Om myndigheternas uppdrag att ge nyanlända praktik

Jag vet inte hur många som känner till det, men efter flyktingkrisen, 2016, fick våra myndigheter ett särskilt uppdrag från regeringen att ta emot nyanlända arbetssökande för praktik, genom Arbetsförmedlingen. (Nyanlända = asylsökande som fått uppehållstillstånd). Jag har tagit fram lite information om det. Här kommer den tillsammans med några reflektioner av mig.

Med uppdraget till myndigheterna ville regeringen se till att nyanlända snabbt skulle komma i arbete. Regeringens skriver i beslutet ”Den ökade invandringen innebär möjligheter för Sverige och kan bidra till en växande och dynamisk ekonomi”. Syftet med praktiken var att nyanlända skulle få utveckla sina kunskaper i svenska, få ett ökat nätverk och kunskap om arbete på statliga myndigheter. Och regeringen ansåg att staten ska vara ett föredöme och ställa upp med praktikplatser.

Först gavs ett uppdrag för åren 2016-2018. Sedan togs ett nytt beslut för 2019-2020. Förutom detta har de ca 250 förvaltningsmyndigheterna också haft ett särskilt uppdrag att anordna praktik för personer med funktionsnedsättning.

Statskontoret har följt hur det har gått med uppdraget. Målet var att myndigheterna sammanlagt skulle anordna 1000 st praktikplatser per år för nyanlända respektive personer med funktionsnedsättning. Målet nåddes inte. Det blev bara 2813 nyanlända (fram till feb 2020). Motsvarande totala siffra för personer med funktionsnedsättning var 1165 stycken. Betydligt fler nyanlända hade praktik de första åren. Sedan minskade det drastiskt. Det sista året (mars 2019-feb 2020) hade endast 184 stycken praktik.

Inte alla myndigheter tog emot nyanlända. Fem myndigheter tog emot hälften av alla: Skogsstyrelsen (557 st, mycket pga ett tidigare uppdrag att ge praktik), Trafikverket (371 st), Arbetsförmedlingen (211 st), Transportstyrelsen (122), och Skatteverket (170 st).

Man kan undra lite vad de nyanlända gjort tex på Transportstyrelsen, MSB och Kriminalvården. I bilden nedan finns lite allmän info, men mer info än så har jag inte. Kan nämnas: Försvarsmakten tog inte emot några nyanlända praktikanter.

Vad hände då med de nyanlända efter praktiken? Enligt statskontorets presentation så visar uppgifter från Arbetsförmedlingen att av de nyanlända var 43 procent i arbete 90 dagar efter avslutad praktik. 3 procent var i arbete utan stöd. Med andra ord var 40 procent av dem i arbete, men med någon form av stöd.

Reflektioner

Att målet om 1000 platser per år inte nåddes är inte oväntat, då det går åt mycket tid och resurser till att handleda människor, särskilt om de inte behärskar svenska och det handlar om regelstyrda myndigheter. Regeringen har nog bara tagit en siffra ur luften när de sagt 1000 praktikanter per år. Som vanligt handlar det tyvärr mer om att visa upp hur storsint man är, än om att ta verklighetsförankrade beslut.

Sedan kan man också diskutera om det är rätt att ge just nyanlända förtur till praktik. Man får ändå kalla detta förtur, då det är ett särskilt uppdrag för myndigheterna att leverera på. Resurserna är inte heller oändliga till organisering och handledning. Prioritering krävs med våra gemensamma resurser. Regeringen tyckte att nyanlända och personer med funktionsnedsättning skulle prioriteras.

Orwellskt typsnitt ska censurera bort ”hat”

”Imagine a world where all hate could be rewritten”. Smaka på den frasen. Låter det lockande att leva i ett samhälle som försöker förverkliga den utopin?

Frasen kommer från en YouTube-film från det svensk-finska IT-företaget Tieto EVRY. De gör reklam för sitt nya typsnitt: Polite Type. Det är ett nedladdningsbart open-source typsnitt som när man använder det automatiskt skriver om eller stryker över (blurrar) ord och fraser som kan såra eller kränka andra människor. Enligt Tieto EVRY är det ”världens första typsnitt som korrigerar kränkande ord och föreslår bättre alternativ”.

Syftet uppges vara att förhindra nätmobbing bland barn och unga. Det har tagits fram tillsammans med genusvetare, diskrimineringsexperter, antirasister och representanter för olika religioner osv. Redan här ringer klockor. Även om syftet är gott, att motverka nätmobbing, är detta ett verktyg som bör stanna som pedagogiskt verktyg för diskussion, anser jag.   

Om språkets värde och naturliga föränderlighet

Det är så många problem med detta initiativ, så det är svårt att veta var man ska börja. Jag hör redan invändningen mot kritiken: ”Jamen detta handlar bara om enkla saker för barn”. Fast det är det inte. Att det ska användas för barn och unga har också implikationer. Men framför allt riskerar detta angreppssätt att försöka mota problem att påverka samhällsutvecklingen synnerligen negativt i förlängningen.

För det första handlar det om funktionen hos ett sådant verktyg. Språket förändras ständigt. Vilka ord som används i mobbing eller nedsättande tal förändras – särskilt snabbt om de censureras eller försöker städas bort för att hindra människor att uttrycka dem. Nya ord, liknelser och uttryck kommer att dyka upp, som censureras bort eller ändras också. Det är en konstant kapplöpning.

Problematiken finns alltid att nedsättande ord ofta är riktiga ord, men som tas ur kontext. Ordet autistisk kan användas nedsättande, men det är också ett ord och diagnos som finns och behöver användas. Andra ord som används som nedsättande, kan användas av personer i vissa kretsar för att beskriva sig själva och för att kommunicera dem emellan. N-ordet är ett sådant exempel. Det görs inte i negativ bemärkelse, utan för att stärka samhörigheten.

Inte heller går det att diskutera sådant som rasism och liknande, om orden för att förklara och beskriva dem, censureras. Detta sker på Facebook redan, att viktiga samhällsdiskussioner stryps. När ordet nazism inte får nämnas eller förklaras, går det heller inte att bekämpa nazism.

Genom att döma ut ord i censurverktyg tar man också bort möjligheten att ”återta” begrepp som vanliga ord efter att de varit nedsättande. Generellt, när allt fler ord bannlyses och kastas på soptippen, blir språket allt fattigare, torftigare och enklare. Det mesta kan tolkas nedsättande, i viss kontext, av vissa individer.

Bild från Twitter när Tieto EVRY gör reklam för sitt typsnitt.

Etiska problem när datorprogram tar över

Tieto EVRY skriver på sin sida att deras verktyg ska utvecklas. Antalet ord och uttryck som censureras ska utökas. Framöver ska också avancerad maskininlärning (att datorer lär sig själva) tillämpas för att verktyget ska kunna analysera och förstå mer avancerad kontext och skilja på olika sammanhang där ord används. Som jag tolkar det, är deras intention att verktygets tillämpningar också ska kunna utökas till andra sammanhang och målgrupper.

Viljan att begränsa och styra människors språk med teknik lyfter en rad etiska frågeställningar. Även om det är ett datorprogram som exekverar, är det människor som bedömer vilka ord som får användas och hur. Vem har det objektivt rätta, som andra ska leva utifrån och som ska tillämpas i stora system? I detta fall uppges att genusvetare och antirasister har påverkat vad som ska godtas och inte, vilket förstås väcker misstankar om politisk slagsida i analysen. Men det är också bara allmänt vanskligt att ansvar förflyttas från människor till ett datorprogram. På sikt kan detta förvrida hela vår syn på ansvarstagande.

Att som användare försöka uttrycka sig och ha ett datorsystem emot sig som tolkar helt fel, den känslan av frustration och maktlöshet har nog flera stött på. Denna maktlöshet är farlig när det byggs upp i ett samhälle. Därför är yttrandefriheten så viktig att värna. Det är en pysventil.

Tekniken förtvinar det mänskliga

Människor är experter på att försöka hitta genvägar, men de löser sällan grundproblemen. Snarare: När man fokuserar på enkla vägar, så tappar man bort det som kunde göra verklig och varaktig positiv skillnad.

När vuxna inte är intresserade eller orkar vara del av sina barns liv, eller snarare inte låter barnen vara del av deras liv så att barnen kan lära av de vuxna, så ska nu detta ansvar flyttas till datorer istället. Både vuxna och barn får genom detta lära sig att problem mellan människor löses genom system utan mänsklig inblandning,

Digitalt fostrade människor kommer i ännu mindre utsträckning än dagens vuxna, vara redo att ta svåra diskussioner, lösa konflikter eller bli sams. De kommer att inte att lära sig att det naturligt existerar många olika åsikter och människor. De kommer inte att lära sig om människans komplexitet, att vi alla har mörka och ljusa delar inom oss, men att vi faktiskt kan påverka oss själva, förändra oss. De kommer inte att lära sig att det är bra att lyssna och försöka förstå människor. Inte heller kommer de att öva sig på att säga ifrån, men också att förlåta. Allt detta kommer döljas i systemen som strömlinjeformar och tar bort komplexiteten.

Säg nej till det totalitära

Språket är något speglar vår civilisations avancemang. Under årtusendens lopp har det utvecklats och nyanserats för att vi ska kunna beskriva och samtala om allt mer komplexa och abstrakta saker. Nu går det bakåt i detta avseende.

Språket ses inte längre som en möjlighet för människan, som en lösning, utan som ett hot. Viljan och trenden att censurera speglar också en sviktande tillit till människan, till våra positiva grundläggande egenskaper; empati, förnuft, viljan att samarbeta och lära nytt. Det är obehagligt och oroväckande.

Att styra språket kommer inte att eliminera de mänskliga beteenden som är mindre bra. Det som förekommer IRL, kommer också att förekomma i skrift.

Tieto EVRY skriver att de med detta vill få till samtal om nätmobbing. Det är bra. Det behöver också barnen vara involverade i. Men detta verktyg bör, enligt mig, stanna som pedagogiskt verktyg för diskussion: ”Hur tolkas det om man säger X? Vad händer om man byter ut detta mot Y?” Låt det även bli en grund för diskussion om auktoritära och totalitära stater och samhällen, om yttrandefrihet och frihet generellt. Läs Orwells 1984 i skolan och diskutera om moraliskt rätt och fel. Om stater och myndigheter ska försöka styra hur människor ska leva, eller till och med avgöra vad som får säga och inte.  

Många är de i historien som tyckt sig sitta på det objektivt rätta och tvingat andra att tillämpa det, för deras eget bästa. Det räcker inte att vilja väl och ta första bästa sätt som ser ut att leda åt rätt håll, och dessutom ser enkelt ut, för att faktiskt lyckas göra något bättre. Min syn på nätmobbing är att vi måste adressera sådana mellanmänskliga problem på annat sätt än genom tvingande anonyma datorsystem eller styrning av språket.

Agenda 2030 är inte ett politiskt neutralt projekt

I förra veckan skrev jag en text på Expressen Debatt i ett ämne som i princip inte debatterats politiskt alls, trots att mycket skattemedel och arbetstid för offentliga tjänstemän läggs på detta. Under rubriken ”Sluta slösa skattepengar på målen i Agenda 2030” kritiserade jag hur Sverige har tagit sig an frågan om Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen. Här fortsätter jag problematisera frågan och vill peka på en viktig aspekt som har bortsetts från i arbetet hittills: Projektets politiska karaktär.

Lite kort om vad Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen är för något: De 17 hållbarhetsmålen och 169 delmålen antogs av FN:s medlemsländer 2015. Målen handlar inte bara om miljöfrågor, vilket man kanske kan tro. Snarare innefattar de allt som har med goda välmående samhällen att göra; rena hav, jämlikhet, jämställdhet, utrotad hunger och fattigdom och så vidare. Det finns också en övergripande ledande princip: att ingen ska lämnas utanför.

I Sverige har det inte varit något fel på engagemanget för hållbarhetsmålen. Regeringen proklamerade redan för flera år sedan att Sverige ska vara världsledande inom Agenda 2030. I varje officiellt dokument infogas nu stycken om och hänvisningar till Agenda 2030. Det samverkas i form av möten och konferenser och det tas fram nya fina hemsidor och annat material för att informera om hållbarhetsmålen. Den internationella hållbarhetsagendan är dock inte – vilket det ofta låter som – en neutral lista på saker som bara ska genomföras och prickas av.

Även om kommuner, politiska partier, företag eller individer är överens om de långsiktiga målsättningarna, så kan de föredra helt olika vägar för att komma dit beroende på deras politiska ideologi, värderingar och prioriteringar och förutsättningar i övrigt. Detta gäller även olika länder, som är fria att arbeta med agendan på sitt sätt. Vetenskapen kan bidra med kunskap och ledtrådar om vad effekten kan bli av olika åtgärder, men den säger inget om vilka beslut som därmed måste tas och vad som ska prioriteras.

Således går det lika bra att hävda att för att göra samhället mer jämlikt så måste skatterna höjas och mycket mer pengar omfördelas, som att skatterna behöver sänkas för att få ekonomisk tillväxt vilket ger möjlighet att satsa på bra skolor för alla. Eftersom moderna energikällor är ett hållbarhetsmål, så kan man hävda att vi måste stänga ner kärnkraften. Men det går lika bra att hävda att eftersom klimatpåverkan måste minska, så behöver vi mer forskning om och inrättande av mer kärnkraft.

Extremt få saker är så enkla och svart-vita så att alla är överens om att de behöver göras/införas – i så fall skulle de ju redan blivit gjorda för länge sedan. Alla vägval och prioriteringar har konsekvenser, som man kan tycka olika om.

Agenda 2030 kan alltså användas som hävstång för i princip vilken ideologisk inriktning på politiken som helst, både för vad som ska genomföras eller inte genomföras. Det innebär också att det inte räcker att hänvisa till Agenda 2030 och de globala målen för att göra något befogat eller för att visa på varför ett beslut eller åtgärd behövs.

Trots att Agenda 2030 lyfts fram som något banbrytande och nytt, så är det inte det. Faktum är att arbete som berör de globala målen pågår sedan länge både i Sverige och världen. Och Sverige har varit bra på att utveckla samhället i den riktningen, med innovation, demokrati, jämställdhet osv.

Om man i och med Agenda 2030 vill se ännu offensivare målsättningar än de som redan satts upp tidigare, räcker det inte att hoppas på att det går att krama ur mer och bättre resultat inom befintliga ramar och strukturer – det gör man ju redan hela tiden. För att ta andra, större eller snabbare steg framåt måste nya vägval och prioriteringar göras, vilket i sin tur kräver debatt, beslut och finansiering. Det gäller lokalt i en kommun, likväl som på nationell nivå. Här kan man konstatera att någon omfattande debatt att tala om när det gäller hur Sverige ska ta sig an hållbarhetsagendan, har det inte varit.

En anledning till den uteblivna debatten kan vara just att det redan pågår ett omfattande hållbarhetsarbete som är till fyllest. Men det pekar ju i så fall mot att de aktiviteter som nu görs i Agenda 2030:s namn med våra gemensamma skattemedel mest är något vid sidan av. Tomgångskörning utan effekt. Eller med andra ord: Slöseri.

Agenda 2030 kan faktiskt snarare kan störa i det pågående hållbarhets/utvecklingsarbetet i Sverige än stärka det. Om man i agendans namn lägger skattepengar på sådant som inte ger nytta, då dränerar man den gemensamma kassan på medel som kunde göra verklig nytta annanstans. Genom att vända blicken åt ett håll, så kan uppmärksamheten på andra viktiga frågor minska. Men det kan också vara så att man i agendans namn försöker trycka igenom sådana förändringar som inte är demokratiskt förankrade, vilket leder landet åt fel håll.

Agenda 2030 må väcka härliga känslor och förhoppningar om att göra gott och förbättra världen. Dock, är det något vi har tillräckligt av i Sverige, så är det det. Vi behöver inte mer känslor och önsketänkande. Hur gärna vi än vill att det ska finnas några genvägar till en bättre värld, så finns det inte. God vilja är inte detsamma som att lyckas med något alls. Riktig verkstad, konkret handling baserat på eftertanke, är det som gör verklig skillnad.

Politikerna förstår inte hur trygghet skapas

Löfven och Socialdemokraterna talar ofta om det ”starka samhället”. En del blir upprörda över det, för att det tolkas som ett sätt för S att frånsäga sig politiskt ansvar. Jag anser att Löfven faktiskt har rätt i så mån att det är samhället det hänger på när det gäller brottslighet och dess bekämpning. Däremot förstår han inte alls vad det egentligen innebär, vilket syns i den politik som S och regeringen driver. Genom att människorna som bor i Sverige blir allt mer olika, så försvagas samhället stadigt.

Vi människor har organiserat oss i samhällen på olika sätt sedan vi blev människor. Vi försöker hitta sätt för att vår tillvaro ska bli dräglig, för att vi ska kunna samexistera och överleva. Hur vi gjort det har skiljt sig åt i olika kulturer och tidsåldrar. I Sverige 2020 finns en stor stat, som vi alla är individer inför. Politikerna har en viktig roll i att, å statens vägnar, sätta ramar som visar var gränsen går för vad som är tillåtet, för att skipa rättvisa och skydda människor från de som skadar andra och begår brott. Men även om det finns ramar, är det inte säkert att de gör den skillnad man hoppas.

Lagar och regler ger viss styrning och stöd, men kommer aldrig kunna vara en ersättning för människors moral, kultur och beteenden i samhället i stort. Om samhällets människor tillsammans inte förmår att skapa tillräckligt med kultur, social samvaro och gemensam moral på egen hand, så att de tillsammans kan skapa tillräckligt starkt tryck på dem som beter sig destruktivt, så kommer det bli oerhört svårt att upprätthålla säkerhet och trygghet. Detta sociala/kulturella tryck kan inte ersättas med agerande från staten.

Det talas om att mer förebyggande arbete behövs i Sverige. Om detta ska lösas med offentligt finansierade roller, så handlar det om lärare, socialarbetare, poliser, projektledare eller reklamblad med information o.s.v. Men dessa kommer aldrig kunna vara ett substitut för påverkan från alla de personer som en människa möter i sitt liv; personens familjemedlemmar, klanen, vänner, klasskompisarna, gänget, personer på nätet, arbetskamraterna.

Visst kan t.ex. skolan påverka på marginalen. En bra lärare kan göra skillnad för enskilda, men stora problem i ett område kan svårligen lösas genom att en lärare kommer till en skola en viss tid på dagen och träffar massor med elever. Eller socialarbetare som träffar en familj en gång i månaden. Det går inte. Inte heller offentligfinansierade välvilliga integrationsprojekt där några få människor deltar några timmar här eller där.

Det går att inrätta mycket snävare och skarpare ramar från statens håll, i form av hårdare straff och mer begränsningar och försök att styra människor, för att bli ännu tydligare om vad som gäller. Hårdare övervakning, mer skuggning och granskning, djupare in i människors förehavanden, också utan en konkret misstanke om brott. Men detta kan inte göras i hur stor omfattning som helst utan att det leder till en totalitär övervakningsstat.

Om staten och de styrande politikerna ska lyckas i sitt uppdrag att upprätthålla lag och ordning, hänger alltså på befolkningen. Sammansättningen av människor i samhället är så viktig att den kan göra statens uppdrag att upprätthålla lag och ordning omöjlig i det samhällssystem vi har. Med andra ord: En sorts tipping point kan nås då det inte längre håller, då brottsutvecklingen eskalerar och inte går att stoppa.

Detta är förstås inte binärt för ett land, dvs antingen går det eller så inte. Snarare kan det lokalt fungera bättre på vissa ställen, och sämre på andra. Och just där är vi är idag. I de områden som polisen kategoriserar som ”utsatta områden” förmår inte människorna hålla uppe det sociala trycket på moral och beteende, så att polis och rättsväsende kan göra sin del och området blir tillräckligt tryggt för dess invånare.

På längre sikt så kan förstås människornas moral, värderingar, kultur och beteenden i ett samhälle förändras. Men sådant händer inte över en natt, utan tar lång tid. Även om man öser skattepengar på ”problemet”, så kommer det bara att påverka en viss del.

Tillbaka till Socialdemokraterna: Samhällets sammansättning av människor spelar alltså en avgörande roll för ett lands utveckling. Men denna fråga befattar sig inte Löfven och den rödgröna regeringen med överhuvudtaget. Kultur och moral finns inte i deras värld. Allt handlar om ”socioekonomiska faktorer”. Vart detta har lett oss ser vi idag, lokalt ute i landet.

Om inte tillräckligt många människor i ett land står bakom och understödjer de principer som vårt rättssystem bygger på, så kommer inte säkerhet och trygghet kunna upprätthållas. Och ansvaret för hur sammansättningen av människor i Sverige ser ut, det vilar mycket tungt på vårt lands politiska makthavare de senaste 20-30 åren. I och med den omfattande invandringen har politikerna dragit undan mattan för oss alla, för ”samhället”, att kunna hantera situationen. I detta ljus framstår förskjutningen av ansvar till samhället från politiskt håll som ett hån.

En politiserad myndighet löser inte segregationen

Myndigheten Delegationen mot segregation, Delmos, har funnits sedan 2018. När den inrättades framhävde regeringen hur viktig den var, eftersom den skulle bidra med forskningsbaserad kunskap om segregation. Nu kan konstateras att myndigheten snarare blev en sorts politiserad propagandamyndighet.

Allvarliga brister i segregationsanalysen

Sociala och ekonomiska skillnader anses bäst förklara segregationsmönster i Sverige. Stora inkomstskillnader är exempel på vad som bidrar till att segregationen ökar. Samtidigt som alla inkomstgrupper i Sverige har fått bättre ekonomi under de senaste decennierna, har de socioekonomiska skillnaderna och klyftorna i Sverige vuxit och därmed också segregationen.”

Stycket ovan är inte – vilket man kan tro – taget från en politisk pamflett från ett parti. Det kommer från hemsidan för Delegationen mot segregation.

Att socioekonomiska faktorer skulle vara anledningen till segregationen i Sverige och att betydelsen av etniska och kulturella aspekter tonas ner, eller rent av bortses ifrån, är inte taget ur luften av Delmos. Detta kommer, rakt av, från ”Regeringens långsiktiga strategi för att minska och motverka segregation”, som togs fram 2018 och ska gälla till 2028. Där står:

Regeringens arbete fokuserar i första hand på socioekonomisk segregation, som bäst anses förklara uppkomsten av segregationsmönster i Sverige. Den etniska segregationen i Sverige behandlas också, men den förklaras främst av socioekonomiska faktorer, varför de sistnämnda aspekterna står i centrum.”

Det stämmer att det är de socioekonomiska faktorerna som beaktas i strategin, vilket alltså medför att det blir en stor vit fläck i analyserna. Så här många gånger nämns följande ord på strategins 104 sidor: Socioekonomisk – 214 ggr. Etnisk – 11 ggr. Klan – 0 ggr. Religion – 1 gång. Kultur – 31 ggr (inte i problematisering av segregationen, utan främst när det handlar om kulturen som verktyg för inkludering e.d.). Heder – 17 ggr. Invandring – 1 gång (i en rapporttitel). Migration – 8 ggr (främst i myndighetsnamn eller liknande). Integration – 25 ggr (främst i namn på officiella dokument eller benämningar av SCB-data). Assimilation – 0 ggr.

Om man tvivlar på relevansen av kultur och värderingar kan man ta sig en titt på de kartor som World Values Survey tar fram och som åskådliggör hur världens länders kulturer förhåller sig till varandra (se bild nedan). Där kan konstateras att kulturen i många av de länder därifrån det invandrat många till Sverige de senaste 20 åren, skiljer sig mycket åt från kulturen i Sverige.

Ett Inglehart-Welzel diagram.

Varje tänkande människa med någon sorts livserfarenhet att tala om, inser att det kommer att leda till krockar och problem om människor rör sig i stor omfattning mellan länder som är väldigt olika kulturellt och värderingsmässigt. När människorna möts kommer det krävas mycket anpassning. Det kommer att uppstå konflikter, oro och otrygghet, vilket i sin tur kommer att påverka hur människor rör sig, var de bor och verkar, ja hela samhällsutvecklingen. Detta är ingen rocket science. Exakt vad konsekvenserna blir är däremot betydligt svårare att förutsäga.

En politiserad myndighet utklädd till expertmyndighet

Jag ställde några frågor till Delmos via mail. På frågan om vem/vilka det är som ”anser” att socioekonomiska faktorer trumfar övriga aspekter, så hänvisar de mycket riktigt till regeringens strategi, men också till två statliga utredningar: Långtidsutredningen och Jämlikhetskommissionen, som hanterar problem med ojämlikhet. De hänvisar även till en av Delmos beställd rapport från Ramböll om bostadssegregation. De förklarar att det i dessa rapporter visas på samband mellan socioekonomiska faktorer och segregation. Men, och det borde en myndighet veta också, att korrelation mellan faktorer inte är detsamma som kausalitet.

Varför man i analysarbetet rörande en sån oerhört stor och komplicerad fråga som segregation skulle välja bort viktiga perspektiv, kan inte ha annat än ideologiska/åsiktsmässiga grunder.  

Anmärkningsvärt med detta synsätt hos just Delmos, att socioekonomiska aspekter är allt, är att myndigheten inrättades i anslutning till en högskola för att den ska ha stark koppling till forskning och kunna bidra med forskningsbaserad kunskap. ”Det är även viktigt att arbetet utgår från forskning och beprövad erfarenhet och därför är vi glada för att myndigheten ska samlokaliseras med Södertörns högskolasade samordningsminister Ibrahim Baylan om myndigheten 2018. Men att ha en expertmyndighet som hänvisar till värderingsbaserade slutsatser från en politisk strategi som grund för hela sin verksamhet…?

De som gladdes åt inrättandet av Delmos, över att regeringen äntligen har sett den ökande segregationen och jobbar med frågan, kan känna sig lurade. Det ser inte bättre ut än att Delmos är en politiserad myndighet utklädd till expertmyndighet. Under beskydd av en neutral etikett som myndighet, hjälper den regeringen att skapa en bild av att segregationen inte har något med invandring och kulturella skillnader mellan människor att göra. Kanske kunde man likna det vid en propagandamyndighet, som tvättar politiska åsikter till att bli fakta och kunskap.

Vad gör myndigheten Delmos rent konkret då? Förutom att den har i uppdrag att följa forskning och sprida kunskap, ska myndigheten främja ”samverkan”. Den delar förstås också – i vanlig svensk anda – ut statsbidrag till föreningar och organisationer, men även till kommuner och regioner. Något man ska göra härnäst är att tillsammans med SCB ta fram ett index som ska hjälpa kommuner och regioner att analysera segregationen – självklart endast med socioekonomiska faktorer som utgångspunkt. Man kan fråga sig: Hur användbart kommer det indexet att bli?

Utan korrekt problembild – inga lösningar

Inte nog med att vi skattebetalare får betala för en myndighet som inte kommer att göra sitt jobb, utan den sprider också en förvriden bild av det stora komplexa problem som Sverige verkligen skulle behöva förstå och hitta bättre sätt att hantera: Segregationen. Om inte problembilden är korrekt, så kommer också insatser och åtgärder som vidtas landa fel.

Sverige behöver inte fler dimridåer och skygglappar. För att få bra resultat så går det inte hålla fast vid en ”bild” av verkligheten som man önskar att den skulle se ut. Det förlorar alla på. Mer ärlighet och hederlighet behövs från politiskt håll. Det måste också gå att lita på att våra myndigheter arbetar i medborgarnas tjänst och utifrån fakta och riktig kunskap, annars borde de läggas ner.

Svensk öppenhet leder till slutenhet och splittring

”Öppenhet” är en trossats, en dogm, som hävdas av den nutida samhällseliten; politiska ledare, medierna, organisationer som går på skattemedel, välbärgade människor vars familjer är trygga i sina bostadsområden och omgivningar. Öppenhet sägs vara den enda vägen, det humana, alltid. Det som inte överhuvudtaget beaktas är att en hållbar öppenhet kräver ömsesidighet. Om ett samhälle erbjuder människor öppenhet, tillit och frihet och den inte återgäldas utan istället utnyttjas och missbrukas, så kommer öppenheten obönhörligen leda till slutenhet. Vi ser redan denna utveckling i hela samhället.

Skrävlingebönen om ett samhälle som förändras

Här är en bön från en av många kyrkor i Sveriges avlånga land , Västra Skrävlinge kyrka:

Jag tycker om Skrävlingebönen för dess ärlighet och blottande av sårbarhet, så som en bön ska vara. Men när jag läser den grips jag av sorg och smärta, av medkänsla med det som uttrycks i bönen. En osäkerhet över en värld som förändrats och fortsätter att förändras.

Oavsett om bönen tolkas bildligt eller bokstavligt, så är det kyrkans egna uppriktiga ord om den miljö den befinner sig i. Det här är en svensk kyrka, som idag står bland minareter (torn på moskéer).

Geografiskt står kyrkan i Malmö, intill Rosengård. Det Rosengård som av polisen bedöms vara ett så kallat ”särskilt utsatt område”, där det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Det Rosengård där kravaller och upplopp skedde nyligen i samband med diskussioner om och faktiskt brännande av islams heliga bok koranen. Inte bara i Malmö, utan i hela Skåne, beslutade polisen att avslå tillstånd för brännande av koranen, för att polisen inte bedömdes kunna garantera säkerheten. Det vill säga polisen antog att det med stor sannolikhet skulle bli häftiga reaktioner, vilka polisen saknar kapacitet att stävja. I praktiken har grundläggande frihet och lika rättigheter inskränkts och ett hädelseförbud inrättats, då ingen annan bok stoppas i motsvarande situation.

Det är svårt att vifta bort det politiskt inkorrekta begrepp som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på det här. Islamisering.

Den naiva öppenheten

Historikern Dick Harrison skrev nyligen i SvD och beklagade sig över de numera låsta kyrkorna i Sverige, att de inte går att besöka spontant. Självklart är det synd, men kyrkorna befinner sig inte utanför samhället utan mitt i det.

Sverige skakas av en tilltagande brottsutveckling med grovt våld. Det pågår gängkrig, skjutningar och rån som även riktar sig mot barn. Detta gränslösa beteende drabbar förstås också kyrkorna. Västra Skrävlinge kyrka vandaliserades nyligen sju dagar i rad. Fönster har krossats och saker kastats in i kyrkan. På Solna kyrkogård torterades två tonårspojkar och patrullering av väktare har satts in på alla Stockholms kyrkogårdar. Inga platser är heliga längre. Så det är inte konstigt om kyrkor stängs mer.

Öppenhet sägs vara det enda rätta, men ju större öppenhet och ju större acceptans av sådant som är destruktivt eller inte fungerar, desto fler murar och gränser, både verkliga och mentala, kommer att skapas mellan människor.

I och med den stora invandring Sverige haft och att befolkningen blir allt mindre homogen, så ökar segregationen. Människor vill bo bland dem som de litar på, de som de känner att de har något gemensamt med. Har människor haft trygghet och en bra levnadsmiljö, så vill de fortsätta ha det. De kommer därför att söka sig dit där det går att hitta. När polisen inte klarar att hålla områden säkra för medborgare, så kommer gated communities att byggas.

Att möta människor från andra kulturer kan bli lättare ju fler sådana man möter. Men principen är inte proportionellt tillämpbar. Vid någon punkt då beblandningen av människor ökar, slutar det att gälla. För Sveriges del så kommer en ökande invandring och beblandning av människor leda till allt större misstro mot främlingar och de med andra kulturer. När fler olika religioner och kulturer ska tävla om plats och om att få styra samhällsutvecklingen, så kan det komma att leda till stora konflikter. Mer fördomar och fler rasister kommer att bli resultatet, inte för att människorna är elaka, utan för att de är mänskliga. Människan vill ha trygghet i sin omgivning och ett visst mått av kontroll. Alla människor har, och kommer att ha, preferenser för vilka liv de vill leva. Normlöshet är inte ett kännetecken för människan, utan tvärtom.

När det gäller konsekvenserna för kyrkorna i det nya Sverige, så kommer det förstås resas allt högre ”murar” runt dem. Det kommer att bli mer kontroll, fler hinder och mindre tillgänglighet. Övervakningskameror, stängsel och kanske taggtråd. Värdefulla utsmyckningar och historiska arv kommer att plockas bort och låsas in. Precis som människor tar av sig fina smycken när de går ut och väljer lite sjaskigare kläder för inte väcka uppmärksamhet och utsättas för rån.

Gränssättande behövs både från kyrkan och befolkningen

Tillbaka till Västra skrävlingekyrkan i Malmö. Här finns alltså en kyrka kvar (sic!) i utkanten av det nya lokala samhället, där den försöker hitta ett nytt förhållningssätt till en omgivning som förändras. Den söker förena traditionen och tron med samhällets ledord om mångfald och öppenhet, men hur övertygad och trygg den egentligen känner sig på resan är oklart.

Richard Sörman skrev en läsvärd text om kristendomen och ansvar. Svenska kyrkan har fallit in kören om öppenhet och hävdar att det skulle vara Guds påbud att acceptera samhällsförändringarna och möta de med tilltro och hopp, oavsett vad den innebär, till och med för kyrkans egen överlevnad. Sörman hävdar tvärtom, med stöd i Bibeln, att människan inte bara ska be till Gud och hoppas och tro att allt blir bra. Gud har gett människan eget förnuft och ansvar för att det ska användas. Han konstaterar:

Det finns begränsningar när det gäller de praktiska konsekvenserna av vår tro: Vi måste själva i möjligaste mån sörja för vår välfärd och överlevnad. Att tro något annat är en frestelse, en lockelse, och det är att sätta Herren på prov att ta hans hjälp för given. Vi ska tro och vi ska be, men vi kan inte kasta oss handlöst ut i vilka faror som helst.

Att kyrkan anpassar sig till en ny tid är oundvikligt, men att vika sig inför varje tryck och pockande utifrån, är varken rationellt eller bra. Att kristna skulle behöva hävda en öppenhet och alltid propagera för att vända andra kinden till och förlåta allt oavsett mänsklig kostnad, stämmer inte. Detsamma gäller Sverige som land. Som alla föräldrar borde veta, är kärlek och omtanke inte detsamma som att vara undfallande och säga JA till allt. Det gäller även för vuxna och på samhällsnivå.  

Varken i vår kultur eller religion finns något som säger att Sverige måste ta emot alla världens flyktingar för att de ska bo just här. Eller att vi ska ömka unga brottslingar så att de inte behöver sona sina brott genom straff. Eller att kristendomen behöver huka sig och gå upp i andra religioner för att kunna eller få finnas kvar.

Vi måste förstå att om inte vi drar gränser och står upp för det vi anser rätt och bra, så kommer vårt välmående, säkerhet och hela vår samhällsstruktur, avgöras av andra eller spontant enligt ”den starkes rätt” och vi kan ha blodiga konflikter att vänta i framtiden.

Bild högst upp: Västra Skrävlinge kyrka från Wikipedia, Creative commons.

När värdegrunden blir viktigare än arbetsprestationen

Timbro Smedjan har granskat kommuners och regioners kommunikationsaktiviteter. Många kommuner och de flesta regioner numera driver podcasts, för skattemedel. Här är ett exempel på podcast inom ett projekt från Länsstyrelsen i Stockholm, en myndighet, med stöd från Europiska socialfonden: Vidga normen-podden.

När jag ser den podden så dyker så många frågor upp i huvudet så det stockar sig i hjärnan. Om ett land som Sverige är så genomsyrat av rasism, hur ser då ett land ut som inte är det? Vilka länder är förebildsländer, både idag och i världshistorien? Om ”vithetsnormen” (som omnämns i podden) är det rasistiska, vad beror det rasistiska på i de länder där ytterst få är vita? Är det rimligt att tro att regelrätta rasister låter sig övertygas av sådana här fina kommunikationsinitiativ? Kan denna podd snarare vara ett sätt för redan ”frälsta” människor som vill känna sig bra och goda, att känna att de är viktiga och gör saker? Ska vi betala skattemedel för sånt här?

Så kommer jag att tänka på veckans samtal om ”Woke capitalism” mellan Alexander Bard och Henrik Jönsson. De målar på ett utomordentligt sätt upp och knyter samman dagens samhälleliga trender. Samtalet utgår från företagen, men slutsatserna är lika relevanta för andra aktörer och arbetsplatser, så som myndigheter.

Arbetsplatserna blir allt mer några sorts inkluderings- och rättviseanstalter, där människor ska styras att bete sig socialt ”rätt” enligt förutbestämda (här används samlingsordet ”woke”) normer. Verksamheterna styrs allt längre bort från att skapa värde och lösa sin uppgift. Fokus flyttas från prestation och resultat, till vem det är som presterar något och rättvisa mellan dem på olika sätt. I offerhierarkier pekas de svagaste ut som måste lyftas och omhuldas.

Jag skulle beskriva det som att en från början välvillig önskan om att inte diskriminera personer, så att de kan prestera bra på jobbet, har lett till att man flyttat fokus från prestation till annat.

Som Bard och Jönsson tar upp, så liknar det mer dagis än arbetsplatser för vuxna, utbildade, tänkande människor. Jag skulle vilja dra parallellen till en familj där man samexisterar bara för man är en familj, och med en mamma som desperat försöker få alla att må bra och känna sig sedda och omtyckta. Mamman är alltså dessa värdegrunds/wokemänniskor. Men på en arbetsplats är man inte en familj, utan man är där för ett specifikt syfte. Och inte ens i en familj så borde man bortse från vad var och en faktiskt bidrar med. Lika mycket kärlek kan man ge till alla i en familj, men på en arbetsplats är man för att utföra ett jobb, inte få kärlek.

Finns det inte rasism i Sverige? Jo då, visst finns det rasister och homofober etc. Men de kommer inte att ändra sig av exempelvis en HBTQ-certifieringskurs. De människor som har dessa värderingar i sin kultur, de kommer bara förändras med påverkan i det dagliga livet från alla de som har andra värderingar. Det handlar om en mycket långsiktig process av påverkan. Men kanske går det inte ens att förändra dem då.

Vi måste sluta plöja ner skattepengar på låtsasjobb. Och vi måste sluta tro att arbete handlar om att vara en familj. Om inte tillräckligt med värde skapas, om uppgifter inte löses, så faller verksamheters existensberättigande. Då går de till slut under. Detsamma gäller faktiskt länder.

Viktigt att motverka slöjbärande i Sverige

Runt om i Stockholmsområdet där jag bor så ses många kvinnor numera med slöja (hijab). Hur jag än vrider och vänder på detta faktum, så går det inte för mig att vara likgiltig inför eller vifta bort denna förändring.

Det påstås att det är fördomsfullt att reagera på kvinnor i slöja. Jag skulle säga att det är tvärtom: Det är sunt. Jag ska förklara hur jag tänker.

Omöjligt döma slöjan utifrån en enskild kvinna

Varje kvinna är en individ och har en egen bakgrund och anledning till att de bär slöja. Samtidigt kommer det alltid att i ett land, region etc finnas en mer dominerande syn på vad slöja är för något och vad den betyder.

När jag möter slöjbärande kvinnor någonstans i min närmiljö, så är det helt omöjligt för mig att se på dem för deras egen individuella syn på slöjan. För jag vet inte varför de har slöjan på sig. Att jag skulle fråga varje kvinna är varken möjligt eller lämpligt.

Att kvinnor bär slöja i Sverige ser jag i huvudsak kan bero på tre olika anledningar: 1) Kvinnan kan ha tvingats till eller pressats av andra att ha den på sig. 2) Kvinnan stödjer den kultur/religion där kvinnor är skyldiga att täcka sig för männens skull och väljer att göra det. 3) Kvinnan är van vid att ha slöja, alternativt påverkas av en trend att ha det, och bär den av eget fritt val trots att hon kan välja bort den.

I det första fallet handlar det om att kvinnorna utsatts för tvång och förtryck, vilket jag självfallet har ett stort problem med. Jag vill att kvinnor ska få vara fria och må bra.

I de andra två fallen väljer kvinnorna aktivt respektive passivt att stödja en kultur/religion som fastslår att kvinnan ska ha detta plagg. Även om kvinnorna har på sig plagget av egen fri vilja, så gör de det trots att så många kvinnor i världen, även här i Sverige, kämpar för att få slippa bära slöja. Solidariteten med dessa förtryckta kvinnor är alltså inte så stor hos de kvinnor som väljer det ”fritt” att de vill avstå slöjan för de andras skull. Deras val utgör därmed ett indirekt stöd till de personer, familjer, släkter, patriarker, kyrkor m.m., som vill fortsätta förtrycket i Sverige.

Med andra ord: Oavsett vilken anledning kvinnorna har till att bära slöja, så ser jag det som ett problem.

Sverige ska inte anpassa sig bort från jämställdhet och jämlikhet

Jag vill se alla människor i Sverige som mina jämlikar och tror att det är en bra utgångspunkt generellt för människor i ett samhälle. Det har jag svårt att göra med slöjbärande kvinnor som det är nu, för vi har inte en sådan situation, varken i Sverige eller världen. När man behöver känna medkänsla och oro och undra hur en kvinna mår, om hon är kontrollerad av sin familj, män eller släktingar, så är det svårt att kunna möta henne på samma nivå och verka i samma samhälle på ett bra sätt. Och jag menar att det inte är jag och övriga etablerade i Sverige som borde byta syn på vad slöja innebär – det är de som kommit till vårt land som ska visa att de vill vara våra jämlikar.

Masih Alinejad är en iransk journalist som lever i exil. Jag följer hennes kamp för kvinnors frihet och rättigheter i Iran. Hon har initierat kampanjerna #MyStealthyFreedom och #WhiteWednesdays där kvinnor trotsar slöjtvånget, filmar det och sprider filmerna för att öka kännedomen om vad som händer i Iran och sätta press på regimen där.

I Iran får man som kvinna mångåriga fängelsestraff om man går emot slöjtvånget. Det är fruktansvärt vad människor kan göra mot varandra. Denna ondska och vilja att bestämma över andra människor är verklig och finns. Det är inget jag vill glömma bort. Den kvinnosynen och kulturen är inget jag ens vill närma mig i Sverige. Jag vill reagera mot allt som går i den riktningen! Jag vill inte bli blasé och vänja mig vid och acceptera det hedersförtryck och slöjtvång som existerar också i Sverige.

Oavsett hur goda tankar om frihet vi har i Sverige, så varken kan eller bör vi försöka omdefiniera vad slöjan betyder i stort. Det är fel att anpassa vår generella syn på slöja efter de kvinnor som påstår att det är som vilket plagg som helst, för det gömmer de tvingade och förtryckta kvinnornas och flickornas situation bakom de ”frivilligt” burna slöjorna.

Svensk frihet ska inte kunna dras så långt att den till och med kan användas för att avveckla andras frihet. Vill kvinnor bo och leva i Sverige för att de tycker om vårt sätt att leva här och mer specifikt vår individuella frihet, så är det förstås positivt. Vill de däremot utnyttja vår frihet till att etablera kultur, seder och plagg som används som verktyg för förtryck i andra länder, så är det fel land att göra detta i. Det gäller förstås även männen. Accepterar de inte premisserna som lägger grunden för vårt samhälle här, så får de välja ett annat bättre land att bo i.

Att reagera mot slöja är således att visa omtanke. Det visar att vi i Sverige faktiskt värdesätter det vi kämpat för att uppnå: Jämställdhet, jämlikhet och frihet.

Notera att detta inte har något med hudfärg att göra, eller ens ursprung, utan om slöjan och vad den används till i världen. Och det går förstås utmärkt att bemöta slöjbärande kvinnor på ett bra sätt samtidigt som man har en kritisk syn på slöja och dess konsekvenser i ett samhällsperspektiv.

Politik för en mer frihetlig och jämställd kvinnosyn

Om 100 eller 200 år kanske världen och Sverige ser helt annorlunda ut än idag. Då har vi nya sorters kläder, markörer, värderingar, som signalerar och kan kopplas ihop med andra beteenden o.s.v. Men nu lever vi i den här tiden och måste utgå från den.

Vi borde inte acceptera att slöjor på kvinnor blir normaliserat varken lokalt någonstans eller nationellt i Sverige. Med det menar jag att den önskade riktningen måste tydliggöras både i tal och genom politiska åtgärder.

Med ovanstående konstaterat är inte min slutsats att slöja ska förbjudas. Omfattande förbud tror jag inte på när det handlar om större kulturförändringar (det handlar ju inte om en liten tygbit, utan dess användning och relaterad kultur, religion och synsätt). Sådant är betydligt bättre att arbeta för med balanserade steg som pekar i önskad riktning.

Precis som föreningen GAPF (som har många bra förslag för hur man motverkar hedersrelaterat våld och förtryck) anser jag att slöjor på myndighetspersonal inte ska tillåtas. Ingen ska behöva fundera över vilken kvinnosyn eller egen livssituation exempelvis någon polis eller socialtjänstanställd har. Jag anser också att det vore en bra idé att inte tillåta slöja i grundskolan. Skolplikt råder och där ska det handla om kunskap och prestation. Att täcka hela ansiktet (niqab eller burka) borde inte vara tillåtet på allmän plats. Och ledande politiker måste sluta upp med att huka inför regimer där detta kvinnoförtryck idag råder. Det är stor skam av en regering som kallar sig ”feministisk” att dess representanter ikläder sig slöja utomlands!

Förutom detta så behöver integrationen av invandrade som tänker stanna i Sverige, eller snarare deras assimilation, tillåtas att ta den tid och det utrymme som krävs. För att få till den måste den stora segregationen ges tid att minska. Det vill säga människor behöver beblanda sig mer på ett naturligt sätt, utan tvång, så att vi möts mer. För att detta ska kunna ske krävs en betydligt lägre invandringstakt än idag.

Strutstaktik fungerar inte. Att låtsas som att inga problem existerar runt slöjan och den kultur och värderingar som medföljer den, är inte att ta ställning för kvinnors frihet, jämställdhet eller jämlikhet. Vill vi att det ska bevaras, så krävs att något görs.

Överlevnadsstrategin i det femininiserade Sverige

År 2017 skrev jag en bloggtext med rubriken ”När matriarkatet möter patriarkatet”, om Sveriges utveckling. Detta blogginlägg är en uppföljare till det.

Jag skriver om att jag observerar en infödd befolkning som praktiskt taget ber om ursäkt för sin existens och backar och hukar inför invandrades och potentiella invandrades behov och önskemål. Därmed riskeras landets samhällssystem och de värderingar de bygger på. Varför det blivit så här är dock logiskt med tanke på den utveckling som skett när det gäller samhällsideal, nämligen att det feminina blivit dominerande.

Inlägget är långt, men det var nödvändigt för att få plats med resonemangen. Ändå är texten förstås långt ifrån komplett. Observera att jag diskuterar samhället och grupper på en övergripande nivå. Generaliseringar säger självklart inget om varje enskild individ, men behöver göras för att få syn på de stora dragen. Jag anser mig inte ha något facit, utan öppnar för samtal om detta. Ju fler perspektiv, funderingar och teser vi lyfter fram och diskuterar på ett sökande och nyfiket sätt, desto närmre sanning – och positiv förändring – kan vi komma.

Selektivt erkännande av problem

I dagens Sverige ser jag hela tiden att man från politiskt håll, men även generellt i samhällsdebatten, försöker tysta ner och hitta på argument mot att tala om problem eller svårigheter, eller så förminskas de på olika sätt.

Exemplen på detta är otaliga. Att tala om problemen i segregerade utsatta områden påstås svartmåla dessa områden, vilket alltså tydligen är så viktigt inte göra så att man hellre avstår från att skapa trygghet och en bra levnadsmiljö för dem som bor i området. Att tala om att det fanns IS-terrorister bland flyktingar som kom till Sverige, viftades bort med att det gav negativ ”bild” av invandare. Problem med hedersvåld och hederskultur i invandrargrupper likaså. Brottsförebyggande rådet, BRÅ, fick under lång tid inte ta fram brottsstatistik baserat på gärningsmännens ursprung. Det har ansetts förkastligt att tala om invandring i siffror och asylrätten har blivit en helig trossats som inte får röras eller problematiseras. Inte ens hållbarhet i det mest värdefulla Sverige skapat i modern tid, det svenska solidariska välfärdssystemet, har varit okej att prata om och försvara.

När det gäller förminskande används ofta språket för att åstadkomma detta. Finansminister Magdalena Andersson försökte nyligen vända den ökande arbetslösheten till att vara ett positivt ”arbetskraftsutbud” som övriga Europa blir avundsjuka på oss för. Illegala invandrare omskrivs som det finare ordet ”papperslösa” och ensamkommande flyktingbarn, som visat sig inte vara just barn, har blivit till ”ensamkommande” bara. Allt detta för att grumla eller förminska problem som egentligen skulle behöva förstås och adresseras.

Samtidigt med detta, går det utmärkt att prata om andra problem hur mycket som helst och i hur svepande generaliserande termer som helst. För dem finns inte minsta argumentation kring att dessa problembilder eller frågeställningar skrämmer upp eller svartmålar några, eller att statistik är irrelevant eller måste döljas.

Nu pågår globalt rörelsen Black Lives Matter (BLM) och på tapeten är den strukturella rasism som sägs florera även i Sverige. Alla riksdagspartier (utom SD) har slutit upp bakom BLM. Det finns allehanda beskrivande begrepp som används för att offergöra människor, så som afrofobi och islamofobi. Dessa etiketter drar man sig inte för att slänga fram mot ageranden och uttalanden och det inrättas offentliga projekt för att bekämpa den överallt institutionaliserade rasismen. De som försöker problematisera detta på något vis och talar om de friheter som våra samhällen har, avfärdas snabbt som de rasister som påstås bekämpas genom detta.

När jag ser på helheten, vilka problem som lyfts respektive sopas under matten, så ser jag en stor iver att till varje pris hålla sig väl med, gynna, offerstämpla och lugna invandrade eller utlandsfödda personer i Sverige. Särskilt män. Inte alla invandrade män dock. Mest män från de kulturer som står långt ifrån vår egen, som från mellanöstern och Afrika.

Beteenden hos invandrade män som går rakt emot vår kultur av exempelvis jämlikhet och jämställdhet, viftas bort. Sällan talas det om exempelvis de invandrade männens pappatid med sina barn. Även de invandrade män som inte är hederliga hålls om ryggen. Till och med ultrafeminister som Feministiskt initiativ, har valt att skydda och ursäkta dåligt beteende från invandrade män. Man försöker hitta sätt att förklara och urskulda det negativa de orsakar, genom att skylla på deras omgivning och förminska deras gärningar. Man försöker också tysta de – särskilt svenskar och/eller män – som synliggör eller ifrågasätter detta paradigm av selektivitet i kravställande respektive omtanke.

Summerat kan man säga att de som bott i Sverige under en längre tid backar, släpper fram och ömmar särskilt för dem som flyttat hit (eller vill flytta hit) eller har utländsk bakgrund. Inte ens de gamla och utsatta som är etablerade sedan länge i landet får samma välvilliga behandling. Det är som att vi infödda ber om ursäkt för vår existens.

Varför har det blivit så här?

Andar

Feminin överlevnadsstrategi

På sajten Maskulint.se läste jag ett inlägg med titeln ”Krigsbrudar – varför kvinnor väljer erövraren” där det talas om kvinnors och mäns evolutionära beteenden. När krig och erövringar skett i historien, så har inkräktarna ofta dödat männen och tagit kvinnorna som slavar och älskarinnor. För dessa kvinnor så fanns det bara ett val, att underkasta sig ”erövrarna”. Det var ett sätt att överleva.

Sett i ljuset av denna överlevnadsstrategi så framstår det jag observerar och beskrev i stycket ovan inte längre lika märkligt. Vi lever förvisso i 2020, men vi är fortfarande biologiska varelser med instinkter, drivkrafter och behov att känna oss trygga och överleva, även att få vår avkomma att göra det.

De senaste 50 åren har Sverige blivit allt mer femininiserat, eller med annat ord: Avmaskuliniserat. I samhället i stort dominerar nu mer kvinnligt sätt att se saker och angripa problem på. Det sociala och relationer står i centrum. Att vara följsam är bra – att vara stark är fult och fel. Känslor är viktigare än tankar och handling. Inkludering är viktigare än prestation.

Att inte bara tillåta utan även driva på den omfattande invandring som skett till Sverige, ligger i linje med den feminisering som skett. Medkänsla med dem som uppfattas ha det svårt driver besluten, och kritiskt tänkande och konsekvensanalyser lyser med sin frånvaro. Inte nog med det, det feminina avspeglas även i hur man tacklat den demografiska förändring som blivit resultatet.

På grund av femininiseringen de senaste årtionden, så har vi stöpt om samhället och monterat ner dess motståndskraft och styrka, både praktiskt och mentalt. Legitima hierarkier och auktoriteter har nedmonterats av jämlikhetsskäl. Vi har också försvagat de institutioner som ska försvara samhället istället för att varje individ eller klan fixar det själva, d.v.s. polis och försvar. Rättsväsendet har också blivit allt mer färgat av kvinnligt synsätt genom att förlåtande och sympati för brottslingar blivit vanligare, på bekostnad av ansvarsutkrävande och rättvisa straff. Vidare har hela befolkningen hämmats, särskilt pojkar, redan som små. De ska inte övas att bli egensinniga, starka individer med potential att skydda sig själva och andra. Även män ska bli som duktiga kvinnor; tysta, följsamma och männen ska släppa fram kvinnor (förutom i parrelationer, där det ska vara ”lika” för båda och inte finnas något förtryckande manligt gentlemannaideal).

Den omfattande invandringen utgör inte en ”erövring” av främmande makt (ord som används i inlägget på Maskulint.se), men då invandringen har varit omfattande och består av människor från kulturer med religioner, språk, vanor och värderingar som skiljer sig mycket från vår, så innebär den en stor påfrestning för Sverige och dess befolkning. Inte minst då invandringen också innefattar dominanta personer och sådana med personligt våldskapital som kan, eller uppfattas kunna, använda våld och hot etc för att få sin vilja fram. Det är logiskt att detta leder till osäkerhet och oro.

Att sätta hårt mot hårt mot personer som uppfattas som starka, eller stå stenhårt i sina egna värderingar, det gör man bara om man tror att man har chans att lyckas sätta emot eller åtminstone väga upp. Om man inte tror att man klarar det, blir näst bästa strategin att inte stöta sig med de moment som utgör osäkerheten eller det regelrätta ”hotet”. Det här är inte bara mänskligt, utan också enligt ovan ett kvinnligt sätt, evolutionärt, att navigera genom svårigheter. Lite påminner det om frasen ”if you can´t beat them – join them” och det är här någonstans vi befinner oss idag tror jag.

Vi i Sverige tror inte längre att vi har kraft och möjlighet att fullt ut upprätthålla lag och ordning, än mindre de värderingar som samhällssystemen bygger på. Rent praktiskt finns inte tillräckligt med kapacitet att slå ner potentiella uppror, upplopp eller andra kraftiga motreaktioner som kunde uppstå. Tillräckligt med militär kapacitet finns inte heller om den skulle behövas för att städa upp någonstans lokalt. Det saknas också mod och civilkurage hos befolkningen för att säga ifrån i olika situationer, verbalt eller mer handgripligen. Här måste jag också påminna om de veka, fega politiker vi har som saknar ledarskap och pondus. Totalt sett ser det inte bra ut, men det centrala är just att vi inte tror att vi har kapaciteten. Det styr handlandet och avgör strategin.

För att ta ett exempel på hur det kan gå till i praktiken med denna undfallande strategi: I ett land som värnar jämställdhet vore det logiskt att adressera hedersvåld och förtryck, men då krävs att man riktar sig mot och kritiserar de dominanta män som ligger bakom detta, och det är en fajt man inte klarar/vågar att ta. För att inte stöta sig med dem som står för detta förtryck så har man in i det längsta duckat för och försökt förminska problemen. För att kompensera och visa handlingskraft väljer man istället att kritisera snällare ”förövare”, såna som sannolikt inte placerar en bomb i ens brevlåda eller kommer att leta upp och hota ens barn: Svenska fredliga män.

Våg balans pixabay

En strategi som stjälper istället för hjälper

Om man verkligen kan kalla detta för en ”överlevnadsstrategi”, vilket jag gör i rubriken, är högst tveksamt. De som överlever och mår väl av detta selektiva ansvarsutkrävande är främst de starkaste och mest dominanta, framför allt män, som struntar i lagen eller inte har något intresse av att anamma den kultur och värden som vårt samhälle bygger på. Om inte våra samhällsinstitutioner försvaras kommer de förstås inte bestå, utan ersättas med annat. Vi kan komma att gå bakåt i utvecklingen till att leva i klansamhällen där staten, dess betydelse och rättssystem försvinner. Med staten försvinner även vårt gemensamma solidariska välfärdssystem.

Jag ska tillägga här att detta inte alls har med hudfärg att göra eller ens ursprung. Integrerad, eller snarare assimilerad, kan vem som helst som kommer till Sverige bli. Varje individ har ett eget val att göra. Här handlar det om den samhälleliga dragkamp som ju faktiskt pågår jämt i alla samhällen, men som ibland blir än mer intensiv. Eller som i detta fall snabbt är över om den tidigare starka parten (majoritetssamhället i Sverige) lämnar walk over. Man kan fråga sig varför vi byggt upp allt vi har i Sverige, om det var så lite värt att vi inte är redo att försvara det.

Tittar man på vad som kan ske på längre sikt kanske de svenska kvinnorna lyckas med sin strategi att integrera (assimilera) sig i ny utländsk kultur av… förslagsvis kyskhet, dölja sina kroppar, inte jobba och lyda sina män? Är jag fördomsfull nu? Nej. Så här kan kvinnors liv vara i starkt patriarkala samhällen, har varit och är på vissa ställen i världen idag. Det måste inte bli så, men kan bli, särskilt om vi hukar och lägger oss platt för de starka att styra utvecklingen.

Men vad händer då med de svenska männen som inte omhuldas av de svenska kvinnorna och absolut inte heller av konkurrerande utländska män? De kommer att bli överflödiga. Denna strategi är inte deras överlevnadsstrategi. Det skulle vara att slita sig loss från feminismens bojor, återuppväcka sin maskulinitet och försvara det samhälle och värden som odlats och byggts under lång tid.

Värt att lyfta i sammanhanget är att här finns förklaringen till den massiva reaktionen från den politiska maktens håll mot Sverigedemokraterna och deras tillväxt. Eftersom de och dess väljare synar och pratar om det som sker, skenheligheten och den bristande logiken, så utgör de ett hot. Inga får hacka på den fasad som byggts upp och förstöra den strategi som valts. De måsta tystas så att inte fler börjar se och lyssna på dem. För om läget synliggörs, blir det också tydligt hur den samhälleliga motståndskraften raserats, både kulturellt genom att odla svaghet och följsamhet, men också praktiskt genom att vi inte längre har samhällsinstitutioner som kan sätta hårt mot de hårda som vill tillskansa sig makt. Då blir det tydligt att stora fel begåtts politiskt de senaste årtiondena, och det skulle ju göra att de som styrt – och styr än idag – inte får röster igen.

Moln egen

Slutkommentarer

Det jag skriver om kan i viss mån sägas gälla hela västvärlden, men det är särskilt påtagligt i Sverige på grund av att vi här har gått allra längst åt det feminina hållet.

Vissa tycker kanske att jag i texten osynliggör de svenskar som inte alls hukar sig utan försvarar frihet och jämställdhet o.d., och tycker att jag gör ”Sveriges åsikter” till något de inte tycker. Men det jag skriver om som landets åsikter och agerande handlar om det som tillämpas där makten i samhället idag finns ansamlad, nämligen i de offentliga institutionerna, inom politiken och i media, med angränsande organisationer och institutioner. Här sätts agendan.

Mitt inlägg ger inte några lösningar på hur vi ska göra för att Sverige ska få en bra framtid. Vad som bör göras måste i alla fall utgå från vad målet egentligen är. Vad vill vi? Angående detta verkar vi vara djupt splittrade i Sverige. Det jag ser är dock att ju längre tiden går, desto färre blir valmöjligheterna att kunna välja vissa vägar. Det är helt enkelt svårt att vända om eller ta en annan väg. Men att något är svårt betyder förstås inte att man ska avstå.

Olyckligt när företagen viker sig för tidsandan

Angående #BlackLivesMatter, påståenden om att rasismen genomsyrar allt och det nu ska lösas genom att stöpa om historien och ersätta dagens fria demokratiska stater med något annat (vad?): Det kommer alltid att finnas radikala som bedriver ”kamp” och vill störta rådande samhällen. Men det som bedrövar mig är att de som BORDE stå upp för lika rättigheter, frihet, demokrati, kunskap, kritiskt tänkande och meritokrati, inte bara har gett upp sitt motstånd utan också börjat infoga sig i och utnyttja ”kamper” och trender för sina egna syften. Här talar jag bredare än BLM och främst om svensk kontext, då jag känner den bäst.

De jag syftar på här i texten är näringslivet; företagen, men även organisationer och andra kopplade till dessa. De har blivit väldigt medgörliga mot vänsterns påhitt och tagit till sig narrativ, retorik och metoder. De försöker alltså profitera på tidsandan. Alla vill ha sin del av kakan!

Istället för att sätta ner foten mot kraven på ”feminism”, mångfaldsanalyser och att räkna kön och hudfärger, så inrättas projekt och planer i dessa linjer. HR-avdelningarna jobbar för högtryck med kurser i HBTQ och tar fram värdegrundspolicys. Och så poserar de i offentligheten med sin goda vilja för att vinna anseende – hos vissa då, mer specifikt de som stödjer identitetspolitiken, inklusive media.

Även ur ett ekonomiskt-politiskt perspektiv, vänster-höger, så ser jag allt fler näringslivsaktörer propagera för att staten måste gripa in och ”satsa” skattemedel på ditten och datten. De verkar inte ha en tanke på att någon måste betala dessa skatter – vilket förstås också innefattar deras företag och anställda. I praktiken är det alltså högre skatter och en större stat de propagerar för.

Vad hände med de frihetliga värden som företagen och hela marknaden bygger på? Vilka företag slår näven i bordet och säger: ”Lämna oss i fred! Det är VI som vet bäst hur våra pengar ska förvaltas. Låt oss styra vår verksamhet på det sätt som vi anser bäst, så kommer vi göra stordåd. Om vi inte gör det så kommer vi gå i konkurs och det är precis så det ska vara.”

Ännu en viktig fråga där företagen duckar är kraven på censur av obekväma åsikter och deplattformering som kommit att prägla samtiden. Om hela näringslivet tillsammans hade satt ner foten och sagt: ”Här räknas kompetensen hos våra anställda. Vi tänker inte städa ut folk eller bidra till någon häxjakt på oliktänkande/tyckande”, tänk vilken effekt det hade kunnat ha även bortom företagen! Det hade varit välgörande för hela samhället.

Istället för att företagen tävlar i tolerans och ryggrad så kryper de och tävlar i ängslighet. Störst ängslighet och mest i linje med åsiktskorridoren vinner. Bara kunder med ”rätt” värdegrund får hyra, köpa eller jobba hos dem. Åsikterna är prio – allt annat sekundärt.
Visst kan man skylla på politikerna, som genom beslut och alla 250 myndigheter satt press på privata aktörer att alla måste in i den ideologiska vänsterfållan. Och visst verkar företagen i dagens samhälle där dessa repressiva ideologier florerar, men de måste ändå inte bara huka och foga sig. Att stå upp för det som är rätt och riktigt, även när det blåser, lönar sig i längden.

Som jag fortsätter konstatera, så får vi skörda det vi sår. Det går inte att skylla på några annan. Här i Sverige så blir det så som alla vi agerar i våra olika hörn och platser i landet.