Den ofrivillige opinionsbildaren

I gårdagens Opinion Live på SVT medverkade två poliser som är aktiva på sociala medier, och frågan var huruvida det var lämpligt eller inte att de är det, och vad de i så fall får säga.

Poliser ska inte vara opinionsbildare” hörs från en del, i betydelsen: ni borde hålla tyst om det ni ser och hör. Men vad ÄR en opinionsbildare? Det verkar ha skett en glidning mot att det räcker att öppna munnen för att man ska ses som en opinionsbildare.

Örebropolisen Peter Springare skulle bara ha varit en privatperson som uttryckte sina personliga åsikter så länge andra inte hade plockat upp det han sade och spridit, kommenterat, upprörts och hyllat. Detsamma gäller Katerina Janouch.

Visst har Janouch redan sedan tidigare ett visst mått av kändisskap. Hon är mer känd än en godtycklig invånare i Sverige. Men hon är ändå en privatperson. Hon blev inte den där stora opinionsbildaren som hon framställs som förrän andra började uppmärksamma det hon skriver och delat hennes åsikter med ris eller ros. Riktig fart tog det när hon blev intervjuad i tjeckisk TV.

Den intervjun hade lika gärna kunnat passera obemärkt, precis som alla andra tiotusentals händelser och intervjuer som sker varje dag runt om i världen. Men nej, det gick tydligen inte. Det skulle analyseras, sågas och spridas, för att göra diverse poänger. Som så ofta numera hoppade etablerad media in i ankdammen och körde vidare på sociala-medier-logiken. De tyckte detta var SÅ viktigt att de till och med ansåg det befogat att ta frågan om Janouchs ”Sverigebild” till självaste statsministern för bedömning. Var detta Janouchs fel?

På motsvarande sätt börjar allt fler som bara bidrar med fakta om något, ses som opinionsbildare – om några nu plockar upp denna fakta, börjar kommentera och sprida den. Med denna logik är forskarna de allra största – potentiella – ”opinionsbildarna”. Något känns väldigt snett i definitionen av det ordet och slutsatsen blir alltså: du får säga vad du vill så länge ingen lyssnar eller reagerar. Börjar för många märka vad du säger har du blivit en ”opinionsbildare” och ska tvingas dra ner på det.

Oavsett etikett tycker jag att vore djupt orättvist om andra människor skulle avgöra vilken handlingsfrihet en enskild människa ska ha. Det är orimligt att personen Peter Springare ska behöva anpassa sitt beteende, dvs sluta säga sin åsikt som alla andra, på grund av att andra lyssnar på vad han säger. De som inte vill lyfta fram honom eller inte vill ha mer debatt om det han säger har också alternativet att helt enkelt ignorera det. Går man ut och ”rasar” mot det får han bara fler ”opinionsbildar-poäng”.

Ett exempel som togs upp i Opinion Live var att polisen Peppe Larsson förra året vid ett tillfälle sade öppet att de sexuella övergrepp som hade skett på en festival hade utförts av ensamkommande flyktingbarn. I programmet ställdes frågan om han inte skulle ha sagt detta. Advokat Kinora Awrohum, motdebattören, tyckte: nej. Det får politikerna prata om tyckte hon. Ja men politikerna var ju inte på festivalen och såg detta, som Larsson själv. Och om poliserna ska smyga fram den info de bär på till politikerna, hur ska folket om inte de också får ta del av informationen, kunna veta att politikerna hanterar denna fråga på ett bra sätt?

Antingen kom Larsson med en lögn. Då skulle han förstås inte ha sagt det. Eller så var det sant och då ska både politikerna och folket få veta det. Då kan frågan tas vidare till: hur ska denna information nå folket? Tills det finns ett bra svar på denna fråga är det positivt att någon, i detta fall Larsson, bidrar med infon som borde vara en självklarhet att få ta del av.

Hade denna fakta kommit naturligt genom alla tidningar, TV-program, nyheter osv som allt annat vore det inget att diskutera. Men det gör den inte idag. Det är problemet. Poliserna i Opinion Live tar alltså de roller som media, men även politiker, borde ha. Således, allt detta är ett symptom på ett djupare problem.

Tyvärr kan man konstatera att det verkar finnas en hel del människor i Sverige som har problem med fakta, sanning, ärlighet och öppenhet. De verkar inte tro på det demokratiska öppna samtalet som garant för en långsiktigt positiv utveckling av samhället. Lite otäckt att tänka på faktiskt. För vad är alternativet..?

Förvirrat av Westerholm om Medborgerlig Samling

Igår skrev Johan Westerholm ett märkligt blogginlägg. Eftersom inte alla vet hur det fungerar eller känner till partiet Medborgerlig Samling (MED) som jag är aktiv i, är det lätt att låta sig luras av alla sakfel. Jag vill därför bemöta inlägget.

Han fokuserar på registreringen av partinamn hos Valmyndigheten (vilket vi ännu inte gjort klart) och ser det som nån sorts indikation på hur framgångsrikt ett parti är. Till exempel skriver han:

”Hade de [Medborgerlig Samling] valt AfS väg, med att endast kandidera i en kommun, hade de redan haft en partiregistrering och partibeteckning att bygga vidare på. Nu ligger de hjälplöst sist.”

Antingen är Westerholm okunnig eller så spelar han dum. Hur många namnunderskrifter man har, eller exakt när man gör registrering av namnet, är inte på något vis kopplat till framgång i valet. Det är bara ren formalia för att ha namnet skyddat i själva valproceduren.

Vår registrering av partinamnet hos Valmyndigheten behöver göras innan februari 2018. Dock, rent formellt, behöver vi inte ens göra det. Vi är ett existerande, fungerande politiskt parti idag. För att delta i valet 2018 räcker det att göra en anmälan till valmyndigheten. Men, vi väljer att också som sagt att registrera partinamnet, för att ha vårt partinamn skyddat i själva valet. Vi tänker köra hela paketet, ”by the book”.

Vi kunde lagt allt vårt krut på att snabbast möjligt få ihop de 1500 namnunderskrifter som krävs (det är alltså bara sådana i pappersform som godkänns) efter att vi bytt namn i oktober, och inte göra något annat tills dess. Men varför skulle vi? Det vore meningslöst eftersom det kvittar exakt när vi blir klara. För vår egen skull är det förstås bra att kunna checka av det. Men det påverkar inte på något vis vår verksamhet i övrigt. Den står självklart inte still på grund av en namnunderskriftsinsamling.

Och gällande var man kandiderar: andra partier får göra som de vill. De får satsa på att delta i valet i bara några av Sveriges 290 kommuner om de vill, och kanske med uppbyggnad därifrån lyckas ta sig till riksdagen inom 10 år. Men vi har ett mål: att ändra den nationella politiken i Sverige så snart det bara går. För det är den som spårat ut som värst, vilket jag skrivit om flera gånger (tex HÄR och HÄR). Och den kan inte ändras genom kommunerna utan bara genom att påverka den nationella politiken. Det sker på den demokratiska vägen genom riksdagen.

Med den registrering vi gör, det vill säga för riksdagsvalet (då krävs 1500 namnunderskrifter), kan vi automatiskt ställa upp i valet i alla kommuner och landsting också, där vi har kandidater. Att satsa på enstaka kommuner endast, istället för riksnivån, det vore galet om något. Dessutom kan nämnas att vi nu bara har 300 namnunderskrifter kvar till 1500.

”Königsson tog med sig medlemsregistret samt bland annat partinamnet varför MED tappat såväl tempo som tid.”

Nej han tog inte med medlemsregistret. Han påstår sig äga vårt gamla partinamn själv, vilket han såklar inte gör. Ja vi har tappat tid, men var snabbt på banan igen och nu kör vi redan sedan länge.

”Det strategiska valet av den nya styrelsen att vänta in 1 500 namnunderskrifter kan visa sig förödande då de nu i realiteten har tappat ett av sina huvudargument för att rekrytera sympatisörer.”

Ren goja. Varför skulle vi sitta och vänta på det? Registreringen är som sagt formalia. Väljare får man genom att ha en bra politik, genom att bygga trovärdighet och förtroende. Genom att synas och höras med det man har att komma med. Det är därför vi just nu bygger distrikt ute i landet, för att sprida vårt budskap och finnas där på plats. De flesta väljare har inte en susning om att dessa formalia ens existerar och bryr sig följaktligen heller inte om det.

Och så gör Westerholm det som han beklagat sig över i inlägg efter inlägg i flera år nu att andra har gjort med honom: ”smetar ner” genom associationer. Han väljer att i inlägget ta upp just oss, tillsammans med ett helt nystartat parti (AfS) av några som förut styrde SDU (SD:s ungdomsförbund) men som blev bortkopplade från SD. Som om vi skulle ha något med dem att göra. Han skriver:

”Tidigare har detta initiativ haft som ambition att ta det lediga politiska utrymmet bland SD-sympatisörer eller blyga väljare som inte vill rösta på SD för SD:s historias skull.”

Mer goja. Vi är ett liberalkonservativt parti. Vi finns på grund av allianspartiernas bristande mod, ansvarstagande och ideologisk kompass. För att de sätter egna maktpositioner och bevarande av status quo före att agera i tid för landets bästa. För att de allt för länge ratat en realistisk, fakta- och verklighetsbaserad politik. Och för att de glömt bort att det är folket som de representerar.

”AfS har nu kapat åt sig ett initiativ att växa som gräsrotsrörelse och bygga ett parti från grunden samtidigt som MED står med sina takstolar i händerna utan vare sig husgrund eller stomme att lägga upp dem på.”

Westerholm vet mycket väl var Medborgerlig Samling står. Och det är inte där uteslutna högerextrema SDU:are står! MED är varken nationalsocialistiskt, identitärt, socialkonservativt (som SD kallar sig) eller nationalistiskt.

Medborgerlig Samling är ett borgerligt parti, till höger om mitten, som står för en liberal ekonomisk politik och ratar en kollektivistisk syn på människor. Som har fokus på stärkt demokrati, ansvarstagande och hållbarhet och inser betydelsen av, och värnar, kunskap och fakta för en sund samhällsutveckling.

Vi vill med vårt politiska engagemang motverka både uppkomst och behov av extrempartier både till höger och vänster. Det gör vi genom att bygga upp ett nytt parti som värnar debatt och inte ryggar för svåra frågor. Ett parti som är  klokt och tydligt ideologiskt inriktat. Ett parti som inte hemfaller åt utan visar på alternativ till identitetspolitik (som rasism och hudfärgfokus) och populism (i betydelsen ”vi-mot-dom” samt enkla och därmed icke-fungerande svar på komplexa och svåra samhällsproblem).

Det kommer säkerligen, förutom de missnöjda alliansväljare som kommer direkt från just allianspartierna, också vara sådana som röstat på SD förut som kommer rösta på oss. Men det är för att det tidigare saknats ett för dem passande alternativ. Och rösten får vi i sådant fall inte för att vi är som SD – utan för att vi inte är som SD.

Som konstaterats ovan är Westerholms ”står med takstolar i händerna” baserat på läget gällande registreringen hos Valmyndigheten, bara snömos. MED bygger ett nytt parti från grunden, som ska stå stadigt för att kunna hålla. Är just därför vi tar tid till att bygga intern organisation och verksamhet runt om i landet. Bara för att alla inte ser allt som händer, så betyder det inte att det inte finns.

Om Westerholm nu vill kritisera oss, varför använda sakfel och insinuationer? Det är väldigt tråkigt att behöva mötas av, särskilt från en person som påstår sig värna fakta och sanning.

Säkerhet och trygghet måste komma först

Igår skrev jag i Dagens Samhälle om hur det blivit en sport att inom politiken slingra för att lyckas se ut som man kan ge allt åt alla. Det är oklart vad partierna egentligen prioriterar. Idag kom på sätt och vis ett svar från Miljöpartiet. De skriver på SvD Debatt med rubriken ”Dags att sätta planeten först”.

Jag tycker att miljörelaterade frågor är viktiga, men jag mår dåligt när jag ser deras artikel. Att vi ens kan bry oss så mycket om miljöfrågor i Sverige är för att vi har (haft?) uppnått ett så stabilt och tryggt land med stort välstånd. Jag vill helt enkelt inte att ett parti som inte klarar att se detta viktiga samband, ska styra landet.

Nu är inte tiden för partier med ett snävt fokus utan brett. Vi håller på att tappa det vi tar för givet i Sverige.

De som bor i stadsdelen Husby utanför Stockholm kan snart inte längre handla mat, för att handlarna där ger upp. Innan nyår stängde handlarna ner ett tag i protest mot all kriminalitet som drabbat dem, på grund av att polisen saknar resurser att bekämpa den.

Det bor faktiskt människor i Husby, och som inte kommer att beskyddas av Rysslands polis, eller Finlands, eller Portugals. De har bara Sveriges polis – eller sina egna medborgargarden och i förlängningen domstolar och andra konstellationer som kan komma att utvecklas, vilket kommer söndra samhället.

I Malmö har utredningskapaciteten inom polisen för grova brott tagit slut. Nu sätts knarkspanare bakom skrivbordet för att utreda mord, vilket så klart i sin tur lämnar fri lejd för knarkhandlare.

-Det är helt vansinnigt. Polisledningen säger att vi ska öka närvaron i brottsutsatta områden och jaga kriminella. Och så drar man i praktiken in de enda som är riktigt effektiva när det gäller att jaga upp buset, säger en erfaren Malmöpolis.

Det här är ingen barnlek. Detta händer i fina Sverige.

En ”moralisk stormakt” som inte tar hand om sin egen befolkning är inte mycket till stormakt utan mer nån sorts uppblåst ego som löpt amok. Vi har inte valt våra politiker för detta, utan för att de ska göra kloka avvägningar och ta helhetsansvar för landet, dess invånare och de resurser vi ger dem tillgång till.

Poliserna flyr sina jobb. Kriminella nätverk har etablerat sig. Folket tappar tilltron och slutar anmäla brott. När det gått för långt, när för mycket av trygghet och säkerhet raserats, kommer det bli mycket svårt att vända om.

Försvar, polis och rättsväsende tillhör statens kärnuppgifter. Det är grunden till allt annat; till vår höga utbildningsgrad i Sverige, till att vi kan handla med varandra, få mat på bordet, ta fram nya innovationer, och till att vi ens kan arbeta med miljöfrågor.

Självklart kan man i en debattartikel välja ett fokusera på en enskild fråga och sedan uppge sina åsikter i andra frågor på andra ställen. Men i det allvarliga läge vi befinner oss i bör man åtminstone signalera att man vet att det finns andra frågor som bekymrar medborgarna och som spelar roll för hela samhällets utveckling.

Rätt sak och fokus i rätt tid. Vi ska absolut arbeta med klimatfrågan och miljön. Men vi ska inte lägga mycket kraft och resurser på det att vi blir av med det som utgör grunden för vårt välstånd och vår frihet, det som gör att vi kan jobba med dessa frågor överhuvudtaget.

Enligt kyrkan är jag dålig

Jag har hört och sett det förut, men jag var ändå tvungen att gråta en stund den här gången. Min kyrka, Svenska kyrkan, säger att jag står för något ”inhumant”. Det smärtar mig.

I juluppropet talar en mängd kyrkor till regeringen – denna gång vilken asylpolitik den ska föra – men jag tar självklart åt mig ändå. Jag är också politiskt aktiv och har politiska åsikter.

Min kyrka blir allt mer politiserad, och det gör ont. Jag vill kunna vara med i min kyrka, utan att känna att mitt politiska engagemang i dess ögon gör mig till en dålig människa. Min religion och gemenskapen inom en kyrka är inte samma sak som politik. Det är två olika saker som måste hållas isär anser jag som värnar en sekulär stat.

Politiken handlar om hanteringen av våra gemensamma resurser. Det handlar om den helhet som utgörs av våra gemensamt beslutade system, lagar och regler, som fantastiskt nog har gjort att vi lyckats nå sådant som religionsfrihet, yttrandefrihet, säkerhet, jämställdhet och sådant som ett fungerande rättsväsende, tillgång till utbildning och sjukvård med mera.

Allt detta har inte kommit till oss över en natt eller utav en slump. Det kommer sig av vilja och en strävan under lång tid. Det har inneburit förhandlingar, prioriteringar, gränsdragningar, tuffa beslut. Människor har bidragit med tillit, tid, avstått resurser och har gett andra frihet, för att de vet att de också får del av detta.

Jag tror på att försöka bevara och vidareutveckla det positiva vi lyckats uppnå det senaste århundradet. Mitt politiska engagemang handlar om att genom samhällsdebatten och det demokratiska systemet, bidra till en bättre, tryggare värld, med start här i Sverige eftersom det är den enhet vi har direkt rådighet över.

Genom att ta väl hand om de samhällsstrukturer och det välstånd vi har, har vi möjlighet att fortsätta att dela vårt välstånd med andra och hjälpa; både med ekonomiska resurser, men också genom att bidra till att skapa fler platser i världen där människor kan vara säkra och fria.

För att få hållbarhet i systemen krävs att vi ser hur varje del hänger ihop med helheten, tänker efter och agerar på rätt saker i rätt tid för. Medkänsla eller att vilja väl räcker inte som verktyg för att bedriva politik. Politik handlar om att hitta det minst dåliga i varje situation sett utifrån ett helhetsperspektiv. För att åstadkomma det behövs förutom ett gäng grundläggande värderingar även kunskap, eftertanke, logik, avvägningar och prioriteringar.

Vårt samhälle är fantastiskt i att vi kan – utanför politiken – engagera oss i det vi vill. Göra vad vi vill med vår tid, med det vi har. Det är hit vår strävan lett oss. Men det är inte tillräckligt för kyrkan, som säger åt regeringen vad den ska göra. Välvilja för stunden i enskilda politiska frågor är motsatsen till långsiktigt förvaltande av ett stort system med chans till idog, ständig förbättring.

Sverige har inte blivit så rikt och välmående för att en kyrka eller trosinriktning har fått sätta agendan, utan snarare för att kyrkan/kyrkorna har tagit ett steg tillbaks för att tydliggöra skillnaderna där emellan. Kyrkan har sin roll och politiken har sin. Ska vi tolka utvecklingen som att kyrkan vill ta steg tillbaks? Har kyrkan planer på att framöver uttala sig om skattepolitik och annat?

Det är ingen omöjlighet för kyrkan anser jag, att arbeta för en bättre värld, humanism och medkänsla, på andra sätt än de som den har valt på sistone.

Jag är ledsen över att min kyrka inte förstår eller uppskattar det jag försöker göra och använda min drivkraft och tid till. Tröst finner jag ändå hos min Gud som ser vad jag gör och varför. Min Gud kommer jag att ha kvar även om jag bestämmer mig för att till slut lämna kyrkan fastän jag egentligen inte vill eftersom det är mitt ”hemma”.

Det är kanske utgången i nästa kyrkoval som får avgöra om jag stannar i Svenska kyrkan eller inte. Då kommer jag att vara mer påläst och förberedd än nånsin förr inför ett kyrkoval.

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” (Luk. 23:34)

Politiska kulturen är haveriet

Jag läste en text i tidskriften Kvartal. Den är klok och välskriven på alla sätt och handlar om hur Sverige hanterat de senaste årens migration med tillhörande politik. Slutsatsen dras att hur man från politiskt håll valt att agera kommer att påverka landet under lång tid framöver, med stor sannolikhet mycket negativt. Han skriver:

Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer

Det mycket stora problemet med det här är att skribenten inte är vem som helst, utan Mikael Sandström som var statssekreterare till Fredrik Reinfeldt under alla hans statsministerår. Detta är ett stort haveri i sig!

Makthavare både kan och bör ändra sig. Men man vill INTE att landets högsta makthavare kör in i väggen för hela landets räkning i stora frågor och först då börjar tänka! Börjar ta in fakta, analyserar, lyssnar på argument. Det spelar mycket stor roll vad det är man ändrat sig om och varför – och varför man inte ändrat sig tidigare.

Som medborgare vill man ha makthavare som i varje minut försöker ta ”rätt” beslut och som försvarar sina beslut i efterhand, även om omständigheter gjorde att det inte gick exakt som man tänkt och förutspått. De som styr landet måste ha civilkurage, ryggrad och får inte bara följa med i en bekväm ström tillsammans med andra.

För mig lyser en stor röd lampa här. Det som hänt, de felaktiga besluten och nu strömmen av personer som backar, ber om ursäkt osv, är ett tecken på ett allvarligt ”systemfel” i hela politiken. Att politiker och höga tjänstemän så länge kunnat vara – eller bete sig – oklokt fungerar bara om det finns en stark kultur som motverkar ett rationellt och kritiskt förhållningssätt men också ärlighet och öppenhet i svåra frågor. Vi kan inte fortsätta på den här vägen.

Svensk politik behöver ett stort tillskott av nya partier och nya personer som inte invaggats i den gamla osunda kulturen. Och ja, här är vårt uppdrag i Medborgerlig Samling Vi ska göra vårt allra bästa för att bidra till förändring.

BF blev Medborgerlig Samling

Den 15-16 oktober höll dåvarande Borgerlig Framtid extrastämma i Lund. När stämman var över hade partiet ett nytt namn: Medborgerlig Samling, som förkortas MED. Jag tänkte sent omsider ge en kort resumé av vad som avhandlades och lägga upp lite bilder därifrån.

Vi började redan på fredagkvällen med utgång och samkväm, men själva stämman började inte förrän på lördag förmiddag. Vi höll till på Hotell Lundia i centrala Lund, Skåne. När jag först kom till salen där vi skulle vara blev jag nästan chockerad över hur många som var där. Och då var det ändå bara en liten del av partiets medlemmar, i runda slängar en sjundedel-åttondel nånting , som hade anmält sig till stämman och var där på plats. De flesta var alltså inte där. Jag börjar långsamt inse att vi verkligen är ett riktigt politiskt parti! Det är så lätt att glömma bort magnituden när man bara ”ses” på sociala medier, skriver debattartiklar, har styrelsemöten och så vidare.

Efter inledning av då tillförordnade ordförande Bo Hansson och formalia diskuterades ett förslag till nya partistadgar. Eftersom partiet växer behövde de gamla uppdatera och utökas med paragrafer om val och kandidaturer för att vi ska kunna hantera ett val. Ett modifierat förslag antogs sedan på söndagen. De träder i kraft först när de bekräftats en andra gång, vilket sker på vårens ordinarie stämma.

(Peka på bilden för att se bildtexten)

På lördagseftermiddagen valdes en ny styrelse. Valberedningens förslag gick igenom och den nya styrelsen blev 12 personer, varav 3 suppleanter. Ilan Sadé valdes till partiordförande, Bo Hansson till vice ordförande och jag till 2:e vice ordförande. Jag är naturligvis jätteglad och tacksam för förtroendet! Jag ska göra allt jag kan för att bidra till att partiet växer sig starkt och når sina mål.

Efter detta diskuterades en proposition från oss i dåvarande partistyrelsen. I partiprogrammet stod en luddig fras om NATO och målet var att förtydliga partiets ställningstagande. Partistyrelsens förslag var att stämman skulle besluta att Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO. Det är det minst dåliga alternativet.

Att kunna försvara sig och ta hand om sin egen befolkning anser vi i partiet vara en viktig och grundläggande uppgift för staten. Däremot finns det lite olika syn på just NATO-frågan. I diskussionen var vi väldigt överens om det mesta, som riskerna med NATO (tex att det är problematiskt att Turkiet är med). Det var egentligen bara slutsatserna som drogs som skilde sig åt. Ingen av oss tycker NATO är perfekt eller är någon universallösning. Men om vi ska samarbeta med andra – vilket vi måste göra – så är NATO en naturlig partner. Det viktigaste är dock att vi upprustar vårt försvar. Det måste göras oavsett NATO-medlemskap eller ej.

Efter politiska gruppdiskussioner på eftermiddagen vankades det festligheter på Grand Hotel i Lund. En fin middag med fantastisk mat! (betalad av oss själva personligen kan nämnas. Vi har ju inga resurser för sådant från partiets håll).

På söndagsmorgonen var det dags för diskussion om nytt partinamn. Trots att denna fråga kom upp sent på agendan till stämman (dock stadgeenligt) kändes det som att vi var väl förberedda. Frågan hade stötts och blötts ordentligt på partiets interna forum (vi har en Facebook-grupp men också ett stort fristående diskussionsforum på nätet). Olika sorters omröstningar på korsen och tvärsen hade gjorts för att sålla bland namnförslagen och se vilka som kunde vara tänkbara. Den här involveringen av medlemmarna, delaktigheten och den interna debatten, är väldigt viktig för oss. Vi försöker leva som vi lär. Vi vill inte vara något tondövt och toppstyrt politiskt parti. Istället vill vi försöka ta tillvara människors engagemang, erfarenhet och kunskap.

Efter en rejäl diskussion antogs partistyrelsens huvudförslag till nytt partinamn, Medborgerlig Samling, med stor majoritet. Yrkanden som lades på namn var Medborgerlig Samling, Fria Konservativa samt Liberalkonservativa partiet.

Inget namn kommer att vara helt perfekt och gillas av alla. Detta namn är fullgott nog att arbeta med. Ju mer etablerat partiet blir, ju mer vi fyller namnet med innehåll, desto mindre roll kommer det exakta namnet att spela. På söndagsförmiddagen höll också Tino Sanandaji ett föredrag som finns inspelat. Här kan ni lyssna på det:

Allt som allt blev det en mycket lyckad tillställning. Det var verkligen roligt att få riktiga ansikten på många man pratat med genom sociala medier, mail och så vidare. Få umgås, prata och ha roligt ihop. Stor tack till Skåne-distriktet som gjorde ett superbt jobb med att arrangera detta. Det blev precis det nytändning för oss i partiet som vi hade hoppats på.

Nu pågår arbete med en ny logga och grafisk profil. Loggan kommer med största sannolikhet att presenteras nästa vecka. Jag ser fram emot att helt kunna släppa de senaste månadernas krisartade händelser och titta framåt. Vi har ett viktigt uppdrag i svensk politik. Det är det vi ska fokusera på nu!

Jag kan avsluta med att klargöra: vi har alltså inte ändrat något i vår sakpolitik på grund av namnbytet. Det är samma partiprogram efter stämman som innan, med modifikationen om NATO. Däremot pågår redan sedan innan sommaren ett internt arbete med att uppdatera partiprogrammet samt utveckla en mer detaljerad politik. Den kommer att beslutas om på den ordinarie stämman i vår.

Förslagen till nytt partinamn för Borgerlig Framtid

Det drar ihop sig till stämma för partiet Borgerlig Framtid. Som jag redan tidigare skrivit kommer frågan om nytt partinamn tas upp. Mer exakt sker det på söndag morgon (16 oktober). Det är inte säkert att ett beslut om namnbyte tas. Det bestämmer medlemmarna. Men jag ser det som troligt.

Efter att ha brainstormat internt, inhämtat synpunkter överallt ifrån, vänt, vridit, jämfört, har det blivit dags att knyta ihop säcken. Partistyrelsen som berett frågan har kokat ner allt i två förslag; ett huvudförslag och ett extra förslag.

  1. Medborgerlig Samling
  2. Fria Konservativa

För att svara på frågan om vilket namn partiet bör ha är det bra att titta på varför Borgerlig Framtid finns. Varför behövs partiet? Det finns ju redan fyra borgerliga partier samt Sverigedemokraterna.

Visserligen står vi för en liberalkonservativ politik som vi anser att det behövs mer av i Sverige. Men det som gör partiet unikt i dagens politiska landskap handlar främst om sådant som inte går att placera in på den traditionella politiska höger-vänsterskalan.

Vi som har valt att gå samman i det här nya partiet har gjort det för ett mer demokratiskt och ansvarsfullt Sverige. Vi vill se mer innehåll och mindre yta i politiken. En långsiktigt inriktad politik som bedrivs med ärlighet och hederlighet och baseras på hur verkligheten faktiskt ser ut. En politik där medborgaren, individen, står i centrum. Politiken ska drivas för folket, medborgarna, och av medborgarna. Inte ens en så simpel sak som att försöka få igenom sin politik är längre självklart för dagens etablerade partier (därav Decemberöverenskommelsen). Det finns således mycket att förändra.

Baserat på ovanstående är Medborgerlig Samling ett bra alternativ. Kan tilläggas också att både medborgerlig/medborgare och samling begrepp som används för höger/borgerliga partier. Det fanns faktiskt på 60-talet ett parti eller kanske snarare ett samarbete som hette just Medborgerlig Samling.

Förslaget Fria Konservativa fokuserar istället på vår ideologi. ”Fria” anspelar på liberal (som i liberalkonservativ) men är ett vidare begrepp där man kan väga in exempelvis vår syn på demokrati och samarbete för att få igenom mesta möjliga av vår politik. Det här namnet skulle sticka ut mer. Å andra sidan riskerar namnet stöta bort en del av partiets potentiella väljare på grund av negativa – och kanske rent utav felaktiga – associationer till begreppet ”konservativ”.

Mycket mer finns såklart att säga om detta. Men jag stannar här. Båda namnen går i alla fall att fylla med våra värderingar, vårt fokus, vår syn. Var vi landar får vi se på söndag.

Många åsikter finns om partinamn, den saken är klar. Alla människor kommer inte att bli nöjda med det namn vi till slut väljer (det kan för övrigt bli ett helt annat namn än dessa två). Men det är en del av politiken, att kompromissa och enas! Inget blir helt perfekt för alla. Man ska komma ihåg också att det är nu, när allt kastas upp i luften och alla kan tycka till, som åsiktsskillnaderna ser ut att vara störst och det ser ut att spreta som mest. När vi gjort vårt val och arbetar vidare under det nya namnet kommer det till slut bara vara ett namn.

Ju mer vi kommer att visa vad partiet står för och vilka vi är, desto mindre viktigt blir det exakta namnet. Vi som gått med i Borgerlig Framtid har gjort det trots att vi inte har tyckt att namnet på partiet var det allra allra bästa. Vi kunde acceptera namnet på grund av innehållet i partiets politik och dess ambition att utgöra en ny sorts opposition i svensk politik och förändra Sverige till det bättre. Detta kommer andra att kunna göra också.