migration

Politiska kulturen är haveriet

Jag läste en text i tidskriften Kvartal. Den är klok och välskriven på alla sätt och handlar om hur Sverige hanterat de senaste årens migration med tillhörande politik. Slutsatsen dras att hur man från politiskt håll valt att agera kommer att påverka landet under lång tid framöver, med stor sannolikhet mycket negativt. Han skriver:

Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer

Det mycket stora problemet med det här är att skribenten inte är vem som helst, utan Mikael Sandström som var statssekreterare till Fredrik Reinfeldt under alla hans statsministerår. Detta är ett stort haveri i sig!

Makthavare både kan och bör ändra sig. Men man vill INTE att landets högsta makthavare kör in i väggen för hela landets räkning i stora frågor och först då börjar tänka! Börjar ta in fakta, analyserar, lyssnar på argument. Det spelar mycket stor roll vad det är man ändrat sig om och varför – och varför man inte ändrat sig tidigare.

Som medborgare vill man ha makthavare som i varje minut försöker ta ”rätt” beslut och som försvarar sina beslut i efterhand, även om omständigheter gjorde att det inte gick exakt som man tänkt och förutspått. De som styr landet måste ha civilkurage, ryggrad och får inte bara följa med i en bekväm ström tillsammans med andra.

För mig lyser en stor röd lampa här. Det som hänt, de felaktiga besluten och nu strömmen av personer som backar, ber om ursäkt osv, är ett tecken på ett allvarligt ”systemfel” i hela politiken. Att politiker och höga tjänstemän så länge kunnat vara – eller bete sig – oklokt fungerar bara om det finns en stark kultur som motverkar ett rationellt och kritiskt förhållningssätt men också ärlighet och öppenhet i svåra frågor. Vi kan inte fortsätta på den här vägen.

Svensk politik behöver ett stort tillskott av nya partier och nya personer som inte invaggats i den gamla osunda kulturen. Och ja, här är vårt uppdrag i Medborgerlig Samling Vi ska göra vårt allra bästa för att bidra till förändring.

Annonser

En ansvarsfull migrationspolitik

Jag skrev i somras någon gång att jag skulle berätta mer om hur jag ser på migrationsfrågan. Men jag hann lämna Miljöpartiet innan jag lyckades få till det inlägget. Visserligen har jag redan gjort ett antal inlägg som handlar om den frågan ur olika aspekter (se längst ner). Här är nu ett lite mer omfattande blogginlägg som behandlar principiella argument kring migration och vad jag tycker själv. Jag går inte in på frågor om t.ex. kultur, som är relaterat till migration. Det får jag fortsätta med i senare inlägg.

Miljöpartiet och öppna gränser

Miljöpartiet har fått en del kritik för att vilja se ”öppna gränser”. Min inställning som partimedlem har dock hela tiden varit att det är ett mål på mycket lång sikt. En vision. Uppenbarligen har det funnits olika syn på det och finns fortfarande inom partiet.

Förutom den visionen är Miljöpartiet också för en stark, gemensamt finansierad, välfärd. Här krockar det naturligtvis med visionen om öppna gränser. Om gränserna är öppna för alla och alla ska ha tillgång till generösa bidrag, skolor, vård och så vidare, går ekvationen inte ihop resursmässigt. Det är ren logik.

För mig känns det självklart med en långsiktig vision om en fri värld med öppna gränser. Om vi däremot någonsin kommer att komma dit vet jag inte. Skulle jag gissa kommer det inte att nås under min livstid i alla fall. Men bara för att jag anser att öppna gränser är ett långsiktigt mål, betyder det inte att jag tror att bästa sättet att nå dit är genom att öppna gränserna nu idag. Snarare går vägen dit genom ett arbeta långsiktigt för en fredlig värld och på att bygga flexibla samhällssystem som klarar demokrati, säkerhet och de kulturella fluktuationer som kan komma med en stor rörlighet av människor. Att öppna gränserna för fort kan snarare fördröja tiden till då vi kan nå målet.

Oviljan, eller oförmågan, att erkänna och ta i denna målkonflikt har varit ett av mina större problem med Miljöpartiet. Vad man värderar högst har varit, och är fortfarande, oklart. Är man beredd att prioritera flyktingmottagningen över allt annat, med en återföljande minskning av välfärden och/eller höjda skatter? Eller inte? Hur ser avvägningarna i så fall ut? Hur ska bostadssituationen klaras? Hur klarar vi säkerhet i landet när sociala oron ökar på grund av den ansträngda situationen?

 

Hållbarhet i samhällssystemen

Människor och system inte är oändligt flexibla.  Ledordet måste, även i förändring, vara hållbarhet. För mig är det viktigt att samhället håller ihop och att vi inte tappar de stora framsteg vi har gjort.

Människor, både som privatpersoner och gemensamt genom kommun eller stat, kan ta i och anstränga sig när det behövs. Men jag anser att det inte kommer att gå att upprätthålla samhällssystemen genom något sorts ansträngt undantagstillstånd. Vi måste värna jämvikt i systemen. En stabilitet.

Det välfärdssystem vi har i Sverige, tilltron till staten och viljan att betala skatt är inte någonting självklart. Det är snarare resultatet av långt och idogt arbete i den riktningen. Och det är något som har uppskattats över en bred politisk front, även om man har lite olika syn på delar av det. Nu tas detta av allt för många för givet, eller kanske snarare: särskilt av ledande politiker. I retoriken låter det som om det kommer bestå oavsett vad som händer. Så är det inte. Förtroende för system och människor tar lång tid att bygga upp – betydligt kortare tid att rasera.

Politiker som anser att det är viktigt att vi genom staten med gemensamma medel ska stödja dem som flyr till landet borde vara extra rädda om det system som gör detta möjligt.

I min enfald hade jag trott att just hållbarhet var Miljöpartiets paradgren. Att där finns en förståelse för hur system fungerar, att allt hänger ihop, vilket gör att man måste prioritera. Men hanteringen av dessa frågor de senaste åren har visat att så inte är fallet.

Nu har MP ansvar själva. De sitter i regeringen och tvingas ta obekväma beslut. Istället för att stå upp för den egna överenskomna politiken i regeringen har den kallats för ”skit” av MP. Vilken politik som inte skulle vara ”skit” i detta läge, har hittills inte framgått. För att vara ett trovärdigt politiskt alternativ så anser jag att man behöver ta ställning och vara öppen med svårigheterna. Om man tycker att något är svårt, så ska man säga det. Man låtsas inte som att det är lätt. Det är hyckleri, oärligt.

Återhållsamhet och omställning

Med den stora flyktingvågen hit förra året (drygt 160 000 asylsökande) har vi satt oss själva i en rävsax. Vi tvingas nu krishantera utan att det finns en idé om hur det samhällssystem ska se ut som klarar den nya situationen på lite längre sikt.

Vi ser nu hur regeringen letar i vartenda skrymsle och vrå för att skrapa fram resurser för att klara kostnaderna för migrationen. Och det bara i år för det initiala mottagandet. Men sen då, kommande år? Det har man inte börjat prata om ännu, trots att detta skulle gjorts redan för länge sedan.

Jag anser, precis som mitt nya parti Borgerlig Framtid, att Sverige måste ha en mycket restriktiv flyktinginvandring framöver för att klara ut den situationen vi är i. Men det är också nödvändigt att ställa om samhället till att bli mer flexibelt samt öka fokus på eget ansvar istället för att staten ska stå för allt. Jag kan logiskt inte komma fram till någon annan slutsats när jag vänder, vrider och väger dessa frågor och ser till helheten.

Om vi tittar tillbaks i tiden hade det ansvarsfulla sättet att hantera migrationen på varit att redan tidigt, särskilt efter att migrationsuppgörelsen 2011 ingicks, analysera läget. Hur ser vår beredskap ut? Hur skulle Sverige klara en stor tillströmning av flyktingar? Hur ser ekonomin och förutsättningarna ut? Hur många kan vi ta emot för att situationen ska vara hållbar? Och tagit fram en plan för vad vi skulle göra om mängden människor som kommer hit riskerade bli större än så.

Att få ta del av en sådan analys hade varit bra för både medborgare och politiker. Det hade gett möjlighet för alla att ta ställning till om detta är bra, dåligt, önskvärt, rimligt och så vidare. Vill vi något annat? I sådant fall kunde hade man kunnat föreslå reformer, nya lagar etc, så att läget blev ett annat. Istället för att göra denna analys gav man sken av att Sverige klarar allt. När jag tänker på hur detta hanterades är det faktiskt svårt att förstå. Det är otroligt oansvarigt.

Helhetsperspektiv behövs

Något som alltför ofta saknas i samhällsdebatten och även i politiken är att se saker ur ett större perspektiv. Det gäller även i frågorna som rör migration.

Vissa uttrycker att det är ”inhumant” att Sverige skulle vara restriktivt när det gäller flyktinginvandring. Jag har svårt att se det så. Målsättningen borde vara att människor som flyr krig och konflikter kommer i säkerhet. Där kan vi göra en del, men inte allt. Sverige är inte ensamt land i världen. Sverige är snarare bara ett enda land i världen. Dessutom har vi bara lite mindre än 10 miljoner invånare. Vi är inte 100 miljoner. Det finns många andra säkra länder än Sverige. En syn att andra länder skulle vara så hemska för flyktingar att bo och leva i så att alla som vill måste få komma hit är en nära på narcissistisk inställning.

Vidare har jag väldigt svårt att se att tolkningen av internationella konventioner, deklarationen för mänskliga rättigheter m.m. skulle vara att alla som vill komma till just Sverige ska få komma hit och stanna här. Är detta verkligen intentionen med dessa konventioner? Att ställa motsvarande krav på andra länder, att de skulle – för att inte bryta mot konventioner eller mänskliga rättigheter – behöva kunna ta emot hur många flyktingar som helst oavsett konsekvenser för landet, det är ett orimligt krav tycker jag. Detsamma borde i så fall gälla även Sverige.

Om det ändå är den rätta tolkningen, varför har ingen påtalat detta förut? I så fall skulle vi inte ha skrivit på dem från första början – om nu målet är att faktiskt följa dem. Och då är det i så fall helt nödvändigt nu att ompröva, få till andra policys och konventioner o.s.v.

En annan mycket central aspekt rörande migrationen: vi får inte luta oss tillbaks och bara vara nöjda med att utsatta människor som är friska och rika nog att lyckas fly hit, kommer i säkerhet. Det är inhumant om något. Vi får inte glömma bort att det finns människor kvar i krig och konflikthärdar. Och människor som lever i fattigdom och svält runt om i världen. Dessa förtjänar också mat för dagen, säkerhet och trygghet. Dessa personers mänskliga rättigheter borde också vara något vi bryr oss om.

Jag vill se ett Sverige som fortsätter arbeta med bistånd och för att människor ska kunna bo kvar där de lever, där de faktiskt vill bo allra helst. Det vill säga att vi stöttar människors frihetskamp i världen, för demokrati och fred. Vi kan förstås inte lösa till exempel konflikten i Syrien åt människorna där. Men vi kan bidra på olika sätt. Fred, frihet och välmående hos människor där de bor i världen, måste vara det långsiktiga målet.

Blogginlägg om migrationsrelaterade frågor:

Migrationsdebatt – är du med eller mot oss

Rik är inte detsamma som flexibel

Kommunerna måste räkna människor

En bild av Sverige

Nyansera ”stå upp för öppenheten”

Trovärdig helhetspolitik sökes

Allvarligt läge för EU-gemenskapen

Olämplig utredare

Allt som är möjligt, är inte alltid lämpligt. Idag meddelades att den som tillsatts att utreda lagliga vägar in till EU för flyktingar som vill söka asyl är Maria Ferm, Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson men också gruppledare för MP i riksdagen.

Till utredare av en viktig fråga väljs alltså en person som inte bara är partipolitiskt aktiv själv, utan även har mycket starka åsikter i migrationsfrågor.

Anledningen till att utredningar brukar utföras av sakkunniga personer som är experter på sina områden är att dessa brukar kunna betydligt mer än förtroendevalda politiker. Men det handlar också om att utredningarna bör vara så trovärdiga som möjligt. Då bör de utföras på ett så opartiskt och sakligt sätt som möjligt. Alla stenar behöver vändas på, alla olika parter behöver höras, för att resultatet av utredningen ska bli bra. Meningen med dessa är att de ska underlätta för politikerna att ta sina beslut sedan.

Fanns det verkligen ingen annan person än Ferm i hela Sverige för att utreda det här?

Utnämningen av Ferm behöver inte betyda att det blir en dålig utredning. Men jag förstår verkligen att det kan sticka i ögonen på många.

Att miljöpartister idag jublat för att Ferm utnämnts räcker inte för jag ska känna mig nöjd. Jag vill att en bra och trovärdig utredare tillsätts som fler än miljöpartister kan känna förtroende för. Det här ska ju vara hela Sveriges utredning – inte Miljöpartiets utredning!

Oavsett det politiska ”spelet” bakom detta (vilket är något som det spekuleras friskt om på nätet) så är valet av Ferm ytterst olämpligt. Det sista Sverige behöver nu är mer röda skynken som viftas i infekterade frågor. Det behövs istället mer fakta, sans och förnuft. Och det behöver byggas upp nytt förtroende igen för de politiska partierna. Det här underlättar inte för det.

Ingen ny världsordning – än

Jag förundras över många beskrivningar av den pågående så kallade ”flyktingkrisen” i det offentliga samtalet. Perspektiven är förvridna, selektiva och inte särskilt nyanserade eller rättvisande.

Genom Europas länder passerar just nu många flyktingar. Men sett till läget i EU-länderna är det främst i de länder där flyktingarna stannar där det blir ”kris”, en kris som kommer att fortsätta. Som till exempel i Sverige. Och det gäller även de länder som har gräns mot icke EU-länder. De sitter i en mycket svår position. De kan ju inte gärna välja bort sin roll och flytta hela landet rent fysiskt.

Det är lättare att förflytta sig idag på grund av bättre möjligheter till det. Vi kan även kommunicera och informera oss mer nu än förr. Men det är inte så att världens alla människor som har det dåligt plötsligt har börjat röra på sig. Ser vi på dem som flyr till Sverige handlar det främst om personer från Afganistan men även från Irak och Syrien.

Ser vi till de ensamkommande barnen blir bilden ännu snävare. En mer beskrivande term vore att säga att det är ensamkommande afganska pojkar/män (det diskuteras hur många av dem som faktiskt är under 18 år). Det är definitivt inte alla världens barn som har det svårt som flyr eller blir ivägskickade.

Det finns självklart anledningar till att siffrorna ser ut som det gör. Bakom det vi ser finns händelsekedjor och styrningsmekanismer; mer beräknande men även mer slumpmässiga. Särskilda regler antas i vissa länder som skapar incitament för vissa grupper att lämna och ta sig till vissa andra länder där reglerna och systemen är annorlunda, där landsmän finns och så vidare. Det florerar rykten, som i sin tur skapar nya incitament – falska eller sanna. System upprättats (smuggelsystem) som blir välkända. Nya hinder som sätts upp (gränskontroller etc) gör att nya vägar skapas och så vidare. Varför intresserar vi oss inte mer över dessa kedjor ser ut och går till botten med dem? Förståelse är A och O för att kunna hjälpa människor på ett bättre sätt.

Om det är jobbigt för dem som flyr, vad är det då inte för dem som är kvar därifrån dessa kommer? Eller som är kvar i flyktingläger i närområdet?

När orden humanism, generositet och solidaritet nämns i det offentliga samtalet idag handlar det nästan alltid om personer som flyr eller har flytt till Europa. För ett antal år sedan handlade humanism och solidaritet om att stödja människor i deras frihetskamp i sina hemländer. Det handlade om att ge bistånd, bekämpa fattigdom och allvarliga sjukdomar. Det har skett en stor omsvängning. Vi får inte bli så inskränkta att vi glömmer bort att se helheten.

Vi kan i siffrorna om vilka som flyr inte säga vilka som har det värst och mår sämst i världen. De visar endast vilka av dem som har det dåligt, vill få det bättre och som har hälsa, möjlighet, resurser och vilja att bege sig därifrån.

Vi får inte glömma bort att de flesta människor faktiskt allra helst vill ha något de kallar ”hemma” där de känner igen sig, där deras nära och kära bor och där de känner sig trygga. De vill inte fly. Det är något vi borde ta fasta på betydligt mer.

Det är definitivt lokal kris på en del ställen i Europa samt för dem som flyr krig och förföljelse och mår dåligt. Men krisen är inte så omfattande som den kanske låter. Eller snarare så världsomspännande som den låter. Det är ingen ny världsordning, inte än i alla fall.

Trovärdig helhetspolitik sökes

Idag hölls en presskonferens där statsminister Stefan Löfven och Åsa Romson presenterade regeringens nya förslag för att ja, rent ut sagt minska antalet personer som söker asyl i Sverige. Anledningen är att situationen som landet befinner sig i är ohållbar. Det sades att landet behöver ”andrum”.

Det är nu alliansens, eller mer specifikt moderaternas, migrationspolitik som anammas av regeringen. Förslagen kan härröras ända till SD som var de första som kom med sådana förslag. Det finns alltså i princip bara en politik och det är den som förs nu. Spelar det någon roll vilken regering som driver politiken kan man undra. Om vi hade haft en alliansregering hade detta kunnat genomföras ett par månader tidigare och inte dröjt så här länge? Då hade det kanske inte hunnit bli lika illa innan något gjordes. Fast skillnaden är nog marginell.

Jag ser miljöpartister och vänstersympatisörer fasa över förslagen. De anser man borde ”streta emot” dem. Men hur ska det gå till? Är man mot förslag som läggs måste man ha en alternativ politik som ändå löser problemen, om man nu är överens att sådana finns. Hur ser den alternativa politiken ut? Den existerar inte. Alltså kan man inte heller ”streta emot”. På så vis gör regeringen rätt idag. Men, vi får inte glömma bort bakgrunden.

Sverige har under flera år nu gått på två linjer samtidigt: en liberal (en mer liberal migrationspolitik än övriga EU-länder) och en socialistisk (stark gemensamt finansierad välfärd för alla, stela regler på arbetsmarknaden och omfattande regleringar).

Att det inte var hållbart att gå på dessa två linjer samtidigt var lätt att förutse. Den generösa välfärden och de rigida systemen är inte anpassade för det stora förändringstryck som ett stort tillflöde av människor till landet utgör.

I grova drag finns det två alternativ man skulle ha kunnat gå på istället. Det ena av dem hade varit att gå på den ”socialistiska” linjen fullt ut och på alla sätt som går se till att hålla flyktininvandringen på en låg nivå. Denna linje har SD propagerat för. Då kunde samhällssystemen som de ser ut idag fortfarande kunnat vara hållbara, åtminstone ett tag.

Det andra alternativet hade varit att köra den liberala vägen fullt ut. Det vill säga kombinera de liberala reglerna för flyktinginvandring med en liberalisering av övrig politik. Man skulle kunna minska bidragen och stödet för nyanlända, göra det betydligt lättare och billigare att anställa för att få till fler enkla jobb, förenkla regler för byggande radikalt och så vidare. Hålla hårdare i den gemensamma kassan och samtidigt skapa mer flexibilitet i systemen. Men denna linje har inte haft många företrädare inom svensk politik. I den mån detta alternativ företrätts alls så har det varit av enskilda folkvalda och ledarskribenter. Partiet som legat närmast den linjen är Centerpartiet.

Miljöpartiet borde med sin mycket långtgående politik för ”öppna gränser” ha gått i bräschen för att ställa om hela Sverige för att klara av konsekvenserna av sin inställning. Det vill säga gått på den liberala vägen fullt ut. Det hade varit att driva en trovärdig helhetspolitik. Men det har man inte gjort. För att vara ett parti som påstår sig värna hållbarhet har Miljöpartiet misslyckats kapitalt.

Inte heller Socialdemokraterna har en trovärdig helhetspolitik. Hur ser deras samhälle ut som kan hålla för det som sker nu? Hur ser en vänsterpolitik ut för ett land med öppna gränser och en fri rörlighet över dem? Och beroende på svaret på frågorna kan man verkligen undra: är S och MP så ”naturliga partners” som en del försöker framställa dem som?

Det är många politiker och partier som behöver tänka om, och det fort. För det har gått så långt nu att en stor omställning kommer att behöva göras, även om förslagen som idag lades fram kommer att drivas igenom.

Avgå Jan Björklund!

Idag publicerar tidningen Dagens Samhälle en intervju med Jan Björklund som fick mig att gå i taket fullständigt (intervjun finns bara i papperstidningen, än så länge i alla fall). Så här säger han apropå läget i landet relaterat till den ansträngda flyktingsituationen:

-”Det är för lite civil olydnad i kommunerna. Vi har en situation som på en del områden närmast är force majeure. Man måste laga efter läge. Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse”.  

-”Det är bara i Sverige det kan inträffa att man väntar på att resa tälten på Revingehed för att man ska ha bygglov från byggnadsnämnden”.

Detta är horribla uttalanden från en högt uppsatt person inom politiken, som dessutom nyligen har suttit i regeringen i 8 år. Det är dessutom helt respektlöst mot dem som har som uppgift att följa de regler som bland annat Björklund själv varit med och beslutat om.

Björklund förordar alltså att personer ute i kommunerna ska åsidosätta det som gäller på ett godtyckligt sätt. Som att det vore något modigt att göra. Och han talar om att det finns någon sorts – också godtycklig förstås – förlåtelse någonstans att få, för dem som inte följer det som är bestämt. Var finns denna förlåtelse? Från vem, för vem och vad? Ska det avgöras av en ny ”förlåtelsemyndighet” eller…?

Jag är den första att hålla med om att vi har reglerat saker för hårt i Sverige, på flera nivåer. Vi bygger nya förordningar, lagar, praxis och så vidare hela tiden och systemen har bara växt. Få saker tas bort, förenklas och underlättas. Men lösningen är inte att som han säger att ”släppa sin ängslighet” och strunta i det som vi på demokratisk väg kommit överens om ska gälla.

Tala om civil olydnad kan man göra när det gäller privatpersoners agerande. Jag kommer ju själv från ett parti som är ganska välvilligt inställt till sådant jämfört med andra. Men det här handlar inte om privatpersoner, utan om dem som upprätthåller de offentliga systemen i Sverige. De som i princip bär landet på sina axlar. De som har makt över det som ger stabilitetet och hållbarhet i landet. De som är garanterna för en likvärdig och rättvis behandling av medborgarna.

Lösningen måste förstås vara att bygga nya, enklare och mer flexibla system, som är funktionella. Och hinner vi inte det på kort tid så är det någon form av överenskomna undantag som bör gälla (jag bloggade om detta nyligen). Frågan om de övergripande ramverken som kommunerna har att förhålla sig till ligger på rikspolitikernas bord.

Jag anser inte att läget är så extremt och så totalt omöjligt att hantera på annat sätt än att släppa lös anarki och kaos i Sverige.

Så nej Björklund. Vi ska INTE ha politiker, varken på riks-, landstings- eller kommunal nivå, som på egen hand ska sätta lagar och regler ur spel! Och vi ska inte börja skapa ett informellt system där de till och med förväntas göra det. Det vore en mycket olycklig utveckling för landet.

Finns många som skämtsamt talar om att personer borde ”avgå” efter klantiga ageranden eller uttalanden. Jag brukar inte hänga på sådant. Men nu känner jag för att säga: avgå Björklund! Nu har du förbrukat ditt förtroendekapital. Vi behöver politiker som nystar i rätt ändar på garnnystanet.

Undantagslagar är att vänta

I går höll regeringen presskonferens och Morgan Johansson förklarade att Sverige inte längre kan garantera tak över huvudet för asylsökande. Platserna är slut. Det var väntat. Jag ser framför mig hur denna presskonferens kommer följas av en till, och en till, och en till där det kommer förklaras hur något i samhället är slut, inte håller, måste ges upp, etc.

Jag tycker att det är grymt att från rikspolitikens sida att låta det gå så långt innan man gör något mer än att försöka fixa sängplatser samt säga åt kommunerna att jobba ännu mer och hårdare.

Vi har lagar och regler anpassade efter tider då förändring visserligen sker hela tiden, men i betydligt långsammare takt. Nu har vi istället ett krisläge och det kommer inte att gå att upprätthålla dessa regler längre. Och de som kommer att behöva bryta mot dem är de som arbetar ute i kommunerna där flyktingarna hamnar. Det är lärare, socialarbetare, poliser, kommunala tjänstemän, kommunpolitiker och så vidare.

Vi står nu alltså inför en situation där kommunerna kan behöva uppfinna nya egna regler och praxis att följa, för att det är omöjligt att upprätthålla de som finns. Vad händer då med likheten inför lagen? Med likvärdig behandling? Och vad händer med samhället och människors moral när de känner att detta inte kan säkras från offentligt håll utan blir godtyckligt?

I Dagens Samhälle igår hade man intervjuat ordförande Lena Micko (S), ordförande i SKL (Sveriges Kommuner och Landsting). Så här säger hon:

-”Vi måste vara beredda på att ge avkall på kvaliteten i välfärden”.

De hade också pratat med Anders Knape (M), före detta ordförande SKL som tillade:

-”Det är ett exceptionellt krisläge. Då kan normala regelverk inte gälla. Det måste till undantagslagar för att klara situationen”.

Det här är ännu inte en kris som syns överallt utan denna kris pågår inom den offentliga organisationen som blir ohållbar. Men vi vill inte vara med om att detta sprider sig ut i samhället bland gemene man. Vi måste agera innan det sker.

Jag förstår ärligt talat inte hur regeringen tänker. Jag har svårt att förstå hur man kan hålla presskonferens på presskonferens för att informera om läget istället för att berätta vad man ska göra åt det, aktivt! Både på kort sikt, så som undantagslagar, och på lång sikt i form av omställning av samhället för att klara bostäder, jobb, social sammanhållning med mera.

Att inte göra något är också en sorts prioritering, om än en passiv sådan där det blir som det blir. Motsatsen till det är ledarskap. Poängen med ledarskap är att kunna påverka utvecklingen. Då måste man försöka göra avvägningar, ta beslut och agera för bästa möjliga helhetsutfall utifrån den målsättning man har. Vissa beslut och åtgärder kan svida i nuet, men det görs för att säkra en positiv utveckling på sikt.