Räkna hudfärger leder till mer splittring

Fackförbunden DIK, Kommunal och Vårdförbundet menar i en debattartikel i Expressen att Sverige måste börja räkna hudfärg för att synliggöra och stoppa strukturell rasism. De förordar insamling av så kallade ”jämlikhetsdata”, det vill säga statistik över hudfärg och etnicitet. Detta säger jag nej till.

Att ha med ”åtgärder” i en debattartikel som vill att vi ska börja mäta hudfärger, är precis så obehagligt som det låter. Man inser plötsligt hur Sverige en gång i tiden kunde landa i att ett Rasbiologiskt institut var en bra idé. Människan har en tendens att tro att allt som behövs är en god intention med det man gör, och så kommer man nå dit man vill. Men det stämmer förstås inte. Snarare hamnar människan hela tiden på avvägar och i återvändsgränder, som i detta fall.

Könsstatistiken har lett till osunt fokus på just kön

När det tas fram detaljerad och omfattande statistik om något så riktas fokus naturligt till just den parametern och man riskerar att bortse från allt annat som kan vara mycket mer betydelsefullt i sammanhanget. Statistik och hur den används kan skapa fler problem än det löser.

Skribenterna jämför hudfärgsstatistik med könsuppdelad statistik, som de menar ”är avgörande för jämställdheten”. Det ifrågasätter jag.

Könsstatistik har inte löst jämställdheten. Snarare har det lett till ett osunt fokus på kön. En hel jämställdhetsindustri har växt fram, som lever på att peka ut små procentskillnader i varje sammanhang (om det ser ut att vara till kvinnors nackdel) och driva opinion för att det utgör problem som måste lösas. Mängder av skattepengar har också plöjts ner i detta. Det har lett till könskvotering och därmed en försvagad meritokrati (att den som är bäst lämpad ska ha en roll eller ett jobb).

”Kampen” mellan könen har drivits så hårt att vi de senaste decennierna fått ett omvänt jämställdhetsproblem: Fredliga jämställda män pekas ut som onda bara för att de är män. Detta är inget vi vill ha när det gäller hudfärg. Dessvärre håller vi redan på att få det, att ljushyade pekas ut som onda pga sin hudfärg. Det är ren rasism, inte antirasism!

USA inget föredöme när det gäller antirasism

Fackförbunden nämner USA som ett land som tar fram statistik över hudfärg och etnicitet. Men USA är knappast något utopia där när det gäller respekt mellan människor. Snarare är det därifrån rashetsen spritt sig till Sverige, via akademin och teorier om intersektionalitet och postkolonialism, enligt vilken vita har en arvsskuld att betala till mörkhyade. Helt befängda saker, som vi behöver ta åt oss mindre av, inte mer.

Som stöd för sin syn hänvisar fackförbunden också till att FN anser att man ska ta fram ”jämlikhetsdata”. Ursäkta, men FN har de senaste åren spelat ut sin roll som uttolkare av vad som krävs för att värna frihet och mänskliga rättigheter, då de börjat driva en agenda som syftar till att bryta ner västvärldens landvinningar. Samma sak gäller tyvärr EU, som kört ner i woke-diket och vill detaljstyra allt mer, tex måste vi könskvotera privata bolagsstyrelser.

Jag har skrivit om att Sverige behöver statistik om vilka språk som talas här. Jämför vi hudfärg med språk, så är hudfärg något vi föds med. Språk är däremot inlärt och man kan tala flera. Språket spelar också en helt avgörande roll i samspelet mellan människor. Det utgör grunden för att vi ska kunna förstå varandra, utbyta tankar och åsikter. Att följa utvecklingen av språk i Sverige är betydligt viktigare än hudfärg, som inte säger något om hur vi kan komma att bete oss eller vad vi tycker och tänker.

Hudfärg avgör inte beteende eller samspel mellan människor

Fackförbund om några borde veta att när arbetsplatser fylls av personer med olika bakgrund, som har olika kultur, språk, normer, synsätt och beteenden, så är det inte hudfärgen primärt som kommer att avgöra hur dessa människor förstår varandra, vad de tycker om varandra, eller hur de agerar mot varandra. Det har snarare att göra med just sådana faktorer jag precis radade upp.

För att förbättra relationer och samvaron mellan människor krävs att man tar sig tiden att sätta sig in i mer kvalitativa saker, som hur de ser på andra människor, varför, vad de tycker och tänker. Det räcker inte med siffror.

Etnicitet kan vara intressant som indikator för kultur och värderingar. Men det svårt att definiera etniciteter och därmed att tolka resultaten. De som har ursprung i många länder, vad ”är” de? Det får de förstås tycka till om själva. Men hur stor poäng har en sådan självidentifikation i officiell statistik? Här öppnas enorma möjligheter att driva påverkansarbete och försöka övertyga folk om ”vad de är” – och inte. Här kan vi verkligen tala om ”vi och dom”. Behöver vi mer av sådana diskussioner?

Hudfärgsfokus skulle ytterligare söndra ett söndrat land

Sverige blir allt brokigare och vi upplever redan kulturkrockar och meningsskiljaktigheter mellan personer med olika religion, normer och beteenden. Det förekommer även kamp om den geografiska ytan och våld mellan folkgrupper. Att i detta läge kasta in en brandfackla i form av hudfärgsmätning och kräva rättvisa utifrån det, det kommer avsevärt öka konfliktnivån. Att dessa fackförbund verkar helt oförstående inför detta är inte bara förvånande, utan faktiskt lite otäckt. De lever uppenbarligen i en bubbla där världen är enkel och svart-vit.

Jag anser att vi bör hålla dörren till hudfärgsstatistik stängd och arbeta på andra sätt än med siffror för att människor ska kunna komma överens och bete sig väl mot varandra.

Vi behöver också inse att det finns en gräns. Inkludering i all ära, men vi måste acceptera att det inte alltid kommer att gå att enas om saker eller att bli tillräckligt nöjda med hur andra agerar, tycker osv. Det gäller inte bara arbetsplatser, utan även för hela länder.