Betraktelser

Ansvar på krita

GÄSTINLÄGG.

Att ”ta ansvar” är på modet. I takt med att mörka moln hopar sig över världen och vårt gemensamma samhällsbygge börjat krackelera så höjs det ständigt varnande fingrar ifrån alla politiska led om att det nu verkligen handlar om att ta ansvar för Sverige. Och världen. Och klimatet också. Ibland, på en bra dag.

Men vad innebär det i praktiken att i Sverige 2017 ta politiskt ansvar? Inte mycket, vill jag härmed hävda.

Vår kollektiva förväntan på den som säger sig villig att ta politiskt ansvar verkar ha genomgått en glidning bort från idén om ansvar som någonting som skall utkrävas i efterhand till någonting som det räcker med att utlova i förväg.

I likhet med hur bastardkapitalismens förtappade riddare försvarade Wall Streets mest destruktiva element efter kollapsen 2009 verkar vi alla gemensamt ha köpt en argumentation som går ut på att vi inte bör realisera konsekvenserna av att utkräva ansvar eftersom det, i sin tur, får konsekvenser.

Ett ansvarstagande i efterhand kvittas hela tiden mot en ny, ofta ännu större garanti, för att det ansvarsfulla är att titta framåt – inte att ta ansvar för det förgångna.

Ny check skrivs. Ansvar. På krita. Varsågod.

Stefan Löfven är en mästare på det här (om än efter ett mycket trångt målfoto) och hans handlande efter att Transportstyrelsens haveri blev känt fungerar som utmärkt exempel. Han kritiserade ingen i regeringen. Han tappade inte förtroendet för någon. Ingen fick sparken (han var mycket noga med att påpeka att Ygeman och Johansson själva begärde entledigande). Men oj vad han pratade om att ta ansvar för Sverige.

Han gjorde poäng av att det är oroliga tider och att därför inte var ansvarsfullt av riksdagen och hålla på med sådana gammeldags ansvarsfasoner. Ygeman behövs för framtiden. Så han fick vara kvar efter en i de närmaste imaginär rokad.

Ansvar måste utlovas. Men det behöver aldrig utkrävas.

När det multinationella företaget Monsanto leker Darwin med tomater hötter många med högafflar och facklor. Men när makteliten sidsteppar kompetensgallringen så tycks vi mest hylla den store ledaren istället.

Löfven är förstås långt ifrån ensam. Vi lever i en västvärld som i största allmänhet har fått för sig att det här med att stanna upp, prata om konsekvenser och försöka lära sig av historien är för bakåtsträvande folkhemslosers som längtar tillbaks till en tid då en accelererande framtid inte körde över dem.

Även för Barack Obama var ”we need to look forward” ett ständigt mantra. Ställa Bushadministrationen till svars? Nej, tack. Wall Streets bankirer? Jag passar på den. Guantanamo Bay? Vi jobbar på det. Change? Jag vet inte jag.

Och de Allianspartier som nu upprörs över att regeringen försöker trycka CRTL-ALT-DEL när det visat sig att ansvar för outsourcing av skyddad data kräver mer än ämbetsmannaerfarenhet, slingrade sig som en golvvärmekabel när det visade sig att ideologisk övertygelse kan kortsluta ett statligt bolag.

Varför blev det så här då?

Som med de flesta andra glidningar som sker sömlöst över tid (som jag nog tycker har skett i synen på politiskt ansvar) är det svårt att identifiera vad, när, hur. Självbevarelsedrift av en allt mer inkompetent politisk elit? Mycket möjligt om än omedvetet.

Är vi ett folk som till den grad antingen blivit för bekvämt eller för skeptisk till vår demokratiska ordning att vi helt enkelt inte bryr oss? Söker vi så mycket skydd från bombardemanget av falska, spunna och förrädiska budskap levererade av en delvis vilsen mediekår att vi helt enkelt inte vågar sätta emot?

Svaret eller svaren finns kanske där någonstans. Jag vet inte. Att det i slutändan är ditt och mitt fel bör det dock inte råda någon tvivel om. I denna outsourcingens guldålder så är det du och jag som väljer att skänka bort vårt makt på så vaga premisser att det finns utrymme att övertrassera ansvarskontot så fort det hettar till. Och vid varje val förnyar vi glatt kontraktet.

I min affärsvärld blir jag ständigt påmind om att det inte går att tjäna pengar igår. Och det finns ju en krass, pragmatisk sanning i det. Men vårt fantastiska samhälle byggdes inte med en börs-VD:s mentalitet och det ska inte förvaltas med det heller.

Ingen kräver att politiker som inte lyckas i sin utövning ska gå på plankan eller stoppa brödknivar i bröstet. Att misslyckas är en nödvändig ingrediens i långsiktig utveckling. Men vi bör sätta tillräckligt mycket press på våra folkvalda så att statsapparaten kompetensmaximeras istället för att kompismaximeras och så att vi lär oss av misstagen istället för att förneka dem.


Denna text är ett gästinlägg på bloggen från en anonym skribent och partikollega till mig i Medborgerlig Samling. 

Annonser

Från klok individ till oönskad inkräktare

Jag talar om mig själv. Det hann bli ungefär 5 år för mig i Miljöpartiets tjänst i Sollentuna kommun. I februari 2016 gick jag ut med att jag lämnar mina kommunpolitiska uppdrag och även partiet.

Lokalt i kommunen agerade Miljöpartiet vettigt. På nationell nivå spårade det däremot ur allt mer tyckte jag. Jag hade förstås kunnat – som många andra gjorde – strunta i riksnivån och fokusera lokalt. Men jag kunde inte låta bli att bry mig. I slutet av 2015 hade jag blivit så trött på att bara vara kritisk emot vad partiet gjorde och längtade efter att få jobba för något. Därför bestämde jag mig för att lämna MP för det relativt nystartade Borgerlig Framtid (som nu har bytt namn till Medborgerlig Samling, MED) som passade mycket bättre för mig med de åsikter och synsätt jag hade. Efter partibytet har jag upplevt en stor förändring i hur jag ses som person, vilket är intressant.

När jag var miljöpartist var jag i den offentliga debatten känd som ”den bångstyriga miljöpartisten”, ”den kloka miljöpartisten”, ”MP-kritikern”. Jag var omtyckt av många. De hejade på mig när jag gav partiet eller dess representanter en omgång kritik. Jag sågs som en spännande person, värd att träffa eller bjuda in. Nu har jag känslan av att var jag än hamnar så ses jag inte längre som en individ, utan som en gående reklampelare för mitt parti. Som någon som vill sprida propaganda. Att upplåta nån som helst plats för mig, är att upplåta plats för – eller till och med att stötta – mitt parti. Med andra ord: Jag är mitt parti.

Visserligen är jag med i ett nytt politiskt parti, men jag är fortfarande lika mycket jag, en individ, med egna tankar och funderingar om saker och ting. Det jag bytte var parti – inte personlighet eller åsikter. Ingen stöttade Miljöpartiet genom att umgås med mig förut. Det rimliga borde vara att ingen heller stöttar Medborgerlig Samling om man umgås med mig idag.

Inte alla människor resonerar så här förstås, men märkbart många. Det är jobbigt, särskilt eftersom jag är en person med stark integritet eller vad man nu ska kalla det. Jag ogillar att bli inplacerad i fack och har ett stort behov av att få vara mig själv och oberoende. Jag är och kommer förbli för mig själv först och främst, oavsett om jag är politiskt aktiv eller inte.

När jag berättade om det här för en god vän och partikollega kommenterade han det med att nog är en ganska djupt rotad svensk attityd, att det som är okänt är lite läskigt och de flesta vill därför hålla avstånd till det. Och då menade han det nya partiet. Det ligger kanske något i det. Ändå är det märkligt då många vet vem jag är redan sedan länge. Tror de seriöst att jag sålt ut mig själv helt nu bara för att jag är med i att försöka bygga upp ett nytt parti i Sverige?!

Under min tid som miljöpartist och kommunpolitiker var det aldrig någon som misstänkte mig för att vara partisk på grund av det. Att jag var aktiv i Miljöpartiet var bara något positivt. Betänk att en skillnad då jämfört med nu var att då var jag med i ett riksdagsparti och hade även formell makt lokalt som förtroendevald i kommunen. Nu däremot är jag med i ett litet parti som få känner till och som är helt utan formell makt. Att jag skulle utgöra ett större ”hot” idag än förut känns aningen ologiskt.

I sammanhanget kan det vara intressant, som kontrast, att nämna att när man är i politiken och faktiskt innehar någon högre maktposition, som till exempel riksdagsledamot eller minister, är bemötandet väldigt annorlunda. Då fjäskas det för en och man jagas som ett djur av PR-vargarna på organisationer, företag o.s.v. Deras syfte är både att försöka påverka makthavarna, men de vill också ”använda” dem i sin kommunikation för att skryta med, ”kolla vilka kontakter vi har och därigenom makt”. Undantaget är Sverigedemokraterna, som fortfarande ses som paria och ja, alla vet vad som händer om man bryter den oskrivna regeln att stanna borta från dem.

Flera i vårt parti Medborgerlig Samling vittnar tragiskt nog om problem i sitt privatliv när andra har fått reda på att de är med i ett politiskt parti och att det just är Medborgerlig Samling, ett nytt politiskt parti. Vissa har blivit åthutade av sina arbetsgivare att de inte får uttrycka partisympatier öppet. Vissa har till och med varit tvungna att byta jobb för att kunna jobba för partiet ideellt, alltså vid sidan av sitt jobb. Det här med att lyckas skilja mellan åsikt, person och arbetsinsats är tydligen extremt svårt – åtminstone när det gäller vissa partier.

Det man kan konstatera av allt detta är att de hinder vi partiaktiva möts av inte bara är rent politiska. Det finns betydligt fler som handlar om hela våra liv, det sociala och arbetslivet. Vissa får betala ett stort pris för att kunna dra ett litet strå till stacken. Signalen som blinkar framför en hela tiden är en röd varningslampa: ”Våga inte engagera dig! Du kan förstöra din karriär och ditt liv!”. Vissa personer har varit ärliga nog att säga det rakt till mig, i all välmening. De har avrått mig från att göra det jag gör.

Teorin om demokrati är fin, men i praktiken är det betydligt svårare. Utan människor som vågar och vill bidra till de politiska partierna, och därmed ta allt det negativa med det, så blir det ingen förändring.

Vi i partiet är en samling människor från samhällets alla hörn som gått ihop, i demokratins namn, för att arbeta för ett gemensamt syfte och mål. Vi lever bara de friheter som vi borde ha enligt lag. Om det inte är vanliga människor med vanliga jobb som ska hålla demokratin uppe, folkstyret, genom de politiska partier som vårt valsystem bygger på, vem/vilka ska det då? Jo då kvarstår en liten begränsad politikerelit. Är det så vi vill ha det?

Arvet spelar roll

Innan jag skulle ge mig in i smeten i Visby för Almedalsveckan passade jag på att äntligen, för första gången, besöka Roma här på Gotland. Där ligger Svenskbygården, ett museum om de svenskar som på 1700-talet flyttade från Dagö i Östersjön till Ukraina och bildade Gammalsvenskby. År 1929 kom många av dem tillbaks till Sverige, en stor del kom till Gotland.

Det var oerhört sentimentalt att vara där. Att vara en del av den här historien av dessa svenskars öden och slit är så… betydelsefullt för mig! Min farfar Viktor var en av dem som kom hit med sina syskon, sin mamma och pappa. Mitt namn har jag fått från hans mamma, Josefina Utas, som jag aldrig fick träffa men har hört mycket om.

I morse läste jag en text av Johan Hakelius i FOKUS. Den är lång, men jag fastnade särskilt för det jag hört talas om tidigare (har inte läst originalkällan själv) är David Goodharts teorier som försöker förklara den känsla av splittring som inte bara märks av i Sverige, utan i många delar av världen. Han menar att världen består av ”anywheres” och ”somewheres”.

Ekonomisk och kulturell liberalisering har inte gynnat alla. Politiken – från utbildning och skatter till migration – har systematiskt gynnat en viss samhällsgrupp. Goodhart kallar den »anywheres«, »varsomhelstare«. Rörliga, statusstarka människor. Deras identitet bygger inte på plats eller historia, utan på individuell prestation. De som räknats bort är »somewheres«, »någonstansare«. Deras identitet bygger på rötter, traditioner och grupptillhörighet.

Detta intressanta om anywheres och somewheres ekade i mitt huvud idag när jag var i Roma. Trots att det snart var 100 år sedan min farfar kom till Sverige, så känner jag stark samhörighet med dem som kom hit, med min farfar, med hans familj, som är min släkt. Med andra som kom hit och delade samma öde. Jag blir rörd av att det finns en förening som arbetar ideellt med att hålla denna historia levande för eftervärlden. Vad är det jag tillhör? Svårt att säga. Men ATT jag tillhör, det känner jag. När jag träffar någon annan som heter Utas känns det väldigt speciellt och en del traditioner därifrån lever kvar från mina släktingar. Det spelar roll för mig.

Av detta menar jag inte att dra slutsatsen att jag är en ”somewhere”, även om jag till rätt stor del är det. Jag tror alla är lite av båda och i olika sammanhang. Snarare tänker jag på hur viktigt det är med just att få tillhöra, att vara del av olika gemenskaper. Det är djupt mänskligt.

Jag tror det stämmer som Goodhart resonerar och som Hakelius tar upp i texten, att detta är en allt tydligare skiljelinje i dagens samhälle, den mellan anywheres och somewheres. Och jag köper att anywheres har blivit fler och att somewheres därmed blivit tillbakatryckta. Av anywheres framstår somewheres som bakåtsträvande, pinsamma reliker. Gemenskap med något/någon tolkas idag till exempel allt oftare som en skymf mot någon som inte är med i just den gemenskapen. Men detta är ju helt galet. Det finns inte EN enda gemenskap och de är inte i storlek definierade, utan de går kors och tvärs, uppstår och försvinner, kontinuerligt. Det är släkten, bridgeklubben, barndomsgänget, eller personerna i grannskapet, eller landsmännen, eller de som gått i samma skola. Helt enkelt: de som delar något, har något gemensamt.

Människan är till sin natur både nyfiken och trygghetssökande. Genom att förstå och ha länkar till sitt förflutna så kommer man att ha det lättare att hantera framtiden på ett bra sätt. Genom att ha en grund att stå på, en bas, så står man stadigare och vågar utforska. Genom att dela saker uppstår band människor emellan och tillit växer.

Tillbaks till mitt ”arv” i form av min släkts öde: en tillhörighet till allt detta får mig paradoxalt nog inte att känna mig mindre som individ, snarare tvärtom. Det sätter mig i ett perspektiv. Jag ser mig själv i ett litet annat ljus, vilket ökar min självkännedom och jag mår bättre. Det spelar roll helt enkelt för mig. Och varför skulle det inte få göra det?

Skulle nån komma in och kritisera och påstå att det vore destruktivt eller egoistiskt att jag känner som jag gör, så skulle jag resa ragg: LÅT MIN GEMENSKAP FÅ VARA! Jag försöker ta lärdom av detta och lyssna på dem vars gemenskaper spelar roll för dem. Och det borde fler göra, generellt i samhället. Vi är trots allt människor.

Min bestämda övertygelse om jag lyfter blicken till samhällsnivå är att det inte att det är bra att det kantrar för mycket åt något håll, varken åt somweheres eller anywheres. Dessa två perspektiv är båda viktiga och bra för varandra, som Yin och Yang, som en jämvikt. Men, menar jag, det börjar med somewheres. Hela mänskligheten börjar med förankringar i tiden, hos andra människor, i kulturer, kunskap, språk, en omgivning, en historia. Detta får inte glömmas bort!

”Utsatta” av svensk feghet

Jag stör mig på den ökande användningen av begreppet ”utsatta”. Polisen talar tex om ”utsatta områden” där det finns stora problem (no-go-zon får man ju inte säga). Och nu hörde jag på radion om att arbetslösheten ökar i gruppen ”utsatta människor”.

Om man blivit utsatt måste man ju ha blivit utsatt för något av någon eller något. Vad?

Jag har svårt att se det som att man som arbetslös har blivit ”utsatt” för att till exempel ha fötts i ett annat land, tala annat språk, inte ha lika mycket utbildning, ha annan kultur som inte är likadan som här. Och kan man verkligen säga att de som väljer att inte anställa och betala dessa människor lön ”utsätter” dessa för sitt icke-beteende? Många av de här människorna kan mycket väl haft den otroliga fördelen att ha lyckats fly hit och därmed sluppit krig och en säker död, ändå kallas de ”utsatta”. Varför inte tala om dem som ”de som har svårt att få jobb”? De som står långt ifrån arbetsmarknaden, de som varit arbetslösa X år? Invandrade, från olika platser. Räcker verkligen inte övriga begrepp?

De här ordlekarna speglar väl den svenska andan. Man vill så långt det bara är möjligt vifta bort att något är dåligt, svårt, eller ett problem. Man vill inte peka ut, inte uppröra, inte ”kränka”, som om det gick att ändra på hur verkligheten ser ut bara man väljer rätt ord. Det fungerar så klart inte så. Och kan man inte dölja problemen måste man till varje pris med ord styra bort ansvaret från dem det berör. Det måste alltid vara nån annans ”fel”.

Vad har de ”utsatta områdena” drabbats av? Kriminella. Men går vi lite längre i ansvarskedjan: vilka har makten att se till att det vore annorlunda? Jo politikerna. Hade de förstått att säkerhet och trygghet inte är självklart och därmed agerat i tid för att ha en tillräcklig stor och rustad poliskår och en samhällsutvecklingstakt som vore hållbar, då hade det sett annorlunda ut. Om dessa brister hos politikerna handlar om oförmåga, okunskap eller ren feghet, det vet jag inte. Men med tanke på hur djupt rotad den ”svenska andan är” så är det kanske feghet ändå…?

Utsatta för prövning – dådet den 7 april

Jag satt på jobbet framför datorn. Vid klockan 15 hördes som så ofta sirener. Jag reagerade på att det var ganska mycket ljud på en gång och det kom uppenbart från olika håll. Men jag antog att det ändå bara var som vanligt så jag jobbade vidare. Vid 15:20 kollade jag mina meddelanden och ser ett ”Då är det här nu” samt en länk från en partikollega. Kollade länken och läste om att en lastbil har kört ihjäl människor på Drottninggatan i centrala Stockholm och slutat färden med att köra rakt in i Åhléns vid Sergels torg. Jag blev alldeles kallsvettig. Drottninggatan ligger bara ett par gator bort från där jag jobbar (det ligger vid T-bana Hötorget).

Jag gick ut i fikarummet och pratade med mina arbetskollegor som sa att vi inte får gå ut. Det är för osäkert och vi måste låta polis och räddningpersonalen jobba. Började kontakta anhöriga för att berätta att jag är okej – det kunde ju lika gärna varit jag som låg där påkörd på gatan! Men också för att säkerställa att någon annan släkting inte råkat befinna sig just där, just då. Det var det inte.

Vi runt 50 personer som var kvar på jobbet följde sedan utvecklingen och tittade på TV-sändningar tillsammans. Just osäkerheten var värst. Ingen kunde veta om det skulle komma fler attacker, bomber eller skjutningar på öppen gata, i samband med detta. Det var ju det som hände i Frankrike 2015 när utestället Bataclan attackerades. Då slog terrorister till på flera ställen i staden samtidigt. Och vid det här stadiet började det också florera rykten på nätet om skjutningar på olika ställen i Stockholm. Det påstods i vissa fall till och med av tillförlitliga (trodde jag) källor vara bekräftat av polisen. Men detta drogs sedan tillbaks.

Polisen uppmanade folk att lämna de centrala delarna av Stockholm, men samtidigt utrymdes Centralstationen, tunnelbanan stängdes av, pendeltågen slutade gå, så ock bussarna. Det är för mig lite oklart exakt varför, men så var det i alla fall. Enda sättet att ta sig ut från Stockholm var med bil – om det nu ens gick på grund av avspärrningarna – eller att gå till fots.

Det var en märklig atmosfär utanför huset där jag satt. Mestadels var det helt tyst (vilket är ovanligt då detta ligger väldigt centralt i stan) eller så hörde man helikoptern hovra ovanför. Lite över klockan 18 hade inget mer hänt. Nyhetsrapporteringen hade lugnat ned sig lite, dock hade ingen gärningsman gripits. Då började mina kollegor som stannat kvar på jobbet att bege sig, om inte hemåt så någon annanstans i alla fall. De som till exempel bor i Uppsala kunde ju inte ta sig hem alls. Stora lämmeltåg av människor gick ut ur stan. Jag slöt upp med en bekant som skulle åt samma håll som jag, norrut, och vi följde med strömmen av människor.

Just den här situationen av undantagstillstånd, att all kollektivtrafik står still, kändes inte så farlig. Den har faktiskt Stockholmarna övat på ett antal gånger de senaste åren. Det har varit ett antal apokalyptiska dagar då i princip all trafik stått still på grund av snöoväder. Apostlahästarna har då varit det enda möjliga att använda. Då har man också ställt upp för varandra med mat och husrum. Man sov över hos kollegor och vänner och löste allt bäst man kunde, tillsammans. Detta skedde också igår. Alla i stan hjälptes åt, man höll ihop, tipsade varandra, gav varandra skjuts, stöttade och pratade med varandra.

Den känsla av gemenskap som uppstår bara i det lämmeltåg bestående av för en själv främmande människor, men som man plötsligt känner är sina medmänniskor som är i samma situation som man själv, är inte att förakta. Den stärker! I detta fall var det bättre väder, inte så mörkt, kallt och snöigt som det varit under dagarna med snökaos. Men det förstås, man promenerade hemåt med en större inre oro och valde hellre smågator än stora centralgator.  Efter en lång promenad, väntan, en kort bussresa och mer promenerande och väntan blev jag till slut upphämtad med bil av min man. Kan nämnas att det var stora bilköer överallt, så bil fungerade också dåligt att förflytta sig med om man nu ens hade tillgång till sådan. Jag kom hem halv nio på kvällen.

Sverige presterade över förväntan

Stockholm och hela landet blev utsatta för prövning i och med detta dåd. Nu fick vi se och uppleva hur det kan gå till när det verkligen gäller. Det var ingen övning den här gången, utan på riktigt.

Det var enligt mig bara en tidsfråga innan något sånt här skulle hända i Sverige. Det man inte visste var exakt när det skulle ske, på vilket sätt och vilka konsekvenser och skador det skulle leda till. Ändå blir man förstås bestört när det väl händer. Senaste åren har det inte hänt en enda gång att jag passerat Centralstationen och de långa, smala gångarna där som är proppfulla med människor, utan att slänga en tanke på att ”här skulle det kunna hända”. Jag skrev en krönika i höstas i Dagens Samhälle om att vi måste vara förberedda, mentalt och praktiskt i hela samhället, för såna här dåd. Med alla tankar jag haft på detta så var jag förberedd, mentalt i alla fall. Hur var det med samhället då?

En på Twitter (@Dvvmhm) skrev:

Ordet jag sammanfattar dagen med är: samlat. Polis, räddningstjänst, makthavare och folk uppträder samlat. Sverige är samlat. Det är gott.

Jag instämmer i iakttagelserna. Av det jag har sett och hört om insatserna från polis, räddningstjänst och vårdpersonal har jag blivit djupt imponerad. Människor på stan tänkte verkligen på andra och hjälpte varandra. Jag tycker också att reaktionerna från politikerna var sansade. Till och med statsminister Löfvens tal på fredagskvällen var riktigt bra.

De förbättringsområden jag lagt märke till som rör detta var att för många människor inte lyssnade på polisen och lämnade platsen där det hänt så att räddningspersonalen kunde göra sitt jobb. De stannade kvar och filmade till exempel. Sedan kan man ifrågasätta medias agerande i vissa fall. Att tidningar man trodde man kunde lita på spred obekräftade rykten som skapade massa oro och förvirring förvånande mig och var verkligen inte bra. De har en del att utvärdera och förbättra. Och de personer som skrev på sociala medier om var insatsstyrkan befann sig, de behöver lära sig: så gör man inte! Vi alla har ett ansvar att hjälpa polisen att göra sitt jobb, inte stjälpa genom att avslöja för eventuella gärningsmän vad de gör.

Att endast fyra personer hittills har omkommit och ett femtontal är skadade, känns som ett smärre under. Det är förstås fruktansvärt för dessa personer och deras anhöriga. Men det måste sägas: det kunde varit otroligt mycket värre. Jag kan inte förstå hur, men är tacksam över, att så många ändå lyckades komma undan där på Drottninggatan.

Nu kan vi i alla fall lägga diskussionen om detta kan eller inte kan hända i Sverige, bakom oss. Nu har det de facto hänt. Då kan diskussionen gå vidare till att handla om hur det kan förhindras att det sker igen och hur vi bäst hanterar det när det väl händer. Hur skulle vi klara ett komplext scenario med dåd på flera ställen samtidigt i en stad eller i flera städer samtidigt? Det kommer finnas otroligt mycket att lära utifrån det som hänt.

Något jag personligen känner är viktigt för att jag själv ska kunna gå vidare på bästa sätt är att de skyldiga hittas och döms. Jag känner att jag måste få veta varför det här hände. Vem var det som gjorde det? Varför? Inte för att det kommer att kunna finnas någon logik eller förklaring som går att förstå – finns inget som kan rättfärdiga något sånt här. Men jag vill ändå få veta allt som går att veta. Delvis står också min tilltro till polisen på spel här. Lyckas Sverige med den kapacitet som finns, spåra upp och ta fast de skyldiga? I nuläget har en misstänkt gripits och några fler har tagits in för förhör.

Känslorna dagen efter

Min dag idag har präglats av en känsla av overklighet men också tacksamhet över att det ändå gick så bra som det gick under omständigheterna. Trots att det är så vidrigt det som hänt känner jag mig inte arg, vilket förvånar mig lite grann. Istället har jag nått något stadium av inre lugn. Det är mäktigt, det ger kraft och styrka, att se hur samhället sluter upp när det väl krävs. Det är som att man reser sig ur askan och lugnt sopar av sig all sot och smuts, och så fortsätter man där man var men med en ÄNNU större beslutsamhet än innan.

Människan är en seg varelse. Det är inte konstigt att vi lyckats med det vi har på jordklotet. Det ska mycket till för att bräcka oss som kollektiv. Bakslag kommer och saker tar ibland tid. Men det går bra, till slut. Och det här som har hänt ger mig bara mer motivation för att genom politiken fortsätta kämpa för att bevara det bra vi lyckats uppnå här i Sverige, som vår frihet och trygghet.

Den ofrivillige opinionsbildaren

I gårdagens Opinion Live på SVT medverkade två poliser som är aktiva på sociala medier, och frågan var huruvida det var lämpligt eller inte att de är det, och vad de i så fall får säga.

Poliser ska inte vara opinionsbildare” hörs från en del, i betydelsen: ni borde hålla tyst om det ni ser och hör. Men vad ÄR en opinionsbildare? Det verkar ha skett en glidning mot att det räcker att öppna munnen för att man ska ses som en opinionsbildare.

Örebropolisen Peter Springare skulle bara ha varit en privatperson som uttryckte sina personliga åsikter så länge andra inte hade plockat upp det han sade och spridit, kommenterat, upprörts och hyllat. Detsamma gäller Katerina Janouch.

Visst har Janouch redan sedan tidigare ett visst mått av kändisskap. Hon är mer känd än en godtycklig invånare i Sverige. Men hon är ändå en privatperson. Hon blev inte den där stora opinionsbildaren som hon framställs som förrän andra började uppmärksamma det hon skriver och delat hennes åsikter med ris eller ros. Riktig fart tog det när hon blev intervjuad i tjeckisk TV.

Den intervjun hade lika gärna kunnat passera obemärkt, precis som alla andra tiotusentals händelser och intervjuer som sker varje dag runt om i världen. Men nej, det gick tydligen inte. Det skulle analyseras, sågas och spridas, för att göra diverse poänger. Som så ofta numera hoppade etablerad media in i ankdammen och körde vidare på sociala-medier-logiken. De tyckte detta var SÅ viktigt att de till och med ansåg det befogat att ta frågan om Janouchs ”Sverigebild” till självaste statsministern för bedömning. Var detta Janouchs fel?

På motsvarande sätt börjar allt fler som bara bidrar med fakta om något, ses som opinionsbildare – om några nu plockar upp denna fakta, börjar kommentera och sprida den. Med denna logik är forskarna de allra största – potentiella – ”opinionsbildarna”. Något känns väldigt snett i definitionen av det ordet och slutsatsen blir alltså: du får säga vad du vill så länge ingen lyssnar eller reagerar. Börjar för många märka vad du säger har du blivit en ”opinionsbildare” och ska tvingas dra ner på det.

Oavsett etikett tycker jag att vore djupt orättvist om andra människor skulle avgöra vilken handlingsfrihet en enskild människa ska ha. Det är orimligt att personen Peter Springare ska behöva anpassa sitt beteende, dvs sluta säga sin åsikt som alla andra, på grund av att andra lyssnar på vad han säger. De som inte vill lyfta fram honom eller inte vill ha mer debatt om det han säger har också alternativet att helt enkelt ignorera det. Går man ut och ”rasar” mot det får han bara fler ”opinionsbildar-poäng”.

Ett exempel som togs upp i Opinion Live var att polisen Peppe Larsson förra året vid ett tillfälle sade öppet att de sexuella övergrepp som hade skett på en festival hade utförts av ensamkommande flyktingbarn. I programmet ställdes frågan om han inte skulle ha sagt detta. Advokat Kinora Awrohum, motdebattören, tyckte: nej. Det får politikerna prata om tyckte hon. Ja men politikerna var ju inte på festivalen och såg detta, som Larsson själv. Och om poliserna ska smyga fram den info de bär på till politikerna, hur ska folket om inte de också får ta del av informationen, kunna veta att politikerna hanterar denna fråga på ett bra sätt?

Antingen kom Larsson med en lögn. Då skulle han förstås inte ha sagt det. Eller så var det sant och då ska både politikerna och folket få veta det. Då kan frågan tas vidare till: hur ska denna information nå folket? Tills det finns ett bra svar på denna fråga är det positivt att någon, i detta fall Larsson, bidrar med infon som borde vara en självklarhet att få ta del av.

Hade denna fakta kommit naturligt genom alla tidningar, TV-program, nyheter osv som allt annat vore det inget att diskutera. Men det gör den inte idag. Det är problemet. Poliserna i Opinion Live tar alltså de roller som media, men även politiker, borde ha. Således, allt detta är ett symptom på ett djupare problem.

Tyvärr kan man konstatera att det verkar finnas en hel del människor i Sverige som har problem med fakta, sanning, ärlighet och öppenhet. De verkar inte tro på det demokratiska öppna samtalet som garant för en långsiktigt positiv utveckling av samhället. Lite otäckt att tänka på faktiskt. För vad är alternativet..?

Enligt kyrkan är jag dålig

Jag har hört och sett det förut, men jag var ändå tvungen att gråta en stund den här gången. Min kyrka, Svenska kyrkan, säger att jag står för något ”inhumant”. Det smärtar mig.

I juluppropet talar en mängd kyrkor till regeringen – denna gång vilken asylpolitik den ska föra – men jag tar självklart åt mig ändå. Jag är också politiskt aktiv och har politiska åsikter.

Min kyrka blir allt mer politiserad, och det gör ont. Jag vill kunna vara med i min kyrka, utan att känna att mitt politiska engagemang i dess ögon gör mig till en dålig människa. Min religion och gemenskapen inom en kyrka är inte samma sak som politik. Det är två olika saker som måste hållas isär anser jag som värnar en sekulär stat.

Politiken handlar om hanteringen av våra gemensamma resurser. Det handlar om den helhet som utgörs av våra gemensamt beslutade system, lagar och regler, som fantastiskt nog har gjort att vi lyckats nå sådant som religionsfrihet, yttrandefrihet, säkerhet, jämställdhet och sådant som ett fungerande rättsväsende, tillgång till utbildning och sjukvård med mera.

Allt detta har inte kommit till oss över en natt eller utav en slump. Det kommer sig av vilja och en strävan under lång tid. Det har inneburit förhandlingar, prioriteringar, gränsdragningar, tuffa beslut. Människor har bidragit med tillit, tid, avstått resurser och har gett andra frihet, för att de vet att de också får del av detta.

Jag tror på att försöka bevara och vidareutveckla det positiva vi lyckats uppnå det senaste århundradet. Mitt politiska engagemang handlar om att genom samhällsdebatten och det demokratiska systemet, bidra till en bättre, tryggare värld, med start här i Sverige eftersom det är den enhet vi har direkt rådighet över.

Genom att ta väl hand om de samhällsstrukturer och det välstånd vi har, har vi möjlighet att fortsätta att dela vårt välstånd med andra och hjälpa; både med ekonomiska resurser, men också genom att bidra till att skapa fler platser i världen där människor kan vara säkra och fria.

För att få hållbarhet i systemen krävs att vi ser hur varje del hänger ihop med helheten, tänker efter och agerar på rätt saker i rätt tid för. Medkänsla eller att vilja väl räcker inte som verktyg för att bedriva politik. Politik handlar om att hitta det minst dåliga i varje situation sett utifrån ett helhetsperspektiv. För att åstadkomma det behövs förutom ett gäng grundläggande värderingar även kunskap, eftertanke, logik, avvägningar och prioriteringar.

Vårt samhälle är fantastiskt i att vi kan – utanför politiken – engagera oss i det vi vill. Göra vad vi vill med vår tid, med det vi har. Det är hit vår strävan lett oss. Men det är inte tillräckligt för kyrkan, som säger åt regeringen vad den ska göra. Välvilja för stunden i enskilda politiska frågor är motsatsen till långsiktigt förvaltande av ett stort system med chans till idog, ständig förbättring.

Sverige har inte blivit så rikt och välmående för att en kyrka eller trosinriktning har fått sätta agendan, utan snarare för att kyrkan/kyrkorna har tagit ett steg tillbaks för att tydliggöra skillnaderna där emellan. Kyrkan har sin roll och politiken har sin. Ska vi tolka utvecklingen som att kyrkan vill ta steg tillbaks? Har kyrkan planer på att framöver uttala sig om skattepolitik och annat?

Det är ingen omöjlighet för kyrkan anser jag, att arbeta för en bättre värld, humanism och medkänsla, på andra sätt än de som den har valt på sistone.

Jag är ledsen över att min kyrka inte förstår eller uppskattar det jag försöker göra och använda min drivkraft och tid till. Tröst finner jag ändå hos min Gud som ser vad jag gör och varför. Min Gud kommer jag att ha kvar även om jag bestämmer mig för att till slut lämna kyrkan fastän jag egentligen inte vill eftersom det är mitt ”hemma”.

Det är kanske utgången i nästa kyrkoval som får avgöra om jag stannar i Svenska kyrkan eller inte. Då kommer jag att vara mer påläst och förberedd än nånsin förr inför ett kyrkoval.

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” (Luk. 23:34)