer man att hamna fel.

30 största yrken På tal om kvinnor och män 2016

Källa: På tal om kvinnor och män 2016, SCB.

 

Annonser

Årskrönika MED 2017

Ännu ett år av aktiviteter har passerat för partiet jag är med i, Medborgerlig Samling. I det här inlägget tänkte jag se tillbaks på året som varit. Det är inte bara roligt att ha lite dagboksanteckningar att kunna titta tillbaks på, utan även viktigt för att faktiskt kunna komma ihåg det för historieskrivningens skull.

Vi gick in på det nya året 2017 med ett nytt partinamn, Medborgerlig Samling, vilket förkortas MED (innan hette partiet Borgerlig Framtid). Namnet antogs på extrastämman i oktober 2016. Partiets nya logga med ett blågrönt eklöv (en symbol för kunskap, klokhet och robusthet) blev klar i slutet på november 2016. Då kunde vi äntligen börja trycka upp nya broschyrer, flygblad, jackor och profilprodukter för att marknadsföra partiet mer.

MED-bloggen lanseras

Den 3 januari 2017 lanserade vi vår nya debatt- och opinionssida MED-bloggen. Jag kom att vara huvudredaktör för sidan de kommande 6 månaderna och det var bland det mest utvecklande jag gjort de senaste åren. I framtiden kan jag verkligen se mig själv arbeta som publicist nånstans. Monika Råberg-Hellsing tog över denna roll från mig sommaren 2017.

På MED-bloggen publicerades 191 inlägg under året, varav 99 texter från medlemmar (d.v.s. inte riksstyrelseledamöter eller talespersoner) under Debatt-flödet. Meningen med sidan är att driva debatt i viktiga frågor, ge perspektiv, synliggöra partiets medlemmar som får säga sin åsikt och öva sig på att skriva och synas, men också att visa var partiet står. I kategorin ”MED tycker” gör partiledaren men även andra representanter inlägg och talar för partiet.

Det mest lästa inlägget på MED-bloggen under året var Allmänna arvsfonden ett hån mot de avlidna av partiledare Ilan Sadé som haft ca 31 000 visningar. Det näst mest lästa med drygt 25 000 visningar skrevs av Anna Danieli, Ni politiker har tappat det, utifrån Kalla Faktas reportage där en kvinna inte kunde gå ut med hunden i sitt bostadsområde utan att bli trakasserad.

Ökad räckvidd i de digitala kanalerna

Under året växlade vi upp ordentligt på nätet inklusive sociala medier. Med tanke på att alla konton startades om i september 2016 på grund av problemen som partiet hamnade i, har vi verkligen lyckats med mycket.

Arbetet med kanalerna har blivit mer strukturerat och vi har nu över 6000 följare på både Facebook och på Twitter. På Facebook finns nu även lokala sidor för distrikten och för en del lokalföreningar. Där går även att finna lokala evenemang som partiet håller i. Dessa ska också gå att finna nu via kalendern på partiets hemsida. Rekordet på Facebook i antal visningar för ett inlägg är det från polisen och medlemmen i MED, Thomas Martinsson, som nådde över en miljon. På Facebook kröntes året med en lyckad julkalender.

En ny hemsida för partiet lanserades på hösten 2017. Den byggdes helt ideellt av våra kunniga medlemmar som nu också upprätthåller den. Vi har också några redaktörer för hemsidan och ett mer strukturerat arbetssätt med nyhetsflödet. Under hösten fick partiet också ett eget pressrum. Genom detta system som tillhandahålls av företaget NewsMachine AB så skickas också pressmeddelanden ut.

Vi började även att producera filmer under året och har nu en egen Youtube-kanal. Här är ett smakprov av kort film med Ilan Sadé, inspelad i Visby under Almedalsveckan: Är du MED?

Den interna verksamheten och organisationen

Under våren hölls ett antal stämmor i partiets olika distrikt och lokalföreningar. Det hinner att hända mycket på ett år, personer tröttnar, hinner inte längre engagera sig och så vidare, så bemanningen minskar under året. Med andra ord är det välbehövligt med förnyelser av styrelserna och därmed hela arbetet, runt om i landet.

Den stora partistämman hölls i Göteborg i april. Det blev en väldigt stressig men ändå lyckad tillställning. Vi började med en pressträff som också spelades in. Anledningen var att partiet nu äntligen hade fått in sina 1500 namnunderskrifter som lämnats i till Valmyndigheten för att registreras inför valet 2018. Vi hade tre gästtalare på stämman: Katerina Janouch pratade om yttrandefrihet, professor Inger Enkvist pratade om svenska skolans utveckling, samt Sven Alhbin, f.d. mordutredare och biträdande chef för Länskriminalen i Västra Götaland som pratade om gängkriminaliteten i regionen. Partiledare Ilan Sadé höll också ett uppskattat tal på stämman.

Partiets politik tar tydligare form

Stressen på partistämman berodde på vår intention att diskutera och besluta om så mycket politik på så kort tid. Stämman varade visserligen i tre dagar, men vi är ett diskussionsglatt parti som värnar analys och argumentation.

På stämman antogs inte bara ett nytt partiprogram, som vi har valt att kalla Idéprogram. Även ett antal sakpolitiska program på för oss prioriterade områden, antogs: näringspolitik, skolpolitik, försvarspolitik och rättspolitik. Två program till skulle ha antagits. Demokratiprogrammet hanns inte med till slut när tiden tröt på stämman, men det färdigställdes av styrelsen. Det migrationspolitiska programmet återremitterades till styrelsen för att knådas mer. Nu har det antagits och kan läsas HÄR. Den del som mer rörde integration bröts ut till ett eget program som håller på att göras klart här i dagarna precis.

De sakpolitiska programmen har tagits fram i dialog mellan mer aktiva medlemmar men de har även manglats och diskuterats på partiets interna diskussionsforum, den så kallade ”bbs:en”. Förankringen, medlemmarnas delaktighet och sakkunskapen som de bär på, är jätteviktig för vårt parti.

På vårt interna diskussionsforum går vågorna höga ibland. Ibland är det slagsida åt något håll när det gäller ämnen. Om man inte har det kritiska tänkandet med sig kan man lätt övertolka det som diskuteras där som att det vore hela partiets syn, eller som att bara vissa ämnen är viktiga för partiet. Men så är det förstås inte. Det är bara en liten del av partiets medlemmar som är aktiva där, och vissa är mer flitiga än andra. Klart att deras hjärtefrågor då syns mer.

Generellt är det en konst att arbeta ihop i ett parti. Särskilt i dagens individualiserade samhälle med sociala medier där man kan se och ta del av så mycket av vad personer (i detta fallet andra medlemmar) tycker och tänker. Det händer att medlemmar lämnar partiet i vredesmod bara p.g.a. vad någon enstaka medlem uttryckt, något de ogillar. Eller i protest på grund av att partiet beslutat något i en enstaka fråga som de inte kan acceptera. En lämnade för han tyckte så illa om mig som person! Tråkigt förstås, men det är svårt att göra något åt. Vi måste alla göra våra egna val. Att hantera att man tycker olika ibland, eller att man tycker lika men uttrycker sig olika, är inte trivialt. Men övning ger färdighet. Man blir bättre på det med tiden.

Jag är djupt tacksam för alla uthålliga personer som stannar kvar i partiet och kämpar vidare trots att de inte får sin vilja fram i alla situationer. Utan dem skulle det vara svårt att alls ha ett parti, och det skulle definitivt inte gå att nå framgång.

MED växer ut i landet

Vi avslutade året med att passera 1400 medlemmar. Det största distriktet (motsvarande en region) är Stockholm, där antalet medlemmar nu är fler än 500. Stockholmsdistriktets månatliga MED-pub på And bar centralt i stan har blivit lite av en institution för att träffa partirepresentanter, knyta nya kontakter, och dessutom ha himla trevligt. Pubarna brukar ha någon talare från partiet och är alltid välbesökta av kloka samhälls- och politikintresserade människor. Alla är alltså inte medlemmar. Jag själv försöker gå på varje tillfälle och blir besviken när jag råkar missa ett tillfälle.

Konceptet av lättsamma informella fika- eller pubträffar har under året börjat att tillämpas flitigt även runt om i landet. Bara att få träffa likasinnade och se att man inte är ensam om sin oro över Sveriges utveckling är väldigt skönt. Att sedan kunna ta stöd av varandra i att våga höja våra röster och faktiskt få jobba konkret för en förändring är ännu bättre.

I början av året hade partiet inga lokalföreningar alls (motsvarande en kommun eller några kommuner ihop). Nu har partiet många och även antalet distrikt har ökat. Målsättningen är att bedriva så mycket verksamhet som möjligt lokalt och synliggöra partiet där. Vi bygger alltså partiet från nationell nivå, till distrikt, till kommuner vartefter vi har tillräckligt många medlemmar och aktiva i de delarna av Sverige.

I Skåne och runt Stockholm finns de flesta lokalföreningarna, men den första lokalföreningen som startades var faktiskt MED Laholm redan i januari 2017. Andra som tillkommit under året är bland annat Malmö, Lund, Söderslätt (i Skåne bestående av kommunerna Vellinge, Trelleborg och Svedala), Borås, Täby och min egen kommun Sollentuna. Distrikt (motsvarande regioner) att lägga till de redan existerande, har under året startat i bland annat Jönköpings län, Kalmar län, Dalarna, Blekinge och Kronoberg.

MED deltog i och arrangerade en mängd olika events under året, bland annat ett riksdagsseminarium om framtiden för borgerligheten. På seminariet – som anordnades tillsammans med 16 juni-stiftelsen – delades Finn Bengtsson-priset ut; ett pris för civilkurage i politiken. I år gick det till centerpartiets riksdagsledamot Staffan Danielsson. Ett antal mycket välbesökta talarkvällar hölls i Stockholm, där bland annat Johan Westerholm talade. Partiet deltog även på den alternativa Almedalsveckan i juni, den så kallade Järvaveckan.

Styrelsens arbete och talespersoner

Stämman i april 2017 valde en ny större styrelse bestående av totalt 17 personer. Jag var en dem som valdes. Det sades att det inte skulle gå att jobba med så många i styrelsen, men det gick visst. Snarare var det bra skulle jag säga, i det läge partiet befann sig i. Anna Danieli, vald till partiets 2:e vice ordförande, fick senare rollen som partisekreterare. Den rollen hade tidigare Ilan Sadé haft, innan han valdes till partiledare på stämman hösten 2016.

Efter stämman i april 2017 inrättades även ett verkställande utskott (VU), som skulle fungera mer operativt. Det fungerade ganska bra med arbetet. När ett antal ledamöter lämnade styrelsen och VU i slutet på året så började arbetet halta. Då adjungerades några ytterligare in i styrelsen och VU. Men det är helt klart så att styrelsen behöver fler aktiva som hjälper till med arbetet, med att ta fram underlag och så. Det blir dock bättre med detta ju fler som tillkommer till partiet och vill och har tid att dra ett strå till stacken.

Partiet fick under året sina första politiska talespersoner. Eftersom dessa ses som styrelsens förlängda armar (talar för partiet på olika ämnesområden) så väljs de av styrelsen. I nuläget är också de flesta talespersoner samma personer som sitter i styrelsen, men detta ändras så snart det finns andra som kan och vill ta sig an dessa uppgifter.

Under året startades även vår valkampanj-organisation som vi kallar Riks18, men det var egentligen inte förrän i slutet av året som denna kom igång i  praktiken. Finansiering, resurser, är en av de svåraste nötterna för oss att knäcka. På senhösten tog äntligen det arbetet lite mer fart. Medlemsavgiften höjdes en aning under året, till 250 kr för fullt betalande medlem. De under 25 år och över 70 år betalar 100 kr. Men det behövs betydligt mer resurser än det för att klara av att göra allt som behövs i samband med valet. Det behövs donationer och sponsring.

Samarbeten med andra

MED har som strategi att försöka samla de krafter som vill få till en förändring i Sverige. Här kan det ingå att börja samarbeta med eller gå samman med andra partier eller organisationer. I Sollentuna gick Medborgerlig Samling ihop med ett lokalt initiativ (Sollentunas bästa). Det fördes även under året samtal mellan MED och det politiska partiet SPI Välfärden (ett parti inriktat på pensionärspolitik) som främst är etablerat i vissa delar av Skåne. Inget samarbete formaliserades sedemera utan istället gick SPI:s partiledare, Göran Dandelo, med hos oss och blev äldrepolitisk talesperson.

Almedalen 2017

Självklart var vi med på politikerveckan i Visby, Almedalsveckan. Detta år hade vi sett till att ha många fler partiaktiva på plats, även under en längre tid än föregående år. ”Vaktombyte” skedde några gånger under veckan; vissa gav sig iväg och nya tillkom. Mina partikollegor sov en bra bit utanför Visby, vilket var krångligt att samordna. Eftersom jag visste det – och för att jag är envis som synden – sov jag på sedvanligt vis i tält under veckan och cyklade in till Visby varje dag.

Under ett par dagar hade vi ett eget partytält uppställt nere vid stranden i Visby mitt emot DNs tält. Där pratade vi med folk och delade ut flygblad. Tino Sanandaji besökte vårt tält, höll ett tal, svarade på frågor och sålde och signerade sin bok Massutmaning. Förutom detta var vi förstås överallt, gick på seminarier och synliggjorde partiet bäst vi kunde. Våra jackor är vita och det skämtades friskt om ”var är de vita byxorna?” då vi såg lite ut som vårdpersonal, särskild när vi var samlade som här nedan.

IMG_1932

Middag tillsammans efter en dag under politikerveckan i Almedalen, Visby.

Under Almedalsveckan deltog jag i min första paneldebatt någonsin och pratade om ”populism” med Stig-Björn Ljunggren och Dick Erixon. Det gick ändå hyfsat för att vara första försöket.

Wikipediabråket

Under tiden som partiet hette Borgerlig Framtid var det inga problem att få finnas med på Wikipedia, men efter att vi blivit mer synliga och därmed utgjorde ett större hot mot övriga partier (?) så plockades vår sida bort. Och lades till av nya personer. Och togs bort, och så rullade det på. Detta störde sig Wikipedias redaktörer på så mycket att till slut blockades alla personer som ändrade minsta lilla på Wikipedia som var relaterat till vårt parti. Redaktörerna ansåg det bara vara ”aktivister” (eller vi själva i partiet) som tyckte att vårt parti skulle få finnas med där. Man kan ju tycka att det är aningen märkligt att ett parti somär registrerat för att delta i riksdagsvalet 2018, som bedriver en ständig verksamhet och syns och hörs över hela landet, inte ska kunna finnas med åtminstone med några ord i det standard-uppslagsverk som så många använder idag. Men nej, så var det inte.

Åtminstone ansåg vi att det borde kunna ha accepterats att en rad om oss skulle finnas med på den sida som fanns för det gamla Medborgerlig Samling (MbS) som existerade på 1960-talet men lades ner. En rad som visar att det parti som är aktivt nu INTE är en zombie från 60-talet utan faktiskt ett nytt parti som inte har något att göra med det gamla. Till slut ansågs vi ändå ”relevanta” och nu står vi med på Wikipedia med några rader. Men hur länge det kommer att förbli så vet vi förstås inte.

Mediala framgångar

Vi har skrivit massor av debattartiklar och insändare under året, även varit med i ett antal intervjuer och TV-klipp. En del kan hittas på partiets hemsida. En höjdpunkt var när vår partiledare Ilan Sadé prydde frontsidan i Sydsvenskan och intervjuades i tidningen. En annan var när Susanna Birgersson skrev en krönika om oss i Expressen med rubriken Medborgerlig Samling – så sansade att de inte syns. Personligen kommer jag särskilt väl ihåg min Aftonbladet Debattext Toppuppdragen går till regeringstrogna om regeringens märkliga tjänstetillsättningar som liknar korruption, samt min text på SvD Debatt med rubriken Riskfyllt när SD:are fryses ut. Den texten i SvD blev faktiskt en av de tio mest lästa på SvD Debatt på hela året.

Skuggbudget

Under hösten påbörjades ett arbete med att ta fram en korsning mellan skuggbudget och valbudget. Även detta arbete utfördes – förstås – av våra egna medlemmar. Så det kunde inte bli hur omfattande som helst. Vår nye finanspolitiske talesperson Erik Kärnekull var den som ledde arbetet.

Meningen var att visa vad vår politik kan innebära i praktiken. MED vill ju minska antalet myndigheter för att reducera byråkratin och minska statens kostnader, vilket förstås inte kan göras över en natt i en enda budget och därmed ”få ut” besparingarna direkt. Men vi vill visa hur vi tänker och i vilken riktning vi vill gå. Därav korsningen mellan skuggbudget (på kort sikt) och valbudget (på lite längre sikt). Huvuddragen i budgeten redovisades nu i början av 2018 på vår kick-off men vi ska även plita ner det på ett bättre sätt för att alla som vill ska kunna ta del av det vi gjort.

img_2333.jpg

Erik Kärnekull, finanspolitisk talesperson, pratar om statsskulden under budgetarbetet.

Opinionssiffrorna för partiet

Under året har kategorin ”Övriga partier” ökat hos flera av de stora opinionsinstituten. Men de vill inte redovisa vad som ligger bakom dessa ökningar (många av dem särredovisar Feministiskt initiativ, så de är inte anledningen till ökningen). Men Sentio som presenteras i Nyheter Idag har börjat särredovisa Medborgerlig Samlings siffror. Partiet finns nu också som förval att kryssa i för dem som deltar i undersökningen. I december 2017 hade vi 0,6 %.

Det är oerhört glädjande att se att det vi kämpar med och för, faktiskt ger resultat! Nej, vi har inga 4 % ännu. Men vi har viktigare mål än så: att påverka politiken, de befintliga partierna och ge människor hopp.

Vi tänker delta i valet 2018 och göra vårt bästa. Sedan är det så att vi står för en långsiktig politik. Då bygger vi förstås också ett parti som ska verka långsiktigt. Går det inte vägen nu, att vi kommer in i riksdagen 2018, så kommer vi förstås att fortsätta arbeta och sikta på valet 2022 (eller på de extraval som kanske kommer att bli ett faktum innan det). Resultatet beror i alla fall på det sammanlagda arbete vi och våra sympatisörer lägger ner på detta. Det vi vet är att när vi når människor med vårt budskap, med att vi finns och utmanar övriga partier, så finns ett mycket stort intresse och behov av oss.

 

Putins propagandamakare ler av Oksanens journalistiska metoder

GÄSTKRÖNIKA.

Narrativ”. Detta modeord.

Att sätta frågetecken kring agendor och utforska mediabolags underliggande ambitioner får gärna bli hett 2018. Men som allt som blir trendigt så gäller det att se upp. Det är lätt att lusten att smida medan järnet är varmt gör en oförsiktig.

Sådan oförsiktighet gjorde journalisten och ledarskribenten Patrik Oksanen sig skyldig till när han i Expressen den 30 december publicerade en krönika om ryssvänligt narrativ i Sverige. I krönikan för Oksanen ett resonemang om att ryssvänligt narrativ finns representerat både på höger- och på vänsterkanten. Som stöd för detta påstående nämner han ”Kent Ekeroths Samhällsnytt” (före detta Avpixlat), Nationella Motståndsrörelsen (NMR) och den digitala publikationen Nyheter Idag. Det är omnämningen av den senare som denna krönika handlar om.

Målet är inte att påstå att Oksanen har fel i att Nyheter Idag har ett ryssvänligt narrativ – det vet jag mycket lite om. Istället är poängen att påvisa hur ett så slarvigt journalistiskt hantverk, i sig självt och oavsett sanningshalten i påståendet, sannolikt gynnar den ryska björnens propagandamaskineri mer än vad Nyheter Idag-journalisten Chang Fricks wallraffande reportage från Ryssland gjort.

Patrik Oksanens välvilliga krönika med efterspel krattar manegen för det opinionsmaskineri den med ett varningens finger avser belysa. Inte på grund av sitt innehåll, utan för sitt slarviga hantverk och sin till synes medvetet uppsåtliga metodik som i längden undergräver förtroendet för journalistiken och blottar samhällsdebatten för dessa invasiva narrativ. Det är alltså “kontraproduktiv” som skall in på lodrätt tre.

Några belägg för varför Nyheter Idag har ett rådande ryskt narrativ erbjuder inte Patrik Oksanen i ursprungskrönikan. I en replikväxling på Twitter i publiceringens kölvatten antyds att det är lätt att googla.

Jag kan tänka mig att Putins popcorn går varma när journalister inte längre tycker det är deras jobb att argumentera för sina exempel.

En som upprördes över krönikan var Ilan Sadé som äger bolaget som driver Nyheter Idag. Han är även partiledare för partiet Medborgerlig Samling (förkortas MED), vilket Oksanen valde att poängtera i texten. Varför? Med tanke på att även Kent Ekeroths koppling till Samhällsnytt nämns så kan man kanske gissa sig till att det görs för att sy ihop resonemanget att narrativet har kopplingar både till höger och vänster politiskt. Att kopplingen mellan ryssvänlighet och Medborgerlig Samlings faktiska säkerhets- och försvarspolitik inte synkar på något vis, passade nog inte Oksanens eget narrativ och nämns därmed inte.

Putins partister måste gnugga händerna när de ser västerländska journalister så vårdslöst utgå från att rågången mellan mediala ägare och deras redaktioner inte finns. Det ryska är det nya normala!

I artikelns efterspel har Patrik Oksanen ställt sig oförstående till de kritiker som anser att krönikan kastar skit på Medborgerlig Samling. ”Jag skriver inte om MED” och ”jag har skrivit om Nyheter Idags narrativ. Jag har inte skrivit om MED som parti” är några exempel från sociala medier. Fast om han inte skriver om Medborgerlig Samling varför nämner han då partiet? Om Nyheter Idag på egna meriter representerar högern så är ägarens politiska kopplingar rimligen inte relevanta för att ro i land argumentet.

Med tanke på att artikelns mål är att rikta sökarljuset mot Rysslands lakejer är kanske intentionen att påstå att Ilan Sadé personligen är en rysslandslakej?

I Duman korkas det nog en extra flaska varje dag guilt by association (skuld genom sammankoppling) appliceras i västerländsk press och aktiva i politisk opposition smutskastas utan att journalisten i fråga ens förstår problemet.

I en uppföljning till ursprungskrönikan, efter att Ilan Sadé beretts utrymme i Expressen att utkräva en ursäkt, presenterar till slut Oksanen belägg för att Nyheter Idags narrativ är ryssvänligt. Trots att Nyheter Idag är en helt digital publikation får vi som läsare klara oss utan länkar eller långtgående citering. Han verkar vilja beskriva och tolka det, enligt honom, anmärkningsvärda underlaget åt mig.

På Röda torget ryser de av vällust. Att legitimera tolkningsföreträde är lysande. Litauen se upp!

Ilan Sadés bolag Publicism NITEK AB äger Nyheter Idag sedan 2016. Flera av Oksanens exempel härrör enligt honom själv från 2014. Det vill säga långt innan det ägarförhållandet som han tycker är relevant uppstod. Enligt både Nyheter Idags Chang Frick och Ilan Sadé själv i repliken i Expressen har också minst en av artiklarna en tydlig satirisk intention. Den intentionen ifrågasätter Patrik Oksanen. Själv konstaterar jag att ”mer ishockey” och “billigare sprit” är rätt tunna argument i kampen för att uppnå narrativets målsättning om att främja strategiska mål för Rysslands i utrikespolitiken. Putin förstår nog inte heller satir.

I sin replik till Sadé skriver Oksanen:

Som partiledare får man tåla att ens privata affärer granskas, ifrågasätts och diskuteras. I stället för att visa den mognad man kan förvänta sig av en partiledare väljer Ilan Sadé att spela den kränkta rollen och blanda ihop sitt parti med sina affärsintressen.

Granskas. Ifrågasättas. Diskuteras. Det var du som sa det. Här är hela stycket från ursprungskrönikan:

”I Sverige ser vi hur rysk propaganda är det rådande narrativet på den högra kanten från Kent Ekeroths (SD) Samhällsnytt och Nyheter Idag, som drivs av ett bolag som ägs av Medborgerlig Samlings partiledare ordförande Ilan Sadé, och sedan vidare hela vägen till nazisterna i NMR.”

Russia Today tar de extra lång lunch när kraven på vad som anses vara granskning, ifrågasättande och diskussion ligger på den här nivån. Frågan är också vem det egentligen är som har svårt att hålla isär saker.

För att understryka hela härligheten så hittar man bland kommentarerna till krönikan och till repliken reaktioner på Twitter som ”Patriks svar är ju klockrent” från folk, även sådana som är politiskt aktiva.

Inget gör väl propagandamakarna på Pravda mer hoppfulla om framtiden än när ribban för att bedöma journalistik sätts så lågt.

Vad Nyheter Idags publicistiska ambitioner och redaktionella inriktning är vet jag som sagt lite om. Inte blev jag klokare efter detta. Det jag däremot tror mig veta är att det är väldigt angeläget att inte bara ”narrativ” blir temat för 2018 utan även återupprättandet av det journalistiska hantverket.

Kim Lund, professionell narrativmakare

Jag röstade inte på Miljöpartiet

I dagarna ska jag skriva på en så kallad kandidatförsäkran för att jag ställer mig till förfogande för riksdagslistan för Medborgerlig Samling (MED). Genom att underteckna den skriver man under på partiets åsikter och lovar att man ska bete sig väl, delta i partiarbetet och så vidare. Då påmindes jag om när jag gjorde motsvarande innan förra valet 2014, då för Miljöpartiet.

Generellt är det en stor sak för mig att skriva under såna där försäkransdokument, eftersom de faktiskt betyder något för mig. Ett sådant är inte bara ett papper, vilket som helst. När jag skriver på så förpliktigar det. Då binder jag upp mig samvetsmässigt.

Kandidatförsäkran för MP låg hemma på skrivbordet i många dagar innan jag till slut lyckades skriva på. Det hade hänt så mycket i svensk politik och med Miljöpartiet. Jag hade sett hur partiet betett sig och vilka förslag som antogs till valmanifestet, beslut som jag ansåg var uppåt väggarna. Sedan hade jag ju också opponerat mig en del offentligt och sagt att jag inte höll med om vissa saker. Om jag mot all förmodan skulle komma in, skulle jag kunna arbeta med de andra miljöpartisterna som tyckte radikalt annorlunda? Mycket tvivel och funderingar blev det.

Till slut skrev jag på och skickade in pappret. Om jag kommer ihåg rätt så uppgav jag till slut en avvikande åsikt, att jag var emot könskvotering. Det hade jag faktiskt till och med stått i plenum och argumenterat emot på en MP-kongress. Att i alla fall markera emot något av det jag ogillade kändes viktigt, men egentligen borde jag skrivit dit mer.

Nu ska jag alltså skriva under motsvarande för MED och läget är ett helt annat. Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta nån liten ynka fråga som jag kan anmäla avvikande åsikt i, en fråga i vilken jag skulle gå emot partilinjen om jag ställdes inför en omröstning i riksdagen. I nuläget kan jag dock inte hitta någon fråga.

Vår politik är klok, men jag har också en förståelse för att i många svåra frågor finns inga idealvägar. I många fall finns det bara mindre bra politiska beslut och vägar att ta som sedan kommer att behöva testas, utvärderas och korrigeras, om de inte visar sig fungera väl nog. Sedan finns frågor där partiets åsikt för mig inte spelar någon större roll. Visserligen föredrar jag exempelvis principiellt republik före monarki, men det är verkligen inget som är en show-stopper för min del. Jag klarar ändå att framföra åsikten för partiets räkning, att vi vill bevara monarkin som den ser ut idag, eftersom jag förstår argumenten.

Det känns oerhört skönt! Jag har inte för en sekund ångrat att jag lämnade MP och att jag gick med i Medborgerlig Samling (som då hette Borgerlig Framtid).

Tillbaks till valet 2014: Jag deltog i provvalet i Stockholms län för Miljöpartiet och fick en del röster, trots att jag var ganska okänd. När riksdagslistan sattes så kom jag med på den (plats 20 på listan), även om jag flyttades ner en aning från min placering i provvalet.

När jag stod där i båset på valdagen och skulle stoppa i valsedlarna i kuverten så gick det inte. Jag kunde inte, med samvetet i behåll, stoppa i valsedeln för MP i valet till riksdagen; den valsedel som jag själv stod med på. Partiet var inte värd min röst helt enkelt. JAG var inte värd min röst! I kommunvalet (där jag stod på andra plats på listan) och i landstingsvalet röstade jag dock MP.

Blankt har jag aldrig någonsin röstat i ett val och kommer sannolikt inte heller att gör. Så vad blev det i riksdagsvalet istället? Jo det blev Centerpartiet, för att de åtminstone inte var så galna som Miljöpartiet när det gällde kön och identitetspolitik. Samt för att de inte ignorerar hållbarhetsfrågor och förstår att näringsliv och företagande spelar roll för Sveriges utveckling.

Med andra ord har jag inte gett mitt stöd till den sittande regeringen, vilket känns väldigt bra. Men jag ångrar min röst på Centerpartiet eftersom partiet i flera avseenden har tagit över Miljöpartiets mer utopiska syn och sätt att driva politik på. Deras gränslöshetstänk gällande migrationsfrågor är problematisk och deras floskliga utspel de senaste åren om fler poliser och ökad trygghet är plågsamma att bevittna. Det är bara tomma, populistiska ord. Det är inte modigt och ansvarsfullt att ”svänga” när media (!), andra partier, för att inte tala om invånarna, redan kommit till insikt för länge sedan. Bra politiker och partier följer sin moraliska kompass och agerar i tid – särskilt när de själva sitter vid makten! – för bästa möjliga utfall.

Som jag skrivit tidigare upplever jag att jag har hamnat lite ute i kylan nu som opinionsbildare bara för att jag är partipolitiskt anknuten just till MED och inte ett annat parti. Men när jag tänker på det lite djupare är priset att betala ändå överkomligt. Jag har inte bara suttit och surat och gnällt på att alla andra ska ändra sig eller göra något. Istället har jag valt att vara med att bygga upp ett nytt politiskt alternativ som jag med gott samvete kan och vill rösta på i valet 2018. Det är inte fy skam.

#metoo och det förtvinande personliga ansvaret

Först talar ingen om det – sedan talar alla om det. Flockbeteendet är Sverige i ett nötskal. Jag pratar om #metoo, kampanjen mot sexuella trakasserier.

Debattartiklarna och hashtagsen har avlöst varandra när människor i olika branscher och samhällssektorer har biktat sig om vad de utsatts för.  Att #metoo har dragit fram problem i ljuset är självfallet positivt och sent är bättre än aldrig, men vi är i stort behov av fler och djupare analyser av vad som faktiskt pågår.

Det jag har funderat över är: Finns det inte redan lagar, regler, policys och handlingsplaner som säger att detta inte får förekomma? Jo, massor! Och de allra flesta människor tycker dessutom inte heller att sådant som kommit fram är okej. Ändå händer det, uppenbarligen, att det ses mellan fingrarna med övergrepp eller trakasserier. Och kommer det fram resulterar det alltför sällan i några konsekvenser för den som betett sig illa. Varför?

Människor som fått en uppfostran och har ryggrad och integritet behöver inga nedskrivna policys för att agera mot något de uppfattar som omoraliskt. De gör det som är rätt för att det är just rätt. De skrupelfria knölar som saknar moral kommer inte att programmeras om lätt av fina ord i en policy, hur lång och välskriven den än är. Med andra ord räcker det inte med ord och handlingsplaner för att dessa ska fylla sin funktion. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det är människor, individer, som upprätthåller och tillämpar policys – eller inte.

För att våga protestera emot någons destruktiva agerande krävs integritet och personlig styrka. Ett grundläggande problem i Sverige verkar vara att det saknas integritet och mod för att sätta ner foten och säga: ”det här är fel!”! Särskilt då ingen annan gör det. Bristerna kan således ligga i efterlevandet av de normer som vi ändå är hyfsat ense om.

I Sverige har många en tendens att vilja smita undan jobbiga konfronterande samtal och konflikter, även mer simpla meningsskiljaktigheter. Att det är obekvämt och obehagligt för många att säga ifrån märks på den tendens jag tycker mig se, att man gärna vill förvrida sin egen åsikt till objektiva fakta. På så vis behöver ansvaret för åsikten inte falla tillbaks på en själv. ”Nä men det är inget jag hittat på. Det är så”. Etik och moral går dock inte att bevisa. Det är åsikter som bygger på värderingar. I fallet med sexuella trakasserier handlar det i allra högsta grad om moral, rätt och fel. Visst kan man resonera kring och undersöka vilka konsekvenserna blir av olika moraliska ställningstaganden, men det faller ändå till slut tillbaks på en subjektiv åsikt. Moral kan inte bevisas.

Kanske är rädslan för konfrontation anledningen till att det läggs så mycket tid och kraft på att försöka sätta moralen på pränt i form av policys och värdegrunder. Genom att ta fram regler kan man känna sig nöjd med att ha gjort något, agerat, som dessutom är hyfsat smärtfritt och enkelt. Det finns en förhoppning om att ”systemet” kan sköta tillrättavisandet i vårt ställe så att vi som individer slipper de jobbiga samtalen och att vara den som säger: ”Stopp! Så gör man inte. Det är inte okej!”. Här finns heller inga genvägar. Utan den mänskliga kraften bakom de moraliska tillrättavisningarna så kommer de inte att ha effekt. Fina ord på papper lever inte utav sig själva utan lever genom de människor som tillämpar dem.

Resultatet på samhällsnivå avgörs av summan av invånarnas samlade ageranden. Det personliga modet och ansvarstagandet är det centrala och det som gör skillnad på makronivå. Här kan det konstateras att det inte ser ljust ut för framtiden, eftersom vi steg för steg har monterat ner de mekanismer och samhällsinstitutioner som funnits där det personliga ansvaret har övats.

Här i Sverige har vi de senaste årtiondena sett allt mer av relativism, ”normkritik” och bekämpning av legitima hierarkier. Det finns inget rätt eller fel längre – det finns bara olika sätt. En god intention i vissa fall, men kan också slå väldigt fel om det går för långt. De danska barnpedagogerna Jesper Juul och Helle Jensen anser att de skandinaviska länderna har varit först i världen med att ha frångått en ”traditionell lydnadskultur” vilket betyder att det nu inte ens är självklart att lyda auktoriteter så som föräldrar eller lärare.

Inte minst Socialdemokraterna har varit pådrivande i att plocka allt mer ansvar från individen och flytta det till deras omgivning,  andra människor, till ”samhället” och till staten. Inte undra på att vi får ett samhälle av hjälplösa, eller ska man kanske våga säga: fega, människor.

För att ta ett exempel så skrev jämställdhetsminister Åsa Regnér och regeringen en text på SvD Debatt om #metoo i politiken (”Nu måste ni män kämpa för jämställdhet”). I identitetspolitisk anda försöker de som vanligt styra bort från det personliga ansvaret till att lägga det på grupper istället. Eller ja, en av könsgrupperna: männen. Detta är splittrande och kontraproduktivt. Regnér har dessutom mage att i texten blanda in andelen av könen på riksdagslistorna. Det är helt irrelevant för existensen av övergrepp.

Kollektivism, som att räkna män och kvinnor i olika sammanhang, faller sig väl i media och är lätt att ta till sig för dem som inte tänker längre än näsan räcker. Denna ”strategi” leder dock självfallet inte mot någon lösning. Problemställningen blir om något bara än mer grumlig. Andelen kvinnor eller män i ett sammanhang har noll att göra med om det är en trygg miljö eller inte. Åtminstone i Sverige 2017 med de landvinningar som vi gjort tills idag.

Övergrepp sägs i artikeln handla om jämställdhet, men hur många skulle vara nöjda med en situation som innebär att män och kvinnor har det lika uselt? Få, hoppas jag. Målsättningen bör rimligen vara att skapa ett bra och fritt samhälle där människor – både kvinnor och män – känner sig trygga och blir väl behandlade. Ett samhälle som inte bara har normer som bidrar till en sund och respektfull miljö, utan där individer faktiskt vågar agera utifrån dessa normer.

För att det ska gå att ta ansvar för något, måste man också ha makt att påverka situationen. Att dela ut diffus ”skuld” på vanliga människor för vad andra gör på andra sidan landet fungerar inte. Alla har vi en möjlighet att agera där vi befinner oss och säga ifrån mot sådant som vi anser är fel. Politiker har ett extra stort ansvar då deras makt att påverka sträcker sig längre än gemene mans.

Vi behöver odla ett samhällsklimat (eller kanske snarare återgå till ett?) där dessa färdigheter övas och förmedlas mellan människor; i hemmen, i skolan, på arbetsplatser, på fritiden. I princip handlar det om en kulturförändring.

#metoo får inte stanna vid förfasande och tron att det nu blir ändring för att ljuset riktats mot övergrepp och trakasserier, men vi kan inte heller tro att det finns några snabba universallösningar. För det finns inte.

När matriarkatet möter patriarkatet

Samhällen genomgår ständig förändring, på alla plan. För att kunna göra trenderna synliga och diskutera vad som händer behöver man våga generalisera och måla med stora penseldrag. Här är nu lite sådana tankar om samtiden och utvecklingen.

Det sociala trumfar logik och kunskap

Logik och konsekvenstänkande bygger på systematik och tydliga regler. Det är principer som också hela det vetenskapliga synsättet bygger på. När det gäller relationer, det sociala, finns det däremot inga bevisbara rätt och fel. Där finns bara åsikter och känslor. Det jag ser är att vi i Sverige hamnar allt mer i det senare, oavsett samhällsområde.

De senaste årtiondena har det hänt saker på arbetsmarknaden. Betydelsen av social kompetens vid rekryteringar har ökat. Utåtriktade, flexibla personer med välutvecklade ”känslospröt” är det som efterfrågas. Experter som är just experter inom olika områden men inte har den bästa kommunikativa förmågan eller har lätt för att läsa av människor, de har en rejäl uppförsbacke.

I svenska skolan halkar pojkar, som grupp, efter. Men inte nog med det. Man har hittat bevis för att tjejer, som grupp, i skolan ges högre betyg än vad nationella proven visar att de borde ha. Tendensen: det lönar sig vara socialt kompetent och följsam redan som barn.

Fokus på det sociala har ökat lavinartat i skolan. På mitt eget barns utvecklingssamtal nyligen fanns tio frågor att diskutera kring. De cirka åtta första handlade om hur barnet mådde och hade det i skolan, de två sista frågorna var relaterade till vad det faktiskt hade lärt sig.

Skolan ska ”kännas” bra. Denna målsättning krockar naturligtvis med lärandet, som inte på något vis är enkelt eller alltid känns bra. Snarare kräver utveckling ansträngning och att man även gör tråkiga – men viktiga – saker, även om man är trött eller timmen är sen. Betygen ses som hinder för barnen. Omtanke och välvilja styr. Kunskapen kommer i andra hand. Lärarna har alltmer blivit vän med eleverna, och får då förstås motsvarande respekt som en vän – inte som en auktoritet och kunskapsförmedlare. Valutan blir snällhet och medgörlighet.

Vartefter värdet av kunskap devalveras i samhället, generellt, tappar fler yrkesroller sin auktoritet; en sorts rättmätig överordning baserad på sakkunskap och erfarenhet. Av omtanke om de stackars förövarna reduceras till exempel poliser till kompisar och dialogpoliser, vilket inte direkt gör stenkastning på polisen särskilt förvånande.

Emotionaliteten i politiken

Inom politiken i Sverige har betydelsen av emotionella argument ökat. De senaste åren har debatten på riksplanet närmast blivit en karikatyr. Det är som om den inte längre sker här på jordklotets yta utan i ett parallellt universum. Hur migrationsfrågan hanterats är ett typexempel. Betydelsen av något bedöms i högre grad utifrån var något sägs och av vem än det faktiska innehållet och vilka implikationer det har rent konkret.

I landets högsta beslutande församlingar praktiseras öppet mobbing där vissa partier ges stämplar som paria. Oavsett vad de gör och säger behandlas de likadant. Inte bara de politiska aktiva får smaka på sleven utan även privatpersoner eller andra initiativ som kan hota konsensus. Allt för att signalera till resten av flocken att det enda som godtas är ”rätt” bemötande av elementen. Mina tankar går här till klick-bildningen bland tjejer i skolan. Målet är att hålla ”dom andra” utanför genom maktbeteende i form av subtila signaler och syrliga markeringar.

Tjänstemän och chefer i offentlig förvaltning, såna som egentligen ska vara opartiska, tillsätts utifrån känsla. Man ska vara på samma frekvens som dem man tillsätter för att det ska kännas tryggt. Det vill säga man ska tänka på samma sätt och dela åsikter och ideologi. Ja-sägare, helt enkelt. Mindre viktigt är personlig integritet och att följa de lagar och regler man är satta att följa i sitt uppdrag. Myndighetsaktivism, att gå efter sin egen moraliska kompass istället för sin uppdragsgivares (folkets), förekommer och är i princip tillåtet i dagens system, trots att det inte borde vara det.

Enligt den politiska retoriken är en person som inte har det lika bra som andra, ”utsatt”. För vad kan man undra? Jo den hemska omgivningen som inte ger den enskilde vad den vill ha. Med språket som verktyg handlar det om att väcka känslor av skuld och skam hos andra, som påtryckningsmetod. De som behärskar kritiskt tänkande och logisk förmåga vet dock att faktiska resurser, tid och pengar, förstås inte är lika oändliga som medkänsla. Och det som kortsiktigt känns bra, kan rycka undan möjligheter att agera i framtiden.

Hela det svenska rättssystemet är fullt av omtanke – om förövaren. Lagarna säger att brott ger ett visst straff, men hela systemet arbetar på varje nivå för att det straffet inte ska utges eller avtjänas. Straff ges ständigt från den lägre delen av straffskalan och automatisk frigivning sker efter två tredjedelar av straffet. Ett sorts mamma-syndrom. En mamma ser alltid sitt barn i ljus dager. Hela samhället tycker att människorna är deras barn och ska tros gott om. Eller kanske är det snäppet värre? Att de som blivit drabbade av den hemska rättsstaten måste tas om hand om lite extra? Som IS-terrorister som återvänder och möts av bostäder och jobb. Tankarna leder osökt till det så kallade Stockholmssyndromet.

Den mjuka makten

Det sägs att kvinnor inte har mycket makt i Sverige, men det finns betydligt mer makt som utövas än den som brukar synas i sömmarna, exempelvis i en företagsledning. Vet inte om ni noterat att en del män refererar till sin partner, mamman i familjen, som ”regeringen”. Mamman, kvinnan, påverkar med mer mjuka maktmedel, till skillnad vad som gäller på formella möten i bolag.

Ett typexempel på social makt är det värdegrundsarbete som i dag är högsta mode. Gemensamma regler på ett papper som ger sken av att vara rättvisa och logiska. De betyder dock inget förrän uttolkandet görs. Uttolkandet görs av dem som sitter på makten och utgör därmed inget som helst skydd för den enskilde som kan anklagas för att ha brutit mot dem. Med andra ord är det ett verktyg som kan användas hur som helst, när de vid makten anser det behövs.

Genusvetenskapen är ett annat exempel på den sociala maktens finurliga upptåg. Genom att omvandla politiska åsikter till vetenskap och ha fått in det i akademin har läran getts legitimitet. En lära som baseras på känslor och åsikter om makt mellan grupper. Med andra ord har vi här igen vi-och-dom-andet jag nämnde ovan. De som råder över denna lära om hur världen ser ut och fungerar är de invigda personer som delar de åsikter som läran bygger på. Andra, som påtalar att världen är mer komplex eller att vi är biologiska varelser i grunden, anses okunniga och göre sig icke besvär att kritisera – de förstår ju inte. Nu sker detta alltså under skydd av vetenskaplighet. Teologi ligger närmre till hands som beskrivning. Men det hindrar inte nuvarande regering från att jobba hårt med att trycka in detta på alla statens områden.

Yin och yang

Kvinnor har genom sin reproduktiva roll som är både biologiskt och miljömässigt betingad, i uppgift att hålla ihop familjen. De har därmed slipats i det sociala spelet och i att använda det subtila, känslorna, för att påverka. En inte orimlig tanke är att om kvinnor och män som grupper beter sig lite olika och har lite olika egenskaper, borde kvinnors intåg på arbetsmarknaden och i samhällets maktskikt ha påverkat hur samhället ser ut.

Precis som patriarkala samhällen kan skapas, vilka knyts till mer manliga egenskaper och beteenden, borde man kunna skapa matriarkala samhällen som bygger på de mer kvinnliga egenskaperna och beteendena. Ser de ut som i Sverige? Där det sociala och känslorna står i centrum mer än konkreta prestationer och resultat. Där ”mjuk makt” praktiseras. Där tydlighet är härskarteknik och där det anses fult att jämföra konkreta resultat och prestationer.

Nu har jag spekulerat friskt här ovan, vilket säkert irriterat många. Men även om vi helt bortser från alla galna associationer och generaliseringar ovan kan ändå frågan ställas: Vad händer när ett ”mjukt” omhändertagande-samhälle som vårt svenska, möter helt andra kulturer och ageranden som bevisligen existerar idag på andra ställen på jordklotet? Sådana kulturer där makt inte är något man får till skänks av generösa människor, utan något man tar sig. Såna kulturer där mjäkiga lagar och regler tas som en signal om att de får rundas. Kulturer av sträng religiositet och dogmer. Kulturer där könen skiljs åt från barnsben och kvinnor säljs som prylar. Där våld verkligen anses vara ett legitimt sätt att utöva makt.

Vem vinner denna ”kamp”? En ledtråd kanske ligger i att det i historien har funnits väldigt få samhällen som styrts av kvinnor.

Värderingar löser inte problem

Mycket i samhällsdebatten handlar nu om värderingar. Politiska partier försöker upphöja sig själva genom att visa på sina egna goda värderingar och markera avstånd mot andras påstådda mindre bra värderingar.

Problemet är dock att detta med värderingar bara är en lek med ord i en tanke- och känslovärld. Bara för att man har en samling värderingar så har man inte en politik. Bedriva politik handlar om det som är konkret. Det är handling här i den fysiska världen. Det är att agera för systemförändringar, nya lagar, att fördela en begränsad mängd resurser på olika områden och människor.

Om inte värderingar konkretiseras betyder de inget och går heller inte att förstå. Här tycker jag att det finns ett problem i hur partier granskas och ifrågasätts av både media och allmänheten. Vissa partier rapporteras om mer utifrån sina värderingar. Vissa andra rapporteras om och bemöts utifrån deras konkreta förslag. Det blir en obalans som inte är bra.

När Centerpartiet nämner sin ”öppenhet” eller Miljöpartiet talar om ”alla människor lika värde” må det låta fint, men inte förrän det förklaras och sätts i en större kontext så kan man göra en bedömning över hur bra denna retorik faktiskt är. I vilka sammanhang och hur omsätts detta i praktiken? Hur korrelerar det med övrig politik? Vad ges företräde när olika för partiet viktiga principer krockar med varandra? För det gör de.

Å andra sidan Sverigedemokraterna till exempel (men även andra partier) får sina värderingar ifrågasatta när de kommer med politiska förslag för att förändra. Rimligen borde partierna själva förklara, tillåtas förklara, vad deras förslag baseras på för analys, avvägningar och värderingar.

Om kopplingen mellan värderingar och politiken hamnar för mycket i skymundan blir det svårt för människor att ställa dessa olika partier med tillhörande politik emot varandra.

Att tala för mycket om värderingar i debatten som rör politik är att lägga dimridåer som ger en bild av att politik är enkelt. Det är inte det, utan precis tvärtom. Värderingar ger guidning, en riktning, men sedan är det analys, hårda prioriteringar och mer eller mindre dåliga beslut. Aldrig går det att blidka alla människor, inte ens sina egna önskedrömmar om hur världen borde vara eller ens hur man själv vill agera. Alla beslut man tar och val man gör har baksidor och negativa konsekvenser för någon någonstans.

I tider som nu där det behövs mycket förändring för att lyckas styra undan från problem som byggs upp och riskerar explodera i ansiktet på oss, så borde alla försöka skilja bättre mellan värderingar och konkret politik.

Var sak har sin tid och plats. Som jag sagt förut: man kan inte bygga ett bra land på floskler. Bara konkret politik och handling kan lösa problem.