Resonemang för en hållbar invandring – från 2014 till 2020

Jag började blogga den 1 januari 2014. Sedan dess har jag skrivit över 100 blogginlägg om olika ämnen som jag funnit viktiga. Ett ämne jag berört ända från start är invandring/migration. Här har jag samlat länkar till 15 blogginlägg med korta utdrag ur texterna som behandlar ämnet ut olika aspekter, för dem som är intresserade.

1. Argumenten för en hållbar invandringspolitik (2020)

”Det finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.”

2. Utopiskt att styra upp integrationen med skattemedel (2020)

”I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

3. Viktigt att motverka slöjbärande i Sverige (2020)

”Svensk frihet ska inte kunna dras så långt att den till och med kan användas för att avveckla andras frihet. Vill kvinnor bo och leva i Sverige för att de tycker om vårt sätt att leva här och mer specifikt vår individuella frihet, så är det förstås positivt. Vill de däremot utnyttja vår frihet till att etablera kultur, seder och plagg som används som verktyg för förtryck i andra länder, så är det fel land att göra detta i.”

4. Överlevnadsstrategi i det femininiserade Sverige (2020)

”De senaste 50 åren har Sverige blivit allt mer femininiserat, eller med annat ord: Avmaskuliniserat. I samhället i stort dominerar nu mer kvinnligt sätt att se saker och angripa problem på. Det sociala och relationer står i centrum. Att vara följsam är bra – att vara stark är fult och fel. Känslor är viktigare än tankar och handling. Inkludering är viktigare än prestation. Att inte bara tillåta utan även driva på den omfattande invandring som skett till Sverige, ligger i linje med den feminisering som skett.”

5. Svensk öppenhet leder till splittring (2020)

”Att möta människor från andra kulturer kan bli lättare ju fler sådana man möter. Men principen är inte proportionellt tillämpbar. Vid någon punkt då beblandningen av människor ökar, slutar det att gälla. För Sveriges del så kommer en ökande invandring och beblandning av människor leda till allt större misstro mot främlingar och de med andra kulturer. När fler olika religioner och kulturer ska tävla om plats och om att få styra samhällsutvecklingen, så kan det komma att leda till stora konflikter.”

6. Underskatta inte Sveriges trauma (2019)

”Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.”

7. Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen (2019)

”De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa. Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?”

8. Hämt-halal och segregationen (2019)  

”Vad kommer hända framöver? Vissa vill absolut ha halalkött. Andra vill absolut inte ha det. Vad är normen, halal eller inte? Vad är det som ska märkas, om det ska märkas? Blir det särskilda food courts med halalkött? Eller kommer alla svenskar gå över till halal och muslimerna utgöra normen? Det man kan gissa är att segregationen kommer att tillta, i olika former. När det finns bestämda uppfattningar som krockar och alla inte kan få sin vilja fram samtidigt, så blir det så.”

9. Även lydiga mjölkkossor kan få nog och ryta till ”inte en skattekrona till” (2018)

”De som genomlevt den vet att det pågår en uppvaknandeprocess i Sverige. Individer ligger i olika fas, men fler och fler och fler börjar undra om allt verkligen står rätt till här. De ser vilka avvägningar som görs av politikerna och frågar sig: Vilka jobbar de för egentligen? Staten, skatterna och välfärdssystemen utgör ett solidariskt försäkringssystem. Om skattebetalarna transformeras till mjölkkossor som makthavande politiker tar pengar ifrån för att lägga på välgörenhet och på annat än det som medborgarna förväntar sig, varför ska de betala in någon skatt alls?”

10. Säkerhet och trygghet måste komma först (2017)

”En ”moralisk stormakt” som inte tar hand om sin egen befolkning är inte mycket till stormakt utan mer nån sorts uppblåst ego som löpt amok. Vi har inte valt våra politiker för detta, utan för att de ska göra kloka avvägningar och ta helhetsansvar för landet, dess invånare och de resurser vi ger dem tillgång till.”

11. En ansvarsfull migrationspolitik (2016)

”Vissa uttrycker att det är ”inhumant” att Sverige skulle vara restriktivt när det gäller flyktinginvandring. Jag har svårt att se det så. Målsättningen borde vara att människor som flyr krig och konflikter kommer i säkerhet. Där kan vi göra en del, men inte allt. Sverige är inte ensamt land i världen. Sverige är snarare bara ett enda land i världen. Dessutom har vi bara lite mindre än 10 miljoner invånare. Vi är inte 100 miljoner. Det finns många andra säkra länder än Sverige. En syn att andra länder skulle vara så hemska för flyktingar att bo och leva i så att alla som vill måste få komma hit är en nära på narcissistisk inställning.”

12. Mer särlagstiftning i framtiden (2015)

”Bland dem som är skeptiska till en stor invandring uppfattar jag att det finns en rädsla att till exempel muslimers traditioner, sedvänjor skulle komma att skyddas särskilt i lagen i Sverige. Särlagstiftning, som i förlängningen även kunde leda till parallella samhällen. En helt befängd och obefogad rädsla skulle vissa säga. Tyvärr måste jag säga att rädslan inte är obefogad. Vi har faktiskt redan särlagstiftning.”

13. Kommunerna måste räkna människor (2015)

”Det anses vara ”inhumant” att diskutera hur många flyktingar vi tar emot. Men det som glöms bort alldeles för ofta är att kommunerna inte har det privilegiet som rikspolitikerna i betydligt större utsträckning har: att kunna avstå från att räkna människor och gå på godhet och välvilja. I kommunerna har man konkreta politiska arbetsuppgifter att ta hand om. Det ska ses till att det finns skolor, bostäder, stöd till gamla och funktionsnedsatta, försörjningsstöd idrottshallar och så vidare. I alla fall har det varit intentionen hittills. Och då går det inte att bortse från hur många människor det handlar om.”

14. Välfärdssystemet ÄR solidaritet! (2015)

”När makten börjar tala om bristande humanism eller att ett av världens mest solidariska befolkning (mätt i generositeten hos välfärdssystemet, men även biståndsgivandet) genom sin oro och undran skulle vara främlingsfientliga eller stora egoister, det är som ett hån. Om man nu anser solidaritet vara något positivt borde reaktionen på befolkningens oro snarare vara: vad bra att befolkningen bryr sig om och värnar vårt solidariska välfärdssystem!”

15. Migrationsdebatt – är du med eller mot oss? (2014)

”Det första som dyker upp i mitt huvud när jag får en fråga som rör migrationspolitik är vilka reaktioner jag kan tänkas få om jag säger den ena eller andra saken. Borde detta resonemang vara det som främst ligger bakom det jag svarar?! Jag är inte ett dugg rädd att bli kallad rasist. Kallar någon mig det säger det mer om dem än om mig. Ändå kan jag inte låta bli att känna trycket. Jag måste svara rätt. Detta stör mig enormt. Om jag som är tämligen orädd att stämplas eller misstolkas känner detta så påtagligt – vad känner då inte andra?”

Agenda 2030-projektet speglar vår tids sjukor

Den rödgröna regeringen uttryckte redan för flera år sedan att Sverige ska bli världsledande på Agenda 2030, FN:s 17 globala hållbarhetsmål med 169 delmål. I höstbudgeten nämndes Agenda 2030 över 150 gånger och precis innan jul ställde sig riksdagen bakom den omfattande men luddiga propositionen Sveriges genomförande av Agenda 2030 (Prop. 2019/20:188), som jag kritiserade på Expressen Debatt i höstas.   

Mats Alvesson, professor och organisationsforskare på Lunds universitet, beskriver i sin bok Extra Allt ett antal tendenser som återfinns i dagens samhälle, inte minst inom offentlig verksamhet och där ansvaret för den finns: I politiken.

Jag ser många av dessa fenomen i hur Sverige tagit sig an den globala hållbarhetsagendan, vars mål handlar om allt ifrån rent vatten, till utrotad fattigdom och fred. Låt oss se på några av de åtta ”A-lagar” (alltomspännande lagar) som Alvesson tar upp i sin bok:  

Enligt lagen om ballongsamhället tenderar aktörer idag att blåsa upp saker eller projekt till att bli mer märkvärdiga än de är. Det passar bra in på Agenda 2030, som lyfts upp som ett fantastiskt och visionärt globalt projekt, som Sverige också måste vara världsledande i. Med detta kan sedan stor tillförsel av medel och ökade aktiviteter motiveras för att bidra till det högtflygande ambitionen.

Det ges sken av att hållbarhetsagendan innebär något nytt, men Agenda 2030 är inget annat än samma gamla intentioner som kommit till uttryck i tidigare Agenda 21 mfl. Genom att framställa Agenda 2030 som något nytt och revolutionerande, skapas en vilsenhet om vad som egentligen ska åstadkommas. Sverige bedriver ju redan ett omfattande hållbarhetsarbete och har ambitiösa mål, även i den breda bemärkelsen som de globala målen ger uttryck för. I den stora ivern att ändå göra något landar arbetet i sådant som utbildningsinsatser, ökad samverkan, möten och konferenser där ärendet diskuteras, vilket gör begränsad nytta.

Enligt lagen om den krampaktiga godheten så ska man numera alltid bekänna sig till det goda och ta avstånd från det onda. Detta leder dock lätt till förenkling och hyckleri. Komplexitet som finns naturligt i frågor hamnar lätt i skymundan.

Ifrågasättanden och problematisering av Agenda 2030 viftas bort, då det viktiga är de fina målen som satts upp. Inte kan man kritisera något så viktigt och bra?! Man tenderar exempelvis att bortse från frågans politiska karaktär (något jag skrivit om tidigare på bloggen). Även om man är överens om målen i Agenda 2030, kommer man inte vara överens om hur vi ska nå dit. När detta faktum ignoreras och agendans mål omtalas som en neutral strävan som alla borde stå bakom, så leder det till låsningar och utebliven framdrift.

Ikaros-projekt är motsatsen till jordnära projekt och enligt lagen om Ikaros-Syndromet så tenderar alltför högtflygande planer att krascha hårt. När mycket krut läggs på omfattande projekt som Agenda 2030, så missas fokus på de viktiga pusselbitar som gör att vi faktiskt kan ta steg uppför utvecklingstrappan. Pengar tas från det som kan göra nytta, till sådant som ser ut att göra nytta, är roligare eller på annat vis stödjer politikernas egen agenda.

Enligt lagen om bumerangeffekten så tenderar ageranden i en fråga, även om de är ärligt välvilliga, att slå tillbaka i sin motsats. Genom att driva på en enormt omfattande agenda med utopiska mål om ett perfekt samhälle, kan de som vet hur människor, politik och samhälle fungerar, bli avogt inställda till hållbarhetsprinciperna som sådana. Ett hållbarhetsprojekt, om något, borde ske på ett intellektuellt och väl förankrat sätt. Helt enkelt stå på en hållbar grund.

Enligt lagen om skärpt lagstiftning finns tendens att försöka reglera fram sådant som egentligen inte lämpar sig för lagstiftning. Så kan det bli i denna fråga, om vi tittar lite längre fram. Stora ambitioner och påtryckningar om en – påstått – långsam framdrift, kan göra att politiker tar till lagstiftningsvapnet. Men det går inte att lagstifta bort krig och inrätta fred, eller att styra hur varje enskild individ ska agera och tycka. Åtminstone blir samhället olidligt att leva i för människor om de skulle försöka. Att till exempel inrätta en världsregering som ska styra världen för att rädda klimatet är en dålig idé. Politik bygger på diskussion och kompromisser, som gör att steg tas i en viss riktning – om man vill att demokratin ska som styrelseskick ska bestå.

Slutkommentar: Agenda 2030 har blivit ett nytt rättesnöre, som ett raster som läggs på all annan verksamhet. Jag anser att detta projekt har givits alldeles för stora proportioner. Istället för att säkra det omfattande arbete som redan pågår, så uppfinns diverse nya aktiviteter som flyttar fokus från det konkreta och verkligheten, till det abstrakta och fina principer. Det är inte ett bra sätt att använda våra gemensamma resurser på. Men som visat ovan är det inte konstigt att det blivit så här, för detta sätt att ta sig an frågor ligger i tiden. Tyvärr.

17,7 miljarder kr/år – Sveriges bidrag till FN

Sedan 2011 har mängden svenska skattekronor som går till FN nästan fördubblats.

Riksdagens utredningstjänst (RUT) har, på uppdrag av riksdagsledamot Jan Ericson (M), sammanställt hur mycket pengar Sverige bidrar med till FN. (Se hans blogg, postning den 5 okt 2020).

Medlemsavgiften till FN har ökat en del sedan 2011, men ändå är den inte särskilt hög. 2019 var den ungefär en miljard kronor. Däremot har Sveriges frivilliga stöd till FN med dess olika organ, program osv ökat dramatiskt. Och observera att man i utredningen endast tittat på bistånd.

Sveriges bidrag till FN var 2019 totalt 17,7 miljarder kronor. En anledning till den stora ökningen – men jag vet inte om det är den enda – är Sveriges mål att ge en procent av BNP i bistånd. När biståndet hela tiden räknas upp är det svårt för biståndsmyndigheten SIDA att hitta lämpliga biståndsprojekt. Enklare är det då att bara slussa vidare pengarna till så kallade multilaterala organisationer (organisationer där många olika aktörer samarbetar), så som FN.

Nedan: Ur rapporten, Sveriges bidrag till FN. (Multi-Bi är öronmärkta medel och Kärnstöd icke-öronmärkt)

I utredningen ingår även en jämförelse mellan Sverige och andra OECD-länder. Bland dessa är Sverige fjärde största givarland till FN. Alltså inte per capita, utan totalt sett. Endast USA, Tyskland och Storbritannien bidrar med mer än Sverige.

Jag är förvånad över att det inte blivit någon diskussion om dessa siffror som synliggjorts, och ingen nyhetsrapportering i media. Är detta verkligen gammal skåpmat? Känner alla till detta? Är nivån på bistånd rimlig? Är det rätt sorts bistånd?

Bistånd ska ges på ett genomtänkt sätt med god kontroll för att säkerställa att pengarna verkligen gör nytta och inte hamnar i fel händer. Genom att flytta makten över vad dessa pengar ska användas till, från demokratisk kontroll i Sverige till FN med dess olika organ, så minskar både insyn och möjligheten att påverka vad dessa medel används till.

Stora globala samarbetsorganisationer består av många olika viljor som vill prioritera olika, och som också står för olika värderingar. Vad våra pengar stödjer blir svårare att ha koll på, desto mer pengar vi ger och desto större organisationer som pengarna går till. Inte bara riskerar pengarna försvinna i korruption i länderna de går till, det finns också korruption i de organisationer som hanterar biståndet.

Något positivt är att Riksrevisionen, myndigheten som granskar statens förehavanden, just nu håller på att granska det svenska biståndet som går genom multilaterala organisationer. Detta bistånd uppgår till cirka 25 miljarder kronor per år och går, förutom till FN, till exempelvis Världsbanken, internationella finansiella institutioner eller globala fonder, Med andra ord utgör dessa pengar mer än hälften av Sveriges totala bistånd (som är ca 47 miljarders kronor nästa år). Man vill ta reda på om regeringen, Regeringskansliet (UD) och Sida bedriver ett ändamålsenligt arbete med beslut och uppföljning? Resultatet av granskningen planeras komma i juni 2021.

SIDA bedriver biståndspropaganda

I veckan kom en nyhet från SIDA som rör biståndet. Nyheten, med rubriken Trots försämrad ekonomi – biståndsviljan kvar, är vilseledande och ger sken av att inställningen till biståndet står sig starkt. I den framgår också att SIDA agerar politisk aktör, vilket en myndighet absolut inte borde göra.  

Texten, som kommer från TT, publicerades i många tidningar, i större eller mindre form. Den bygger på en enkätundersökning som biståndsmyndigheten SIDA genomfört bland befolkningen.  

För det första kan man ifrågasätta varför en myndighet skulle genomföra en enkätundersökning för att ta reda på vad befolkningen tycker om deras ansvarsområde i sig, om det ska ha mer eller mindre pengar att förfoga över. Jag kollade upp detta, och tydligen är detta en enkätundersökning som SIDA gör varje år. I år gick 198 000 kr av våra skattepengar till denna undersökning, som genomfördes av Kantar SIFO och bestod av en s.k webbpanel på 1500 personer.

Anledningen till att man gör undersökningen sägs vara att skaffa kunskap om och vad befolkningen känner till om biståndet och vad det går till osv. Men, sedan 90-talet ställs också andra frågor som fokuserar på hur viktigt de svarande tycker att det är med bistånd. Varför framgår med tydlighet i denna nyhet: Att man vill kunna driva opinion, påverka. Generaldirektören för SIDA, tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna, Carin Jämtin, uttalar sig:

Det är mycket intressant att se att så stor del av svenskarna vill att vi ska jobba med bistånd i världen och höja de fattiga människors levnadsnivå, trots att många i Sverige drabbats ekonomiskt av pandemin i år”.

I årets mätning sägs att biståndsviljan stannat på samma nivå som förra året: 76 procent av de svarande i undersökningen anser att det är viktigt att Sverige bidrar till utveckling i fattiga länder. Tittar man på rapporten från Kantar SIFO är det inte alls så positivt som det framställt som i nyheten.

Redan förra året, innan corona, skedde i själva verket en nedgång i stödet för biståndet. Det nämns förvisso i TT-nyheten, men det avhandlas bara i en mening. Istället framhävs i resten av texten att biståndsviljan står stark. Man väljer ut vissa enstaka siffror, cherry picking, för att ge en positiv bild, och bortser från trenden som borde vara själva nyheten från denna enkätundersökning: En bekräftad minskad biståndsvilja. Ur analysen i rapporten:

Bilden av ”biståndsviljan” är dubbel. Å ena sidan visar mätningen på ett tydligt stöd för tanken att det är viktigt att Sverige bidrar till global utveckling. Å andra sidan visar de två senaste årens siffror på en kraftig nedgång av denna vilja, både mätt som stöd för biståndsanslagets storlek och som stöd för själva biståndstanken.”

Det ligger nära till hands att anta att det finns ett samband mellan nedgången i biståndsvilja, nedgången i förtroende och nedgången i tilltro till biståndets möjligheter. Tidigare mätningar visar att dessa aspekter ofta kan variera var för sig. Det är därför rimligt att se de två senaste årens förändringar som ett uttryck för en tydlig försvagning av den allmänna uppfattningen om biståndet.”

Så här sprids vilseledande uppgifter i medierna. Tidningarna litar på TT och bemödar sig inte gå till källan (rapporten) och kolla upp och granska den. Istället skickar de bara vidare denna existerande nyhet.

Förklaringen till varför SIDA bidrar till denna förvrängda nyhet kommer dock senare i TT-nyheten: Jämtin erkänner rakt ut, att SIDA bedriver påverkansarbete för att se till att Sveriges befolkning vill slussa pengar till andra länder. De agerar alltså som en lobbyorganisation, en politisk aktör:

Dessutom minskar investeringar i fattiga länder, för investerarna är oroliga i en orolig tid, och då är det biståndet som är det viktigaste pengaflödet i några år framöver. För oss är det därför jätteviktigt att jobba för att hålla uppe biståndsviljan och nå det svenska politiska målet att minska fattiga människors fattigdom och förtryck.”

Intentionen som Sverige har, att minska fattiga människors fattigdom och förtryck, tolkas här att betyda att vi ska ge massor med bistånd. Det är en absurd tolkning. Ett sådan luddig vision säger ju ingenting om omfattningen på det som ska göras, hur eller var, eller om det överhuvudtaget ska göras genom just bistånd. Man undrar nu: Hur mycket bistånd borde Sverige ge, enligt Jämtin och SIDA? Var går gränsen, eller finns det ingen? Hur ser egentligen SIDA:s politiska program ut…?

Det är en sak att som myndighet vilja göra ett bra jobb i de uppdrag som den har. En annan att de driver opinion för att anskaffa mer pengar till sin verksamhet och myndigheten, och driva en politisk ståndpunkt som är riksdagens roll att besluta om: Storleken på biståndet.

Summerat: texten är en propagandaartikel. Denna politisering, som vi även ser hos andra myndigheter, måste bort. Myndigheten SIDA ska syssla med att göra sitt jobb, inte bedriva påverkansarbete.

Fotnot: Av de 46 miljarder kr som Sverige ger i internationellt bistånd 2020, hanterade SIDA 44 miljarder kr. Nästa år beräknas 47 miljarder ges i internationellt bistånd.

Förbud mot sexistisk reklam fel väg att gå

Göteborg stad har antagit en motion från Feministiskt initiativ om att förbjuda sexistisk och rasistisk reklam. Jag undrar: Varför? Finns ens ett problem att lösa? Hur ser det ut? Antingen är detta bara ett låtsasdrag, något som ser bra ut men inte kommer att ändra något i praktiken. Eller så kommer det faktiskt att nekas reklam, och då är vi på fel väg.

Vi har redan lagar som sätter gränser för vad som kan sägas/göras i offentligheten. Även andra mekanismer finns som hindrar, bromsar och har en korrigerande effekt. Företag eller andra som är så dumma att de gör dålig reklam som ser ner på människor, kommer i dagens digitala värld med snabb informationsspridning får stå där med skammen, vilket kommer vara straff nog.

Det råder väldigt olika åsikter om vad rasism och sexism egentligen betyder idag. Genom att inrätta allt fler förbud där definitioner av dessa ord är centrala, desto mer makt tas från individer och samhällets fria aktörer till någon sorts klick/grupperingen som sägs stå för ”rätt” sätt att definiera dessa ord på. Desto hårdare blir också kampen om vad detta ”rätt” sätt att tolka egentligen är, vilket också ökar konfliktnivån i samhället.

Men om vi lyfter oss ännu lite mer: Detta synsätt att vilja räta upp och styra människor, i detta fall genom att styra deras omgivning, bygger på en farlig syn på människan. Nämligen att det går att få människor att bli ideala, polerade och gå i takt. Jo människor påverkar varandra, men det går inte att negligera det faktum att människan är en biologisk varelse med grundläggande funktioner, egenskaper och behov.

Att helt städa bort den biologiskt grundade laddning som finns mellan män och kvinnor, eller olikheter mellan könen, det kommer inte att gå. Sådant kommer bara slå tillbaka, bl.a. i form av psykisk ohälsa och samhällskonflikter. Att kvinnor ska ha samma rättigheter som män tex, har inte med denna sak att göra. Det kan de självklart ha oavsett hur reklamen ser ut.

När det gäller rasism, eller snarare fördomar och generaliseringar, så ser människor olika ut, kommer från olika kulturer, beter sig olika. För att förstå andra, kunna navigera i detta komplexa kaos, så använder människan generaliseringar, grupperingar, symboler och associationer i tusentals olika varianter. Olika sorters gestaltningar och att sätta ord på allt detta komplexa, kommer inte att kunna raderas från jordens yta med mindre än att människan som art utplånas.

Enda läge det vore rimligt börja diskutera såna här förslag, är i en krissituation när vi tex håller på att attackeras av främmande makt, eller riskerar att staten eller demokratin störtas. Där är vi inte nu.

Vi måste avfärda utopiska idéer och politiker som tror att vi har gett dem makt för att styra och likrikta våra åsikter och beteenden. Det kommer inte aldrig att gå att göra så alla människor blir nöjda med varje reklam, bild, åsikt etc.

Låt de med unkna/dåliga värderingar avslöja sig själva. Och låt förmyndarvurmarna skrika högt istället för att låta dem gömma sig bakom lagar och system. Så har vi alla koll på dem.

Om myndigheternas uppdrag att ge nyanlända praktik

Jag vet inte hur många som känner till det, men efter flyktingkrisen, 2016, fick våra myndigheter ett särskilt uppdrag från regeringen att ta emot nyanlända arbetssökande för praktik, genom Arbetsförmedlingen. (Nyanlända = asylsökande som fått uppehållstillstånd). Jag har tagit fram lite information om det. Här kommer den tillsammans med några reflektioner av mig.

Med uppdraget till myndigheterna ville regeringen se till att nyanlända snabbt skulle komma i arbete. Regeringens skriver i beslutet ”Den ökade invandringen innebär möjligheter för Sverige och kan bidra till en växande och dynamisk ekonomi”. Syftet med praktiken var att nyanlända skulle få utveckla sina kunskaper i svenska, få ett ökat nätverk och kunskap om arbete på statliga myndigheter. Och regeringen ansåg att staten ska vara ett föredöme och ställa upp med praktikplatser.

Först gavs ett uppdrag för åren 2016-2018. Sedan togs ett nytt beslut för 2019-2020. Förutom detta har de ca 250 förvaltningsmyndigheterna också haft ett särskilt uppdrag att anordna praktik för personer med funktionsnedsättning.

Statskontoret har följt hur det har gått med uppdraget. Målet var att myndigheterna sammanlagt skulle anordna 1000 st praktikplatser per år för nyanlända respektive personer med funktionsnedsättning. Målet nåddes inte. Det blev bara 2813 nyanlända (fram till feb 2020). Motsvarande totala siffra för personer med funktionsnedsättning var 1165 stycken. Betydligt fler nyanlända hade praktik de första åren. Sedan minskade det drastiskt. Det sista året (mars 2019-feb 2020) hade endast 184 stycken praktik.

Inte alla myndigheter tog emot nyanlända. Fem myndigheter tog emot hälften av alla: Skogsstyrelsen (557 st, mycket pga ett tidigare uppdrag att ge praktik), Trafikverket (371 st), Arbetsförmedlingen (211 st), Transportstyrelsen (122), och Skatteverket (170 st).

Man kan undra lite vad de nyanlända gjort tex på Transportstyrelsen, MSB och Kriminalvården. I bilden nedan finns lite allmän info, men mer info än så har jag inte. Kan nämnas: Försvarsmakten tog inte emot några nyanlända praktikanter.

Vad hände då med de nyanlända efter praktiken? Enligt statskontorets presentation så visar uppgifter från Arbetsförmedlingen att av de nyanlända var 43 procent i arbete 90 dagar efter avslutad praktik. 3 procent var i arbete utan stöd. Med andra ord var 40 procent av dem i arbete, men med någon form av stöd.

Reflektioner

Att målet om 1000 platser per år inte nåddes är inte oväntat, då det går åt mycket tid och resurser till att handleda människor, särskilt om de inte behärskar svenska och det handlar om regelstyrda myndigheter. Regeringen har nog bara tagit en siffra ur luften när de sagt 1000 praktikanter per år. Som vanligt handlar det tyvärr mer om att visa upp hur storsint man är, än om att ta verklighetsförankrade beslut.

Sedan kan man också diskutera om det är rätt att ge just nyanlända förtur till praktik. Man får ändå kalla detta förtur, då det är ett särskilt uppdrag för myndigheterna att leverera på. Resurserna är inte heller oändliga till organisering och handledning. Prioritering krävs med våra gemensamma resurser. Regeringen tyckte att nyanlända och personer med funktionsnedsättning skulle prioriteras.

Orwellskt typsnitt ska censurera bort ”hat”

”Imagine a world where all hate could be rewritten”. Smaka på den frasen. Låter det lockande att leva i ett samhälle som försöker förverkliga den utopin?

Frasen kommer från en YouTube-film från det svensk-finska IT-företaget Tieto EVRY. De gör reklam för sitt nya typsnitt: Polite Type. Det är ett nedladdningsbart open-source typsnitt som när man använder det automatiskt skriver om eller stryker över (blurrar) ord och fraser som kan såra eller kränka andra människor. Enligt Tieto EVRY är det ”världens första typsnitt som korrigerar kränkande ord och föreslår bättre alternativ”.

Syftet uppges vara att förhindra nätmobbing bland barn och unga. Det har tagits fram tillsammans med genusvetare, diskrimineringsexperter, antirasister och representanter för olika religioner osv. Redan här ringer klockor. Även om syftet är gott, att motverka nätmobbing, är detta ett verktyg som bör stanna som pedagogiskt verktyg för diskussion, anser jag.   

Om språkets värde och naturliga föränderlighet

Det är så många problem med detta initiativ, så det är svårt att veta var man ska börja. Jag hör redan invändningen mot kritiken: ”Jamen detta handlar bara om enkla saker för barn”. Fast det är det inte. Att det ska användas för barn och unga har också implikationer. Men framför allt riskerar detta angreppssätt att försöka mota problem att påverka samhällsutvecklingen synnerligen negativt i förlängningen.

För det första handlar det om funktionen hos ett sådant verktyg. Språket förändras ständigt. Vilka ord som används i mobbing eller nedsättande tal förändras – särskilt snabbt om de censureras eller försöker städas bort för att hindra människor att uttrycka dem. Nya ord, liknelser och uttryck kommer att dyka upp, som censureras bort eller ändras också. Det är en konstant kapplöpning.

Problematiken finns alltid att nedsättande ord ofta är riktiga ord, men som tas ur kontext. Ordet autistisk kan användas nedsättande, men det är också ett ord och diagnos som finns och behöver användas. Andra ord som används som nedsättande, kan användas av personer i vissa kretsar för att beskriva sig själva och för att kommunicera dem emellan. N-ordet är ett sådant exempel. Det görs inte i negativ bemärkelse, utan för att stärka samhörigheten.

Inte heller går det att diskutera sådant som rasism och liknande, om orden för att förklara och beskriva dem, censureras. Detta sker på Facebook redan, att viktiga samhällsdiskussioner stryps. När ordet nazism inte får nämnas eller förklaras, går det heller inte att bekämpa nazism.

Genom att döma ut ord i censurverktyg tar man också bort möjligheten att ”återta” begrepp som vanliga ord efter att de varit nedsättande. Generellt, när allt fler ord bannlyses och kastas på soptippen, blir språket allt fattigare, torftigare och enklare. Det mesta kan tolkas nedsättande, i viss kontext, av vissa individer.

Bild från Twitter när Tieto EVRY gör reklam för sitt typsnitt.

Etiska problem när datorprogram tar över

Tieto EVRY skriver på sin sida att deras verktyg ska utvecklas. Antalet ord och uttryck som censureras ska utökas. Framöver ska också avancerad maskininlärning (att datorer lär sig själva) tillämpas för att verktyget ska kunna analysera och förstå mer avancerad kontext och skilja på olika sammanhang där ord används. Som jag tolkar det, är deras intention att verktygets tillämpningar också ska kunna utökas till andra sammanhang och målgrupper.

Viljan att begränsa och styra människors språk med teknik lyfter en rad etiska frågeställningar. Även om det är ett datorprogram som exekverar, är det människor som bedömer vilka ord som får användas och hur. Vem har det objektivt rätta, som andra ska leva utifrån och som ska tillämpas i stora system? I detta fall uppges att genusvetare och antirasister har påverkat vad som ska godtas och inte, vilket förstås väcker misstankar om politisk slagsida i analysen. Men det är också bara allmänt vanskligt att ansvar förflyttas från människor till ett datorprogram. På sikt kan detta förvrida hela vår syn på ansvarstagande.

Att som användare försöka uttrycka sig och ha ett datorsystem emot sig som tolkar helt fel, den känslan av frustration och maktlöshet har nog flera stött på. Denna maktlöshet är farlig när det byggs upp i ett samhälle. Därför är yttrandefriheten så viktig att värna. Det är en pysventil.

Tekniken förtvinar det mänskliga

Människor är experter på att försöka hitta genvägar, men de löser sällan grundproblemen. Snarare: När man fokuserar på enkla vägar, så tappar man bort det som kunde göra verklig och varaktig positiv skillnad.

När vuxna inte är intresserade eller orkar vara del av sina barns liv, eller snarare inte låter barnen vara del av deras liv så att barnen kan lära av de vuxna, så ska nu detta ansvar flyttas till datorer istället. Både vuxna och barn får genom detta lära sig att problem mellan människor löses genom system utan mänsklig inblandning,

Digitalt fostrade människor kommer i ännu mindre utsträckning än dagens vuxna, vara redo att ta svåra diskussioner, lösa konflikter eller bli sams. De kommer att inte att lära sig att det naturligt existerar många olika åsikter och människor. De kommer inte att lära sig om människans komplexitet, att vi alla har mörka och ljusa delar inom oss, men att vi faktiskt kan påverka oss själva, förändra oss. De kommer inte att lära sig att det är bra att lyssna och försöka förstå människor. Inte heller kommer de att öva sig på att säga ifrån, men också att förlåta. Allt detta kommer döljas i systemen som strömlinjeformar och tar bort komplexiteten.

Säg nej till det totalitära

Språket är något speglar vår civilisations avancemang. Under årtusendens lopp har det utvecklats och nyanserats för att vi ska kunna beskriva och samtala om allt mer komplexa och abstrakta saker. Nu går det bakåt i detta avseende.

Språket ses inte längre som en möjlighet för människan, som en lösning, utan som ett hot. Viljan och trenden att censurera speglar också en sviktande tillit till människan, till våra positiva grundläggande egenskaper; empati, förnuft, viljan att samarbeta och lära nytt. Det är obehagligt och oroväckande.

Att styra språket kommer inte att eliminera de mänskliga beteenden som är mindre bra. Det som förekommer IRL, kommer också att förekomma i skrift.

Tieto EVRY skriver att de med detta vill få till samtal om nätmobbing. Det är bra. Det behöver också barnen vara involverade i. Men detta verktyg bör, enligt mig, stanna som pedagogiskt verktyg för diskussion: ”Hur tolkas det om man säger X? Vad händer om man byter ut detta mot Y?” Låt det även bli en grund för diskussion om auktoritära och totalitära stater och samhällen, om yttrandefrihet och frihet generellt. Läs Orwells 1984 i skolan och diskutera om moraliskt rätt och fel. Om stater och myndigheter ska försöka styra hur människor ska leva, eller till och med avgöra vad som får säga och inte.  

Många är de i historien som tyckt sig sitta på det objektivt rätta och tvingat andra att tillämpa det, för deras eget bästa. Det räcker inte att vilja väl och ta första bästa sätt som ser ut att leda åt rätt håll, och dessutom ser enkelt ut, för att faktiskt lyckas göra något bättre. Min syn på nätmobbing är att vi måste adressera sådana mellanmänskliga problem på annat sätt än genom tvingande anonyma datorsystem eller styrning av språket.

Agenda 2030 är inte ett politiskt neutralt projekt

I förra veckan skrev jag en text på Expressen Debatt i ett ämne som i princip inte debatterats politiskt alls, trots att mycket skattemedel och arbetstid för offentliga tjänstemän läggs på detta. Under rubriken ”Sluta slösa skattepengar på målen i Agenda 2030” kritiserade jag hur Sverige har tagit sig an frågan om Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen. Här fortsätter jag problematisera frågan och vill peka på en viktig aspekt som har bortsetts från i arbetet hittills: Projektets politiska karaktär.

Lite kort om vad Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen är för något: De 17 hållbarhetsmålen och 169 delmålen antogs av FN:s medlemsländer 2015. Målen handlar inte bara om miljöfrågor, vilket man kanske kan tro. Snarare innefattar de allt som har med goda välmående samhällen att göra; rena hav, jämlikhet, jämställdhet, utrotad hunger och fattigdom och så vidare. Det finns också en övergripande ledande princip: att ingen ska lämnas utanför.

I Sverige har det inte varit något fel på engagemanget för hållbarhetsmålen. Regeringen proklamerade redan för flera år sedan att Sverige ska vara världsledande inom Agenda 2030. I varje officiellt dokument infogas nu stycken om och hänvisningar till Agenda 2030. Det samverkas i form av möten och konferenser och det tas fram nya fina hemsidor och annat material för att informera om hållbarhetsmålen. Den internationella hållbarhetsagendan är dock inte – vilket det ofta låter som – en neutral lista på saker som bara ska genomföras och prickas av.

Även om kommuner, politiska partier, företag eller individer är överens om de långsiktiga målsättningarna, så kan de föredra helt olika vägar för att komma dit beroende på deras politiska ideologi, värderingar och prioriteringar och förutsättningar i övrigt. Detta gäller även olika länder, som är fria att arbeta med agendan på sitt sätt. Vetenskapen kan bidra med kunskap och ledtrådar om vad effekten kan bli av olika åtgärder, men den säger inget om vilka beslut som därmed måste tas och vad som ska prioriteras.

Således går det lika bra att hävda att för att göra samhället mer jämlikt så måste skatterna höjas och mycket mer pengar omfördelas, som att skatterna behöver sänkas för att få ekonomisk tillväxt vilket ger möjlighet att satsa på bra skolor för alla. Eftersom moderna energikällor är ett hållbarhetsmål, så kan man hävda att vi måste stänga ner kärnkraften. Men det går lika bra att hävda att eftersom klimatpåverkan måste minska, så behöver vi mer forskning om och inrättande av mer kärnkraft.

Extremt få saker är så enkla och svart-vita så att alla är överens om att de behöver göras/införas – i så fall skulle de ju redan blivit gjorda för länge sedan. Alla vägval och prioriteringar har konsekvenser, som man kan tycka olika om.

Agenda 2030 kan alltså användas som hävstång för i princip vilken ideologisk inriktning på politiken som helst, både för vad som ska genomföras eller inte genomföras. Det innebär också att det inte räcker att hänvisa till Agenda 2030 och de globala målen för att göra något befogat eller för att visa på varför ett beslut eller åtgärd behövs.

Trots att Agenda 2030 lyfts fram som något banbrytande och nytt, så är det inte det. Faktum är att arbete som berör de globala målen pågår sedan länge både i Sverige och världen. Och Sverige har varit bra på att utveckla samhället i den riktningen, med innovation, demokrati, jämställdhet osv.

Om man i och med Agenda 2030 vill se ännu offensivare målsättningar än de som redan satts upp tidigare, räcker det inte att hoppas på att det går att krama ur mer och bättre resultat inom befintliga ramar och strukturer – det gör man ju redan hela tiden. För att ta andra, större eller snabbare steg framåt måste nya vägval och prioriteringar göras, vilket i sin tur kräver debatt, beslut och finansiering. Det gäller lokalt i en kommun, likväl som på nationell nivå. Här kan man konstatera att någon omfattande debatt att tala om när det gäller hur Sverige ska ta sig an hållbarhetsagendan, har det inte varit.

En anledning till den uteblivna debatten kan vara just att det redan pågår ett omfattande hållbarhetsarbete som är till fyllest. Men det pekar ju i så fall mot att de aktiviteter som nu görs i Agenda 2030:s namn med våra gemensamma skattemedel mest är något vid sidan av. Tomgångskörning utan effekt. Eller med andra ord: Slöseri.

Agenda 2030 kan faktiskt snarare kan störa i det pågående hållbarhets/utvecklingsarbetet i Sverige än stärka det. Om man i agendans namn lägger skattepengar på sådant som inte ger nytta, då dränerar man den gemensamma kassan på medel som kunde göra verklig nytta annanstans. Genom att vända blicken åt ett håll, så kan uppmärksamheten på andra viktiga frågor minska. Men det kan också vara så att man i agendans namn försöker trycka igenom sådana förändringar som inte är demokratiskt förankrade, vilket leder landet åt fel håll.

Agenda 2030 må väcka härliga känslor och förhoppningar om att göra gott och förbättra världen. Dock, är det något vi har tillräckligt av i Sverige, så är det det. Vi behöver inte mer känslor och önsketänkande. Hur gärna vi än vill att det ska finnas några genvägar till en bättre värld, så finns det inte. God vilja är inte detsamma som att lyckas med något alls. Riktig verkstad, konkret handling baserat på eftertanke, är det som gör verklig skillnad.

Politikerna förstår inte hur trygghet skapas

Löfven och Socialdemokraterna talar ofta om det ”starka samhället”. En del blir upprörda över det, för att det tolkas som ett sätt för S att frånsäga sig politiskt ansvar. Jag anser att Löfven faktiskt har rätt i så mån att det är samhället det hänger på när det gäller brottslighet och dess bekämpning. Däremot förstår han inte alls vad det egentligen innebär, vilket syns i den politik som S och regeringen driver. Genom att människorna som bor i Sverige blir allt mer olika, så försvagas samhället stadigt.

Vi människor har organiserat oss i samhällen på olika sätt sedan vi blev människor. Vi försöker hitta sätt för att vår tillvaro ska bli dräglig, för att vi ska kunna samexistera och överleva. Hur vi gjort det har skiljt sig åt i olika kulturer och tidsåldrar. I Sverige 2020 finns en stor stat, som vi alla är individer inför. Politikerna har en viktig roll i att, å statens vägnar, sätta ramar som visar var gränsen går för vad som är tillåtet, för att skipa rättvisa och skydda människor från de som skadar andra och begår brott. Men även om det finns ramar, är det inte säkert att de gör den skillnad man hoppas.

Lagar och regler ger viss styrning och stöd, men kommer aldrig kunna vara en ersättning för människors moral, kultur och beteenden i samhället i stort. Om samhällets människor tillsammans inte förmår att skapa tillräckligt med kultur, social samvaro och gemensam moral på egen hand, så att de tillsammans kan skapa tillräckligt starkt tryck på dem som beter sig destruktivt, så kommer det bli oerhört svårt att upprätthålla säkerhet och trygghet. Detta sociala/kulturella tryck kan inte ersättas med agerande från staten.

Det talas om att mer förebyggande arbete behövs i Sverige. Om detta ska lösas med offentligt finansierade roller, så handlar det om lärare, socialarbetare, poliser, projektledare eller reklamblad med information o.s.v. Men dessa kommer aldrig kunna vara ett substitut för påverkan från alla de personer som en människa möter i sitt liv; personens familjemedlemmar, klanen, vänner, klasskompisarna, gänget, personer på nätet, arbetskamraterna.

Visst kan t.ex. skolan påverka på marginalen. En bra lärare kan göra skillnad för enskilda, men stora problem i ett område kan svårligen lösas genom att en lärare kommer till en skola en viss tid på dagen och träffar massor med elever. Eller socialarbetare som träffar en familj en gång i månaden. Det går inte. Inte heller offentligfinansierade välvilliga integrationsprojekt där några få människor deltar några timmar här eller där.

Det går att inrätta mycket snävare och skarpare ramar från statens håll, i form av hårdare straff och mer begränsningar och försök att styra människor, för att bli ännu tydligare om vad som gäller. Hårdare övervakning, mer skuggning och granskning, djupare in i människors förehavanden, också utan en konkret misstanke om brott. Men detta kan inte göras i hur stor omfattning som helst utan att det leder till en totalitär övervakningsstat.

Om staten och de styrande politikerna ska lyckas i sitt uppdrag att upprätthålla lag och ordning, hänger alltså på befolkningen. Sammansättningen av människor i samhället är så viktig att den kan göra statens uppdrag att upprätthålla lag och ordning omöjlig i det samhällssystem vi har. Med andra ord: En sorts tipping point kan nås då det inte längre håller, då brottsutvecklingen eskalerar och inte går att stoppa.

Detta är förstås inte binärt för ett land, dvs antingen går det eller så inte. Snarare kan det lokalt fungera bättre på vissa ställen, och sämre på andra. Och just där är vi är idag. I de områden som polisen kategoriserar som ”utsatta områden” förmår inte människorna hålla uppe det sociala trycket på moral och beteende, så att polis och rättsväsende kan göra sin del och området blir tillräckligt tryggt för dess invånare.

På längre sikt så kan förstås människornas moral, värderingar, kultur och beteenden i ett samhälle förändras. Men sådant händer inte över en natt, utan tar lång tid. Även om man öser skattepengar på ”problemet”, så kommer det bara att påverka en viss del.

Tillbaka till Socialdemokraterna: Samhällets sammansättning av människor spelar alltså en avgörande roll för ett lands utveckling. Men denna fråga befattar sig inte Löfven och den rödgröna regeringen med överhuvudtaget. Kultur och moral finns inte i deras värld. Allt handlar om ”socioekonomiska faktorer”. Vart detta har lett oss ser vi idag, lokalt ute i landet.

Om inte tillräckligt många människor i ett land står bakom och understödjer de principer som vårt rättssystem bygger på, så kommer inte säkerhet och trygghet kunna upprätthållas. Och ansvaret för hur sammansättningen av människor i Sverige ser ut, det vilar mycket tungt på vårt lands politiska makthavare de senaste 20-30 åren. I och med den omfattande invandringen har politikerna dragit undan mattan för oss alla, för ”samhället”, att kunna hantera situationen. I detta ljus framstår förskjutningen av ansvar till samhället från politiskt håll som ett hån.

En politiserad myndighet löser inte segregationen

Myndigheten Delegationen mot segregation, Delmos, har funnits sedan 2018. När den inrättades framhävde regeringen hur viktig den var, eftersom den skulle bidra med forskningsbaserad kunskap om segregation. Nu kan konstateras att myndigheten snarare blev en sorts politiserad propagandamyndighet.

Allvarliga brister i segregationsanalysen

Sociala och ekonomiska skillnader anses bäst förklara segregationsmönster i Sverige. Stora inkomstskillnader är exempel på vad som bidrar till att segregationen ökar. Samtidigt som alla inkomstgrupper i Sverige har fått bättre ekonomi under de senaste decennierna, har de socioekonomiska skillnaderna och klyftorna i Sverige vuxit och därmed också segregationen.”

Stycket ovan är inte – vilket man kan tro – taget från en politisk pamflett från ett parti. Det kommer från hemsidan för Delegationen mot segregation.

Att socioekonomiska faktorer skulle vara anledningen till segregationen i Sverige och att betydelsen av etniska och kulturella aspekter tonas ner, eller rent av bortses ifrån, är inte taget ur luften av Delmos. Detta kommer, rakt av, från ”Regeringens långsiktiga strategi för att minska och motverka segregation”, som togs fram 2018 och ska gälla till 2028. Där står:

Regeringens arbete fokuserar i första hand på socioekonomisk segregation, som bäst anses förklara uppkomsten av segregationsmönster i Sverige. Den etniska segregationen i Sverige behandlas också, men den förklaras främst av socioekonomiska faktorer, varför de sistnämnda aspekterna står i centrum.”

Det stämmer att det är de socioekonomiska faktorerna som beaktas i strategin, vilket alltså medför att det blir en stor vit fläck i analyserna. Så här många gånger nämns följande ord på strategins 104 sidor: Socioekonomisk – 214 ggr. Etnisk – 11 ggr. Klan – 0 ggr. Religion – 1 gång. Kultur – 31 ggr (inte i problematisering av segregationen, utan främst när det handlar om kulturen som verktyg för inkludering e.d.). Heder – 17 ggr. Invandring – 1 gång (i en rapporttitel). Migration – 8 ggr (främst i myndighetsnamn eller liknande). Integration – 25 ggr (främst i namn på officiella dokument eller benämningar av SCB-data). Assimilation – 0 ggr.

Om man tvivlar på relevansen av kultur och värderingar kan man ta sig en titt på de kartor som World Values Survey tar fram och som åskådliggör hur världens länders kulturer förhåller sig till varandra (se bild nedan). Där kan konstateras att kulturen i många av de länder därifrån det invandrat många till Sverige de senaste 20 åren, skiljer sig mycket åt från kulturen i Sverige.

Ett Inglehart-Welzel diagram.

Varje tänkande människa med någon sorts livserfarenhet att tala om, inser att det kommer att leda till krockar och problem om människor rör sig i stor omfattning mellan länder som är väldigt olika kulturellt och värderingsmässigt. När människorna möts kommer det krävas mycket anpassning. Det kommer att uppstå konflikter, oro och otrygghet, vilket i sin tur kommer att påverka hur människor rör sig, var de bor och verkar, ja hela samhällsutvecklingen. Detta är ingen rocket science. Exakt vad konsekvenserna blir är däremot betydligt svårare att förutsäga.

En politiserad myndighet utklädd till expertmyndighet

Jag ställde några frågor till Delmos via mail. På frågan om vem/vilka det är som ”anser” att socioekonomiska faktorer trumfar övriga aspekter, så hänvisar de mycket riktigt till regeringens strategi, men också till två statliga utredningar: Långtidsutredningen och Jämlikhetskommissionen, som hanterar problem med ojämlikhet. De hänvisar även till en av Delmos beställd rapport från Ramböll om bostadssegregation. De förklarar att det i dessa rapporter visas på samband mellan socioekonomiska faktorer och segregation. Men, och det borde en myndighet veta också, att korrelation mellan faktorer inte är detsamma som kausalitet.

Varför man i analysarbetet rörande en sån oerhört stor och komplicerad fråga som segregation skulle välja bort viktiga perspektiv, kan inte ha annat än ideologiska/åsiktsmässiga grunder.  

Anmärkningsvärt med detta synsätt hos just Delmos, att socioekonomiska aspekter är allt, är att myndigheten inrättades i anslutning till en högskola för att den ska ha stark koppling till forskning och kunna bidra med forskningsbaserad kunskap. ”Det är även viktigt att arbetet utgår från forskning och beprövad erfarenhet och därför är vi glada för att myndigheten ska samlokaliseras med Södertörns högskolasade samordningsminister Ibrahim Baylan om myndigheten 2018. Men att ha en expertmyndighet som hänvisar till värderingsbaserade slutsatser från en politisk strategi som grund för hela sin verksamhet…?

De som gladdes åt inrättandet av Delmos, över att regeringen äntligen har sett den ökande segregationen och jobbar med frågan, kan känna sig lurade. Det ser inte bättre ut än att Delmos är en politiserad myndighet utklädd till expertmyndighet. Under beskydd av en neutral etikett som myndighet, hjälper den regeringen att skapa en bild av att segregationen inte har något med invandring och kulturella skillnader mellan människor att göra. Kanske kunde man likna det vid en propagandamyndighet, som tvättar politiska åsikter till att bli fakta och kunskap.

Vad gör myndigheten Delmos rent konkret då? Förutom att den har i uppdrag att följa forskning och sprida kunskap, ska myndigheten främja ”samverkan”. Den delar förstås också – i vanlig svensk anda – ut statsbidrag till föreningar och organisationer, men även till kommuner och regioner. Något man ska göra härnäst är att tillsammans med SCB ta fram ett index som ska hjälpa kommuner och regioner att analysera segregationen – självklart endast med socioekonomiska faktorer som utgångspunkt. Man kan fråga sig: Hur användbart kommer det indexet att bli?

Utan korrekt problembild – inga lösningar

Inte nog med att vi skattebetalare får betala för en myndighet som inte kommer att göra sitt jobb, utan den sprider också en förvriden bild av det stora komplexa problem som Sverige verkligen skulle behöva förstå och hitta bättre sätt att hantera: Segregationen. Om inte problembilden är korrekt, så kommer också insatser och åtgärder som vidtas landa fel.

Sverige behöver inte fler dimridåer och skygglappar. För att få bra resultat så går det inte hålla fast vid en ”bild” av verkligheten som man önskar att den skulle se ut. Det förlorar alla på. Mer ärlighet och hederlighet behövs från politiskt håll. Det måste också gå att lita på att våra myndigheter arbetar i medborgarnas tjänst och utifrån fakta och riktig kunskap, annars borde de läggas ner.