Betraktelser

Sverige backar i utvecklingen när identitetsbyggandet blir huvudsak

Invandrade kvinnor som kämpar mot hedersförtryck i Sverige, så som Amineh Kakabaveh (V) eller Maria Hind Alias (S), väcker stora negativa känslor och motarbetas av sina respektive partier. Nu har Amineh till och med uteslutits av Vänsterpartiet.

Med tanke på att deras partier påstår sig värna kvinnors rättigheter och frihet är detta helt ologiskt. Logiskt blir det om man betänker att det inte är sakfrågan det handlar om, utan något annat. Det handlar om att dessa partiaktiva ser fel offer och förövare. Narrativet är fel. Enligt svenska feminister och de politiska partier som kallar sig feministiska, utgör fienden den vite svenske mannen. Utländska män ses däremot som utsatta offer i vårt land, även om de begått hemskheter utomlands i IS namn eller begränsar kvinnor på basis av religiös fundamentalism.

Reaktioner och ageranden som främst syftar till att bygga samhörighet och identitet kring att bekämpa en viss utpekad motståndare kan ses överallt idag. Konsekvenserna av detta blir tyvärr att viktiga nyanser, även själva sakfrågorna, hamnar i skymundan. Själva kampen blir huvudsaken – inte vart man faktiskt vill nå.

Ett annat exempel på detta är Pride och regnbågsflaggan. Pride handlade ursprungligen om att arbeta för genomslag för vissa principer och värden i samhället, så som individuell frihet och inkludering. Nu handlar det allt mer om att mobilisera mot ”fiender” för att stärka den egna identiteten.

Pride Stockholm portade partiet jag är med i, Medborgerlig Samling (MED), både i år och förra året, från att ställa ut i Pride park, baserat på högst luddiga argument. Helt plötsligt var Prides värden om inkludering som bortblåsta. Att det skulle handla om att MED inte stödjer Prides strävan för ökad frihet och rätt för människor att leva som de vill, är bara nonsens. MED är ett livsstilsliberalt parti. Däremot böjer vi oss inte okritiskt inför den nu så populära identitetspolitiken (behandling utifrån grupptillhörighet) och postmoderna teorier om behovet av kollektiv skuldbeläggning av västvärlden, vita män, med flera. Dessutom anser MED att intellektuella samtal och problematisering inte bara får ske utan bör ske, om allt, även känsliga frågor. På grund av ovanstående utgör man tydligen ett hot, trots att det inte på något vis går emot Prides grundvärden.

Att flagga med regnbågsflaggan har också gått från att vara ett aktivt positivt val till ett krav för att signalera att man står på ”rätt” sida. Utebliven flagga vid uppmaning att man ska sätta upp den, tolkas som att man är emot homosexuella och transpersoner etc vilket innebär att man står på ”fel” sida. Att säga nej till dyra HBTQ-certifieringar likaså.

Allt tal om mångfald just nu är ytterligare ett exempel som illustrerar det här fenomenet på ett ganska komiskt sätt. De som säger sig vurma för just mångfald är ofta de allra minst toleranta för olika åsikter hos människor. Med andra ord är de inte främst för mångfald, utan gillar att känna sig som en av dem som tycker mångfald är bra – men bara i teorin.

Ett allt viktigare mål handlar således om identitetsbyggande. Vem vill jag stödja? Vilka tillhör jag? På vilken sida står jag? Att tydligt visa upp var man står blir då centralt. Att samhället förändras så att bra och rätt moral och värderingar får genomslag i praktiken är mindre viktigt.

Att människor behöver känna samhörighet, att de är del av något, är förstås inget nytt, men min hypotes är att detta blir allt starkare drivkrafter i dagens samhälle. Det verkar finnas ett behov som inte tillgodoses på annat sätt, så att det kommer ut i sammanhang där det egentligen inte är särskilt konstruktivt eller bra. Vi verkar råda brist på gemenskaper.

Allt det här är högst problematiskt för samhällsutvecklingen då det gör att viktiga förändringar i samhället inte kommer till stånd. Och än värre: Vi är på väg att förlora viktiga landvinningar som gjorts.

Om det är viktigare att stå på ”mångfaldens sida” än att bidra med faktisk tolerans i handling gentemot andra, så kommer toleransen att minska. Om att bekämpa hedersförtryck bara är en accessoar att posera med på papper eller i trygga sammanhang där inget mothugg ges, så kommer de som vill sprida hedersförtryck att fortsätta kunna jobba ostört. Och om partipolitiken reduceras till vackra ord och signalering för att samla stöd för sitt ”lag”, så kanske man till slut får…. något som liknar Sverige; ett paralyserat land där samhällsproblemen bara växer och växer men inga förmår ställa sig på bromsen och styra in på en annan väg.

Annonser

Outnyttjad mänsklig drivkraft ger samhällsskadliga beteenden

Jag besökte Vasamuséet i Stockholm häromveckan. Att bli påmind om människors hårda liv och slit i gamla tider, i detta fall på 1600-talet, är alltid tankeväckande. Insikten om att människan har en inre drivkraft att inte bara överleva, utan ett behov att kämpa för saker och komma vidare, blir så påtaglig.

När jag jämför då med nu dyker denna fråga upp: Vad händer i ett samhälle där det inte längre finns något att kämpa för? I ett samhälle där röda mattan är utrullad och allt grundläggande bara finns där?

Samhället där mjuka kuddlandningar är norm

Jag tänker förstås på hur vårt samhälle ser ut idag. Mjuka kuddlandningar är idag institutionaliserade. Efter varje misslyckande ges en ny skjuts framåt för en ”svag och utsatt”. Det ges en ny chans, mer sympati, hjälp och pengar.

Här invänder säkert några ”ja men det gäller inte alla, alla får inte massor med hjälp” och det stämmer förstås. Vilka som landar i de största kuddhögarna varierar. I dagens läge ges exempelvis brottslingar mer sympati och stöd än pensionärer. Men jämför man nutiden med gamla tider så är det på det stora hela mycket annorlunda. Idag är kuddlandningarna en princip från det allmännas sida, men principen tillämpas också i samhället i stort.

Synen på människor som offer är en så integrerad del i allt att även om inga verkliga offer finns, så måste sådana ”uppfinnas” och pekas ut, eftersom målet är att tycka synd om och få känna känslan av att hjälpa. Det märkliga här är att denna stora sympati och verkliga problem samexisterar, men ändå löses inte de verkliga problemen. Varför?

Svaret på den frågan kan ligga just i denna utveckling. Eftersom mycket bara finns där för alla, så har dagens människor inte fått öva sig i att slita och kämpa med svåra saker. Här spelar också den höga levnadsstandard vi lyckats bygga upp med hjälp av teknik och ekonomi en stor roll. Det mest grundläggande är redan säkrat. Vad ska man göra då?

De som inte möter motstånd utvecklar inte egenskaper och får inte erfarenheter som stärker dem och deras självförtroende och självkänsla. I dagens samhälle saknar framför allt de yngre generationerna både verktyg och mod att tackla svåra problem och utmaningar. De har helt enkelt inte fått lära sig det. Det leder till att de inte heller får känna den där stora tillfredsställelsen av att ha presterat väl och lyckats med något. Att det här ger negativa effekter på deras välmående är inte särskilt svårt att räkna ut.

Behovet av att känna sig behövd

Tittar man på hur det ser ut i samhället i stort så har det hänt mycket som går i denna riktning. På allt färre ställen i arbetslivet skapar man konkreta saker och gör prestationer som man kan få en kick av och känna sig stolt över. Jobben blir säkrare och färre skadas, men jobben har också blivit mer urvattnade och handlar om kommunikation och abstrakta saker som att ”samverka”, ”nätverka”, ”påverka” medan man ”lever upp till värdegrunden”. Dessa jobb kan man utföra lite hur som helst och fortfarande sägas göra jobbet.

Det är inte förvånande att samhället fylls av tonårsliknande aktivism, då det finns ett stort behov av att känna sig bra och delaktig som inte tillgodoses – och det finns tid att syssla med detta på. Människor tror idag på fullaste allvar att de gjort en stor insats när de skrivit en tweet eller skrivit under på en protestlista där de ”markerat” sitt motstånd mot något. I själva verket har de i princip inte gjort något. Det kräver inget mod och kostar inget varken i tid eller ansträngning.

På ställen ute i världen fängslas eller till och med dödas personer för att de uttryckt sina åsikter. Det finns således definitivt problem i världen att jobba med, även här i Sverige. Men istället sysslar människor här med organiserad anmälnings- och angiveriverksamhet på nätet för att sätta dit personer som uttrycker sig ”fel”. Allt för att angivarna ska få känna känslan av att vara del av något större och tillfredsställelsen av att ha kämpat mot hemska fiender – men som i själva verket då bara är vanliga medmänniskor som säger sin åsikt. Det är enkelt, ger en kick och är riskfritt, i alla fall jämfört med exempelvis att jobba för mänskliga rättigheter ute i världen eller vara volontärer på härbärgen för hemlösa.

Radikalfeminismen är ett annat exempel på skadlig snedtändning, mer ideologisk och utstuderad sådan, orsakad av oanvänd energi som riktas åt fel håll. Kampen fyller ett behov av att känna sig behövd och kämpa för det goda, men sker i en trygg miljö där själva kampen inte är någon riktig kamp.

Det finns otroligt viktiga kamper som skulle kunna föras av feminister, så som att ta sig an religiösa patriarker som härjar i förorterna och begränsar kvinnors frihet, men de fienderna är för svåra. Istället riktar sig radikalfeministerna mot de redan väl agerande jämställda svenska männen. Dessa kommer inte att göra något motstånd, för de beter sig redan väl och att det skulle se illa ut om de öppnar munnen och ifrågasätter. Radikalfeministerna har ingen aning om hur kampen mot de religiösa skulle föras, inte heller klarar de det då modet och förmågan saknas. Att ignorera framstegen i jämställdhetssträvan, så som att kvinnor nu återfinns i alla delar av samhället och även i ledande positioner, blir också en naturlig del i detta. Framsteg som dessa innebär att behovet av kampen minskar och därmed behovet av dem som kämpar. Med andra ord är framstegen inte att hylla, eftersom det är kampen i sig som är målet.

Ett samhälle som går i takt med människans natur ställer krav på människor

Det jag vill säga med den här texten är definitivt inte att vi borde spola tillbaka tiden till då vi inte hade avancerad teknologi, sjukvård, skola och sociala skyddsnät. Däremot tror jag att vi måste vända åter på några punkter och modifiera de principer som vi tillämpar i olika sammanhang.

Den urspårade jämlikhetssträvan måste bort. Lika utfall, det vill säga lika resultat, är helt fel mål att ha för människor. Främst bör människor jämföra sig med sig själva. Att ställa krav, till exempel på elever i skolan, är inte att vara elak utan att respektera dem. Att lyckas med saker till hälften åtminstone är betydligt bättre än att inga krav ställs och därmed ingen möjlighet att kunna lyckas finns. Synen att en människas värde ligger i några abstrakta hierarkier, måste bort. Alla kan och kommer att bidra till samhället. Att välkomna de olika bidragen är att värdesätta dessa människor.

Staten måste backa till att bara syssla med de mest övergripande gemensamma angelägenheterna. Statens roll är inte att bära människor genom livet, styra och peka vart de ska. Det måste inte bara finnas plats för, utan ansvar för människor att själva välja sin egen väg och skapa den åt sig själva. Detta ger naturlig övning och skapar erfarenheter och stolthet. Misslyckanden är en del i läroprocessen.

Dagens civilsamhälle måste åter bli ett riktigt civilsamhälle som bygger på människors drivkraft och behov som de ser omkring sig. Idag är föreningar och organisationer, genom statens och kommuners bidragsgivning, deras förlängda arm vilket förvanskar och styr dem. Det finns en oerhörd kraft i människor som skapar och hjälper andra människor och då menar jag inte genom en stat. Den tillfredsställelse man får av att själv hjälpa till i eller ge stöd till en förening man tycker är viktig, är enormt mycket större än den tillfredsställelse man får genom att ge några extra skattekronor till staten som sedan delar ut dessa pengar någonstans som man inte vet vart eller hur medlen används.

Ett sunt samhällsbygge måste ske med hänsyn tagen till människans natur och dess drivkrafter, annars kommer det förr eller senare spåra ur.

Hämt-halal och segregation

När vi köpt hämtmat till familjen ibland, så har det då och då blivit deras favorit: Chicken Tikka Masala från Little India, en restaurangkedja som finns i Stockholmstrakten. Eftersom vi bor ganska nära Kista galleria så har jag handlat det där i food courten.

För ett tag sedan noterade jag en ny skylt i bakgrunden hos Little India med arabiska bokstäver och texten HALAL. Vad menar de, undrade jag. Att man kan få halalkött om man vill? Eller är allt deras kött halal? Jag frågade och de svarade att all kyckling de serverar är halalkyckling. Det kom som en överraskning för mig.

Halalslakt enligt islam utförs genom att halspulsådern skärs av när djuren är vaket och närvarande och djuret ska sedan förblöda. Som jag förstått det, så måste djur som halalslaktas i Sverige bedövas först. Problemet är att detta sätt inte är äkta halal och därmed köper många restauranger in importerat halalkött. Men sedan är det också andra krav som måste uppfyllas för att köttet ska anses vara äkta halal. Slakten ska övervakas av rätt muslimsk person (jag kan inte detaljerna), djuren vara vända mot Mecka och läsas böner över.

Jag vet inte exakt hur mycket halalkött som produceras i Sverige. Dock, även om det vore så att köttet kom från Sverige och djuren inte hade dött en plågsam död, så vill jag ändå varken köpa eller äta religiöst ritual-slaktat kött. Så är det bara. Därmed försvann den här Tikka Masalan från min meny.

Min förvåning var ändå inte jättestor, med tanke på att det är Kista galleria. Till ytan är det ett fräscht, modernt, köpcentrum i utkanten av Stockholms stad. Gallerian, som har öppet till kl 21 varje kväll, ligger granne med stadsdelar som Husby och Rinkeby. På dagen fylls av personer som arbetar i de många IT-företag som ligger där omkring. Kvällstid är det annorlunda. Då hör och ser man nästan bara människor med utländskt ursprung där. Massa främmande språk, kläder, massa slöjor. Det finns nästan inga ljushåriga där alls. Det känns som om man befinner sig i ett annat land.

Att det blir en konkurrensfördel för dem som säljer mat i gallerian, att tydligt skriva ut att det är halal, kan jag tänka mig. Konsekvenserna av det blir dock även att kunder som tycker som jag, känner mindre intresse av att komma till gallerian. Segregationen tar således några kliv framåt och integrationen några bakåt. Jag har redan dragit ner på min vistelse i Kista galleria, trots att det bara ligger ett par kilometer bort fågelvägen ifrån där jag bor. Alla rån och annat som skett runt Kista ger ingen bra känsla och det känns otryggt.

Åter till Tikka Masalan. I centrala Stockholm vid Hötorget finns en välkänd food court som heter Kungshallen. Där finns en annan Little India. Kanske är kund-klientelet annorlunda där och de därmed inte har halalkött? Jag gick dit och frågade. De sa att deras kyckling och lamm var halal. De hade bara ingen skylt där som visade det, som i Kista.

Av nyfikenhet frågade jag vidare bland de olika matställena på nedervåningen i Kungshallen. Hade de halalkött? På det libanesiska stället var allt halalkött, utom oxfilén. På kebab- och pizza-stället var allt halal. De visade mig certifikatet från deras leverantör av kött. Det var någon polsk certifiering. På Chopsticks så visste personen i kassan inte ens vad halal var. På PONG, asiatisk mat, så sa de att de inte hade halalkött. Jag frågade även på Grekiska kolgrillen på gatuplanet. De sa att deras kött var halal, i alla fall kycklingen. De verkade lite förvirrade.

Jag vet inte hur sanningsenliga alla var. Min fråga tolkade de som att jag ville ha halalkött själv, så de ville nog framställa sig i god dager. Dock lär även motsatsen kunna ske, att om någon säger att de inte vill ha halal-kött, så kan de påstå sig inte ha det fastän de egentligen har det. Hur ska man veta?

Av detta har jag lärt mig att bara för att det inte står tydligt ”halal”, så betyder det inte att det inte är just halal. Efter min lilla begränsade research drar jag slutsatsen att det lär vara många gånger vanligare med halalkött än jag trott. Hur många gånger har jag egentligen ätit det utan att veta om det? Hundratals, skulle jag gissa. Så länge det är tillåtet att sälja även utländskt halalkött i Sverige, så står det ju restaurangerna fritt att använda det. Kunderna avgör på den fria marknaden vad de väljer att köpa, både på restauranger och i mataffärerna.

I Sverige är vi vana att prata om innehåll i livsmedel. Frågan om ritual-slaktat kött är dock en annan och betydligt nyare. Det är ett sorts religiöst innehåll i livsmedel. På Livsmedelsverkets sida läste jag begreppet ”etisk märkning”. Som vanligt ligger vi långt efter i att diskutera de här frågorna i Sverige. Ligger efter i att ens förstå att det finns något att diskutera.

Vad kommer hända framöver? Vissa vill absolut ha halalkött. Andra vill absolut inte ha det. Vad är normen, halal eller inte? Vad är det som ska märkas, om det ska märkas? Blir det särskilda food courts med halalkött? Eller kommer alla svenskar gå över till halal och muslimerna utgöra normen? Det man kan gissa är att segregationen kommer att tillta, i olika former. När det finns bestämda uppfattningar som krockar och alla inte kan få sin vilja fram samtidigt, så blir det så.

Religionen fortsätter att komma in på allt fler samhällsområden i Sverige där den inte varit förut. Det går bakåt, om man med framåt menar åt det sekulära hållet i den gemensamma samhällssfären. Från min horisont, som jag skrev lite om i ett tidigare blogginlägg, känner jag en sorts sorg i att ens behöva befatta mig med den här frågan. Helst vill jag inte behöva tänka på och fråga vilka böner som lästs över det kött jag köpt och kommer köpa framöver, men detta är nu verkligheten och vi behöver se sanningen i vitögat. Frågan är vad vi gör med den.

(Bilden: Holger Ellgaard, Wikipedia Commons)

Politiken måste vara mer än ett sämre eller bättre skådespel

KD går som tåget sägs det. Mycket riktigt har deras opinionsstöd ökat, men vad är det för radikalt som har hänt med KD som parti de senaste månaderna? Inte mycket! I princip är det enda de har gjort att stå fast vid att Ulf Kristersson borde bli statsminister. De har också uppfattats tala ur skägget i vissa enskilda frågor som de bara mumlat i förut. Är det nytt innehåll? Nej.

Det alla som försöker hänga med i vad som händer inom politiken måste förstå, är att en stor del av det som syns och hörs från partierna idag inte styrs av politikerna själva utan av anställda kommunikatörer eller dylika roller. Rekryteringarna av sådana är något KD har lyckats med på sistone.

Innan jul anställde KD Johan Ingerö, en profil känd bland annat från tankesmedjan Timbro, som policyansvarig i Ebba Busch Thors stab. Ingerö är klok, men han är inte förtroendevald eller politiker hos KD, utan tjänsteman. Du kan inte rösta på Ingerö i ett val. Detsamma gäller Per Gudmundson, som lämnade sin tjänst som uppskattad ledarskribent på SvD och blev presschef hos KD. Om KD nu upplevs prata på ett annat sätt är inte alls konstigt, då dessa styr, väljer budskap och hur saker ska sägas o.s.v.

Några som till skillnad från KD har lyckats anställa ”fel” kommunikatörer är Centerpartiet. C går åt motsatt håll och faller i både förtroende och opinionssiffror.

Det går snart inte att uppfatta vad Centerpartiet står för, vad som finns bakom den enorma floskelmur som byggts upp framför partiets politik.

Att det finns politiskt oerfarna kommunikatörer må vara hänt, men hur kan Centern acceptera att gå ner sig på detta sätt? Medmänsklighet, ansvar, jämställdhet, människors lika värde. Inte nog med att orden som används är tomma politiskt om de inte omsätts i konkret politik och förslag, de vänder och vrider på betydelsen av begreppen i sin kommunikation så man börjar undrar om det är man själv som blivit galen.

Centerns agerande gör många upprörda, på goda grunder. Sättet att kommunicera på säger något om hur de ser på väljarna. Tydligen anser de att deras uppdrag är att leverera tomma ord, eftersom väljarna är tomma i huvudet. Detta provocerar dem som faktiskt tycker att politik ska handla om åsikter, konkreta frågor som man ska och bör kunna resonera kring, som ska vägas och jämföras.

Kommunikatörerna försöker påverka bilden av partierna, deras yta, med förhoppningen att de ska samla opinionsstöd åt partiet. Men att slipa på ytan inte är detsamma som att ändra innehållet i ett parti, dvs vad de egentligen tycker. Det blev tydligt nu i förra veckan, när KD:s hållning i migrationsfrågan relaterat till EU kommunicerades. Många som hyllat KD på sistone blev väldigt besvikna, för att inte säga arga, eftersom de hade hoppats på något helt annat:

”Migrationspolitiken kommer behöva avgöras på EU nivå. Det är självklart att man ska ta ett gemensamt ansvar och då måste EU ha kraftfulla sanktionsmöjligheter mot länder som inte sköter sina åtaganden”.

Anna Dahlberg formulerade det väl i en kröniketext i mars i år, att KD ”blivit en projektionsyta för högerns önskedrömmar”. Så är det. Önskningar är dock inte detsamma som verkligheten.

Partier är medlemsstyrda organisationer, eller ska i alla fall vara. Frågan är hur mycket medlemmarna, eller ens partiets förtroendevalda, har att säga till om när kommunikationen styr så oerhört mycket av hur ett parti uppfattas. Jag skulle säga: Ganska lite. Trots det dömer den stora merparten av väljarna partierna efter deras agerande på ”kommunikations-spelplanen”. Här blir det väldigt fel, anser jag.

Det som spelar störst roll och borde bedömas är inte vad partierna väljer att använda för ord att posera med, utan vad de röstar igenom i de demokratiska församlingarna. Vilken regeringen de stödjer eller inte, vad de lägger för motioner eller inte.

Centerpartiets alla representanter är inte så tokiga som man kan tro när man ser vad som kommuniceras ut från partiet centralt. Kristdemokraterna är inte heller den stora frälsaren och helt förändrat jämfört för ett halvår sedan, även om vissa hoppas det. Men det som kommuniceras ut säger ändå något om omdömet hos partiledningarna, hur de ser på väljarna, på deras egen roll och på vad politik är för något överhuvudtaget.

Alla väljare borde försöka se igenom den här massiva geggan av kommunikation och tillrättalagda ”budskap”. Demokratin varken får eller kan bäras upp av PR-konsulter, spinndoktorer och kommunikatörer. Den måste bestå av betydligt mer än det.

Strävan efter (jäm)likhet har skadat Sverige

Du-reformen i slutet på 60-talet var en ändring som låg i tiden. Att säga DU istället för att använda andra och olika titlar var en till synes rättvis och harmlös förändring, men när den jämlikhetssträvan, eller snarare likhetssträvan, som ligger bakom har spridit sig till allt fler områden, har det fått stora och allvarliga konsekvenser. Den riskerar nu att rasera hela grunden på vilken vårt moderna samhälle står.

Kunskapen som hot istället för räddning

”Kunskap är makt” sägs det och det ligger mycket i det. De individer som förstår och kan saker får genom detta fördelar som andra inte har. Baserat på strävan att ställa alla människor på samma nivå med samma makt och möjligheter, så har kunskapen behövt devalveras.

För att komma bort från kunskapens makt, har arenor där kunskapen står i centrum behövt omstöpas till att fokusera på annat. De som besitter kunskap eller erfarenhet har behövt plockas ner från denna sorts auktoritet. För att göra det har osynliga maktordningar konstruerats, som kan användas som verktyg. Tyngden i det någon säger avgörs av en mer eller mindre omfattande maktordningsanalys, som är subjektiv och kan ändras enligt godtycke och behov.

Den mest lämpade och kunnige ska inte längre inneha en roll eller utföra en uppgift, utan det ska avgöras utifrån ”rättvisa” baserad på en analys av attribut och grupptillhörighet. Istället för att diskutera sakfrågor vänds nu uppmärksamheten mot vem som startat en diskussion, vem som deltar i den och med vilken intention. Har den rätt att uttala sig? Ska man lyssna på det den säger överhuvudtaget? Det avgörs av kön, hudfärg, bakgrund, religion, sammanhang o.s.v. Principen om så kallad meritokrati (att den mest lämpade eller kunnige ska utföra ett jobb eller uppdrag) har ersatts med principer om representation som ska åstadkommas genom kvotering.

Vad ska då de inkvoterade med mindre erfarenhet och kunskap bidra med istället? Jo, åsikter. När Jordan B Peterson hos Skavlan i TV berättade vad vetenskapen kommit fram till som handlar om kön, kläckte Centerns partiledare Annie Lööf ur sig: ”ja, men jag tycker annorlunda”. Detta är ett uttryck för en oförmåga att skilja på kunskap och åsikter, något som blir allt vanligare. I vår tid kan man ”tycka ner” fakta. Att ifrågasätta detta paradigm tolkas som att man ser ner på andra människor.

Det här kommer till uttryck i att kunniga personer, eller de som sysslar med vetenskap, forskning och fakta, pekas ut som hemska och onda personer. Jordan B Peterson är ett bra exempel. Han ses som ”kontroversiell” och ibland ett rent samhällshot, trots att han bara är en enda människa, som det går att prata med och lugnt resonerar med hänvisningar till forskning och fakta. En i Sverige som råkat ut för detta är Tino Sanandaji.

Analys och resonemang kräver tankar. Tankar kräver logisk förmåga, vilket underlättas av erfarenhet och kunskap. Känslor har däremot alla oavsett ålder, intelligens och förmåga. Vill man få fler att delta överallt oavsett sammanhang, är det lämpligt att flytta fokus från tankar till känslor, vilket också har skett. Vem som helst kan idag kallas för ”expert”, för vi är ju alla känslomässigt på samma nivå och vad vi tycker ska spela lika stor roll.

Känslor är personliga och i dem finns inget rätt och fel. Känner man sig utsatt eller diskriminerad finns ingen som kan motbevisa en, eftersom känslorna tillmäts så stor betydelse. Den som känner sig förorättad har rätten på sin sida bara genom att anklaga någon. Yttrandefriheten, som tidigare innebar en rätt att yttra sig även om andra inte höll med, har transformerats till att innebära en rätt att uttrycka sig så länge ingen annan tar illa vid sig av vad man säger.

Den som anses stå på en högre nivå sägs ha ett ”privilegium” och blir därmed skyldig till det som händer den på en lägre nivå, ”offret”. Med det synsättet är det inte konstigt att det vurmas så mycket för verkliga förövare i vårt samhälle. Bråkar en elev i skolan, är det samhällets och alla andras fel. Det har gått så långt att privatpersoner som sätter sig upp mot brottslingar genom att försvara sig eller sin egendom, kan räkna med att bli bötfällda medan de verkliga brottslingarna går straffria. Och lärare som försöker skapa ordning i skolan för att kunna utföra sitt jobb, straffas för det.

Skolan har blivit en utjämnings-anstalt

På ingen arena har denna omstöpning av samhället blivit tydligare än just i skolan. Från att förmedla kunskap som mänskligheten tillskansat sig och att lära elever att tänka själva, har det övergripande målet allt mer blivit att jämna ut olikheter mellan elever. Eftersom det är en biologisk/fysiologisk omöjlighet att alla ska anpassa sig efter de som lär sig mest och fortast, har kraven och förväntningarna på eleverna behövt sänkas för alla. Kunskapsmassan att ta till sig har krympt och mer tid och kraft läggs på att hitta sätt att få det att se ut som om alla lyckas lika bra.

Eftersom alla är lika värda och har lika rätt, så ska eleverna inte bara bestämma vad det är de ska lära sig, de ska också bestämma hur de ska göra det. Elevinflytandet i skolorna ses som allt viktigare. Elever antas inte heller kunna lära sig något om de inte har roligt – att ha roligt kan ju alla barn även om de inte kan lära sig så mycket. Läroplanerna har blivit luddigare och lärarna behövs inte heller på samma vis, inte som lärare i alla fall. De har blivit ”coacher” istället för kunskapsförmedlare. Målet är att förmedla till varje elev att de kan lika mycket som alla andra, oavsett hur verkligheten är. Viktigare är att förmedla ”värdegrunden”, om hur man med diverse krumbukter kan lägga mer av det egna ansvaret någon annanstans genom hänvisning till orättvise-tänk och kränkthet.

Jämlikhet är inte detsamma som lika utfall 

Allt detta sker i en anda av jämlikhet, men att vi människor ser varandra som jämlikar är något helt annat än att alla ska vara lika. Att hjälpa människor som har det svårt är något annat än den likhetssträvan som vi sett i samhället de senaste tiotals åren. Viljan att radera ut alla skillnader har nu gjort att mattan håller på att dras undan för kunskap, vetenskap och samhällets nödvändiga auktoriteter.

Detta har underminerat viktiga mänskliga drivkrafter som byggt samhället så starkt och välmående som det blivit. Om man tar bort betydelsen av en utbildning eller att inneha kunskap , varför ska man då kämpa för att skaffa sig det? Om man tar bort betydelsen av att vara laglydig, varför ska någon då försöka vara det? Om man tar bort det personliga ansvaret, varför ska något ta det?

Vi ackumulerar hela tiden ny kunskap, fakta och erfarenheter, som kan användas för att göra samhället bättre – om vi väljer det. När kunskap och fakta värderas lägre och de som besitter kunskapen till och med pekas ut som onda, kan vi varken skapa nytt eller förvalta det vi redan har byggt upp. Istället för att lägga kraft på och förbättra verksamheters resultat, slösas resurser bort på att räkna människor i olika grupper och peka ut och ”hjälpa upp” offer. Det här driver på konflikter och polarisering som skadar den tillit mellan människor som behövs för att få samhället att fungera.

Utan rättmätiga auktoriteter som upprätthåller bland annat rättssamhället, så som polisen, så är den absoluta grunden i samhället i fara. När vi inte gör kunskapsbaserade utredningar utan istället innehållsfattiga och politiskt färgade sådana som ”känns” bra och rätt, så tas inte välgrundade politiska beslut. Ja konsekvenserna är många. Det jag tagit upp är bara några få utvalda exempel.

Hela samhället håller på att vändas upp-och-ner i och med detta. Det som är viktigt håller på att göras oviktigt och vice versa; det mindre viktiga sätts i centrum.

Den väg Sverige är inne på nu är skadlig och vi måste vända om. Steg ett är att inse att  allt har en påverkan i ett större perspektiv. Vilken kultur är det egentligen som odlas av beslut som tas? Det som kan se bra och rätt ut i en situation kan i större omfattning och på sikt när det tillämpas på andra situationer och områden, få stora allvarliga konsekvenser som kommer att ta lång tid att reparera.

Det ondskefulla betygssystemet

De dagarna på året är jobbiga, när man måste försöka rädda sina barns självförtroende från att skadas allt för mycket av Sveriges sjuka skola. Jag pratar om betygsdags.

Som jag har fått grundskolans betygssystem förklarat för mig av lärarna så handlar det om att man värderas, dvs får betyg, utifrån sina sämsta presentationer. De olika kolumnerna med luddiga kriterier måste alla vara uppfyllda på en nivå för att få ett visst betyg, annars får man det inte. Man landar därmed på den nivå där alla kriterier är uppfyllda, vilket är där den sämsta prestationen finns.

Skulle vuxna människor bedömas och värderas på det sätt som barnen bedöms enligt det här betygssystemet, så skulle det anses djupt oetiskt. En bedömning av en persons helhetsprestation kan inte avgöras av små enstaka händelser, som kanske inte ens är särskilt relevant för själva arbetet – eller ämnet då i skolan.

Betygssystemet går idag från A-F där E är lägsta godkända betyg medan F är underkänt. Vad E egentligen innebär tvistar dock de lärde om. Är det under medel eller är det motsvarande en 2:a (under medel) enligt det gamla systemet 1 till 5?

I alla fall, är du som elev till exempel jättebra i idrott, kan då ändå få ett E om du misslyckats med att också prestera en fantastisk skriven utvärdering där du analyserar och reflekterar över din prestation på ett idrottspass. Är det idrott eller svenska som betyget ska visa? Hade Zlatan fått spela i landslaget om han bedömts som elever i det svenska betygssystemet?

Konsekvenserna av detta blir att det är omöjligt att se på barnens betyg (en bokstav) hur de faktiskt presterat. Det går inte heller att se vilka ämnen som är deras starka och svaga.

När betyget inte avspeglar det som barnen vet med sig om sig själva, vad de är bra på respektive mindre bra, så blir förstås deras självbild helt förvriden. Hur kan detta påstås gynna och vara utvecklande för barnen? Hur kan detta peppa någon elev, att det i princip är slumpen som avgör betyget?

Enligt min erfarenhet och analys, som mamma och lekman, så verkar det också som att det som värderas högst inom alla ämnen, det som ger höga betyg, är att vara verbal. De som är riktigt skarpa på till exempel matte får ändå låga betyg om de inte förmår ”reflektera” och förklara hur de tänker tillräckligt utförligt.

Att förklara sina misslyckanden värderas således högre i skolan än om du lyckas men inte förmår förklara utförligt hur du gjorde. Den här principen inlyft i vuxenvärlden ger absurda effekter. Bygger du en bro som rasar, så är det viktigare att du kan förklara och urskulda dig om varför bron rasade än att bron faktiskt hade stått kvar, stadig och bra. Ska man bygga en bro så måste kunskap finnas där. Det går inte att komma runt. Och det är också kunskap som borde vara skolans roll att förmedla.

Elever uppmanas idag att reflektera och analysera över saker som de kanske inte ens lärt sig än kunskapsmässigt. Det är självklart väldigt svårt att se samband mellan saker man inte ens vet vad det är. De ”elevledda utvecklingssamtalen” avspeglar detta synsätt också. Då ska man som elev utifrån mål och läroplan etc reflektera över sin prestation. På en som går i 9:an kan man lägga lite större ansvar för något sådant, men på en 9-åring? En 12-åring? Dessa övningar är svåra även för vuxna, betydligt mer erfarna människor. Även om någon vuxen har svårt för detta, kan de prestera utmärkt inom ett yrke. De kan ändå göra ett riktigt bra jobb med att baka bröd, köra grävmaskin eller till och med undervisa och inspirera unga att vilja lära.

Det är inte förvånande att särskilt killar tappar i både motivation och betyg i skolan i och med detta – det är ju strunt samma vad de presterar om de inte presterar ”på rätt sätt”. Tjejerna, som är bättre verbalt än killarna, får de höga betygen. Man kan kalla det en tjejskola.

Jag är för betyg från låga klasser, men ska betygssystemet se ut som dagens, då vill jag hellre att betygen tas bort. Jag vill slippa skämmas inför barnen, för att jag inte kan förklara hur vuxna kan ha tagit fram något så här ondskefullt.

Förutsättningarna för att lyfta barnen finns ju inte heller där i övrigt. Inte ges några läxor (jo jag vet, det finns som kvarleva på en del skolor fortfarande) så att barnen kan bli bättre och aktivt försöka höja sina betyg. Utbildade lärare är svårt för skolorna att lyckas rekrytera och vikarier kommer och går hela tiden.

Slutsatsen: Slumpen styr betygen och små tuvor välter hela lass. Lägg till betygsinflation och helt olika bedömningar mellan olika skolor och lärare. Vad finns det då att kämpa för som elev? Vilket hopp är det man ska klamra sig fast vid? Jag försöker övertyga barnen om att vuxenvärlden, när det är dags att söka jobb och att inneha ett jobb, inte är lika illa. Än i alla fall.

Det kvinnliga har tagit över i skolan

”Andelen kvinnor i lärarkåren, och på beslutfattande positioner inom Skolverket och lärarfacken samt politiken, följer närmast exakt förfallet och handfallenheten i skolan. Något att fundera på, minst sagt. Skolan är nu inte långt från att vara närmast ett totalt kärringvälde”.

Så kommenterade en person mitt blogginlägg som jag skrev om den ”postmoderna skolan”. Jag har haft liknande funderingar som kommentatorn kring skolans, men även hela samhällets, utveckling. Att om det nu finns skillnader mellan könen som grupper, så är det också logiskt att det kommer att påverka samhället när allt fler kvinnor tar plats i beslutande församlingar, inom olika yrken osv. Frågan är hur.

I mina funderingar kring detta har jag tagit som utgångspunkt det Alexander Bard pratar om, hur män i en familj gentemot barnen tar rollen att utmana dem, vilket utvecklar dem mer. Kvinnor ger barnen i högre grad villkorslös kärlek, stöd och beskyddar. Det är en väldigt grov modell, men den funkar bra att resonera utifrån och stämmer med det jag själv sett och erfarit i livet. Män triggar mer prestation och kvinnor stärker barnens självkänsla, trygghetskänsla. Hur många mammor förfasar sig inte över när pappor med barn leker ”lite för häftigt” med barnen? Det gör jag! Men jag försöker tänka att det är viktigt för barnen. Därmed inte sagt att en man inte kan ge villkorslös kärlek och kvinnor inte kan utmana barn. Men det är en skillnad här mellan könen som grupper, utifrån våra evolutionära roller.

Med dessa roller definierade inses lätt att dessa två olika roller inte alltid är lika lämpliga. I vissa situationer, i vissa sammanhang i samhället, behövs mer socialt fokus, stöd och trygghetsförmedling. I andra sammanhang behövs mindre ”blödighet”, större krav, mer utmaning och fokus på konkreta praktiska saker.

När jag tänker på allt detta känns det som att den svenska skolan går i otakt. De flesta tycker att skolan ska vara för lärande. Det påstås att det är skolans mål. Men skolan riggas som något annat. Notera att självklart är detta en generalisering då varje skola, men även varje lärare, är unik. Det går dock inte att undvika generalisering då det krävs för att kunna få grepp om och diskutera de stora dragen i utvecklingen.

En inställning som motsvarar den som en mamma har gentemot sitt barn, med det sociala i centrum, med förlåtande av vad som helst, kommer inte att fungera i en kunskapsskola. Inte för att maximalt utmana barn så att de utvecklas fortast möjligt i alla fall.

Kanske är det här nånstans vi, alla som lägger en röst i valurnan, måste sätta ner foten? Vad är det för skola vi vill ha egentligen? När vi är på det klara med det, måste läroplaner och mål för skolan anpassas efter det. Dessutom måste lärarna anpassas efter det, så att målen kan nås. Är det kunskapsförmedling som gäller, då är det en sådan roll som lärarna måste ta och då kan det vara så att vissa individer (både män och kvinnor) helt enkelt inte är lämpade för det.