Göteborg 2

Tiggeri är faktiskt bara tiggeri

Ardalan Shekarabi uttalade igår att det vore värt att titta på hur våra grannländer som infört restriktioner för tiggeri, har hanterat frågan och hur det har gått. Det rev förstås upp den gamla debatten igen om det ska införas tiggeriförbud i Sverige. Löfven avfärdar att det skulle finnas något sådant förslag på gång. Han säger ändå att tiggeriet är ett problem som behöver adresseras. Hur är dock oklart. Enligt politiska kommentatorer handlar Shekarabis uttalande om en så kallad ”testballong” för att se om opinionen är mogen för att diskutera detta på allvar (läs exempelvis Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle).

Frågan om tiggeri har som så många andra frågor som rör moral och etik, blivit så svart-vit och infekterad. Viktiga perspektiv och nyanser uteblir. Vissa vill till exempel låta påskina att förbjuda tiggeri vore att förhindra fattiga människor att överleva. Så är det förstås inte. Detta handlar bara om ett särskilt sätt att skaffa pengar på. Det går också att tycka att handlingen i sig inte är fel, men att för att komma åt följdproblem av den så kan ett förbud av det ändå vara nödvändigt.

Något annat som sällan nämns i debatten är att de som kommer hit för att tigga från EU-länder inte är något snitt av Europas fattiga. De allra flesta som kommer är från särskilda platser i vissa länder. Det är människor som organiserat sig för att komma hit och tigga. Ett förbud skulle påverka just dem och det sättet de använder för att skaffa pengar – inte fattiga, utsatta människor generellt i Europa. Om man vänder på det: ska vi tillåta tiggeri bara för att vissa grupper har en vilja att, och lyckats få lönsamhet i, att organisera resor hit för att tigga? (Notera: ”organiserat” betyder endast här att man gör det tillsammans, delar på saker, samarbetar på olika vis)

Ett tiggeriförbud löser självklart inte problemet med att det finns fattiga människor. Men det gör inte heller tillåtelse av tiggeri. Världen är betydligt mer komplex än så. För ett antal år sedan tilläts tiggeri. Ändå fanns det inte olagliga tältläger som resulterade i nedskräpning och så vidare. Nu finns det det. Saker förändras ständigt.

Utifrån ett frihetsperspektiv tycker jag inte om tiggeriförbud. Jag kan ändå se att det går att rättfärdiga i vissa lägen, på vissa platser. Och något som kan konstateras är att även om vi skulle ha ett förbud, så skulle det gå att leva med. Det avgör inte ödet för hela Europas fattiga, eller ens för dem som tigger. Alla, inklusive tiggarna själva, kommer att anpassa sig, ta nya beslut och hitta nya vägar. Det kommer både att lösa en del problem, men också skapa andra nya problem. Exakt vilka är svåra att förutspå.

Ett tiggeriförbud i Sverige skulle förstås även drabba svenska tiggare. Hur skulle det påverka dem? Det är något jag tycker borde diskuteras mer. Kanske kommer vi med ett tiggeriförbud lättare märka hur de utsatta svenska medborgarna har det numera? Hur deras situation ser ut, vad den beror på, och vad vi kan göra åt det. Det är ju trots allt så att vi har betydligt större möjlighet att påverka vad som händer här i Sverige än exempelvis i Rumänien. I Rumänien har de som bor där betydligt större möjlighet att förändra sina system och sitt land än vad vi har.

Varje tid och situation är ny. Vissa saker går inte att förutsäga konsekvenserna av. Samhällsutveckling är trial and error. Man får helt enkelt prova! Och sedan får man korrigera om det inte blev tillräckligt bra.

Annan läsning: min tidigare krönika i Dagens Samhälle ”Åk hem och ta kampen – det ger förändring”.

Viggen

Försvarspolitiska önskedrömmar

Försvar och krisberedskap i Sverige har under många år långsamt monterats ner. Men nu är de politiska partierna mer eller mindre ense om att det kanske inte var så smart. En återuppbyggnad har påbörjats.

Igår besökte jag ett seminarium under Almedalsveckan på Gotland som anordnades av bland annat Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Det handlade om hur ett ”modernt totalförsvar” för Sverige ska se ut, där det civila försvaret understödjer det militära försvaret.

MSB och försvarsmakten har tagit fram en gemensam plan som överlämnats till regeringen om vad som skulle behöva göras för att nå ett totalförsvar med tillräcklig förmåga. Som det sades finns det idag ”luckor i totalförsvaret”, särskilt i det civila försvaret. Uttryckt i klarspråk: det saknas helt enkelt förmåga att hantera vissa hot och krissituationer i Sverige.

Bygga krisberedskap i ett modernt ”just-in-time”-samhälle där ständig press finns på effektivisering, där man räknar kronor och ören in i det minsta, är en utmaning. Vem ska stå för kostnaden när företag, organisationer och verksamheter ska fungera ihop och försvara Sverige?

MSB säger att ett starkt civilt försvar bygger på att det faktiskt finns en försvarsvilja hos folket, en vilja att bidra till den gemensamma. En relevant fråga i sammanhanget är: hur stor är den i Sverige, ett land som vissa – med all rätt – kallar ”fredsskadat”? Numera läggs istället tid och kraft på frågor som till exempel om det ska heta ”tjänsteperson” istället för ”tjänsteman”. Lägg till den gamla synen på att farbror staten fixar allt, så ser det inte så ljust ut.

Möjligen kunde en akut krissituation i Sverige få några fler att åtminstone temporärt vilja ta i lite grann för den gemensamma säkerheten. Men effekten av sådana mer plötsliga händelser har en tendens att blekna ganska fort och så är man tillbaks på ruta ett.

Ur försvars- och säkerhetssynpunkt är det förstås utmärkt att en plan tas fram, men mer problematiskt är det ur politisk synvinkel.

Det sades rakt ut på seminariet att för nå målsättningen att ha ett fungerande totalförsvar krävs mer resurser, dock inte hur mycket. Med tanke på hur lågt vår försvarsförmåga nått innan vi började vända tillbaks, och på hur läget i Sverige ser ut rent allmänt, är det inte en alltför vild gissning att det kommer att krävas åtskilligt.

Peter Hultqvist, försvarsminister, och Anders Ygeman, inrikesminister, var som mottagare av planen på plats på seminariet för att kommentera ur politiskt perspektiv. Försvarsministern bemötte inte frågan om resurser direkt, utan nöjde sig med att säga att det är viktigt att prioritera väl för att få ut maximalt av gjorda satsningar.

Jag har stor respekt för Peter Hultqvist. Han ger ett mycket stabilt och förtroendeingivande intryck. Tyvärr räcker inte det inte med en klok försvarsminister för ett bra utfall. Resultatet beror också på tilldelningen av resurser hans ansvarsområden får, vilket i sin tur beror på övriga utgiftsposter i Sverige.

Försvarsministern verkar i en regering där andras ansvarsområden är prioriterade. I budgetbeslutet i juni i år ligger budgetposten för ”försvar och samhällets krisberedskap” på 49 miljarder kr. Som jämförelse begärde Migrationsverket 60 miljarder kronor extra för detta år och nästa. Notera då att resurser till Migrationsverket endast handlar om initiala kostnader för de senaste årens flyktingtillströmning. Som en jämförelse gjordes en överenskommelse 2015 mellan M, KD och C och regeringen då försvaret fick blyga 10,2 miljarder extra fram till 2020 på grund av det höjda säkerhetsläget i omvärlden.

De kommande åren kommer alla områden vara i skriande behov av ekonomiska resurser. För att inte tala om kommunerna som kommer få det knapert. Finns det en sportslig chans för en utökning av resurser till försvar och krisberedskap innan 2020, d.v.s tills dess att den här planen ska vara sjösatt? Eller ens efter det? Jag tippar på att i så fall behövs politiska omprioriteringar. Hur ska dessa se ut i så fall? Vad säger regeringen? Och vad säger övriga partier?

Med tanke på prioriteringarna som gjorts de senaste åren gissar jag att oavsett maktinnehav av befintliga partier, så är detta en fin plan för något som inte kan genomföras. Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson från Moderaterna sa ”spela luftgitarr” om att alliansen inte tar makten fastän de skulle kunna. Det här är också luftgitarr-spelande på hög nivå.

Stad

Vänsterns uppvaknande är viktigt

Idag 16 juni, delas för första gången Finn Bengtsson-priset ut av 16 juni-stiftelsen. Priset ska gå till ”en välförtjänt politiker på nationell, regional eller lokal nivå som visat civilkurage, stått upp för sin övertygelse, försvarat sin och sina väljares idéer trots påtryckningar och motstånd.”

Jag var själv nominerad till priset, vilket förstås var hedrande. Sara Skyttedal, ordförande för kristdemokraternas ungdomsförbund KDU, var den som slutligen fick priset. Hon hade definitivt förtjänat det för att ha stått i frontlinjen för kampen som ledde fram till att Decemberöverenskommelsen bröts upp. Men, jag hade också gärna sett en annan person som vinnare, och som också var nominerad till priset, Amineh Kakabaveh (V).

Kakabaveh har fått ta mycket stryk, särskilt från sina egna, för sitt envisa påverkansarbete i frågor som många inte ens vågar uttala någon sorts åsikt i. Hon har blivit lite av en symbol för det som jag ser som en av de viktigaste politiska skeendena det senaste året: att delar av vänstern har börjat resa sig ur den förlamande kulturrelativismen.

Kritik mot destruktiva kulturella fenomen, som t.ex. hedersvåld, har länge tryckts undan med hänvisning till att det skulle vara rasism. Det görs fortfarande. Men en förändring har tack och lov börjat kunna skönjas. Och det viktigaste i den utvecklingen är just vänsterns uppvaknande.

Det har nämligen gjort det tydligt att dessa frågor faktiskt inte handlar om höger och vänster. Att kunna röra sig fritt,  få träffa vem man vill, klä sig hur man vill m.m. utan att riskera drabbas av hot eller våld från närstående eller okända som anser beteendet vara ovärdigt eller opassande, det är grundläggande fri- och rättigheter. Att vi alla, över hela det politiska spektrumet, kan sluta upp bakom dessa fri- och rättigheter betyder oerhört mycket för att vi ska kunna arbeta tillsammans för att behålla dem  i Sverige – och få tillbaks dem på de ställen där de tyvärr redan har gått förlorade.

Flygplansvy

Politikerna besöker från annan planet

Vi har inte verklig demokrati bara för att vi går till valurnorna vart fjärde år. För att kunna granska, bedöma och värdera vad våra folkvalda gör, krävs ett visst mått av öppenhet och ärlighet från partierna och de folkvalda.

Nyligen fick Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna, plötsligt lämna sin plats i arbetsmarknadsutskottet samt sin roll som integrationspolitisk talesperson. Enligt Bali var det han råkade ut för en konsekvens av att han röstade mot partilinjen i frågan om det som sker mot minoriteter i mellanöstern ska kallas ett folkmord eller inte. Är det verkligen sant? Varför förklarar inte Moderaternas ledningen själva hur det ligger till?

Att partier ändrar om på sina poster är inget konstigt. Problemet är om detta inte sker på ett transparent och öppet sätt. När förflyttningen skedde började det direkt spekuleras på sociala medier om hur maktspelet bakom detta ser ut. Diverse experter och tyckare försökte analysera vad som hänt och varför. Så ska det inte behöva vara.

I Ekots lördagsintervju i helgen intervjuades Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Efter detta lade partiet stor kraft på att kommunicera ut hennes uttalande: ”Min utgångspunkt är att Moderaterna kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister efter valet”. Det lät intressant. Tydligen är det också viktigt enligt Moderaterna själva. Men vad betyder det? Om det blev samma situation igen som efter valet 2014 skulle de alltså ta andra beslut än då. Vilka då? Det får vi inte veta. Resonemangen som kunde få oss att förstå uteblir.

Det är som om de politiska partierna sitter på en egen planet och ibland kommer på besök till planeten jorden för att förmedla sina beslut av oändlig visdom. Folket ska då bara buga, tacka och vinka farväl igen. Och så står vi där med beslutet och funderar på vad det betyder.

Det var stundtals plågsamt att lyssna till intervjun Anna Kinberg Batra. Hon var hal som en ål. Om man inte är redo att säga vad man faktiskt tycker och menar, vad är ett samtal värt?

Krumbukterna för att slippa vara tydliga och ärliga börjar bli allt mer besvärande.  Det gäller inte bara Moderaterna, vilka var involverade i exemplen här, utan i hög grad även andra partier.

Man kan hävda att det är interna partiangelägenheter vem partierna har på vilken post, eller hur partierna planerar att agera. Jag anser inte att det är det. Vi, folket, lämnar vår bestämmanderätt i deras händer. Vi förtjänar att få veta hur denna makt förvaltas.

Demokratin, folkstyret, är inte säkrat bara för att vi har val vart fjärde år och en offentlighetsprincip för riksdagen, myndigheterna och så vidare. Offentlighetsprincipen gäller inte för de politiska partierna. För att kunna bedöma om det våra folkvalda gör är rätt eller fel måste det finnas tillräckligt stor transparens inom partierna, men även utåt gentemot de väljare som gett partierna deras mandat.

En mycket liten del av befolkningen är medlem i ett politiskt parti. Ändå har partierna nästan all makt att utse ledamöter. Det är de som avgör vilka som ens kan komma ifråga för att få förtroendeposter efter ett val. Här bör också påpekas att inte ens medlemmarna i partierna är garanterade att få information om vad som försiggår inom den högsta ledningen i partiet. Besluten tas ofta av en liten sluten klick i toppen av partiet.

Det behövs en förändring inom politiken till en kultur där ärlighet och öppenhet gentemot folket är en självklar del.

MP kongress

Det är MP-ledningen som krisar

Det har stormat kring Miljöpartiet den senaste tiden. Många undrar, med all rätt, var partiet står egentligen värderingsmässigt. Sättet man har försökt att krishantera på har snarare väckt fler frågor än besvarat några gamla.

När Mehmet Kaplan (MP) lämnade sin ministerpost på grund av tvivelaktiga kontakter inom extrema kretsar valde Miljöpartiets språkrör att lägga allt krut på att förklara hur bra Kaplan är som person. Det gav konstiga signaler, som om huvudsaken var att rädda någon sorts heder för Kaplan. Medborgarna är inte intresserade av vem som gillar vem. De vill förstås göra sig en bild själva och höra vad språkrören anser i sakfrågorna det handlar om. Det handlar om politik och inte kompisskap.

När Yasri Khan (MP) sedan skulle intervjuas om Kaplan ville han inte ta den kvinnliga journalisten i hand. Fridolin sa sig då vara oförstående till att det fanns något problematiskt med den uteblivna handskakningen. Khan var först nominerad av valberedningen till att ingå i partistyrelsen. Men efter att händelsen spritts i media var Khan plötsligt inte längre betrodd och övertalades om att avstå från att kandidera till partistyrelsen. Var Khan inte en bra person att stötta så som Kaplan? Tydligen inte, enligt någon sorts oförståelig MP-logik.

Det var bara ett axplock av senaste tidens märkliga och motsägelsefulla händelser och uttalanden. Kontentan är att det svårt att se någon som helst röd tråd i Miljöpartiets agerande i den här soppan. Att till exempel som Fridolin gjorde, upprepa igen och igen att ”Kaplan är humanist, antirasist och feminist”, säger faktiskt ungefär noll var partiet står. Det är bara etiketter.

Oklarheterna borde göra att strålkastarljuset riktas mot partiets ledning.

Ledningen i ett parti är helt avgörande för hur partiet utvecklas. De tidigare språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson hade egna idéer och pekade ut en riktning i vilken de tyckte att Miljöpartiet borde förändras. Språkrören var dessutom i sig själva bra exempel på det som de själva propagerade för. De var trovärdiga i sina roller.

Under Åsa Romsons och Gustav Fridolins ledning har partiet enligt min mening istället flutit ut och bara ”blivit”. Det handlar både om innehållet i partiets politik och när det gäller vilket exempel ledarna visar i form av agerande och retorik.

När det gäller krishantering och den bild av partiet som syns utåt har stödfunktioner inom partiet så som pressekreterare, kanslipersonal och strateger en stor påverkan på det som görs. Och här finns uppenbarligen också stora brister. Även när det gäller dessa och deras arbete vilar ett tungt ansvar på just högsta ledningen.

Kanske allvarligast på lång sikt för partiets överlevnad, är att med Romson/Fridolin som språkrör har en klyfta skapats mellan den lokala nivån i partiet och riksnivån. På många ställen lokalt känner man inte igen sig längre i det man ser av partiet i media och det som hörs från partiets högsta representanter.

Miljöpartiet som nu fladdrar runt utan en stabil grund är inte längre ett oppositionsparti. Partiet sitter med i regeringen och styr landet. Känns det tryggt? Nej. För att vinna medborgarnas (men även sina egna medlemmars) förtroende, krävs en tydlig ideologisk plattform att stå på samt förtroendeingivande representanter som det går att lita på. Det har inte Miljöpartiet.

Min bedömning är att utan att byta språkrör nu kommer Miljöpartiet inte ha en chans i nästa val.

Länkblogg SvD

En ansvarsfull migrationspolitik

Jag skrev i somras någon gång att jag skulle berätta mer om hur jag ser på migrationsfrågan. Men jag hann lämna Miljöpartiet innan jag lyckades få till det inlägget. Visserligen har jag redan gjort ett antal inlägg som handlar om den frågan ur olika aspekter (se längst ner). Här är nu ett lite mer omfattande blogginlägg som behandlar principiella argument kring migration och vad jag tycker själv. Jag går inte in på frågor om t.ex. kultur, som är relaterat till migration. Det får jag fortsätta med i senare inlägg.

 

Miljöpartiet och öppna gränser

Miljöpartiet har fått en del kritik för att vilja se ”öppna gränser”. Min inställning som partimedlem har dock hela tiden varit att det är ett mål på mycket lång sikt. En vision. Uppenbarligen har det funnits olika syn på det och finns fortfarande inom partiet.

Förutom den visionen är Miljöpartiet också för en stark, gemensamt finansierad, välfärd. Här krockar det naturligtvis med visionen om öppna gränser. Om gränserna är öppna för alla och alla ska ha tillgång till generösa bidrag, skolor, vård och så vidare, går ekvationen inte ihop resursmässigt. Det är ren logik.

För mig känns det självklart med en långsiktig vision om en fri värld med öppna gränser. Om vi däremot någonsin kommer att komma dit vet jag inte. Skulle jag gissa kommer det inte att nås under min livstid i alla fall. Men bara för att jag anser att öppna gränser är ett långsiktigt mål, betyder det inte att jag tror att bästa sättet att nå dit är genom att öppna gränserna nu idag. Snarare går vägen dit genom ett arbeta långsiktigt för en fredlig värld och på att bygga flexibla samhällssystem som klarar demokrati, säkerhet och de kulturella fluktuationer som kan komma med en stor rörlighet av människor. Att öppna gränserna för fort kan snarare fördröja tiden till då vi kan nå målet.

Oviljan, eller oförmågan, att erkänna och ta i denna målkonflikt har varit ett av mina större problem med Miljöpartiet. Vad man värderar högst har varit, och är fortfarande, oklart. Är man beredd att prioritera flyktingmottagningen över allt annat, med en återföljande minskning av välfärden och/eller höjda skatter? Eller inte? Hur ser avvägningarna i så fall ut? Hur ska bostadssituationen klaras? Hur klarar vi säkerhet i landet när sociala oron ökar på grund av den ansträngda situationen?

 

Hållbarhet i samhällssystemen

Människor och system inte är oändligt flexibla.  Ledordet måste, även i förändring, vara hållbarhet. För mig är det viktigt att samhället håller ihop och att vi inte tappar de stora framsteg vi har gjort.

Människor, både som privatpersoner och gemensamt genom kommun eller stat, kan ta i och anstränga sig när det behövs. Men jag anser att det inte kommer att gå att upprätthålla samhällssystemen genom något sorts ansträngt undantagstillstånd. Vi måste värna jämvikt i systemen. En stabilitet.

Det välfärdssystem vi har i Sverige, tilltron till staten och viljan att betala skatt är inte någonting självklart. Det är snarare resultatet av långt och idogt arbete i den riktningen. Och det är något som har uppskattats över en bred politisk front, även om man har lite olika syn på delar av det. Nu tas detta av allt för många för givet, eller kanske snarare: särskilt av ledande politiker. I retoriken låter det som om det kommer bestå oavsett vad som händer. Så är det inte. Förtroende för system och människor tar lång tid att bygga upp – betydligt kortare tid att rasera.

Politiker som anser att det är viktigt att vi genom staten med gemensamma medel ska stödja dem som flyr till landet borde vara extra rädda om det system som gör detta möjligt.

I min enfald hade jag trott att just hållbarhet var Miljöpartiets paradgren. Att där finns en förståelse för hur system fungerar, att allt hänger ihop, vilket gör att man måste prioritera. Men hanteringen av dessa frågor de senaste åren har visat att så inte är fallet.

Nu har MP ansvar själva. De sitter i regeringen och tvingas ta obekväma beslut. Istället för att stå upp för den egna överenskomna politiken i regeringen har den kallats för ”skit” av MP. Vilken politik som inte skulle vara ”skit” i detta läge, har hittills inte framgått. För att vara ett trovärdigt politiskt alternativ så anser jag att man behöver ta ställning och vara öppen med svårigheterna. Om man tycker att något är svårt, så ska man säga det. Man låtsas inte som att det är lätt. Det är hyckleri, oärligt.

 

Återhållsamhet och omställning

Med den stora flyktingvågen hit förra året (drygt 160 000 asylsökande) har vi satt oss själva i en rävsax. Vi tvingas nu krishantera utan att det finns en idé om hur det samhällssystem ska se ut som klarar den nya situationen på lite längre sikt.

Vi ser nu hur regeringen letar i vartenda skrymsle och vrå för att skrapa fram resurser för att klara kostnaderna för migrationen. Och det bara i år för det initiala mottagandet. Men sen då, kommande år? Det har man inte börjat prata om ännu, trots att detta skulle gjorts redan för länge sedan.

Jag anser, precis som mitt nya parti Borgerlig Framtid, att Sverige måste ha en mycket restriktiv flyktinginvandring framöver för att klara ut den situationen vi är i. Men det är också nödvändigt att ställa om samhället till att bli mer flexibelt samt öka fokus på eget ansvar istället för att staten ska stå för allt. Jag kan logiskt inte komma fram till någon annan slutsats när jag vänder, vrider och väger dessa frågor och ser till helheten.

Om vi tittar tillbaks i tiden hade det ansvarsfulla sättet att hantera migrationen på varit att redan tidigt, särskilt efter att migrationsuppgörelsen 2011 ingicks, analysera läget. Hur ser vår beredskap ut? Hur skulle Sverige klara en stor tillströmning av flyktingar? Hur ser ekonomin och förutsättningarna ut? Hur många kan vi ta emot för att situationen ska vara hållbar? Och tagit fram en plan för vad vi skulle göra om mängden människor som kommer hit riskerade bli större än så.

Att få ta del av en sådan analys hade varit bra för både medborgare och politiker. Det hade gett möjlighet för alla att ta ställning till om detta är bra, dåligt, önskvärt, rimligt och så vidare. Vill vi något annat? I sådant fall kunde hade man kunnat föreslå reformer, nya lagar etc, så att läget blev ett annat. Istället för att göra denna analys gav man sken av att Sverige klarar allt. När jag tänker på hur detta hanterades är det faktiskt svårt att förstå. Det är otroligt oansvarigt.

 

Helhetsperspektiv behövs

Något som alltför ofta saknas i samhällsdebatten och även i politiken är att se saker ur ett större perspektiv. Det gäller även i frågorna som rör migration.

Vissa uttrycker att det är ”inhumant” att Sverige skulle vara restriktivt när det gäller flyktinginvandring. Jag har svårt att se det så. Målsättningen borde vara att människor som flyr krig och konflikter kommer i säkerhet. Där kan vi göra en del, men inte allt. Sverige är inte ensamt land i världen. Sverige är snarare bara ett enda land i världen. Dessutom har vi bara lite mindre än 10 miljoner invånare. Vi är inte 100 miljoner. Det finns många andra säkra länder än Sverige. En syn att andra länder skulle vara så hemska för flyktingar att bo och leva i så att alla som vill måste få komma hit är en nära på narcissistisk inställning.

Vidare har jag väldigt svårt att se att tolkningen av internationella konventioner, deklarationen för mänskliga rättigheter m.m. skulle vara att alla som vill komma till just Sverige ska få komma hit och stanna här. Är detta verkligen intentionen med dessa konventioner? Att ställa motsvarande krav på andra länder, att de skulle – för att inte bryta mot konventioner eller mänskliga rättigheter – behöva kunna ta emot hur många flyktingar som helst oavsett konsekvenser för landet, det är ett orimligt krav tycker jag. Detsamma borde i så fall gälla även Sverige.

Om det ändå är den rätta tolkningen, varför har ingen påtalat detta förut? I så fall skulle vi inte ha skrivit på dem från första början – om nu målet är att faktiskt följa dem. Och då är det i så fall helt nödvändigt nu att ompröva, få till andra policys och konventioner o.s.v.

En annan mycket central aspekt rörande migrationen: vi får inte luta oss tillbaks och bara vara nöjda med att utsatta människor som är friska och rika nog att lyckas fly hit, kommer i säkerhet. Det är inhumant om något. Vi får inte glömma bort att det finns människor kvar i krig och konflikthärdar. Och människor som lever i fattigdom och svält runt om i världen. Dessa förtjänar också mat för dagen, säkerhet och trygghet. Dessa personers mänskliga rättigheter borde också vara något vi bryr oss om.

Jag vill se ett Sverige som fortsätter arbeta med bistånd och för att människor ska kunna bo kvar där de lever, där de faktiskt vill bo allra helst. Det vill säga att vi stöttar människors frihetskamp i världen, för demokrati och fred. Vi kan förstås inte lösa till exempel konflikten i Syrien åt människorna där. Men vi kan bidra på olika sätt. Fred, frihet och välmående hos människor där de bor i världen, måste vara det långsiktiga målet.

Blogginlägg om migrationsrelaterade frågor:

Migrationsdebatt – är du med eller mot oss

Rik är inte detsamma som flexibel

Kommunerna måste räkna människor

En bild av Sverige

Nyansera ”stå upp för öppenheten”

Trovärdig helhetspolitik sökes

Allvarligt läge för EU-gemenskapen

BF bild

Om partiet Borgerlig Framtid

Varför heter det Borgerlig Framtid? Vad är tanken med partiet? Vad tycker jag själv? Här är ett inlägg med lite tankar och reflektioner om mitt nya parti.

Borgerlig Framtid bildades formellt 2014. Då fanns förstås en grundläggande inriktning  för partiet. Men dess politik har tagit tydligare form genom medlemmarna som har kommit till partiet. Det är så det måste vara i ett parti, om man nu anser att det ska vara förankrat på ett demokratiskt sätt internt. Hösten 2015 klubbades partiets första partiprogram igenom. Det är det som gäller nu. Anders Königsson heter partiets ordförande. Han var den som grundade partiet.

I partiprogrammet beskrivs partiet ideologiskt som ”liberalkonservativt”. Lite mer specifikt kan det uttryckas så här: ”Vi driver en liberal ekonomisk politik och har en liberal syn på individens rättigheter & skyldigheter samtidigt som vi har konservativa värderingar när det gäller vår syn på samhället och kulturen”. Utifrån detta är det förstås långt ifrån självklart var partiet står i alla politiska frågor. Det som finns utgör bara ett skelett. Framöver ska det fyllas med mer innehåll, argumentation och resonemang. Och vartåt partiet kommer att utvecklas bestämmer som sagt var medlemmarna.

Många reagerar på eller undrar över partinamnet. Det gjorde jag också i början.”Borgerlig” låter så gammaldags. Och så höger. Är jag borgerlig? När jag fick veta mer om bakgrunden till namnet så blev det tydligare.

Ett annat sätt att beskriva Borgerlig Framtid på är att det är ett blå-grönt parti (som man kan se i loggan). Partiets tre ledord är trygghet, säkerhet och hållbarhet. Borgerlig syftar i partinamnet främst på de två ledorden trygghet och säkerhet. De pekar mot det mer klassiskt borgerliga värdet av stabilitet. Är partiet då ”höger”? Utan en djupare analys av hur man definierar begreppet höger så skulle jag säga: ja. Det är i alla fall inte vänster. Fast min syn är att vi inte vinner mycket på att försöka förenkla ner hela partier på en enkel skala från vänster till höger. Det behövs många olika skalor för att kunna beskriva ett parti på ett någorlunda korrekt sätt.

”Framtid” i partinamnet syftar på partiets tredje ledord: hållbarhet. Systemen ska hålla. Det gäller även ur ett miljömässigt perspektiv. Det är en självklarhet för partiet att samhället behöver ställa om så att vi lever inom planetens ramar.

Från flera har jag hört åsikten ”men borde ni inte ändra namnet så att ni inte stöter bort t.ex. sossar som saknar parti?”. Jag förstår tänket. Men Borgerlig Framtid är inte avsett att bli ett populistparti med främsta mål att suga upp alla missnöjda väljare. Det är snarare tvärtom. Partiet ska bedriva en förnuftig och pragmatisk politik men som är baserad på en tydlig ideologisk inriktning.

Ett parti som försöker maximera antalet väljare och triangulera sina politiska förslag blir lätt otydligt och urvattnat, som S eller M. Sådana partier behöver vi inte fler av. Att bara fokusera på vissa särskilda frågor inom vilket det finns en stor missnöjd opinion är inte heller målsättningen. Borgerlig Framtid tänker inte vända kappan efter vinden utan tvärtom bedriva en helhetspolitik som siktar mot horisonten. Om det saknas vettiga partier på vänstersidan är det nya partier som borde till, istället för att Borgerlig Framtid skulle försöka blidka alla samtidigt. Det är i alla fall min åsikt.

Man får förstås ha vilken grund man vill att stödja ett politiskt parti, men de som är socialister lär inte attraheras av Borgerlig Framtid på ideologisk grund. Det bör inte heller vara partiets målsättning enligt mig.

Behövs det fler borgerliga partier då, det finns ju redan så många?  Ja det behövs, anser jag. Det är många mitten-högerväljare som idag saknar ett politiskt alternativ. Som jag skrev i min Expressen-artikel finns det nya politiska skiljelinjer. De gamla partierna klarar inte att förändras så fort som de behöver. Partierna har också byggt interna maktstrukturer som hindrar förnyelse. Strukturerna bromsar nya tankar och att kompetenta personer utifrån kommer in i politiken. Ja-sägare som uppfattas som lojala är de som lyfts – inte de som vågat ifrågasätta och driva på.

Dessutom har de gamla partierna tillsammans med media effektivt bidragit till att bygga upp det känslomässiga, tillsnörpta debattklimat som vi har idag. Mediaklimatet har förhindrat viktiga diskussioner, nya förslag och reformer. De personer som har velat driva på förändring och att anpassa politiken för framtiden har utsatts för granskning, fått kritik och blivit utsatta för drev. De som har värnat status quo har däremot kunnat sitta lugnt i båten och inte behövt försvara sin position.

Jag tror att många människor i Sverige längtar efter partier och politiker som är genuina, som gör vad de tror på istället för att bara göra och säga saker som ska ”se bra ut”. Politiker som vågar stå på sig för vad de tror på. Det behövs fler partier och personer i politiken som sätter politikens framdrift som prio 1 istället för att försöka behålla de egna maktpositionerna.

Borgerlig Framtid kan på så sätt ses som ett protestparti. Vi protesterar mot det debattklimat som odlats fram och mot den känslodrivna populistiska politik som bedrivits de senaste åren. Partiet anlägger moteld genom rationell tänkande och en modig, långsiktig och verklighetsbaserad politik.

Tillbaks till partinamnet: det här med partinamn är svårt. Det finns många ord och begrepp som återanvänds i olika former. Det blir lätt floskligt och ospecifikt. Jag anser att ett namn bör ge några signaler om var ett parti står, särskilt om det är ett parti som faktiskt inte vill vara något populistparti. Det kriteriet uppfyller namnet Borgerlig Framtid tycker jag. Ska man i detta läge byta partinamn – vilket har diskuterats inom partiet – måste det vara till ett uppenbart bättre namn eftersom det nuvarande redan har börjat etableras. Och jag ser i nuläget inget bättre namn. Jag själv har vant mig vid namnet och tycker det ska behållas tillsvidare. Kan jag acceptera det så tror jag att fler kan det.

Däremot kunde jag tänka mig en bättre logga. Samtidigt kan jag faktiskt acceptera loggan också. Vi i partiet är trötta på det stora fokus på yta och beräknande kommunikation, PR-trick och så vidare, som har blivit standard även i politiken. En enkel, tydlig logga utan rysch-pysch är faktiskt en tydlig signal om var partiet står. Vi anser att det är innehållet i politiken som ska räknas. Det går inte att bygga ett välmående land med en snygg logga.

Hur kan jag som ex-miljöpartist gå med i ett parti som Borgerlig Framtid då? För mig som liberalt centrerad och pragmatisk person är det inget stort hopp från MP till BF. Jag kommer att utveckla mer om vad jag tycker i kommande inlägg. Jag har redan gjort ett om om jämställdhet och kön. Stay tuned!

Jag röda läppar

Kris i tekniksektorn – det är kvinnobrist

Det är kris inom tekniksektorn. I tidningen Ny Teknik larmar chefredaktören Susanna Baltscheffsky i sin ledare:

Tekniksektorn skriker efter fler kvinnor. Tre av fyra ingenjörer är män. För IT-branschen är läget ännu mer krisartat. Inte ens 8 % av de kvinnliga studenterna vid KTH läser till utvecklare”.

Som den analytiska ingenjör jag är dyker många frågor upp i huvudet när jag läser detta. Vad är det kvinnor bidrar med som inte män kan?

Om jag anställdes på ett företag som ”skriker efter kvinnor” så skulle jag vara väldigt gärna vilja veta vad min arbetsgivare förväntas ha anställt genom att ta in just mig. Vad är det jag förväntas bidra med som en man inte skulle kunna?

Allt fler teknikföretag har identifierat kvinnobristen som ett problem” skriver Baltscheffsky.

Som den nyfikna ingenjör jag är, är jag mäkta nyfiken på dessa analyser. Vad är det dessa företag har hittat i dem? Och vad är det som de inte hittat? Vad är det för parameterar som män som är ingenjörer saknar? Är det rött läppstift? Särskilda feromoner? Långt hår? Barnperspektiv? ”Kvinnlig energi”?(!) Eller vad är det som saknas?

Vad är det där magiska som JAG i egenskap av kvinna kommer att uppfinna som inte en man kan? Jag är nyfiken på att veta även om det så bara är att jag statistiskt sett skulle ha en större sannolikhet att uppfinna något.

Och jag är förstås nyfiken på: lever jag upp till rollen som en ingenjörskvinna? Skriver ingenjörskvinnor såna här blogginlägg till exempel?

Som den kreativa ingenjör jag är funderar jag på om inte mer noggranna urvalsprocesser vid rekrytering kunde lösa detta kvinnobrist-problem. Om man nu vet vad som saknas i företagen som har få kvinnor så kan man ju bli mer petig med de män man anställer. Det vill säga se till att männen man anställer är mer kvinnliga. ”Kvinnliga ingenjörer”. Vore inte det en idé?

Jag kan inte låta bli att tänka bakåt i tiden. Om det är kris nu, vad var det inte för 50 eller 100 år sedan med tanke på hur få kvinnor som var ingenjörer då? Hur kunde vi klara oss alls?! Och för att inte tala vissa andra arbetsplatser i nutid. Ta t.ex. svenska skolan och inom vården. Snacka om kris! De har brutal mansbrist alltså. Fast, det kanske inte räknas som kris? Varför inte i så fall?

Suck. Det vore mycket lättare att inte vara kritisk ingenjör. Vad skönt det vore att slippa bry sig om sånt här finstilt och istället bara kunna prata om kris och panik vitt och brett i godan ro.

Den feministiska utrikespolitiken

Utrikesförvaltningens handlingsplan för feministisk utrikespolitik 2015-2018”. Så heter ett dokument som regeringen har tagit fram. Den gick under radarn för mig när den lades fram innan jul. Men nu har jag tagit del av det. I det 25 sidor långa dokumentet finns ett antal fokusområden för 2016. Så här ser de ut:

  1. Stärka kvinnors och flickors mänskliga rättigheter i humanitära situationer
  2. Bekämpa, och motverka straffrihet för, det könsrelaterade och sexuella våldet mot kvinnor och flickor i konflikt- och postkonfliktsituationer
  3. Verka för kvinnors deltagande som aktörer i fredsprocesser och fredsfrämjande insatser
  4. Främja kvinnors och flickors deltagande som aktörer i arbetet för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling
  5. Stärka kvinnors och flickors ekonomiska egenmakt och tillgång till ekonomiska resurser, inklusive genom produktivt arbete med anständiga arbetsvillkor
  6. Stärka de sexuella och reproduktiva rättigheterna för flickor och unga människor.

Jag hade faktiskt trott att det var jag som överdrev när jag tänkte på möjligheten att ”feministisk” skulle kunna betyda att bara fokusera på och gynna kvinnor. Jag tänkte att det ändå skulle vara lite bredare än så. Att det skulle formuleras mål att till exempel ”stötta barn” av båda könen med målsättningen att de ska få skolgång, slippa övergrepp, slippa bli barnsoldater och så vidare.

Pojkar kan väl ändå inte förutsättas vara hemska förövare och ”fel” redan när de föds? Och jag tänker att allt hänger ihop. Utan trygga välmående pojkar, som sedan blir män, blir det svårare för flickor och kvinnor att bli välmående och trygga. Dessutom: vi är väl alla människor främst? Särskilt barn måste väl ändå få slippa könsstämpeln? Om vi nu har valet att se dem som barn istället för flickor och pojkar borde vi väl göra det?

Jag var tyvärr inte så fel ute i mina farhågor. Om det här är den feministiska varianten skulle jag föredra en ”jämställd utrikespolitik”. Eller helt enkelt en utrikespolitik som stödjer mänskliga rättigheterna, frihet, hälsa och välmående hos alla människor.

Almedalen 3

Vänsterväng på jämställdhetsområdet

Jag meddelade i förra veckan att jag lämnar Miljöpartiet och alla mina politiska uppdrag som jag har för partiet i Sollentuna. Jag kommer istället att gå till partiet Borgerlig Framtid som startade 2014 och är ett blå-grönt parti.

Eftersom jag inte fick rum med så mycket argumentation och förklaringar i min Expressen-artikel tänker jag utvidga lite tankar och resonemang kring min övergång i ett antal inlägg här på bloggen. Jag börjar med en av mina hjärtefrågor, det som handlar om kön och jämställdhet.

Många uppfattar att Miljöpartiet de senaste åren har gjort en vänstersväng. Jag håller med om det och beklagar det. En del av vänstersvängen syns i att partiet har gått mot en mycket mer kollektivistisk form av feminism. Man är mer fokuserad kön än att slippa behandlas utifrån kön.

Strävan efter jämställdhet ur ett individperspektiv har tyvärr blivit till en strävan efter rättvisa mellan grupper, det som kallas identitetspolitik. Jag anser inte att människor är fria bara för att en grupp de kan sägas tillhöra (bl.a. könsgruppen) behandlas rätt och rättvist. Målet tycker jag borde vara att människor blir behandlade utifrån de är som helhet, utifrån vad de kan, vill och tycker. Frihet ska vara individuell, annars är den inte mycket värd.

På samma tema är trenden nu att allt mer fokus läggs på hudfärg (som i ”vita män”), en utvecklingen jag finner obehaglig. Varför skulle det vara mindre rasistiskt när vissa pekar på människors hudfärg än när andra gör det? Det spelar ingen roll hur god intention man har, ju mer det pratas om och fokuseras på hudfärg, desto mer kommer människor gå runt och se på människors hudfärg. Så fungerar mänsklig psykologi.

Men tillbaks till jämställdhetsfrågan. Våren 2014 valde Miljöpartiet att kalla sin budgetmotion för en ”feministisk budget”. Tydligen ansåg partiledningen att det namnet trumfade en ”grön budget”, eller en ”budget för hållbarhet”. Då har man rört sig ganska långt ifrån partiets kärna.

Det allra tråkigaste var Åsa Romsons Almedalstal 2014. Talet var fullt av generaliseringar om män och även rent mansförakt. Det var lata, vita, heterosexuella män och ”kvinnan är en bättre mall..”. Jag var på plats på Gotland och hörde talet live och jag blev väldigt besviken. Att detta tal kunde slinka igenom till självaste språkröret (nej, jag tror inte alls att det var hon som skrivit det), måste berott på att ledningen faktiskt tyckte att det var så här Miljöpartiets politik skulle se ut. Det var för mig tydliga signaler om att partiet är under förändring och enligt mig då på fel spår.

Det nya parti jag har gått med i, Borgerlig Framtid (BF), har en liberal syn på individer och deras rättigheter och skyldigheter. Det betyder att partiet anser att politiken inte ska blanda sig i hur människor lever sina liv privat så länge de håller sig inom lagens ramar.

BF anser att familjen är viktig för ett barns start i livet. Jag instämmer helt i det. Hur familjerna ser ut är inget som politiken ska ha något med att göra. Lagstiftningen måste därför anpassas för att passa alla, oavsett makarnas eller de samboendes kön. Partiet anser också att föräldrar ska ha möjlighet att fritt förfoga över sina föräldraledighetsdagar. Allt för att kunna ordna ett så bra familjeliv som möjligt för både barnen och de vuxna. Det skapar trygghet för alla involverade. Alla familjer ser olika ut. BF föreslår även att par frivilligt ska kunna sambeskattas och att pensionspoäng ska kunna fördelas.

Eftersom jag anser att det finns biologiska könsskillnader mellan kvinnor och män sett som grupper, så anser jag inte att 50-50 män-kvinnor är en målsättning inom till exempel en utbildning eller ett yrke. Det spelar ingen roll hur få eller många av samma kön som gör samma val som man själv. Det viktiga är att man kan ta de vägar i livet som man vill och att man har samma möjlighet att göra det som alla andra.

Det finns fortfarande ojämställdhet i samhället, men det är inte anledning att fortsätta på en väg där människor behandlas utifrån kön, som när det gäller kvotering. Strävan måste innefatta andra verktyg än styrning och tvång. Borgerlig Framtid är motståndare till könskvotering, vilket jag också är.

Tyvärr har allianspartierna inte alls gett vänstern motstånd i deras växande kvoteringsiver och räknande av kön i olika sammanhang, vilket man kan tycka att de borde göra utifrån ideologi. Det behövs en opposition i svensk politik på jämställdhetsområdet, en alternativ politik för jämställdhet. Den rollen kan BF fylla.