migration

Tillbaka till 1984 – om språkets makt och makten över språket

I den offentliga debatten och från politiskt håll, har man under mycket lång tid duckat för frågor som rör värderingar och kultur kopplat till invandringen, något som är mycket olyckligt.

Varför det blivit så här kan man diskutera. Något som spelar in är konflikträdsla och ängslighet för att säga fel, att utpekas som fientlig eller mer specifikt främlingsfientlig. Det har inte gjort saken bättre att vi lever i en tid där språket och orden står i absoluta centrum av den offentliga debatten. Eller så kanske är det just på grund av denna utveckling som ängsligheten har uppkommit?

George Orwell insåg och skrev i sin bok 1984 om hur mycket makt som ligger i språket. I boken försökte allsmäktige Storebror styra människors åsikter och beteenden genom så kallat ”nyspråk”. Till hjälp fanns statliga instanser som Sanningsministeriet som städade bort historien och skrev om den, så att den passade makthavarnas agenda. Det som till varje pris inte fick ske var att varje individ gjorde sig en egen bild och åsikt om sakernas tillstånd. Sanningen skulle skapas centralt och allt som gjordes syftade till det.

Boken kom ut redan 1949 och det är fascinerande hur han redan då lyckades beskriva samhällstendenser som vi kan se nu, år 2019. Istället för att försöka påverka verkligheten, försöker man styra bilden av verkligheten genom språket.

Från både politik, media, myndigheter osv jobbar man idag hårt på att stämpla ut ord som olämpliga och man hittar hela tiden på nya sätt att benämna saker. I debatten som rör invandring flödar ord vars betydelse man försöker vrida på – åt sämre eller bättre håll – eller som man uppfunnit som vapen i en politisk kamp; migration, migrant, flykting, papperslös, främlingsfientlig, medmänsklig, integration, assimilation, socialt utsatt, rasifierad, islamofobi, rasist, IS-krigare, IS-återvändare, utsatt område o.s.v.

Ta begreppet ”papperslösa” exempelvis. Dessa är egentligen illegala invandrare. Genom den nya benämningen elimineras ordet ”illegal” och pekar istället på en utsatthet som de själva inte kan rå för (”..lösa”). Att begreppet illegala invandrare suddas ut till förmån för papperslösa blir ett sätt att skapa sympati och bedriva påtryckningar och regelrätt politik genom ord.

Den som använder ”fel” ord får acceptera att få sina intentioner ifrågasatta. De bemöts med klagomål på ordvalet, tillfället eller att det överhuvudtaget yppas. Bara vissa tillåts diskutera vissa ämnen överhuvudtaget, beroende på hudfärg, ursprung eller åsikt. Enstaka ordval tas som bevis för att en person är fientlig mot och vill andra illa. I värsta fall används orden som påtryckningsmedel gentemot en persons arbets- eller uppdragsgivare för att de ska ta avstånd från personen eller tysta den, så kallad ”deplatforming”.

Det är som att varje individ förlorat rätten att äga innebörden i det som man säger. Rätten har förflyttats någon annanstans.

Ju större inneboende makt som språket får, desto större makt kan man ha om man råder över språket och dess tolkning. Frågan är hur länge makten håller i sig och till vilken kostnad detta sker.

På sikt får detta mixtrande med språket allvarliga konsekvenser för hela det offentliga samtalet. Inte nog med att människor skräms till tystnad. Den ständiga omformningen av språket rycker undan förutsättningarna för att kunna mötas i diskussioner på ett bra sätt och verkligen förstå varandra. När man inte har gemensamma definitioner på ord och vad saker är och betyder, så uppstår friktion och frustration. Sakfrågorna hamnar i skymundan och viktiga frågor når aldrig själva diskussionsbordet och avhandlas på ett sakligt och respektfullt sätt, vilket vi också ser händer i dagens Sverige.

Nu senast igår fick Simförbundets ordförande lämna sin post för att hon vågade yppa sin åsikt om att hon inte tycker att barn i slöja ska visas på bild i idrottssammanhang. Hur kan det vara en helt orimlig ståndpunkt att ha, oavsett position? I andra länder i världen kämpar kvinnor för att slippa tvingas ha slöja på sig. Kvinnor slängs i fängelse och pryglas för att inte följa kläd- och sedlighetslagar. Men, nu är det här Sverige. Här satte den offentliga inkvisitionsapparaten med sociala medier, medier, opinionsbildare och makthavare, igång direkt och fungerade effektivt, som vanligt. Frågan är: Vad har egentligen vunnits i och med denna bortstädning? Jag kan däremot se tusentals förlorare. Ja hela landet förlorar! För vi har inte kommit någonstans i själva sakfrågan i och med detta. Vi har inte blivit klokare, mer respektfulla eller förstår varandra bättre.

Är inte allt detta ironiskt? I en tid där mångfald hyllas som mest, är den individuella rätten att ens yppa något och själv få bestämma hur det ska tolkas, som allra sämst.

Detta är otäckt och ett enormt orosmoln för Sveriges framtid. Ju brokigare landet blir – och denna utveckling går snabbt – desto mer olika åsikter och värderingar kommer finnas, desto mer oense kommer vi att vara om allt, överallt. Om åsiktsförtryck ska vara lösningen på detta, så kommer vi att förlora demokratin på köpet.

Annonser

Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen

Invandringen till Sverige har förändrat landet och kommer att göra så än mer framöver. Ändå diskuteras dessa frågor bara högst ytligt inom politiken. Svåra frågor om hur vi ska klara leva med varandra och komma överens i samhället, eller hur den stora segregationen kommer påverka landet på sikt, har ännu inte blivit föremål för diskussion. Jag tog upp en del kulturella aspekter i mitt blogginlägg förra veckan, Underskatta inte Sveriges trauma, och fortsätter nu på detta tema.

Eli Göndörs tankeväckande bok Religionskollision som handlar om integration/assimilation lyfter fram en intressant aspekt som jag inte hört talas om i många sammanhang; att resultatet av invandringen till ett land också beror på vilken kultur den grupp som flyttar dit har. Då menas inte bara från vilket land de kommer eller vilken religion de har, utan också om de är vana vid att vara i minoritet eller majoritet i ett land.

Minoritetsvana invandrargrupper är vana vid att smälta in men ändå samtidigt behålla sin kultur och traditioner i privatlivet. Framför allt ställer de inte stora krav på att omgivningen där de befinner sig, ska anpassa sig till dem. Majoritetsvana grupper gör däremot det. Här hamnar en stor del muslimska grupper.

Göndör tar exempelvis upp att män från vissa kulturer har svårt att ställa om från majoritet- till minoritetsposition om de emigrerar. Denna omställning kan ta sig destruktiva uttryck. Vissa kulturella sedvänjor kan till och med förstärkas i Sverige jämfört med personernas hemland. De som är vana vid patriarkala strukturer där mannen är familjeöverhuvud, kan bli ännu mer kontrollerande gentemot kvinnor, vilket vi också har sett.

Det som tas upp i boken säger mig för det första att för att ta ställning i migrationsfrågor räcker det inte att beakta invandringens volymer, man behöver också gräva djupare i vad den kan föra med sig i form av värderingar och kultur. Invandrades synsätt är också viktig när det handlar om bemötandet gentemot dem ur ett integrations/assimilations-perspektiv.

Det är alltså inte någon självklarhet att invandrade ställer en massa krav på det land de kommer till. Kanske låter det som en banal och självklar insikt, men jag tycker mig se tendenser hos de politiska makthavare som styrt under de senaste årtiondena, att tro just det. Politikerna verkar redan från start ha bestämt sig för att invandrade kommer att ställa krav och att Sverige som land därför måste anpassa sig. Sverige är redan så inne på att anpassa sig så att det görs redan ens innan det kommer krav.

En fråga Göndör tar upp särskilt är vad som händer när majoritetsvana möter andra majoritetsvana, som när majoritetsvana invandrargrupper möter majoritetssamhället i Sverige. Hur reagerar dessa på varandra? Hur ska man hantera den från befolkningens sida? Hur är det på politisk nivå?

Jag skulle säga att inspel från politiskt håll i frågor som rör den problematiken är nästan helt frånvarande. Visst tangerar man det i enskilda frågor om hedersvåld, polisens kapacitet, när det byggs ännu en moské eller när burkinis dyker upp i våra sportaffärer. Man ser däremot inte dessa situationer eller händelser i ett större perspektiv, som en del av ett sammanhang.

Användning av ordet anpassning (av någon till något) försöker undvikas till varje pris inom politiken när det talas om invandring, trots att det alltid kommer att ske sådan, må den vara passiv eller aktiv. Det är som om politikerna hoppas att deras agerande på något magiskt vis skulle göra att ingen skulle behöva anpassa sig och det vore möjligt att alla blir nöjda samtidigt. Så är det förstås inte.

Med tanke på den undfallenhet, närapå undergivenhet, som politikerna uppvisat i kulturella frågor relaterade till invandring, så är frågan om Sverige överhuvudtaget kan liknas vid ett ”majoritetssamhälle”, dvs som ser sitt eget sätt att värdera och göra saker på, allt det som ligger till grund för lagar och samhällets funktion, som positivt. Snarare har politiska beslut tagits aktivt för att gynna hitflyttade gruppers särart och kultur med bidrag och särbehandling.

Sverige, baserat på politikernas agerande, beter sig nästan som en minoritetsgrupp – om än stor – som ska följa de nyinflyttade och bara acceptera som det blir här när de andras värderingar och viljor styr. Här tror jag att den större delen av det politiska etablissemanget är på kollisionskurs med befolkningen.

De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa.

Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?

Underskatta inte Sveriges trauma

På tisdagen berättade Stiftelsen Växjö muslimer att de redan har mätt volymen inne på förskolan i samband med böneutropet – och att den inte överstiger 45 decibel.”

Frasen härrör från en nyhetsartikel om böneutropen som en moské i Växjö fått tillåtelse att göra på fredagar. Vi tar det igen och lite långsammare: Det finns alltså ett behov idag i Sverige att gå in i en förskola för att mäta ljudnivån på ett böneutrop på arabiska från en närliggande moské.

Från det offentligas håll och från den större delen av den politiska sfären har man tagit sig an frågan om böneutrop utifrån att det är en miljö- och hälsoskyddsfråga. Man duckar helt från andra men nog så viktiga aspekter. Frågan anses inte handla om själva innebörden i och syftet med böneutrop, signalerna av det och dess konsekvenser. Man ser det bara som en helt naturlig sak och anser att detta i fortsättningen ska diskuteras, analyseras och köpslås om i varje kommun, på varje plats där det kan bli aktuellt. Många debatter lär det att bli.

Min intention är dock inte att diskutera just den sakfrågan här, utan att höja blicken.

Att diskutera böneutrop i Sverige är något nytt. För 50 år sedan, 30 år sedan eller till och med 10 år sedan var det en icke-fråga. Den fanns inte här. Nu läser man om det på nyheterna. Det blir rättsfall. Ledarskribenter skriver om det. Man pratar om det på arbetsplatser och på sociala medier. Inte nog med att det är helt ny fråga för landets befolkning att behöva hantera, utan den rör också kultur och religion, något som sitter djupt i människors medvetande och liv och inte bara går att byta ut hur som helst, särskilt inte genom tvång utifrån. Det gör såna här frågor svåra, personliga och känslomässiga.

I det förändrade Sverige tvingas människor att ta ställning i frågor som i princip inte existerade förut som allmänna samhälls- eller politiska frågor. Gemene man måste nu göra sig åsikter om vem som får hälsa hur och i vilka sammanhang, vilka kläder eller symboler som är förtryckande eller kränkande – även sådana som har funnits i landet sedan urminnes tider och aldrig utgjort ett problem, huruvida personer på äldreboenden har rätt att känna sig trygga med vårdpersonal och har rätt att förstå vad de säger o.s.v.

När människor avkrävs svar i svåra frågor, så ökar även risken för att de ska behöva säga något som anses fel eller obekvämt för andra. Då ökar också friktionen mellan människor och konfliktnivån stiger. Notera: Få behöver egentligen ha ändrat åsikter, men när de plötsligt måste tycka till om något är bra eller dåligt, så blir de sårbara och utsätts för kritik och det är här vi står idag.

Personer som gillade Sverige som det var förut, som uppskattade det som fanns här då och inte vill ha till exempel böneutrop där de bor oavsett vad anledningen till det må vara, utmålas som inskränkta, egoister, främlingsfientliga eller rasister. Det här är resultatet utav naiva politiker, som inte såg några som helst negativa konsekvenser med en stor invandring förutom möjligen rent ekonomiska.

Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.

Sverige har förändrats på djupet och frågan nu är snarare hur förändrat det kommer att bli och hur fort det kommer att gå. Som invånare går det inte längre att värja sig emot det som sker och rygga för de svåra frågorna, även om man vill. Samtidigt orkar man inte hantera de personliga och känslomässiga konsekvenserna av att man ger sig in i detta getingbo av värderingar, religion och kultur. Befolkningen sitter helt enkelt i en rävsax.

Invandringen blev inte så som politikerna lät påskina. Det är ett gemensamt trauma som vi som land bär på.

I det här läget hade vi verkligen behövt eftertänksamma ödmjuka politiker med insikt om vad befolkningen varit med om och upplever i den stora förändring som pågår. Istället fick vi en rödgrön regering med stöd av C och L som tillsammans utgör de partier som visat minst förståelse för ovanstående utveckling. Snarare har dessa partier gjort extremt tydliga markeringar mot de partier och personer som vill och försöker lyfta även svårare och kulturellt relaterad problematik.

Samhällsproblemen i all ära, men vad kommer hända i Sverige med den ökande dissonansen mellan befolkningens upplevelse och politikernas önskebild av verkligheten? Den kommer inte direkt att minska föraktet och agget gentemot politiker. Vad händer när denna klyfta blir för stor?

Om jag är orolig inför framtiden? Ja, det är jag.

Även lydiga mjölkkossor kan få nog och ryta: inte en skattekrona till!

På torsdag den 7 juni väntas riksdagen rösta igenom den av regeringen föreslagna ”gymnasielagen” för ensamkommande. I praktiken innebär det en extra möjlighet för cirka 9000 afghanska män utan asylskäl att stanna i Sverige. Stödet från Centerpartiet blir tungan på vågen för ett ”ja”, trots att de anser att det är ett dåligt förslag.

Av uppenbara skäl har förslaget blivit hårt kritiserat. Det handlar om personer utan asylskäl, en grupp migranter där många har ljugit om sin ålder. Ärendet har lyfts upp på agendan genom aktivism understödd av generös rapportering från media. Förslaget beräknas också kosta skattebetalarna 2,9 miljarder.

På sociala medier florerade igår glassbolaget Ben & Jerrys glada tillrop om beslutet: ”Den 7:e juni kommer Sveriges riksdag rösta igenom ett beslut som ger 9000 ensam-kommande unga från Afghanistan rätt att fortsätta sina liv i Sverige. Detta tack vare många människors kamp för humanitet och för att mänskliga rättigheter ska gälla alla.” Och så uppmanar de alla att ”hoppa på kärlekståget” som handlar om ett ”inkluderande samhälle”.

Med andra ord: 2,9 miljarder går från skattebetalarnas plånböcker till personer utan skyddsskäl, till deras s.k ”mänskliga rättigheter”, vilka alltså tydligen innebär att de ska leva i Sverige.

Man kan tycka att Ben & Jerrys bara är ett ynka glassföretag, och det är det ju. De får förstås också tycka vad de vill. Och man kan tycka att ”varför bry sig om några miljarder hit eller dit?”. Problemet är att det här utgör ännu en nedtryckning i skorna av de skattebetalare som önskar se att deras surt förvärvade slantar som inbetalas till staten ska användas på ett ansvarsfullt sätt. Det blir ytterligare bekräftelser av mönstret och av polariseringen i dagens samhällsdebatt: De som värnar rättssäkerhet, rättvisa och hållbarhet i välfärdssystemen ses som elaka, egoistiska skurkar. De som ser skattemedel som en oändlig resurs, skriker efter mer pengar och inte ser hur mycket människor redan idag ger bort till staten att förfoga över, ses som kärleksfulla och goda människor.

Känslan av att bli orättfärdigt trampad på av makten blir inte direkt bättre av sådant som att när gymnasielagen debatterades i riksdagen 4 juni behagade inget av statsråden i regeringen att delta. Antingen förstår de inte hur stor den här frågan är för väljarna, eller så är det bara fega. Oavsett vilket är det inte något som bygger förtroende.

De som genomlevt den vet att det pågår en uppvaknandeprocess i Sverige. Individer ligger i olika fas, men fler och fler och fler börjar undra om allt verkligen står rätt till här. De ser vilka avvägningar som görs av politikerna och frågar sig: Vilka jobbar de för egentligen?

Staten, skatterna och välfärdssystemen utgör ett solidariskt försäkringssystem. Om skattebetalarna transformeras till mjölkkossor som makthavande politiker tar pengar ifrån för att lägga på välgörenhet och på annat än det som medborgarna förväntar sig, varför ska de betala in någon skatt alls?

Politikernas huvudlösa ageranden och bisarra beslut kommer bara att fungera tills tillräckligt många i den stora medelklassen, som idag plikttroget betalar in sina skattepengar, accepterar det.

Någon droppe kommer att bli den som får bägaren att rinna över. När tillräckligt många har blivit tillräckligt nedtryckta i skorna och byggt upp en tillräckligt stor ilska, har vi framöver att vänta en riktig skatterevolt. Då den stora massan av Sveriges befolkning kommer säga: NEJ! VI VÄGRAR! Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning så kommer det att komma, som ett brev på posten. Det är ytterst allvarligt.

Medmänsklighet utan eftertanke är bara tomt prat

Kortsiktig och känslomässig medmänsklighet som inte matchas med motsvarande tankeverksamhet och rationell analys är inte bara dumt, utan också farligt. Tyvärr är det där svensk politik hamnat idag.

Söndagens partiledardebatt var lika förutsägbar som vanligt. Den största nyheten var det uppskruvade tonläget. Någon sorts uppdämd frustration resulterade i övertändning hos partiledarna så att de pratade i munnen på varandra, höjde rösterna och kom med hårda beskyllningar.

”Humanism” och ”medmänsklighet” upprepades som ett mantra av både Miljöpartiets Isabella Lövin och Centerpartiets Annie Lööf. Ingen av dem verkar ha förstått att trovärdig i sina värderingar blir man inte genom att posera med dem, utan genom att visa dem i handling.

Annie Lööf sade att det behövs ”ordning och reda” i migrations- och flyktingmottagningssystemen. Starka ord, givet att det bara gått dryga två veckor sedan hennes parti gick ut med att det stödjer förslaget från regeringen att afganska unga män utan asylskäl ska få chans att stanna i Sverige. Ett beslut som beräknas kosta cirka 3 miljarder. Det är en stor summa med tanke på vad som skulle kunna göras med dessa medel med en annan prioritering, till exempel för riktiga flyktingar som har det betydligt värre någon annanstans på jordklotet.

Som argument för ställningstagandet anförde Lööf att enskilda människor inte ska ”straffas när systemen fallerar”. Nu är det dock så att landets mottagningssystem för flyktingar och migranter inte har skapats av Gud (eller Satan). Det yttersta ansvaret för de alldeles för de långa handläggningstiderna på Migrationsverket, har förstås politikerna. Med andra ord är det snarare obetänksamma och omdömeslösa politiker som drabbat de afganska migranterna.

Migrationsregler som ”splittrar familjer” var något annat som Lööf sade sig inte kunna acceptera. Med de åsikter som Centerpartiet framför nu skulle partiet förstås inte ha stämt in i kören av ”refugees welcome” de senaste åren och agerat som om det svenska flyktingmottagandet skulle klara vad som helst.

Redan för många år sedan fanns alternativet att lägga om till en mer uppstyrd flyktingpolitik. En sådan hade kunnat göra det praktiskt och ekonomiskt möjligt för Sverige att säkra att de minderåriga som faktiskt fick uppehållstillstånd här inte skulle behöva drabbas av någon familje-splittring. Notera att Lööf själv satt i regeringen förra mandatperioden.

Befolkningen vet att det är en bra princip att ”tänka efter före”. Folket har försökt vifta med de största flaggor som finns och skrika sig hesa för att politikerna till slut ska förstå vad de behöver göra, men det har inte gjort någon markant skillnad. I princip det enda som ruckat på politikernas dogmatiska inställning är den krissituation som uppstod hösten 2015 när den stora flyktingvågen kom.

Det kan inte fortsätta så här. Att backa och inse förändringsbehov av system först när de klappar ihop är ansvarslöst. Vårt samhälle byggdes inte av naivitet, utan av eftertänksamhet, en vilja och förmåga att lära av historien och använda alla till buds stående medel så som fakta, kunskap och konsekvensanalyser.

Våra gemensamma system är inte hur flexibla som helst. Utan att värna hållbarheten i dem kommer de inte att kunna leverera den välfärd som utlovas. Resurser är inte heller oändliga. De resurser som används för vissa saker, kan inte användas till annat. Prioriteringar kallas det. Att se till helheten och ta beslut med målet att försöka nå bästa möjliga utfall både på kort och lång sikt för största antal personer är inte elakt, det är, om något, uttryck för verklig medmänsklighet.

Kanske berodde det höga tonläget och den upprörda partiledardebatten på att Lööf med flera partiledare faktiskt har drabbats av eftertankens kranka blekhet; en insikt om att de varit helt fel ute de senaste åren och nu tvingas börja städa upp efter sig själva. Att däremot ha lärt sig av sina tidigare misstag och visa att de är redo att göra nytt och annorlunda verkade det betydligt skralare med.

Politiska kulturen är haveriet

Jag läste en text i tidskriften Kvartal. Den är klok och välskriven på alla sätt och handlar om hur Sverige hanterat de senaste årens migration med tillhörande politik. Slutsatsen dras att hur man från politiskt håll valt att agera kommer att påverka landet under lång tid framöver, med stor sannolikhet mycket negativt. Han skriver:

Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer

Det mycket stora problemet med det här är att skribenten inte är vem som helst, utan Mikael Sandström som var statssekreterare till Fredrik Reinfeldt under alla hans statsministerår. Detta är ett stort haveri i sig!

Makthavare både kan och bör ändra sig. Men man vill INTE att landets högsta makthavare kör in i väggen för hela landets räkning i stora frågor och först då börjar tänka! Börjar ta in fakta, analyserar, lyssnar på argument. Det spelar mycket stor roll vad det är man ändrat sig om och varför – och varför man inte ändrat sig tidigare.

Som medborgare vill man ha makthavare som i varje minut försöker ta ”rätt” beslut och som försvarar sina beslut i efterhand, även om omständigheter gjorde att det inte gick exakt som man tänkt och förutspått. De som styr landet måste ha civilkurage, ryggrad och får inte bara följa med i en bekväm ström tillsammans med andra.

För mig lyser en stor röd lampa här. Det som hänt, de felaktiga besluten och nu strömmen av personer som backar, ber om ursäkt osv, är ett tecken på ett allvarligt ”systemfel” i hela politiken. Att politiker och höga tjänstemän så länge kunnat vara – eller bete sig – oklokt fungerar bara om det finns en stark kultur som motverkar ett rationellt och kritiskt förhållningssätt men också ärlighet och öppenhet i svåra frågor. Vi kan inte fortsätta på den här vägen.

Svensk politik behöver ett stort tillskott av nya partier och nya personer som inte invaggats i den gamla osunda kulturen. Och ja, här är vårt uppdrag i Medborgerlig Samling Vi ska göra vårt allra bästa för att bidra till förändring.

En ansvarsfull migrationspolitik

Jag skrev i somras någon gång att jag skulle berätta mer om hur jag ser på migrationsfrågan. Men jag hann lämna Miljöpartiet innan jag lyckades få till det inlägget. Visserligen har jag redan gjort ett antal inlägg som handlar om den frågan ur olika aspekter (se längst ner). Här är nu ett lite mer omfattande blogginlägg som behandlar principiella argument kring migration och vad jag tycker själv. Jag går inte in på frågor om t.ex. kultur, som är relaterat till migration. Det får jag fortsätta med i senare inlägg.

Miljöpartiet och öppna gränser

Miljöpartiet har fått en del kritik för att vilja se ”öppna gränser”. Min inställning som partimedlem har dock hela tiden varit att det är ett mål på mycket lång sikt. En vision. Uppenbarligen har det funnits olika syn på det och finns fortfarande inom partiet.

Förutom den visionen är Miljöpartiet också för en stark, gemensamt finansierad, välfärd. Här krockar det naturligtvis med visionen om öppna gränser. Om gränserna är öppna för alla och alla ska ha tillgång till generösa bidrag, skolor, vård och så vidare, går ekvationen inte ihop resursmässigt. Det är ren logik.

För mig känns det självklart med en långsiktig vision om en fri värld med öppna gränser. Om vi däremot någonsin kommer att komma dit vet jag inte. Skulle jag gissa kommer det inte att nås under min livstid i alla fall. Men bara för att jag anser att öppna gränser är ett långsiktigt mål, betyder det inte att jag tror att bästa sättet att nå dit är genom att öppna gränserna nu idag. Snarare går vägen dit genom ett arbeta långsiktigt för en fredlig värld och på att bygga flexibla samhällssystem som klarar demokrati, säkerhet och de kulturella fluktuationer som kan komma med en stor rörlighet av människor. Att öppna gränserna för fort kan snarare fördröja tiden till då vi kan nå målet.

Oviljan, eller oförmågan, att erkänna och ta i denna målkonflikt har varit ett av mina större problem med Miljöpartiet. Vad man värderar högst har varit, och är fortfarande, oklart. Är man beredd att prioritera flyktingmottagningen över allt annat, med en återföljande minskning av välfärden och/eller höjda skatter? Eller inte? Hur ser avvägningarna i så fall ut? Hur ska bostadssituationen klaras? Hur klarar vi säkerhet i landet när sociala oron ökar på grund av den ansträngda situationen?

 

Hållbarhet i samhällssystemen

Människor och system inte är oändligt flexibla.  Ledordet måste, även i förändring, vara hållbarhet. För mig är det viktigt att samhället håller ihop och att vi inte tappar de stora framsteg vi har gjort.

Människor, både som privatpersoner och gemensamt genom kommun eller stat, kan ta i och anstränga sig när det behövs. Men jag anser att det inte kommer att gå att upprätthålla samhällssystemen genom något sorts ansträngt undantagstillstånd. Vi måste värna jämvikt i systemen. En stabilitet.

Det välfärdssystem vi har i Sverige, tilltron till staten och viljan att betala skatt är inte någonting självklart. Det är snarare resultatet av långt och idogt arbete i den riktningen. Och det är något som har uppskattats över en bred politisk front, även om man har lite olika syn på delar av det. Nu tas detta av allt för många för givet, eller kanske snarare: särskilt av ledande politiker. I retoriken låter det som om det kommer bestå oavsett vad som händer. Så är det inte. Förtroende för system och människor tar lång tid att bygga upp – betydligt kortare tid att rasera.

Politiker som anser att det är viktigt att vi genom staten med gemensamma medel ska stödja dem som flyr till landet borde vara extra rädda om det system som gör detta möjligt.

I min enfald hade jag trott att just hållbarhet var Miljöpartiets paradgren. Att där finns en förståelse för hur system fungerar, att allt hänger ihop, vilket gör att man måste prioritera. Men hanteringen av dessa frågor de senaste åren har visat att så inte är fallet.

Nu har MP ansvar själva. De sitter i regeringen och tvingas ta obekväma beslut. Istället för att stå upp för den egna överenskomna politiken i regeringen har den kallats för ”skit” av MP. Vilken politik som inte skulle vara ”skit” i detta läge, har hittills inte framgått. För att vara ett trovärdigt politiskt alternativ så anser jag att man behöver ta ställning och vara öppen med svårigheterna. Om man tycker att något är svårt, så ska man säga det. Man låtsas inte som att det är lätt. Det är hyckleri, oärligt.

Återhållsamhet och omställning

Med den stora flyktingvågen hit förra året (drygt 160 000 asylsökande) har vi satt oss själva i en rävsax. Vi tvingas nu krishantera utan att det finns en idé om hur det samhällssystem ska se ut som klarar den nya situationen på lite längre sikt.

Vi ser nu hur regeringen letar i vartenda skrymsle och vrå för att skrapa fram resurser för att klara kostnaderna för migrationen. Och det bara i år för det initiala mottagandet. Men sen då, kommande år? Det har man inte börjat prata om ännu, trots att detta skulle gjorts redan för länge sedan.

Jag anser, precis som mitt nya parti Borgerlig Framtid, att Sverige måste ha en mycket restriktiv flyktinginvandring framöver för att klara ut den situationen vi är i. Men det är också nödvändigt att ställa om samhället till att bli mer flexibelt samt öka fokus på eget ansvar istället för att staten ska stå för allt. Jag kan logiskt inte komma fram till någon annan slutsats när jag vänder, vrider och väger dessa frågor och ser till helheten.

Om vi tittar tillbaks i tiden hade det ansvarsfulla sättet att hantera migrationen på varit att redan tidigt, särskilt efter att migrationsuppgörelsen 2011 ingicks, analysera läget. Hur ser vår beredskap ut? Hur skulle Sverige klara en stor tillströmning av flyktingar? Hur ser ekonomin och förutsättningarna ut? Hur många kan vi ta emot för att situationen ska vara hållbar? Och tagit fram en plan för vad vi skulle göra om mängden människor som kommer hit riskerade bli större än så.

Att få ta del av en sådan analys hade varit bra för både medborgare och politiker. Det hade gett möjlighet för alla att ta ställning till om detta är bra, dåligt, önskvärt, rimligt och så vidare. Vill vi något annat? I sådant fall kunde hade man kunnat föreslå reformer, nya lagar etc, så att läget blev ett annat. Istället för att göra denna analys gav man sken av att Sverige klarar allt. När jag tänker på hur detta hanterades är det faktiskt svårt att förstå. Det är otroligt oansvarigt.

Helhetsperspektiv behövs

Något som alltför ofta saknas i samhällsdebatten och även i politiken är att se saker ur ett större perspektiv. Det gäller även i frågorna som rör migration.

Vissa uttrycker att det är ”inhumant” att Sverige skulle vara restriktivt när det gäller flyktinginvandring. Jag har svårt att se det så. Målsättningen borde vara att människor som flyr krig och konflikter kommer i säkerhet. Där kan vi göra en del, men inte allt. Sverige är inte ensamt land i världen. Sverige är snarare bara ett enda land i världen. Dessutom har vi bara lite mindre än 10 miljoner invånare. Vi är inte 100 miljoner. Det finns många andra säkra länder än Sverige. En syn att andra länder skulle vara så hemska för flyktingar att bo och leva i så att alla som vill måste få komma hit är en nära på narcissistisk inställning.

Vidare har jag väldigt svårt att se att tolkningen av internationella konventioner, deklarationen för mänskliga rättigheter m.m. skulle vara att alla som vill komma till just Sverige ska få komma hit och stanna här. Är detta verkligen intentionen med dessa konventioner? Att ställa motsvarande krav på andra länder, att de skulle – för att inte bryta mot konventioner eller mänskliga rättigheter – behöva kunna ta emot hur många flyktingar som helst oavsett konsekvenser för landet, det är ett orimligt krav tycker jag. Detsamma borde i så fall gälla även Sverige.

Om det ändå är den rätta tolkningen, varför har ingen påtalat detta förut? I så fall skulle vi inte ha skrivit på dem från första början – om nu målet är att faktiskt följa dem. Och då är det i så fall helt nödvändigt nu att ompröva, få till andra policys och konventioner o.s.v.

En annan mycket central aspekt rörande migrationen: vi får inte luta oss tillbaks och bara vara nöjda med att utsatta människor som är friska och rika nog att lyckas fly hit, kommer i säkerhet. Det är inhumant om något. Vi får inte glömma bort att det finns människor kvar i krig och konflikthärdar. Och människor som lever i fattigdom och svält runt om i världen. Dessa förtjänar också mat för dagen, säkerhet och trygghet. Dessa personers mänskliga rättigheter borde också vara något vi bryr oss om.

Jag vill se ett Sverige som fortsätter arbeta med bistånd och för att människor ska kunna bo kvar där de lever, där de faktiskt vill bo allra helst. Det vill säga att vi stöttar människors frihetskamp i världen, för demokrati och fred. Vi kan förstås inte lösa till exempel konflikten i Syrien åt människorna där. Men vi kan bidra på olika sätt. Fred, frihet och välmående hos människor där de bor i världen, måste vara det långsiktiga målet.

Blogginlägg om migrationsrelaterade frågor:

Migrationsdebatt – är du med eller mot oss

Rik är inte detsamma som flexibel

Kommunerna måste räkna människor

En bild av Sverige

Nyansera ”stå upp för öppenheten”

Trovärdig helhetspolitik sökes

Allvarligt läge för EU-gemenskapen