Auktoritära i fårakläder

”Män och kvinnor ska ha samma makt” lyder ett av denna regerings jämställdhetsmål. Men hur är det med att leva ett bra liv? Kunna få välja vad man vill och må bra? Det är inte samma sak som att män och kvinnor som grupper har samma makt. Inte heller att varje individ, kvinna som man, har exakt lika mycket makt.

Apropå att regeringen har tillsatt en kommission med målet att fixa siffrorna i statistiken i livsinkomst så vill jag säga några ord om det alldeles för vanliga angreppssättet att vara besatt över siffror och statistik över könen och ha en ambition att styra människor så att dessa siffror visar ”rätt”. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen nedan, bild från Twitter:

200308 Åsa Lindhagen inkomstkommission

Att inrätta rättvisa regler, lika rättigheter, ta bort hinder och underlätta för fria val är något helt annat än att styra människor så att samhället ser ut på ett viss sätt när man tittar uppifrån.

När man vill förändra människor för att statistiken är fel, innebär det att människor inte ska kunna ha eller göra något om det inte passar ”i snitt”. Det vill säga: Alla vi ska göra livsval och bete oss i förhållande till andra – inte i förhållande till vad vi själva vill och är lämpade för. Är detta ett bra sätt att se det? Det anser inte jag.

Om statistiken idag är fel, är frågan vilka som gör fel och väljer fel idag. Några måste det ju vara. Istället för att tala klarspråk så väljer kvoteringsivrarna som driver denna agenda att peka ut alla, hela stora grupper, och säga att det som de bidrar med eller gör, är fel. Inga av dem får reda på vad exakt de gör som är så fel, men fel är det! (s.k. ”strukturer”) Känslan av fel och dåligt ska genomsyra allt. Skulden ska sänka sig ner över alla människor – påtvingat uppifrån makten.

Människor som är otroligt bra i sitt yrke, men råkar verka i ett yrke där många av samma kön verkar: plump i protokollet. De borde ha valt något annat istället, för att jämna ut statistiken. ”Nej, det menar vi inte”. Näha? Vad menar ni då?

Det här är obehaglig auktoritär kollektivism. Fascism – klädd i goda intentioner.

Mångfald är ett populärt ord, men det blir ingen blomstrande mångfald när människor ska göra som staten vill. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Är det fria människor regeringen, och särskilt Miljöpartiet, vill ha? Eller ett tillrättalagt samhälle fixat av auktoritära politiker som vet bättre än ”pöbeln” hur människor ska leva? Vad ger bäst utfall?

Det går inte att lyfta personer hur mycket som helst eller ändra dem till att bli vad som helst. Mycket lättare är det däremot att bromsa människor med driv eller de som vill saker. Tex skapa byråkrati för dem, ta bort deras möjligheter och begränsa dem. Vad händer med samhällsekonomin och utvecklingen i ett sådant land?

Hela kvoteringstänket (”alla ska ha/göra lika mycket X”) utgår från att vi människor inte lever tillsammans i ett samhälle, där vi gör saker tillsammans, för varandra och där vi alla bidrar med olika saker, utan ifrån att vi människor skulle vara helt isolerade öar. Det är vi inte!

Det är dags att de som stirrar sig blind på statistik ifrågasätts, för de verkar inte förstå vad de sysslar med eller vad konsekvenserna blir av deras ”von oben” auktoritära mål och angreppssätt.

Vi borde odla det som är bra i samhället och motverka det som faktiskt är dåligt. Olikhet är inte dåligt, så länge vi delar saker i det här samhället och är ihopkopplade. Alla drar nytta av vår gemensamma framdrift och människors framgång.

Utopiskt styra upp integrationen med skattemedel

Socialdemokraterna har under många år haft svårt att förhålla sig till begreppet integration. Partistyrelsen meddelade 2013 i samband med diskussionerna inför sin stämma att ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda.” Vinden har nu vänt och Socialdemokraterna talar återigen om integration Målet sägs vara att det ska ske, och det ska gå fort. Vad menas? Hur? Och går det ens att göra fort? Nej, menar jag.

En stor del av de flyktinginvandrare som har kommit till Sverige de senaste årtiondena har låg utbildning och kommer från kulturer som är vitt skilda från vår. Ett vanligt synsätt hos befintliga politiker är att om dessa invandrade bara får ett jobb och egen försörjning, så löser sig integrationen och de blir ”vanliga svenskar”. Det är önsketänkande, åtminstone på kort- och medellång sikt.

Integration, eller mer korrekt assimilation, handlar om att människor som flyttat hit behöver tillskansa sig kunskap och förståelse om samhällsinstitutioner, kulturen här, sociala koder med mera och sedan lära sig att tillämpa allt detta i samspelet med andra och bli en del av samhället. Det är ingen liten och enkel sak.

Jobb är ett sätt att komma närmare andra i samhället, men det är inte någon mirakellösning för integrationen. Även om invandrade får jobb är det inte säkert att de träffar särskilt många svenskar där de verkar, eftersom segregationen har ökat. Invandrade grupper har samlats i vissa förorter och stadsdelar där få svenskar numera vistas (både självvalt och påverkat av olika omständigheter).

Inte ens i de områden där de infödda svenskarna är många och de invandrade är färre, är det en självklarhet att dessa möts och lär känna  varandra, eftersom det finns både språk- och kulturbarriärer. Att det är så behöver inte alls bero på rasism eller elakhet, utan är högst mänskligt. Dessa begränsningar går inte att bara önsketänka bort, som om de inte fanns.

Utbildning kan göra skillnad på sikt, särskilt om den sker under lång tid (som för barn). Men det går inte att runda ett grundläggande faktum: Kultur och värderingar sitter oerhört djupt i oss människor och är inte lätta att förändra.

Offentliga initiativ och projekt baseras ofta på en naiv syn att det går att förändra människor i grunden på ett enkelt sätt. Malmö är en stad som blivit känd för sina många sociala projekt som är tänkta att öka sammanhållningen, sprida kunskap om Sverige, demokrati o.s.v. i stadens segregerade områden. Författaren Lars Åberg har skrivit om dessa i sin bok Framtidsstaden bland annat. När de gamla projekten tagit slut och inte gjort någon större skillnad har det bara skapats nya. På sånt här går det teoretiskt att plöja ner hur mycket pengar som helst, med högst begränsade resultat.

Att informera människor är inte heller detsamma som att förändra dem. De väljer själva vad de vill göra och anamma och vad inte. Det är svårt att förändra sig själv även om man vill. Att ”uppifrån” försöka förändra andra vuxna människor, det är oerhört svårt. På sin höjd kan det så frön till förändring på sikt, men det betyder inte att integrationen är löst.

Ute i landet drivs diverse projekt för att gynna integrationen. I vissa kommuner får frivilliga svenskar agera vän, fadder eller liknande, åt invandrade. Meningen är att de invandrade på så vis ska få lära känna Sverige, kulturen och hur livet ser ut här. Projekten kan vara lyckosamma för vissa enskilda individer, eller snarare par (även svenskarna får nya perspektiv och lär sig saker), men sådana initiativ kommer aldrig att kunna utgöra mer än små skärvor i den massiva integration som behövs i Sverige kommande år.

I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

När nya invånare får chansen att träffa och lära känna många olika svenskar, lära sig språket och se hur vi lever och beter oss i det här landet, då finns chans till naturlig integration som ger varaktigt resultat. Integrationen sker då i affären, på jobbet, på gården, i föreningen, genom att barnen går i samma skola, leker med varandra och utövar idrott ihop och så vidare.

De invandrade som vill bli en del av samhället i Sverige, de som vill och är redo att jobba för det, kommer att lyckas. De som inte vill, kommer inte att gå att påverka ens med massor av lockande, pockande och välvilliga offentliga projekt. Att skapa goda förutsättningar för naturlig integration och för att nya invånare i Sverige ska kunna ta eget ansvar, borde vara prio.

Det som naturlig integration kan åstadkomma över tid går inte att ersätta med något annat. Inte heller går det att trolla fram riktiga jobb, d.v.s. som inte bara handlar om sysselsättning för ett tag. Det går helt enkelt inte att i enorm skala kultur- och värderingsförändra människor, ens om man lägger massor med miljarder av skattepengar på det. Detta behöver Socialdemokraterna, och de andra politiska partierna, inse.

Argumenten för en hållbar invandringspolitik

Riksdagspartierna (SD undantaget) har i många år argumenterat för att det ”inte går” att sätta någon gräns för invandringen till Sverige. I ett debattinlägg i Expressen förra söndagen argumenterade jag för att det självklart går. Det som har saknats är helt krasst en vilja att se att det går.

Att viljan inte infunnit sig är lika osannolik som fascinerande. I själva verket finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.

Eftersom det verkar så svårt för riksdagspartierna att se och ta hänsyn till sin egen ideologiska grund, så tänkte jag här hjälpa till med lite argument för varför Sverige borde ha en hållbar migrationspolitik. Detta riktar in sig främst på flyktinginvandringen men vissa delar är relevanta även för tex arbetskraftsinvandring.

Argumenten

De socialistiska argumenten är förstås klockrena i ett land som Sverige. Välfärdssystemet är solidaritet satt i system. När befolkningsmängden ökar snabbt, hinner inte vårt välfärdssystem byggas ut i tillräcklig snabb takt, vilket förstås orsakar problem. När välfärden börjar svikta så kommer de svagaste att drabbas hårdast. Och sådana yrkesgrupper som tex vårdpersonal får orimliga arbetssituationer när de försöker göra skillnad trots att det saknas resurser, tid, vårdplatser m.m. När bostäderna inte räcker till blir konsekvenserna trångboddhet, ökade klassklyftor och segregation.

Nog för att omfördelning är en anledning till att vi har ett välfärdssystem, men Sverige är inte en stor välgörenhetsorganisation. Det är ingen självklarhet att människor är redo att ge upp runt hälften av sin inkomst eller mer (i skatt) för ett system från vilket de inte upplever sig få ut tillräckligt av själva. Då riskerar de att vilja sluta bidra till det och hela systemets legitimitet och existens är i fara. Denna risk borde alla politiska läger ta fasta på, eftersom de flesta anser att staten ska ha vissa gemensamma åtaganden vilket kräver att det finns några som betalar in till det.

Rättvisevärnande socialister, men också de som faktiskt bara tänker logiskt och bryr sig om andra människor, borde förstå att flyktingar som tar sig hit till Sverige är de starkaste, mest resursstarka. De fattigaste, mest svaga, sjuka och sårbara, inklusive kvinnor och barn, är kvar i sina hemländer. Väljer Sverige att lägga mycket stora pengar på att hjälpa några få starka personer här i landet istället för att hjälpa flyktingar där de bor, så prioriteras de som har det bäst – inte de som behöver hjälpen som mest.

För de med grön ideologi borde ett hållbarhetsperspektiv i flyktingfrågan vara självklart att anlägga; ekologiskt, ekonomiskt och socialt. För att nå bästa möjliga resultat gäller det att se hur saker hänger ihop, att anlägga ett systemtänk. Ett hållbart synsätt på migrationsfrågan borde vara att vi måste skapa system i världen (i länder, mellan länder) som klarar att hantera rörlighet av människor, rättvisa regler och system som faktiskt fungerar i praktiken. Det måste vara målet. Allt annat är bara icke funktionella, kortsiktiga nödlösningar.

Gröna politiker borde lägga stor vikt vid global solidaritet. Snarare än att Sverige ska ta emot människor här, borde de tycka att inga människor ska behöva fly från hus och hem. Inga ska behöva fly på farliga resor över öknar och över hav, via giriga människosmugglare, för att klara livhanken. Det är inhumant. Fred och en dräglig levnadsstandard måste inrättas där människor bor. Där det pågår konflikter och krig i världen borde lokala frihetskämpar och organisationer stödjas, för att det ska kunna skapas fred och så att grundläggande mänskliga rättigheter följs.

Sverige gör mycket nytta ute i världen för att minska lidande. Våra förutsättningar att hjälpa hänger dock på att vi är ett rikt land, vilket inte är någon slump utan resultatet av många års hårt arbete, tålamod, fred och demokrati. Riskerar vi Sveriges ekonomi och stabilitet, så kommer vi också förlora vår möjlighet att hjälpa andra ute i världen till vår levnadsstandard.

De flesta förstår, intuitivt, att eftersom människor och system inte är oändligt flexibla, så är det inte bra om samhällen förändras för fort. Denna princip är en bärande del i konservatismen. Enligt den ideologin bör samhällsförändringar inte ske snabbt och ryckigt, utan gradvis och försiktigt, särskilt i samhällen som har stora gemensamma system.

Förändringar av befolkningssammansättningen i ett land, i en viss region eller så, förändrar samspelet i samhället, vilket kan skapa ”störningar” som riskerar skapa agg och konflikter. Ju större skillnader i kultur och synsätt mellan människor, desto större risker. Här finns också en moralisk aspekt: Det måste finnas respekt för människor som bott och levt på en plats under lång tid. En stor mängd människor ska inte bara kunna flytta in och tränga undan andra och kräva att de andra ska anpassa sig enligt vad de tycker. Det bäddar inte för stabilitet och fred, utan skapar snarare grogrund för allvarliga konflikter.

Enligt konservativa behöver samhällen ha en majoritetskultur, en samling av gemensamma värderingar, på vilka man bygger samhället. Det betyder inte att alla ska göra lika överallt och hela tiden, exempelvis hemma eller att alla behöver praktisera samma religion e.d. Utan att det behöver finnas gemensamma synsätt som avspeglas i lagar och regler och så att det finns gemensamma sätt att göra saker på där människor möts, så det finns chans till sammanhållning och tillit. Integration, eller snarare assimilation, av nya invånare i samhällen, tar tid. Det tar tid för människor att lära sig att leva med varandra. Och det måste få ta det.

Gröna, liberaler och även de konservativa i Sverige, borde försvara de värderingar som numera genomsyrar det svenska samhället och har byggt det starkt, så som jämställdhet, jämlikhet och frihet att leva som man vill. Då inga människor ändrar synsätt och värderingar bara för de plötsligt är i Sverige, så kommer förstås invandringen ändra levnadsmiljön för många som bor i landet. Sådant som antisemitism, klanstrukturer, hederskultur, giftermål i ung ålder, synen på homosexualitet som sjukdom med mera, kommer att öka sett ur ett nationellt perspektiv och kommer att drabba dem som bor här i landet. Detta är inget som går att bortse från eller går att ändra över en natt.

Liberaler borde generellt stå på barrikaderna för själva grunden för den liberala demokrati vi har. Enligt liberaler har en nation inget egenvärde, utan är snarare ett sätt för att kunna skapa förutsättningar för att alls kunna ha demokrati och att människor ska kunna leva som de vill, dvs ha individuell frihet i praktiken. Utan skyldigheter som upprätthålls inom ett visst begränsat område, går det inte att upprätthålla några rättigheter. Att alla står under samma lag, har samma rätt, är ett sätt att manifestera att alla människor är jämlika.

Öppna gränser och fri rörlighet må vara ett långsiktigt mål för liberaler, men utan att det finns förutsättningar för att hantera läget som uppstår, så kan det inte tillåtas. Vägen mot öppna gränser går genom att arbeta långsiktigt för en fredlig värld och för att bygga flexibla samhällssystem som klarar en stor rörlighet av människor.

Två av statens viktigaste uppgifter är att sköta om den inre säkerheten (polis och rättsväsende) och den yttre säkerheten (försvaret). Det kräver rätt dimensionering och finansiering. När statens ekonomi sviktar, på grund av stora kostnader och att befolkningsmängden varierar snabbt, blir detta svårt att klara av. Ökad brottslighet och otrygghet minskar människors frihet och minskar tilliten till både medmänniskor och statsskicket. Det är något som inte får hända.

Slutord

När jag själv ser det jag skrivit här ovan så funderar jag: Om nu de politiska partierna struntar i de här aspekterna, vad i all sin dar är det då som de tar de hänsyn till? Vad är deras argument för att inte se till att vi får en hållbar invandring till Sverige?

Jag försökte anstränga mig för att hitta några argument som politikerna och partierna kan sägas styra utifrån. Det var svårt, och det blev inte en särskilt smickrande lista.

  • Asylrätten är en universell rätt som ska följas och för den kan inga gränser sättas (se Expressen-Debatt-artikeln för argument som bemöter detta argument).
  • Det är viktigt att inte blidka, eller ge sken av att blidka, SD och deras sympatisörer.
  • Finns risk för att framstå som egoistiska, elaka eller som rasister.
  • Om de backar från tidigare inställning i invandringsfrågan kanske de inte blir omvalda.

Tänk om det är dessa argument som styr hela Sveriges politik. Det är ganska häpnadsväckande. Nu har vissa politiska partier delvis ändrat sig jämfört med vad de tyckte för 5-10 år sedan. Men vägen är lång till att vi ska nå en mer rimlig politik gemensam nationella politik för landet baserad på en välgrundad konsekvensanalys och hederliga, tunga argument. Naiv kortsiktighet behöver ersättas med klok långsiktighet i den här frågan.

Notera: Att detta endast är ett axplock av argument. Det finns många fler och mer detaljerade sådana som handlar om segregation, om bostäder, sociala förhållanden osv. Därtill finns det också olika inriktningar i ideologierna. Här är de förenklade och stereotypa, vilket de är för att jag ska göra min poäng: Att inte ens dessa mest grundläggande argumenten, tas hänsyn till. Och självklart kan en person som har en viss grundideologi också tycka som dem med en annan ideologi.

Förlorad kontroll drabbar de hederliga

Jag är ingen psykolog, men jag tycker mig ha observerat ett mänskligt drag som innebär att om man håller på att förlora kontrollen någonstans, så försöker man desperat skaffa sig sådan på annat håll för att kompensera. Jag tycker mig kunna se samma sak även på samhällsnivå.

Alla samhällets institutioner och organisationer, inte minst politiker, försöker förhålla sig till de trender som finns: Ökad brottslighet, ökad oro bland befolkningen, sviktande framtidstro, svårigheter att hantera en brokig befolkning med olika kultur och vanor samt en allt större resursbrist på grund av att befolkningen ökat så snabbt.

Detta har gjort att alla tar i lite extra där de kan, istället för att göra det som är svårt men viktigt och nödvändigt. För det första beror det på att alla vill göra bra och känna att de bidrar. För det andra är människor för fega för att ge sig på svåra fiender, verkliga hot och problem. Gör de något vågat, även om det behövs, så vet de att det kommer få massa kritik som är svår att hantera. Det är tryggare att ge sig på det hanterbara, det harmlösa – och de respektfulla och hederliga personerna.

Politiker som känner att de är på väg tappa kontrollen och inte vet riktigt vad de borde göra, de tar hellre dåliga beslut än inga alls. De försöker kontrollera orden istället för verkligheten och politikerna försöker sinsemellan hålla ihop allt tajtare för att hålla ”kraven” från befolkningen ute (och från oppositionspartiet som bara fortsätter växa, SD). Det blir avledningsmanövrar och enstaka tomtebloss istället för att grotta i de svårare och betydligt viktigare frågorna för framtiden.

Förtroendevalda förespråkar allt fler förbud och mer styrning i banala frågor där den vanlige hederlige medborgaren behöver anpassa sig eller straffas. Exempelvis skärps regler för laglydiga jägares vapen, istället för att lägga krutet läggs där det behövs, nämligen på att få tag på de illegala vapen som används vid brott.

Myndigheter sysslar med kommunikation och reklam och med att anordna seminarier och till exempel utbilda anställda i HBTQ-frågor. Analysera mängden kvinnor och män är enkla saker som ser handlingskraftiga ut. Dessutom tar det fokus från övrigt. Skolor och andra verksamheter som har ordningsproblem skärper de sitt ”värdegrundsarbete”, som självklart inte når andra än dem som redan förstår hur man beter sig. Allt ser ut som ansvarstagande, men är snarare slag i luften eller i värsta fall destruktivt och skapar nya problem.

Även i det civila samhället finns samma tendenser – vi är ju människor allihopa och lever i samma samhälle. När idrottsorganisationer, bostadsrättsföreningar, arbetsplatser med mera ska försöka se ansvarsfulla och handlingskraftiga ut, ofta i en vilja att ändå göra något bra, hamnar de ofta fel. Det blir mer pengar på fluffiga meningslösa värdegrunder, mer styrning av irrelevanta saker, mer byråkrati, regler, kontroller, mer nitiskhet o.s.v.

De människor som saknar skrupler kan lätt navigera sig förbi allt detta, medan snaran dras åt kring vanliga hederliga människor som är vana vid att lyssna, bry sig om andra och som vill göra rätt för sig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg talas det mycket om ”människors lika värde”. I praktiken ser vi snarare motsatsen.

Detta upp-och-ner-vända samhälle som skapats kommer inte att bestå för evigt. Inga vill hur länge som helst vara andras slagpåse eller verktyg för att de ska få känna sig stolta och nöjda.

När polletten till slut trillar ner och människor börjar se denna trend bli allt tydligare och mer spridd, så renderar det nog mest sorg och ledsamhet. På sikt kan det dock omvandlas till kraftfull ilska som kommer att riktas mot någon/några.

Människors OLIKA värde styr i Sverige

”Alla människors lika värde” är ett begrepp som hörs och används för styrning och vägledning överallt i samhället idag, trots sin flummighet. Men visste ni att det till och med står i en av Sveriges grundlagar?

2010 gjordes en stor revision av Regeringsformen (Lag 2010:1408). Så här står det nu i kapitel 1:

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

En del hävdar att ”människors lika värde” är en feltolkning av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, där det egentligen handlar om värdighet (dignity). I Regeringsformen kan man konstatera att de helgarderat med båda, vilket ser väldigt konstigt ut. Viktigare än dess ursprung är dock hur man ska tolka dess lydelse.

Få kan förklara vad frasen egentligen betyder. Som den har kommit att användas så kan man klämma in det mesta i den, vilket har gjort att frasen ”bryter mot människors lika värde” alltid kan slängas fram som luddig kritik där något sker som man ogillar. Den blir således något av en härskarteknik för att tysta, begränsa och rent utav förtrycka människor. Utöva makt över dem, helt enkelt.

Jag skulle vilja hävda att det snarare är motsatsen till alla människors värde som just nu håller på att institutionaliseras i Sverige: Människors olika värde.

Människor sorteras bort på grund av sin hudfärg eller kön – det måste finnas ”rätt” representation i olika sammanhang. Vissa uppmanas att ”kliva åt sidan” på grund av att en grupp de tillhör gör något visst statistiskt. Är det verkligen människor lika värde att döma människor utifrån statistik och vad andra gör eller tycker?

Staten, eller mer specifikt våra politiker, anser att personer med ”fel” kön är hemma med barnen (fler kvinnor än män). Och är det för stor andel av ett visst kön inom yrken anses det vara ett problem som måste rättas till. Att försöka styra människors fria val, görs det med respekt för människors lika värde? Är det ens att respektera människor som individer?

Undantagen tar allt större plats i det som det offentliga gör. Det anses alltid finns anledningar för att särbehandla människor, så som att flyktingsinvandrade får gå före andra i bostadsköer. Är det människors lika värde? Svenska skattebetalarnas pengar går genom bistånd till korrupta stater i världen och inte till människor som har det svårt. Politiker får bete sig hur som helst med medborgarnas pengar och sitter kvar oavsett vilka brutala fel de begår. Är det människors lika värde? Vad hände med ansvarsutkrävandet, för medborgarnas skull?

Det s.k. fria ordet innebär alltmer en rätt att säga det som några andra anser ska få sägas. Varför får vissa tala och andra inte? Är det människors lika värde? Är det frihet?

Att unga som begår brott släpps på fri fot för att de är för unga att dömas, är det ett tecken på människors lika värde? Hur är det med offrets värde? Personer som fuskar med bidrag, samordningsnummer, befinner sig olagligt i landet, löper obefintlig risk att åka fast, medan vanliga hederliga skattebetalare avkrävs de mest detaljerade saker som om de avviks ifrån straffas hårt. Hur är detta att respektera människors lika värde?

Jag undrar hur det gick till när de (påstått) borgerliga partierna godkände att detta flum skrevs in i våra grundlagar. Varför protesterade ingen? Så vitt jag förstått det var det dessutom Alliansregeringen som styrde när lagen antogs.

Vurmen för ”människors lika värde” är ett uttryck för politikernas lämnande av verkligheten till förmån för något sorts känslomässigt lyckorus över sin egen storsinthet och godhet. ”Respekt för människors lika värde” må låta pampigt och fint, men det går inte att styra utifrån.

Värden är det mest subjektiva som finns. Det är helt okej att tycka att en mördare inte har något värde alls. Men, det kan och ska inte heller staten ta hänsyn till, utan vi ska ha lagar som reglerar rättigheter och skyldigheter som sedan behandlingen av brottslingen ska utgå ifrån.

Vi skulle behöva börja använda begreppet lika rättigheter och skyldigheter igen, vilket borde vara det som styr det offentligas agerande. Att vi ska vara lika inför lagen. Och det är hög tid att backa staten och minska förmynderiet från statligt håll att vilja styra befolkningen utifrån godtycket för dagen, dvs vilka grupper som ska stå i särställning och få gräddfiler osv.

Den stora staten utgör ett demokratiproblem

Vi har de senaste åren bevittnat ett antal myndighetshaverier. Det har varit säkerhetsproblem på Transportstyrelsen och Svenska Kraftnät. Jämställdhets-myndigheten och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har, ironiskt nog, haft stora arbetsmiljöproblem. Riksrevisorerna, som alltså leder myndigheten som ska granska andra myndigheter, lämnade sina poster på grund av vänskapskorruption och jäv. Efter sommaren har det visat sig vara problem på Riksgälden.

Dessa exempel är från myndigheter där problem faktiskt har kommit i dagens ljus. Men på hur många andra myndigheter pågår oegentligheter i detta nu som vi medborgare inte vet något om?

I Sverige finns i nuläget cirka 250 förvaltningsmyndigheter. Att klara att granska vad som försiggår i den stora statsapparaten är svårt även om man skulle vilja det. Offentlighetsprincipen i alla ära, men att den existerar är inte tillräckligt.

Statsapparaten har svällt rejält under 1900- och 2000-talet och inga ändringar finns i sikte, förutom på marginalen. Sedan 1950 har skattetrycket i Sverige ökat från 18,6 till 43,8 procent. På våra redan hårt beskattade inkomster tillkommer idag massor av skatt när vi handlar saker – och ändå sviktar leveransen av det offentligas mest centrala åtaganden; vården, polisen, rättsväsendet, försvaret osv.

Ju större statliga åtaganden, desto svårare blir det för dem som vill granska regeringens arbete och prioriteringar med skattemedel. Medias snuttifierade rapportering om ”vinnare och förlorare” på statsbudgeten varje höst och vår visar hur illa läget är. Inte ens ett skattefinansierat public service förmår granska på djupet och få någon överblick. Det är för mycket och för svårt. Hur ska då vanliga medborgare kunna granska och ta ställning till om politikerna gör ett bra jobb? Det går inte. Vi är helt beroende av finansdepartementets goda vilja.

Om vi skulle börja om samhället från början, skulle ingen föreslå att ta varannan intjänad krona från människor, till och med mer från en del, och låta dessa medel förvaltas av en liten klick personer. Men det är vad som sker idag.

I och med den växande staten har skattebetalarnas handlingsutrymme minskat. De kan inte göra de val i livet de vill och stödja det som de själva tycker är viktigt. I andra änden har istället politiker och tjänstemän fått bestämma alltmer vad samhället och dess invånare ”behöver”, vilket skapar en situation där invånarnas efterfrågan inte kommer att synka med tillgången. Detta är situationen i en så kallad planekonomi, vilket skapar brist på vissa saker respektive överproduktion (och därmed slöseri) när det gäller annat. Ju mer pengar som slösas bort i och med centralstyrning och planering, desto fler ”hål” uppstår som måste fyllas och desto mer pengar behöver tas in i skatt.

Det värsta är att det saknas en politisk opposition till detta. Inga av riksdagspartierna visar förståelse för problematiken, att vartefter staten växer så urholkas individens frihet och hela samhällets möjligheter. Observera att kvasi-offentlig verksamhet inte heller löser problemet, dvs att man lägger ut offentligfinansierad verksamhet på privata aktörer, som Centerpartiet ofta brukar föreslå. Det skapar en mängd nya problem.

För att åstadkomma verklig förändring behövs politiker och partier som vågar föreslå rejäla och betydande reformer. En ny regering skulle behöva avskaffa propagandistiska myndigheter och annan onödig verksamhet och låta staten fokusera och bli bra på dess kärnuppgifter. Det som behövs är en mindre och mer effektiv stat. En stat som det finns möjlighet att överblicka och granska. Så skulle också allmänhetens låga förtroende för landets politiska ledning kunna höjas.

Sverige i en förrevolutionär situation

I två avsnitt av deras podd sätter Malcom Kyeyune och Markus Allard ord på det som jag själv tycker mig se i Sverige idag, men inte är lika kompetent för att kunna formulera (avsnitt 1, avsnitt 2). Ämnet är så intressant så jag kände att jag behövde sammanfatta det i bloggform. Notera att jag alltså inte citerar dem. Se detta som mina tankar och tolkningar av vad de diskuterar.

För dem som inte känner till dessa två så kan jag säga att de har sitt politiska ursprung till vänster och är hyfsat kunniga om revolutioner och om vilka omständigheter som kan leda dit. Det är av relevans eftersom deras hypotes just handlar om att Sverige befinner sig i ett förrevolutionärt tillstånd.

I podden tar de upp belägg för sin hypotes och drar paralleller till händelser i historien. Med revolution avser de i detta fall inte att det finns samhällsgrupper som arbetar för att en revolution ska ske, utan betydelsen av begreppet revolution här innebär att Sverige är på väg mot ett okontrollerat sönderfall av det rådande politiska systemet, inklusive de offentliga institutionerna. Vi har att vänta någon sorts stor omställning.

Det som stödjer deras hypotes kan sammanfattas i att det finns stora och allvarliga strukturella problem i Sverige samtidigt som en handlingsförlamning har uppstått. Alla, både politiker och folket, vet att dessa problem finns och att saker måste göras, men ingen förmår att göra något åt det som verkligen gör skillnad och kan hindra förloppet.

Landet har drabbats av en sorts cynism där vi lärt oss acceptera det absurda och dåliga som normalt, och helt enkelt kapitulerat inför faktum. Följden har blivit att landet har stagnerat. Det händer inget. Inte för att det inte behövs, utan det händer inget trots att det behövs. Alla vet att som det är just nu kommer det inte att kunna fortsätta för evigt, men inget gör något för att styra undan och försöka motverka det. Så här ungefär, som Malcom lägger fram det:

-”Finns allvarliga problem i landet? -”Jo”. -”Borde vi inte göra något då?” -”Jo”. -”Finns det saker vi skulle kunna göra? -”Ja”. -”Men ska vi göra det då!?” -”Nä.”

Det som de tar upp är precis det jag ser i nyhetsflöde, hör från politiker, i debatter, från medborgare o.s.v. Jag ser charader runt omkring mig som ger sken av att allt är lugnt. Visst finns det en del problem, men det inte är någon ko på isen. Grunden är stabil. I själva verket finns stora omfattande problem under ytan, men de adresseras och diskuteras inte. Inga vågar dra dagens tillstånd och principer framåt för att se vad det ger för konsekvenser på sikt. Det är helt enkelt för jobbigt. Hellre upprätthålla fasaden ända in i kaklet.

Mer specifikt så är det dessa områden nedan på vilka man kan se vartåt det barkar (de har inte gjort exakt samma uppdelning i podden som jag gjort här).

1) Samhällets infrastruktur

Samhällets infrastruktur har inte förvaltats väl, vilket gör att vår materiella grund håller på att raseras. De mest basala samhällsfunktionerna dimensioneras inte utifrån behovet. Vi vet hur man praktiskt löser saker, men vi har inte råd att lösa sakerna eller anställa personer som skulle kunna fixa det.

Underhållet för tågbanorna är eftersatta, även vägar. Gamla avloppssystem som byggdes under 1900-talet behöver bytas. Ett annalkande problem är vattenförsörjningen som länge tagits förgiven. En del ställen i landet lider av sinande vattenkällor, såsom på Gotland och Öland men även på fastlandet. Rent vatten är inget som man bara kan ta för givet att det löser sig självt.

Elförsörjningen är så eftersatt att företag inte kan etableras och bostäder inte uppföras. Både distributionen av el och produktionen sviktar. Klimatet sägs kräva övergång till elbilar, men hur ska elen räcka till och nå alla konsumenter som nu behöver ställa om? Hur ska landsbygden klara sig? Det går inte ihop, men detta bortser politiker ifrån och fortsätter driva på.

2) Sociala orättvisor, den moraliska ekonomin

Med de prioriteringar som staten gör, så känner människor som bidrar och gör rätt för sig, att de inte längre behandlas med respekt. Resurser ses som oändliga och kärnverksamheten prioriteras ned. Sådana som uppenbart skor sig på andra, kan idag göra det utan konsekvenser. Hederliga sätts dit för småsaker, medan större ”brottslingar” går fria. Det gäller inte minst politiker, som kan ta vilka beslut som helst riskfritt, oavsett konsekvenser för befolkningen. Ett exempel är Nya Karolinska sjukhuset där så mycket gått fel, eller migrationspolitiken.

Resurser och handlingsutrymme flyttas från dem som bidrar, till dem som inte bidrar. De som gör rätt för sig möts med nitiskhet, medan det finns oändlig förståelse för andra grupper, inte minst invandrare. Ett exempel är bostäder, där flyktinginvandrare ges dyra bostäder eller får gå före i bostadsköer. Det finns inget som en vanlig svensk (i bemärkelsen person som bott här, jobbar och bidrar) kan hänvisa till som ger den gräddfil. Det finns en gräns för när detta går för långt.

Majoriteten avkrävs anpassning utifrån minoritetens syn (tex vad vilken sorts mat som serveras i skolmatsalen, böneutrop m.m). Att majoriteten ska anpassa sig efter minoriteten kommer att orsaka konflikter. Agg och misstänksamhet växer vartefter människor känner sig trampade på av makten. När ekonomin börjar krackelera så kommer dessa konflikter öka, även sådana som har etniska förtecken.

Staten drar sig också tillbaka från landsbygden, vilket driver på skillnaderna mellan stad och land. Är man en del av samma land eller inte? Ska man vara ett sammanhållet land så måste det som sker göras utifrån vissa gemensamma principer.

3) Ekonomin och samhällskontraktet

Kommuner står på randen till konkurs. Staten täcker inte upp för flyktinginvandrarna, vilket skapar press på kommunerna. Ingen har planerat för denna situation i kommunerna. Man sprider ut kostnader för invandringen på massor av poster, vilket döljer var det egentligen kostar. Det går inte att få grepp om helheten.

De enkla jobb som skulle behövas för att invandrare med låg utbildning skulle kunna försörja sig själva, finns inte längre i landet. De har rationaliserats bort. Hur ska alla människor kunna nå egen försörjning? Skuldsättningen ökar – inte minst hos privatpersoner. Kommunerna har lånat mycket. Lån tas också i utländsk valuta. Nu sjunker kronan och låneinbetalningarna kommer därmed att bli allt större, men betalningarna måste göras.

Våldsmonopolet är satt ur spel när gäng tar över hela stadsdelar och när tex väktare inte längre kan patrullera platser på grund av att de blir för utsatta (mitt exempel, det tas inte upp i podden). Småbrott prioriteras ner av polisen, men nu även allt grövre brott. När pengarna tar slut kan man varken göra det mest basala eller större aktioner, tex ta hjälp av militär för att städa upp i områden där kriminaliteten frodas. Då är det för sent.

Ekonomin håller inte för vad som helst. Vi kommer inte att ha råd med den välfärd vi är vana vid. Detta döljs fortfarande . Vi lever fortfarande på en lögn, som vi hittills enats om att upprätthålla. Om inte ekonomin fungerar kommer inte statstjänstemännen och de i kommunerna kunna avlönas, exempelvis poliser, vårdpersonal, lärare etc. Då kommer samhällsfunktioner att rasa. Vi närmar oss punkten där samhällskontraktet behöver omförhandlas. Vad händer då?

4) Demokratin

Av olika anledningar så kanaliseras inte folkets vilja i politiken. Den representativa demokratin fungerar inte. Politikerna har blivit en klass som inte längre driver de frågor som befolkningen tycker att de ska göra. Politikerna har gett upp med att försöka lösa de samhällsproblemen som finns och sitter bara kvar på sina poster för att det ger dem levebröd. Man försöker köpa acceptans av folket genom att kasta köttben till dem genom lite extra barnbidrag eller lite högre pension.

Egna reflektioner

Jag delar den bild som Kyeyune och Allard målar upp. Utvecklingen, med dess olika delar sammantaget, skrämmer mig. De stora problemen tillsammans med den attityd som paralyserat landet är en mycket illavarslande kombination. Sverige ses som ”odödligt”. Politiker, media och folket (tillräckligt många i alla fall) tillsammans har skapat ett samförstånd kring att läget är som det är. Man hjälps åt att upprätthålla denna föreställning, detta önsketänkande, för det är för smärtsamt att se sanningen i vitögat. Man diskuterar hellre de små enskilda frågorna, för man är rädd för vad som händer när man tittar på hur illa det verkligen är. Ju längre förnekelse, desto värre blir det att till slut titta efter.

Vad detta kommer att leda till och när vet ingen nu. Något kommer definitivt att hända; omställningar, krascher, omstöpningar. Men det vi kan vara säkra på är att inget vinns av att ta saker förgivet tills dess. Inget vinns på att stoppa huvudet i sanden och köra på ännu lite längre.

Vi behöver akut en nyfiken media som ställer politiker mot väggen om hur de egentligen ser på Sveriges utveckling som helhet, inte bara idag utan även på sikt. Och det behövs nya politiker som sätter landets befolkning i första rummet. Hellre försöka göra något än att kapitulera och fortsätta driva politik genom att framföra vackra ord som inte har någon förankring alls i verkligheten. Det är dags att vädra ut det gamla och erkänna problemen. Det är dags att göra rätt, inte bara det som är – för stunden – är lätt.