ekonomi

Auktoritära i fårakläder

”Män och kvinnor ska ha samma makt” lyder ett av denna regerings jämställdhetsmål. Men hur är det med att leva ett bra liv? Kunna få välja vad man vill och må bra? Det är inte samma sak som att män och kvinnor som grupper har samma makt. Inte heller att varje individ, kvinna som man, har exakt lika mycket makt.

Apropå att regeringen har tillsatt en kommission med målet att fixa siffrorna i statistiken i livsinkomst så vill jag säga några ord om det alldeles för vanliga angreppssättet att vara besatt över siffror och statistik över könen och ha en ambition att styra människor så att dessa siffror visar ”rätt”. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen nedan, bild från Twitter:

200308 Åsa Lindhagen inkomstkommission

Att inrätta rättvisa regler, lika rättigheter, ta bort hinder och underlätta för fria val är något helt annat än att styra människor så att samhället ser ut på ett viss sätt när man tittar uppifrån.

När man vill förändra människor för att statistiken är fel, innebär det att människor inte ska kunna ha eller göra något om det inte passar ”i snitt”. Det vill säga: Alla vi ska göra livsval och bete oss i förhållande till andra – inte i förhållande till vad vi själva vill och är lämpade för. Är detta ett bra sätt att se det? Det anser inte jag.

Om statistiken idag är fel, är frågan vilka som gör fel och väljer fel idag. Några måste det ju vara. Istället för att tala klarspråk så väljer kvoteringsivrarna som driver denna agenda att peka ut alla, hela stora grupper, och säga att det som de bidrar med eller gör, är fel. Inga av dem får reda på vad exakt de gör som är så fel, men fel är det! (s.k. ”strukturer”) Känslan av fel och dåligt ska genomsyra allt. Skulden ska sänka sig ner över alla människor – påtvingat uppifrån makten.

Människor som är otroligt bra i sitt yrke, men råkar verka i ett yrke där många av samma kön verkar: plump i protokollet. De borde ha valt något annat istället, för att jämna ut statistiken. ”Nej, det menar vi inte”. Näha? Vad menar ni då?

Det här är obehaglig auktoritär kollektivism. Fascism – klädd i goda intentioner.

Mångfald är ett populärt ord, men det blir ingen blomstrande mångfald när människor ska göra som staten vill. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Är det fria människor regeringen, och särskilt Miljöpartiet, vill ha? Eller ett tillrättalagt samhälle fixat av auktoritära politiker som vet bättre än ”pöbeln” hur människor ska leva? Vad ger bäst utfall?

Det går inte att lyfta personer hur mycket som helst eller ändra dem till att bli vad som helst. Mycket lättare är det däremot att bromsa människor med driv eller de som vill saker. Tex skapa byråkrati för dem, ta bort deras möjligheter och begränsa dem. Vad händer med samhällsekonomin och utvecklingen i ett sådant land?

Hela kvoteringstänket (”alla ska ha/göra lika mycket X”) utgår från att vi människor inte lever tillsammans i ett samhälle, där vi gör saker tillsammans, för varandra och där vi alla bidrar med olika saker, utan ifrån att vi människor skulle vara helt isolerade öar. Det är vi inte!

Det är dags att de som stirrar sig blind på statistik ifrågasätts, för de verkar inte förstå vad de sysslar med eller vad konsekvenserna blir av deras ”von oben” auktoritära mål och angreppssätt.

Vi borde odla det som är bra i samhället och motverka det som faktiskt är dåligt. Olikhet är inte dåligt, så länge vi delar saker i det här samhället och är ihopkopplade. Alla drar nytta av vår gemensamma framdrift och människors framgång.

Utopiskt styra upp integrationen med skattemedel

Socialdemokraterna har under många år haft svårt att förhålla sig till begreppet integration. Partistyrelsen meddelade 2013 i samband med diskussionerna inför sin stämma att ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda.” Vinden har nu vänt och Socialdemokraterna talar återigen om integration Målet sägs vara att det ska ske, och det ska gå fort. Vad menas? Hur? Och går det ens att göra fort? Nej, menar jag.

En stor del av de flyktinginvandrare som har kommit till Sverige de senaste årtiondena har låg utbildning och kommer från kulturer som är vitt skilda från vår. Ett vanligt synsätt hos befintliga politiker är att om dessa invandrade bara får ett jobb och egen försörjning, så löser sig integrationen och de blir ”vanliga svenskar”. Det är önsketänkande, åtminstone på kort- och medellång sikt.

Integration, eller mer korrekt assimilation, handlar om att människor som flyttat hit behöver tillskansa sig kunskap och förståelse om samhällsinstitutioner, kulturen här, sociala koder med mera och sedan lära sig att tillämpa allt detta i samspelet med andra och bli en del av samhället. Det är ingen liten och enkel sak.

Jobb är ett sätt att komma närmare andra i samhället, men det är inte någon mirakellösning för integrationen. Även om invandrade får jobb är det inte säkert att de träffar särskilt många svenskar där de verkar, eftersom segregationen har ökat. Invandrade grupper har samlats i vissa förorter och stadsdelar där få svenskar numera vistas (både självvalt och påverkat av olika omständigheter).

Inte ens i de områden där de infödda svenskarna är många och de invandrade är färre, är det en självklarhet att dessa möts och lär känna  varandra, eftersom det finns både språk- och kulturbarriärer. Att det är så behöver inte alls bero på rasism eller elakhet, utan är högst mänskligt. Dessa begränsningar går inte att bara önsketänka bort, som om de inte fanns.

Utbildning kan göra skillnad på sikt, särskilt om den sker under lång tid (som för barn). Men det går inte att runda ett grundläggande faktum: Kultur och värderingar sitter oerhört djupt i oss människor och är inte lätta att förändra.

Offentliga initiativ och projekt baseras ofta på en naiv syn att det går att förändra människor i grunden på ett enkelt sätt. Malmö är en stad som blivit känd för sina många sociala projekt som är tänkta att öka sammanhållningen, sprida kunskap om Sverige, demokrati o.s.v. i stadens segregerade områden. Författaren Lars Åberg har skrivit om dessa i sin bok Framtidsstaden bland annat. När de gamla projekten tagit slut och inte gjort någon större skillnad har det bara skapats nya. På sånt här går det teoretiskt att plöja ner hur mycket pengar som helst, med högst begränsade resultat.

Att informera människor är inte heller detsamma som att förändra dem. De väljer själva vad de vill göra och anamma och vad inte. Det är svårt att förändra sig själv även om man vill. Att ”uppifrån” försöka förändra andra vuxna människor, det är oerhört svårt. På sin höjd kan det så frön till förändring på sikt, men det betyder inte att integrationen är löst.

Ute i landet drivs diverse projekt för att gynna integrationen. I vissa kommuner får frivilliga svenskar agera vän, fadder eller liknande, åt invandrade. Meningen är att de invandrade på så vis ska få lära känna Sverige, kulturen och hur livet ser ut här. Projekten kan vara lyckosamma för vissa enskilda individer, eller snarare par (även svenskarna får nya perspektiv och lär sig saker), men sådana initiativ kommer aldrig att kunna utgöra mer än små skärvor i den massiva integration som behövs i Sverige kommande år.

I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

När nya invånare får chansen att träffa och lära känna många olika svenskar, lära sig språket och se hur vi lever och beter oss i det här landet, då finns chans till naturlig integration som ger varaktigt resultat. Integrationen sker då i affären, på jobbet, på gården, i föreningen, genom att barnen går i samma skola, leker med varandra och utövar idrott ihop och så vidare.

De invandrade som vill bli en del av samhället i Sverige, de som vill och är redo att jobba för det, kommer att lyckas. De som inte vill, kommer inte att gå att påverka ens med massor av lockande, pockande och välvilliga offentliga projekt. Att skapa goda förutsättningar för naturlig integration och för att nya invånare i Sverige ska kunna ta eget ansvar, borde vara prio.

Det som naturlig integration kan åstadkomma över tid går inte att ersätta med något annat. Inte heller går det att trolla fram riktiga jobb, d.v.s. som inte bara handlar om sysselsättning för ett tag. Det går helt enkelt inte att i enorm skala kultur- och värderingsförändra människor, ens om man lägger massor med miljarder av skattepengar på det. Detta behöver Socialdemokraterna, och de andra politiska partierna, inse.

Förlorad kontroll drabbar de hederliga

Jag är ingen psykolog, men jag tycker mig ha observerat ett mänskligt drag som innebär att om man håller på att förlora kontrollen någonstans, så försöker man desperat skaffa sig sådan på annat håll för att kompensera. Jag tycker mig kunna se samma sak även på samhällsnivå.

Alla samhällets institutioner och organisationer, inte minst politiker, försöker förhålla sig till de trender som finns: Ökad brottslighet, ökad oro bland befolkningen, sviktande framtidstro, svårigheter att hantera en brokig befolkning med olika kultur och vanor samt en allt större resursbrist på grund av att befolkningen ökat så snabbt.

Detta har gjort att alla tar i lite extra där de kan, istället för att göra det som är svårt men viktigt och nödvändigt. För det första beror det på att alla vill göra bra och känna att de bidrar. För det andra är människor för fega för att ge sig på svåra fiender, verkliga hot och problem. Gör de något vågat, även om det behövs, så vet de att det kommer få massa kritik som är svår att hantera. Det är tryggare att ge sig på det hanterbara, det harmlösa – och de respektfulla och hederliga personerna.

Politiker som känner att de är på väg tappa kontrollen och inte vet riktigt vad de borde göra, de tar hellre dåliga beslut än inga alls. De försöker kontrollera orden istället för verkligheten och politikerna försöker sinsemellan hålla ihop allt tajtare för att hålla ”kraven” från befolkningen ute (och från oppositionspartiet som bara fortsätter växa, SD). Det blir avledningsmanövrar och enstaka tomtebloss istället för att grotta i de svårare och betydligt viktigare frågorna för framtiden.

Förtroendevalda förespråkar allt fler förbud och mer styrning i banala frågor där den vanlige hederlige medborgaren behöver anpassa sig eller straffas. Exempelvis skärps regler för laglydiga jägares vapen, istället för att lägga krutet läggs där det behövs, nämligen på att få tag på de illegala vapen som används vid brott.

Myndigheter sysslar med kommunikation och reklam och med att anordna seminarier och till exempel utbilda anställda i HBTQ-frågor. Analysera mängden kvinnor och män är enkla saker som ser handlingskraftiga ut. Dessutom tar det fokus från övrigt. Skolor och andra verksamheter som har ordningsproblem skärper de sitt ”värdegrundsarbete”, som självklart inte når andra än dem som redan förstår hur man beter sig. Allt ser ut som ansvarstagande, men är snarare slag i luften eller i värsta fall destruktivt och skapar nya problem.

Även i det civila samhället finns samma tendenser – vi är ju människor allihopa och lever i samma samhälle. När idrottsorganisationer, bostadsrättsföreningar, arbetsplatser med mera ska försöka se ansvarsfulla och handlingskraftiga ut, ofta i en vilja att ändå göra något bra, hamnar de ofta fel. Det blir mer pengar på fluffiga meningslösa värdegrunder, mer styrning av irrelevanta saker, mer byråkrati, regler, kontroller, mer nitiskhet o.s.v.

De människor som saknar skrupler kan lätt navigera sig förbi allt detta, medan snaran dras åt kring vanliga hederliga människor som är vana vid att lyssna, bry sig om andra och som vill göra rätt för sig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg talas det mycket om ”människors lika värde”. I praktiken ser vi snarare motsatsen.

Detta upp-och-ner-vända samhälle som skapats kommer inte att bestå för evigt. Inga vill hur länge som helst vara andras slagpåse eller verktyg för att de ska få känna sig stolta och nöjda.

När polletten till slut trillar ner och människor börjar se denna trend bli allt tydligare och mer spridd, så renderar det nog mest sorg och ledsamhet. På sikt kan det dock omvandlas till kraftfull ilska som kommer att riktas mot någon/några.

Den stora staten utgör ett demokratiproblem

Vi har de senaste åren bevittnat ett antal myndighetshaverier. Det har varit säkerhetsproblem på Transportstyrelsen och Svenska Kraftnät. Jämställdhets-myndigheten och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har, ironiskt nog, haft stora arbetsmiljöproblem. Riksrevisorerna, som alltså leder myndigheten som ska granska andra myndigheter, lämnade sina poster på grund av vänskapskorruption och jäv. Efter sommaren har det visat sig vara problem på Riksgälden.

Dessa exempel är från myndigheter där problem faktiskt har kommit i dagens ljus. Men på hur många andra myndigheter pågår oegentligheter i detta nu som vi medborgare inte vet något om?

I Sverige finns i nuläget cirka 250 förvaltningsmyndigheter. Att klara att granska vad som försiggår i den stora statsapparaten är svårt även om man skulle vilja det. Offentlighetsprincipen i alla ära, men att den existerar är inte tillräckligt.

Statsapparaten har svällt rejält under 1900- och 2000-talet och inga ändringar finns i sikte, förutom på marginalen. Sedan 1950 har skattetrycket i Sverige ökat från 18,6 till 43,8 procent. På våra redan hårt beskattade inkomster tillkommer idag massor av skatt när vi handlar saker – och ändå sviktar leveransen av det offentligas mest centrala åtaganden; vården, polisen, rättsväsendet, försvaret osv.

Ju större statliga åtaganden, desto svårare blir det för dem som vill granska regeringens arbete och prioriteringar med skattemedel. Medias snuttifierade rapportering om ”vinnare och förlorare” på statsbudgeten varje höst och vår visar hur illa läget är. Inte ens ett skattefinansierat public service förmår granska på djupet och få någon överblick. Det är för mycket och för svårt. Hur ska då vanliga medborgare kunna granska och ta ställning till om politikerna gör ett bra jobb? Det går inte. Vi är helt beroende av finansdepartementets goda vilja.

Om vi skulle börja om samhället från början, skulle ingen föreslå att ta varannan intjänad krona från människor, till och med mer från en del, och låta dessa medel förvaltas av en liten klick personer. Men det är vad som sker idag.

I och med den växande staten har skattebetalarnas handlingsutrymme minskat. De kan inte göra de val i livet de vill och stödja det som de själva tycker är viktigt. I andra änden har istället politiker och tjänstemän fått bestämma alltmer vad samhället och dess invånare ”behöver”, vilket skapar en situation där invånarnas efterfrågan inte kommer att synka med tillgången. Detta är situationen i en så kallad planekonomi, vilket skapar brist på vissa saker respektive överproduktion (och därmed slöseri) när det gäller annat. Ju mer pengar som slösas bort i och med centralstyrning och planering, desto fler ”hål” uppstår som måste fyllas och desto mer pengar behöver tas in i skatt.

Det värsta är att det saknas en politisk opposition till detta. Inga av riksdagspartierna visar förståelse för problematiken, att vartefter staten växer så urholkas individens frihet och hela samhällets möjligheter. Observera att kvasi-offentlig verksamhet inte heller löser problemet, dvs att man lägger ut offentligfinansierad verksamhet på privata aktörer, som Centerpartiet ofta brukar föreslå. Det skapar en mängd nya problem.

För att åstadkomma verklig förändring behövs politiker och partier som vågar föreslå rejäla och betydande reformer. En ny regering skulle behöva avskaffa propagandistiska myndigheter och annan onödig verksamhet och låta staten fokusera och bli bra på dess kärnuppgifter. Det som behövs är en mindre och mer effektiv stat. En stat som det finns möjlighet att överblicka och granska. Så skulle också allmänhetens låga förtroende för landets politiska ledning kunna höjas.

Sverige i en förrevolutionär situation

I två avsnitt av deras podd sätter Malcom Kyeyune och Markus Allard ord på det som jag själv tycker mig se i Sverige idag, men inte är lika kompetent för att kunna formulera (avsnitt 1, avsnitt 2). Ämnet är så intressant så jag kände att jag behövde sammanfatta det i bloggform. Notera att jag alltså inte citerar dem. Se detta som mina tankar och tolkningar av vad de diskuterar.

För dem som inte känner till dessa två så kan jag säga att de har sitt politiska ursprung till vänster och är hyfsat kunniga om revolutioner och om vilka omständigheter som kan leda dit. Det är av relevans eftersom deras hypotes just handlar om att Sverige befinner sig i ett förrevolutionärt tillstånd.

I podden tar de upp belägg för sin hypotes och drar paralleller till händelser i historien. Med revolution avser de i detta fall inte att det finns samhällsgrupper som arbetar för att en revolution ska ske, utan betydelsen av begreppet revolution här innebär att Sverige är på väg mot ett okontrollerat sönderfall av det rådande politiska systemet, inklusive de offentliga institutionerna. Vi har att vänta någon sorts stor omställning.

Det som stödjer deras hypotes kan sammanfattas i att det finns stora och allvarliga strukturella problem i Sverige samtidigt som en handlingsförlamning har uppstått. Alla, både politiker och folket, vet att dessa problem finns och att saker måste göras, men ingen förmår att göra något åt det som verkligen gör skillnad och kan hindra förloppet.

Landet har drabbats av en sorts cynism där vi lärt oss acceptera det absurda och dåliga som normalt, och helt enkelt kapitulerat inför faktum. Följden har blivit att landet har stagnerat. Det händer inget. Inte för att det inte behövs, utan det händer inget trots att det behövs. Alla vet att som det är just nu kommer det inte att kunna fortsätta för evigt, men inget gör något för att styra undan och försöka motverka det. Så här ungefär, som Malcom lägger fram det:

-”Finns allvarliga problem i landet? -”Jo”. -”Borde vi inte göra något då?” -”Jo”. -”Finns det saker vi skulle kunna göra? -”Ja”. -”Men ska vi göra det då!?” -”Nä.”

Det som de tar upp är precis det jag ser i nyhetsflöde, hör från politiker, i debatter, från medborgare o.s.v. Jag ser charader runt omkring mig som ger sken av att allt är lugnt. Visst finns det en del problem, men det inte är någon ko på isen. Grunden är stabil. I själva verket finns stora omfattande problem under ytan, men de adresseras och diskuteras inte. Inga vågar dra dagens tillstånd och principer framåt för att se vad det ger för konsekvenser på sikt. Det är helt enkelt för jobbigt. Hellre upprätthålla fasaden ända in i kaklet.

Mer specifikt så är det dessa områden nedan på vilka man kan se vartåt det barkar (de har inte gjort exakt samma uppdelning i podden som jag gjort här).

1) Samhällets infrastruktur

Samhällets infrastruktur har inte förvaltats väl, vilket gör att vår materiella grund håller på att raseras. De mest basala samhällsfunktionerna dimensioneras inte utifrån behovet. Vi vet hur man praktiskt löser saker, men vi har inte råd att lösa sakerna eller anställa personer som skulle kunna fixa det.

Underhållet för tågbanorna är eftersatta, även vägar. Gamla avloppssystem som byggdes under 1900-talet behöver bytas. Ett annalkande problem är vattenförsörjningen som länge tagits förgiven. En del ställen i landet lider av sinande vattenkällor, såsom på Gotland och Öland men även på fastlandet. Rent vatten är inget som man bara kan ta för givet att det löser sig självt.

Elförsörjningen är så eftersatt att företag inte kan etableras och bostäder inte uppföras. Både distributionen av el och produktionen sviktar. Klimatet sägs kräva övergång till elbilar, men hur ska elen räcka till och nå alla konsumenter som nu behöver ställa om? Hur ska landsbygden klara sig? Det går inte ihop, men detta bortser politiker ifrån och fortsätter driva på.

2) Sociala orättvisor, den moraliska ekonomin

Med de prioriteringar som staten gör, så känner människor som bidrar och gör rätt för sig, att de inte längre behandlas med respekt. Resurser ses som oändliga och kärnverksamheten prioriteras ned. Sådana som uppenbart skor sig på andra, kan idag göra det utan konsekvenser. Hederliga sätts dit för småsaker, medan större ”brottslingar” går fria. Det gäller inte minst politiker, som kan ta vilka beslut som helst riskfritt, oavsett konsekvenser för befolkningen. Ett exempel är Nya Karolinska sjukhuset där så mycket gått fel, eller migrationspolitiken.

Resurser och handlingsutrymme flyttas från dem som bidrar, till dem som inte bidrar. De som gör rätt för sig möts med nitiskhet, medan det finns oändlig förståelse för andra grupper, inte minst invandrare. Ett exempel är bostäder, där flyktinginvandrare ges dyra bostäder eller får gå före i bostadsköer. Det finns inget som en vanlig svensk (i bemärkelsen person som bott här, jobbar och bidrar) kan hänvisa till som ger den gräddfil. Det finns en gräns för när detta går för långt.

Majoriteten avkrävs anpassning utifrån minoritetens syn (tex vad vilken sorts mat som serveras i skolmatsalen, böneutrop m.m). Att majoriteten ska anpassa sig efter minoriteten kommer att orsaka konflikter. Agg och misstänksamhet växer vartefter människor känner sig trampade på av makten. När ekonomin börjar krackelera så kommer dessa konflikter öka, även sådana som har etniska förtecken.

Staten drar sig också tillbaka från landsbygden, vilket driver på skillnaderna mellan stad och land. Är man en del av samma land eller inte? Ska man vara ett sammanhållet land så måste det som sker göras utifrån vissa gemensamma principer.

3) Ekonomin och samhällskontraktet

Kommuner står på randen till konkurs. Staten täcker inte upp för flyktinginvandrarna, vilket skapar press på kommunerna. Ingen har planerat för denna situation i kommunerna. Man sprider ut kostnader för invandringen på massor av poster, vilket döljer var det egentligen kostar. Det går inte att få grepp om helheten.

De enkla jobb som skulle behövas för att invandrare med låg utbildning skulle kunna försörja sig själva, finns inte längre i landet. De har rationaliserats bort. Hur ska alla människor kunna nå egen försörjning? Skuldsättningen ökar – inte minst hos privatpersoner. Kommunerna har lånat mycket. Lån tas också i utländsk valuta. Nu sjunker kronan och låneinbetalningarna kommer därmed att bli allt större, men betalningarna måste göras.

Våldsmonopolet är satt ur spel när gäng tar över hela stadsdelar och när tex väktare inte längre kan patrullera platser på grund av att de blir för utsatta (mitt exempel, det tas inte upp i podden). Småbrott prioriteras ner av polisen, men nu även allt grövre brott. När pengarna tar slut kan man varken göra det mest basala eller större aktioner, tex ta hjälp av militär för att städa upp i områden där kriminaliteten frodas. Då är det för sent.

Ekonomin håller inte för vad som helst. Vi kommer inte att ha råd med den välfärd vi är vana vid. Detta döljs fortfarande . Vi lever fortfarande på en lögn, som vi hittills enats om att upprätthålla. Om inte ekonomin fungerar kommer inte statstjänstemännen och de i kommunerna kunna avlönas, exempelvis poliser, vårdpersonal, lärare etc. Då kommer samhällsfunktioner att rasa. Vi närmar oss punkten där samhällskontraktet behöver omförhandlas. Vad händer då?

4) Demokratin

Av olika anledningar så kanaliseras inte folkets vilja i politiken. Den representativa demokratin fungerar inte. Politikerna har blivit en klass som inte längre driver de frågor som befolkningen tycker att de ska göra. Politikerna har gett upp med att försöka lösa de samhällsproblemen som finns och sitter bara kvar på sina poster för att det ger dem levebröd. Man försöker köpa acceptans av folket genom att kasta köttben till dem genom lite extra barnbidrag eller lite högre pension.

Egna reflektioner

Jag delar den bild som Kyeyune och Allard målar upp. Utvecklingen, med dess olika delar sammantaget, skrämmer mig. De stora problemen tillsammans med den attityd som paralyserat landet är en mycket illavarslande kombination. Sverige ses som ”odödligt”. Politiker, media och folket (tillräckligt många i alla fall) tillsammans har skapat ett samförstånd kring att läget är som det är. Man hjälps åt att upprätthålla denna föreställning, detta önsketänkande, för det är för smärtsamt att se sanningen i vitögat. Man diskuterar hellre de små enskilda frågorna, för man är rädd för vad som händer när man tittar på hur illa det verkligen är. Ju längre förnekelse, desto värre blir det att till slut titta efter.

Vad detta kommer att leda till och när vet ingen nu. Något kommer definitivt att hända; omställningar, krascher, omstöpningar. Men det vi kan vara säkra på är att inget vinns av att ta saker förgivet tills dess. Inget vinns på att stoppa huvudet i sanden och köra på ännu lite längre.

Vi behöver akut en nyfiken media som ställer politiker mot väggen om hur de egentligen ser på Sveriges utveckling som helhet, inte bara idag utan även på sikt. Och det behövs nya politiker som sätter landets befolkning i första rummet. Hellre försöka göra något än att kapitulera och fortsätta driva politik genom att framföra vackra ord som inte har någon förankring alls i verkligheten. Det är dags att vädra ut det gamla och erkänna problemen. Det är dags att göra rätt, inte bara det som är – för stunden – är lätt.

Även lydiga mjölkkossor kan få nog och ryta: inte en skattekrona till!

På torsdag den 7 juni väntas riksdagen rösta igenom den av regeringen föreslagna ”gymnasielagen” för ensamkommande. I praktiken innebär det en extra möjlighet för cirka 9000 afghanska män utan asylskäl att stanna i Sverige. Stödet från Centerpartiet blir tungan på vågen för ett ”ja”, trots att de anser att det är ett dåligt förslag.

Av uppenbara skäl har förslaget blivit hårt kritiserat. Det handlar om personer utan asylskäl, en grupp migranter där många har ljugit om sin ålder. Ärendet har lyfts upp på agendan genom aktivism understödd av generös rapportering från media. Förslaget beräknas också kosta skattebetalarna 2,9 miljarder.

På sociala medier florerade igår glassbolaget Ben & Jerrys glada tillrop om beslutet: ”Den 7:e juni kommer Sveriges riksdag rösta igenom ett beslut som ger 9000 ensam-kommande unga från Afghanistan rätt att fortsätta sina liv i Sverige. Detta tack vare många människors kamp för humanitet och för att mänskliga rättigheter ska gälla alla.” Och så uppmanar de alla att ”hoppa på kärlekståget” som handlar om ett ”inkluderande samhälle”.

Med andra ord: 2,9 miljarder går från skattebetalarnas plånböcker till personer utan skyddsskäl, till deras s.k ”mänskliga rättigheter”, vilka alltså tydligen innebär att de ska leva i Sverige.

Man kan tycka att Ben & Jerrys bara är ett ynka glassföretag, och det är det ju. De får förstås också tycka vad de vill. Och man kan tycka att ”varför bry sig om några miljarder hit eller dit?”. Problemet är att det här utgör ännu en nedtryckning i skorna av de skattebetalare som önskar se att deras surt förvärvade slantar som inbetalas till staten ska användas på ett ansvarsfullt sätt. Det blir ytterligare bekräftelser av mönstret och av polariseringen i dagens samhällsdebatt: De som värnar rättssäkerhet, rättvisa och hållbarhet i välfärdssystemen ses som elaka, egoistiska skurkar. De som ser skattemedel som en oändlig resurs, skriker efter mer pengar och inte ser hur mycket människor redan idag ger bort till staten att förfoga över, ses som kärleksfulla och goda människor.

Känslan av att bli orättfärdigt trampad på av makten blir inte direkt bättre av sådant som att när gymnasielagen debatterades i riksdagen 4 juni behagade inget av statsråden i regeringen att delta. Antingen förstår de inte hur stor den här frågan är för väljarna, eller så är det bara fega. Oavsett vilket är det inte något som bygger förtroende.

De som genomlevt den vet att det pågår en uppvaknandeprocess i Sverige. Individer ligger i olika fas, men fler och fler och fler börjar undra om allt verkligen står rätt till här. De ser vilka avvägningar som görs av politikerna och frågar sig: Vilka jobbar de för egentligen?

Staten, skatterna och välfärdssystemen utgör ett solidariskt försäkringssystem. Om skattebetalarna transformeras till mjölkkossor som makthavande politiker tar pengar ifrån för att lägga på välgörenhet och på annat än det som medborgarna förväntar sig, varför ska de betala in någon skatt alls?

Politikernas huvudlösa ageranden och bisarra beslut kommer bara att fungera tills tillräckligt många i den stora medelklassen, som idag plikttroget betalar in sina skattepengar, accepterar det.

Någon droppe kommer att bli den som får bägaren att rinna över. När tillräckligt många har blivit tillräckligt nedtryckta i skorna och byggt upp en tillräckligt stor ilska, har vi framöver att vänta en riktig skatterevolt. Då den stora massan av Sveriges befolkning kommer säga: NEJ! VI VÄGRAR! Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning så kommer det att komma, som ett brev på posten. Det är ytterst allvarligt.

Medmänsklighet utan eftertanke är bara tomt prat

Kortsiktig och känslomässig medmänsklighet som inte matchas med motsvarande tankeverksamhet och rationell analys är inte bara dumt, utan också farligt. Tyvärr är det där svensk politik hamnat idag.

Söndagens partiledardebatt var lika förutsägbar som vanligt. Den största nyheten var det uppskruvade tonläget. Någon sorts uppdämd frustration resulterade i övertändning hos partiledarna så att de pratade i munnen på varandra, höjde rösterna och kom med hårda beskyllningar.

”Humanism” och ”medmänsklighet” upprepades som ett mantra av både Miljöpartiets Isabella Lövin och Centerpartiets Annie Lööf. Ingen av dem verkar ha förstått att trovärdig i sina värderingar blir man inte genom att posera med dem, utan genom att visa dem i handling.

Annie Lööf sade att det behövs ”ordning och reda” i migrations- och flyktingmottagningssystemen. Starka ord, givet att det bara gått dryga två veckor sedan hennes parti gick ut med att det stödjer förslaget från regeringen att afganska unga män utan asylskäl ska få chans att stanna i Sverige. Ett beslut som beräknas kosta cirka 3 miljarder. Det är en stor summa med tanke på vad som skulle kunna göras med dessa medel med en annan prioritering, till exempel för riktiga flyktingar som har det betydligt värre någon annanstans på jordklotet.

Som argument för ställningstagandet anförde Lööf att enskilda människor inte ska ”straffas när systemen fallerar”. Nu är det dock så att landets mottagningssystem för flyktingar och migranter inte har skapats av Gud (eller Satan). Det yttersta ansvaret för de alldeles för de långa handläggningstiderna på Migrationsverket, har förstås politikerna. Med andra ord är det snarare obetänksamma och omdömeslösa politiker som drabbat de afganska migranterna.

Migrationsregler som ”splittrar familjer” var något annat som Lööf sade sig inte kunna acceptera. Med de åsikter som Centerpartiet framför nu skulle partiet förstås inte ha stämt in i kören av ”refugees welcome” de senaste åren och agerat som om det svenska flyktingmottagandet skulle klara vad som helst.

Redan för många år sedan fanns alternativet att lägga om till en mer uppstyrd flyktingpolitik. En sådan hade kunnat göra det praktiskt och ekonomiskt möjligt för Sverige att säkra att de minderåriga som faktiskt fick uppehållstillstånd här inte skulle behöva drabbas av någon familje-splittring. Notera att Lööf själv satt i regeringen förra mandatperioden.

Befolkningen vet att det är en bra princip att ”tänka efter före”. Folket har försökt vifta med de största flaggor som finns och skrika sig hesa för att politikerna till slut ska förstå vad de behöver göra, men det har inte gjort någon markant skillnad. I princip det enda som ruckat på politikernas dogmatiska inställning är den krissituation som uppstod hösten 2015 när den stora flyktingvågen kom.

Det kan inte fortsätta så här. Att backa och inse förändringsbehov av system först när de klappar ihop är ansvarslöst. Vårt samhälle byggdes inte av naivitet, utan av eftertänksamhet, en vilja och förmåga att lära av historien och använda alla till buds stående medel så som fakta, kunskap och konsekvensanalyser.

Våra gemensamma system är inte hur flexibla som helst. Utan att värna hållbarheten i dem kommer de inte att kunna leverera den välfärd som utlovas. Resurser är inte heller oändliga. De resurser som används för vissa saker, kan inte användas till annat. Prioriteringar kallas det. Att se till helheten och ta beslut med målet att försöka nå bästa möjliga utfall både på kort och lång sikt för största antal personer är inte elakt, det är, om något, uttryck för verklig medmänsklighet.

Kanske berodde det höga tonläget och den upprörda partiledardebatten på att Lööf med flera partiledare faktiskt har drabbats av eftertankens kranka blekhet; en insikt om att de varit helt fel ute de senaste åren och nu tvingas börja städa upp efter sig själva. Att däremot ha lärt sig av sina tidigare misstag och visa att de är redo att göra nytt och annorlunda verkade det betydligt skralare med.