Vem är Sveriges justitieminister på Twitter?

På mikrobloggen Twitter har Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson öst ut inlägg i flera år. Inte vilka inlägg som helst, utan starkt vinklade och provocerande sådana. Det är ett problem av flera anledningar. Jag förstår inte att det inte granskas av medierna, ifrågasätts av oppositionen och problematiseras av politiska kommentatorer, statsvetare etc.

Ett återkommande tema i inläggen är smutskastning och brunsmetning av riksdagspartier och politiker. Häromdagen lade han sig i vad en enskild skribent skrev i en krönika. En justitieminister gav sig sig alltså på vad som skrevs i media i ett enskilt fall. Han ger sig också in och argumenterar och ger stöd åt enskilda personer i mycket polariserade debatter.

Han innehar ett av landets högsta offentliga ämbeten. Ändå beter han sig som en partipolitisk spin-doktor eller ibland rent av ett nättroll.

Man kan verkligen ifrågasätta lämpligheten i att statsråd driver så mycket och hård opinion. Regeringen må bestå av partirepresentanter, men det är hela landets regering och den ska verkställa det riksdagen bestämmer. Men jag vill lyfta en annan aspekt: Jag tror inte han twittrar själv. Vad gör det för ansvarsutkrävandet och transparensen gentemot folket?

Jag har sällan hört Johansson uttrycka sig i verkligheten som han gör på Twitter. Dessutom twittrar han i stor mängd hela dygnet runt. Som minister är man upptagen och kan inte twittra bort dagarna. Ändå delar han långa rapporter och texter överallt ifrån. Min slutsats är att han har någon anställd, en kommunikatör/pressekreterare, som hanterar kontot.

Att anställda sköter olika kommunikationsskanaler åt politiker, är inget nytt. Statsråden skriver sällan sina egna pressmeddelanden eller texter till hemsidor. Även kontakter med tidningar och journalister sker ofta via en mellanhand. Men då handlar det om korta uttalanden, där det också ofta framgår vad som är citat och inte. På sociala medier flödar däremot uttalanden ut i en strid ström, även av en annan karaktär än formella sakliga uttalanden.

Den som styr Morgan Johanssons konto har stor makt och kan påverka svensk politik och det offentliga samtalet på ett mycket påtagligt sätt, eftersom allt som skrivs där uppfattas som citat och formella uttalanden av den som kontot tillhör: Justitie- och migrationsminstern.

Ett statsråd kan förstås delegera uppgifter till någon och är då fortfarande ansvarig för vad den gör i hans ställe. Vi skulle dock inte acceptera vilken typ av delegation som helst. Kan statsrådet ta ledigt och skicka vilken annan person som helst i hans ställe till ministermöten, EU-möten och liknande? Om han ersätts av någon, borde vi inte ha rätt att veta vem den är? Och hur kan den personen utkrävas ansvar? Överhuvudtaget: Vad gör detta konto, där det inte finns en tillstymmelse till statsmannamässig värdighet, med förtroendet för landets högsta ämbeten?

Med tanke på kontots dignitet och formella status, borde det framgå om det inte är statsrådet som twittrar utan någon annan och det måste framgå vad som är officiella uttalanden respektive personliga tyckanden.

Men detta vill så klart inte Socialdemokraterna, för de tycker att uppståndelsen kring kontot är utmärkt. Det här är ju ett av de största och viktigaste uppviglande Socialdemokratiska kontona på svenska Twitter. Det når långt, håller oppositionen upptagen och ”de egna” kan ta rygg på det och applådera. Varför skulle S inte fortsätta med detta, då de hittills kommit undan med det?!

Hade jag suttit i riksdagen hade jag försökt få till ett misstroende mot Morgan Johansson redan när detta beteende började! Oavsett om det är Johansson själv som hanterar kontot så här, eller om han låter någon göra det i hans ställe, så är det fel anser jag.

Var sak har sin tid och plats. De olika rollerna i politiken finns av en anledning, och dessa måste försvaras. Partirepresentanterna i riksdagen och runt om i landet är de som ska föra partiernas talan och delta i de hårda polemiska debatterna. Det borde inte ministrarna göra. Och nog för att Twitter är en kanal där hårda ord yttras, men den kan ändå inte ses som någon sorts avskild lekplats bortom verkligheten där inte ens ministrar behöver bete sig med hyfs.

Ny rättighetsindustri kring barnkonventionen

Barnkonventionen, som snarare innehåller visioner än lagtext, blev ändå svensk lag 1 januari 2020. Nu har det kommit domar i två fall med hänvisning till lagen.

Förvaltningsrätten har upphävt två beslut om skolnedläggningar i Danderyd respektive Solna. Rätten anser att kommunerna inte har visat att de tagit tillräcklig hänsyn till barnens bästa i enlighet med barnkonvention när de tog beslut. Förvaltningsrätten var inte enig.  

Luddiga rättigheter urholkar demokratin

I dagens samhälle pågår en trend att fokusera alltmer på rättigheter som lösning på samhällsproblem. Rättigheter är dock teoretiska skapelser. Steget från fina principer och ord till tillämpning är inte enkelt. Snarare kan det gå väldigt fel och de goda intentionerna slå tillbaka.

Barnkonventionen är svårtolkad, vilket öppnar för godtycke. Det är ingen överraskning att förvaltningsrätten var oenig i de två skolbesluten. Som synes tydligt i fallen med skolorna innebär fler lagliga rättigheter att alltmer makt överförs från de folkvalda till domstolar. Makt överförs också till andra poster/roller som har till uppgift att ”bevaka” rättigheterna, innan något eventuellt går till domstol. Det blir mer för vissa delar av samhället att säga till om – och mindre för folket genom demokratin.

En ny rättighetsindustri växer fram

Med ännu fler rättigheter att värna bildas i samhället ett helt nytt samhällskluster som sysslar med rättigheterna. Detta sprider ut tentakler överallt.

Plötsligt behövs fler offentliga tjänstemän, mer byråkrati och högre offentliga kostnader för att säkerställa, arbeta med och utbilda i dessa rättigheter. Privata näringslivet och organisationer börjar erbjuda tjänster som kostar, certifieringar o.s.v.

En titel som jag har sett dyka upp i kommunerna nu är barnrättskoordinator. I Kalmar län har man under fyra heldagar utbildat 40 barnrättskoordinatorer. Vad de ska syssla med är lite oklart, men det sägs att de ska ha i uppdrag att implementera barnrätt i förvaltningarna, systematisera arbetet med barnkonventionen och göra barnkonsekvensanalyser.

Certifieringar och diplomeringar kommer nu också. Till exempel har UNICEF en sorts certifiering som heter barnrättskommun. Flera kommuner i Sverige har redan genomfört detta. Det kostar förstås skattepengar. Frågan är vilken nytta det gör.  

Kostsam symbolpolitik

I bästa fall är allt detta rättighetsivrande symbolpolitik och leder till ännu fler tjänstemannajobb med tillhörande kostnader. I värsta fall leder det till ännu mer aktivism i förvaltning och politik, när ”kommissarier” ges makt att tolka och säga åt andra vad de ska göra. Därmed minskar möjligheten för de folkvalda att göra avvägningar och prioritera med skattepengar utifrån vad deras uppdragsgivare, folket, tycker.

Barns väl och ve är självklart viktigt. Men barnrättskoordinatorer kommer inte att få bort ungdomsrånen, kunna lösa kvaliteten i undervisningen i den svenska skolan eller se till att det finns tillräckligt med bostäder för alla i Sverige. Inte heller en fin titel som barnrättskommun att visa upp sig med löser något automatiskt.

Hur barns livsmiljö ser ut är något för oss alla att syssla med, men särskilt våra folkvalda. Men de folkvalda har också ansvar för att äldreomsorgen fungerar, stödet till funktionsnedsatta, att vägarna är körbara osv. Men det ansvar som de har måste de också ha möjlighet att prioritera, utan att ha överprövande instanser som ska köra över dem i alla beslut. Notera: barnrättskoordinatorer går inte att ställa till svars eller rösta bort. Inte heller domare i rätten.

Fler rättigheter är ingen universallösning

Att samhället inte är perfekt idag, beror inte på att det saknas rättighetsövervakare. Det handlar om att vi lever i en komplex verklighet med olika typer av begränsningar. Det finns inga genvägar förbi det.

Förändring av människor och system tar tid, kostar pengar, men de går inte heller att förändra till precis vad som helst. Människor har och ska ha frihet, även föräldrar gentemot sina barn. De har olika syn på vad som är bra och mindre bra. Olika perspektiv krockar också med varandra, även för ett enskilt barn. Den problematiken skulle inte gå att eliminera ens om hälften av befolkningen blev rättighetsövervakare.

Viktig info om Sverige hålls hemlig för allmänheten

Varje år tar Riksdagens utredningstjänst fram över tusen underlag på begäran av våra riksdagspartier och ledamöter. Dessa sammanställningar av fakta och information är hemliga för alla andra. I och med detta går Sverige miste om viktig, skattefinansierad kunskap och information som kunde göra stor nytta för landet.

Riksdagens utredningstjänst tar fram information

Riksdagens utredningstjänst, RUT, består av cirka 35 utredare som bistår politiska partier och riksdagsledamöter med offentlig information. Tanken bakom detta är att de förtroendevalda ska ha tillgång till viss utredningskapacitet och stöd i det politiska arbetet, även om de inte sitter i regeringsställning, och även i frågor som deras eget parti kanske inte anser vara de viktigaste och vill fokusera på. RUT svarar även på frågor från andra länder om Sverige och tar fram rapporter åt riksdagens utskott.

RUT är ingen expertinstans som gör stora beräkningar om vår statsapparat, eller som gör politiska analyser eller drar slutsatser. RUT inhämtar och sammanställer data i rapportform, oftast i ett kort format. Men eftersom dessa rapporter även innehåller förklaringar, vart ifrån data kommer o.s.v så är de mycket informativa och ger kunskap om hur statsapparaten fungerar eller inte fungerar, om följderna av tidigare beslut eller annat som påverkar landet och medborgarna.

Dessa rapporter står dock inte under offentlighetsprincipen, så att de kan hämtas ut och läsas av de som vill. Rapporterna är under sekretess, så länge de som beställt dem inte använder data ur dem eller helt enkelt tycker att de ska offentliggöras.

Fakta om RUT-rapporterna 2020

Jag har hämtat ut listan på de rapporter som producerades 2020. Av dessa initierades 1356 st av partiernas kanslier eller ledamöter, varav 860 av partikanslianställda och 560 av enskilda riksdagsledamöter. Flest rapporter har initierats av SD (350 st) och minst av C (83 st).

Av partierna så har Moderaterna och Sverigedemokraterna beställt flest rapporter totalt, men tittar vi per ledamot så är det Liberalerna som beställt flest (6,9 rapporter/ledamot) följt av Miljöpartiet (6,5 rapporter/ledamot). Minst rapporter har Socialdemokraterna beställt, med 1,3 rapporter/ledamot. Notera att regeringspartier har mindre behov av en stödtjänst som RUT då de har mycket tjänstemannastöd genom Regeringskansliet och myndigheterna.

Det är ingen liten mängd information som undantas offentlighetsprincipen genom RUT. Av alla dessa rapporter har endast en av tio offentliggjorts. Bara under förra året hölls alltså 1215 sammanställningar med viktig information om Sverige hemliga.

Vad handlar rapporterna om då? Om allt möjligt; stora ämnen som små och smala. Bland titlarna på rapporterna finns exempelvis dessa:

Inga bra argument för varför rapporterna ska vara hemliga

Att endast riksdagsledamöter får beställa dessa rapporter är helt rimligt, då RUT är till för att stötta i det parlamentariska arbetet. Att en övervägande del av rapporterna hålls hemliga för allmänheten och för andra folkvalda, för all framtid, är däremot inte rimligt.

I dagens informations- och kommunikationssamhälle, där alternativa fakta och fake news utgör stora problem, är tydliga och tillgängliga fakta ovärderligt. Det är inte läge för Sverige att dölja statistik eller lägesbeskrivningar. Tvärtom är det högst angeläget att så många som möjligt får korrekt information och fakta, så att de kan vara med och analysera, diskutera och bidra med lösningar. Så som demokratin ska fungera.

Å ena sidan kan man hävda att rapporternas innehåll bara är offentliga data och är inget särskilt, så att det inte finns något behov av att offentliggöra dem. Men varför skulle det i så fall vara så viktigt att hålla dem hemliga för allmänheten och andra förtroendevalda?

Anledningen till att rapporterna inte omfattas av offentlighetsprincipen, trots att de innehåller offentlig och tillgänglig information, är att de ses som partiernas egna. Genom att de hålls hemliga kan de som beställer dem ha en fördel gentemot övriga partier när de tar strategiska beslut och tar fram politiska förslag, eller avstår från att göra det – om rapporten inte visar det ledamoten eller partiet vill. Om rapporterna är hemliga riskerar partierna inte att ”avslöjas” med att vara intresserade av vissa frågor eller ha vissa intentioner. Men detta handlar ju bara om partipolitiskt spel snarare än något som gynnar allmänheten.

RUT-rapporterna består av allas vår offentligt tillgängliga information, som är sammanställd med våra skattemedel. Här finns ingen verkshöjd som kommer från partierna eller ledamöterna själva. Med andra ord borde dessa rapporter inte heller ses som internt arbetsmaterial inom partierna som borde hållas under sekretess.

Rapporterna skulle kunna släppas fria – om riksdagspartierna bara ville

Riksdagspartierna råder själva över dessa rapporter och kan välja att tillgängliggöra alla sina beställda rapporter för allmänheten. Men det gör de inte. Teoretiskt kunde sådana regler råda att man att rapporterna hålls hemliga en viss tid, så att partierna själva kan processa dem ett tag, och sedan släppa dem fria. Men inte heller det är tydligen ett alternativ, för så ser det inte ut idag.

Det är inte förvånande att riksdagsledamöterna själva försvarar denna ordning med RUT och sekretessen kring rapporterna. De vill bedriva sitt arbete i skymundan och vill inte att allmänheten skulle få veta något som ställer dem själva i dåliga dager. Frisläppande av dessa rapporter skulle ju även underlätta granskning av de folkvalda, då lägesbeskrivningar av Sverige visar på resultatet att de folkvaldas tidigare beslut. Men detta stärker tyvärr bara den bild som blir allt vanligare, att politikerna bryr sig mer om sina egna positioner och privilegier, än om medborgarna och Sveriges utveckling.

Slutsats

För oss som värnar ett offentligt samtal och politisk debatt baserat på korrekta underlag, samt allas möjlighet till deltagande i utvecklingen av Sverige, är denna ordning med sekretessbelagda rapporter något att kritisera.

Allt går att förändra – om man vill. Problemet i denna fråga är riksdagsledamöterna är nöjda med detta. Och medborgarna drar som vanligt det kortaste strået.

”Opartiska” utredare med regeringens partifärger

Den rödgröna regeringen har skamlöst tillsatt de egna till opartiska utredare. Detta är något jag haft lyft fram flera gånger de senaste åren. Här är en sammanställning, med start från 2015, av utredare som antingen var politiskt aktiva när de fick uppdragen eller i nära anslutning till uppdragen. Förutom dessa finns sedan tex myndighetschefer med politisk bakgrund som fått utredningsuppdrag, eller samordnare, som formellt räknas som ”särskilda utredare”.

Problemet med att politiker agerar utredare är att det finns stor risk att de frågor som utreds inte blir tillräckligt sakligt och objektivt belysta. Det finns en viktig poäng med att ha neutrala tjänstemän som bidrar med sakkunskap, fakta och analys. Sedan anlägger politikerna ett et värderingsmässigt och ideologiskt perspektiv på saken när frågorna går vidare.

Opartiska utredningar är viktigt också för förtroendet för dessa utredningar, att man inte ska behöva misstänka att det finns otillbörlig påverkan på dem. Det vill säga: Korruption. Men i Sverige är vi så blinda för sådant att vi inte se det. och det ser man att även regeringen

Har ni tips på fler utredare till listan, så skriver i kommentarerna. Tack på förhand!

Lista från 2015 med politiskt färgade utredare

Agneta Börjesson (MP), då riksdagsledamot, tillsattes 2015 att utreda stärkt ställning för hyresgäster. Utsågs av Morgan Johansson (S).  

Ilmar Reepalu (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Malmö (1994–2013), tillsattes 2015 att utreda reglering av offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster. Utsågs av Ardalan Shekarabi (S).

Ulf Bjereld (S), då ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet och adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, tillsattes 2016 att utreda statens stöd till trossamfunden, med fokus på nytt regelverk för förtydligade krav på demokratiska värderingar. Utsågs av minister Alice Bah Kuhnke (MP).

Fredrik Lundh Sammeli (S), riksdagsledamot, då ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, utsågs 2016 till särskild utredare med uppdrag att föreslå åtgärder för att stärka barnperspektivet för barn som vistas i skyddat boende. Utsågs av minister Åsa Regnér (S).

Maria Ferm (MP), då riksdagsledamot och migrationspolitisk talesperson, tillsattes 2016 att utreda förutsättningarna för att skapa lagliga vägar för att söka asyl i EU. Utsågs av Morgan Johansson (S).  

Anna-Lena Sörenson (S), riksdagsledamot och vice ordförande i socialutskottet, tog över som utredare för apoteksmarknadsutredningen 2017, och fortsatte som särskild utredare från 2018 av hästnäringens och idrottens förutsättningar efter omregleringen av spelmarknaden. Utsågs av Gabriel Wikström (S) respektive Ardalan Shekarabi (S).

Åsa Romson (MP), riksdagsledamot 2010-2017, språkrör MP 2011-2016, klimat- och miljöminister 2014-2016, tillsattes 2017 att utreda hur miljöövervakningen i Sverige ska se ut. Utsågs av Karolina Skog (MP).

Anders Wallner (MP), som var partisekreterare för Miljöpartiet 2011-2016, tillsattes 2017 att utreda arbetstidsfrågor för ett hållbart arbetsliv. Utsågs av Ylva Johansson (S).

Jennie Nilsson (S), riksdagsledamot, tidigare ordförande i näringsutskottet, idag landsbygdsminister, utsågs 2018 att utreda hur villkoren i socialförsäkringssystemen för företagare kan förbättras för att främja ett tryggare företagande. Utsågs av ministrar Mikael Damberg (S) och Annika Strandhäll (S)

Nooshi Dadgostar (V), då riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för V, tillsattes 2017 för att utreda hur befintliga byggrätter i landets kommuner tas i anspråk och bebyggas. Utsågs av Peter Eriksson (MP).

Anders Grönvall (S), då politisk sekreterare för S i Stockholm, samt lokalpolitiker i Knivsta kommun, tillsattes 2017 för att utreda små avloppsanläggningar med ingen eller dålig rening av avloppsvattnet. Efter det fortsatte han i regeringskansliet, som sakkunnig åt statsministern i miljö-, klimat och landsbygdspolitik. Utsågs av Karolina Skog (MP)

Åsa Westlund (S), riksdagsledamot, då ordförande i Riksdagens miljö- och jordbruksutskott, tillsattes 2018 att utreda de långsiktiga förutsättningarna för biogasproduktion i Sverige. Utsågs av Ibrahim Baylan (S).

Lars Stjernkvist (S), då kommunstyrelsens ordförande i Norrköping (2010-2020), tillsattes 2018 att utreda styrning av gymnasieskolan. Utsågs av Anna Ekström (S).

Veronica Palm (S), var riksdagsledamot för 2002-2015, därefter lokalpolitiskt aktiv, tillsattes 2018 att utreda jämlik tandhälsa. ”Hon har stort engagemang i rättvisefrågor” stod i pressmeddelandet. Utsågs av Annika Strandhäll (S).

Gustav Fridolin (MP), riksdagsledamot 2002-2019, språkrör för MP 2011–2019, tidigare utbildningsminister 2014-2019, tillsattes 2019 att utreda stärkta skolbibliotek och läromedel. Utsågs av Anna Ekström (S).

Ann-Sofie Hermansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg 2016-2018, tillsattes 2019 att utreda kommunernas ansvar för brottsförebyggande arbete. Utsågs av Morgan Johansson (S).

Lise Nordin (MP), var riksdagsledamot 2010-2018 och energipolitisk talesperson för MP, tillsattes 2020 att utreda rättssäker vindkraftsprövning. Tillsattes av Isabella Lövin (MP).

Karolina Skog (MP), riksdagsledamot, var miljöminister 2016-2019, kandiderade 2020 till att bli språkrör för MP, tillsattes 2020 för att utreda social bostadspolitik som ska hjälpa fler in på bostadsmarknaden. Utsågs av Per Bolund (MP).

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö sedan 2013, tillsattes 2021 att utreda hur fler ska nå målen med sin gymnasieutbildning. Utsågs av Anna Ekström (S).  

Bidragspengar mot kärnkraft

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, delar ut bidrag till ”miljöorganisationer”, för att de ska granska och påverka processen med slutförvaring av kärnavfall. Pengarna går alltså inte till forskare, utan till tyckande organisationer med en egen agenda och åsikter.

”Ideella miljöorganisationer har sedan flera år tillbaka kunnat söka ekonomiskt stöd för arbete med slutförvarsfrågor. Sedan 2018 sker utbetalningen av medel för arbete med använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall från Strålsäkerhetsmyndigheten. Under 2021 har myndigheten totalt 3 miljoner kronor att fördela.” 

Redan i utlysningen finns en vinkling: Inte många organisationer som kallas ”miljöorganisationer”, är positiva till kärnkraft. Men mottar kärnkraftsmotståndare dessa bidrag? Så klart.

Sedan 2018 har tre organisationer delat på dessa tre miljoner kr per år från SSM. Två av tre organisationer är uttalat kärnkraftskritiska och den tredje organiserar personer och företag som sysslar med förnybar energi (inte kärnkraft) och energieffektivisering. Men redan innan 2018 har dessa organisationer fått stöd för att granska slutförvaring, men då genom den så kallade Kärnavfallsfonden. Fonden har bildats från avgifter från kärnkraftsbolagen. Sedan 2005 har alltså åtskilliga miljoner kronor från fonden gått till dessa organisationer.

Med andra ord får organisationerna mer pengar till att på olika sätt verka MOT kärnkraft. Det är förstås inte det uttalade syftet. Men hur lätt är det att veta vad de gör av pengarna?

Detta är ett typexempel på hur det fungerar med offentliga bidrag. När det finns bidrag att söka, så formeras organisationer/föreningar som kan ta del av dem. Två av organisationerna bildades just av det syftet.

Bidragen blir ett sorts pådrivande av ideologi med skattemedel. I och med detta skapas ännu fler organisationer som kan skriva kritiska remissvar och yttranden som ger uttryck för en kritisk syn mot själva kärnkraften som energikälla.

Att skattepengar används för att lobba mot staten är överhuvudtaget ingen bra konstruktion. Det korrumperar demokratin. Opinionsbildning och demokratiska samtal borde inte ske baserat på skattemedel, utan ideellt.

Observera att dessa bidrag förstås inte är de enda som miljöorganisationer kan få. Det finns en enorm flora bidrag att söka för sådana, från till exempel Naturvårdsverket, MUCF, länsstyrelser, EU osv. Ju mer kreativ man är vid ansökan, desto mer pengar kan man skrapa ihop.

Här är lite kortfattad info om de tre bidragsmottagande organisationerna:

Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG)

MKG är en samarbetsförening som finansierar sitt arbete med statliga budgetmedel genom SSM. En bärande del av MKG är Naturskyddsföreningen, som är emot kärnkraft som energikälla. Andra föreningar som är med är Oss – Opinionsgruppen för säker slutförvaring i Östhammar, Fältbiologerna och numera också Jordens vänner.

Föreningen startades 2004 och erhöll medel ur kärnavfallsfonden mellan 2005-2017.

Miljörörelsens kärnavfallssekretariat (Milkas)

Info om Milkas ligger på hemsidan nonuclear.se som driver opinion emot kärnkraft. Syftet med sidan är att samla information om kärnkraftens problematik med fokus på Sverige.

Milkas är en samarbetsförening som bildades 2004 av Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen och Jordens Vänner, för att de skulle kunna ta emot ekonomiska bidrag kring kärnavfallet. I maj 2019 blev Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO) medlem av Milkas och Jordens Vänner lämnade.

Organisationen var enligt obekräftad uppgift i blåsväder redan 2011 då de använt pengar till en anti-kärnkraftsbroschyr. SSM drog då in en del av deras bidrag. Men efter att Milkas överklagat till regeringen och miljöminister Lena Ek (C), fick de tillbaka bidraget. Sedan dess har de använt pengar igen för opinionsbildning.

Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO)

SERO startade 1980 och organiserar människor och företag som är intresserade av förnybar energi och energieffektivisering – och alltså inte kärnkraft. SERO arbetar med alla former av förnybar energi som vattenkraft, vindkraft, bioenergi, energieffektivisering, vätgas och bränsleceller, elfordon och solenergi. Till föreningen är också flera lokala och regionala energiföreningar knutna.

SERO fick endast bidrag t.o.m. 2019. Efter att ha varit en fristående bidragsmottagare från Kärnavfallsfonden, så är de nu en del av Milkas.

De progressiva (irr)lärorna som raserar västvärlden

Progressiv betyder egentligen framåtsyftande och signalerar utveckling. Men i själva verket har de som kallar sig för progressiva de senaste årtiondena drivit på idéer och ideologi som håller på att skada den kultur och de samhällsstrukturer som västvärlden skapat och som gjort den så framgångsrik.

Den internationella nättidningen Quilette publicerade 2019 ett intressant inlägg av Bo Winegard, då assistant professor på Marietta Collage i Ohio, USA. I texten Progressivism and the West kategoriserar och förklarar Winegard trender och idéer som han ser i västvärlden, och som han är kritisk till. Dessa har han delat in i i sex strömningar:

  1. Felaktig syn på den mänskliga naturen
  2. Odlandet av offerkultur
  3. Censur av det fria ordet
  4. Erodering av rättsprocesser och oskuldspresumtionen
  5. Uppmuntran av pöbelvälde och oproportionerliga straff
  6. Spridande av förakt för västvärlden och dess symboler

I detta blogginlägg går jag igenom dessa sex strömningar. Att lyfta blicken och se mönster och strukturer hjälper oss att bättre förstå det som händer i samhället och även kunna bedöma om vi är på väg åt rätt eller fel håll.

Bloggtexten här utgör en egen fri tolkning av hans text och slutsatser. Den innehåller även tillägg och kommentarer av mig själv. Eftersom det här är ett långt blogginlägg så kan ni med fördel välja vilka delar ni vill läsa. Allt behöver inte läsas. Jag börjar med mina egna sammanfattande slutsatser och reflektioner. Sedan följer ett stycke för varje punkt. Klicka på de punkter ni vill läsa om, så kommer ni direkt dit.

Sammanfattande reflektion

Jag tycker att de strömningar som Winegard tar upp mycket väl beskriver det som händer just nu, om än inte allt. De hänger också ihop. Om jag ska formulera hur jag själv tolkar det han beskriver, är att vi håller på att gå bakåt i utvecklingen. Vi håller på att rasera det vi lyckats bygga upp, egentligen sedan upplysningstiden på 1700-talet och ännu tidigare, med starten av den vetenskapliga utvecklingen och boktryckarkonsten.

Vi är på väg tillbaka till mer primitiva samhällen, där godtycke och den starkes rätt råder. De som förlorar på detta är de svagaste, trots att flera av dessa trender påstås handla om att värna de svaga. Men det är också förödande för våra samhällen i stort när vi bygger upp konflikter internt i våra länder. Vi tappar därmed i utvecklingstakt och konkurrenskraft gentemot omvärlden.

Jag har funderat på vad det finns för mekanismer bakom dessa punkter. Och jag ser att en drivkraft bakom dessa är den överdrivna jämlikhetssträvan, att man vill ställa alla på samma nivå genom att riva ner hierarkier. Jag har bloggat om det tidigare.

En annan förändring som har skett under 1900-talet är att fler kvinnor har fått inflytande i samhället i och med att jämställdheten har ökat. Det tror jag också har påverkat samhälle och politik, hur saker tolkas och vilket fokus är i olika sammanhang. Det handlar nu mer om sociala processer, om känslor och det delas in mer i vi-och-dom, vilket jag också skrivit om på bloggen. Ordning har också fått stryka på foten för mer av kaos och spontanitet. Och jag ser faktiskt med oro på att det som händer nu, i framtiden kan komma att skyllas på kvinnorna.

Vi måste inse att dessa strömningar inte är vägen framåt. Det är att sätta krokben för oss själva. Vi måste vända den här utveckling och inse vad det är vi har uppnått och vårda det väl.

Tilllbaka till inledningen.

1. Felaktig syn på den mänskliga naturen

Bo Winegard menar att de progressivas syn på människan som varelse är idealiserad. En romantiserad bild av människan säger att hon är god, altruistisk och samarbetsvillig – om hon inte blivit förstörd av sin omgivning vill säga. Är hon inte det är det alltså samhällets fel, vilket kräver fler politiska ingrepp och styrning av människor, dvs mer socialistisk politik. Med en allt för naiv och förenklad syn på människan som oändligt formbar och god finns risk att radikala samhällsexperiment startas, då det finns en naiv tilltro till att alla problem på vägen kan lösas med vilja och mer styrning.

Människosynen kan på det stora hela sammanfattas med teorin om ”tabula rasa” (i översättning: ”tom tavla”), som innebär att människan föds som ett oskrivet blad och att alla hennes egenskaper är inlärda, eller med ett annat uttryck: är socialt konstruerade. Men Winegard menar att detta inte riktigt är synsättet som förhärskar hos de progressiva, utan mer av en selektiv syn på människans natur.

Vissa egenskaper hos människan accepteras som genetiskt grundade, tex fetma, beroende m.m. Däremot är de progressiva skeptiska till att det är genetiskt betingat när något attribut/egenskap motsäger de värden som försvarar. Exempelvis accepteras inte en avvikelse från 50-50 andelar kvinnor och män inom olika yrken som något som kan komma ur biologiska könsskillnader. I stället ses skillnaderna som ett problem att lösa, eftersom ”dogmen” lyder att kvinnor och män är lika och följaktligen också ska välja lika.

Att människor gör olika eller vill olika, ser man som en orättvisa och tecken på diskriminering. Detta kvoteringstänk ökar fokus på sådant som människor inte kan påverka, till exempel hudfärg och kön, vilket förstärker rättvisekarusellen där den som anses mest förfördelad ska lyftas fram, bara för att den ser ut på ett visst sätt, tillhör en viss grupp etc.

Tillbaka till inledningen.

2. Odlandet av offerkultur

Utifrån den förra principen blir en naturlig följd att peka på och lyfta fram de förfördelade ”offren” för diskriminering och människors illvilja. Olika grupper, minoriteter, sägs vara förtryckta. Hela mänsklighetens historia ses som en lång plåga av förtryck och diskriminering av olika grupper och minoriteter, vilket de än idag sägs lida av.

I själva verket är uppenbar diskriminering eller rasism relativt sällsynt idag i västvärlden, om man jämför med andra länder och äldre tider. För att de progressiva ska kunna bekräfta tesen om det historiska förtrycket och underordning av vissa grupper, måste de därför leta allt djupare efter tecken som kan tjäna som bevis för deras teori. Varje liten subtil signal kan ses som tecken på det stora förtrycket. Sedan pekar de ut människor eller grupper som bärande av skuld för detta förtryck. De avkrävs att göra bot för de oförrätter de stått för, de ord de uttalat eller liknande.

Istället för att stärka människors självförtroende och motståndskraft, så uppmuntras med andra ord osäkerhet och hjälplöshet. Offerskapet blir en valuta i maktspel. Hur mycket välvilja som än ligger bakom, blir konsekvensen att det bara blir fler och värre offer som tävlar i offerskap med varandra.

Följden av detta blir att principen om meritokrati urholkas, dvs att kompetens och prestation belönas. Kvoteringsivern gör att fel personer hamnar på fel platser i samhället, vilket sinkar verksamheter och samhällsutvecklingen stannar av.

Tillbaka till inledningen.

3. Censur av det fria ordet

Med tanke på den offerkultur som nu florerar, där människor behöver skyddas från andra och där ord ses som hot mot känslor och mänskligt välmående, ligger det i farans riktning att också inskränka just orden. Det sker nu också på bred front, trots att yttrandefriheten är en grundbult i den liberala demokratin.

Rätten att tala fritt är inget som alltid funnits, utan det tog snarare lång tid i mänsklighetens historia innan vi kunde nå dit. Yttrandefrihet är något som gynnar utveckling. Det är positivt för att kunna testa nya idéer, för att förstå saker och för att samhället ska utvecklas.

Inskränkningar av det fria ordet har tyvärr också spritt sig till universiteten. Det talas om behovet av ”trygga rum”, där man ska få befinna sig med sina egna (samma hudfärg tex). Föredragshållare hindras att tala på universiteten och studenter klagar på att undervisningen sker på fel sätt, att den kränker minoriteter. Diskussion och kritisk granskning ligger i själva hjärtat av vetenskapen och akademin, men ses nu som ett problem och ett hot. Vad blir en akademi utan dessa inslag?! Jo en indoktrineringsanstalt och politisk aktör.

Hur paradoxalt det än är, så ursäktas inskränkningar i det fria ordet med hänvisning till mångfald och inkludering. Mångfald har därmed transformerats till att skydda enfald. Åsiktspoliser som sysslar med angiveri härjar överallt i samhället, vilket driver på än mer självcensur. Allt oftare viker sig de ansvariga och censurerar eller på olika vis straffar fel ordval eller uttalanden.

Bo Winegard har ironiskt nog nu själv blivit av med sin tjänst på universitetet pga anklagelser om att ha sagt ”fel” saker i kontroversiella ämnen.  

Tillbaka till inledningen.

4. Erodering av rättsprocesser och oskuldspresumtionen

Att vilja skipa rättvisa och hämnas för oförrätter ligger i människans natur. Det finns olika sätt att göra det på. I historien och i andra delar av världen finns tex klanstrukturer som löser sådant. Men i västvärlden har vi lyckats att, på samhällsnivå, utveckla och få acceptans för ordnade rättsprocesser med lagar och utdömande av straff som gäller lika för alla. Detta har gjort att människor inte behöver ta saken i egna händer. Liksom yttrandefriheten är rättssystem på nationell nivå ingen självklarhet, utan det har tagit många år av kamp och jämkande att få fram.

Men nu, kanske på grund av de progressivas fokus på offer, så har det börjat ske en skiftning från att anse några som oskyldiga tills motsatsen har bevisats, till att döma direkt – särskilt om det handlar om de grupper som anses vara offer. Detta är möjligen en av punkterna som kanske förekommer mer i USA än i Sverige, ännu.

Man litar på dem som anklagar några för brott, trots att alla borde veta att anklagelse inte alls är detsamma som att brott skett. Ett exempel är sexuella trakasserier i samband med #metoo-rörelsen. Alla som anklagats har inte alls varit skyldiga. Ett annat exempel är när BLM (black lives matter) har anklagat poliser för övervåld i USA. När väl en anklagelse om övervåld eller rasistiskt motiverat våld har förts fram, så tas den som sanning, kanske till och med efter att det motbevisats i de enskilda fallen.

Men det finns även andra processer där man utreder och bedömer om saker gått rätt till, som på arbetsplatser, där betydelsen av dessa processer minskat. Till exempel när lärare på universitet har anklagats av studenter för att ha använt kränkande ord. I och med att lärare anklagats ses de som skyldiga och ett problem, även om utredningar visar att inget fel begåtts.

Tillbaka till inledningen.

5. Uppmuntran av pöbelvälde och oproportionerliga straff

Enligt förra punkten så börjar rättsprocesser att eroderas och minska i betydelse, och det gör även straffpåföljderna. Vi har lyckats att skapa system med kalibrerade straffskalor utifrån den moral vi demokratiskt beslutat ska gälla. Men nu har inte minst sociala medier gjort det lättare för alla att fria och fälla. Det sker uthängningar, förnedring, social utfrysning och deplattformering hej vilt. I detta drevande deltar även vanliga medier mer.

I stället för ordnade processer med proportionerliga straff, så är det ”lynchmobben” som utdömer straff, och utslaget kan bli hur som helst. Att bli utsatt för detta har drivit människor till och med till självmord. Man skiljer också allt mindre på om det är offentliga personer, som förtjänar närmare granskning, så som politiker, eller om det är privatpersoner. Privatpersoner granskas också och hängs ut, även av medier.

Det finns en syn att ”lite skit får man räkna med” när man drevar mot sådana som inte har bevisats skyldiga. Det blir en sorts pöbelvälde. Barbari!  

Tillbaka till inledningen.

6. Spridande av förakt för västvärlden och dess symboler

Det florerar en syn idag att västvärlden har skapat sin framgång genom att ha utnyttjat och förtryckt resten av världen, genom kolonialism, slaveri och rasism. Och det inte bara i folkmun, utan det har till och med transformerats till läror på universiteten i form av postkolonialism, kritiska vithetsstudier och annat.

Det sägs att västvärlden förtjänar hat och förakt för sin historia. Att den bär en stor skuld som den måste betala igen. Tidigare ledare, både formella och informella, som setts som hjältar för sina prestationer, pekas ut som vita manliga rasister och förtryckare och ska bort ur allas åsyn. Historien ska revideras och städas för att få bort det ”smutsiga”. Det ställs krav på att anrika namn ska bytas ut, minnesmärken, statyer och symboler från det förflutna. Här är BLM den senaste tiden ett tydligt exempel.

Självklart finns det oförrätter som skett i historien och västvärlden är långt ifrån perfekt. De som vi ser som hjältar eller bara historiska personer är inte änglar, utan har även de gjort dåliga saker och inte bara bra saker. Men det gäller överallt och för alla.

Faktum är att de västerländska samhällena har lyckats skapa fred, ordning, lika rättigheter, utveckling och välstånd som inte gjorts tidigare i historien. Det går inte att stjäla fred, demokrati, välfärdssystem, meritokrati, vetenskaplig utveckling, individuell frihet med mera, från andra. Det har utvecklats av människorna. Och det som västvärlden skapat har också bidragit till att minska fattigdom även utanför västvärlden.

Detta förakt, dessutom som rör saker som hände för länge sedan, leder ingen vart. I stället slår det split mellan människor och för bort uppmärksamhet från fortsatt utveckling i rätt riktning.

Lästips som rör detta är Göran Adamsons böcker och texter. Han försöker svara på frågan varför det är så att vissa till och med njuter av att angripa sin egen kultur. Han kallar det för negativ eller masochistisk nationalism.

Tillbaka till inledningen.

Sverige största per capita-givare till Gröna klimatfonden

I år går 1 miljard kronor av våra skattepengar till FN:s Gröna klimatfond (GCF), via biståndsmyndigheten SIDA. Sverige är det femte största givarlandet i världen i absoluta tal. Här är lite info om fonden, utifrån research och frågor jag ställt till Utrikesdepartementet, UD. Jag reflekterar även lite om det, längst ner.

Fonden etablerades vid FN:s klimatmöte i Cancun 2010 och blev fullt operationell först 2015. Syftet med den är att hjälpa utvecklingsländer att nå sina åtaganden under Parisavtalet. Det handlar om utsläppsminskningar av växthusgaser samt klimatanpassning. Fondens medel kanaliseras via ackrediterade genomförandeorganisationer.

Sverige har nu valt att fördubbla det ekonomiska bidraget, till 8 miljarder kronor över fyra år (för 2020-2023). I denna vända med påfyllning av pengar till fonden valde 31 länder att bidra. De största givarländerna är Japan, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Sverige. Det största givarlandet per capita är Sverige.

Vad har fonden åstadkommit hittills? Den har allokerat ca 7,2 miljarder USD till 159 klimatprojekt i världen. Enligt UD förväntas detta minska klimatutsläppen motsvarande sammanlagt 1,2 miljarder ton CO2 utsläpp. Det kan jämföras med totala utsläppen i världen som är i storleksordningen 36 miljarder ton CO2 per år. Det sägs även ha förbättrat levnadsvillkoren för 407 miljoner människor.

En orsak till att Sverige ger så mycket pengar uppges vara att i kraft av femte största givaren till fonden får Sverige en permanent styrelseplats, och sägs därmed kunna påverka mer vart pengarna går. Med sin position kan Sverige också arbeta för ökad transparens och effektivitet i fondens arbete, samt motverka korruption och oegentligheter.

Samma resonemang, att det ger makt och inflytande, framförs som orsak till att Sverige ger så mycket bistånd generellt. Det klargjorde den nye biståndsministern från MP, Per Olsson Fridh, nyligen i en TT-intervju när han tillträdde: ”Det ger ju oss en enormt viktig och central roll”. Och han menar att biståndet hänger nära samman med utrikespolitiken.

Sverige har som mål att ge 1 procent av vår BNI (bruttonationalinkomst) i bistånd. Det betyder i år ca 52 miljarder kronor i bistånd. En stor del går till FN. Förutom Sverige har endast Norge och Luxemburg 1-procentsmål.

Kommentar

Det finns många aspekter i detta som tål att diskuteras. Steg ett är i alla fall att informera sig och bli medveten om vad Sverige faktiskt lägger pengar på.

Att vi som land arbetar med att minska klimatutsläpp utomlands, istället för att inrätta drakoniska åtgärder mot oss här i Sverige, är åt rätt håll. Vi i Sverige kan inte lösa hela de globala klimatproblemen här. Frågan är om detta är vägen framåt, då det inte är utvecklingsländerna som står för de största utsläppen (se nedan).

Det vore bra att ifrågasätta om denna strategi för biståndet är den rättr, att Sverige försöker ”köpa” sig makt, både inom FN och i världen, för våra skattepengar. Varför? Varför behövs denna makt ute i världen? Den löser inga problem på hemmaplan.

Denna fond är inte det enda sammanhanget där Sverige stödjer miljö- eller klimatåtgärder. Det finns många sådana. Närmast denna ligger en annan liknande fond, Globala miljöfonden (GEF), från 1992. Den är, tillsammans med Gröna klimatfonden, en del av klimatkonventionens finansiella mekanism. EU har också fonder som sysslar med klimatomställning. Här om dagen godkände riksdagen också coronafonden, dvs att EU ska ta lån, vilket kommer att kosta oss 150 miljarder kr, för att andra länder ska kunna få stimulansbidrag. Pengarna ska bland annat gå till gröna investeringar och tillväxt. Ska vi prioritera alla dessa områden, och vara störst och bäst överallt?

Det är ingen naturlag att Sverige ska vara största per capita-givare till Globala klimatfonden, eller till exempel största givaren av alla länder till UNHCR. Det väljer vi, om vi väljer det.

Det socioekonomiska mantrat

Sverige blir alltmer brokigt och splittrat. Orsaken till det är den stora invandringen. Regeringen och många av deras bundsförvanter, kämpar dock hårt för att detta faktum inte ska sättas i belysning.

Sedan början av 2000-talet har Sveriges befolkning ökat med 1,4 miljoner personer, en ökning på 16 procent. Antalet utlandsfödda 2019 var över 2 miljoner personer, varav en stor del kommer från länder med kultur, religion och samhällsstrukturer som skiljer sig från Sveriges. Andelen med utländsk bakgrund (dvs utrikes födda eller är födda i Sverige med två utrikes födda) är nu 25,5 procent, dvs en av fyra.

Trots att detta inte är någon hemlighet försöker en stor del av medierna och det politiska ledarskiktet i Sverige hålla uppe en fasad om att ingen stor förändring av landet pågår. En bärande del av strategin är att försöka kontrollera språket och problemställningarna. I detta påverkansarbete är de så kallade ”socioekonomiska faktorerna” centrala.

En socioekonomisk fasad

Alla problem, eller utmaningar som de ofta benämns numera, påstås handla om skillnader i utbildning, yrke och inkomst. Den 27 feb skrev Daniel Suhonen en ledartext i Aftonbladet om brott och gängkriminalitet som var kliniskt ren från spår av migrationen: ”Det är inte gener eller kultur som föder denna brottslighet utan ekonomisk fattigdom i ett samhälle som abdikerat.” Om våldsdådet i Vetlanda har Stefan Löfven redan konstaterat att ”det här är inte en migrationsfråga” trots att personen som misstänks för brottet är afghansk medborgare som fått stanna genom gymnasielagen.

Överallt i det politiska arbetet används det socioekonomiska mantrat. Varför sker det brott? De är fattiga och jobben är få. Varför är det stök i skolorna? Varför ökar segregationen och det blir fler ”utsatta områden”? För lite skattepengar har satsats. Bostäderna är dåliga. Ungdomarna saknar fritidsaktiviteter. De av polisen kategoriserade ”utsatta områdena”, där det är svårt att upprätthålla lagen, kallas nu av regeringen för ”socioekonomiskt utsatta” områden, för att förstärka narrativet.

Ojämlikheten pekar ut offer som måste tas om hand

Det socioekonomiska rastret är finurligt. Sådant som utbildningsnivå och inkomster går relativt enkelt att mäta och jämföra mellan människor och här finns såklart alltid något att påvisa. Dessutom är dessa parametrar neutrala och enkla att tala om, jämfört med känsligare och betydligt mer komplexa sådana som handlar om etnicitet, religion, kultur och normer.

När olikheter finns i de socioekonomiska parametrarna, tolkas det som en ojämlikhet. Offer kan då pekas ut, vilket kräver mer omhändertagande från politiskt håll, vilket i sin tur kräver mer pengar att jobba med och därmed högre skatter. Att arbeta med jämlikheten, eller snarare olikheten mellan människor, blir universallösningen på alla problem som existerar.

Inte nog med det, till varje pris ska det förhindras att några tankar går till att det finns skillnader i normer och värderingar som har med ursprung, religion och kultur att göra. Björnen får inte väckas! Men det börjar bli allt svårare att hålla uppe den socioekonomiska fasaden och förhindra att andra perspektiv dyker upp.

Allt fler sprickor i den socioekonomiska fasaden

Den klanbaserade kriminaliteten med utländskt ursprung har länge förnekats, men flöt upp till ytan när biträdande Rikspolischefen i höstas talade ur skägget i SR Ekots lördagsintervju. Skolor har visat sig ha kopplingar till religiös extremism och elever riskerar att utsättas för radikalisering. Hedersvåld och förtryck har länge viftats bort och de som lyft frågan har rasiststämplats. Den stora omfattningen av problemen och opinionstrycket har till slut tvingat vår politiska ledning att befatta sig med dem. Men att kultur och ursprung är en faktor försöker man fortfarande inte låtsas om.

Det må vara jobbigt för regeringen när verkligheten kommer i kapp den, men för befolkningen är det en lättnad.

Dags för ärlighet och att se verkligheten som är

Alla i Sverige vet att landet är under stor förändring, och att det handlar om mer än förändring i människors inkomst och utbildning. Det ser och hör folk med egna ögon och öron. Just därför är det irriterande och provocerande när politiska makthavare utgår utifrån sina egna inskränkta eller rent av påhittade perspektiv.

Nog för att det socioekonomiska känns tryggt för regeringen att syssla med, eftersom det ger den möjlighet att i jämlikhetens namn ta hand om svaga offer. Det ger också respit att slippa ta i svåra frågor. Men att fokusera på detta och bortse från andra viktiga pusselbitar för att förstå vad som händer i samhället, blir ansvarslöst. Det ger förstås inte heller något bra underlag till att bedriva politik.

Ärlighet och klarsyn är en förutsättning för att befolkningen ska ha förtroende för landets politiska makthavare. Det krävs också för en sund utvecklingen av landet. Om politik bedrivs som i en parallell verklighet, om beslut inte bygger på en nykter och sann bild, så finns det ingen chans att nå de resultat som önskas.

Resonemang för en hållbar invandring – från 2014 till 2020

Jag började blogga den 1 januari 2014. Sedan dess har jag skrivit över 100 blogginlägg om olika ämnen som jag funnit viktiga. Ett ämne jag berört ända från start är invandring/migration. Här har jag samlat länkar till 15 blogginlägg med korta utdrag ur texterna som behandlar ämnet ut olika aspekter, för dem som är intresserade.

1. Argumenten för en hållbar invandringspolitik (2020)

”Det finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.”

2. Utopiskt att styra upp integrationen med skattemedel (2020)

”I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

3. Viktigt att motverka slöjbärande i Sverige (2020)

”Svensk frihet ska inte kunna dras så långt att den till och med kan användas för att avveckla andras frihet. Vill kvinnor bo och leva i Sverige för att de tycker om vårt sätt att leva här och mer specifikt vår individuella frihet, så är det förstås positivt. Vill de däremot utnyttja vår frihet till att etablera kultur, seder och plagg som används som verktyg för förtryck i andra länder, så är det fel land att göra detta i.”

4. Överlevnadsstrategi i det femininiserade Sverige (2020)

”De senaste 50 åren har Sverige blivit allt mer femininiserat, eller med annat ord: Avmaskuliniserat. I samhället i stort dominerar nu mer kvinnligt sätt att se saker och angripa problem på. Det sociala och relationer står i centrum. Att vara följsam är bra – att vara stark är fult och fel. Känslor är viktigare än tankar och handling. Inkludering är viktigare än prestation. Att inte bara tillåta utan även driva på den omfattande invandring som skett till Sverige, ligger i linje med den feminisering som skett.”

5. Svensk öppenhet leder till splittring (2020)

”Att möta människor från andra kulturer kan bli lättare ju fler sådana man möter. Men principen är inte proportionellt tillämpbar. Vid någon punkt då beblandningen av människor ökar, slutar det att gälla. För Sveriges del så kommer en ökande invandring och beblandning av människor leda till allt större misstro mot främlingar och de med andra kulturer. När fler olika religioner och kulturer ska tävla om plats och om att få styra samhällsutvecklingen, så kan det komma att leda till stora konflikter.”

6. Underskatta inte Sveriges trauma (2019)

”Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.”

7. Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen (2019)

”De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa. Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?”

8. Hämt-halal och segregationen (2019)  

”Vad kommer hända framöver? Vissa vill absolut ha halalkött. Andra vill absolut inte ha det. Vad är normen, halal eller inte? Vad är det som ska märkas, om det ska märkas? Blir det särskilda food courts med halalkött? Eller kommer alla svenskar gå över till halal och muslimerna utgöra normen? Det man kan gissa är att segregationen kommer att tillta, i olika former. När det finns bestämda uppfattningar som krockar och alla inte kan få sin vilja fram samtidigt, så blir det så.”

9. Även lydiga mjölkkossor kan få nog och ryta till ”inte en skattekrona till” (2018)

”De som genomlevt den vet att det pågår en uppvaknandeprocess i Sverige. Individer ligger i olika fas, men fler och fler och fler börjar undra om allt verkligen står rätt till här. De ser vilka avvägningar som görs av politikerna och frågar sig: Vilka jobbar de för egentligen? Staten, skatterna och välfärdssystemen utgör ett solidariskt försäkringssystem. Om skattebetalarna transformeras till mjölkkossor som makthavande politiker tar pengar ifrån för att lägga på välgörenhet och på annat än det som medborgarna förväntar sig, varför ska de betala in någon skatt alls?”

10. Säkerhet och trygghet måste komma först (2017)

”En ”moralisk stormakt” som inte tar hand om sin egen befolkning är inte mycket till stormakt utan mer nån sorts uppblåst ego som löpt amok. Vi har inte valt våra politiker för detta, utan för att de ska göra kloka avvägningar och ta helhetsansvar för landet, dess invånare och de resurser vi ger dem tillgång till.”

11. En ansvarsfull migrationspolitik (2016)

”Vissa uttrycker att det är ”inhumant” att Sverige skulle vara restriktivt när det gäller flyktinginvandring. Jag har svårt att se det så. Målsättningen borde vara att människor som flyr krig och konflikter kommer i säkerhet. Där kan vi göra en del, men inte allt. Sverige är inte ensamt land i världen. Sverige är snarare bara ett enda land i världen. Dessutom har vi bara lite mindre än 10 miljoner invånare. Vi är inte 100 miljoner. Det finns många andra säkra länder än Sverige. En syn att andra länder skulle vara så hemska för flyktingar att bo och leva i så att alla som vill måste få komma hit är en nära på narcissistisk inställning.”

12. Mer särlagstiftning i framtiden (2015)

”Bland dem som är skeptiska till en stor invandring uppfattar jag att det finns en rädsla att till exempel muslimers traditioner, sedvänjor skulle komma att skyddas särskilt i lagen i Sverige. Särlagstiftning, som i förlängningen även kunde leda till parallella samhällen. En helt befängd och obefogad rädsla skulle vissa säga. Tyvärr måste jag säga att rädslan inte är obefogad. Vi har faktiskt redan särlagstiftning.”

13. Kommunerna måste räkna människor (2015)

”Det anses vara ”inhumant” att diskutera hur många flyktingar vi tar emot. Men det som glöms bort alldeles för ofta är att kommunerna inte har det privilegiet som rikspolitikerna i betydligt större utsträckning har: att kunna avstå från att räkna människor och gå på godhet och välvilja. I kommunerna har man konkreta politiska arbetsuppgifter att ta hand om. Det ska ses till att det finns skolor, bostäder, stöd till gamla och funktionsnedsatta, försörjningsstöd idrottshallar och så vidare. I alla fall har det varit intentionen hittills. Och då går det inte att bortse från hur många människor det handlar om.”

14. Välfärdssystemet ÄR solidaritet! (2015)

”När makten börjar tala om bristande humanism eller att ett av världens mest solidariska befolkning (mätt i generositeten hos välfärdssystemet, men även biståndsgivandet) genom sin oro och undran skulle vara främlingsfientliga eller stora egoister, det är som ett hån. Om man nu anser solidaritet vara något positivt borde reaktionen på befolkningens oro snarare vara: vad bra att befolkningen bryr sig om och värnar vårt solidariska välfärdssystem!”

15. Migrationsdebatt – är du med eller mot oss? (2014)

”Det första som dyker upp i mitt huvud när jag får en fråga som rör migrationspolitik är vilka reaktioner jag kan tänkas få om jag säger den ena eller andra saken. Borde detta resonemang vara det som främst ligger bakom det jag svarar?! Jag är inte ett dugg rädd att bli kallad rasist. Kallar någon mig det säger det mer om dem än om mig. Ändå kan jag inte låta bli att känna trycket. Jag måste svara rätt. Detta stör mig enormt. Om jag som är tämligen orädd att stämplas eller misstolkas känner detta så påtagligt – vad känner då inte andra?”

Agenda 2030-projektet speglar vår tids sjukor

Den rödgröna regeringen uttryckte redan för flera år sedan att Sverige ska bli världsledande på Agenda 2030, FN:s 17 globala hållbarhetsmål med 169 delmål. I höstbudgeten nämndes Agenda 2030 över 150 gånger och precis innan jul ställde sig riksdagen bakom den omfattande men luddiga propositionen Sveriges genomförande av Agenda 2030 (Prop. 2019/20:188), som jag kritiserade på Expressen Debatt i höstas.   

Mats Alvesson, professor och organisationsforskare på Lunds universitet, beskriver i sin bok Extra Allt ett antal tendenser som återfinns i dagens samhälle, inte minst inom offentlig verksamhet och där ansvaret för den finns: I politiken.

Jag ser många av dessa fenomen i hur Sverige tagit sig an den globala hållbarhetsagendan, vars mål handlar om allt ifrån rent vatten, till utrotad fattigdom och fred. Låt oss se på några av de åtta ”A-lagar” (alltomspännande lagar) som Alvesson tar upp i sin bok:  

Enligt lagen om ballongsamhället tenderar aktörer idag att blåsa upp saker eller projekt till att bli mer märkvärdiga än de är. Det passar bra in på Agenda 2030, som lyfts upp som ett fantastiskt och visionärt globalt projekt, som Sverige också måste vara världsledande i. Med detta kan sedan stor tillförsel av medel och ökade aktiviteter motiveras för att bidra till det högtflygande ambitionen.

Det ges sken av att hållbarhetsagendan innebär något nytt, men Agenda 2030 är inget annat än samma gamla intentioner som kommit till uttryck i tidigare Agenda 21 mfl. Genom att framställa Agenda 2030 som något nytt och revolutionerande, skapas en vilsenhet om vad som egentligen ska åstadkommas. Sverige bedriver ju redan ett omfattande hållbarhetsarbete och har ambitiösa mål, även i den breda bemärkelsen som de globala målen ger uttryck för. I den stora ivern att ändå göra något landar arbetet i sådant som utbildningsinsatser, ökad samverkan, möten och konferenser där ärendet diskuteras, vilket gör begränsad nytta.

Enligt lagen om den krampaktiga godheten så ska man numera alltid bekänna sig till det goda och ta avstånd från det onda. Detta leder dock lätt till förenkling och hyckleri. Komplexitet som finns naturligt i frågor hamnar lätt i skymundan.

Ifrågasättanden och problematisering av Agenda 2030 viftas bort, då det viktiga är de fina målen som satts upp. Inte kan man kritisera något så viktigt och bra?! Man tenderar exempelvis att bortse från frågans politiska karaktär (något jag skrivit om tidigare på bloggen). Även om man är överens om målen i Agenda 2030, kommer man inte vara överens om hur vi ska nå dit. När detta faktum ignoreras och agendans mål omtalas som en neutral strävan som alla borde stå bakom, så leder det till låsningar och utebliven framdrift.

Ikaros-projekt är motsatsen till jordnära projekt och enligt lagen om Ikaros-Syndromet så tenderar alltför högtflygande planer att krascha hårt. När mycket krut läggs på omfattande projekt som Agenda 2030, så missas fokus på de viktiga pusselbitar som gör att vi faktiskt kan ta steg uppför utvecklingstrappan. Pengar tas från det som kan göra nytta, till sådant som ser ut att göra nytta, är roligare eller på annat vis stödjer politikernas egen agenda.

Enligt lagen om bumerangeffekten så tenderar ageranden i en fråga, även om de är ärligt välvilliga, att slå tillbaka i sin motsats. Genom att driva på en enormt omfattande agenda med utopiska mål om ett perfekt samhälle, kan de som vet hur människor, politik och samhälle fungerar, bli avogt inställda till hållbarhetsprinciperna som sådana. Ett hållbarhetsprojekt, om något, borde ske på ett intellektuellt och väl förankrat sätt. Helt enkelt stå på en hållbar grund.

Enligt lagen om skärpt lagstiftning finns tendens att försöka reglera fram sådant som egentligen inte lämpar sig för lagstiftning. Så kan det bli i denna fråga, om vi tittar lite längre fram. Stora ambitioner och påtryckningar om en – påstått – långsam framdrift, kan göra att politiker tar till lagstiftningsvapnet. Men det går inte att lagstifta bort krig och inrätta fred, eller att styra hur varje enskild individ ska agera och tycka. Åtminstone blir samhället olidligt att leva i för människor om de skulle försöka. Att till exempel inrätta en världsregering som ska styra världen för att rädda klimatet är en dålig idé. Politik bygger på diskussion och kompromisser, som gör att steg tas i en viss riktning – om man vill att demokratin ska som styrelseskick ska bestå.

Slutkommentar: Agenda 2030 har blivit ett nytt rättesnöre, som ett raster som läggs på all annan verksamhet. Jag anser att detta projekt har givits alldeles för stora proportioner. Istället för att säkra det omfattande arbete som redan pågår, så uppfinns diverse nya aktiviteter som flyttar fokus från det konkreta och verkligheten, till det abstrakta och fina principer. Det är inte ett bra sätt att använda våra gemensamma resurser på. Men som visat ovan är det inte konstigt att det blivit så här, för detta sätt att ta sig an frågor ligger i tiden. Tyvärr.