Betraktelser

Det ondskefulla betygssystemet

De dagarna på året är jobbiga, när man måste försöka rädda sina barns självförtroende från att skadas allt för mycket av Sveriges sjuka skola. Jag pratar om betygsdags.

Som jag har fått grundskolans betygssystem förklarat för mig av lärarna så handlar det om att man värderas, dvs får betyg, utifrån sina sämsta presentationer. De olika kolumnerna med luddiga kriterier måste alla vara uppfyllda på en nivå för att få ett visst betyg, annars får man det inte. Man landar därmed på den nivå där alla kriterier är uppfyllda, vilket är där den sämsta prestationen finns.

Skulle vuxna människor bedömas och värderas på det sätt som barnen bedöms enligt det här betygssystemet, så skulle det anses djupt oetiskt. En bedömning av en persons helhetsprestation kan inte avgöras av små enstaka händelser, som kanske inte ens är särskilt relevant för själva arbetet – eller ämnet då i skolan.

Betygssystemet går idag från A-F där E är lägsta godkända betyg medan F är underkänt. Vad E egentligen innebär tvistar dock de lärde om. Är det under medel eller är det motsvarande en 2:a (under medel) enligt det gamla systemet 1 till 5?

I alla fall, är du som elev till exempel jättebra i idrott, kan då ändå få ett E om du misslyckats med att också prestera en fantastisk skriven utvärdering där du analyserar och reflekterar över din prestation på ett idrottspass. Är det idrott eller svenska som betyget ska visa? Hade Zlatan fått spela i landslaget om han bedömts som elever i det svenska betygssystemet?

Konsekvenserna av detta blir att det är omöjligt att se på barnens betyg (en bokstav) hur de faktiskt presterat. Det går inte heller att se vilka ämnen som är deras starka och svaga.

När betyget inte avspeglar det som barnen vet med sig om sig själva, vad de är bra på respektive mindre bra, så blir förstås deras självbild helt förvriden. Hur kan detta påstås gynna och vara utvecklande för barnen? Hur kan detta peppa någon elev, att det i princip är slumpen som avgör betyget?

Enligt min erfarenhet och analys, som mamma och lekman, så verkar det också som att det som värderas högst inom alla ämnen, det som ger höga betyg, är att vara verbal. De som är riktigt skarpa på till exempel matte får ändå låga betyg om de inte förmår ”reflektera” och förklara hur de tänker tillräckligt utförligt.

Att förklara sina misslyckanden värderas således högre i skolan än om du lyckas men inte förmår förklara utförligt hur du gjorde. Den här principen inlyft i vuxenvärlden ger absurda effekter. Bygger du en bro som rasar, så är det viktigare att du kan förklara och urskulda dig om varför bron rasade än att bron faktiskt hade stått kvar, stadig och bra. Ska man bygga en bro så måste kunskap finnas där. Det går inte att komma runt. Och det är också kunskap som borde vara skolans roll att förmedla.

Elever uppmanas idag att reflektera och analysera över saker som de kanske inte ens lärt sig än kunskapsmässigt. Det är självklart väldigt svårt att se samband mellan saker man inte ens vet vad det är. De ”elevledda utvecklingssamtalen” avspeglar detta synsätt också. Då ska man som elev utifrån mål och läroplan etc reflektera över sin prestation. På en som går i 9:an kan man lägga lite större ansvar för något sådant, men på en 9-åring? En 12-åring? Dessa övningar är svåra även för vuxna, betydligt mer erfarna människor. Även om någon vuxen har svårt för detta, kan de prestera utmärkt inom ett yrke. De kan ändå göra ett riktigt bra jobb med att baka bröd, köra grävmaskin eller till och med undervisa och inspirera unga att vilja lära.

Det är inte förvånande att särskilt killar tappar i både motivation och betyg i skolan i och med detta – det är ju strunt samma vad de presterar om de inte presterar ”på rätt sätt”. Tjejerna, som är bättre verbalt än killarna, får de höga betygen. Man kan kalla det en tjejskola.

Jag är för betyg från låga klasser, men ska betygssystemet se ut som dagens, då vill jag hellre att betygen tas bort. Jag vill slippa skämmas inför barnen, för att jag inte kan förklara hur vuxna kan ha tagit fram något så här ondskefullt.

Förutsättningarna för att lyfta barnen finns ju inte heller där i övrigt. Inte ges några läxor (jo jag vet, det finns som kvarleva på en del skolor fortfarande) så att barnen kan bli bättre och aktivt försöka höja sina betyg. Utbildade lärare är svårt för skolorna att lyckas rekrytera och vikarier kommer och går hela tiden.

Slutsatsen: Slumpen styr betygen och små tuvor välter hela lass. Lägg till betygsinflation och helt olika bedömningar mellan olika skolor och lärare. Vad finns det då att kämpa för som elev? Vilket hopp är det man ska klamra sig fast vid? Jag försöker övertyga barnen om att vuxenvärlden, när det är dags att söka jobb och att inneha ett jobb, inte är lika illa. Än i alla fall.

Annonser

Det kvinnliga har tagit över i skolan

”Andelen kvinnor i lärarkåren, och på beslutfattande positioner inom Skolverket och lärarfacken samt politiken, följer närmast exakt förfallet och handfallenheten i skolan. Något att fundera på, minst sagt. Skolan är nu inte långt från att vara närmast ett totalt kärringvälde”.

Så kommenterade en person mitt blogginlägg som jag skrev om den ”postmoderna skolan”. Jag har haft liknande funderingar som kommentatorn kring skolans, men även hela samhällets, utveckling. Att om det nu finns skillnader mellan könen som grupper, så är det också logiskt att det kommer att påverka samhället när allt fler kvinnor tar plats i beslutande församlingar, inom olika yrken osv. Frågan är hur.

I mina funderingar kring detta har jag tagit som utgångspunkt det Alexander Bard pratar om, hur män i en familj gentemot barnen tar rollen att utmana dem, vilket utvecklar dem mer. Kvinnor ger barnen i högre grad villkorslös kärlek, stöd och beskyddar. Det är en väldigt grov modell, men den funkar bra att resonera utifrån och stämmer med det jag själv sett och erfarit i livet. Män triggar mer prestation och kvinnor stärker barnens självkänsla, trygghetskänsla. Hur många mammor förfasar sig inte över när pappor med barn leker ”lite för häftigt” med barnen? Det gör jag! Men jag försöker tänka att det är viktigt för barnen. Därmed inte sagt att en man inte kan ge villkorslös kärlek och kvinnor inte kan utmana barn. Men det är en skillnad här mellan könen som grupper, utifrån våra evolutionära roller.

Med dessa roller definierade inses lätt att dessa två olika roller inte alltid är lika lämpliga. I vissa situationer, i vissa sammanhang i samhället, behövs mer socialt fokus, stöd och trygghetsförmedling. I andra sammanhang behövs mindre ”blödighet”, större krav, mer utmaning och fokus på konkreta praktiska saker.

När jag tänker på allt detta känns det som att den svenska skolan går i otakt. De flesta tycker att skolan ska vara för lärande. Det påstås att det är skolans mål. Men skolan riggas som något annat. Notera att självklart är detta en generalisering då varje skola, men även varje lärare, är unik. Det går dock inte att undvika generalisering då det krävs för att kunna få grepp om och diskutera de stora dragen i utvecklingen.

En inställning som motsvarar den som en mamma har gentemot sitt barn, med det sociala i centrum, med förlåtande av vad som helst, kommer inte att fungera i en kunskapsskola. Inte för att maximalt utmana barn så att de utvecklas fortast möjligt i alla fall.

Kanske är det här nånstans vi, alla som lägger en röst i valurnan, måste sätta ner foten? Vad är det för skola vi vill ha egentligen? När vi är på det klara med det, måste läroplaner och mål för skolan anpassas efter det. Dessutom måste lärarna anpassas efter det, så att målen kan nås. Är det kunskapsförmedling som gäller, då är det en sådan roll som lärarna måste ta och då kan det vara så att vissa individer (både män och kvinnor) helt enkelt inte är lämpade för det.

I den postmoderna skolan

-”Värdegrund! Oooo vi har värdegrund heeela tiden här!”.

Orden kommer från en kvittrande ung kvinnlig pedagog på det senaste föräldramötet i skolan. På den här skolan kommer värdegrunden alltid först. Här är man bättre än på alla andra skolor. Här fick man inte en enda anmärkning av Skolinspektionen när de var och granskade skolan, skröts det om.

Det här är alltså en ”modern” skola. Här börjar man skriva för hand först i 2:an. Elevledda utvecklingssamtal börjas det med när eleverna är 7 år. På öppet hus innan skolstarten fick vi veta att läraryrket inte längre är som i gamla tider.

–”Yrket har ”professionaliserats” sedan ni gick i skolan”.

Där satt vi 70-talister och skruvade på oss när vi fick veta att vår utbildning tydligen hade varit värdelös men att nu var ordningen återställd och våra barn får riktig professionell undervisning.

Det förklarades att barnen använder paddan för att skriva saker på, enligt metoden att ”skriva sig till läsande” (som det råder mycket delade meningar, om den har tillräckligt vetenskapligt stöd för att användas). De förklarade: Om barnen inte kan skriva, så gör de emojis istället!

Jag, dvs en jobbig morsa som har ett barn som redan kan läsa och skriva, var tvungen att ställa frågan hur de som redan kan skriva och läsa utvecklas när detta arbetssätt används. Får de feedback på stavning till exempel? Efter några slingrande ord till svar på en tydligen jobbig fråga, så snörptes den av med ett ”du får helt enkelt lita på att vi hanterar det!”. Från en lärare alltså.

Nästa ämne på föräldramötet efter svenska var matematik. Den pedagogen hade förstått att hon antagligen också skulle få frågan ”men de som redan vet vad en etta och en tvåa är då?”, så hon förklarade direkt att det visserligen var trevligt att träffa barn som säger stolt att de kan räkna ut 16+16, men att de då har missat grunderna.

-”Ja, vi gjorde det misstaget förut, att vi trodde att det räckte att barnen vet att 16+16 blir 32. Men då saknade de grunden. Det misstaget gör vi inte igen!” fyllde den första pedagogen in. Hm, vadå för grund? Antingen kan man räkna ut det och få rätt svar eller inte. Det finns tydligen mystiska saker som jag med en civilingenjörsexamen och doktorstitel är för outbildad för att förstå. Varför rätt svar inte är ett bra svar, ens på en vanlig uträkning med plus och minus, det har jag inte fått lära mig.

Med andra ord må barnen tro att de kan något men dessa kunniga pedagoger vet att de inte kan det, så det är inte någon idé att de är så glada. Lärarna måste först intervenera och styra barnen för att de ska vara riktigt kunniga. Och ja, det verkar vara det skolan går ut på.

Utifrån det jag hittills sett och hört så tolkar jag det som att pedagogerna har ett annat uppdrag än att förmedla kunskap till barnen utifrån barnens egen nivå. Det handlar om att alla barn ska hamna på samma nivå, om det så kostar barnet dess motivation. Den känsla jag fått är att det också handlar om pedagogernas syn på sig själva.

Den första personliga kontakten vi hade med skolan var att vi skickade frågor via mail i ett ärende som handlade om integritet för att det skulle filmas på skolan. Detta ledde till ett allvarligt samtal mellan mig och en ansvarig för lärarlaget som inleddes med konstaterandet att lärarna blivit kränkta (jo det ordet användes) av våra mail. Ett kort mailsvar från rektorn (en kvinna) i samma ärende börjades med ”det var ju tråkigt att ni inte tycker vi gör bra”. Känslorna i centrum. Det var svårt att inte få en bild av att det är vi som föräldrar som ska ta hand om personalen och deras känslor, snarare än att våra barn ska lära sig något av skolan.

Jobbet som lärare verkar enligt detta jag erfarit handla om att laga lärarnas egen självkänsla. Att några barn är bättre än andra på vissa saker och ligger före, verkar inte bara vara en skymf mot övriga elever, utan även mot lärarna själva.

Under föräldramötet funderade jag på om fler föräldrar satt och funderade som jag. Det var inte många frågor som lyftes på mötet, så det var svårt att avgöra. Men att det ändå fanns en undran över hur det fungerar om dagarna kom genom frågan om det var okej att hälsa på barnet i skolan och se vad eleverna gör under skoldagen. För mina äldre barn har denna fråga alltid bemötts med glada tillrop från lärare. Det har varit mycket välkommet att vuxna kommer och är med i skolan. Inte oväntat bemöttes frågan i just denna skola med skepticism. Nej, det fanns ju elever som skulle bli ängsliga och oroliga och det skulle bli svårt att hålla ihop gruppen då. Så svaret blev att det kanske kunde vara okej under något moment under en skoldag, med noggrann planering innan förstås, men inte mer än så. Det förklarades med att om det kom en förälder så skulle det kunna leda till en snöbollseffekt så att plötsligt alla föräldrar skulle vilja komma och vara med och då skulle det inte gå att bedriva verksamhet. Känner ni igen det scenariot, att det har hänt? Det gör inte jag, alls.

På mötet sades förvisso att värdegrunden inte bara handlade om normkritik, även om det var en viktig del, utan även annat, så som att eleverna ska bete sig bra mot varandra. Och att bestämma vilket barn som ska få svara på saker genom metoden att dra glasspinnar med barnens namn på, kanske inte är så extremsocialistiskt och omänskligt som det låter. Metoden kanske ändå kan funka för att få lite ordning på mindre barn. Men sorry, jag är inte övertygad om denna skolas förträfflighet. Jag vill att mitt barn ska få utvecklas på sitt eget sätt, lära sig saker och bli en tänkande människa utan bli utsatt för hjärntvätt. Fortsätter det på det här sättet i nästa årskurs byter vi skola.

Fotnot: Det finns bättre personal i den här skolan (tex på fritids) och på andra skolor, som har det fokus och den inställning jag skulle vilja se hos vuxna som jobbar med mitt barn. Men den upplevelse jag beskriver här blir inte mindre sann för det.

Tillbaka till 1984 – om språkets makt och makten över språket

I den offentliga debatten och från politiskt håll, har man under mycket lång tid duckat för frågor som rör värderingar och kultur kopplat till invandringen, något som är mycket olyckligt.

Varför det blivit så här kan man diskutera. Något som spelar in är konflikträdsla och ängslighet för att säga fel, att utpekas som fientlig eller mer specifikt främlingsfientlig. Det har inte gjort saken bättre att vi lever i en tid där språket och orden står i absoluta centrum av den offentliga debatten. Eller så kanske är det just på grund av denna utveckling som ängsligheten har uppkommit?

George Orwell insåg och skrev i sin bok 1984 om hur mycket makt som ligger i språket. I boken försökte allsmäktige Storebror styra människors åsikter och beteenden genom så kallat ”nyspråk”. Till hjälp fanns statliga instanser som Sanningsministeriet som städade bort historien och skrev om den, så att den passade makthavarnas agenda. Det som till varje pris inte fick ske var att varje individ gjorde sig en egen bild och åsikt om sakernas tillstånd. Sanningen skulle skapas centralt och allt som gjordes syftade till det.

Boken kom ut redan 1949 och det är fascinerande hur han redan då lyckades beskriva samhällstendenser som vi kan se nu, år 2019. Istället för att försöka påverka verkligheten, försöker man styra bilden av verkligheten genom språket.

Från både politik, media, myndigheter osv jobbar man idag hårt på att stämpla ut ord som olämpliga och man hittar hela tiden på nya sätt att benämna saker. I debatten som rör invandring flödar ord vars betydelse man försöker vrida på – åt sämre eller bättre håll – eller som man uppfunnit som vapen i en politisk kamp; migration, migrant, flykting, papperslös, främlingsfientlig, medmänsklig, integration, assimilation, socialt utsatt, rasifierad, islamofobi, rasist, IS-krigare, IS-återvändare, utsatt område o.s.v.

Ta begreppet ”papperslösa” exempelvis. Dessa är egentligen illegala invandrare. Genom den nya benämningen elimineras ordet ”illegal” och pekar istället på en utsatthet som de själva inte kan rå för (”..lösa”). Att begreppet illegala invandrare suddas ut till förmån för papperslösa blir ett sätt att skapa sympati och bedriva påtryckningar och regelrätt politik genom ord.

Den som använder ”fel” ord får acceptera att få sina intentioner ifrågasatta. De bemöts med klagomål på ordvalet, tillfället eller att det överhuvudtaget yppas. Bara vissa tillåts diskutera vissa ämnen överhuvudtaget, beroende på hudfärg, ursprung eller åsikt. Enstaka ordval tas som bevis för att en person är fientlig mot och vill andra illa. I värsta fall används orden som påtryckningsmedel gentemot en persons arbets- eller uppdragsgivare för att de ska ta avstånd från personen eller tysta den, så kallad ”deplatforming”.

Det är som att varje individ förlorat rätten att äga innebörden i det som man säger. Rätten har förflyttats någon annanstans.

Ju större inneboende makt som språket får, desto större makt kan man ha om man råder över språket och dess tolkning. Frågan är hur länge makten håller i sig och till vilken kostnad detta sker.

På sikt får detta mixtrande med språket allvarliga konsekvenser för hela det offentliga samtalet. Inte nog med att människor skräms till tystnad. Den ständiga omformningen av språket rycker undan förutsättningarna för att kunna mötas i diskussioner på ett bra sätt och verkligen förstå varandra. När man inte har gemensamma definitioner på ord och vad saker är och betyder, så uppstår friktion och frustration. Sakfrågorna hamnar i skymundan och viktiga frågor når aldrig själva diskussionsbordet och avhandlas på ett sakligt och respektfullt sätt, vilket vi också ser händer i dagens Sverige.

Nu senast igår fick Simförbundets ordförande lämna sin post för att hon vågade yppa sin åsikt om att hon inte tycker att barn i slöja ska visas på bild i idrottssammanhang. Hur kan det vara en helt orimlig ståndpunkt att ha, oavsett position? I andra länder i världen kämpar kvinnor för att slippa tvingas ha slöja på sig. Kvinnor slängs i fängelse och pryglas för att inte följa kläd- och sedlighetslagar. Men, nu är det här Sverige. Här satte den offentliga inkvisitionsapparaten med sociala medier, medier, opinionsbildare och makthavare, igång direkt och fungerade effektivt, som vanligt. Frågan är: Vad har egentligen vunnits i och med denna bortstädning? Jag kan däremot se tusentals förlorare. Ja hela landet förlorar! För vi har inte kommit någonstans i själva sakfrågan i och med detta. Vi har inte blivit klokare, mer respektfulla eller förstår varandra bättre.

Är inte allt detta ironiskt? I en tid där mångfald hyllas som mest, är den individuella rätten att ens yppa något och själv få bestämma hur det ska tolkas, som allra sämst.

Detta är otäckt och ett enormt orosmoln för Sveriges framtid. Ju brokigare landet blir – och denna utveckling går snabbt – desto mer olika åsikter och värderingar kommer finnas, desto mer oense kommer vi att vara om allt, överallt. Om åsiktsförtryck ska vara lösningen på detta, så kommer vi att förlora demokratin på köpet.

Underskatta inte Sveriges trauma

På tisdagen berättade Stiftelsen Växjö muslimer att de redan har mätt volymen inne på förskolan i samband med böneutropet – och att den inte överstiger 45 decibel.”

Frasen härrör från en nyhetsartikel om böneutropen som en moské i Växjö fått tillåtelse att göra på fredagar. Vi tar det igen och lite långsammare: Det finns alltså ett behov idag i Sverige att gå in i en förskola för att mäta ljudnivån på ett böneutrop på arabiska från en närliggande moské.

Från det offentligas håll och från den större delen av den politiska sfären har man tagit sig an frågan om böneutrop utifrån att det är en miljö- och hälsoskyddsfråga. Man duckar helt från andra men nog så viktiga aspekter. Frågan anses inte handla om själva innebörden i och syftet med böneutrop, signalerna av det och dess konsekvenser. Man ser det bara som en helt naturlig sak och anser att detta i fortsättningen ska diskuteras, analyseras och köpslås om i varje kommun, på varje plats där det kan bli aktuellt. Många debatter lär det att bli.

Min intention är dock inte att diskutera just den sakfrågan här, utan att höja blicken.

Att diskutera böneutrop i Sverige är något nytt. För 50 år sedan, 30 år sedan eller till och med 10 år sedan var det en icke-fråga. Den fanns inte här. Nu läser man om det på nyheterna. Det blir rättsfall. Ledarskribenter skriver om det. Man pratar om det på arbetsplatser och på sociala medier. Inte nog med att det är helt ny fråga för landets befolkning att behöva hantera, utan den rör också kultur och religion, något som sitter djupt i människors medvetande och liv och inte bara går att byta ut hur som helst, särskilt inte genom tvång utifrån. Det gör såna här frågor svåra, personliga och känslomässiga.

I det förändrade Sverige tvingas människor att ta ställning i frågor som i princip inte existerade förut som allmänna samhälls- eller politiska frågor. Gemene man måste nu göra sig åsikter om vem som får hälsa hur och i vilka sammanhang, vilka kläder eller symboler som är förtryckande eller kränkande – även sådana som har funnits i landet sedan urminnes tider och aldrig utgjort ett problem, huruvida personer på äldreboenden har rätt att känna sig trygga med vårdpersonal och har rätt att förstå vad de säger o.s.v.

När människor avkrävs svar i svåra frågor, så ökar även risken för att de ska behöva säga något som anses fel eller obekvämt för andra. Då ökar också friktionen mellan människor och konfliktnivån stiger. Notera: Få behöver egentligen ha ändrat åsikter, men när de plötsligt måste tycka till om något är bra eller dåligt, så blir de sårbara och utsätts för kritik och det är här vi står idag.

Personer som gillade Sverige som det var förut, som uppskattade det som fanns här då och inte vill ha till exempel böneutrop där de bor oavsett vad anledningen till det må vara, utmålas som inskränkta, egoister, främlingsfientliga eller rasister. Det här är resultatet utav naiva politiker, som inte såg några som helst negativa konsekvenser med en stor invandring förutom möjligen rent ekonomiska.

Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.

Sverige har förändrats på djupet och frågan nu är snarare hur förändrat det kommer att bli och hur fort det kommer att gå. Som invånare går det inte längre att värja sig emot det som sker och rygga för de svåra frågorna, även om man vill. Samtidigt orkar man inte hantera de personliga och känslomässiga konsekvenserna av att man ger sig in i detta getingbo av värderingar, religion och kultur. Befolkningen sitter helt enkelt i en rävsax.

Invandringen blev inte så som politikerna lät påskina. Det är ett gemensamt trauma som vi som land bär på.

I det här läget hade vi verkligen behövt eftertänksamma ödmjuka politiker med insikt om vad befolkningen varit med om och upplever i den stora förändring som pågår. Istället fick vi en rödgrön regering med stöd av C och L som tillsammans utgör de partier som visat minst förståelse för ovanstående utveckling. Snarare har dessa partier gjort extremt tydliga markeringar mot de partier och personer som vill och försöker lyfta även svårare och kulturellt relaterad problematik.

Samhällsproblemen i all ära, men vad kommer hända i Sverige med den ökande dissonansen mellan befolkningens upplevelse och politikernas önskebild av verkligheten? Den kommer inte direkt att minska föraktet och agget gentemot politiker. Vad händer när denna klyfta blir för stor?

Om jag är orolig inför framtiden? Ja, det är jag.

Putins propagandamakare ler av Oksanens journalistiska metoder

GÄSTKRÖNIKA.

Narrativ”. Detta modeord.

Att sätta frågetecken kring agendor och utforska mediabolags underliggande ambitioner får gärna bli hett 2018. Men som allt som blir trendigt så gäller det att se upp. Det är lätt att lusten att smida medan järnet är varmt gör en oförsiktig.

Sådan oförsiktighet gjorde journalisten och ledarskribenten Patrik Oksanen sig skyldig till när han i Expressen den 30 december publicerade en krönika om ryssvänligt narrativ i Sverige. I krönikan för Oksanen ett resonemang om att ryssvänligt narrativ finns representerat både på höger- och på vänsterkanten. Som stöd för detta påstående nämner han ”Kent Ekeroths Samhällsnytt” (före detta Avpixlat), Nationella Motståndsrörelsen (NMR) och den digitala publikationen Nyheter Idag. Det är omnämningen av den senare som denna krönika handlar om.

Målet är inte att påstå att Oksanen har fel i att Nyheter Idag har ett ryssvänligt narrativ – det vet jag mycket lite om. Istället är poängen att påvisa hur ett så slarvigt journalistiskt hantverk, i sig självt och oavsett sanningshalten i påståendet, sannolikt gynnar den ryska björnens propagandamaskineri mer än vad Nyheter Idag-journalisten Chang Fricks wallraffande reportage från Ryssland gjort.

Patrik Oksanens välvilliga krönika med efterspel krattar manegen för det opinionsmaskineri den med ett varningens finger avser belysa. Inte på grund av sitt innehåll, utan för sitt slarviga hantverk och sin till synes medvetet uppsåtliga metodik som i längden undergräver förtroendet för journalistiken och blottar samhällsdebatten för dessa invasiva narrativ. Det är alltså “kontraproduktiv” som skall in på lodrätt tre.

Några belägg för varför Nyheter Idag har ett rådande ryskt narrativ erbjuder inte Patrik Oksanen i ursprungskrönikan. I en replikväxling på Twitter i publiceringens kölvatten antyds att det är lätt att googla.

Jag kan tänka mig att Putins popcorn går varma när journalister inte längre tycker det är deras jobb att argumentera för sina exempel.

En som upprördes över krönikan var Ilan Sadé som äger bolaget som driver Nyheter Idag. Han är även partiledare för partiet Medborgerlig Samling (förkortas MED), vilket Oksanen valde att poängtera i texten. Varför? Med tanke på att även Kent Ekeroths koppling till Samhällsnytt nämns så kan man kanske gissa sig till att det görs för att sy ihop resonemanget att narrativet har kopplingar både till höger och vänster politiskt. Att kopplingen mellan ryssvänlighet och Medborgerlig Samlings faktiska säkerhets- och försvarspolitik inte synkar på något vis, passade nog inte Oksanens eget narrativ och nämns därmed inte.

Putins partister måste gnugga händerna när de ser västerländska journalister så vårdslöst utgå från att rågången mellan mediala ägare och deras redaktioner inte finns. Det ryska är det nya normala!

I artikelns efterspel har Patrik Oksanen ställt sig oförstående till de kritiker som anser att krönikan kastar skit på Medborgerlig Samling. ”Jag skriver inte om MED” och ”jag har skrivit om Nyheter Idags narrativ. Jag har inte skrivit om MED som parti” är några exempel från sociala medier. Fast om han inte skriver om Medborgerlig Samling varför nämner han då partiet? Om Nyheter Idag på egna meriter representerar högern så är ägarens politiska kopplingar rimligen inte relevanta för att ro i land argumentet.

Med tanke på att artikelns mål är att rikta sökarljuset mot Rysslands lakejer är kanske intentionen att påstå att Ilan Sadé personligen är en rysslandslakej?

I Duman korkas det nog en extra flaska varje dag guilt by association (skuld genom sammankoppling) appliceras i västerländsk press och aktiva i politisk opposition smutskastas utan att journalisten i fråga ens förstår problemet.

I en uppföljning till ursprungskrönikan, efter att Ilan Sadé beretts utrymme i Expressen att utkräva en ursäkt, presenterar till slut Oksanen belägg för att Nyheter Idags narrativ är ryssvänligt. Trots att Nyheter Idag är en helt digital publikation får vi som läsare klara oss utan länkar eller långtgående citering. Han verkar vilja beskriva och tolka det, enligt honom, anmärkningsvärda underlaget åt mig.

På Röda torget ryser de av vällust. Att legitimera tolkningsföreträde är lysande. Litauen se upp!

Ilan Sadés bolag Publicism NITEK AB äger Nyheter Idag sedan 2016. Flera av Oksanens exempel härrör enligt honom själv från 2014. Det vill säga långt innan det ägarförhållandet som han tycker är relevant uppstod. Enligt både Nyheter Idags Chang Frick och Ilan Sadé själv i repliken i Expressen har också minst en av artiklarna en tydlig satirisk intention. Den intentionen ifrågasätter Patrik Oksanen. Själv konstaterar jag att ”mer ishockey” och “billigare sprit” är rätt tunna argument i kampen för att uppnå narrativets målsättning om att främja strategiska mål för Rysslands i utrikespolitiken. Putin förstår nog inte heller satir.

I sin replik till Sadé skriver Oksanen:

Som partiledare får man tåla att ens privata affärer granskas, ifrågasätts och diskuteras. I stället för att visa den mognad man kan förvänta sig av en partiledare väljer Ilan Sadé att spela den kränkta rollen och blanda ihop sitt parti med sina affärsintressen.

Granskas. Ifrågasättas. Diskuteras. Det var du som sa det. Här är hela stycket från ursprungskrönikan:

”I Sverige ser vi hur rysk propaganda är det rådande narrativet på den högra kanten från Kent Ekeroths (SD) Samhällsnytt och Nyheter Idag, som drivs av ett bolag som ägs av Medborgerlig Samlings partiledare ordförande Ilan Sadé, och sedan vidare hela vägen till nazisterna i NMR.”

Russia Today tar de extra lång lunch när kraven på vad som anses vara granskning, ifrågasättande och diskussion ligger på den här nivån. Frågan är också vem det egentligen är som har svårt att hålla isär saker.

För att understryka hela härligheten så hittar man bland kommentarerna till krönikan och till repliken reaktioner på Twitter som ”Patriks svar är ju klockrent” från folk, även sådana som är politiskt aktiva.

Inget gör väl propagandamakarna på Pravda mer hoppfulla om framtiden än när ribban för att bedöma journalistik sätts så lågt.

Vad Nyheter Idags publicistiska ambitioner och redaktionella inriktning är vet jag som sagt lite om. Inte blev jag klokare efter detta. Det jag däremot tror mig veta är att det är väldigt angeläget att inte bara ”narrativ” blir temat för 2018 utan även återupprättandet av det journalistiska hantverket.

Kim Lund, professionell narrativmakare

#metoo och det förtvinande personliga ansvaret

Först talar ingen om det – sedan talar alla om det. Flockbeteendet är Sverige i ett nötskal. Jag pratar om #metoo, kampanjen mot sexuella trakasserier.

Debattartiklarna och hashtagsen har avlöst varandra när människor i olika branscher och samhällssektorer har biktat sig om vad de utsatts för.  Att #metoo har dragit fram problem i ljuset är självfallet positivt och sent är bättre än aldrig, men vi är i stort behov av fler och djupare analyser av vad som faktiskt pågår.

Det jag har funderat över är: Finns det inte redan lagar, regler, policys och handlingsplaner som säger att detta inte får förekomma? Jo, massor! Och de allra flesta människor tycker dessutom inte heller att sådant som kommit fram är okej. Ändå händer det, uppenbarligen, att det ses mellan fingrarna med övergrepp eller trakasserier. Och kommer det fram resulterar det alltför sällan i några konsekvenser för den som betett sig illa. Varför?

Människor som fått en uppfostran och har ryggrad och integritet behöver inga nedskrivna policys för att agera mot något de uppfattar som omoraliskt. De gör det som är rätt för att det är just rätt. De skrupelfria knölar som saknar moral kommer inte att programmeras om lätt av fina ord i en policy, hur lång och välskriven den än är. Med andra ord räcker det inte med ord och handlingsplaner för att dessa ska fylla sin funktion. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det är människor, individer, som upprätthåller och tillämpar policys – eller inte.

För att våga protestera emot någons destruktiva agerande krävs integritet och personlig styrka. Ett grundläggande problem i Sverige verkar vara att det saknas integritet och mod för att sätta ner foten och säga: ”det här är fel!”! Särskilt då ingen annan gör det. Bristerna kan således ligga i efterlevandet av de normer som vi ändå är hyfsat ense om.

I Sverige har många en tendens att vilja smita undan jobbiga konfronterande samtal och konflikter, även mer simpla meningsskiljaktigheter. Att det är obekvämt och obehagligt för många att säga ifrån märks på den tendens jag tycker mig se, att man gärna vill förvrida sin egen åsikt till objektiva fakta. På så vis behöver ansvaret för åsikten inte falla tillbaks på en själv. ”Nä men det är inget jag hittat på. Det är så”. Etik och moral går dock inte att bevisa. Det är åsikter som bygger på värderingar. I fallet med sexuella trakasserier handlar det i allra högsta grad om moral, rätt och fel. Visst kan man resonera kring och undersöka vilka konsekvenserna blir av olika moraliska ställningstaganden, men det faller ändå till slut tillbaks på en subjektiv åsikt. Moral kan inte bevisas.

Kanske är rädslan för konfrontation anledningen till att det läggs så mycket tid och kraft på att försöka sätta moralen på pränt i form av policys och värdegrunder. Genom att ta fram regler kan man känna sig nöjd med att ha gjort något, agerat, som dessutom är hyfsat smärtfritt och enkelt. Det finns en förhoppning om att ”systemet” kan sköta tillrättavisandet i vårt ställe så att vi som individer slipper de jobbiga samtalen och att vara den som säger: ”Stopp! Så gör man inte. Det är inte okej!”. Här finns heller inga genvägar. Utan den mänskliga kraften bakom de moraliska tillrättavisningarna så kommer de inte att ha effekt. Fina ord på papper lever inte utav sig själva utan lever genom de människor som tillämpar dem.

Resultatet på samhällsnivå avgörs av summan av invånarnas samlade ageranden. Det personliga modet och ansvarstagandet är det centrala och det som gör skillnad på makronivå. Här kan det konstateras att det inte ser ljust ut för framtiden, eftersom vi steg för steg har monterat ner de mekanismer och samhällsinstitutioner som funnits där det personliga ansvaret har övats.

Här i Sverige har vi de senaste årtiondena sett allt mer av relativism, ”normkritik” och bekämpning av legitima hierarkier. Det finns inget rätt eller fel längre – det finns bara olika sätt. En god intention i vissa fall, men kan också slå väldigt fel om det går för långt. De danska barnpedagogerna Jesper Juul och Helle Jensen anser att de skandinaviska länderna har varit först i världen med att ha frångått en ”traditionell lydnadskultur” vilket betyder att det nu inte ens är självklart att lyda auktoriteter så som föräldrar eller lärare.

Inte minst Socialdemokraterna har varit pådrivande i att plocka allt mer ansvar från individen och flytta det till deras omgivning,  andra människor, till ”samhället” och till staten. Inte undra på att vi får ett samhälle av hjälplösa, eller ska man kanske våga säga: fega, människor.

För att ta ett exempel så skrev jämställdhetsminister Åsa Regnér och regeringen en text på SvD Debatt om #metoo i politiken (”Nu måste ni män kämpa för jämställdhet”). I identitetspolitisk anda försöker de som vanligt styra bort från det personliga ansvaret till att lägga det på grupper istället. Eller ja, en av könsgrupperna: männen. Detta är splittrande och kontraproduktivt. Regnér har dessutom mage att i texten blanda in andelen av könen på riksdagslistorna. Det är helt irrelevant för existensen av övergrepp.

Kollektivism, som att räkna män och kvinnor i olika sammanhang, faller sig väl i media och är lätt att ta till sig för dem som inte tänker längre än näsan räcker. Denna ”strategi” leder dock självfallet inte mot någon lösning. Problemställningen blir om något bara än mer grumlig. Andelen kvinnor eller män i ett sammanhang har noll att göra med om det är en trygg miljö eller inte. Åtminstone i Sverige 2017 med de landvinningar som vi gjort tills idag.

Övergrepp sägs i artikeln handla om jämställdhet, men hur många skulle vara nöjda med en situation som innebär att män och kvinnor har det lika uselt? Få, hoppas jag. Målsättningen bör rimligen vara att skapa ett bra och fritt samhälle där människor – både kvinnor och män – känner sig trygga och blir väl behandlade. Ett samhälle som inte bara har normer som bidrar till en sund och respektfull miljö, utan där individer faktiskt vågar agera utifrån dessa normer.

För att det ska gå att ta ansvar för något, måste man också ha makt att påverka situationen. Att dela ut diffus ”skuld” på vanliga människor för vad andra gör på andra sidan landet fungerar inte. Alla har vi en möjlighet att agera där vi befinner oss och säga ifrån mot sådant som vi anser är fel. Politiker har ett extra stort ansvar då deras makt att påverka sträcker sig längre än gemene mans.

Vi behöver odla ett samhällsklimat (eller kanske snarare återgå till ett?) där dessa färdigheter övas och förmedlas mellan människor; i hemmen, i skolan, på arbetsplatser, på fritiden. I princip handlar det om en kulturförändring.

#metoo får inte stanna vid förfasande och tron att det nu blir ändring för att ljuset riktats mot övergrepp och trakasserier, men vi kan inte heller tro att det finns några snabba universallösningar. För det finns inte.