religion

Hämt-halal och segregation

När vi köpt hämtmat till familjen ibland, så har det då och då blivit deras favorit: Chicken Tikka Masala från Little India, en restaurangkedja som finns i Stockholmstrakten. Eftersom vi bor ganska nära Kista galleria så har jag handlat det där i food courten.

För ett tag sedan noterade jag en ny skylt i bakgrunden hos Little India med arabiska bokstäver och texten HALAL. Vad menar de, undrade jag. Att man kan få halalkött om man vill? Eller är allt deras kött halal? Jag frågade och de svarade att all kyckling de serverar är halalkyckling. Det kom som en överraskning för mig.

Halalslakt enligt islam utförs genom att halspulsådern skärs av när djuren är vaket och närvarande och djuret ska sedan förblöda. Som jag förstått det, så måste djur som halalslaktas i Sverige bedövas först. Problemet är att detta sätt inte är äkta halal och därmed köper många restauranger in importerat halalkött. Men sedan är det också andra krav som måste uppfyllas för att köttet ska anses vara äkta halal. Slakten ska övervakas av rätt muslimsk person (jag kan inte detaljerna), djuren vara vända mot Mecka och läsas böner över.

Jag vet inte exakt hur mycket halalkött som produceras i Sverige. Dock, även om det vore så att köttet kom från Sverige och djuren inte hade dött en plågsam död, så vill jag ändå varken köpa eller äta religiöst ritual-slaktat kött. Så är det bara. Därmed försvann den här Tikka Masalan från min meny.

Min förvåning var ändå inte jättestor, med tanke på att det är Kista galleria. Till ytan är det ett fräscht, modernt, köpcentrum i utkanten av Stockholms stad. Gallerian, som har öppet till kl 21 varje kväll, ligger granne med stadsdelar som Husby och Rinkeby. På dagen fylls av personer som arbetar i de många IT-företag som ligger där omkring. Kvällstid är det annorlunda. Då hör och ser man nästan bara människor med utländskt ursprung där. Massa främmande språk, kläder, massa slöjor. Det finns nästan inga ljushåriga där alls. Det känns som om man befinner sig i ett annat land.

Att det blir en konkurrensfördel för dem som säljer mat i gallerian, att tydligt skriva ut att det är halal, kan jag tänka mig. Konsekvenserna av det blir dock även att kunder som tycker som jag, känner mindre intresse av att komma till gallerian. Segregationen tar således några kliv framåt och integrationen några bakåt. Jag har redan dragit ner på min vistelse i Kista galleria, trots att det bara ligger ett par kilometer bort fågelvägen ifrån där jag bor. Alla rån och annat som skett runt Kista ger ingen bra känsla och det känns otryggt.

Åter till Tikka Masalan. I centrala Stockholm vid Hötorget finns en välkänd food court som heter Kungshallen. Där finns en annan Little India. Kanske är kund-klientelet annorlunda där och de därmed inte har halalkött? Jag gick dit och frågade. De sa att deras kyckling och lamm var halal. De hade bara ingen skylt där som visade det, som i Kista.

Av nyfikenhet frågade jag vidare bland de olika matställena på nedervåningen i Kungshallen. Hade de halalkött? På det libanesiska stället var allt halalkött, utom oxfilén. På kebab- och pizza-stället var allt halal. De visade mig certifikatet från deras leverantör av kött. Det var någon polsk certifiering. På Chopsticks så visste personen i kassan inte ens vad halal var. På PONG, asiatisk mat, så sa de att de inte hade halalkött. Jag frågade även på Grekiska kolgrillen på gatuplanet. De sa att deras kött var halal, i alla fall kycklingen. De verkade lite förvirrade.

Jag vet inte hur sanningsenliga alla var. Min fråga tolkade de som att jag ville ha halalkött själv, så de ville nog framställa sig i god dager. Dock lär även motsatsen kunna ske, att om någon säger att de inte vill ha halal-kött, så kan de påstå sig inte ha det fastän de egentligen har det. Hur ska man veta?

Av detta har jag lärt mig att bara för att det inte står tydligt ”halal”, så betyder det inte att det inte är just halal. Efter min lilla begränsade research drar jag slutsatsen att det lär vara många gånger vanligare med halalkött än jag trott. Hur många gånger har jag egentligen ätit det utan att veta om det? Hundratals, skulle jag gissa. Så länge det är tillåtet att sälja även utländskt halalkött i Sverige, så står det ju restaurangerna fritt att använda det. Kunderna avgör på den fria marknaden vad de väljer att köpa, både på restauranger och i mataffärerna.

I Sverige är vi vana att prata om innehåll i livsmedel. Frågan om ritual-slaktat kött är dock en annan och betydligt nyare. Det är ett sorts religiöst innehåll i livsmedel. På Livsmedelsverkets sida läste jag begreppet ”etisk märkning”. Som vanligt ligger vi långt efter i att diskutera de här frågorna i Sverige. Ligger efter i att ens förstå att det finns något att diskutera.

Vad kommer hända framöver? Vissa vill absolut ha halalkött. Andra vill absolut inte ha det. Vad är normen, halal eller inte? Vad är det som ska märkas, om det ska märkas? Blir det särskilda food courts med halalkött? Eller kommer alla svenskar gå över till halal och muslimerna utgöra normen? Det man kan gissa är att segregationen kommer att tillta, i olika former. När det finns bestämda uppfattningar som krockar och alla inte kan få sin vilja fram samtidigt, så blir det så.

Religionen fortsätter att komma in på allt fler samhällsområden i Sverige där den inte varit förut. Det går bakåt, om man med framåt menar åt det sekulära hållet i den gemensamma samhällssfären. Från min horisont, som jag skrev lite om i ett tidigare blogginlägg, känner jag en sorts sorg i att ens behöva befatta mig med den här frågan. Helst vill jag inte behöva tänka på och fråga vilka böner som lästs över det kött jag köpt och kommer köpa framöver, men detta är nu verkligheten och vi behöver se sanningen i vitögat. Frågan är vad vi gör med den.

(Bilden: Holger Ellgaard, Wikipedia Commons)

Annonser

Integrationen behöver inte fler Moderata PR-utspel

Moderaterna presenterade idag i samband med sitt Sverigemöte, en ”Integrationskommission” som ska ta fram politiska reformer på området. Det här är förstås tänkt att visa på seriositet och handlingskraft för att kunna locka tillbaka väljare som tappat förtroendet för partiet, men initiativet faller synnerligen platt.

DN Debatt sägs att kommissionen ska ”jobba koncentrerat under ett år och föreslå konkreta och genomförbara reformer som riksdag och regering kan fatta beslut om”. Men, Moderaterna är ju ett politiskt parti. Politiker och partier behöver inte ha färdiga reformer redo att sjösätta. Ska inte ens ha det! Eftersom allt ändå måste utredas/beredas igen innan det beslutas om.

Den tidigare ledarskribenten Alice Teodorescu, som nu rekryterats till M som tjänsteman, delade stolt listan på namn som ska delta i kommissionen på sociala medier. Listan består av ett gäng gamla moderater, inklusive partiledare Ulf Kristersson själv, kompletterat med en referens/expertgrupp med kända namn som Eli Göndör och Mauricio Rojas. Expertstödet ska signalera faktamässig tyngd, men det som dessa har att komma med är inte något nytt för dem som sysslar med politik. Det finns att tillgå redan för den som vill, både inom och utanför Moderaterna. De som sitter som förtroendevalda i de demokratiska församlingarna har dessutom i sin roll som beslutsfattare god tillgång till utredningsresurser och kunskap från tjänstemän, i det fallet de skulle vilja förändra något.

M integrationskommision

Vidare är integrationsfrågorna till sin karaktär oerhört svåra. Svårigheten handlar inte om att komma på saker som man kunde göra politiskt, utan om att komma överens om vilka saker som ska göras. Det handlar om den klassiska krocken mellan styrning och frihet, men det finns även andra dimensioner där människors åsikter går brett isär, som sådant som rör kultur och religion och dess inverkan på samhället. Är detta saker som politiken ska lägga sig i eller inte? Hur göra avvägningar mellan allas behov och önskningar?

Alla de här svårigheterna har vi blivit väl medvetna om i Medborgerlig Samling efter att ha knådat dessa frågor i flera år. Inte ens inom vårt relativt lilla parti blir vi helt överens. Hur svårt är det då inte inom ett stort parti som Moderaterna? Dessa värderingsfrågor är inte något som går att gena runt med en Integrationskommission, hur flashig den än är i sammansättning. Notera att även de i kommissionen förstås kommer att tycka olika om de ombeds tycka till om vilken politik Sverige behöver. Att inneha kunskap om något ger inte automatiskt vissa åsikter.

Förhoppningen att en sån här kommission, hur mycket input den än har från en ”objektiv” expertgrupp, ska göra att det finns förslag att klubba igenom i riksdagen om ett år, är i värsta fall okunnigt, i bästa fall bara ett billigt PR-trick.

Det Moderaterna råder skriande brist på är inte expertstöd eller fakta, utan en tydligare ideologisk kompass, bättre gräsrotskontakt och framför allt mer ryggrad för att stå på sig för något överhuvudtaget. För att ändra det behöver partiets interna kultur, ledarskap och hur dess medlemmar tillåts påverka partiets utveckling, adresseras. Hur ofta talar Moderaterna, eller för den delen andra partier, om vad deras medlemmar vill? Det är ju faktiskt en medlemsstyrd organisation. Eller ska vara i alla fall.

Förändring är smärtsamt, men Moderaterna har fortfarande mycket sådan kvar att göra för att få ordning på var partiet står egentligen politiskt. Så länge detta inte görs kommer ängsligheten att fortsätta och det blir omöjligt att sätta ner foten i svåra frågor som rör migration och integration. Reinfelds ande finns där alltjämt och svävar över partiet.

Integrationsfrågorna kommer alltså inte någon snabbt arbetande kommission tillsatt av Moderaterna lösa för varken Moderaterna själva eller för Sverige som helhet.

För att det ska hända något nytt på integrationsområdet behövs partier och politiskt aktiva som vågar dyka ner i och ta de svåra diskussionerna både internt och externt med andra partier och till slut landa i en ny riktning. Allt annat är bara substanslöst fluff och posering.

Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen

Invandringen till Sverige har förändrat landet och kommer att göra så än mer framöver. Ändå diskuteras dessa frågor bara högst ytligt inom politiken. Svåra frågor om hur vi ska klara leva med varandra och komma överens i samhället, eller hur den stora segregationen kommer påverka landet på sikt, har ännu inte blivit föremål för diskussion. Jag tog upp en del kulturella aspekter i mitt blogginlägg förra veckan, Underskatta inte Sveriges trauma, och fortsätter nu på detta tema.

Eli Göndörs tankeväckande bok Religionskollision som handlar om integration/assimilation lyfter fram en intressant aspekt som jag inte hört talas om i många sammanhang; att resultatet av invandringen till ett land också beror på vilken kultur den grupp som flyttar dit har. Då menas inte bara från vilket land de kommer eller vilken religion de har, utan också om de är vana vid att vara i minoritet eller majoritet i ett land.

Minoritetsvana invandrargrupper är vana vid att smälta in men ändå samtidigt behålla sin kultur och traditioner i privatlivet. Framför allt ställer de inte stora krav på att omgivningen där de befinner sig, ska anpassa sig till dem. Majoritetsvana grupper gör däremot det. Här hamnar en stor del muslimska grupper.

Göndör tar exempelvis upp att män från vissa kulturer har svårt att ställa om från majoritet- till minoritetsposition om de emigrerar. Denna omställning kan ta sig destruktiva uttryck. Vissa kulturella sedvänjor kan till och med förstärkas i Sverige jämfört med personernas hemland. De som är vana vid patriarkala strukturer där mannen är familjeöverhuvud, kan bli ännu mer kontrollerande gentemot kvinnor, vilket vi också har sett.

Det som tas upp i boken säger mig för det första att för att ta ställning i migrationsfrågor räcker det inte att beakta invandringens volymer, man behöver också gräva djupare i vad den kan föra med sig i form av värderingar och kultur. Invandrades synsätt är också viktig när det handlar om bemötandet gentemot dem ur ett integrations/assimilations-perspektiv.

Det är alltså inte någon självklarhet att invandrade ställer en massa krav på det land de kommer till. Kanske låter det som en banal och självklar insikt, men jag tycker mig se tendenser hos de politiska makthavare som styrt under de senaste årtiondena, att tro just det. Politikerna verkar redan från start ha bestämt sig för att invandrade kommer att ställa krav och att Sverige som land därför måste anpassa sig. Sverige är redan så inne på att anpassa sig så att det görs redan ens innan det kommer krav.

En fråga Göndör tar upp särskilt är vad som händer när majoritetsvana möter andra majoritetsvana, som när majoritetsvana invandrargrupper möter majoritetssamhället i Sverige. Hur reagerar dessa på varandra? Hur ska man hantera den från befolkningens sida? Hur är det på politisk nivå?

Jag skulle säga att inspel från politiskt håll i frågor som rör den problematiken är nästan helt frånvarande. Visst tangerar man det i enskilda frågor om hedersvåld, polisens kapacitet, när det byggs ännu en moské eller när burkinis dyker upp i våra sportaffärer. Man ser däremot inte dessa situationer eller händelser i ett större perspektiv, som en del av ett sammanhang.

Användning av ordet anpassning (av någon till något) försöker undvikas till varje pris inom politiken när det talas om invandring, trots att det alltid kommer att ske sådan, må den vara passiv eller aktiv. Det är som om politikerna hoppas att deras agerande på något magiskt vis skulle göra att ingen skulle behöva anpassa sig och det vore möjligt att alla blir nöjda samtidigt. Så är det förstås inte.

Med tanke på den undfallenhet, närapå undergivenhet, som politikerna uppvisat i kulturella frågor relaterade till invandring, så är frågan om Sverige överhuvudtaget kan liknas vid ett ”majoritetssamhälle”, dvs som ser sitt eget sätt att värdera och göra saker på, allt det som ligger till grund för lagar och samhällets funktion, som positivt. Snarare har politiska beslut tagits aktivt för att gynna hitflyttade gruppers särart och kultur med bidrag och särbehandling.

Sverige, baserat på politikernas agerande, beter sig nästan som en minoritetsgrupp – om än stor – som ska följa de nyinflyttade och bara acceptera som det blir här när de andras värderingar och viljor styr. Här tror jag att den större delen av det politiska etablissemanget är på kollisionskurs med befolkningen.

De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa.

Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?

Underskatta inte Sveriges trauma

På tisdagen berättade Stiftelsen Växjö muslimer att de redan har mätt volymen inne på förskolan i samband med böneutropet – och att den inte överstiger 45 decibel.”

Frasen härrör från en nyhetsartikel om böneutropen som en moské i Växjö fått tillåtelse att göra på fredagar. Vi tar det igen och lite långsammare: Det finns alltså ett behov idag i Sverige att gå in i en förskola för att mäta ljudnivån på ett böneutrop på arabiska från en närliggande moské.

Från det offentligas håll och från den större delen av den politiska sfären har man tagit sig an frågan om böneutrop utifrån att det är en miljö- och hälsoskyddsfråga. Man duckar helt från andra men nog så viktiga aspekter. Frågan anses inte handla om själva innebörden i och syftet med böneutrop, signalerna av det och dess konsekvenser. Man ser det bara som en helt naturlig sak och anser att detta i fortsättningen ska diskuteras, analyseras och köpslås om i varje kommun, på varje plats där det kan bli aktuellt. Många debatter lär det att bli.

Min intention är dock inte att diskutera just den sakfrågan här, utan att höja blicken.

Att diskutera böneutrop i Sverige är något nytt. För 50 år sedan, 30 år sedan eller till och med 10 år sedan var det en icke-fråga. Den fanns inte här. Nu läser man om det på nyheterna. Det blir rättsfall. Ledarskribenter skriver om det. Man pratar om det på arbetsplatser och på sociala medier. Inte nog med att det är helt ny fråga för landets befolkning att behöva hantera, utan den rör också kultur och religion, något som sitter djupt i människors medvetande och liv och inte bara går att byta ut hur som helst, särskilt inte genom tvång utifrån. Det gör såna här frågor svåra, personliga och känslomässiga.

I det förändrade Sverige tvingas människor att ta ställning i frågor som i princip inte existerade förut som allmänna samhälls- eller politiska frågor. Gemene man måste nu göra sig åsikter om vem som får hälsa hur och i vilka sammanhang, vilka kläder eller symboler som är förtryckande eller kränkande – även sådana som har funnits i landet sedan urminnes tider och aldrig utgjort ett problem, huruvida personer på äldreboenden har rätt att känna sig trygga med vårdpersonal och har rätt att förstå vad de säger o.s.v.

När människor avkrävs svar i svåra frågor, så ökar även risken för att de ska behöva säga något som anses fel eller obekvämt för andra. Då ökar också friktionen mellan människor och konfliktnivån stiger. Notera: Få behöver egentligen ha ändrat åsikter, men när de plötsligt måste tycka till om något är bra eller dåligt, så blir de sårbara och utsätts för kritik och det är här vi står idag.

Personer som gillade Sverige som det var förut, som uppskattade det som fanns här då och inte vill ha till exempel böneutrop där de bor oavsett vad anledningen till det må vara, utmålas som inskränkta, egoister, främlingsfientliga eller rasister. Det här är resultatet utav naiva politiker, som inte såg några som helst negativa konsekvenser med en stor invandring förutom möjligen rent ekonomiska.

Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.

Sverige har förändrats på djupet och frågan nu är snarare hur förändrat det kommer att bli och hur fort det kommer att gå. Som invånare går det inte längre att värja sig emot det som sker och rygga för de svåra frågorna, även om man vill. Samtidigt orkar man inte hantera de personliga och känslomässiga konsekvenserna av att man ger sig in i detta getingbo av värderingar, religion och kultur. Befolkningen sitter helt enkelt i en rävsax.

Invandringen blev inte så som politikerna lät påskina. Det är ett gemensamt trauma som vi som land bär på.

I det här läget hade vi verkligen behövt eftertänksamma ödmjuka politiker med insikt om vad befolkningen varit med om och upplever i den stora förändring som pågår. Istället fick vi en rödgrön regering med stöd av C och L som tillsammans utgör de partier som visat minst förståelse för ovanstående utveckling. Snarare har dessa partier gjort extremt tydliga markeringar mot de partier och personer som vill och försöker lyfta även svårare och kulturellt relaterad problematik.

Samhällsproblemen i all ära, men vad kommer hända i Sverige med den ökande dissonansen mellan befolkningens upplevelse och politikernas önskebild av verkligheten? Den kommer inte direkt att minska föraktet och agget gentemot politiker. Vad händer när denna klyfta blir för stor?

Om jag är orolig inför framtiden? Ja, det är jag.

Enligt kyrkan är jag dålig

Jag har hört och sett det förut, men jag var ändå tvungen att gråta en stund den här gången. Min kyrka, Svenska kyrkan, säger att jag står för något ”inhumant”. Det smärtar mig.

I juluppropet talar en mängd kyrkor till regeringen – denna gång vilken asylpolitik den ska föra – men jag tar självklart åt mig ändå. Jag är också politiskt aktiv och har politiska åsikter.

Min kyrka blir allt mer politiserad, och det gör ont. Jag vill kunna vara med i min kyrka, utan att känna att mitt politiska engagemang i dess ögon gör mig till en dålig människa. Min religion och gemenskapen inom en kyrka är inte samma sak som politik. Det är två olika saker som måste hållas isär anser jag som värnar en sekulär stat.

Politiken handlar om hanteringen av våra gemensamma resurser. Det handlar om den helhet som utgörs av våra gemensamt beslutade system, lagar och regler, som fantastiskt nog har gjort att vi lyckats nå sådant som religionsfrihet, yttrandefrihet, säkerhet, jämställdhet och sådant som ett fungerande rättsväsende, tillgång till utbildning och sjukvård med mera.

Allt detta har inte kommit till oss över en natt eller utav en slump. Det kommer sig av vilja och en strävan under lång tid. Det har inneburit förhandlingar, prioriteringar, gränsdragningar, tuffa beslut. Människor har bidragit med tillit, tid, avstått resurser och har gett andra frihet, för att de vet att de också får del av detta.

Jag tror på att försöka bevara och vidareutveckla det positiva vi lyckats uppnå det senaste århundradet. Mitt politiska engagemang handlar om att genom samhällsdebatten och det demokratiska systemet, bidra till en bättre, tryggare värld, med start här i Sverige eftersom det är den enhet vi har direkt rådighet över.

Genom att ta väl hand om de samhällsstrukturer och det välstånd vi har, har vi möjlighet att fortsätta att dela vårt välstånd med andra och hjälpa; både med ekonomiska resurser, men också genom att bidra till att skapa fler platser i världen där människor kan vara säkra och fria.

För att få hållbarhet i systemen krävs att vi ser hur varje del hänger ihop med helheten, tänker efter och agerar på rätt saker i rätt tid för. Medkänsla eller att vilja väl räcker inte som verktyg för att bedriva politik. Politik handlar om att hitta det minst dåliga i varje situation sett utifrån ett helhetsperspektiv. För att åstadkomma det behövs förutom ett gäng grundläggande värderingar även kunskap, eftertanke, logik, avvägningar och prioriteringar.

Vårt samhälle är fantastiskt i att vi kan – utanför politiken – engagera oss i det vi vill. Göra vad vi vill med vår tid, med det vi har. Det är hit vår strävan lett oss. Men det är inte tillräckligt för kyrkan, som säger åt regeringen vad den ska göra. Välvilja för stunden i enskilda politiska frågor är motsatsen till långsiktigt förvaltande av ett stort system med chans till idog, ständig förbättring.

Sverige har inte blivit så rikt och välmående för att en kyrka eller trosinriktning har fått sätta agendan, utan snarare för att kyrkan/kyrkorna har tagit ett steg tillbaks för att tydliggöra skillnaderna där emellan. Kyrkan har sin roll och politiken har sin. Ska vi tolka utvecklingen som att kyrkan vill ta steg tillbaks? Har kyrkan planer på att framöver uttala sig om skattepolitik och annat?

Det är ingen omöjlighet för kyrkan anser jag, att arbeta för en bättre värld, humanism och medkänsla, på andra sätt än de som den har valt på sistone.

Jag är ledsen över att min kyrka inte förstår eller uppskattar det jag försöker göra och använda min drivkraft och tid till. Tröst finner jag ändå hos min Gud som ser vad jag gör och varför. Min Gud kommer jag att ha kvar även om jag bestämmer mig för att till slut lämna kyrkan fastän jag egentligen inte vill eftersom det är mitt ”hemma”.

Det är kanske utgången i nästa kyrkoval som får avgöra om jag stannar i Svenska kyrkan eller inte. Då kommer jag att vara mer påläst och förberedd än nånsin förr inför ett kyrkoval.

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” (Luk. 23:34)