Politikernas rovdrift på den svenska solidariteten

Befolkningsmängden i Sverige har ökat snabbt de senaste decennierna på grund av hög invandring. Det har redan gett upphov till skilda världar inom landet, till och med inom städer. Enklaver växer på olika håll och segregationen är så stor att invånarna i dessa områden knappt själva uppfattar det som delar av Sverige.

Samtidigt ökar den del av befolkningen som inte är självförsörjande, utan hålls under armarna av våra välfärdssystem i form av bidrag och ersättningar. Det gäller särskilt en stor del invandrare som saknar kunskap och humankapital för att komma in på den arbetsmarknad som Sverige har.

Den här ekvationen är ohållbar på sikt, för det var inte så systemet var tänkt från första början.

Solidaritet pressad till bristningsgränsen

Drivkraften att värna dem som står oss nära, har evolutionärt gjort att vi har lyckats samarbeta med varandra. I Sverige har detta under 1900-talet lett fram till ett omfattade välfärdssystem på nationell nivå som omfördelar pengar för att skapa trygghet, stabilitet och välmående hos befolkningen.

Den solidaritet som detta system bygger på pressas nu till bristningsgränsen, både ekonomiskt och känslomässigt, vilket har sin grund i politiska beslut.

Att hjälpa sjuka och svaga är något det finns ett stort stöd för. Men en stor del av skattepengarna går nu till att försörja människor i arbetsför ålder, som kanske aldrig ens i framtiden kommer att betala tillbaka till systemet.

I Sverige har dessutom två i grunden goda principer mixats till ett överdrivet resultat: Välvilja har blandats med rättvisetänk. För att inte skapa för stora skillnader mellan människor i landet, har bidragen varit höga. Särskilt stora barnfamiljer får, när försörjningsstöd och barnbidrag läggs ihop, stora mängder bidrag. Det lönar sig alldeles för ofta att avstå från att arbeta än att arbeta.

Internationellt bistånd, inom landet

Pengar går från skattebetalarna till andra vuxnas permanenta försörjning. Så var inte systemet tänkt att fungera från första början. Denna överföring av pengar kan man snarare betrakta som en sorts välgörenhet, men genom tvång, än som del av ett solidariskt välfärdssystem.

Ett system som omfördelar pengar kräver att de som deltar i det känner att: ”när jag hjälper dig, så vet jag att du kommer att hjälpa mig när jag har det svårt”. Det måste finnas en ömsesidighet i systemet, en känsla av att de som deltar i det också känner en plikt att ge tillbaka till det. Men det handlar även om mer abstrakta saker, som att man kan se sig själv i de andra som deltar i det. Även om man bor i samma land, kan den känslan av samhörighet och gemenskap komma bort.

I det alltmer segregerade Sverige går skattepengar från mer välbeställda och välfungerande områden med större andel svenskar, till områden som de som betalar skatterna inte vill sätta sin fot i på grund av otrygghet och att de inte längre känner sig hemma där på grund av olikheter i språk, kultur och värderingar. Det blir en enkelriktad överföring av pengar, mellan delar av landet som blir allt mer främmande för varandra.

Det svenska välfärdssystemet ter sig alltmer som en sorts internationellt bistånd, fast inom landet.

Skatteuttaget och utgifterna måste vara väl balanserade

Förutom detta bistånd inom landet, så ger Sverige ett mycket generöst internationellt bistånd på runt 50 miljarder kronor per år. Varför? Jo för att ”Sverige är ett rikt land”. Det säger i alla fall de som med lag och hot om straff plockar in dessa skattepengar från oss alla, alltså våra folkvalda. Men det är ju inte deras pengar. Hur länge till kommer detta att fungera? 

Välfärdssystemen, men även hela systemet där skatt tas in och används till gemensamma angelägenheter generellt, måste vara väl balanserat. Om så inte är fallet kan det uppfattas vara ren rovdrift på dem som är nettobetalare till det.

De som månar om välfärdssystemet, men även månar om den känsla av solidaritet som människor i Sverige har haft och fortfarande har, borde börja reagera.

När välfärdssystemets principer inte längre gäller, när det inte längre är en försäkring för att kunna få stöd i svåra tider, så kommer betalningsviljan till slut att minska kraftigt och övergå i agg. Inga kommer att acceptera att deras välvillighet utnyttjas av andra hur länge som helst.

Förändringen av Sverige, genom soldatens plikt

Mycket har hänt i Sverige under 1900-talet och därefter. Utvecklingen kan man följa på många olika områden. Något jag finner intressant är hur försvarets ”Soldaterinran” har ändrats under 1900-talet. Det är en sorts beskrivning av den plikt som kommer med att vara del av försvaret. Från att ha andats stolthet, värdighet och kämpaglöd för Sverige, har den blivit till en urlakad skrivbordsprodukt – precis som hela Sverige.

Krigsmans stolthet och trohet

Under 1900-talet användes tre olika versioner av soldaterinran: en mellan 1887-1966, en mellan 1966-1996 och en från 1996 (längst ner finns alla texter). Den första kallas ”krigsmans erinran”, vilket ändrades till ”soldaterinran” i de senare. I Sverige hette de militära myndigheterna Krigsmakten fram till 1975, då det blev ändrat till Försvarsmakten.

Det är stor skillnad mellan den tidigaste versionen från 1800-talet och den som antogs på 60-talet. Den gamla var kortare, hade en helt annan ton och kraft och betonar varje soldats ansvar. Den hade ett betydligt mer högtravande språk och säger mycket mer än de efterföljande, än idag, trots sitt korta format. Den hade en själ, ett djup och andades en stolthet över Sverige som saknas i de senare versionerna.

Den nyare från 60-talet blev längre, mer pratig och utslätad. Både Gud och konungen togs förstås bort i den nya (vad är våra ”gudar” och auktoriteter nu kan man fundera över?). I den här blev soldaterna till ”personal” och fokus skiftade mot att ”utbildning” är viktigt, från att mer ha handlat om karaktär och vilja hos individen.

En soldaterinran efter nedmonterat försvar

I den senaste soldaterinran, från 90-talet, ser man tydligt den avveckling av stora delar av försvaret som skedde i slutet av 1900-talet och framåt. Regementen lades ner och värnplikten lades i träda. Svenska försvaret blev mer som en utlandsstyrka som skulle verka för fred i andra länder snarare än försvara Sverige på hemmaplan. Därför talas det om att ”representera Sverige” i den versionen.

I den står det om den ”insats som du och alla vi andra kan göra”. Notera: ”kan”. Här kommer jag osökt att tänka på Statsminister Stefan Löfvens uttalanden för att styra bort från sitt eget ansvar som landets högsta politiska makthavare, att ”vi måste hjälpas åt att bekämpa brottsligheten”. Liknande är det här med försvarets anställda. Man vågar inte riktigt tala ut om den enskildes viktiga ansvar, utan det ska smetas ut på alla. Att alla måste göra en insats i en krissituation är självklart, men det är något som är underförstått i den tidigaste versionen. Här borde det handla om soldatens del, ändå slänger man in allas delar.

Värt att reflektera över är också att det finns såna här texter där en person själv läser upp och lovar något – så är det med den finska. Men så är det inte i Sverige. I den senaste versionen ”välkomnas” man till försvaret. Det stämmer ju i och med för sig med att vi då skulle ha en yrkesmilitär. Men det skulle ändå kunna sägas på ett sätt så att försvaret inte ber om ursäkt för sig, så att det väcker stolthet att göra en insats för det.

Kulturell förändring av Sverige

I den senaste använder man många fler ord, men det blir inte tydligare för det. Samtidens buzzwords dyker upp: ”kränkande behandling” och ”mänskliga rättigheter”. Förvånande nog står ”människors lika värde” inte med; något som är ett aktuellt begrepp i dagarna då den använts flitigt av Försvarsmakten i och med deras marknadsföringskampanj innehållande pride-flaggan. Det sociala, det inom Sverige och mellan soldater har blivit viktigare än själva uppgiften.

Enligt de olika versionerna verkar det modernt att distansera sig från andra människor, men framför allt från det gemensamma. Är sammanhållning och att tillhöra något inte bra? Är det fult att vara stolt över något? Det verkar nästan så på dessa texter.

De som försvarar landet ska mer vara personer som gör ett jobb, snarare än de som försvarar vårt gemensamma hem. Här kan man misstänka att tillväxten av staten har påverkat vår kultur. Det har skapat en sorts syn att man kan slå ifrån sig. ”Staten löser det där”. Man ska bara betala skatt och så har man gjort sitt. Men då försvinner det mänskliga, de äkta sociala banden mellan människor.

Det finns något sorgligt över denna kulturella förändring, tycker jag. Människor backar, distanserar sig från varandra. Från det offentligas sida har det också hänt något. Det är som att man gett upp, men inte vågar erkänna det riktigt. Man fortsätter spela charader, man agerar som om att det fanns ett riktigt försvar tex, men en stabil grund för det finns inte riktigt där längre. Vi lever i ett kejsaren-är-naken-samhälle. En kuliss. Det är verkligen något man ser på många områden i Sverige.

”Klåfingriga socialdemokratiska reformatorer”

Apropå språk och djup i texter så är här ett utdrag ur filmen Exercis från 1968. Där framför en soldat, spelad av Börje Ahlstedt, en monolog om den nya soldaterinran från 1966 (från kl 17.25 ca). Han ogillar det nya påhittet och ville ha kvar den gamla. Jag tycker det är fantastiska formuleringar:

Vad är den [nya soldaterinran från 1966] då? Relativistiskt svammel, som bara vädjar till vulgärt sunt förnuft. Usch. Det finns ingen makt i de orden, ingen bjudande kraft. Det är vanlig grå normalprosa, två tum ovanför kanslisvenskan. Typiskt socialdemokratiska halvfabrikat. Ingen känsla för höga traditioner och omistliga värden, som generationerna före oss har hållit högt i ära. Hur ska vi hålla stånd mot tidens upplösning och dagens moraliska förfall? Om inte ens de gamla urkunderna får vara ifred för klåfingriga beskäftiga socialdemokratiska reformatorer.”

Vad tyckte soldaten om den gamla soldaterinran då? Jo så här:

Är det inte ståtligt va? Vilket kraftfullt språk! Liv och blod. Det är poesi. ”Frukta Gud!” Det finns både jord och metafysik i en sådan text. Den är uppfordrande. Den är oåtkomlig för analys. Inför en sån erinran kan man bara ställa in sig in i ledet och lyda. Dessa gamla ord har de bytt ut mot det här. Det är så färglöst så jag knappt kan lära in det utantill.

Börje Ahlstedt i filmen Exercis från 1968

Alla tre versioner av 1900-talets soldaterinran

Krigsmans erinran 1887-1966

”Krigsman skall frukta Gud och vara Konungen huld och trogen.

Han skall med nit och trohet uppfylla alla de plikter, honom i tjänsten åläggas, samvetsgrant och efter bästa förmåga verkställa mottagna befallningar och föreskrifter samt vid alla tillfällen iakttaga ett värdigt och rättskaffens uppförande.

Hans oavlåtliga strävan skall vara att väl bereda sig för krigets värv.

Vid ofred skall han mot rikets fiender sig städse manligen och väl förhålla samt med liv och blod Konung och Fädernesland försvara.”


Soldaterinran 1966-1996

”Sedan du nu har påbörjat din grundläggande militärutbildning erinrar jag dig om vad det innebär att vara soldat i landets tjänst.

Det svenska försvaret skall verka för att vår fred och vårt oberoende bevaras. Det skall värna vår frihet att själva forma vår rättsordning och vår kultur. Om Sverige blir angripet, skall vi med vapenmakt hindra att landet faller i angriparens hand.

Försvarets styrka och landets säkerhet beror på den personliga insats som du och alla vi andra kan göra och på allas vår förmåga att samverka för att lösa de uppgifter som ålagts oss. Värdet av dina insatser bestäms av de kunskaper och färdigheter som du förvärvar under utbildningen och av din vilja att fullgöra de uppgifter som möter dig.

Såväl i fred som i krig skall vi samvetsgrant och efter bästa förmåga fullgöra våra uppgifter och lyda givna order. Vi skall vara vaksamma mot allt som kan äventyra landets säkerhet. Genom vårt personliga föredöme skall vi främja samhörighet och god anda inom försvaret.

Om kriget kommer, skall vi med gemensamma krafter till det yttersta försvara vårt land.”


Soldaterinran från 1996

”Du har nu påbörjat din militära utbildning och är en del av Försvarsmakten. Jag erinrar dig om vad detta innebär.

Det svenska försvaret garanterar Sveriges oberoende och fred. Det ska värna vår demokrati, vår självständighet och vår frihet att själva utforma vår rättsordning och vår kultur. Genom att hjälpa andra länder och deras medborgare bidrar vi till fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i vår omvärld. Samtidigt främjar vi vår egen säkerhet.

Du tillhör nu Försvarsmaktens personal och du utgör därmed del av dess viktigaste resurs. Det är på oss som Försvarsmaktens förmåga slutligen beror. Om vi blir angripna ska vi och övriga invånare tillsammans och med våra gemensamma krafter med alla medel försvara vårt land och vår frihet. När vi tjänstgör utomlands är vi representanter för Sverige med det ansvar som detta innebär. Vi ska alltid göra de värderingar som vi är satta att försvara.

Som soldat och sjöman i Försvarsmakten är du utvald att försvara vårt land och att tjäna freden. Situationer kan uppstå då det är på dig allting hänger. Att du har tillgodogjort dig din utbildning och har förmåga och vilja att utföra dina uppgifter är avgörande. Du ska ta ansvar för ditt handlande och vara ett föredöme för andra.

Inom Försvarsmakten kommer du alltid att vara del av en grupp. Gruppens styrka är avgörande för vår förmåga att utföra de uppgifter som åligger oss. Du ska främja sammanhållning och god anda och vara ett stöd för dina kamrater. Kränkande behandling ska alltid motverkas och respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthållas.

Din insats är viktig och den behövs för Sverige. Jag välkomnar dig till Försvarsmakten.”


Utvald bild högst upp: Försvarsmakten, Jimmy Croona

Resonemang för en hållbar invandring – från 2014 till 2020

Jag började blogga den 1 januari 2014. Sedan dess har jag skrivit över 100 blogginlägg om olika ämnen som jag funnit viktiga. Ett ämne jag berört ända från start är invandring/migration. Här har jag samlat länkar till 15 blogginlägg med korta utdrag ur texterna som behandlar ämnet ut olika aspekter, för dem som är intresserade.

1. Argumenten för en hållbar invandringspolitik (2020)

”Det finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.”

2. Utopiskt att styra upp integrationen med skattemedel (2020)

”I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

3. Viktigt att motverka slöjbärande i Sverige (2020)

”Svensk frihet ska inte kunna dras så långt att den till och med kan användas för att avveckla andras frihet. Vill kvinnor bo och leva i Sverige för att de tycker om vårt sätt att leva här och mer specifikt vår individuella frihet, så är det förstås positivt. Vill de däremot utnyttja vår frihet till att etablera kultur, seder och plagg som används som verktyg för förtryck i andra länder, så är det fel land att göra detta i.”

4. Överlevnadsstrategi i det femininiserade Sverige (2020)

”De senaste 50 åren har Sverige blivit allt mer femininiserat, eller med annat ord: Avmaskuliniserat. I samhället i stort dominerar nu mer kvinnligt sätt att se saker och angripa problem på. Det sociala och relationer står i centrum. Att vara följsam är bra – att vara stark är fult och fel. Känslor är viktigare än tankar och handling. Inkludering är viktigare än prestation. Att inte bara tillåta utan även driva på den omfattande invandring som skett till Sverige, ligger i linje med den feminisering som skett.”

5. Svensk öppenhet leder till splittring (2020)

”Att möta människor från andra kulturer kan bli lättare ju fler sådana man möter. Men principen är inte proportionellt tillämpbar. Vid någon punkt då beblandningen av människor ökar, slutar det att gälla. För Sveriges del så kommer en ökande invandring och beblandning av människor leda till allt större misstro mot främlingar och de med andra kulturer. När fler olika religioner och kulturer ska tävla om plats och om att få styra samhällsutvecklingen, så kan det komma att leda till stora konflikter.”

6. Underskatta inte Sveriges trauma (2019)

”Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.”

7. Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen (2019)

”De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa. Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?”

8. Hämt-halal och segregationen (2019)  

”Vad kommer hända framöver? Vissa vill absolut ha halalkött. Andra vill absolut inte ha det. Vad är normen, halal eller inte? Vad är det som ska märkas, om det ska märkas? Blir det särskilda food courts med halalkött? Eller kommer alla svenskar gå över till halal och muslimerna utgöra normen? Det man kan gissa är att segregationen kommer att tillta, i olika former. När det finns bestämda uppfattningar som krockar och alla inte kan få sin vilja fram samtidigt, så blir det så.”

9. Även lydiga mjölkkossor kan få nog och ryta till ”inte en skattekrona till” (2018)

”De som genomlevt den vet att det pågår en uppvaknandeprocess i Sverige. Individer ligger i olika fas, men fler och fler och fler börjar undra om allt verkligen står rätt till här. De ser vilka avvägningar som görs av politikerna och frågar sig: Vilka jobbar de för egentligen? Staten, skatterna och välfärdssystemen utgör ett solidariskt försäkringssystem. Om skattebetalarna transformeras till mjölkkossor som makthavande politiker tar pengar ifrån för att lägga på välgörenhet och på annat än det som medborgarna förväntar sig, varför ska de betala in någon skatt alls?”

10. Säkerhet och trygghet måste komma först (2017)

”En ”moralisk stormakt” som inte tar hand om sin egen befolkning är inte mycket till stormakt utan mer nån sorts uppblåst ego som löpt amok. Vi har inte valt våra politiker för detta, utan för att de ska göra kloka avvägningar och ta helhetsansvar för landet, dess invånare och de resurser vi ger dem tillgång till.”

11. En ansvarsfull migrationspolitik (2016)

”Vissa uttrycker att det är ”inhumant” att Sverige skulle vara restriktivt när det gäller flyktinginvandring. Jag har svårt att se det så. Målsättningen borde vara att människor som flyr krig och konflikter kommer i säkerhet. Där kan vi göra en del, men inte allt. Sverige är inte ensamt land i världen. Sverige är snarare bara ett enda land i världen. Dessutom har vi bara lite mindre än 10 miljoner invånare. Vi är inte 100 miljoner. Det finns många andra säkra länder än Sverige. En syn att andra länder skulle vara så hemska för flyktingar att bo och leva i så att alla som vill måste få komma hit är en nära på narcissistisk inställning.”

12. Mer särlagstiftning i framtiden (2015)

”Bland dem som är skeptiska till en stor invandring uppfattar jag att det finns en rädsla att till exempel muslimers traditioner, sedvänjor skulle komma att skyddas särskilt i lagen i Sverige. Särlagstiftning, som i förlängningen även kunde leda till parallella samhällen. En helt befängd och obefogad rädsla skulle vissa säga. Tyvärr måste jag säga att rädslan inte är obefogad. Vi har faktiskt redan särlagstiftning.”

13. Kommunerna måste räkna människor (2015)

”Det anses vara ”inhumant” att diskutera hur många flyktingar vi tar emot. Men det som glöms bort alldeles för ofta är att kommunerna inte har det privilegiet som rikspolitikerna i betydligt större utsträckning har: att kunna avstå från att räkna människor och gå på godhet och välvilja. I kommunerna har man konkreta politiska arbetsuppgifter att ta hand om. Det ska ses till att det finns skolor, bostäder, stöd till gamla och funktionsnedsatta, försörjningsstöd idrottshallar och så vidare. I alla fall har det varit intentionen hittills. Och då går det inte att bortse från hur många människor det handlar om.”

14. Välfärdssystemet ÄR solidaritet! (2015)

”När makten börjar tala om bristande humanism eller att ett av världens mest solidariska befolkning (mätt i generositeten hos välfärdssystemet, men även biståndsgivandet) genom sin oro och undran skulle vara främlingsfientliga eller stora egoister, det är som ett hån. Om man nu anser solidaritet vara något positivt borde reaktionen på befolkningens oro snarare vara: vad bra att befolkningen bryr sig om och värnar vårt solidariska välfärdssystem!”

15. Migrationsdebatt – är du med eller mot oss? (2014)

”Det första som dyker upp i mitt huvud när jag får en fråga som rör migrationspolitik är vilka reaktioner jag kan tänkas få om jag säger den ena eller andra saken. Borde detta resonemang vara det som främst ligger bakom det jag svarar?! Jag är inte ett dugg rädd att bli kallad rasist. Kallar någon mig det säger det mer om dem än om mig. Ändå kan jag inte låta bli att känna trycket. Jag måste svara rätt. Detta stör mig enormt. Om jag som är tämligen orädd att stämplas eller misstolkas känner detta så påtagligt – vad känner då inte andra?”

Politikerna förstår inte hur trygghet skapas

Löfven och Socialdemokraterna talar ofta om det ”starka samhället”. En del blir upprörda över det, för att det tolkas som ett sätt för S att frånsäga sig politiskt ansvar. Jag anser att Löfven faktiskt har rätt i så mån att det är samhället det hänger på när det gäller brottslighet och dess bekämpning. Däremot förstår han inte alls vad det egentligen innebär, vilket syns i den politik som S och regeringen driver. Genom att människorna som bor i Sverige blir allt mer olika, så försvagas samhället stadigt.

Vi människor har organiserat oss i samhällen på olika sätt sedan vi blev människor. Vi försöker hitta sätt för att vår tillvaro ska bli dräglig, för att vi ska kunna samexistera och överleva. Hur vi gjort det har skiljt sig åt i olika kulturer och tidsåldrar. I Sverige 2020 finns en stor stat, som vi alla är individer inför. Politikerna har en viktig roll i att, å statens vägnar, sätta ramar som visar var gränsen går för vad som är tillåtet, för att skipa rättvisa och skydda människor från de som skadar andra och begår brott. Men även om det finns ramar, är det inte säkert att de gör den skillnad man hoppas.

Lagar och regler ger viss styrning och stöd, men kommer aldrig kunna vara en ersättning för människors moral, kultur och beteenden i samhället i stort. Om samhällets människor tillsammans inte förmår att skapa tillräckligt med kultur, social samvaro och gemensam moral på egen hand, så att de tillsammans kan skapa tillräckligt starkt tryck på dem som beter sig destruktivt, så kommer det bli oerhört svårt att upprätthålla säkerhet och trygghet. Detta sociala/kulturella tryck kan inte ersättas med agerande från staten.

Det talas om att mer förebyggande arbete behövs i Sverige. Om detta ska lösas med offentligt finansierade roller, så handlar det om lärare, socialarbetare, poliser, projektledare eller reklamblad med information o.s.v. Men dessa kommer aldrig kunna vara ett substitut för påverkan från alla de personer som en människa möter i sitt liv; personens familjemedlemmar, klanen, vänner, klasskompisarna, gänget, personer på nätet, arbetskamraterna.

Visst kan t.ex. skolan påverka på marginalen. En bra lärare kan göra skillnad för enskilda, men stora problem i ett område kan svårligen lösas genom att en lärare kommer till en skola en viss tid på dagen och träffar massor med elever. Eller socialarbetare som träffar en familj en gång i månaden. Det går inte. Inte heller offentligfinansierade välvilliga integrationsprojekt där några få människor deltar några timmar här eller där.

Det går att inrätta mycket snävare och skarpare ramar från statens håll, i form av hårdare straff och mer begränsningar och försök att styra människor, för att bli ännu tydligare om vad som gäller. Hårdare övervakning, mer skuggning och granskning, djupare in i människors förehavanden, också utan en konkret misstanke om brott. Men detta kan inte göras i hur stor omfattning som helst utan att det leder till en totalitär övervakningsstat.

Om staten och de styrande politikerna ska lyckas i sitt uppdrag att upprätthålla lag och ordning, hänger alltså på befolkningen. Sammansättningen av människor i samhället är så viktig att den kan göra statens uppdrag att upprätthålla lag och ordning omöjlig i det samhällssystem vi har. Med andra ord: En sorts tipping point kan nås då det inte längre håller, då brottsutvecklingen eskalerar och inte går att stoppa.

Detta är förstås inte binärt för ett land, dvs antingen går det eller så inte. Snarare kan det lokalt fungera bättre på vissa ställen, och sämre på andra. Och just där är vi är idag. I de områden som polisen kategoriserar som ”utsatta områden” förmår inte människorna hålla uppe det sociala trycket på moral och beteende, så att polis och rättsväsende kan göra sin del och området blir tillräckligt tryggt för dess invånare.

På längre sikt så kan förstås människornas moral, värderingar, kultur och beteenden i ett samhälle förändras. Men sådant händer inte över en natt, utan tar lång tid. Även om man öser skattepengar på ”problemet”, så kommer det bara att påverka en viss del.

Tillbaka till Socialdemokraterna: Samhällets sammansättning av människor spelar alltså en avgörande roll för ett lands utveckling. Men denna fråga befattar sig inte Löfven och den rödgröna regeringen med överhuvudtaget. Kultur och moral finns inte i deras värld. Allt handlar om ”socioekonomiska faktorer”. Vart detta har lett oss ser vi idag, lokalt ute i landet.

Om inte tillräckligt många människor i ett land står bakom och understödjer de principer som vårt rättssystem bygger på, så kommer inte säkerhet och trygghet kunna upprätthållas. Och ansvaret för hur sammansättningen av människor i Sverige ser ut, det vilar mycket tungt på vårt lands politiska makthavare de senaste 20-30 åren. I och med den omfattande invandringen har politikerna dragit undan mattan för oss alla, för ”samhället”, att kunna hantera situationen. I detta ljus framstår förskjutningen av ansvar till samhället från politiskt håll som ett hån.

Outnyttjad mänsklig drivkraft ger samhällsskadliga beteenden

Jag besökte Vasamuséet i Stockholm häromveckan. Att bli påmind om människors hårda liv och slit i gamla tider, i detta fall på 1600-talet, är alltid tankeväckande. Insikten om att människan har en inre drivkraft att inte bara överleva, utan ett behov att kämpa för saker och komma vidare, blir så påtaglig.

När jag jämför då med nu dyker denna fråga upp: Vad händer i ett samhälle där det inte längre finns något att kämpa för? I ett samhälle där röda mattan är utrullad och allt grundläggande bara finns där?

Samhället där mjuka kuddlandningar är norm

Jag tänker förstås på hur vårt samhälle ser ut idag. Mjuka kuddlandningar är idag institutionaliserade. Efter varje misslyckande ges en ny skjuts framåt för en ”svag och utsatt”. Det ges en ny chans, mer sympati, hjälp och pengar.

Här invänder säkert några ”ja men det gäller inte alla, alla får inte massor med hjälp” och det stämmer förstås. Vilka som landar i de största kuddhögarna varierar. I dagens läge ges exempelvis brottslingar mer sympati och stöd än pensionärer. Men jämför man nutiden med gamla tider så är det på det stora hela mycket annorlunda. Idag är kuddlandningarna en princip från det allmännas sida, men principen tillämpas också i samhället i stort.

Synen på människor som offer är en så integrerad del i allt att även om inga verkliga offer finns, så måste sådana ”uppfinnas” och pekas ut, eftersom målet är att tycka synd om och få känna känslan av att hjälpa. Det märkliga här är att denna stora sympati och verkliga problem samexisterar, men ändå löses inte de verkliga problemen. Varför?

Svaret på den frågan kan ligga just i denna utveckling. Eftersom mycket bara finns där för alla, så har dagens människor inte fått öva sig i att slita och kämpa med svåra saker. Här spelar också den höga levnadsstandard vi lyckats bygga upp med hjälp av teknik och ekonomi en stor roll. Det mest grundläggande är redan säkrat. Vad ska man göra då?

De som inte möter motstånd utvecklar inte egenskaper och får inte erfarenheter som stärker dem och deras självförtroende och självkänsla. I dagens samhälle saknar framför allt de yngre generationerna både verktyg och mod att tackla svåra problem och utmaningar. De har helt enkelt inte fått lära sig det. Det leder till att de inte heller får känna den där stora tillfredsställelsen av att ha presterat väl och lyckats med något. Att det här ger negativa effekter på deras välmående är inte särskilt svårt att räkna ut.

Behovet av att känna sig behövd

Tittar man på hur det ser ut i samhället i stort så har det hänt mycket som går i denna riktning. På allt färre ställen i arbetslivet skapar man konkreta saker och gör prestationer som man kan få en kick av och känna sig stolt över. Jobben blir säkrare och färre skadas, men jobben har också blivit mer urvattnade och handlar om kommunikation och abstrakta saker som att ”samverka”, ”nätverka”, ”påverka” medan man ”lever upp till värdegrunden”. Dessa jobb kan man utföra lite hur som helst och fortfarande sägas göra jobbet.

Det är inte förvånande att samhället fylls av tonårsliknande aktivism, då det finns ett stort behov av att känna sig bra och delaktig som inte tillgodoses – och det finns tid att syssla med detta på. Människor tror idag på fullaste allvar att de gjort en stor insats när de skrivit en tweet eller skrivit under på en protestlista där de ”markerat” sitt motstånd mot något. I själva verket har de i princip inte gjort något. Det kräver inget mod och kostar inget varken i tid eller ansträngning.

På ställen ute i världen fängslas eller till och med dödas personer för att de uttryckt sina åsikter. Det finns således definitivt problem i världen att jobba med, även här i Sverige. Men istället sysslar människor här med organiserad anmälnings- och angiveriverksamhet på nätet för att sätta dit personer som uttrycker sig ”fel”. Allt för att angivarna ska få känna känslan av att vara del av något större och tillfredsställelsen av att ha kämpat mot hemska fiender – men som i själva verket då bara är vanliga medmänniskor som säger sin åsikt. Det är enkelt, ger en kick och är riskfritt, i alla fall jämfört med exempelvis att jobba för mänskliga rättigheter ute i världen eller vara volontärer på härbärgen för hemlösa.

Radikalfeminismen är ett annat exempel på skadlig snedtändning, mer ideologisk och utstuderad sådan, orsakad av oanvänd energi som riktas åt fel håll. Kampen fyller ett behov av att känna sig behövd och kämpa för det goda, men sker i en trygg miljö där själva kampen inte är någon riktig kamp.

Det finns otroligt viktiga kamper som skulle kunna föras av feminister, så som att ta sig an religiösa patriarker som härjar i förorterna och begränsar kvinnors frihet, men de fienderna är för svåra. Istället riktar sig radikalfeministerna mot de redan väl agerande jämställda svenska männen. Dessa kommer inte att göra något motstånd, för de beter sig redan väl och att det skulle se illa ut om de öppnar munnen och ifrågasätter. Radikalfeministerna har ingen aning om hur kampen mot de religiösa skulle föras, inte heller klarar de det då modet och förmågan saknas. Att ignorera framstegen i jämställdhetssträvan, så som att kvinnor nu återfinns i alla delar av samhället och även i ledande positioner, blir också en naturlig del i detta. Framsteg som dessa innebär att behovet av kampen minskar och därmed behovet av dem som kämpar. Med andra ord är framstegen inte att hylla, eftersom det är kampen i sig som är målet.

Ett samhälle som går i takt med människans natur ställer krav på människor

Det jag vill säga med den här texten är definitivt inte att vi borde spola tillbaka tiden till då vi inte hade avancerad teknologi, sjukvård, skola och sociala skyddsnät. Däremot tror jag att vi måste vända åter på några punkter och modifiera de principer som vi tillämpar i olika sammanhang.

Den urspårade jämlikhetssträvan måste bort. Lika utfall, det vill säga lika resultat, är helt fel mål att ha för människor. Främst bör människor jämföra sig med sig själva. Att ställa krav, till exempel på elever i skolan, är inte att vara elak utan att respektera dem. Att lyckas med saker till hälften åtminstone är betydligt bättre än att inga krav ställs och därmed ingen möjlighet att kunna lyckas finns. Synen att en människas värde ligger i några abstrakta hierarkier, måste bort. Alla kan och kommer att bidra till samhället. Att välkomna de olika bidragen är att värdesätta dessa människor.

Staten måste backa till att bara syssla med de mest övergripande gemensamma angelägenheterna. Statens roll är inte att bära människor genom livet, styra och peka vart de ska. Det måste inte bara finnas plats för, utan ansvar för människor att själva välja sin egen väg och skapa den åt sig själva. Detta ger naturlig övning och skapar erfarenheter och stolthet. Misslyckanden är en del i läroprocessen.

Dagens civilsamhälle måste åter bli ett riktigt civilsamhälle som bygger på människors drivkraft och behov som de ser omkring sig. Idag är föreningar och organisationer, genom statens och kommuners bidragsgivning, deras förlängda arm vilket förvanskar och styr dem. Det finns en oerhörd kraft i människor som skapar och hjälper andra människor och då menar jag inte genom en stat. Den tillfredsställelse man får av att själv hjälpa till i eller ge stöd till en förening man tycker är viktig, är enormt mycket större än den tillfredsställelse man får genom att ge några extra skattekronor till staten som sedan delar ut dessa pengar någonstans som man inte vet vart eller hur medlen används.

Ett sunt samhällsbygge måste ske med hänsyn tagen till människans natur och dess drivkrafter, annars kommer det förr eller senare spåra ur.

Hämt-halal och segregation

När vi köpt hämtmat till familjen ibland, så har det då och då blivit deras favorit: Chicken Tikka Masala från Little India, en restaurangkedja som finns i Stockholmstrakten. Eftersom vi bor ganska nära Kista galleria så har jag handlat det där i food courten.

För ett tag sedan noterade jag en ny skylt i bakgrunden hos Little India med arabiska bokstäver och texten HALAL. Vad menar de, undrade jag. Att man kan få halalkött om man vill? Eller är allt deras kött halal? Jag frågade och de svarade att all kyckling de serverar är halalkyckling. Det kom som en överraskning för mig.

Halalslakt enligt islam utförs genom att halspulsådern skärs av när djuren är vaket och närvarande och djuret ska sedan förblöda. Som jag förstått det, så måste djur som halalslaktas i Sverige bedövas först. Problemet är att detta sätt inte är äkta halal och därmed köper många restauranger in importerat halalkött. Men sedan är det också andra krav som måste uppfyllas för att köttet ska anses vara äkta halal. Slakten ska övervakas av rätt muslimsk person (jag kan inte detaljerna), djuren vara vända mot Mecka och läsas böner över.

Jag vet inte exakt hur mycket halalkött som produceras i Sverige. Dock, även om det vore så att köttet kom från Sverige och djuren inte hade dött en plågsam död, så vill jag ändå varken köpa eller äta religiöst ritual-slaktat kött. Så är det bara. Därmed försvann den här Tikka Masalan från min meny.

Min förvåning var ändå inte jättestor, med tanke på att det är Kista galleria. Till ytan är det ett fräscht, modernt, köpcentrum i utkanten av Stockholms stad. Gallerian, som har öppet till kl 21 varje kväll, ligger granne med stadsdelar som Husby och Rinkeby. På dagen fylls av personer som arbetar i de många IT-företag som ligger där omkring. Kvällstid är det annorlunda. Då hör och ser man nästan bara människor med utländskt ursprung där. Massa främmande språk, kläder, massa slöjor. Det finns nästan inga ljushåriga där alls. Det känns som om man befinner sig i ett annat land.

Att det blir en konkurrensfördel för dem som säljer mat i gallerian, att tydligt skriva ut att det är halal, kan jag tänka mig. Konsekvenserna av det blir dock även att kunder som tycker som jag, känner mindre intresse av att komma till gallerian. Segregationen tar således några kliv framåt och integrationen några bakåt. Jag har redan dragit ner på min vistelse i Kista galleria, trots att det bara ligger ett par kilometer bort fågelvägen ifrån där jag bor. Alla rån och annat som skett runt Kista ger ingen bra känsla och det känns otryggt.

Åter till Tikka Masalan. I centrala Stockholm vid Hötorget finns en välkänd food court som heter Kungshallen. Där finns en annan Little India. Kanske är kund-klientelet annorlunda där och de därmed inte har halalkött? Jag gick dit och frågade. De sa att deras kyckling och lamm var halal. De hade bara ingen skylt där som visade det, som i Kista.

Av nyfikenhet frågade jag vidare bland de olika matställena på nedervåningen i Kungshallen. Hade de halalkött? På det libanesiska stället var allt halalkött, utom oxfilén. På kebab- och pizza-stället var allt halal. De visade mig certifikatet från deras leverantör av kött. Det var någon polsk certifiering. På Chopsticks så visste personen i kassan inte ens vad halal var. På PONG, asiatisk mat, så sa de att de inte hade halalkött. Jag frågade även på Grekiska kolgrillen på gatuplanet. De sa att deras kött var halal, i alla fall kycklingen. De verkade lite förvirrade.

Jag vet inte hur sanningsenliga alla var. Min fråga tolkade de som att jag ville ha halalkött själv, så de ville nog framställa sig i god dager. Dock lär även motsatsen kunna ske, att om någon säger att de inte vill ha halal-kött, så kan de påstå sig inte ha det fastän de egentligen har det. Hur ska man veta?

Av detta har jag lärt mig att bara för att det inte står tydligt ”halal”, så betyder det inte att det inte är just halal. Efter min lilla begränsade research drar jag slutsatsen att det lär vara många gånger vanligare med halalkött än jag trott. Hur många gånger har jag egentligen ätit det utan att veta om det? Hundratals, skulle jag gissa. Så länge det är tillåtet att sälja även utländskt halalkött i Sverige, så står det ju restaurangerna fritt att använda det. Kunderna avgör på den fria marknaden vad de väljer att köpa, både på restauranger och i mataffärerna.

I Sverige är vi vana att prata om innehåll i livsmedel. Frågan om ritual-slaktat kött är dock en annan och betydligt nyare. Det är ett sorts religiöst innehåll i livsmedel. På Livsmedelsverkets sida läste jag begreppet ”etisk märkning”. Som vanligt ligger vi långt efter i att diskutera de här frågorna i Sverige. Ligger efter i att ens förstå att det finns något att diskutera.

Vad kommer hända framöver? Vissa vill absolut ha halalkött. Andra vill absolut inte ha det. Vad är normen, halal eller inte? Vad är det som ska märkas, om det ska märkas? Blir det särskilda food courts med halalkött? Eller kommer alla svenskar gå över till halal och muslimerna utgöra normen? Det man kan gissa är att segregationen kommer att tillta, i olika former. När det finns bestämda uppfattningar som krockar och alla inte kan få sin vilja fram samtidigt, så blir det så.

Religionen fortsätter att komma in på allt fler samhällsområden i Sverige där den inte varit förut. Det går bakåt, om man med framåt menar åt det sekulära hållet i den gemensamma samhällssfären. Från min horisont, som jag skrev lite om i ett tidigare blogginlägg, känner jag en sorts sorg i att ens behöva befatta mig med den här frågan. Helst vill jag inte behöva tänka på och fråga vilka böner som lästs över det kött jag köpt och kommer köpa framöver, men detta är nu verkligheten och vi behöver se sanningen i vitögat. Frågan är vad vi gör med den.

(Bilden: Holger Ellgaard, Wikipedia Commons)

Integrationen behöver inte fler Moderata PR-utspel

Moderaterna presenterade idag i samband med sitt Sverigemöte, en ”Integrationskommission” som ska ta fram politiska reformer på området. Det här är förstås tänkt att visa på seriositet och handlingskraft för att kunna locka tillbaka väljare som tappat förtroendet för partiet, men initiativet faller synnerligen platt.

DN Debatt sägs att kommissionen ska ”jobba koncentrerat under ett år och föreslå konkreta och genomförbara reformer som riksdag och regering kan fatta beslut om”. Men, Moderaterna är ju ett politiskt parti. Politiker och partier behöver inte ha färdiga reformer redo att sjösätta. Ska inte ens ha det! Eftersom allt ändå måste utredas/beredas igen innan det beslutas om.

Den tidigare ledarskribenten Alice Teodorescu, som nu rekryterats till M som tjänsteman, delade stolt listan på namn som ska delta i kommissionen på sociala medier. Listan består av ett gäng gamla moderater, inklusive partiledare Ulf Kristersson själv, kompletterat med en referens/expertgrupp med kända namn som Eli Göndör och Mauricio Rojas. Expertstödet ska signalera faktamässig tyngd, men det som dessa har att komma med är inte något nytt för dem som sysslar med politik. Det finns att tillgå redan för den som vill, både inom och utanför Moderaterna. De som sitter som förtroendevalda i de demokratiska församlingarna har dessutom i sin roll som beslutsfattare god tillgång till utredningsresurser och kunskap från tjänstemän, i det fallet de skulle vilja förändra något.

M integrationskommision

Vidare är integrationsfrågorna till sin karaktär oerhört svåra. Svårigheten handlar inte om att komma på saker som man kunde göra politiskt, utan om att komma överens om vilka saker som ska göras. Det handlar om den klassiska krocken mellan styrning och frihet, men det finns även andra dimensioner där människors åsikter går brett isär, som sådant som rör kultur och religion och dess inverkan på samhället. Är detta saker som politiken ska lägga sig i eller inte? Hur göra avvägningar mellan allas behov och önskningar?

Alla de här svårigheterna har vi blivit väl medvetna om i Medborgerlig Samling efter att ha knådat dessa frågor i flera år. Inte ens inom vårt relativt lilla parti blir vi helt överens. Hur svårt är det då inte inom ett stort parti som Moderaterna? Dessa värderingsfrågor är inte något som går att gena runt med en Integrationskommission, hur flashig den än är i sammansättning. Notera att även de i kommissionen förstås kommer att tycka olika om de ombeds tycka till om vilken politik Sverige behöver. Att inneha kunskap om något ger inte automatiskt vissa åsikter.

Förhoppningen att en sån här kommission, hur mycket input den än har från en ”objektiv” expertgrupp, ska göra att det finns förslag att klubba igenom i riksdagen om ett år, är i värsta fall okunnigt, i bästa fall bara ett billigt PR-trick.

Det Moderaterna råder skriande brist på är inte expertstöd eller fakta, utan en tydligare ideologisk kompass, bättre gräsrotskontakt och framför allt mer ryggrad för att stå på sig för något överhuvudtaget. För att ändra det behöver partiets interna kultur, ledarskap och hur dess medlemmar tillåts påverka partiets utveckling, adresseras. Hur ofta talar Moderaterna, eller för den delen andra partier, om vad deras medlemmar vill? Det är ju faktiskt en medlemsstyrd organisation. Eller ska vara i alla fall.

Förändring är smärtsamt, men Moderaterna har fortfarande mycket sådan kvar att göra för att få ordning på var partiet står egentligen politiskt. Så länge detta inte görs kommer ängsligheten att fortsätta och det blir omöjligt att sätta ner foten i svåra frågor som rör migration och integration. Reinfelds ande finns där alltjämt och svävar över partiet.

Integrationsfrågorna kommer alltså inte någon snabbt arbetande kommission tillsatt av Moderaterna lösa för varken Moderaterna själva eller för Sverige som helhet.

För att det ska hända något nytt på integrationsområdet behövs partier och politiskt aktiva som vågar dyka ner i och ta de svåra diskussionerna både internt och externt med andra partier och till slut landa i en ny riktning. Allt annat är bara substanslöst fluff och posering.

Tillbaka till 1984 – om språkets makt och makten över språket

I den offentliga debatten och från politiskt håll, har man under mycket lång tid duckat för frågor som rör värderingar och kultur kopplat till invandringen, något som är mycket olyckligt.

Varför det blivit så här kan man diskutera. Något som spelar in är konflikträdsla och ängslighet för att säga fel, att utpekas som fientlig eller mer specifikt främlingsfientlig. Det har inte gjort saken bättre att vi lever i en tid där språket och orden står i absoluta centrum av den offentliga debatten. Eller så kanske är det just på grund av denna utveckling som ängsligheten har uppkommit?

George Orwell insåg och skrev i sin bok 1984 om hur mycket makt som ligger i språket. I boken försökte allsmäktige Storebror styra människors åsikter och beteenden genom så kallat ”nyspråk”. Till hjälp fanns statliga instanser som Sanningsministeriet som städade bort historien och skrev om den, så att den passade makthavarnas agenda. Det som till varje pris inte fick ske var att varje individ gjorde sig en egen bild och åsikt om sakernas tillstånd. Sanningen skulle skapas centralt och allt som gjordes syftade till det.

Boken kom ut redan 1949 och det är fascinerande hur han redan då lyckades beskriva samhällstendenser som vi kan se nu, år 2019. Istället för att försöka påverka verkligheten, försöker man styra bilden av verkligheten genom språket.

Från både politik, media, myndigheter osv jobbar man idag hårt på att stämpla ut ord som olämpliga och man hittar hela tiden på nya sätt att benämna saker. I debatten som rör invandring flödar ord vars betydelse man försöker vrida på – åt sämre eller bättre håll – eller som man uppfunnit som vapen i en politisk kamp; migration, migrant, flykting, papperslös, främlingsfientlig, medmänsklig, integration, assimilation, socialt utsatt, rasifierad, islamofobi, rasist, IS-krigare, IS-återvändare, utsatt område o.s.v.

Ta begreppet ”papperslösa” exempelvis. Dessa är egentligen illegala invandrare. Genom den nya benämningen elimineras ordet ”illegal” och pekar istället på en utsatthet som de själva inte kan rå för (”..lösa”). Att begreppet illegala invandrare suddas ut till förmån för papperslösa blir ett sätt att skapa sympati och bedriva påtryckningar och regelrätt politik genom ord.

Den som använder ”fel” ord får acceptera att få sina intentioner ifrågasatta. De bemöts med klagomål på ordvalet, tillfället eller att det överhuvudtaget yppas. Bara vissa tillåts diskutera vissa ämnen överhuvudtaget, beroende på hudfärg, ursprung eller åsikt. Enstaka ordval tas som bevis för att en person är fientlig mot och vill andra illa. I värsta fall används orden som påtryckningsmedel gentemot en persons arbets- eller uppdragsgivare för att de ska ta avstånd från personen eller tysta den, så kallad ”deplatforming”.

Det är som att varje individ förlorat rätten att äga innebörden i det som man säger. Rätten har förflyttats någon annanstans.

Ju större inneboende makt som språket får, desto större makt kan man ha om man råder över språket och dess tolkning. Frågan är hur länge makten håller i sig och till vilken kostnad detta sker.

På sikt får detta mixtrande med språket allvarliga konsekvenser för hela det offentliga samtalet. Inte nog med att människor skräms till tystnad. Den ständiga omformningen av språket rycker undan förutsättningarna för att kunna mötas i diskussioner på ett bra sätt och verkligen förstå varandra. När man inte har gemensamma definitioner på ord och vad saker är och betyder, så uppstår friktion och frustration. Sakfrågorna hamnar i skymundan och viktiga frågor når aldrig själva diskussionsbordet och avhandlas på ett sakligt och respektfullt sätt, vilket vi också ser händer i dagens Sverige.

Nu senast igår fick Simförbundets ordförande lämna sin post för att hon vågade yppa sin åsikt om att hon inte tycker att barn i slöja ska visas på bild i idrottssammanhang. Hur kan det vara en helt orimlig ståndpunkt att ha, oavsett position? I andra länder i världen kämpar kvinnor för att slippa tvingas ha slöja på sig. Kvinnor slängs i fängelse och pryglas för att inte följa kläd- och sedlighetslagar. Men, nu är det här Sverige. Här satte den offentliga inkvisitionsapparaten med sociala medier, medier, opinionsbildare och makthavare, igång direkt och fungerade effektivt, som vanligt. Frågan är: Vad har egentligen vunnits i och med denna bortstädning? Jag kan däremot se tusentals förlorare. Ja hela landet förlorar! För vi har inte kommit någonstans i själva sakfrågan i och med detta. Vi har inte blivit klokare, mer respektfulla eller förstår varandra bättre.

Är inte allt detta ironiskt? I en tid där mångfald hyllas som mest, är den individuella rätten att ens yppa något och själv få bestämma hur det ska tolkas, som allra sämst.

Detta är otäckt och ett enormt orosmoln för Sveriges framtid. Ju brokigare landet blir – och denna utveckling går snabbt – desto mer olika åsikter och värderingar kommer finnas, desto mer oense kommer vi att vara om allt, överallt. Om åsiktsförtryck ska vara lösningen på detta, så kommer vi att förlora demokratin på köpet.

Underskatta inte Sveriges trauma

På tisdagen berättade Stiftelsen Växjö muslimer att de redan har mätt volymen inne på förskolan i samband med böneutropet – och att den inte överstiger 45 decibel.”

Frasen härrör från en nyhetsartikel om böneutropen som en moské i Växjö fått tillåtelse att göra på fredagar. Vi tar det igen och lite långsammare: Det finns alltså ett behov idag i Sverige att gå in i en förskola för att mäta ljudnivån på ett böneutrop på arabiska från en närliggande moské.

Från det offentligas håll och från den större delen av den politiska sfären har man tagit sig an frågan om böneutrop utifrån att det är en miljö- och hälsoskyddsfråga. Man duckar helt från andra men nog så viktiga aspekter. Frågan anses inte handla om själva innebörden i och syftet med böneutrop, signalerna av det och dess konsekvenser. Man ser det bara som en helt naturlig sak och anser att detta i fortsättningen ska diskuteras, analyseras och köpslås om i varje kommun, på varje plats där det kan bli aktuellt. Många debatter lär det att bli.

Min intention är dock inte att diskutera just den sakfrågan här, utan att höja blicken.

Att diskutera böneutrop i Sverige är något nytt. För 50 år sedan, 30 år sedan eller till och med 10 år sedan var det en icke-fråga. Den fanns inte här. Nu läser man om det på nyheterna. Det blir rättsfall. Ledarskribenter skriver om det. Man pratar om det på arbetsplatser och på sociala medier. Inte nog med att det är helt ny fråga för landets befolkning att behöva hantera, utan den rör också kultur och religion, något som sitter djupt i människors medvetande och liv och inte bara går att byta ut hur som helst, särskilt inte genom tvång utifrån. Det gör såna här frågor svåra, personliga och känslomässiga.

I det förändrade Sverige tvingas människor att ta ställning i frågor som i princip inte existerade förut som allmänna samhälls- eller politiska frågor. Gemene man måste nu göra sig åsikter om vem som får hälsa hur och i vilka sammanhang, vilka kläder eller symboler som är förtryckande eller kränkande – även sådana som har funnits i landet sedan urminnes tider och aldrig utgjort ett problem, huruvida personer på äldreboenden har rätt att känna sig trygga med vårdpersonal och har rätt att förstå vad de säger o.s.v.

När människor avkrävs svar i svåra frågor, så ökar även risken för att de ska behöva säga något som anses fel eller obekvämt för andra. Då ökar också friktionen mellan människor och konfliktnivån stiger. Notera: Få behöver egentligen ha ändrat åsikter, men när de plötsligt måste tycka till om något är bra eller dåligt, så blir de sårbara och utsätts för kritik och det är här vi står idag.

Personer som gillade Sverige som det var förut, som uppskattade det som fanns här då och inte vill ha till exempel böneutrop där de bor oavsett vad anledningen till det må vara, utmålas som inskränkta, egoister, främlingsfientliga eller rasister. Det här är resultatet utav naiva politiker, som inte såg några som helst negativa konsekvenser med en stor invandring förutom möjligen rent ekonomiska.

Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.

Sverige har förändrats på djupet och frågan nu är snarare hur förändrat det kommer att bli och hur fort det kommer att gå. Som invånare går det inte längre att värja sig emot det som sker och rygga för de svåra frågorna, även om man vill. Samtidigt orkar man inte hantera de personliga och känslomässiga konsekvenserna av att man ger sig in i detta getingbo av värderingar, religion och kultur. Befolkningen sitter helt enkelt i en rävsax.

Invandringen blev inte så som politikerna lät påskina. Det är ett gemensamt trauma som vi som land bär på.

I det här läget hade vi verkligen behövt eftertänksamma ödmjuka politiker med insikt om vad befolkningen varit med om och upplever i den stora förändring som pågår. Istället fick vi en rödgrön regering med stöd av C och L som tillsammans utgör de partier som visat minst förståelse för ovanstående utveckling. Snarare har dessa partier gjort extremt tydliga markeringar mot de partier och personer som vill och försöker lyfta även svårare och kulturellt relaterad problematik.

Samhällsproblemen i all ära, men vad kommer hända i Sverige med den ökande dissonansen mellan befolkningens upplevelse och politikernas önskebild av verkligheten? Den kommer inte direkt att minska föraktet och agget gentemot politiker. Vad händer när denna klyfta blir för stor?

Om jag är orolig inför framtiden? Ja, det är jag.