Medmänsklighet utan eftertanke är bara tomt prat

Kortsiktig och känslomässig medmänsklighet som inte matchas med motsvarande tankeverksamhet och rationell analys är inte bara dumt, utan också farligt. Tyvärr är det där svensk politik hamnat idag.

Söndagens partiledardebatt var lika förutsägbar som vanligt. Den största nyheten var det uppskruvade tonläget. Någon sorts uppdämd frustration resulterade i övertändning hos partiledarna så att de pratade i munnen på varandra, höjde rösterna och kom med hårda beskyllningar.

”Humanism” och ”medmänsklighet” upprepades som ett mantra av både Miljöpartiets Isabella Lövin och Centerpartiets Annie Lööf. Ingen av dem verkar ha förstått att trovärdig i sina värderingar blir man inte genom att posera med dem, utan genom att visa dem i handling.

Annie Lööf sade att det behövs ”ordning och reda” i migrations- och flyktingmottagningssystemen. Starka ord, givet att det bara gått dryga två veckor sedan hennes parti gick ut med att det stödjer förslaget från regeringen att afganska unga män utan asylskäl ska få chans att stanna i Sverige. Ett beslut som beräknas kosta cirka 3 miljarder. Det är en stor summa med tanke på vad som skulle kunna göras med dessa medel med en annan prioritering, till exempel för riktiga flyktingar som har det betydligt värre någon annanstans på jordklotet.

Som argument för ställningstagandet anförde Lööf att enskilda människor inte ska ”straffas när systemen fallerar”. Nu är det dock så att landets mottagningssystem för flyktingar och migranter inte har skapats av Gud (eller Satan). Det yttersta ansvaret för de alldeles för de långa handläggningstiderna på Migrationsverket, har förstås politikerna. Med andra ord är det snarare obetänksamma och omdömeslösa politiker som drabbat de afganska migranterna.

Migrationsregler som ”splittrar familjer” var något annat som Lööf sade sig inte kunna acceptera. Med de åsikter som Centerpartiet framför nu skulle partiet förstås inte ha stämt in i kören av ”refugees welcome” de senaste åren och agerat som om det svenska flyktingmottagandet skulle klara vad som helst.

Redan för många år sedan fanns alternativet att lägga om till en mer uppstyrd flyktingpolitik. En sådan hade kunnat göra det praktiskt och ekonomiskt möjligt för Sverige att säkra att de minderåriga som faktiskt fick uppehållstillstånd här inte skulle behöva drabbas av någon familje-splittring. Notera att Lööf själv satt i regeringen förra mandatperioden.

Befolkningen vet att det är en bra princip att ”tänka efter före”. Folket har försökt vifta med de största flaggor som finns och skrika sig hesa för att politikerna till slut ska förstå vad de behöver göra, men det har inte gjort någon markant skillnad. I princip det enda som ruckat på politikernas dogmatiska inställning är den krissituation som uppstod hösten 2015 när den stora flyktingvågen kom.

Det kan inte fortsätta så här. Att backa och inse förändringsbehov av system först när de klappar ihop är ansvarslöst. Vårt samhälle byggdes inte av naivitet, utan av eftertänksamhet, en vilja och förmåga att lära av historien och använda alla till buds stående medel så som fakta, kunskap och konsekvensanalyser.

Våra gemensamma system är inte hur flexibla som helst. Utan att värna hållbarheten i dem kommer de inte att kunna leverera den välfärd som utlovas. Resurser är inte heller oändliga. De resurser som används för vissa saker, kan inte användas till annat. Prioriteringar kallas det. Att se till helheten och ta beslut med målet att försöka nå bästa möjliga utfall både på kort och lång sikt för största antal personer är inte elakt, det är, om något, uttryck för verklig medmänsklighet.

Kanske berodde det höga tonläget och den upprörda partiledardebatten på att Lööf med flera partiledare faktiskt har drabbats av eftertankens kranka blekhet; en insikt om att de varit helt fel ute de senaste åren och nu tvingas börja städa upp efter sig själva. Att däremot ha lärt sig av sina tidigare misstag och visa att de är redo att göra nytt och annorlunda verkade det betydligt skralare med.

Annonser

Katerina Janouch som oberoende kandidat på riksdagslistan

Medborgerlig Samling (MED) har valt att sätta in Katerina Janouch, författare men numera även opinionsbildare, på plats 11 på partiets riksdagslista. På listan står hon som oberoende kandidat. Detta är en sorts valteknisk samverkan mellan partiet och Janouch; något jag är glad och stolt över!

Hur man arrangerar en riksdagslista är helt fritt. Man kan varva personer från olika partier på listan eller ha personer på listorna som inte är del av partier. Detta är inget nytt eller okänt utan har gjorts förut. Till exempel valdes Mauricio Rojas in som ”oberoende liberal” på Folkpartiets lista 2002. Alf Svensson, då i partiet KDS, valdes in i riksdagen 1985 genom en valteknisk samverkan med Centerpartiet. Han stod alltså på centerns lista. Man kan ha en kändislista eller vad som helst, bara man följer de regler som finns när det gäller registrering av kandidater m.m.

Att Janouch är oberoende kandidat betyder att hon kommer att ha en fristående roll. Detta gäller även från partiets håll gentemot henne. Hon är inte medlem i MED eller talar för partiet och kan inte heller på demokratisk väg påverka det.

Skulle MED sätta in vem som helst på listan? Självklart inte. Partiet delar många åsikter med Janouch. Hon lyfter särskilt frågor som rör de grundläggande värden som samhället bygger på, som yttrandefrihet, jämställdhet och demokrati. Att hon står på vår lista är för att vi kommer att ge varandra draghjälp.

Vi är medvetna att Janouch är ett rött skynke för vissa. Hon har mod och integritet och därtill ett driv som betydligt fler skulle behöva i Sverige för att komma framåt i både samhällsdebatten och inom politiken. Med det konstaterandet: står partiet därmed bakom allt Janouch säger och tycker? Nej, det står hon för själv.

Janouch och partiet tycker inte lika om allt. Men det gör ju inte ens vi som är med i Medborgerlig Samling och står på riksdagslistan. På vår lista finns alltifrån libertarianer, liberaler och liberalkonservativa till konservativa. Till och med gamla konservativa socialdemokrater återfinns på listan. Alla är vi individer med lite olika syn, men som verkar under samma paraply och jobbar för att utveckla Sverige i en gemensam riktning.

Janouch har berättat att för att orka säga det hon vill och göra det hon tycker måste göras, så brukar hon föreställa sig att hon är Leif GW Persson. Jag känner inte till Leif GW så väl, så jag brukar tänka mig att jag är Janouch istället för att uppbåda ett större mod. Dessutom övar hon mig i att acceptera att jag kan hålla med om någon i sak, även om den inte uttrycker sig på samma sätt som jag själv skulle göra.

Att göra skillnad mellan vad man säger och hur man säger något är det många i dagens samhälle som behöver öva på. Alltför ofta fastnar vi i metadebatter, d.v.s. i debatter om debatten. Då kommer vi aldrig att framåt till en ökad förståelse och till att argumenten verkligen får möta varandra.

Ska politikerna könskvotera yrkeskårerna?

Förra året lades förslag fram av regeringen om att ställa krav på könssammansättningen hos styrelserna i privata bolag. Detta förslag fick som tur var inget stöd i riksdagen och gick därmed inte vidare. Men i förslaget skriver regeringen så här:

I promemorian föreslås en ändring av aktiebolagslagen som innebär att minst fyrtio procent av styrelseledamöterna i ett aktiemarknadsbolag ska vara av vardera kön. Avsikten är att lagändringen ska påskynda en positiv förändring av könsfördelningen både i fråga om styrelsen och andra ledande befattningar i näringslivet. Långsiktigt är målsättningen en helt jämn könsfördelning”.

Med andra ord är det bara 50-50 som är godtagbart. Problemet är bara att andelen kvinnor och män i olika branscher, samhällssektorer och yrken idag är mycket ojämn. Var finns rättvisan i att kräva 50 procent kvinnor bland chefer i en bransch där det finns 90 procent män, eller vice versa i kvinnodominerade branscher? Inom landstingen är 72 procent av cheferna kvinnor. Hur ser regeringen på detta?

En naturlig och högintressant följdfråga är om det är ett problem att det i en bransch eller inom en yrkeskår inte är 50-50 kvinnor och män.

Genom att studera samhällsdebatten där röster hörs från intresseorganisationer, journalister och opinionsbildare m.fl. skulle jag säga att svaret på frågan: ja det är ett problem! Allt utanför 40-60 (särskilt där kvinnorna är färre än 40 procent) ses som oroande och illa och de ansvariga ställs mot väggen: ”vad ska ni göra åt den bristande jämställdheten?”

Alla vet förvisso att med könsperspektiv på frågor så ”når man ut” snabbt och lätt i media, vilket gör att alla aktörer gärna brer på ordentligt och lyfter fram just dessa aspekter. Men faktum är att detta grepp, som kanske ursprungligen var ett fiffigt kommunikations-knep, har blivit ett paradigm.

Jämställdhet har blivit liktydigt med 50-50 andel kvinnor och män. I minsta lilla grupp ska individernas kön räknas och målet är att andelarna i alla sammanhang ska vara lika, annars anses det vara dåligt och fel. Om ni hyser tvivel om detta kan ni fundera över hur ofta ni hör motsatsen uttalas, något i stil med: ”för oss spelar det ingen roll om andelen kvinnor och män avviker från 50-50. Vi sätter kompetens och prestation före kön” eller ”vi tycker att fritt val ska råda”.

Regeringen har i sina jämställdhetspolitiska mål att det obetalda hem- och omsorgsarbetet ska fördelas jämt och att kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet. En undran: kan vi i framtiden förvänta oss krav från politiskt håll på att utbildningsplatserna ska könskvoteras? Eller kanske hela yrkeskårer?

Samhällsdebatten kring kön har blivit som ett självspelande piano. Paradigmet att räkna kön tillämpas och sprids helt okritiskt. Det är dags att slå av autopiloten, bromsa in och se vart vi är på väg egentligen.

Den dogmatiska propagandan och det enkelspåriga poserandet kring kön (”vi bryr oss jättemycket om jämställdhet därför klagar vi på andelen kvinnor-män”) måste sluta och analys och argumentation komma in i diskussionen. Regeringen, de andra politiska partierna, lobbyorganisationer, arbetsgivare och så vidare behöver göra sin hemläxa och tala ur skägget: vad är egentligen målet som eftersträvas när det gäller kön och jämställdhet? Vad bygger dessa på för grundsyn?

Om det nu inte är jämställt någonstans borde det väl finnas någon som drabbats av den bristande jämställdheten. Vilka? Genom vilken mekanism? Om det är så att människor idag väljer ”fel” yrken eller utbildning, vilka är dessa? Är det överhuvudtaget rätt att döma individers val (ex yrkesval) som rätt/fel utifrån vad alla andra väljer? Det blir nämligen implikationen av att stirra sig blind på könsstatistiken.

Forskning indikerar att det snarare tenderar att vara så att ju friare människor är (dvs ju bättre faktisk jämställdhet), desto mer könstereotypt väljer de yrken. Det är den s.k. jämställdhetsparadoxen. Hur hänger den ihop med slutsatserna kring ovanstående frågeställningar?

Det här är analyser som måste göras. Krav behöver ställas på att argumentation och åsikter faktiskt hänger ihop. Det är viktigt, för siktar man fel, kommer man att hamna fel.

30 största yrken På tal om kvinnor och män 2016

Källa: På tal om kvinnor och män 2016, SCB.

 

Årskrönika MED 2017

Ännu ett år av aktiviteter har passerat för partiet jag är med i, Medborgerlig Samling. I det här inlägget tänkte jag se tillbaks på året som varit. Det är inte bara roligt att ha lite dagboksanteckningar att kunna titta tillbaks på, utan även viktigt för att faktiskt kunna komma ihåg det för historieskrivningens skull.

Vi gick in på det nya året 2017 med ett nytt partinamn, Medborgerlig Samling, vilket förkortas MED (innan hette partiet Borgerlig Framtid). Namnet antogs på extrastämman i oktober 2016. Partiets nya logga med ett blågrönt eklöv (en symbol för kunskap, klokhet och robusthet) blev klar i slutet på november 2016. Då kunde vi äntligen börja trycka upp nya broschyrer, flygblad, jackor och profilprodukter för att marknadsföra partiet mer.

MED-bloggen lanseras

Den 3 januari 2017 lanserade vi vår nya debatt- och opinionssida MED-bloggen. Jag kom att vara huvudredaktör för sidan de kommande 6 månaderna och det var bland det mest utvecklande jag gjort de senaste åren. I framtiden kan jag verkligen se mig själv arbeta som publicist nånstans. Monika Råberg-Hellsing tog över denna roll från mig sommaren 2017.

På MED-bloggen publicerades 191 inlägg under året, varav 99 texter från medlemmar (d.v.s. inte riksstyrelseledamöter eller talespersoner) under Debatt-flödet. Meningen med sidan är att driva debatt i viktiga frågor, ge perspektiv, synliggöra partiets medlemmar som får säga sin åsikt och öva sig på att skriva och synas, men också att visa var partiet står. I kategorin ”MED tycker” gör partiledaren men även andra representanter inlägg och talar för partiet.

Det mest lästa inlägget på MED-bloggen under året var Allmänna arvsfonden ett hån mot de avlidna av partiledare Ilan Sadé som haft ca 31 000 visningar. Det näst mest lästa med drygt 25 000 visningar skrevs av Anna Danieli, Ni politiker har tappat det, utifrån Kalla Faktas reportage där en kvinna inte kunde gå ut med hunden i sitt bostadsområde utan att bli trakasserad.

Ökad räckvidd i de digitala kanalerna

Under året växlade vi upp ordentligt på nätet inklusive sociala medier. Med tanke på att alla konton startades om i september 2016 på grund av problemen som partiet hamnade i, har vi verkligen lyckats med mycket.

Arbetet med kanalerna har blivit mer strukturerat och vi har nu över 6000 följare på både Facebook och på Twitter. På Facebook finns nu även lokala sidor för distrikten och för en del lokalföreningar. Där går även att finna lokala evenemang som partiet håller i. Dessa ska också gå att finna nu via kalendern på partiets hemsida. Rekordet på Facebook i antal visningar för ett inlägg är det från polisen och medlemmen i MED, Thomas Martinsson, som nådde över en miljon. På Facebook kröntes året med en lyckad julkalender.

En ny hemsida för partiet lanserades på hösten 2017. Den byggdes helt ideellt av våra kunniga medlemmar som nu också upprätthåller den. Vi har också några redaktörer för hemsidan och ett mer strukturerat arbetssätt med nyhetsflödet. Under hösten fick partiet också ett eget pressrum. Genom detta system som tillhandahålls av företaget NewsMachine AB så skickas också pressmeddelanden ut.

Vi började även att producera filmer under året och har nu en egen Youtube-kanal. Här är ett smakprov av kort film med Ilan Sadé, inspelad i Visby under Almedalsveckan: Är du MED?

Den interna verksamheten och organisationen

Under våren hölls ett antal stämmor i partiets olika distrikt och lokalföreningar. Det hinner att hända mycket på ett år, personer tröttnar, hinner inte längre engagera sig och så vidare, så bemanningen minskar under året. Med andra ord är det välbehövligt med förnyelser av styrelserna och därmed hela arbetet, runt om i landet.

Den stora partistämman hölls i Göteborg i april. Det blev en väldigt stressig men ändå lyckad tillställning. Vi började med en pressträff som också spelades in. Anledningen var att partiet nu äntligen hade fått in sina 1500 namnunderskrifter som lämnats i till Valmyndigheten för att registreras inför valet 2018. Vi hade tre gästtalare på stämman: Katerina Janouch pratade om yttrandefrihet, professor Inger Enkvist pratade om svenska skolans utveckling, samt Sven Alhbin, f.d. mordutredare och biträdande chef för Länskriminalen i Västra Götaland som pratade om gängkriminaliteten i regionen. Partiledare Ilan Sadé höll också ett uppskattat tal på stämman.

Partiets politik tar tydligare form

Stressen på partistämman berodde på vår intention att diskutera och besluta om så mycket politik på så kort tid. Stämman varade visserligen i tre dagar, men vi är ett diskussionsglatt parti som värnar analys och argumentation.

På stämman antogs inte bara ett nytt partiprogram, som vi har valt att kalla Idéprogram. Även ett antal sakpolitiska program på för oss prioriterade områden, antogs: näringspolitik, skolpolitik, försvarspolitik och rättspolitik. Två program till skulle ha antagits. Demokratiprogrammet hanns inte med till slut när tiden tröt på stämman, men det färdigställdes av styrelsen. Det migrationspolitiska programmet återremitterades till styrelsen för att knådas mer. Nu har det antagits och kan läsas HÄR. Den del som mer rörde integration bröts ut till ett eget program som håller på att göras klart här i dagarna precis.

De sakpolitiska programmen har tagits fram i dialog mellan mer aktiva medlemmar men de har även manglats och diskuterats på partiets interna diskussionsforum, den så kallade ”bbs:en”. Förankringen, medlemmarnas delaktighet och sakkunskapen som de bär på, är jätteviktig för vårt parti.

På vårt interna diskussionsforum går vågorna höga ibland. Ibland är det slagsida åt något håll när det gäller ämnen. Om man inte har det kritiska tänkandet med sig kan man lätt övertolka det som diskuteras där som att det vore hela partiets syn, eller som att bara vissa ämnen är viktiga för partiet. Men så är det förstås inte. Det är bara en liten del av partiets medlemmar som är aktiva där, och vissa är mer flitiga än andra. Klart att deras hjärtefrågor då syns mer.

Generellt är det en konst att arbeta ihop i ett parti. Särskilt i dagens individualiserade samhälle med sociala medier där man kan se och ta del av så mycket av vad personer (i detta fallet andra medlemmar) tycker och tänker. Det händer att medlemmar lämnar partiet i vredesmod bara p.g.a. vad någon enstaka medlem uttryckt, något de ogillar. Eller i protest på grund av att partiet beslutat något i en enstaka fråga som de inte kan acceptera. En lämnade för han tyckte så illa om mig som person! Tråkigt förstås, men det är svårt att göra något åt. Vi måste alla göra våra egna val. Att hantera att man tycker olika ibland, eller att man tycker lika men uttrycker sig olika, är inte trivialt. Men övning ger färdighet. Man blir bättre på det med tiden.

Jag är djupt tacksam för alla uthålliga personer som stannar kvar i partiet och kämpar vidare trots att de inte får sin vilja fram i alla situationer. Utan dem skulle det vara svårt att alls ha ett parti, och det skulle definitivt inte gå att nå framgång.

MED växer ut i landet

Vi avslutade året med att passera 1400 medlemmar. Det största distriktet (motsvarande en region) är Stockholm, där antalet medlemmar nu är fler än 500. Stockholmsdistriktets månatliga MED-pub på And bar centralt i stan har blivit lite av en institution för att träffa partirepresentanter, knyta nya kontakter, och dessutom ha himla trevligt. Pubarna brukar ha någon talare från partiet och är alltid välbesökta av kloka samhälls- och politikintresserade människor. Alla är alltså inte medlemmar. Jag själv försöker gå på varje tillfälle och blir besviken när jag råkar missa ett tillfälle.

Konceptet av lättsamma informella fika- eller pubträffar har under året börjat att tillämpas flitigt även runt om i landet. Bara att få träffa likasinnade och se att man inte är ensam om sin oro över Sveriges utveckling är väldigt skönt. Att sedan kunna ta stöd av varandra i att våga höja våra röster och faktiskt få jobba konkret för en förändring är ännu bättre.

I början av året hade partiet inga lokalföreningar alls (motsvarande en kommun eller några kommuner ihop). Nu har partiet många och även antalet distrikt har ökat. Målsättningen är att bedriva så mycket verksamhet som möjligt lokalt och synliggöra partiet där. Vi bygger alltså partiet från nationell nivå, till distrikt, till kommuner vartefter vi har tillräckligt många medlemmar och aktiva i de delarna av Sverige.

I Skåne och runt Stockholm finns de flesta lokalföreningarna, men den första lokalföreningen som startades var faktiskt MED Laholm redan i januari 2017. Andra som tillkommit under året är bland annat Malmö, Lund, Söderslätt (i Skåne bestående av kommunerna Vellinge, Trelleborg och Svedala), Borås, Täby och min egen kommun Sollentuna. Distrikt (motsvarande regioner) att lägga till de redan existerande, har under året startat i bland annat Jönköpings län, Kalmar län, Dalarna, Blekinge och Kronoberg.

MED deltog i och arrangerade en mängd olika events under året, bland annat ett riksdagsseminarium om framtiden för borgerligheten. På seminariet – som anordnades tillsammans med 16 juni-stiftelsen – delades Finn Bengtsson-priset ut; ett pris för civilkurage i politiken. I år gick det till centerpartiets riksdagsledamot Staffan Danielsson. Ett antal mycket välbesökta talarkvällar hölls i Stockholm, där bland annat Johan Westerholm talade. Partiet deltog även på den alternativa Almedalsveckan i juni, den så kallade Järvaveckan.

Styrelsens arbete och talespersoner

Stämman i april 2017 valde en ny större styrelse bestående av totalt 17 personer. Jag var en dem som valdes. Det sades att det inte skulle gå att jobba med så många i styrelsen, men det gick visst. Snarare var det bra skulle jag säga, i det läge partiet befann sig i. Anna Danieli, vald till partiets 2:e vice ordförande, fick senare rollen som partisekreterare. Den rollen hade tidigare Ilan Sadé haft, innan han valdes till partiledare på stämman hösten 2016.

Efter stämman i april 2017 inrättades även ett verkställande utskott (VU), som skulle fungera mer operativt. Det fungerade ganska bra med arbetet. När ett antal ledamöter lämnade styrelsen och VU i slutet på året så började arbetet halta. Då adjungerades några ytterligare in i styrelsen och VU. Men det är helt klart så att styrelsen behöver fler aktiva som hjälper till med arbetet, med att ta fram underlag och så. Det blir dock bättre med detta ju fler som tillkommer till partiet och vill och har tid att dra ett strå till stacken.

Partiet fick under året sina första politiska talespersoner. Eftersom dessa ses som styrelsens förlängda armar (talar för partiet på olika ämnesområden) så väljs de av styrelsen. I nuläget är också de flesta talespersoner samma personer som sitter i styrelsen, men detta ändras så snart det finns andra som kan och vill ta sig an dessa uppgifter.

Under året startades även vår valkampanj-organisation som vi kallar Riks18, men det var egentligen inte förrän i slutet av året som denna kom igång i  praktiken. Finansiering, resurser, är en av de svåraste nötterna för oss att knäcka. På senhösten tog äntligen det arbetet lite mer fart. Medlemsavgiften höjdes en aning under året, till 250 kr för fullt betalande medlem. De under 25 år och över 70 år betalar 100 kr. Men det behövs betydligt mer resurser än det för att klara av att göra allt som behövs i samband med valet. Det behövs donationer och sponsring.

Samarbeten med andra

MED har som strategi att försöka samla de krafter som vill få till en förändring i Sverige. Här kan det ingå att börja samarbeta med eller gå samman med andra partier eller organisationer. I Sollentuna gick Medborgerlig Samling ihop med ett lokalt initiativ (Sollentunas bästa). Det fördes även under året samtal mellan MED och det politiska partiet SPI Välfärden (ett parti inriktat på pensionärspolitik) som främst är etablerat i vissa delar av Skåne. Inget samarbete formaliserades sedemera utan istället gick SPI:s partiledare, Göran Dandelo, med hos oss och blev äldrepolitisk talesperson.

Almedalen 2017

Självklart var vi med på politikerveckan i Visby, Almedalsveckan. Detta år hade vi sett till att ha många fler partiaktiva på plats, även under en längre tid än föregående år. ”Vaktombyte” skedde några gånger under veckan; vissa gav sig iväg och nya tillkom. Mina partikollegor sov en bra bit utanför Visby, vilket var krångligt att samordna. Eftersom jag visste det – och för att jag är envis som synden – sov jag på sedvanligt vis i tält under veckan och cyklade in till Visby varje dag.

Under ett par dagar hade vi ett eget partytält uppställt nere vid stranden i Visby mitt emot DNs tält. Där pratade vi med folk och delade ut flygblad. Tino Sanandaji besökte vårt tält, höll ett tal, svarade på frågor och sålde och signerade sin bok Massutmaning. Förutom detta var vi förstås överallt, gick på seminarier och synliggjorde partiet bäst vi kunde. Våra jackor är vita och det skämtades friskt om ”var är de vita byxorna?” då vi såg lite ut som vårdpersonal, särskild när vi var samlade som här nedan.

IMG_1932

Middag tillsammans efter en dag under politikerveckan i Almedalen, Visby.

Under Almedalsveckan deltog jag i min första paneldebatt någonsin och pratade om ”populism” med Stig-Björn Ljunggren och Dick Erixon. Det gick ändå hyfsat för att vara första försöket.

Wikipediabråket

Under tiden som partiet hette Borgerlig Framtid var det inga problem att få finnas med på Wikipedia, men efter att vi blivit mer synliga och därmed utgjorde ett större hot mot övriga partier (?) så plockades vår sida bort. Och lades till av nya personer. Och togs bort, och så rullade det på. Detta störde sig Wikipedias redaktörer på så mycket att till slut blockades alla personer som ändrade minsta lilla på Wikipedia som var relaterat till vårt parti. Redaktörerna ansåg det bara vara ”aktivister” (eller vi själva i partiet) som tyckte att vårt parti skulle få finnas med där. Man kan ju tycka att det är aningen märkligt att ett parti somär registrerat för att delta i riksdagsvalet 2018, som bedriver en ständig verksamhet och syns och hörs över hela landet, inte ska kunna finnas med åtminstone med några ord i det standard-uppslagsverk som så många använder idag. Men nej, så var det inte.

Åtminstone ansåg vi att det borde kunna ha accepterats att en rad om oss skulle finnas med på den sida som fanns för det gamla Medborgerlig Samling (MbS) som existerade på 1960-talet men lades ner. En rad som visar att det parti som är aktivt nu INTE är en zombie från 60-talet utan faktiskt ett nytt parti som inte har något att göra med det gamla. Till slut ansågs vi ändå ”relevanta” och nu står vi med på Wikipedia med några rader. Men hur länge det kommer att förbli så vet vi förstås inte.

Mediala framgångar

Vi har skrivit massor av debattartiklar och insändare under året, även varit med i ett antal intervjuer och TV-klipp. En del kan hittas på partiets hemsida. En höjdpunkt var när vår partiledare Ilan Sadé prydde frontsidan i Sydsvenskan och intervjuades i tidningen. En annan var när Susanna Birgersson skrev en krönika om oss i Expressen med rubriken Medborgerlig Samling – så sansade att de inte syns. Personligen kommer jag särskilt väl ihåg min Aftonbladet Debattext Toppuppdragen går till regeringstrogna om regeringens märkliga tjänstetillsättningar som liknar korruption, samt min text på SvD Debatt med rubriken Riskfyllt när SD:are fryses ut. Den texten i SvD blev faktiskt en av de tio mest lästa på SvD Debatt på hela året.

Skuggbudget

Under hösten påbörjades ett arbete med att ta fram en korsning mellan skuggbudget och valbudget. Även detta arbete utfördes – förstås – av våra egna medlemmar. Så det kunde inte bli hur omfattande som helst. Vår nye finanspolitiske talesperson Erik Kärnekull var den som ledde arbetet.

Meningen var att visa vad vår politik kan innebära i praktiken. MED vill ju minska antalet myndigheter för att reducera byråkratin och minska statens kostnader, vilket förstås inte kan göras över en natt i en enda budget och därmed ”få ut” besparingarna direkt. Men vi vill visa hur vi tänker och i vilken riktning vi vill gå. Därav korsningen mellan skuggbudget (på kort sikt) och valbudget (på lite längre sikt). Huvuddragen i budgeten redovisades nu i början av 2018 på vår kick-off men vi ska även plita ner det på ett bättre sätt för att alla som vill ska kunna ta del av det vi gjort.

img_2333.jpg

Erik Kärnekull, finanspolitisk talesperson, pratar om statsskulden under budgetarbetet.

Opinionssiffrorna för partiet

Under året har kategorin ”Övriga partier” ökat hos flera av de stora opinionsinstituten. Men de vill inte redovisa vad som ligger bakom dessa ökningar (många av dem särredovisar Feministiskt initiativ, så de är inte anledningen till ökningen). Men Sentio som presenteras i Nyheter Idag har börjat särredovisa Medborgerlig Samlings siffror. Partiet finns nu också som förval att kryssa i för dem som deltar i undersökningen. I december 2017 hade vi 0,6 %.

Det är oerhört glädjande att se att det vi kämpar med och för, faktiskt ger resultat! Nej, vi har inga 4 % ännu. Men vi har viktigare mål än så: att påverka politiken, de befintliga partierna och ge människor hopp.

Vi tänker delta i valet 2018 och göra vårt bästa. Sedan är det så att vi står för en långsiktig politik. Då bygger vi förstås också ett parti som ska verka långsiktigt. Går det inte vägen nu, att vi kommer in i riksdagen 2018, så kommer vi förstås att fortsätta arbeta och sikta på valet 2022 (eller på de extraval som kanske kommer att bli ett faktum innan det). Resultatet beror i alla fall på det sammanlagda arbete vi och våra sympatisörer lägger ner på detta. Det vi vet är att när vi når människor med vårt budskap, med att vi finns och utmanar övriga partier, så finns ett mycket stort intresse och behov av oss.

 

Putins propagandamakare ler av Oksanens journalistiska metoder

GÄSTKRÖNIKA.

Narrativ”. Detta modeord.

Att sätta frågetecken kring agendor och utforska mediabolags underliggande ambitioner får gärna bli hett 2018. Men som allt som blir trendigt så gäller det att se upp. Det är lätt att lusten att smida medan järnet är varmt gör en oförsiktig.

Sådan oförsiktighet gjorde journalisten och ledarskribenten Patrik Oksanen sig skyldig till när han i Expressen den 30 december publicerade en krönika om ryssvänligt narrativ i Sverige. I krönikan för Oksanen ett resonemang om att ryssvänligt narrativ finns representerat både på höger- och på vänsterkanten. Som stöd för detta påstående nämner han ”Kent Ekeroths Samhällsnytt” (före detta Avpixlat), Nationella Motståndsrörelsen (NMR) och den digitala publikationen Nyheter Idag. Det är omnämningen av den senare som denna krönika handlar om.

Målet är inte att påstå att Oksanen har fel i att Nyheter Idag har ett ryssvänligt narrativ – det vet jag mycket lite om. Istället är poängen att påvisa hur ett så slarvigt journalistiskt hantverk, i sig självt och oavsett sanningshalten i påståendet, sannolikt gynnar den ryska björnens propagandamaskineri mer än vad Nyheter Idag-journalisten Chang Fricks wallraffande reportage från Ryssland gjort.

Patrik Oksanens välvilliga krönika med efterspel krattar manegen för det opinionsmaskineri den med ett varningens finger avser belysa. Inte på grund av sitt innehåll, utan för sitt slarviga hantverk och sin till synes medvetet uppsåtliga metodik som i längden undergräver förtroendet för journalistiken och blottar samhällsdebatten för dessa invasiva narrativ. Det är alltså “kontraproduktiv” som skall in på lodrätt tre.

Några belägg för varför Nyheter Idag har ett rådande ryskt narrativ erbjuder inte Patrik Oksanen i ursprungskrönikan. I en replikväxling på Twitter i publiceringens kölvatten antyds att det är lätt att googla.

Jag kan tänka mig att Putins popcorn går varma när journalister inte längre tycker det är deras jobb att argumentera för sina exempel.

En som upprördes över krönikan var Ilan Sadé som äger bolaget som driver Nyheter Idag. Han är även partiledare för partiet Medborgerlig Samling (förkortas MED), vilket Oksanen valde att poängtera i texten. Varför? Med tanke på att även Kent Ekeroths koppling till Samhällsnytt nämns så kan man kanske gissa sig till att det görs för att sy ihop resonemanget att narrativet har kopplingar både till höger och vänster politiskt. Att kopplingen mellan ryssvänlighet och Medborgerlig Samlings faktiska säkerhets- och försvarspolitik inte synkar på något vis, passade nog inte Oksanens eget narrativ och nämns därmed inte.

Putins partister måste gnugga händerna när de ser västerländska journalister så vårdslöst utgå från att rågången mellan mediala ägare och deras redaktioner inte finns. Det ryska är det nya normala!

I artikelns efterspel har Patrik Oksanen ställt sig oförstående till de kritiker som anser att krönikan kastar skit på Medborgerlig Samling. ”Jag skriver inte om MED” och ”jag har skrivit om Nyheter Idags narrativ. Jag har inte skrivit om MED som parti” är några exempel från sociala medier. Fast om han inte skriver om Medborgerlig Samling varför nämner han då partiet? Om Nyheter Idag på egna meriter representerar högern så är ägarens politiska kopplingar rimligen inte relevanta för att ro i land argumentet.

Med tanke på att artikelns mål är att rikta sökarljuset mot Rysslands lakejer är kanske intentionen att påstå att Ilan Sadé personligen är en rysslandslakej?

I Duman korkas det nog en extra flaska varje dag guilt by association (skuld genom sammankoppling) appliceras i västerländsk press och aktiva i politisk opposition smutskastas utan att journalisten i fråga ens förstår problemet.

I en uppföljning till ursprungskrönikan, efter att Ilan Sadé beretts utrymme i Expressen att utkräva en ursäkt, presenterar till slut Oksanen belägg för att Nyheter Idags narrativ är ryssvänligt. Trots att Nyheter Idag är en helt digital publikation får vi som läsare klara oss utan länkar eller långtgående citering. Han verkar vilja beskriva och tolka det, enligt honom, anmärkningsvärda underlaget åt mig.

På Röda torget ryser de av vällust. Att legitimera tolkningsföreträde är lysande. Litauen se upp!

Ilan Sadés bolag Publicism NITEK AB äger Nyheter Idag sedan 2016. Flera av Oksanens exempel härrör enligt honom själv från 2014. Det vill säga långt innan det ägarförhållandet som han tycker är relevant uppstod. Enligt både Nyheter Idags Chang Frick och Ilan Sadé själv i repliken i Expressen har också minst en av artiklarna en tydlig satirisk intention. Den intentionen ifrågasätter Patrik Oksanen. Själv konstaterar jag att ”mer ishockey” och “billigare sprit” är rätt tunna argument i kampen för att uppnå narrativets målsättning om att främja strategiska mål för Rysslands i utrikespolitiken. Putin förstår nog inte heller satir.

I sin replik till Sadé skriver Oksanen:

Som partiledare får man tåla att ens privata affärer granskas, ifrågasätts och diskuteras. I stället för att visa den mognad man kan förvänta sig av en partiledare väljer Ilan Sadé att spela den kränkta rollen och blanda ihop sitt parti med sina affärsintressen.

Granskas. Ifrågasättas. Diskuteras. Det var du som sa det. Här är hela stycket från ursprungskrönikan:

”I Sverige ser vi hur rysk propaganda är det rådande narrativet på den högra kanten från Kent Ekeroths (SD) Samhällsnytt och Nyheter Idag, som drivs av ett bolag som ägs av Medborgerlig Samlings partiledare ordförande Ilan Sadé, och sedan vidare hela vägen till nazisterna i NMR.”

Russia Today tar de extra lång lunch när kraven på vad som anses vara granskning, ifrågasättande och diskussion ligger på den här nivån. Frågan är också vem det egentligen är som har svårt att hålla isär saker.

För att understryka hela härligheten så hittar man bland kommentarerna till krönikan och till repliken reaktioner på Twitter som ”Patriks svar är ju klockrent” från folk, även sådana som är politiskt aktiva.

Inget gör väl propagandamakarna på Pravda mer hoppfulla om framtiden än när ribban för att bedöma journalistik sätts så lågt.

Vad Nyheter Idags publicistiska ambitioner och redaktionella inriktning är vet jag som sagt lite om. Inte blev jag klokare efter detta. Det jag däremot tror mig veta är att det är väldigt angeläget att inte bara ”narrativ” blir temat för 2018 utan även återupprättandet av det journalistiska hantverket.

Kim Lund, professionell narrativmakare

Jag röstade inte på Miljöpartiet

I dagarna ska jag skriva på en så kallad kandidatförsäkran för att jag ställer mig till förfogande för riksdagslistan för Medborgerlig Samling (MED). Genom att underteckna den skriver man under på partiets åsikter och lovar att man ska bete sig väl, delta i partiarbetet och så vidare. Då påmindes jag om när jag gjorde motsvarande innan förra valet 2014, då för Miljöpartiet.

Generellt är det en stor sak för mig att skriva under såna där försäkransdokument, eftersom de faktiskt betyder något för mig. Ett sådant är inte bara ett papper, vilket som helst. När jag skriver på så förpliktigar det. Då binder jag upp mig samvetsmässigt.

Kandidatförsäkran för MP låg hemma på skrivbordet i många dagar innan jag till slut lyckades skriva på. Det hade hänt så mycket i svensk politik och med Miljöpartiet. Jag hade sett hur partiet betett sig och vilka förslag som antogs till valmanifestet, beslut som jag ansåg var uppåt väggarna. Sedan hade jag ju också opponerat mig en del offentligt och sagt att jag inte höll med om vissa saker. Om jag mot all förmodan skulle komma in, skulle jag kunna arbeta med de andra miljöpartisterna som tyckte radikalt annorlunda? Mycket tvivel och funderingar blev det.

Till slut skrev jag på och skickade in pappret. Om jag kommer ihåg rätt så uppgav jag till slut en avvikande åsikt, att jag var emot könskvotering. Det hade jag faktiskt till och med stått i plenum och argumenterat emot på en MP-kongress. Att i alla fall markera emot något av det jag ogillade kändes viktigt, men egentligen borde jag skrivit dit mer.

Nu ska jag alltså skriva under motsvarande för MED och läget är ett helt annat. Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta nån liten ynka fråga som jag kan anmäla avvikande åsikt i, en fråga i vilken jag skulle gå emot partilinjen om jag ställdes inför en omröstning i riksdagen. I nuläget kan jag dock inte hitta någon fråga.

Vår politik är klok, men jag har också en förståelse för att i många svåra frågor finns inga idealvägar. I många fall finns det bara mindre bra politiska beslut och vägar att ta som sedan kommer att behöva testas, utvärderas och korrigeras, om de inte visar sig fungera väl nog. Sedan finns frågor där partiets åsikt för mig inte spelar någon större roll. Visserligen föredrar jag exempelvis principiellt republik före monarki, men det är verkligen inget som är en show-stopper för min del. Jag klarar ändå att framföra åsikten för partiets räkning, att vi vill bevara monarkin som den ser ut idag, eftersom jag förstår argumenten.

Det känns oerhört skönt! Jag har inte för en sekund ångrat att jag lämnade MP och att jag gick med i Medborgerlig Samling (som då hette Borgerlig Framtid).

Tillbaks till valet 2014: Jag deltog i provvalet i Stockholms län för Miljöpartiet och fick en del röster, trots att jag var ganska okänd. När riksdagslistan sattes så kom jag med på den (plats 20 på listan), även om jag flyttades ner en aning från min placering i provvalet.

När jag stod där i båset på valdagen och skulle stoppa i valsedlarna i kuverten så gick det inte. Jag kunde inte, med samvetet i behåll, stoppa i valsedeln för MP i valet till riksdagen; den valsedel som jag själv stod med på. Partiet var inte värd min röst helt enkelt. JAG var inte värd min röst! I kommunvalet (där jag stod på andra plats på listan) och i landstingsvalet röstade jag dock MP.

Blankt har jag aldrig någonsin röstat i ett val och kommer sannolikt inte heller att gör. Så vad blev det i riksdagsvalet istället? Jo det blev Centerpartiet, för att de åtminstone inte var så galna som Miljöpartiet när det gällde kön och identitetspolitik. Samt för att de inte ignorerar hållbarhetsfrågor och förstår att näringsliv och företagande spelar roll för Sveriges utveckling.

Med andra ord har jag inte gett mitt stöd till den sittande regeringen, vilket känns väldigt bra. Men jag ångrar min röst på Centerpartiet eftersom partiet i flera avseenden har tagit över Miljöpartiets mer utopiska syn och sätt att driva politik på. Deras gränslöshetstänk gällande migrationsfrågor är problematisk och deras floskliga utspel de senaste åren om fler poliser och ökad trygghet är plågsamma att bevittna. Det är bara tomma, populistiska ord. Det är inte modigt och ansvarsfullt att ”svänga” när media (!), andra partier, för att inte tala om invånarna, redan kommit till insikt för länge sedan. Bra politiker och partier följer sin moraliska kompass och agerar i tid – särskilt när de själva sitter vid makten! – för bästa möjliga utfall.

Som jag skrivit tidigare upplever jag att jag har hamnat lite ute i kylan nu som opinionsbildare bara för att jag är partipolitiskt anknuten just till MED och inte ett annat parti. Men när jag tänker på det lite djupare är priset att betala ändå överkomligt. Jag har inte bara suttit och surat och gnällt på att alla andra ska ändra sig eller göra något. Istället har jag valt att vara med att bygga upp ett nytt politiskt alternativ som jag med gott samvete kan och vill rösta på i valet 2018. Det är inte fy skam.

#metoo och det förtvinande personliga ansvaret

Först talar ingen om det – sedan talar alla om det. Flockbeteendet är Sverige i ett nötskal. Jag pratar om #metoo, kampanjen mot sexuella trakasserier.

Debattartiklarna och hashtagsen har avlöst varandra när människor i olika branscher och samhällssektorer har biktat sig om vad de utsatts för.  Att #metoo har dragit fram problem i ljuset är självfallet positivt och sent är bättre än aldrig, men vi är i stort behov av fler och djupare analyser av vad som faktiskt pågår.

Det jag har funderat över är: Finns det inte redan lagar, regler, policys och handlingsplaner som säger att detta inte får förekomma? Jo, massor! Och de allra flesta människor tycker dessutom inte heller att sådant som kommit fram är okej. Ändå händer det, uppenbarligen, att det ses mellan fingrarna med övergrepp eller trakasserier. Och kommer det fram resulterar det alltför sällan i några konsekvenser för den som betett sig illa. Varför?

Människor som fått en uppfostran och har ryggrad och integritet behöver inga nedskrivna policys för att agera mot något de uppfattar som omoraliskt. De gör det som är rätt för att det är just rätt. De skrupelfria knölar som saknar moral kommer inte att programmeras om lätt av fina ord i en policy, hur lång och välskriven den än är. Med andra ord räcker det inte med ord och handlingsplaner för att dessa ska fylla sin funktion. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det är människor, individer, som upprätthåller och tillämpar policys – eller inte.

För att våga protestera emot någons destruktiva agerande krävs integritet och personlig styrka. Ett grundläggande problem i Sverige verkar vara att det saknas integritet och mod för att sätta ner foten och säga: ”det här är fel!”! Särskilt då ingen annan gör det. Bristerna kan således ligga i efterlevandet av de normer som vi ändå är hyfsat ense om.

I Sverige har många en tendens att vilja smita undan jobbiga konfronterande samtal och konflikter, även mer simpla meningsskiljaktigheter. Att det är obekvämt och obehagligt för många att säga ifrån märks på den tendens jag tycker mig se, att man gärna vill förvrida sin egen åsikt till objektiva fakta. På så vis behöver ansvaret för åsikten inte falla tillbaks på en själv. ”Nä men det är inget jag hittat på. Det är så”. Etik och moral går dock inte att bevisa. Det är åsikter som bygger på värderingar. I fallet med sexuella trakasserier handlar det i allra högsta grad om moral, rätt och fel. Visst kan man resonera kring och undersöka vilka konsekvenserna blir av olika moraliska ställningstaganden, men det faller ändå till slut tillbaks på en subjektiv åsikt. Moral kan inte bevisas.

Kanske är rädslan för konfrontation anledningen till att det läggs så mycket tid och kraft på att försöka sätta moralen på pränt i form av policys och värdegrunder. Genom att ta fram regler kan man känna sig nöjd med att ha gjort något, agerat, som dessutom är hyfsat smärtfritt och enkelt. Det finns en förhoppning om att ”systemet” kan sköta tillrättavisandet i vårt ställe så att vi som individer slipper de jobbiga samtalen och att vara den som säger: ”Stopp! Så gör man inte. Det är inte okej!”. Här finns heller inga genvägar. Utan den mänskliga kraften bakom de moraliska tillrättavisningarna så kommer de inte att ha effekt. Fina ord på papper lever inte utav sig själva utan lever genom de människor som tillämpar dem.

Resultatet på samhällsnivå avgörs av summan av invånarnas samlade ageranden. Det personliga modet och ansvarstagandet är det centrala och det som gör skillnad på makronivå. Här kan det konstateras att det inte ser ljust ut för framtiden, eftersom vi steg för steg har monterat ner de mekanismer och samhällsinstitutioner som funnits där det personliga ansvaret har övats.

Här i Sverige har vi de senaste årtiondena sett allt mer av relativism, ”normkritik” och bekämpning av legitima hierarkier. Det finns inget rätt eller fel längre – det finns bara olika sätt. En god intention i vissa fall, men kan också slå väldigt fel om det går för långt. De danska barnpedagogerna Jesper Juul och Helle Jensen anser att de skandinaviska länderna har varit först i världen med att ha frångått en ”traditionell lydnadskultur” vilket betyder att det nu inte ens är självklart att lyda auktoriteter så som föräldrar eller lärare.

Inte minst Socialdemokraterna har varit pådrivande i att plocka allt mer ansvar från individen och flytta det till deras omgivning,  andra människor, till ”samhället” och till staten. Inte undra på att vi får ett samhälle av hjälplösa, eller ska man kanske våga säga: fega, människor.

För att ta ett exempel så skrev jämställdhetsminister Åsa Regnér och regeringen en text på SvD Debatt om #metoo i politiken (”Nu måste ni män kämpa för jämställdhet”). I identitetspolitisk anda försöker de som vanligt styra bort från det personliga ansvaret till att lägga det på grupper istället. Eller ja, en av könsgrupperna: männen. Detta är splittrande och kontraproduktivt. Regnér har dessutom mage att i texten blanda in andelen av könen på riksdagslistorna. Det är helt irrelevant för existensen av övergrepp.

Kollektivism, som att räkna män och kvinnor i olika sammanhang, faller sig väl i media och är lätt att ta till sig för dem som inte tänker längre än näsan räcker. Denna ”strategi” leder dock självfallet inte mot någon lösning. Problemställningen blir om något bara än mer grumlig. Andelen kvinnor eller män i ett sammanhang har noll att göra med om det är en trygg miljö eller inte. Åtminstone i Sverige 2017 med de landvinningar som vi gjort tills idag.

Övergrepp sägs i artikeln handla om jämställdhet, men hur många skulle vara nöjda med en situation som innebär att män och kvinnor har det lika uselt? Få, hoppas jag. Målsättningen bör rimligen vara att skapa ett bra och fritt samhälle där människor – både kvinnor och män – känner sig trygga och blir väl behandlade. Ett samhälle som inte bara har normer som bidrar till en sund och respektfull miljö, utan där individer faktiskt vågar agera utifrån dessa normer.

För att det ska gå att ta ansvar för något, måste man också ha makt att påverka situationen. Att dela ut diffus ”skuld” på vanliga människor för vad andra gör på andra sidan landet fungerar inte. Alla har vi en möjlighet att agera där vi befinner oss och säga ifrån mot sådant som vi anser är fel. Politiker har ett extra stort ansvar då deras makt att påverka sträcker sig längre än gemene mans.

Vi behöver odla ett samhällsklimat (eller kanske snarare återgå till ett?) där dessa färdigheter övas och förmedlas mellan människor; i hemmen, i skolan, på arbetsplatser, på fritiden. I princip handlar det om en kulturförändring.

#metoo får inte stanna vid förfasande och tron att det nu blir ändring för att ljuset riktats mot övergrepp och trakasserier, men vi kan inte heller tro att det finns några snabba universallösningar. För det finns inte.