Invandrares integration är inte Sveriges ansvar

Sedan 1970-talet har det funnits en inställning i Sverige att alla som vill ska kunna få skydd och bo här. Tyvärr har den lett till allvarliga konsekvenser för landet. Skulden för det har lagts på Sveriges befintliga befolkning. Men det är inte så att vi gjort för lite, vi har snarare gjort för mycket. Vi behöver förändra hela vår inställning till ansvar som rör invandring.

Segregationen växer i Sverige. Invandrare och deras barn kan leva här i åratal, utanför det samhälle som svenskar och integrerade invandrare lever i. Många friska vuxna försörjs helt av svenska skattebetalare. Det kan dröja decennier till de blir självförsörjande, om någonsin.

Detta har tolkats som ett misslyckande av Sverige. Som att vi gjort för lite för att integrationen ska bli bättre och människor få jobb. Den slutsatsen är paternalistisk och gör dem som kommit hit ovilliga att bidra och ta ansvar själva. Den har också skapat jordmån för en respektlös attityd till oss som bor här.

Att människor fått skydd i Sverige eller bara flyttat hit, borde inte innebära att de har rätt att leva på den befolkning som redan bor här. Att vi exempelvis ska betala för tolk till alla invandrare, kanske hela deras liv, är orättfärdigt.

Vårt välfärdssystem är ett försäkringssystem som ska träda in när människor hamnar i trångmål, blir sjuka e.d. Det var inte tänkt som permanent försörjning för personer som väljer att flytta till Sverige. Inte heller borde skattebetalarna behöva lägga miljarder på ”integrationsåtgärder”.  

Det går inte heller att skapa jämlikhet mellan i princip ett herre-folk som betalar och de som lever på dessas allmosor som permanent försörjning. Jämlikhet kan man bara ha mellan någorlunda jämbördiga parter där båda har ansvar och respekt för varandra.

”Att tycka det bästa för invandrare är att stanna i Sverige, även om de inte lyckats eller vill bli en del av det svenska samhället, lära sig språket osv, det är inte humant eller snällt.”

Assimilation har som begrepp blivit bannlyst i Sverige, men beskriver bättre än ”integration” hur invandring blir något positivt. Det innebär att den som invandrar anpassar sig till det nya landet och dess samhällskultur. Sedan får denne ha traditioner eller religion privat, så länge det inte inkräktar på andras frihet eller hotar samhällets strukturer eller värderingar i stort.

Kommer man till ett land som Sverige, där kunskapsnivån är hög, jobben är avancerade, samhället är präglat av samarbete människor emellan och där man behöver stort humankapital för att klara att navigera, då måste man också anpassa sig till det.

Att tycka det bästa för invandrare är att stanna i Sverige, även om de inte lyckats eller vill bli en del av det svenska samhället, lära sig språket osv, det är inte humant eller snällt. Då är det bättre att hjälpa dem till andra länder där de kan språket, där det finns liknande kultur eller religion som de själva har och där deras utbildning och insatser kan passa in och värderas. Utvandring och återvandring har således också viktiga roller att spela i en fungerande och human värld.

Som jag skrev i en debattartikel nyligen i Göteborgs-Posten finns en mångfald av länder och kulturer. Alla länder måste inte vara lika och alla människor kommer inte att passa in överallt. Här i Sverige bygger samhället och dess system just på personligt ansvarstagande. Detta går inte att helt bortse från bara för att det handlar om invandring och invandrare.

En helt ny grundinställning behövs i Sverige. Vi måste göra oss av med föreställningen att befolkningen här har ansvar att försörja människor som flyttar hit och förändra deras värderingar eller kultur så att de passar in. Det kommer inte att bygga ett hållbart samhälle på sikt.