Svensk öppenhet leder till slutenhet och splittring

”Öppenhet” är en trossats, en dogm, som hävdas av den nutida samhällseliten; politiska ledare, medierna, organisationer som går på skattemedel, välbärgade människor vars familjer är trygga i sina bostadsområden och omgivningar. Öppenhet sägs vara den enda vägen, det humana, alltid. Det som inte överhuvudtaget beaktas är att en hållbar öppenhet kräver ömsesidighet. Om ett samhälle erbjuder människor öppenhet, tillit och frihet och den inte återgäldas utan istället utnyttjas och missbrukas, så kommer öppenheten obönhörligen leda till slutenhet. Vi ser redan denna utveckling i hela samhället.

Skrävlingebönen om ett samhälle som förändras

Här är en bön från en av många kyrkor i Sveriges avlånga land , Västra Skrävlinge kyrka:

Jag tycker om Skrävlingebönen för dess ärlighet och blottande av sårbarhet, så som en bön ska vara. Men när jag läser den grips jag av sorg och smärta, av medkänsla med det som uttrycks i bönen. En osäkerhet över en värld som förändrats och fortsätter att förändras.

Oavsett om bönen tolkas bildligt eller bokstavligt, så är det kyrkans egna uppriktiga ord om den miljö den befinner sig i. Det här är en svensk kyrka, som idag står bland minareter (torn på moskéer).

Geografiskt står kyrkan i Malmö, intill Rosengård. Det Rosengård som av polisen bedöms vara ett så kallat ”särskilt utsatt område”, där det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Det Rosengård där kravaller och upplopp skedde nyligen i samband med diskussioner om och faktiskt brännande av islams heliga bok koranen. Inte bara i Malmö, utan i hela Skåne, beslutade polisen att avslå tillstånd för brännande av koranen, för att polisen inte bedömdes kunna garantera säkerheten. Det vill säga polisen antog att det med stor sannolikhet skulle bli häftiga reaktioner, vilka polisen saknar kapacitet att stävja. I praktiken har grundläggande frihet och lika rättigheter inskränkts och ett hädelseförbud inrättats, då ingen annan bok stoppas i motsvarande situation.

Det är svårt att vifta bort det politiskt inkorrekta begrepp som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på det här. Islamisering.

Den naiva öppenheten

Historikern Dick Harrison skrev nyligen i SvD och beklagade sig över de numera låsta kyrkorna i Sverige, att de inte går att besöka spontant. Självklart är det synd, men kyrkorna befinner sig inte utanför samhället utan mitt i det.

Sverige skakas av en tilltagande brottsutveckling med grovt våld. Det pågår gängkrig, skjutningar och rån som även riktar sig mot barn. Detta gränslösa beteende drabbar förstås också kyrkorna. Västra Skrävlinge kyrka vandaliserades nyligen sju dagar i rad. Fönster har krossats och saker kastats in i kyrkan. På Solna kyrkogård torterades två tonårspojkar och patrullering av väktare har satts in på alla Stockholms kyrkogårdar. Inga platser är heliga längre. Så det är inte konstigt om kyrkor stängs mer.

Öppenhet sägs vara det enda rätta, men ju större öppenhet och ju större acceptans av sådant som är destruktivt eller inte fungerar, desto fler murar och gränser, både verkliga och mentala, kommer att skapas mellan människor.

I och med den stora invandring Sverige haft och att befolkningen blir allt mindre homogen, så ökar segregationen. Människor vill bo bland dem som de litar på, de som de känner att de har något gemensamt med. Har människor haft trygghet och en bra levnadsmiljö, så vill de fortsätta ha det. De kommer därför att söka sig dit där det går att hitta. När polisen inte klarar att hålla områden säkra för medborgare, så kommer gated communities att byggas.

Att möta människor från andra kulturer kan bli lättare ju fler sådana man möter. Men principen är inte proportionellt tillämpbar. Vid någon punkt då beblandningen av människor ökar, slutar det att gälla. För Sveriges del så kommer en ökande invandring och beblandning av människor leda till allt större misstro mot främlingar och de med andra kulturer. När fler olika religioner och kulturer ska tävla om plats och om att få styra samhällsutvecklingen, så kan det komma att leda till stora konflikter. Mer fördomar och fler rasister kommer att bli resultatet, inte för att människorna är elaka, utan för att de är mänskliga. Människan vill ha trygghet i sin omgivning och ett visst mått av kontroll. Alla människor har, och kommer att ha, preferenser för vilka liv de vill leva. Normlöshet är inte ett kännetecken för människan, utan tvärtom.

När det gäller konsekvenserna för kyrkorna i det nya Sverige, så kommer det förstås resas allt högre ”murar” runt dem. Det kommer att bli mer kontroll, fler hinder och mindre tillgänglighet. Övervakningskameror, stängsel och kanske taggtråd. Värdefulla utsmyckningar och historiska arv kommer att plockas bort och låsas in. Precis som människor tar av sig fina smycken när de går ut och väljer lite sjaskigare kläder för inte väcka uppmärksamhet och utsättas för rån.

Gränssättande behövs både från kyrkan och befolkningen

Tillbaka till Västra skrävlingekyrkan i Malmö. Här finns alltså en kyrka kvar (sic!) i utkanten av det nya lokala samhället, där den försöker hitta ett nytt förhållningssätt till en omgivning som förändras. Den söker förena traditionen och tron med samhällets ledord om mångfald och öppenhet, men hur övertygad och trygg den egentligen känner sig på resan är oklart.

Richard Sörman skrev en läsvärd text om kristendomen och ansvar. Svenska kyrkan har fallit in kören om öppenhet och hävdar att det skulle vara Guds påbud att acceptera samhällsförändringarna och möta de med tilltro och hopp, oavsett vad den innebär, till och med för kyrkans egen överlevnad. Sörman hävdar tvärtom, med stöd i Bibeln, att människan inte bara ska be till Gud och hoppas och tro att allt blir bra. Gud har gett människan eget förnuft och ansvar för att det ska användas. Han konstaterar:

Det finns begränsningar när det gäller de praktiska konsekvenserna av vår tro: Vi måste själva i möjligaste mån sörja för vår välfärd och överlevnad. Att tro något annat är en frestelse, en lockelse, och det är att sätta Herren på prov att ta hans hjälp för given. Vi ska tro och vi ska be, men vi kan inte kasta oss handlöst ut i vilka faror som helst.

Att kyrkan anpassar sig till en ny tid är oundvikligt, men att vika sig inför varje tryck och pockande utifrån, är varken rationellt eller bra. Att kristna skulle behöva hävda en öppenhet och alltid propagera för att vända andra kinden till och förlåta allt oavsett mänsklig kostnad, stämmer inte. Detsamma gäller Sverige som land. Som alla föräldrar borde veta, är kärlek och omtanke inte detsamma som att vara undfallande och säga JA till allt. Det gäller även för vuxna och på samhällsnivå.  

Varken i vår kultur eller religion finns något som säger att Sverige måste ta emot alla världens flyktingar för att de ska bo just här. Eller att vi ska ömka unga brottslingar så att de inte behöver sona sina brott genom straff. Eller att kristendomen behöver huka sig och gå upp i andra religioner för att kunna eller få finnas kvar.

Vi måste förstå att om inte vi drar gränser och står upp för det vi anser rätt och bra, så kommer vårt välmående, säkerhet och hela vår samhällsstruktur, avgöras av andra eller spontant enligt ”den starkes rätt” och vi kan ha blodiga konflikter att vänta i framtiden.

Bild högst upp: Västra Skrävlinge kyrka från Wikipedia, Creative commons.

När värdegrunden blir viktigare än arbetsprestationen

Timbro Smedjan har granskat kommuners och regioners kommunikationsaktiviteter. Många kommuner och de flesta regioner numera driver podcasts, för skattemedel. Här är ett exempel på podcast inom ett projekt från Länsstyrelsen i Stockholm, en myndighet, med stöd från Europiska socialfonden: Vidga normen-podden.

När jag ser den podden så dyker så många frågor upp i huvudet så det stockar sig i hjärnan. Om ett land som Sverige är så genomsyrat av rasism, hur ser då ett land ut som inte är det? Vilka länder är förebildsländer, både idag och i världshistorien? Om ”vithetsnormen” (som omnämns i podden) är det rasistiska, vad beror det rasistiska på i de länder där ytterst få är vita? Är det rimligt att tro att regelrätta rasister låter sig övertygas av sådana här fina kommunikationsinitiativ? Kan denna podd snarare vara ett sätt för redan ”frälsta” människor som vill känna sig bra och goda, att känna att de är viktiga och gör saker? Ska vi betala skattemedel för sånt här?

Så kommer jag att tänka på veckans samtal om ”Woke capitalism” mellan Alexander Bard och Henrik Jönsson. De målar på ett utomordentligt sätt upp och knyter samman dagens samhälleliga trender. Samtalet utgår från företagen, men slutsatserna är lika relevanta för andra aktörer och arbetsplatser, så som myndigheter.

Arbetsplatserna blir allt mer några sorts inkluderings- och rättviseanstalter, där människor ska styras att bete sig socialt ”rätt” enligt förutbestämda (här används samlingsordet ”woke”) normer. Verksamheterna styrs allt längre bort från att skapa värde och lösa sin uppgift. Fokus flyttas från prestation och resultat, till vem det är som presterar något och rättvisa mellan dem på olika sätt. I offerhierarkier pekas de svagaste ut som måste lyftas och omhuldas.

Jag skulle beskriva det som att en från början välvillig önskan om att inte diskriminera personer, så att de kan prestera bra på jobbet, har lett till att man flyttat fokus från prestation till annat.

Som Bard och Jönsson tar upp, så liknar det mer dagis än arbetsplatser för vuxna, utbildade, tänkande människor. Jag skulle vilja dra parallellen till en familj där man samexisterar bara för man är en familj, och med en mamma som desperat försöker få alla att må bra och känna sig sedda och omtyckta. Mamman är alltså dessa värdegrunds/wokemänniskor. Men på en arbetsplats är man inte en familj, utan man är där för ett specifikt syfte. Och inte ens i en familj så borde man bortse från vad var och en faktiskt bidrar med. Lika mycket kärlek kan man ge till alla i en familj, men på en arbetsplats är man för att utföra ett jobb, inte få kärlek.

Finns det inte rasism i Sverige? Jo då, visst finns det rasister och homofober etc. Men de kommer inte att ändra sig av exempelvis en HBTQ-certifieringskurs. De människor som har dessa värderingar i sin kultur, de kommer bara förändras med påverkan i det dagliga livet från alla de som har andra värderingar. Det handlar om en mycket långsiktig process av påverkan. Men kanske går det inte ens att förändra dem då.

Vi måste sluta plöja ner skattepengar på låtsasjobb. Och vi måste sluta tro att arbete handlar om att vara en familj. Om inte tillräckligt med värde skapas, om uppgifter inte löses, så faller verksamheters existensberättigande. Då går de till slut under. Detsamma gäller faktiskt länder.

Viktigt att motverka slöjbärande i Sverige

Runt om i Stockholmsområdet där jag bor så ses många kvinnor numera med slöja (hijab). Hur jag än vrider och vänder på detta faktum, så går det inte för mig att vara likgiltig inför eller vifta bort denna förändring.

Det påstås att det är fördomsfullt att reagera på kvinnor i slöja. Jag skulle säga att det är tvärtom: Det är sunt. Jag ska förklara hur jag tänker.

Omöjligt döma slöjan utifrån en enskild kvinna

Varje kvinna är en individ och har en egen bakgrund och anledning till att de bär slöja. Samtidigt kommer det alltid att i ett land, region etc finnas en mer dominerande syn på vad slöja är för något och vad den betyder.

När jag möter slöjbärande kvinnor någonstans i min närmiljö, så är det helt omöjligt för mig att se på dem för deras egen individuella syn på slöjan. För jag vet inte varför de har slöjan på sig. Att jag skulle fråga varje kvinna är varken möjligt eller lämpligt.

Att kvinnor bär slöja i Sverige ser jag i huvudsak kan bero på tre olika anledningar: 1) Kvinnan kan ha tvingats till eller pressats av andra att ha den på sig. 2) Kvinnan stödjer den kultur/religion där kvinnor är skyldiga att täcka sig för männens skull och väljer att göra det. 3) Kvinnan är van vid att ha slöja, alternativt påverkas av en trend att ha det, och bär den av eget fritt val trots att hon kan välja bort den.

I det första fallet handlar det om att kvinnorna utsatts för tvång och förtryck, vilket jag självfallet har ett stort problem med. Jag vill att kvinnor ska få vara fria och må bra.

I de andra två fallen väljer kvinnorna aktivt respektive passivt att stödja en kultur/religion som fastslår att kvinnan ska ha detta plagg. Även om kvinnorna har på sig plagget av egen fri vilja, så gör de det trots att så många kvinnor i världen, även här i Sverige, kämpar för att få slippa bära slöja. Solidariteten med dessa förtryckta kvinnor är alltså inte så stor hos de kvinnor som väljer det ”fritt” att de vill avstå slöjan för de andras skull. Deras val utgör därmed ett indirekt stöd till de personer, familjer, släkter, patriarker, kyrkor m.m., som vill fortsätta förtrycket i Sverige.

Med andra ord: Oavsett vilken anledning kvinnorna har till att bära slöja, så ser jag det som ett problem.

Sverige ska inte anpassa sig bort från jämställdhet och jämlikhet

Jag vill se alla människor i Sverige som mina jämlikar och tror att det är en bra utgångspunkt generellt för människor i ett samhälle. Det har jag svårt att göra med slöjbärande kvinnor som det är nu, för vi har inte en sådan situation, varken i Sverige eller världen. När man behöver känna medkänsla och oro och undra hur en kvinna mår, om hon är kontrollerad av sin familj, män eller släktingar, så är det svårt att kunna möta henne på samma nivå och verka i samma samhälle på ett bra sätt. Och jag menar att det inte är jag och övriga etablerade i Sverige som borde byta syn på vad slöja innebär – det är de som kommit till vårt land som ska visa att de vill vara våra jämlikar.

Masih Alinejad är en iransk journalist som lever i exil. Jag följer hennes kamp för kvinnors frihet och rättigheter i Iran. Hon har initierat kampanjerna #MyStealthyFreedom och #WhiteWednesdays där kvinnor trotsar slöjtvånget, filmar det och sprider filmerna för att öka kännedomen om vad som händer i Iran och sätta press på regimen där.

I Iran får man som kvinna mångåriga fängelsestraff om man går emot slöjtvånget. Det är fruktansvärt vad människor kan göra mot varandra. Denna ondska och vilja att bestämma över andra människor är verklig och finns. Det är inget jag vill glömma bort. Den kvinnosynen och kulturen är inget jag ens vill närma mig i Sverige. Jag vill reagera mot allt som går i den riktningen! Jag vill inte bli blasé och vänja mig vid och acceptera det hedersförtryck och slöjtvång som existerar också i Sverige.

Oavsett hur goda tankar om frihet vi har i Sverige, så varken kan eller bör vi försöka omdefiniera vad slöjan betyder i stort. Det är fel att anpassa vår generella syn på slöja efter de kvinnor som påstår att det är som vilket plagg som helst, för det gömmer de tvingade och förtryckta kvinnornas och flickornas situation bakom de ”frivilligt” burna slöjorna.

Svensk frihet ska inte kunna dras så långt att den till och med kan användas för att avveckla andras frihet. Vill kvinnor bo och leva i Sverige för att de tycker om vårt sätt att leva här och mer specifikt vår individuella frihet, så är det förstås positivt. Vill de däremot utnyttja vår frihet till att etablera kultur, seder och plagg som används som verktyg för förtryck i andra länder, så är det fel land att göra detta i. Det gäller förstås även männen. Accepterar de inte premisserna som lägger grunden för vårt samhälle här, så får de välja ett annat bättre land att bo i.

Att reagera mot slöja är således att visa omtanke. Det visar att vi i Sverige faktiskt värdesätter det vi kämpat för att uppnå: Jämställdhet, jämlikhet och frihet.

Notera att detta inte har något med hudfärg att göra, eller ens ursprung, utan om slöjan och vad den används till i världen. Och det går förstås utmärkt att bemöta slöjbärande kvinnor på ett bra sätt samtidigt som man har en kritisk syn på slöja och dess konsekvenser i ett samhällsperspektiv.

Politik för en mer frihetlig och jämställd kvinnosyn

Om 100 eller 200 år kanske världen och Sverige ser helt annorlunda ut än idag. Då har vi nya sorters kläder, markörer, värderingar, som signalerar och kan kopplas ihop med andra beteenden o.s.v. Men nu lever vi i den här tiden och måste utgå från den.

Vi borde inte acceptera att slöjor på kvinnor blir normaliserat varken lokalt någonstans eller nationellt i Sverige. Med det menar jag att den önskade riktningen måste tydliggöras både i tal och genom politiska åtgärder.

Med ovanstående konstaterat är inte min slutsats att slöja ska förbjudas. Omfattande förbud tror jag inte på när det handlar om större kulturförändringar (det handlar ju inte om en liten tygbit, utan dess användning och relaterad kultur, religion och synsätt). Sådant är betydligt bättre att arbeta för med balanserade steg som pekar i önskad riktning.

Precis som föreningen GAPF (som har många bra förslag för hur man motverkar hedersrelaterat våld och förtryck) anser jag att slöjor på myndighetspersonal inte ska tillåtas. Ingen ska behöva fundera över vilken kvinnosyn eller egen livssituation exempelvis någon polis eller socialtjänstanställd har. Jag anser också att det vore en bra idé att inte tillåta slöja i grundskolan. Skolplikt råder och där ska det handla om kunskap och prestation. Att täcka hela ansiktet (niqab eller burka) borde inte vara tillåtet på allmän plats. Och ledande politiker måste sluta upp med att huka inför regimer där detta kvinnoförtryck idag råder. Det är stor skam av en regering som kallar sig ”feministisk” att dess representanter ikläder sig slöja utomlands!

Förutom detta så behöver integrationen av invandrade som tänker stanna i Sverige, eller snarare deras assimilation, tillåtas att ta den tid och det utrymme som krävs. För att få till den måste den stora segregationen ges tid att minska. Det vill säga människor behöver beblanda sig mer på ett naturligt sätt, utan tvång, så att vi möts mer. För att detta ska kunna ske krävs en betydligt lägre invandringstakt än idag.

Strutstaktik fungerar inte. Att låtsas som att inga problem existerar runt slöjan och den kultur och värderingar som medföljer den, är inte att ta ställning för kvinnors frihet, jämställdhet eller jämlikhet. Vill vi att det ska bevaras, så krävs att något görs.

Överlevnadsstrategin i det femininiserade Sverige

År 2017 skrev jag en bloggtext med rubriken ”När matriarkatet möter patriarkatet”, om Sveriges utveckling. Detta blogginlägg är en uppföljare till det.

Jag skriver om att jag observerar en infödd befolkning som praktiskt taget ber om ursäkt för sin existens och backar och hukar inför invandrades och potentiella invandrades behov och önskemål. Därmed riskeras landets samhällssystem och de värderingar de bygger på. Varför det blivit så här är dock logiskt med tanke på den utveckling som skett när det gäller samhällsideal, nämligen att det feminina blivit dominerande.

Inlägget är långt, men det var nödvändigt för att få plats med resonemangen. Ändå är texten förstås långt ifrån komplett. Observera att jag diskuterar samhället och grupper på en övergripande nivå. Generaliseringar säger självklart inget om varje enskild individ, men behöver göras för att få syn på de stora dragen. Jag anser mig inte ha något facit, utan öppnar för samtal om detta. Ju fler perspektiv, funderingar och teser vi lyfter fram och diskuterar på ett sökande och nyfiket sätt, desto närmre sanning – och positiv förändring – kan vi komma.

Selektivt erkännande av problem

I dagens Sverige ser jag hela tiden att man från politiskt håll, men även generellt i samhällsdebatten, försöker tysta ner och hitta på argument mot att tala om problem eller svårigheter, eller så förminskas de på olika sätt.

Exemplen på detta är otaliga. Att tala om problemen i segregerade utsatta områden påstås svartmåla dessa områden, vilket alltså tydligen är så viktigt inte göra så att man hellre avstår från att skapa trygghet och en bra levnadsmiljö för dem som bor i området. Att tala om att det fanns IS-terrorister bland flyktingar som kom till Sverige, viftades bort med att det gav negativ ”bild” av invandare. Problem med hedersvåld och hederskultur i invandrargrupper likaså. Brottsförebyggande rådet, BRÅ, fick under lång tid inte ta fram brottsstatistik baserat på gärningsmännens ursprung. Det har ansetts förkastligt att tala om invandring i siffror och asylrätten har blivit en helig trossats som inte får röras eller problematiseras. Inte ens hållbarhet i det mest värdefulla Sverige skapat i modern tid, det svenska solidariska välfärdssystemet, har varit okej att prata om och försvara.

När det gäller förminskande används ofta språket för att åstadkomma detta. Finansminister Magdalena Andersson försökte nyligen vända den ökande arbetslösheten till att vara ett positivt ”arbetskraftsutbud” som övriga Europa blir avundsjuka på oss för. Illegala invandrare omskrivs som det finare ordet ”papperslösa” och ensamkommande flyktingbarn, som visat sig inte vara just barn, har blivit till ”ensamkommande” bara. Allt detta för att grumla eller förminska problem som egentligen skulle behöva förstås och adresseras.

Samtidigt med detta, går det utmärkt att prata om andra problem hur mycket som helst och i hur svepande generaliserande termer som helst. För dem finns inte minsta argumentation kring att dessa problembilder eller frågeställningar skrämmer upp eller svartmålar några, eller att statistik är irrelevant eller måste döljas.

Nu pågår globalt rörelsen Black Lives Matter (BLM) och på tapeten är den strukturella rasism som sägs florera även i Sverige. Alla riksdagspartier (utom SD) har slutit upp bakom BLM. Det finns allehanda beskrivande begrepp som används för att offergöra människor, så som afrofobi och islamofobi. Dessa etiketter drar man sig inte för att slänga fram mot ageranden och uttalanden och det inrättas offentliga projekt för att bekämpa den överallt institutionaliserade rasismen. De som försöker problematisera detta på något vis och talar om de friheter som våra samhällen har, avfärdas snabbt som de rasister som påstås bekämpas genom detta.

När jag ser på helheten, vilka problem som lyfts respektive sopas under matten, så ser jag en stor iver att till varje pris hålla sig väl med, gynna, offerstämpla och lugna invandrade eller utlandsfödda personer i Sverige. Särskilt män. Inte alla invandrade män dock. Mest män från de kulturer som står långt ifrån vår egen, som från mellanöstern och Afrika.

Beteenden hos invandrade män som går rakt emot vår kultur av exempelvis jämlikhet och jämställdhet, viftas bort. Sällan talas det om exempelvis de invandrade männens pappatid med sina barn. Även de invandrade män som inte är hederliga hålls om ryggen. Till och med ultrafeminister som Feministiskt initiativ, har valt att skydda och ursäkta dåligt beteende från invandrade män. Man försöker hitta sätt att förklara och urskulda det negativa de orsakar, genom att skylla på deras omgivning och förminska deras gärningar. Man försöker också tysta de – särskilt svenskar och/eller män – som synliggör eller ifrågasätter detta paradigm av selektivitet i kravställande respektive omtanke.

Summerat kan man säga att de som bott i Sverige under en längre tid backar, släpper fram och ömmar särskilt för dem som flyttat hit (eller vill flytta hit) eller har utländsk bakgrund. Inte ens de gamla och utsatta som är etablerade sedan länge i landet får samma välvilliga behandling. Det är som att vi infödda ber om ursäkt för vår existens.

Varför har det blivit så här?

Andar

Feminin överlevnadsstrategi

På sajten Maskulint.se läste jag ett inlägg med titeln ”Krigsbrudar – varför kvinnor väljer erövraren” där det talas om kvinnors och mäns evolutionära beteenden. När krig och erövringar skett i historien, så har inkräktarna ofta dödat männen och tagit kvinnorna som slavar och älskarinnor. För dessa kvinnor så fanns det bara ett val, att underkasta sig ”erövrarna”. Det var ett sätt att överleva.

Sett i ljuset av denna överlevnadsstrategi så framstår det jag observerar och beskrev i stycket ovan inte längre lika märkligt. Vi lever förvisso i 2020, men vi är fortfarande biologiska varelser med instinkter, drivkrafter och behov att känna oss trygga och överleva, även att få vår avkomma att göra det.

De senaste 50 åren har Sverige blivit allt mer femininiserat, eller med annat ord: Avmaskuliniserat. I samhället i stort dominerar nu mer kvinnligt sätt att se saker och angripa problem på. Det sociala och relationer står i centrum. Att vara följsam är bra – att vara stark är fult och fel. Känslor är viktigare än tankar och handling. Inkludering är viktigare än prestation.

Att inte bara tillåta utan även driva på den omfattande invandring som skett till Sverige, ligger i linje med den feminisering som skett. Medkänsla med dem som uppfattas ha det svårt driver besluten, och kritiskt tänkande och konsekvensanalyser lyser med sin frånvaro. Inte nog med det, det feminina avspeglas även i hur man tacklat den demografiska förändring som blivit resultatet.

På grund av femininiseringen de senaste årtionden, så har vi stöpt om samhället och monterat ner dess motståndskraft och styrka, både praktiskt och mentalt. Legitima hierarkier och auktoriteter har nedmonterats av jämlikhetsskäl. Vi har också försvagat de institutioner som ska försvara samhället istället för att varje individ eller klan fixar det själva, d.v.s. polis och försvar. Rättsväsendet har också blivit allt mer färgat av kvinnligt synsätt genom att förlåtande och sympati för brottslingar blivit vanligare, på bekostnad av ansvarsutkrävande och rättvisa straff. Vidare har hela befolkningen hämmats, särskilt pojkar, redan som små. De ska inte övas att bli egensinniga, starka individer med potential att skydda sig själva och andra. Även män ska bli som duktiga kvinnor; tysta, följsamma och männen ska släppa fram kvinnor (förutom i parrelationer, där det ska vara ”lika” för båda och inte finnas något förtryckande manligt gentlemannaideal).

Den omfattande invandringen utgör inte en ”erövring” av främmande makt (ord som används i inlägget på Maskulint.se), men då invandringen har varit omfattande och består av människor från kulturer med religioner, språk, vanor och värderingar som skiljer sig mycket från vår, så innebär den en stor påfrestning för Sverige och dess befolkning. Inte minst då invandringen också innefattar dominanta personer och sådana med personligt våldskapital som kan, eller uppfattas kunna, använda våld och hot etc för att få sin vilja fram. Det är logiskt att detta leder till osäkerhet och oro.

Att sätta hårt mot hårt mot personer som uppfattas som starka, eller stå stenhårt i sina egna värderingar, det gör man bara om man tror att man har chans att lyckas sätta emot eller åtminstone väga upp. Om man inte tror att man klarar det, blir näst bästa strategin att inte stöta sig med de moment som utgör osäkerheten eller det regelrätta ”hotet”. Det här är inte bara mänskligt, utan också enligt ovan ett kvinnligt sätt, evolutionärt, att navigera genom svårigheter. Lite påminner det om frasen ”if you can´t beat them – join them” och det är här någonstans vi befinner oss idag tror jag.

Vi i Sverige tror inte längre att vi har kraft och möjlighet att fullt ut upprätthålla lag och ordning, än mindre de värderingar som samhällssystemen bygger på. Rent praktiskt finns inte tillräckligt med kapacitet att slå ner potentiella uppror, upplopp eller andra kraftiga motreaktioner som kunde uppstå. Tillräckligt med militär kapacitet finns inte heller om den skulle behövas för att städa upp någonstans lokalt. Det saknas också mod och civilkurage hos befolkningen för att säga ifrån i olika situationer, verbalt eller mer handgripligen. Här måste jag också påminna om de veka, fega politiker vi har som saknar ledarskap och pondus. Totalt sett ser det inte bra ut, men det centrala är just att vi inte tror att vi har kapaciteten. Det styr handlandet och avgör strategin.

För att ta ett exempel på hur det kan gå till i praktiken med denna undfallande strategi: I ett land som värnar jämställdhet vore det logiskt att adressera hedersvåld och förtryck, men då krävs att man riktar sig mot och kritiserar de dominanta män som ligger bakom detta, och det är en fajt man inte klarar/vågar att ta. För att inte stöta sig med dem som står för detta förtryck så har man in i det längsta duckat för och försökt förminska problemen. För att kompensera och visa handlingskraft väljer man istället att kritisera snällare ”förövare”, såna som sannolikt inte placerar en bomb i ens brevlåda eller kommer att leta upp och hota ens barn: Svenska fredliga män.

Våg balans pixabay

En strategi som stjälper istället för hjälper

Om man verkligen kan kalla detta för en ”överlevnadsstrategi”, vilket jag gör i rubriken, är högst tveksamt. De som överlever och mår väl av detta selektiva ansvarsutkrävande är främst de starkaste och mest dominanta, framför allt män, som struntar i lagen eller inte har något intresse av att anamma den kultur och värden som vårt samhälle bygger på. Om inte våra samhällsinstitutioner försvaras kommer de förstås inte bestå, utan ersättas med annat. Vi kan komma att gå bakåt i utvecklingen till att leva i klansamhällen där staten, dess betydelse och rättssystem försvinner. Med staten försvinner även vårt gemensamma solidariska välfärdssystem.

Jag ska tillägga här att detta inte alls har med hudfärg att göra eller ens ursprung. Integrerad, eller snarare assimilerad, kan vem som helst som kommer till Sverige bli. Varje individ har ett eget val att göra. Här handlar det om den samhälleliga dragkamp som ju faktiskt pågår jämt i alla samhällen, men som ibland blir än mer intensiv. Eller som i detta fall snabbt är över om den tidigare starka parten (majoritetssamhället i Sverige) lämnar walk over. Man kan fråga sig varför vi byggt upp allt vi har i Sverige, om det var så lite värt att vi inte är redo att försvara det.

Tittar man på vad som kan ske på längre sikt kanske de svenska kvinnorna lyckas med sin strategi att integrera (assimilera) sig i ny utländsk kultur av… förslagsvis kyskhet, dölja sina kroppar, inte jobba och lyda sina män? Är jag fördomsfull nu? Nej. Så här kan kvinnors liv vara i starkt patriarkala samhällen, har varit och är på vissa ställen i världen idag. Det måste inte bli så, men kan bli, särskilt om vi hukar och lägger oss platt för de starka att styra utvecklingen.

Men vad händer då med de svenska männen som inte omhuldas av de svenska kvinnorna och absolut inte heller av konkurrerande utländska män? De kommer att bli överflödiga. Denna strategi är inte deras överlevnadsstrategi. Det skulle vara att slita sig loss från feminismens bojor, återuppväcka sin maskulinitet och försvara det samhälle och värden som odlats och byggts under lång tid.

Värt att lyfta i sammanhanget är att här finns förklaringen till den massiva reaktionen från den politiska maktens håll mot Sverigedemokraterna och deras tillväxt. Eftersom de och dess väljare synar och pratar om det som sker, skenheligheten och den bristande logiken, så utgör de ett hot. Inga får hacka på den fasad som byggts upp och förstöra den strategi som valts. De måsta tystas så att inte fler börjar se och lyssna på dem. För om läget synliggörs, blir det också tydligt hur den samhälleliga motståndskraften raserats, både kulturellt genom att odla svaghet och följsamhet, men också praktiskt genom att vi inte längre har samhällsinstitutioner som kan sätta hårt mot de hårda som vill tillskansa sig makt. Då blir det tydligt att stora fel begåtts politiskt de senaste årtiondena, och det skulle ju göra att de som styrt – och styr än idag – inte får röster igen.

Moln egen

Slutkommentarer

Det jag skriver om kan i viss mån sägas gälla hela västvärlden, men det är särskilt påtagligt i Sverige på grund av att vi här har gått allra längst åt det feminina hållet.

Vissa tycker kanske att jag i texten osynliggör de svenskar som inte alls hukar sig utan försvarar frihet och jämställdhet o.d., och tycker att jag gör ”Sveriges åsikter” till något de inte tycker. Men det jag skriver om som landets åsikter och agerande handlar om det som tillämpas där makten i samhället idag finns ansamlad, nämligen i de offentliga institutionerna, inom politiken och i media, med angränsande organisationer och institutioner. Här sätts agendan.

Mitt inlägg ger inte några lösningar på hur vi ska göra för att Sverige ska få en bra framtid. Vad som bör göras måste i alla fall utgå från vad målet egentligen är. Vad vill vi? Angående detta verkar vi vara djupt splittrade i Sverige. Det jag ser är dock att ju längre tiden går, desto färre blir valmöjligheterna att kunna välja vissa vägar. Det är helt enkelt svårt att vända om eller ta en annan väg. Men att något är svårt betyder förstås inte att man ska avstå.

Olyckligt när företagen viker sig för tidsandan

Angående #BlackLivesMatter, påståenden om att rasismen genomsyrar allt och det nu ska lösas genom att stöpa om historien och ersätta dagens fria demokratiska stater med något annat (vad?): Det kommer alltid att finnas radikala som bedriver ”kamp” och vill störta rådande samhällen. Men det som bedrövar mig är att de som BORDE stå upp för lika rättigheter, frihet, demokrati, kunskap, kritiskt tänkande och meritokrati, inte bara har gett upp sitt motstånd utan också börjat infoga sig i och utnyttja ”kamper” och trender för sina egna syften. Här talar jag bredare än BLM och främst om svensk kontext, då jag känner den bäst.

De jag syftar på här i texten är näringslivet; företagen, men även organisationer och andra kopplade till dessa. De har blivit väldigt medgörliga mot vänsterns påhitt och tagit till sig narrativ, retorik och metoder. De försöker alltså profitera på tidsandan. Alla vill ha sin del av kakan!

Istället för att sätta ner foten mot kraven på ”feminism”, mångfaldsanalyser och att räkna kön och hudfärger, så inrättas projekt och planer i dessa linjer. HR-avdelningarna jobbar för högtryck med kurser i HBTQ och tar fram värdegrundspolicys. Och så poserar de i offentligheten med sin goda vilja för att vinna anseende – hos vissa då, mer specifikt de som stödjer identitetspolitiken, inklusive media.

Även ur ett ekonomiskt-politiskt perspektiv, vänster-höger, så ser jag allt fler näringslivsaktörer propagera för att staten måste gripa in och ”satsa” skattemedel på ditten och datten. De verkar inte ha en tanke på att någon måste betala dessa skatter – vilket förstås också innefattar deras företag och anställda. I praktiken är det alltså högre skatter och en större stat de propagerar för.

Vad hände med de frihetliga värden som företagen och hela marknaden bygger på? Vilka företag slår näven i bordet och säger: ”Lämna oss i fred! Det är VI som vet bäst hur våra pengar ska förvaltas. Låt oss styra vår verksamhet på det sätt som vi anser bäst, så kommer vi göra stordåd. Om vi inte gör det så kommer vi gå i konkurs och det är precis så det ska vara.”

Ännu en viktig fråga där företagen duckar är kraven på censur av obekväma åsikter och deplattformering som kommit att prägla samtiden. Om hela näringslivet tillsammans hade satt ner foten och sagt: ”Här räknas kompetensen hos våra anställda. Vi tänker inte städa ut folk eller bidra till någon häxjakt på oliktänkande/tyckande”, tänk vilken effekt det hade kunnat ha även bortom företagen! Det hade varit välgörande för hela samhället.

Istället för att företagen tävlar i tolerans och ryggrad så kryper de och tävlar i ängslighet. Störst ängslighet och mest i linje med åsiktskorridoren vinner. Bara kunder med ”rätt” värdegrund får hyra, köpa eller jobba hos dem. Åsikterna är prio – allt annat sekundärt.
Visst kan man skylla på politikerna, som genom beslut och alla 250 myndigheter satt press på privata aktörer att alla måste in i den ideologiska vänsterfållan. Och visst verkar företagen i dagens samhälle där dessa repressiva ideologier florerar, men de måste ändå inte bara huka och foga sig. Att stå upp för det som är rätt och riktigt, även när det blåser, lönar sig i längden.

Som jag fortsätter konstatera, så får vi skörda det vi sår. Det går inte att skylla på några annan. Här i Sverige så blir det så som alla vi agerar i våra olika hörn och platser i landet.

Duckande politiker är ett demokratiproblem

Statsminister Stefan Löfven har fått kritik för att vara otillgänglig och inte vilja eller kunna förklara Sveriges vägval och strategi i coronakrisen på ett bra sätt. Kritiken har i sin tur kallats för småaktig eller onödig (se exempelvis statsvetare Jonas Hinnfors nedan). Detta visar på en oroväckande låg förståelse för de beståndsdelar vår demokrati bygger på.

Hinnfors Löfven otillgänglig

Våra myndighetschefer må vara viktiga spelare i den kris vi befinner oss i, men ansvaret för vilka avvägningar som sammantaget görs i rådande läge, är regeringens. Denna politiska makt måste komma med motsvarande ansvar. Ett problem i Sverige är att ansvarsutkrävandet tyvärr har blivit nästan obefintligt.

Vi har allmänna val vart fjärde år. Om politiker inte sköter sig och arbetar för folkets väl och ve, kan de röstas bort då. Man kan diskutera hur bra/dåligt detta fungerar i praktiken i Sverige, men även om det fungerar hyfsat är det inte alls tillräckligt. Det går inte att hänvisa till de val som väljarna gjort och sedan ge carte blanche till politiker att göra vad som helst mellan valen.

En välfungerande demokrati kräver en omfattande dialog mellan förtroendevalda och väljare mellan valen, vilket ger möjlighet till granskning och bedömning av politikernas vägval och prioriteringar. Det i sin tur kräver ständig transparens från de förtroendevalda om deras intentioner och beslut. Därmed är det oacceptabelt att politiska makthavare duckar eller gömmer sig mellan valen.

Men inte heller detta är nog. Det måste också ske ett kontinuerligt ansvarsutkrävande, som bygger på andra mekanismer än röstningsförfarande.

Alla politiker kan ibland ta fel beslut. Ingen förmår helt att förutsäga utfallet av nya lagar, eller vad som kan komma att hända i omvärlden i framtiden. En annan sak är om fel beslut tas beroende på ignorans, slarv eller bristande omdöme. Politiker som exempelvis ursäktar sig med att de varit ”naiva” eller har struntat i att ta in fakta när de tagit beslut, de har erkänt sig själva vara olämpade för uppgiften. De bör lämna plats för någon annan bättre lämpad. Att i det läget stanna på posten, blir som ett hån mot dem som satt sin tilltro till politikerna.

Politiker måste inneha en hederskänsla och respekt för sitt ämbete. De måste själva göra en bedömning av om de har tillräckligt med förtroende kvar, eller om det är förbrukat av någon orsak. Om det är förbrukat behöver de helt enkelt avgå. Politiker ska således hela tiden vara redo att ställa sina platser till förfogande om det behövs. Det är att ha respekt för sina uppdragsgivare och för hela systemet.

Detta är inte relevant endast för Löfven eller i coronatiden. Det gäller generellt. Vi behöver mer hederliga politiker, som ser sig själva stå i tjänst för Sveriges medborgare – inte sig själva, den egna partigruppen eller enskilda särintressen.

Att vi har val vart fjärde år är viktigt. Men utan politiker som också förstår sitt ansvar däremellan blir vår demokrati halvhjärtad.

Rör inte våra sociala medier

Regeringen har gått ut med att de vill lagstifta om att sociala medier-företag hårdare ska övervaka och styra användarna på sina plattformar. Om regeringen stod på medborgarnas sida skulle den snarare se till att skydda medborgarna från företagens godtycklighet och maktmissbruk.  

På grund av spridningen av coronaviruset SARS-CoV-2 har våra levnadsförutsättningar förändrats radikalt. Verksamheter har stängts ner och människor sitter i karantän. Våra jobb har flyttats hem eller kanske helt avslutats. För de inom vården har det blivit betydligt tuffare. Medan vår omvärld vänts upp och ner, är de sociala medierna en av få saker som är intakta och frodas.

I de ansträngda tider som råder använder vi de sociala medierna för att dela humor att skratta åt, mitt i eländet. Där delar vi smarta tips och information om hur saker kan göras i denna nya värld. Där delar vi vår oro, sorg och ger stöd till och hjälper varandra. Där kan vi följa vad våra nära och kära gör. Denna beständighet, att vi kan fortsätta det stärkande mänskliga utbytet, ger oss trygghet.

Hur ser då den politiska makten på de sociala medierna? Av dess uttalanden att döma ser de dem snarare som ett problem att hantera, än som den samhällsbyggande kraft de faktiskt utgör.

I februari, innan coronakrisen drog igång, gick regeringen ut med att de ville öka pressen på sociala medier-företagen att ”städa” och hålla ordning så att människor inte säger fel saker där. Vad det egentligen handlar om för saker som ska censureras är oklart, då luddiga ord som ”skadligt” eller ”kränkande” omnämnts. Så här agerar inte makten i ett – påstått – fritt land.

Att sociala medier-företag skulle vara ansvariga och straffas för vad människor gör på deras plattformar, är lika absurt som att straffa dem som trycker böcker för vad deras läsare gör när de läser vad som står där. Eller att straffa dem som tillverkar telefoner, om telefonerna används för att göra något som enligt några är fel eller dåligt.

De sociala medierna är som våra nya virtuella vardagsrum där vi umgås och småpratar. Dessa måste fredas från ingrepp från alla institutioner med makt, inklusive staten.

Redan idag stängs personer av godtyckligt från sociala medier, utan att ens få en tydlig förklaring till varför. Detta är något regeringen borde reagera på istället. Regeringen borde ställa krav på de sociala medieplattformarna att tillse att befolkningens frihet och grundläggande rättigheter inte inskränks. Människor ska inte behöva vara rädda för att de ska kastas ut från dessa plattformar och berövas sina möjligheter att delta i samtalen och ha kontakt med sina nära och kära.

Det talas om risken med ”fake news” och felaktig information på sociala medier. Visst finns det sådant, precis som på alla andra ställen där människor finns. Men lösningen är inte att någon sorts överinstanser ska övervaka, granska och godkänna det som sägs. Det görs inte heller IRL (in real life). Vi har också redan lagar mot förtal och hets mot folkgrupp, som även är tillämpliga på nätet. Det räcker gott och väl.

Vare sig man gillar det eller inte, är de sociala medierna här för att stanna. De är en del av samhället. För att vi ska kunna samsas på nätet behöver vi, precis som i våra vanliga vardagsrum eller på andra mötesplatser, utveckla strategier, sociala beteenden, helt enkelt en nätkultur som fungerar långsiktigt. Så länge det handlar om helt lagliga åsiktstutbyten och delning av information som pågår, så borde snarare användarna i högre grad få avgöra vilka regler som ska finnas och inte där de väljer att verka – inte staten. Alternativet är nämligen steg för steg ett ökat förtryck mot användarna från företagens sida.

Till syvende och sist handlar detta om vilken tilltro man sätter till människor. Är befolkningen för dum för att klara att tillsammans med andra reda ut missförstånd och hitta hållbara sätt att umgås? Kan befolkningen med sin samlade intelligens och kritiska tänkande, reda ut och skilja sant från falskt? Om svaret är nej på dessa frågor, så säger man samtidigt att grunden som vår liberala demokrati vilar på, inte finns. Är det vår regeringens syn på saken?

Auktoritära i fårakläder

”Män och kvinnor ska ha samma makt” lyder ett av denna regerings jämställdhetsmål. Men hur är det med att leva ett bra liv? Kunna få välja vad man vill och må bra? Det är inte samma sak som att män och kvinnor som grupper har samma makt. Inte heller att varje individ, kvinna som man, har exakt lika mycket makt.

Apropå att regeringen har tillsatt en kommission med målet att fixa siffrorna i statistiken i livsinkomst så vill jag säga några ord om det alldeles för vanliga angreppssättet att vara besatt över siffror och statistik över könen och ha en ambition att styra människor så att dessa siffror visar ”rätt”. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen nedan, bild från Twitter:

200308 Åsa Lindhagen inkomstkommission

Att inrätta rättvisa regler, lika rättigheter, ta bort hinder och underlätta för fria val är något helt annat än att styra människor så att samhället ser ut på ett viss sätt när man tittar uppifrån.

När man vill förändra människor för att statistiken är fel, innebär det att människor inte ska kunna ha eller göra något om det inte passar ”i snitt”. Det vill säga: Alla vi ska göra livsval och bete oss i förhållande till andra – inte i förhållande till vad vi själva vill och är lämpade för. Är detta ett bra sätt att se det? Det anser inte jag.

Om statistiken idag är fel, är frågan vilka som gör fel och väljer fel idag. Några måste det ju vara. Istället för att tala klarspråk så väljer kvoteringsivrarna som driver denna agenda att peka ut alla, hela stora grupper, och säga att det som de bidrar med eller gör, är fel. Inga av dem får reda på vad exakt de gör som är så fel, men fel är det! (s.k. ”strukturer”) Känslan av fel och dåligt ska genomsyra allt. Skulden ska sänka sig ner över alla människor – påtvingat uppifrån makten.

Människor som är otroligt bra i sitt yrke, men råkar verka i ett yrke där många av samma kön verkar: plump i protokollet. De borde ha valt något annat istället, för att jämna ut statistiken. ”Nej, det menar vi inte”. Näha? Vad menar ni då?

Det här är obehaglig auktoritär kollektivism. Fascism – klädd i goda intentioner.

Mångfald är ett populärt ord, men det blir ingen blomstrande mångfald när människor ska göra som staten vill. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Är det fria människor regeringen, och särskilt Miljöpartiet, vill ha? Eller ett tillrättalagt samhälle fixat av auktoritära politiker som vet bättre än ”pöbeln” hur människor ska leva? Vad ger bäst utfall?

Det går inte att lyfta personer hur mycket som helst eller ändra dem till att bli vad som helst. Mycket lättare är det däremot att bromsa människor med driv eller de som vill saker. Tex skapa byråkrati för dem, ta bort deras möjligheter och begränsa dem. Vad händer med samhällsekonomin och utvecklingen i ett sådant land?

Hela kvoteringstänket (”alla ska ha/göra lika mycket X”) utgår från att vi människor inte lever tillsammans i ett samhälle, där vi gör saker tillsammans, för varandra och där vi alla bidrar med olika saker, utan ifrån att vi människor skulle vara helt isolerade öar. Det är vi inte!

Det är dags att de som stirrar sig blind på statistik ifrågasätts, för de verkar inte förstå vad de sysslar med eller vad konsekvenserna blir av deras ”von oben” auktoritära mål och angreppssätt.

Vi borde odla det som är bra i samhället och motverka det som faktiskt är dåligt. Olikhet är inte dåligt, så länge vi delar saker i det här samhället och är ihopkopplade. Alla drar nytta av vår gemensamma framdrift och människors framgång.

Utopiskt styra upp integrationen med skattemedel

Socialdemokraterna har under många år haft svårt att förhålla sig till begreppet integration. Partistyrelsen meddelade 2013 i samband med diskussionerna inför sin stämma att ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda.” Vinden har nu vänt och Socialdemokraterna talar återigen om integration Målet sägs vara att det ska ske, och det ska gå fort. Vad menas? Hur? Och går det ens att göra fort? Nej, menar jag.

En stor del av de flyktinginvandrare som har kommit till Sverige de senaste årtiondena har låg utbildning och kommer från kulturer som är vitt skilda från vår. Ett vanligt synsätt hos befintliga politiker är att om dessa invandrade bara får ett jobb och egen försörjning, så löser sig integrationen och de blir ”vanliga svenskar”. Det är önsketänkande, åtminstone på kort- och medellång sikt.

Integration, eller mer korrekt assimilation, handlar om att människor som flyttat hit behöver tillskansa sig kunskap och förståelse om samhällsinstitutioner, kulturen här, sociala koder med mera och sedan lära sig att tillämpa allt detta i samspelet med andra och bli en del av samhället. Det är ingen liten och enkel sak.

Jobb är ett sätt att komma närmare andra i samhället, men det är inte någon mirakellösning för integrationen. Även om invandrade får jobb är det inte säkert att de träffar särskilt många svenskar där de verkar, eftersom segregationen har ökat. Invandrade grupper har samlats i vissa förorter och stadsdelar där få svenskar numera vistas (både självvalt och påverkat av olika omständigheter).

Inte ens i de områden där de infödda svenskarna är många och de invandrade är färre, är det en självklarhet att dessa möts och lär känna  varandra, eftersom det finns både språk- och kulturbarriärer. Att det är så behöver inte alls bero på rasism eller elakhet, utan är högst mänskligt. Dessa begränsningar går inte att bara önsketänka bort, som om de inte fanns.

Utbildning kan göra skillnad på sikt, särskilt om den sker under lång tid (som för barn). Men det går inte att runda ett grundläggande faktum: Kultur och värderingar sitter oerhört djupt i oss människor och är inte lätta att förändra.

Offentliga initiativ och projekt baseras ofta på en naiv syn att det går att förändra människor i grunden på ett enkelt sätt. Malmö är en stad som blivit känd för sina många sociala projekt som är tänkta att öka sammanhållningen, sprida kunskap om Sverige, demokrati o.s.v. i stadens segregerade områden. Författaren Lars Åberg har skrivit om dessa i sin bok Framtidsstaden bland annat. När de gamla projekten tagit slut och inte gjort någon större skillnad har det bara skapats nya. På sånt här går det teoretiskt att plöja ner hur mycket pengar som helst, med högst begränsade resultat.

Att informera människor är inte heller detsamma som att förändra dem. De väljer själva vad de vill göra och anamma och vad inte. Det är svårt att förändra sig själv även om man vill. Att ”uppifrån” försöka förändra andra vuxna människor, det är oerhört svårt. På sin höjd kan det så frön till förändring på sikt, men det betyder inte att integrationen är löst.

Ute i landet drivs diverse projekt för att gynna integrationen. I vissa kommuner får frivilliga svenskar agera vän, fadder eller liknande, åt invandrade. Meningen är att de invandrade på så vis ska få lära känna Sverige, kulturen och hur livet ser ut här. Projekten kan vara lyckosamma för vissa enskilda individer, eller snarare par (även svenskarna får nya perspektiv och lär sig saker), men sådana initiativ kommer aldrig att kunna utgöra mer än små skärvor i den massiva integration som behövs i Sverige kommande år.

I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

När nya invånare får chansen att träffa och lära känna många olika svenskar, lära sig språket och se hur vi lever och beter oss i det här landet, då finns chans till naturlig integration som ger varaktigt resultat. Integrationen sker då i affären, på jobbet, på gården, i föreningen, genom att barnen går i samma skola, leker med varandra och utövar idrott ihop och så vidare.

De invandrade som vill bli en del av samhället i Sverige, de som vill och är redo att jobba för det, kommer att lyckas. De som inte vill, kommer inte att gå att påverka ens med massor av lockande, pockande och välvilliga offentliga projekt. Att skapa goda förutsättningar för naturlig integration och för att nya invånare i Sverige ska kunna ta eget ansvar, borde vara prio.

Det som naturlig integration kan åstadkomma över tid går inte att ersätta med något annat. Inte heller går det att trolla fram riktiga jobb, d.v.s. som inte bara handlar om sysselsättning för ett tag. Det går helt enkelt inte att i enorm skala kultur- och värderingsförändra människor, ens om man lägger massor med miljarder av skattepengar på det. Detta behöver Socialdemokraterna, och de andra politiska partierna, inse.

Argumenten för en hållbar invandringspolitik

Riksdagspartierna (SD undantaget) har i många år argumenterat för att det ”inte går” att sätta någon gräns för invandringen till Sverige. I ett debattinlägg i Expressen förra söndagen argumenterade jag för att det självklart går. Det som har saknats är helt krasst en vilja att se att det går.

Att viljan inte infunnit sig är lika osannolik som fascinerande. I själva verket finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.

Eftersom det verkar så svårt för riksdagspartierna att se och ta hänsyn till sin egen ideologiska grund, så tänkte jag här hjälpa till med lite argument för varför Sverige borde ha en hållbar migrationspolitik. Detta riktar in sig främst på flyktingrelaterad invandring men vissa delar är relevanta även för tex arbetskraftsinvandring.

Argumenten

De socialistiska argumenten är förstås klockrena i ett land som Sverige. Välfärdssystemet är solidaritet satt i system. När befolkningsmängden ökar snabbt, hinner inte vårt välfärdssystem byggas ut i tillräcklig snabb takt, vilket förstås orsakar problem. När välfärden börjar svikta så kommer de svagaste att drabbas hårdast. Och sådana yrkesgrupper som tex vårdpersonal får orimliga arbetssituationer när de försöker göra skillnad trots att det saknas resurser, tid, vårdplatser m.m. När bostäderna inte räcker till blir konsekvenserna trångboddhet, ökade klassklyftor och segregation.

Nog för att omfördelning är en anledning till att vi har ett välfärdssystem, men Sverige är inte en stor välgörenhetsorganisation. Det är ingen självklarhet att människor är redo att ge upp runt hälften av sin inkomst eller mer (i skatt) för ett system från vilket de inte upplever sig få ut tillräckligt av själva. Då riskerar de att vilja sluta bidra till det och hela systemets legitimitet och existens är i fara. Denna risk borde alla politiska läger ta fasta på, eftersom de flesta anser att staten ska ha vissa gemensamma åtaganden vilket kräver att det finns några som betalar in till det.

Rättvisevärnande socialister, men också de som faktiskt bara tänker logiskt och bryr sig om andra människor, borde förstå att flyktingar som tar sig hit till Sverige är de starkaste, mest resursstarka. De fattigaste, mest svaga, sjuka och sårbara, inklusive kvinnor och barn, är kvar i sina hemländer. Väljer Sverige att lägga mycket stora pengar på att hjälpa några få starka personer här i landet istället för att hjälpa flyktingar där de bor, så prioriteras de som har det bäst – inte de som behöver hjälpen som mest.

För de med grön ideologi borde ett hållbarhetsperspektiv i flyktingfrågan vara självklart att anlägga; ekologiskt, ekonomiskt och socialt. För att nå bästa möjliga resultat gäller det att se hur saker hänger ihop, att anlägga ett systemtänk. Ett hållbart synsätt på migrationsfrågan borde vara att vi måste skapa system i världen (i länder, mellan länder) som klarar att hantera rörlighet av människor, rättvisa regler och system som faktiskt fungerar i praktiken. Det måste vara målet. Allt annat är bara icke funktionella, kortsiktiga nödlösningar.

Gröna politiker borde lägga stor vikt vid global solidaritet. Snarare än att Sverige ska ta emot människor här, borde de tycka att inga människor ska behöva fly från hus och hem. Inga ska behöva fly på farliga resor över öknar och över hav, via giriga människosmugglare, för att klara livhanken. Det är inhumant. Fred och en dräglig levnadsstandard måste inrättas där människor bor. Där det pågår konflikter och krig i världen borde lokala frihetskämpar och organisationer stödjas, för att det ska kunna skapas fred och så att grundläggande mänskliga rättigheter följs.

Sverige gör mycket nytta ute i världen för att minska lidande. Våra förutsättningar att hjälpa hänger dock på att vi är ett rikt land, vilket inte är någon slump utan resultatet av många års hårt arbete, tålamod, fred och demokrati. Riskerar vi Sveriges ekonomi och stabilitet, så kommer vi också förlora vår möjlighet att hjälpa andra ute i världen till vår levnadsstandard.

De flesta förstår, intuitivt, att eftersom människor och system inte är oändligt flexibla, så är det inte bra om samhällen förändras för fort. Denna princip är en bärande del i konservatismen. Enligt den ideologin bör samhällsförändringar inte ske snabbt och ryckigt, utan gradvis och försiktigt, särskilt i samhällen som har stora gemensamma system.

Förändringar av befolkningssammansättningen i ett land, i en viss region eller så, förändrar samspelet i samhället, vilket kan skapa ”störningar” som riskerar skapa agg och konflikter. Ju större skillnader i kultur och synsätt mellan människor, desto större risker. Här finns också en moralisk aspekt: Det måste finnas respekt för människor som bott och levt på en plats under lång tid. En stor mängd människor ska inte bara kunna flytta in och tränga undan andra och kräva att de andra ska anpassa sig enligt vad de tycker. Det bäddar inte för stabilitet och fred, utan skapar snarare grogrund för allvarliga konflikter.

Enligt konservativa behöver samhällen ha en majoritetskultur, en samling av gemensamma värderingar, på vilka man bygger samhället. Det betyder inte att alla ska göra lika överallt och hela tiden, exempelvis hemma eller att alla behöver praktisera samma religion e.d. Utan att det behöver finnas gemensamma synsätt som avspeglas i lagar och regler och så att det finns gemensamma sätt att göra saker på där människor möts, så det finns chans till sammanhållning och tillit. Integration, eller snarare assimilation, av nya invånare i samhällen, tar tid. Det tar tid för människor att lära sig att leva med varandra. Och det måste få ta det.

Gröna, liberaler och även de konservativa i Sverige, borde försvara de värderingar som numera genomsyrar det svenska samhället och har byggt det starkt, så som jämställdhet, jämlikhet och frihet att leva som man vill. Då inga människor ändrar synsätt och värderingar bara för de plötsligt är i Sverige, så kommer förstås invandringen ändra levnadsmiljön för många som bor i landet. Sådant som antisemitism, klanstrukturer, hederskultur, giftermål i ung ålder, synen på homosexualitet som sjukdom med mera, kommer att öka sett ur ett nationellt perspektiv och kommer att drabba dem som bor här i landet. Detta är inget som går att bortse från eller går att ändra över en natt.

Liberaler borde generellt stå på barrikaderna för själva grunden för den liberala demokrati vi har. Enligt liberaler har en nation inget egenvärde, utan är snarare ett sätt för att kunna skapa förutsättningar för att alls kunna ha demokrati och att människor ska kunna leva som de vill, dvs ha individuell frihet i praktiken. Utan skyldigheter som upprätthålls inom ett visst begränsat område, går det inte att upprätthålla några rättigheter. Att alla står under samma lag, har samma rätt, är ett sätt att manifestera att alla människor är jämlika.

Öppna gränser och fri rörlighet må vara ett långsiktigt mål för liberaler, men utan att det finns förutsättningar för att hantera läget som uppstår, så kan det inte tillåtas. Vägen mot öppna gränser går genom att arbeta långsiktigt för en fredlig värld och för att bygga flexibla samhällssystem som klarar en stor rörlighet av människor.

Två av statens viktigaste uppgifter är att sköta om den inre säkerheten (polis och rättsväsende) och den yttre säkerheten (försvaret). Det kräver rätt dimensionering och finansiering. När statens ekonomi sviktar, på grund av stora kostnader och att befolkningsmängden varierar snabbt, blir detta svårt att klara av. Ökad brottslighet och otrygghet minskar människors frihet och minskar tilliten till både medmänniskor och statsskicket. Det är något som inte får hända.

Slutord

När jag själv ser det jag skrivit här ovan så funderar jag: Om nu de politiska partierna struntar i de här aspekterna, vad i all sin dar är det då som de tar de hänsyn till? Vad är deras argument för att inte se till att vi får en hållbar invandring till Sverige?

Jag försökte anstränga mig för att hitta några argument som politikerna och partierna kan sägas styra utifrån. Det var svårt, och det blev inte en särskilt smickrande lista.

  • Asylrätten är en universell rätt som ska följas och för den kan inga gränser sättas (se Expressen-Debatt-artikeln för argument som bemöter detta argument).
  • Det är viktigt att inte blidka, eller ge sken av att blidka, SD och deras sympatisörer.
  • Finns risk för att framstå som egoistiska, elaka eller som rasister.
  • Om de backar från tidigare inställning i invandringsfrågan kanske de inte blir omvalda.

Tänk om det är dessa saker som styr hela Sveriges politik. Det är ganska häpnadsväckande. Nu har vissa politiska partier delvis ändrat sig jämfört med vad de tyckte för 5-10 år sedan. Men vägen är lång till att vi ska nå en mer rimlig politik gemensam nationella politik för landet baserad på en välgrundad konsekvensanalys och hederliga, tunga argument. Naiv kortsiktighet behöver ersättas med klok långsiktighet i den här frågan.

Notera: Att detta endast är ett axplock av argument. Det finns många fler och mer detaljerade sådana som handlar om segregation, om bostäder, sociala förhållanden osv. Därtill finns det också olika inriktningar i ideologierna. Här är de förenklade och stereotypa, vilket de är för att jag ska göra min poäng: Att inte ens dessa mest grundläggande argumenten, tas hänsyn till. Och självklart kan en person som har en viss grundideologi också tycka som dem med en annan ideologi.