Västvärlden och klanmänniskor är oförenliga

Människor med klanbeteende från Mellanöstern samlas kring en ”sanning”, oavsett om den har med verkligheten att göra eller inte. I västvärlden har vi ett annorlunda sätt att förstå världen och påverka den. I vår kultur lär vi oss och uppmuntras att tänka själva och att skilja mellan fakta och åsikter. Hur ska vi kunna samexistera med dessa avgrundsdjupa skillnader?

Ett par israeliska journalister besökte Malmö, med anledning av att Eurovision hålls där i maj. I ett reportage för israelisk TV pratade de bland annat med personer på en marknad om det Hamas gjorde mot Israel den 7 oktober 2023. Där förnekade de att det ens hade hänt. För oss vanliga svenskar ter det sig helt absurt, men vi måste sluta att bli chockerade och inse vad detta handlar om: Skillnad i kultur.  

De intervjuade är klanmänniskor. Deras ”sanning” behöver inte ha något med verkligheten att göra, utan kommer från någon auktoritet och förs vidare. De kan påstå vad som helst eller förneka vad som helst, som att Hamas inte begick de illdåd som de gjorde eller att Förintelsen under andra världskriget aldrig ägt rum.

Reportage om Malmö för israelisk TV 12.

Klanmänniskor på svensk mark

Människor med klanbeteende samlas kring och bygger samhörighet utifrån berättelser och myter, i olika grad. Fakta eller bevis spelar ingen roll. De ”vet” redan vad som är sant och falskt, vilka som är goda och onda. Kritiskt tänkande och att göra en egen analys är inte ett alternativ. Inte heller att omvärdera sina ståndpunkter när mer info tillkommer. Sanningen är skriven i sten – tills de som leder ”flocken” kommer med nya dekret.

I västvärlden har vi ett fundamentalt annorlunda sätt att förstå världen och påverka den. I vår kultur lär vi oss och uppmuntras att tänka själva och att skilja mellan fakta och åsikter. Det sker inte minst genom vår skolgång, där källkritik är en viktig del. Vi vet att vi ska ta reda på hur saker ligger till, innan vi dömer. Vi har också ett angreppssätt som innebär att vi diskuterar saker, med en intention att lära oss saker och förstå hur andra tänker och tycker.

Det primitiva klanbeteendet är norm i delar av världen och har nu spritts till Sverige, genom människor som immigrerat. Ett exempel där detta blev tydligt var LVU-kampanjen, där rykten spreds bland invandrare i Sverige och i andra länder om att svensk socialtjänst kidnappade muslimska barn. Det ledde till hot mot offentliga institutioner och socialsekreterare, samt uppmaningar till våld och terrorattentat. Trots att människor på svensk mark kunde prata direkt med tjänstemän, poliser och rättsväsende, höll de fast vid sina myter. Man hade ”sanningen” klar för sig.

En insikt om hur klanmänniskor ser på världen och sin roll gör att man bättre kan förstå ”klanröstning”, som också ökar i Sverige. Att rösta individuellt är inte viktigt. Man röstar enligt vad några i en grupp som man identifierar sig med tycker – inte utifrån inhämtad info om samhället, vad de politiska partierna tycker och gör en egen analys av det. Den röstande kanske även saknar förmåga att göra sådan analys.

Kultur av dialog står mot fanatism

Genom att använda de angreppssätt och principer som härstammar från upplysningen, har vi i västvärlden haft en möjlighet att lära oss nya saker. Det har banat väg för vetenskapen, men också skapat möjligheter att komma överens med varandra på ett smidigare sätt som inte kräver våld.

Eftersom vi odlat en kultur av dialog, analys och argumentation, i kombination med en kristen moral-syn, har vi i västvärlden kunnat samla oss i nationalstater och utvecklat den liberala demokratin. I den avgör majoriteten vilken väg landet går, men där finns också respekt för minoriteten. Det är något helt annat än ”den starkes rätt”, där den som slår hårdast vinner.

Att Palestina-demonstrationerna runt om i världen uppfattas som så hotfulla av oss med europeisk kultur är inte konstigt. Demonstranterna uttrycker en svart-vit syn, vill utplåna ett land (Israel) och uttrycker hat mot en hel folkgrupp (judar). Allt är tillåtet då de anser sig ha rätt: Det gränslösa beteendet att vanhelga statyer, ta över områden, förstöra möten. Motsvarande beteende syns tydligt också på sociala medier.

Kampen förs alltså på en helt annan spelplan än vi är vana vid. Intresset är lågt för analys och respektfull dialog om verkliga skeenden, alltså som de facto är sanna och har hänt. Respekt och saklighet är oviktigt. För oss är dessa personers beteenden som från en annan planet.

Hur ska vi kunna nå och argumentera med några som är fanatiska och inte använder sig av resonemang och fakta? Det finns helt enkelt inget att prata om! Det som återstår är ren maktkamp, där starkast vinner.

Hur ska vi i Sverige och Europa kunna komma överens med dessa människor? Mitt korta svar på det är: Det går inte.

Att Palestina (samt stora delar av mellanöstern) och Israel inte kan komma överens är inte förvånande. Israel är ett land med västlig kultur, där fakta och verklighet spelar roll. Där uppmuntras man att tänka själv och får leva fritt. Där finns också fria medier som granskar. Israel rapporterar om och bedriver krig med transparens, förklarar och redovisar. Hamas ljuger i stället skamlöst, utan intention till saklighet och hederlighet. Detta stödjer en stor del av Palestinierna. Självklart finns ingen möjlighet till fred genom samtal då. För den arenan existerar bara för en part: Israel.

Enkla sanningar lockar, men vi måste försvara landvinningarna i väst

Klankulturen är mänsklig och var gångbar i en tid då stater saknades och lojalitet till gruppen avgjorde deras överlevnad. Men vi i väst har gått vidare efter det. I andra delar av världen har i stället klankulturen och islam förstärkt varandra, eftersom de båda är dogmatiska, predikar ”den enda sanningen” och bekämpar eget fritt tänkande. Det har fött fram extrema terrorsekter och stater.

Klanbeteendet är förstås inte helt utplånat i väst, just för att grupptänkande är mänskligt. Men vi kämpar med att hålla det i schack. De kulturellt svenska med störst tendens att följa med flockarna är de med vänster-sympatier, vilket inte är konstigt eftersom socialismen är just kollektivistisk.

Bekymmersamt är att tendensen att förenkla och hävda enkla lösningar blir alltmer förekommande här. Genom västvärlden går i vår tid ideologiska masspsykoser, mer eller mindre långlivade. Nu även en vurm för Palestina och islam, trots deras väsensskilda kultursyn samt agg mot västvärlden och våra principer. Det är en dogm att Palestina är snällt och oskyldigt – och Israel är elakt och att skylla för allt.

Det som kännetecknar klankulturen kan vara lockande då det uppfattas som enkelt. En tydlig ”sanning” är enklare än att se världen som den är: Jobbig, komplex och alltid i gråskala. Men västvärldens framgångar bygger på just det, att se verkligheten som den är. Ger vi upp det, så kommer vi backa i utvecklingen och förlora vårt välstånd, respekten för varandra och vår fredlighet.

Omöjligt att integrera personer i väst som inte tar in fakta och argument

Våra politiker säger att människor med utländsk bakgrund ska integreras här. Men hur går det att nå personer med kulturell påverkan och utbildning, när deras grundinställning är att inte lyssna till fakta och argument? Och definitivt inte att lita till främmande auktoriteter, så som statliga myndigheter.  

Det räcker inte längre att förfasa sig över desinformation och fanatiskt beteende av grupper av människor i Sverige och Europa. Vi behöver acceptera att skillnaden mellan människor och samhällen är avgrundsdjup när det gäller synen på fakta och åsikter, samt förmågan och viljan till analys och dialog. Dessa skillnader går inte att överbrygga. Vi behöver gå över till frågan om hur vi ska hantera detta.