Politikernas rovdrift på den svenska solidariteten

Befolkningsmängden i Sverige har ökat snabbt de senaste decennierna på grund av hög invandring. Det har redan gett upphov till skilda världar inom landet, till och med inom städer. Enklaver växer på olika håll och segregationen är så stor att invånarna i dessa områden knappt själva uppfattar det som delar av Sverige.

Samtidigt ökar den del av befolkningen som inte är självförsörjande, utan hålls under armarna av våra välfärdssystem i form av bidrag och ersättningar. Det gäller särskilt en stor del invandrare som saknar kunskap och humankapital för att komma in på den arbetsmarknad som Sverige har.

Den här ekvationen är ohållbar på sikt, för det var inte så systemet var tänkt från första början.

Solidaritet pressad till bristningsgränsen

Drivkraften att värna dem som står oss nära, har evolutionärt gjort att vi har lyckats samarbeta med varandra. I Sverige har detta under 1900-talet lett fram till ett omfattade välfärdssystem på nationell nivå som omfördelar pengar för att skapa trygghet, stabilitet och välmående hos befolkningen.

Den solidaritet som detta system bygger på pressas nu till bristningsgränsen, både ekonomiskt och känslomässigt, vilket har sin grund i politiska beslut.

Att hjälpa sjuka och svaga är något det finns ett stort stöd för. Men en stor del av skattepengarna går nu till att försörja människor i arbetsför ålder, som kanske aldrig ens i framtiden kommer att betala tillbaka till systemet.

I Sverige har dessutom två i grunden goda principer mixats till ett överdrivet resultat: Välvilja har blandats med rättvisetänk. För att inte skapa för stora skillnader mellan människor i landet, har bidragen varit höga. Särskilt stora barnfamiljer får, när försörjningsstöd och barnbidrag läggs ihop, stora mängder bidrag. Det lönar sig alldeles för ofta att avstå från att arbeta än att arbeta.

Internationellt bistånd, inom landet

Pengar går från skattebetalarna till andra vuxnas permanenta försörjning. Så var inte systemet tänkt att fungera från första början. Denna överföring av pengar kan man snarare betrakta som en sorts välgörenhet, men genom tvång, än som del av ett solidariskt välfärdssystem.

Ett system som omfördelar pengar kräver att de som deltar i det känner att: ”när jag hjälper dig, så vet jag att du kommer att hjälpa mig när jag har det svårt”. Det måste finnas en ömsesidighet i systemet, en känsla av att de som deltar i det också känner en plikt att ge tillbaka till det. Men det handlar även om mer abstrakta saker, som att man kan se sig själv i de andra som deltar i det. Även om man bor i samma land, kan den känslan av samhörighet och gemenskap komma bort.

I det alltmer segregerade Sverige går skattepengar från mer välbeställda och välfungerande områden med större andel svenskar, till områden som de som betalar skatterna inte vill sätta sin fot i på grund av otrygghet och att de inte längre känner sig hemma där på grund av olikheter i språk, kultur och värderingar. Det blir en enkelriktad överföring av pengar, mellan delar av landet som blir allt mer främmande för varandra.

Det svenska välfärdssystemet ter sig alltmer som en sorts internationellt bistånd, fast inom landet.

Skatteuttaget och utgifterna måste vara väl balanserade

Förutom detta bistånd inom landet, så ger Sverige ett mycket generöst internationellt bistånd på runt 50 miljarder kronor per år. Varför? Jo för att ”Sverige är ett rikt land”. Det säger i alla fall de som med lag och hot om straff plockar in dessa skattepengar från oss alla, alltså våra folkvalda. Men det är ju inte deras pengar. Hur länge till kommer detta att fungera? 

Välfärdssystemen, men även hela systemet där skatt tas in och används till gemensamma angelägenheter generellt, måste vara väl balanserat. Om så inte är fallet kan det uppfattas vara ren rovdrift på dem som är nettobetalare till det.

De som månar om välfärdssystemet, men även månar om den känsla av solidaritet som människor i Sverige har haft och fortfarande har, borde börja reagera.

När välfärdssystemets principer inte längre gäller, när det inte längre är en försäkring för att kunna få stöd i svåra tider, så kommer betalningsviljan till slut att minska kraftigt och övergå i agg. Inga kommer att acceptera att deras välvillighet utnyttjas av andra hur länge som helst.

Höjd EU-avgift för 2021

Jag vill uppmärksamma er på att Sverige kommer att ge nästan 9 miljarder kronor mer till EU i år. Det är alltså utöver de 45 miljarder kronor som redan var planerade, vilket gör att den totala avgiften blir på 54 miljarder kronor. Detta framgår i höständringsbudgeten från regeringen. EU-avgiften är den utgiftspost som ändras mest.

När man flyttar pengar, flyttar man även makt.

När våra pengar slussas ut ur landet så minskar vår kontroll över dem. Det blir svårare att granska vad de går till och vilken nytta de gör.

Med mer pengar till EU kommer vi att behöva lägga ännu mer pengar och kraft på att göra avancerade bidragsansökningar för att lyckas få tillbaka en del av dessa pengar till Sverige.

Det blir också ännu mer styrning från EU:s håll om allt möjligt. EU lägger sig i alltmer och tvingar fram likriktning inom allt från skogshantering till sociala frågor.

Jag betalar gärna pengar till tex gemensam brottsbekämpning och gränsbevakning. Men inte till bidragskaruseller, byråkrati och mer överstatlighet där några få politiker försöker styra hur vi ska leva våra liv.

Sverige skulle behöva en mycket större debatt om EU och dess utveckling. Det händer väldigt mycket just nu och det går fort. Vad unionen gör spelar mycket större roll för vad som händer här i landet än vad många tror.

Kan vara en bild av text

Arabiskans frammarsch i Sverige

Inledning

Det är en åttahundraårig episod i svensk historia som sedan 2015 är avslutad.” Så skrev språkvetare Mikael Parkvall i en text i SvD 2018.

Parkvall syftar på det faktum, som han själv räknat fram, att finskan inte längre är det näst största modersmålet i Sverige. Arabiskan har gått om finskan.

Språkförändringarna är en aspekt av de förändringar som Sverige nu genomgår. I det här inlägget tar jag upp och ger exempel på vad som händer i Sverige, som vi inte ser dagligdags och inte har överblick över: Hur mycket vanligare arabiskan blivit. Specifikt har jag fokuserat på det som myndigheterna gör.

Det här är något som våra styrande politiker inte vill kännas vid. De avstår, med flit, att ta fram statistisk och studera vad som sker i landet, för att det inte ska leda till obekväma diskussioner eller ifrågasättanden. Samma agerande har vi sett på flera områden som rör invandringen de senaste åren. En aktuell fråga är kopplingen mellan brottslighet och invandring, som inte har studerats av BRÅ på 16 år.

En slutsats jag tycker mig kunna dra när jag tittat på detta är att svenska myndigheter lägger mycket skattepengar på information och tjänster på olika språk, men har ingen som helst övergripande koll på behovet. Inte heller finns en politisk viljeinriktning när det gäller vilka språk som ska stödjas i Sverige.

Det duger inte att de politiskt ansvariga stoppar huvudet i sanden gällande språken i landet. Sverige måste börja följa, och diskutera, dessa konsekvenser av invandringen.

Allmänt om språk i Sverige

Huvudspråk i Sverige är svenska. Så sent som 2009 har det fastställts i en språklag. Sverige har fem nationella minoritetsspråk: finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch. Därtill finns runt 200 andra talade språk.

Gemensamt för de nationella minoritetsspråken är att de har talats under så lång tid i Sverige att de anses utgöra en del av det svenska kulturarvet. Teckenspråket har en ställning som liknar de officiella minoritetsspråken, och kan därför i många fall ses som ett sjätte minoritetsspråk.

De tio största språken i Sverige, enligt ISOF

Antal arabisktalande i Sverige

Sedan år 2000 har befolkningsmängden i Sverige ökat med 1,5 miljon, främst pga den stora invandringen. En av fyra i Sverige har nu utländsk bakgrund.

Hur många i Sverige har arabiska som modersmål? Ingen vet, för det finns ingen statistik som förs över det. Inte ens SCB gör det. I artikeln i SvD från 2018 skriver Mikael Parkvall, som själv undersökt och försökt uppskatta hur många det är genom att använda indirekta källor. Han skriver:

Antalet arabisktalande har fördubblats på tio år, och är nu sannolikt över 200 000. Enligt mina beräkningar torde arabiskan därmed ha blivit Sveriges näst vanligaste modersmål.

Det överraskade mig alltså inte nämnvärt, men det tog ett tag innan jag insåg att det är en historisk milstolpe som passerats. Det är nämligen inte bara så att finska varit Sveriges näst största språk ”ett bra tag”, utan faktiskt så länge som Sverige alls har existerat som nation. Det är med andra ord en åttahundraårig episod i svensk historia som sedan 2015 är avslutad.”

Han uppskattade antalet arabisktalande personer i Sverige till ca 200 000 runt 2018, men det kan vara lågt räknat. Dessutom är det ständigt ökande. På Wikipedia står en hänvisning till ett program i P1 Morgon den 1 juli 2015, att det då skulle vara 400 000 personer med arabiska som modersmål. På andra platser nämns 600 000 arabisktalande, eller till och med 850 000.

Siffror från SCB.

Ovilja att ta reda på statistik om vilka språk som talas i Sverige

I en rapport från 2019 av samme språkvetare Parkvall, kommer han med svidande kritik mot myndigheterna i Sverige rörande just statistiken om språk. Sverige saknar statistik om språken och dess utbredning i landet. Han går så långt till att säga att detta är ett medvetet val:

En majoritet av världens länder har som nämnts offentlig statistik om sina språkförhållanden, i allmänhet baserad på en fråga i folkräkningen. Sverige har en stolt statistisk tradition. Inget annat land, förutom Finland, som ju när det begav sig var en del av det svenska riket, har en så lång historia av befolkningsstatistik. Därför skulle man kunna tro att vårt land var bland de länder som kunde erbjuda sifferuppgifter även om språkliga förhållanden. Så är dock inte fallet. Det offentliga Sverige har heller aldrig visat något intresse av att ta reda på det.

Denna ovilja har varit konstant oavsett vilka som haft den politiska makten, och bygger inte på något förbiseende. Åtskilliga debattörer, vissa minoritetsorganisationer och såväl Europarådet som FN har uppmanat svenska regeringar att kartlägga språksituationen i landet, men förgäves. Bland annat har det frågats hur Sverige ska kunna leva upp till de konventioner om beskyddande av språkliga minoriteter som landet undertecknat om man inte tar reda på vilka språk som alls finns att beskydda.”

Slutsatser: Vilket land ska Sverige vara framöver?

I resten av blogginlägget här finns en mängd exempel på användning av arabiska i Sverige, inte minst från myndigheternas sida. En slutsats man kan dra är att Sverige lägger mycket skattepengar på information och tjänster på olika språk.

Vissa myndigheter har tagit fram massor med info-material på invandrarspråk. Andra kör bara på de nationella minoritetsspråken. Alla gör som de vill och de invånare som har tur kan få lite mer info på just sitt språk från en myndighet, andra har mer otur. Vad hände med jämlikhetstanken?

Det finns varken statistik över hur många som talar vilka språk i Sverige eller styrning angående vilka språk som det ska finnas information på. Att ett land som kallas för ”invandrarland” och ”mångkulturellt” har så dålig koll på hur landet utvecklas, att man inte ens vet vilka språk som talas av hur många, är inte bara pinsamt utan högst illavarslande.

Många frågor behöver diskuteras framöver i Sverige: Hur påverkar denna utveckling, att allt bara ”blir”, integrationen och segregationen? Behöver man ens kunna svenska om man bor i Sverige? Hur ska vi gå vidare? Vad händer när arabiskan växer? Eller andra invandrarspråk? Vilka av dessa språk ska premieras före andra? Kan vi få nya minoritetsspråk i Sverige? Myndigheten Institutet för språk och folkminnen svarar på frågan om det är möjligt:

Exempel på arabiskans användning i Sverige

I och med corona-pandemin har det framförts kritik om att vården inte bemödat sig med att informera och stötta de med utländsk bakgrund. Jag tycker inte alls att det verkar stämma. Det finns massor med olika typer av material, affischer, filmer och omfattande möjlighet att ställa frågor på olika språk.

Hos Folkhälsomyndigheten finns det information relaterat till corona på 30 språk, inklusive de fem nationella minoritetsspråken. För några språk finns det även framtagna informationsfilmer. De språken är arabiska, dari, persiska och tigrinja. För er som inte är så hemma på språken så är dari en variant av persiska som talas i Afghanistan. Tigrinja är ett språk som talas i Eritrea och norra Etiopien.

Här är en bild från en av de arabiska filmerna:

Västra Götalandsregionen har en särskild telefonlinje för stöd när det gäller corona-viruset på fem olika invandrarspråk. Det finns fler varianter på telefonlinjer i landet som rör corona.

I Sverige har vårdgivare ett ansvar att se till att vårdmottagande personer förstår vad de säger. Därför får alla som behöver det tolkhjälp, betald med skattepengar förstås. Och det spelar ingen roll om de är svenska medborgare eller illegala invandrare (även kallade ”papperslösa”).

I en rapport från Socialstyrelsen 2015 framgår det att arabiskan redan då var det språk som tolkades allra mest:

Tolktjänst finns även hos SOS Alarm. Den tjänsten används allt mer. I Socialstyrelsens rapport står det att 3300 tolkade inringningar gjordes 2015 och man antar att det kommer att öka. 2019 tolkades omkring tiotusen samtal till SOS Alarm på 80 olika språk.

I Region Stockholm finns det möjlighet att få råd på arabiska och somaliska genom 1177. Denna rådgivning har även Region Skåne, för arabiska och somaliska. Sidan som detta står på i Vårdguiden i Stockholm finns också översatt till arabiska, engelska, finska och somaliska.

Vårdguiden finns det allmän information om hur vården fungerar på hela 41 olika språk. Så här ser en sida för information på arabiska ut på Vårdguiden. Här finns en mängd undersidor som innehåller både skriven information och filmer om patienträttigheter, sjukdomar, corona och annat.

Här till exempel en film med både text och tal med arabiska om hur man gör hörselprov för barn:

Som jämförelse kan man titta på hur sidan för franska ser ut:

Den somaliska sidan på Vårdguiden har också omfattande information och även filmer:

Inom vården generellt finns mängder av informationsbroschyrer och hjälpmedel på andra språk, och förstås på arabiska. Här är språk som Västra Götalandsregionen anser att det behövs särskild info på när det gäller läkemedel:

Även privata vårdföretag hänger på trenden att använda andra språk än svenska. Här gör KRY reklam för sig självt på arabiska genom att prata om hur man kan använda dem – antar jag. Exakt vad de säger vet jag inte, för jag kan inte arabiska.

Hos KRY behöver man ingen tolkhjälp. Där kan kan man boka läkare som talar en mängd språk. Redan 2017 började KRY erbjuda vård på arabiska, persiska och spanska.

Värt att påpeka här är att inte bara de som har uppehållstillstånd i Sverige har rätt till vård här, utan även de som är här illegalt. Det var resultatet av migrationsöverenskommelsen (MÖK) 2011 mellan allianspartierna och Miljöpartiet. Sedan 2013 får vuxna personer som vistas här utan tillstånd (s.k. ”papperslösa”) rätt till vård och tandvård ”som inte kan vänta”, sjukresor m.m (se bild nedan). Som papperslös betalar man endast 50 kronor i patientavgift för läkarbesök på vårdcentral. Barn som är i landet illegalt har rätt till fullständig sjukvård och tandvård, men även rätt till skolgång mellan 6-18 år. Från en broschyr för Röda korset om vård till papperslösa:

Inom tandvården finns det också information på olika språk. Folktandvården i Skåne har broschyrer på 11 olika språk (ingen broschyr på något av de fem minoritetsspråken). Här är en bild från den arabiska:

Region Jönköping har tagit fram många informationsfilmer om tandvård på arabiska, somaliska och tigrinja.

Även när det gäller privat tandvården så finns information, men även vård, på olika språk. Här Distriktstandvården i Alby där man kan få behandling på olika språk. Detta är en avknoppning från Folktandvården som nu har över 30 kliniker i Stockholm och Uppsala.

Trots att arabiskan inte är något minoritetsspråk i Sverige, så översätts alltså en mycket stor mängd information till arabiska. Det gäller inte bara inom vården, utan det gör andra myndigheter också.

Svenska Institutet (SI) är en myndighet som arbetar med Sverigebilden utomlands. Det var denna myndighet som tidigare fick kritik för att ha gjort reklam på sina utländska sidor för Sveriges generösa välfärds och bidragssystem.

För att informera om Sverige utomlands driver SI webbplatser på fyra andra språk än svenska: engelska, arabiska, ryska och kinesiska. De driver också sociala mediekonton på Facebook, Twitter, Instagram och Youtube på engelska och arabiska. Arabiskan står här i en särställning alltså.

Från den arabiska sidan om Sverige från Svenska institutet:

Arabiska är förvisso ett språk som talas av närmare 300 miljoner människor i världen, men varför ska SI kommunicera just på arabiska? Jag ställde frågan till SI. Det svar de kunde ge, var att den arabiska kommunikationen startade under den arabiska våren i början av 2010-talet. Sedan dess har den blivit kvar. Ur ett pressmeddelande från 2011: ”för att stärka dialogen med den arabisktalande delen av världen har Svenska institutet (SI) på uppdrag av Utrikesdepartementet skapat en arabisk version av Sweden.se”. Det var alltså under allianstiden. Handelsminister Ewa Björling (M) kommenterade: ”Det finns idag en brist på kunskap och information om Sverige i den arabiska regionen. Viktiga steg på vägen mot dialog och utveckling är ökad kunskap och ömsesidig förståelse”.

Från den arabiska facebook-sidan som Svenska institutet driver, som nu har nästan en miljon följare:

Skolverket har information om utbildningssystemet på fem språk förutom Svenska: Engelska, franska, arabiska, somaliska, persiska och dari. Skolverket tar också fram olika typer av filmer, även på andra språk. Här är en kort film från deras YouTube-kanal som visar läroplanen i NO för Komvux, på arabiska, vad det nu ska vara bra för. Inte heller har den haft särskilt många visningar, 103 stycken.

Skolenkäten som Skolinspektionen skickar ut kan fyllas i på en mängd språk, särskilt av föräldrarna, men också eleverna. Inte lika många språk för personalen.

Förutom att få allmän information på det egna språket kan man få personlig tolk i kontakter med skolan, men även med andra myndigheter. Här info från Västra götalandsregionen:

Arbetsförmedlingen har förstås mycket information på arabiska, bland annat filmer men också podcasten ”Ny i Sverige”. Podden startades 2020 och görs på lätt svenska, arabiska, engelska, persiska, somaliska och snart på tigrinja. Den handlar om allt möjligt som har med arbete att göra.

När man är jobbsökande och inskriven på Arbetsförmedlingen så ska man skriva aktivitetsrapporter. Dessa finns det formulär för, och de finns på svenska, engelska och arabiska. Kundtjänst kan man få på engelska och svenska, men om man är i introduktion kan man få det på fem andra språk också.

Försäkringskassan har förstås också stöd för arabisktalande. På sidan med information om arabiska, så står nedanstående (jag översatte med google translate). Man kan få hjälp på andra språk också, men inte alla har en ständig direktlinje som arabiskan. Exempelvis franska, somaliska och turkiska måste man boka.

Försäkringskassan har gått så långt som till att de har en Facebook-sida på arabiska.

Självklart har MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) broschyren ”Om kriget kommer” även på arabiska, men även på 16 andra språk. Bland dessa finns dock faktiskt sju språk som är inhemska (de officiella minoritetsspråken och varianter av dem), så det är inte på så många invandrarspråk.

Polisen har förstås också info på invandrarspråken. Här info på arabiska om vad som gäller för att vistas i Sverige, hur man ansöker pass, om olika typer av brott m.m. De har motsvarande sidor på 13 olika språk, och då är de fem minoritetsspråken i Sverige inkluderade.

Sveriges domstolar har däremot nöjt sig med att ha lite översatt information på engelska, finska, samiska och meänkieli. Väl i domststolen så har man rätt till skattebetald tolk om man inte behärskar tillräcklig svenska.

Studiestödmyndigheten CSN har sidor med information på 21 olika språk, men där har man med många varianter på minoritetsspråken i Sverige. Universitet och högskolerådet, UHR, har också info på många språk, bland annat arabiska (se bild nedan).

Däremot verkar universitet och högskolor i alla fall fortfarande förvänta sig att de som söker dit behärskar antingen svenska eller engelska. De har således oftast info endast på de två språken (enligt en snabbkoll med stickprov som jag gjorde).

Pensionsmyndigheten har information på 20 olika språk. Här gör de också tydligt att man kan få tolkhjälp om man behöver. Arabiskan står först i uppräkningen (som inte är i alfabetisk ordning).

Migrationsverket har sidor på 35 olika språk, inklusive mongoliska, uzbekiska och azerbadjanska. Där finns informationsfilmer på ett antal utvalda språk:

SCB, statistikmyndigheten, genomför en medborgarundersökning. På nätet finns den på svenska och engelska, men man kan beställa den på arabiska i pappersform:

Även kommuner runt om i landet ger information på olika språk, för att de riktar sig till nya i Sverige. Detta är ett vanligt förekommande argument, att all info på invandrarspråk riktar sig till asylsökande, nyanlända som inte kan språket ännu. Men allt detta kan lika gärna användas av personer som varit i landet i 20 år.

Här ett exempel: Östersunds kommun. De har information på arabiska, engelska, sydsamiska, somaliska, tigrinja, persiska och swahili.

Bo måste man ju. Så Bromölla kommun har på sin hemsida fem fina filmer att titta på om det. Filmerna finns på arabiska, dari, somaliska engelska och svenska.

Man kan ju undra lite hur det går att driva företag i Sverige om man inte kan svenska. Men det hindrar inte Tillväxtverket från att ge guidning i företagande, bland annat på arabiska (se nedan). På verksamt.se (ett samarbete mellan myndigheter) finns info om att start eget 10 olika språk, bland annat arabiska, somaliska, persiska, dari och tigrinja.

När det gäller medier har Sveriges Radio numera en kanal som heter Radio Sweden Arabic som har svenska nyheter på arabiska (se nedan).

Varför sänder Sveriges radio på andra språk? De svarar i en artikel från 2020 att det i deras sändningstillstånd står att de ska erbjuda program på de nationella minoritetsspråken och ett visst utbud på övriga språk: ”Sveriges Radio har ett utbud på webben på arabiska, kurdiska, persiska och somaliska samt engelska. Detta utbud riktar sig särskilt till nyanlända, främst flyktingar som under sin första tid i Sverige behöver orientering om det nya landet på sina egna språk. På sikt är förstås förhoppningen att de ska börja lyssna på Sveriges Radios svenskspråkiga program.

Det finns även andra medier som förmedlar arabiska nyheter, men som inte är statliga. En sida som heter Aktarr översätter nyheter till arabiska. Malmö stad lyfter fram deras nyhetsförmedling i samband med corona. Aktarr säger själva att de är ”Sveriges största och snabbast växande arabiska nyhetsplattform.” De publicerar nyheter både genom hemsidan (nedan) och genom deras Facebook-sida med över 400 000 följare.

Sidan Al kompis är en annan arabisk nyhetssida (se nedan), som fått 1,2 miljoner kr i mediestöd. Denna publikation säger att de är ”landets största arabiska mediehus för arabisktalande i Sverige”. De gör även TV som finns på YouTube. Deras senaste film handlar om att Betalhjälpen.se, ett initiativ för att hjälpa äldre med digitala betalningar, nu också hjälper på arabiska, eftersom det finns så många i Sverige som är arabisktalande (de säger 600 000 personer) .

Arabiskan finns överallt. Inom kulturen tex. Malmö stad har här en infofilm om Malmöhus slott på arabiska. I Malmö anordnas en MAFF, Malmö arab filmfestival, vilken också sponsras av staden med nära en miljon kr. Staden har dock valt att avsluta samarbetet med den arabiska bokmässan, då den hade med antisemitisk litteratur.

UR, Utbildningsradion (ett av de tre public service-bolagen), gör förstås program på arabiska. Här nedan är några exempel. Under dessa finns flera filmer. Den lägst upp i högra hörnet, ”Vad händer med återvinningen”, innehåller 10 avsnitt.

Trots att detta nu var ett långt blogginlägg, så har jag förstås bara fått med en liten del av allt som händer här.

Jag hoppas att detta viktiga ämne, om språken i Sverige, kommer att börja granskas och framför allt diskuteras. Det får inte vara som hittills, att ämnet ignoreras politiskt och ingen fakta tas fram. Läs gärna mina slutsatser i början av inlägget.

TILLBAKA TILL TOPPEN AV SIDAN

Vem är Sveriges justitieminister på Twitter?

På mikrobloggen Twitter har Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson öst ut inlägg i flera år. Inte vilka inlägg som helst, utan starkt vinklade och provocerande sådana. Det är ett problem av flera anledningar. Jag förstår inte att det inte granskas av medierna, ifrågasätts av oppositionen och problematiseras av politiska kommentatorer, statsvetare etc.

Ett återkommande tema i inläggen är smutskastning och brunsmetning av riksdagspartier och politiker. Häromdagen lade han sig i vad en enskild skribent skrev i en krönika. En justitieminister gav sig sig alltså på vad som skrevs i media i ett enskilt fall. Han ger sig också in och argumenterar och ger stöd åt enskilda personer i mycket polariserade debatter.

Han innehar ett av landets högsta offentliga ämbeten. Ändå beter han sig som en partipolitisk spin-doktor eller ibland rent av ett nättroll.

Man kan verkligen ifrågasätta lämpligheten i att statsråd driver så mycket och hård opinion. Regeringen må bestå av partirepresentanter, men det är hela landets regering och den ska verkställa det riksdagen bestämmer. Men jag vill lyfta en annan aspekt: Jag tror inte han twittrar själv. Vad gör det för ansvarsutkrävandet och transparensen gentemot folket?

Jag har sällan hört Johansson uttrycka sig i verkligheten som han gör på Twitter. Dessutom twittrar han i stor mängd hela dygnet runt. Som minister är man upptagen och kan inte twittra bort dagarna. Ändå delar han långa rapporter och texter överallt ifrån. Min slutsats är att han har någon anställd, en kommunikatör/pressekreterare, som hanterar kontot.

Att anställda sköter olika kommunikationsskanaler åt politiker, är inget nytt. Statsråden skriver sällan sina egna pressmeddelanden eller texter till hemsidor. Även kontakter med tidningar och journalister sker ofta via en mellanhand. Men då handlar det om korta uttalanden, där det också ofta framgår vad som är citat och inte. På sociala medier flödar däremot uttalanden ut i en strid ström, även av en annan karaktär än formella sakliga uttalanden.

Den som styr Morgan Johanssons konto har stor makt och kan påverka svensk politik och det offentliga samtalet på ett mycket påtagligt sätt, eftersom allt som skrivs där uppfattas som citat och formella uttalanden av den som kontot tillhör: Justitie- och migrationsminstern.

Ett statsråd kan förstås delegera uppgifter till någon och är då fortfarande ansvarig för vad den gör i hans ställe. Vi skulle dock inte acceptera vilken typ av delegation som helst. Kan statsrådet ta ledigt och skicka vilken annan person som helst i hans ställe till ministermöten, EU-möten och liknande? Om han ersätts av någon, borde vi inte ha rätt att veta vem den är? Och hur kan den personen utkrävas ansvar? Överhuvudtaget: Vad gör detta konto, där det inte finns en tillstymmelse till statsmannamässig värdighet, med förtroendet för landets högsta ämbeten?

Med tanke på kontots dignitet och formella status, borde det framgå om det inte är statsrådet som twittrar utan någon annan och det måste framgå vad som är officiella uttalanden respektive personliga tyckanden.

Men detta vill så klart inte Socialdemokraterna, för de tycker att uppståndelsen kring kontot är utmärkt. Det här är ju ett av de största och viktigaste uppviglande Socialdemokratiska kontona på svenska Twitter. Det når långt, håller oppositionen upptagen och ”de egna” kan ta rygg på det och applådera. Varför skulle S inte fortsätta med detta, då de hittills kommit undan med det?!

Hade jag suttit i riksdagen hade jag försökt få till ett misstroende mot Morgan Johansson redan när detta beteende började! Oavsett om det är Johansson själv som hanterar kontot så här, eller om han låter någon göra det i hans ställe, så är det fel anser jag.

Var sak har sin tid och plats. De olika rollerna i politiken finns av en anledning, och dessa måste försvaras. Partirepresentanterna i riksdagen och runt om i landet är de som ska föra partiernas talan och delta i de hårda polemiska debatterna. Det borde inte ministrarna göra. Och nog för att Twitter är en kanal där hårda ord yttras, men den kan ändå inte ses som någon sorts avskild lekplats bortom verkligheten där inte ens ministrar behöver bete sig med hyfs.

Ny rättighetsindustri kring barnkonventionen

Barnkonventionen, som snarare innehåller visioner än lagtext, blev ändå svensk lag 1 januari 2020. Nu har det kommit domar i två fall med hänvisning till lagen.

Förvaltningsrätten har upphävt två beslut om skolnedläggningar i Danderyd respektive Solna. Rätten anser att kommunerna inte har visat att de tagit tillräcklig hänsyn till barnens bästa i enlighet med barnkonvention när de tog beslut. Förvaltningsrätten var inte enig.  

Luddiga rättigheter urholkar demokratin

I dagens samhälle pågår en trend att fokusera alltmer på rättigheter som lösning på samhällsproblem. Rättigheter är dock teoretiska skapelser. Steget från fina principer och ord till tillämpning är inte enkelt. Snarare kan det gå väldigt fel och de goda intentionerna slå tillbaka.

Barnkonventionen är svårtolkad, vilket öppnar för godtycke. Det är ingen överraskning att förvaltningsrätten var oenig i de två skolbesluten. Som synes tydligt i fallen med skolorna innebär fler lagliga rättigheter att alltmer makt överförs från de folkvalda till domstolar. Makt överförs också till andra poster/roller som har till uppgift att ”bevaka” rättigheterna, innan något eventuellt går till domstol. Det blir mer för vissa delar av samhället att säga till om – och mindre för folket genom demokratin.

En ny rättighetsindustri växer fram

Med ännu fler rättigheter att värna bildas i samhället ett helt nytt samhällskluster som sysslar med rättigheterna. Detta sprider ut tentakler överallt.

Plötsligt behövs fler offentliga tjänstemän, mer byråkrati och högre offentliga kostnader för att säkerställa, arbeta med och utbilda i dessa rättigheter. Privata näringslivet och organisationer börjar erbjuda tjänster som kostar, certifieringar o.s.v.

En titel som jag har sett dyka upp i kommunerna nu är barnrättskoordinator. I Kalmar län har man under fyra heldagar utbildat 40 barnrättskoordinatorer. Vad de ska syssla med är lite oklart, men det sägs att de ska ha i uppdrag att implementera barnrätt i förvaltningarna, systematisera arbetet med barnkonventionen och göra barnkonsekvensanalyser.

Certifieringar och diplomeringar kommer nu också. Till exempel har UNICEF en sorts certifiering som heter barnrättskommun. Flera kommuner i Sverige har redan genomfört detta. Det kostar förstås skattepengar. Frågan är vilken nytta det gör.  

Kostsam symbolpolitik

I bästa fall är allt detta rättighetsivrande symbolpolitik och leder till ännu fler tjänstemannajobb med tillhörande kostnader. I värsta fall leder det till ännu mer aktivism i förvaltning och politik, när ”kommissarier” ges makt att tolka och säga åt andra vad de ska göra. Därmed minskar möjligheten för de folkvalda att göra avvägningar och prioritera med skattepengar utifrån vad deras uppdragsgivare, folket, tycker.

Barns väl och ve är självklart viktigt. Men barnrättskoordinatorer kommer inte att få bort ungdomsrånen, kunna lösa kvaliteten i undervisningen i den svenska skolan eller se till att det finns tillräckligt med bostäder för alla i Sverige. Inte heller en fin titel som barnrättskommun att visa upp sig med löser något automatiskt.

Hur barns livsmiljö ser ut är något för oss alla att syssla med, men särskilt våra folkvalda. Men de folkvalda har också ansvar för att äldreomsorgen fungerar, stödet till funktionsnedsatta, att vägarna är körbara osv. Men det ansvar som de har måste de också ha möjlighet att prioritera, utan att ha överprövande instanser som ska köra över dem i alla beslut. Notera: barnrättskoordinatorer går inte att ställa till svars eller rösta bort. Inte heller domare i rätten.

Fler rättigheter är ingen universallösning

Att samhället inte är perfekt idag, beror inte på att det saknas rättighetsövervakare. Det handlar om att vi lever i en komplex verklighet med olika typer av begränsningar. Det finns inga genvägar förbi det.

Förändring av människor och system tar tid, kostar pengar, men de går inte heller att förändra till precis vad som helst. Människor har och ska ha frihet, även föräldrar gentemot sina barn. De har olika syn på vad som är bra och mindre bra. Olika perspektiv krockar också med varandra, även för ett enskilt barn. Den problematiken skulle inte gå att eliminera ens om hälften av befolkningen blev rättighetsövervakare.

”Opartiska” utredare med regeringens partifärger

Den rödgröna regeringen har skamlöst tillsatt de egna till opartiska utredare. Detta är något jag haft lyft fram flera gånger de senaste åren. Här är en sammanställning, med start från 2015, av utredare som antingen var politiskt aktiva när de fick uppdragen eller i nära anslutning till uppdragen. Förutom dessa finns sedan tex myndighetschefer med politisk bakgrund som fått utredningsuppdrag, eller samordnare, som formellt räknas som ”särskilda utredare”.

Problemet med att politiker agerar utredare är att det finns stor risk att de frågor som utreds inte blir tillräckligt sakligt och objektivt belysta. Det finns en viktig poäng med att ha neutrala tjänstemän som bidrar med sakkunskap, fakta och analys. Sedan anlägger politikerna ett et värderingsmässigt och ideologiskt perspektiv på saken när frågorna går vidare.

Opartiska utredningar är viktigt också för förtroendet för dessa utredningar, att man inte ska behöva misstänka att det finns otillbörlig påverkan på dem. Det vill säga: Korruption. Men i Sverige är vi så blinda för sådant att vi inte se det. och det ser man att även regeringen

Har ni tips på fler utredare till listan, så skriver i kommentarerna. Tack på förhand!

Lista från 2015 med politiskt färgade utredare

Agneta Börjesson (MP), då riksdagsledamot, tillsattes 2015 att utreda stärkt ställning för hyresgäster. Utsågs av Morgan Johansson (S).  

Ilmar Reepalu (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Malmö (1994–2013), tillsattes 2015 att utreda reglering av offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster. Utsågs av Ardalan Shekarabi (S).

Ulf Bjereld (S), då ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet och adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, tillsattes 2016 att utreda statens stöd till trossamfunden, med fokus på nytt regelverk för förtydligade krav på demokratiska värderingar. Utsågs av minister Alice Bah Kuhnke (MP).

Fredrik Lundh Sammeli (S), riksdagsledamot, då ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, utsågs 2016 till särskild utredare med uppdrag att föreslå åtgärder för att stärka barnperspektivet för barn som vistas i skyddat boende. Utsågs av minister Åsa Regnér (S).

Maria Ferm (MP), då riksdagsledamot och migrationspolitisk talesperson, tillsattes 2016 att utreda förutsättningarna för att skapa lagliga vägar för att söka asyl i EU. Utsågs av Morgan Johansson (S).  

Anna-Lena Sörenson (S), riksdagsledamot och vice ordförande i socialutskottet, tog över som utredare för apoteksmarknadsutredningen 2017, och fortsatte som särskild utredare från 2018 av hästnäringens och idrottens förutsättningar efter omregleringen av spelmarknaden. Utsågs av Gabriel Wikström (S) respektive Ardalan Shekarabi (S).

Åsa Romson (MP), riksdagsledamot 2010-2017, språkrör MP 2011-2016, klimat- och miljöminister 2014-2016, tillsattes 2017 att utreda hur miljöövervakningen i Sverige ska se ut. Utsågs av Karolina Skog (MP).

Anders Wallner (MP), som var partisekreterare för Miljöpartiet 2011-2016, tillsattes 2017 att utreda arbetstidsfrågor för ett hållbart arbetsliv. Utsågs av Ylva Johansson (S).

Jennie Nilsson (S), riksdagsledamot, tidigare ordförande i näringsutskottet, idag landsbygdsminister, utsågs 2018 att utreda hur villkoren i socialförsäkringssystemen för företagare kan förbättras för att främja ett tryggare företagande. Utsågs av ministrar Mikael Damberg (S) och Annika Strandhäll (S)

Nooshi Dadgostar (V), då riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för V, tillsattes 2017 för att utreda hur befintliga byggrätter i landets kommuner tas i anspråk och bebyggas. Utsågs av Peter Eriksson (MP).

Anders Grönvall (S), då politisk sekreterare för S i Stockholm, samt lokalpolitiker i Knivsta kommun, tillsattes 2017 för att utreda små avloppsanläggningar med ingen eller dålig rening av avloppsvattnet. Efter det fortsatte han i regeringskansliet, som sakkunnig åt statsministern i miljö-, klimat och landsbygdspolitik. Utsågs av Karolina Skog (MP)

Åsa Westlund (S), riksdagsledamot, då ordförande i Riksdagens miljö- och jordbruksutskott, tillsattes 2018 att utreda de långsiktiga förutsättningarna för biogasproduktion i Sverige. Utsågs av Ibrahim Baylan (S).

Lars Stjernkvist (S), då kommunstyrelsens ordförande i Norrköping (2010-2020), tillsattes 2018 att utreda styrning av gymnasieskolan. Utsågs av Anna Ekström (S).

Veronica Palm (S), var riksdagsledamot för 2002-2015, därefter lokalpolitiskt aktiv, tillsattes 2018 att utreda jämlik tandhälsa. ”Hon har stort engagemang i rättvisefrågor” stod i pressmeddelandet. Utsågs av Annika Strandhäll (S).

Gustav Fridolin (MP), riksdagsledamot 2002-2019, språkrör för MP 2011–2019, tidigare utbildningsminister 2014-2019, tillsattes 2019 att utreda stärkta skolbibliotek och läromedel. Utsågs av Anna Ekström (S).

Ann-Sofie Hermansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg 2016-2018, tillsattes 2019 att utreda kommunernas ansvar för brottsförebyggande arbete. Utsågs av Morgan Johansson (S).

Lise Nordin (MP), var riksdagsledamot 2010-2018 och energipolitisk talesperson för MP, tillsattes 2020 att utreda rättssäker vindkraftsprövning. Tillsattes av Isabella Lövin (MP).

Karolina Skog (MP), riksdagsledamot, var miljöminister 2016-2019, kandiderade 2020 till att bli språkrör för MP, tillsattes 2020 för att utreda social bostadspolitik som ska hjälpa fler in på bostadsmarknaden. Utsågs av Per Bolund (MP).

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö sedan 2013, tillsattes 2021 att utreda hur fler ska nå målen med sin gymnasieutbildning. Utsågs av Anna Ekström (S).  

Bidragspengar mot kärnkraft

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, delar ut bidrag till ”miljöorganisationer”, för att de ska granska och påverka processen med slutförvaring av kärnavfall. Pengarna går alltså inte till forskare, utan till tyckande organisationer med en egen agenda och åsikter.

”Ideella miljöorganisationer har sedan flera år tillbaka kunnat söka ekonomiskt stöd för arbete med slutförvarsfrågor. Sedan 2018 sker utbetalningen av medel för arbete med använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall från Strålsäkerhetsmyndigheten. Under 2021 har myndigheten totalt 3 miljoner kronor att fördela.” 

Redan i utlysningen finns en vinkling: Inte många organisationer som kallas ”miljöorganisationer”, är positiva till kärnkraft. Men mottar kärnkraftsmotståndare dessa bidrag? Så klart.

Sedan 2018 har tre organisationer delat på dessa tre miljoner kr per år från SSM. Två av tre organisationer är uttalat kärnkraftskritiska och den tredje organiserar personer och företag som sysslar med förnybar energi (inte kärnkraft) och energieffektivisering. Men redan innan 2018 har dessa organisationer fått stöd för att granska slutförvaring, men då genom den så kallade Kärnavfallsfonden. Fonden har bildats från avgifter från kärnkraftsbolagen. Sedan 2005 har alltså åtskilliga miljoner kronor från fonden gått till dessa organisationer.

Med andra ord får organisationerna mer pengar till att på olika sätt verka MOT kärnkraft. Det är förstås inte det uttalade syftet. Men hur lätt är det att veta vad de gör av pengarna?

Detta är ett typexempel på hur det fungerar med offentliga bidrag. När det finns bidrag att söka, så formeras organisationer/föreningar som kan ta del av dem. Två av organisationerna bildades just av det syftet.

Bidragen blir ett sorts pådrivande av ideologi med skattemedel. I och med detta skapas ännu fler organisationer som kan skriva kritiska remissvar och yttranden som ger uttryck för en kritisk syn mot själva kärnkraften som energikälla.

Att skattepengar används för att lobba mot staten är överhuvudtaget ingen bra konstruktion. Det korrumperar demokratin. Opinionsbildning och demokratiska samtal borde inte ske baserat på skattemedel, utan ideellt.

Observera att dessa bidrag förstås inte är de enda som miljöorganisationer kan få. Det finns en enorm flora bidrag att söka för sådana, från till exempel Naturvårdsverket, MUCF, länsstyrelser, EU osv. Ju mer kreativ man är vid ansökan, desto mer pengar kan man skrapa ihop.

Här är lite kortfattad info om de tre bidragsmottagande organisationerna:

Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG)

MKG är en samarbetsförening som finansierar sitt arbete med statliga budgetmedel genom SSM. En bärande del av MKG är Naturskyddsföreningen, som är emot kärnkraft som energikälla. Andra föreningar som är med är Oss – Opinionsgruppen för säker slutförvaring i Östhammar, Fältbiologerna och numera också Jordens vänner.

Föreningen startades 2004 och erhöll medel ur kärnavfallsfonden mellan 2005-2017.

Miljörörelsens kärnavfallssekretariat (Milkas)

Info om Milkas ligger på hemsidan nonuclear.se som driver opinion emot kärnkraft. Syftet med sidan är att samla information om kärnkraftens problematik med fokus på Sverige.

Milkas är en samarbetsförening som bildades 2004 av Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen och Jordens Vänner, för att de skulle kunna ta emot ekonomiska bidrag kring kärnavfallet. I maj 2019 blev Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO) medlem av Milkas och Jordens Vänner lämnade.

Organisationen var enligt obekräftad uppgift i blåsväder redan 2011 då de använt pengar till en anti-kärnkraftsbroschyr. SSM drog då in en del av deras bidrag. Men efter att Milkas överklagat till regeringen och miljöminister Lena Ek (C), fick de tillbaka bidraget. Sedan dess har de använt pengar igen för opinionsbildning.

Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO)

SERO startade 1980 och organiserar människor och företag som är intresserade av förnybar energi och energieffektivisering – och alltså inte kärnkraft. SERO arbetar med alla former av förnybar energi som vattenkraft, vindkraft, bioenergi, energieffektivisering, vätgas och bränsleceller, elfordon och solenergi. Till föreningen är också flera lokala och regionala energiföreningar knutna.

SERO fick endast bidrag t.o.m. 2019. Efter att ha varit en fristående bidragsmottagare från Kärnavfallsfonden, så är de nu en del av Milkas.

Sverige största per capita-givare till Gröna klimatfonden

I år går 1 miljard kronor av våra skattepengar till FN:s Gröna klimatfond (GCF), via biståndsmyndigheten SIDA. Sverige är det femte största givarlandet i världen i absoluta tal. Här är lite info om fonden, utifrån research och frågor jag ställt till Utrikesdepartementet, UD. Jag reflekterar även lite om det, längst ner.

Fonden etablerades vid FN:s klimatmöte i Cancun 2010 och blev fullt operationell först 2015. Syftet med den är att hjälpa utvecklingsländer att nå sina åtaganden under Parisavtalet. Det handlar om utsläppsminskningar av växthusgaser samt klimatanpassning. Fondens medel kanaliseras via ackrediterade genomförandeorganisationer.

Sverige har nu valt att fördubbla det ekonomiska bidraget, till 8 miljarder kronor över fyra år (för 2020-2023). I denna vända med påfyllning av pengar till fonden valde 31 länder att bidra. De största givarländerna är Japan, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Sverige. Det största givarlandet per capita är Sverige.

Vad har fonden åstadkommit hittills? Den har allokerat ca 7,2 miljarder USD till 159 klimatprojekt i världen. Enligt UD förväntas detta minska klimatutsläppen motsvarande sammanlagt 1,2 miljarder ton CO2 utsläpp. Det kan jämföras med totala utsläppen i världen som är i storleksordningen 36 miljarder ton CO2 per år. Det sägs även ha förbättrat levnadsvillkoren för 407 miljoner människor.

En orsak till att Sverige ger så mycket pengar uppges vara att i kraft av femte största givaren till fonden får Sverige en permanent styrelseplats, och sägs därmed kunna påverka mer vart pengarna går. Med sin position kan Sverige också arbeta för ökad transparens och effektivitet i fondens arbete, samt motverka korruption och oegentligheter.

Samma resonemang, att det ger makt och inflytande, framförs som orsak till att Sverige ger så mycket bistånd generellt. Det klargjorde den nye biståndsministern från MP, Per Olsson Fridh, nyligen i en TT-intervju när han tillträdde: ”Det ger ju oss en enormt viktig och central roll”. Och han menar att biståndet hänger nära samman med utrikespolitiken.

Sverige har som mål att ge 1 procent av vår BNI (bruttonationalinkomst) i bistånd. Det betyder i år ca 52 miljarder kronor i bistånd. En stor del går till FN. Förutom Sverige har endast Norge och Luxemburg 1-procentsmål.

Kommentar

Det finns många aspekter i detta som tål att diskuteras. Steg ett är i alla fall att informera sig och bli medveten om vad Sverige faktiskt lägger pengar på.

Att vi som land arbetar med att minska klimatutsläpp utomlands, istället för att inrätta drakoniska åtgärder mot oss här i Sverige, är åt rätt håll. Vi i Sverige kan inte lösa hela de globala klimatproblemen här. Frågan är om detta är vägen framåt, då det inte är utvecklingsländerna som står för de största utsläppen (se nedan).

Det vore bra att ifrågasätta om denna strategi för biståndet är den rättr, att Sverige försöker ”köpa” sig makt, både inom FN och i världen, för våra skattepengar. Varför? Varför behövs denna makt ute i världen? Den löser inga problem på hemmaplan.

Denna fond är inte det enda sammanhanget där Sverige stödjer miljö- eller klimatåtgärder. Det finns många sådana. Närmast denna ligger en annan liknande fond, Globala miljöfonden (GEF), från 1992. Den är, tillsammans med Gröna klimatfonden, en del av klimatkonventionens finansiella mekanism. EU har också fonder som sysslar med klimatomställning. Här om dagen godkände riksdagen också coronafonden, dvs att EU ska ta lån, vilket kommer att kosta oss 150 miljarder kr, för att andra länder ska kunna få stimulansbidrag. Pengarna ska bland annat gå till gröna investeringar och tillväxt. Ska vi prioritera alla dessa områden, och vara störst och bäst överallt?

Det är ingen naturlag att Sverige ska vara största per capita-givare till Globala klimatfonden, eller till exempel största givaren av alla länder till UNHCR. Det väljer vi, om vi väljer det.

Det socioekonomiska mantrat

Sverige blir alltmer brokigt och splittrat. Orsaken till det är den stora invandringen. Regeringen och många av deras bundsförvanter, kämpar dock hårt för att detta faktum inte ska sättas i belysning.

Sedan början av 2000-talet har Sveriges befolkning ökat med 1,4 miljoner personer, en ökning på 16 procent. Antalet utlandsfödda 2019 var över 2 miljoner personer, varav en stor del kommer från länder med kultur, religion och samhällsstrukturer som skiljer sig från Sveriges. Andelen med utländsk bakgrund (dvs utrikes födda eller är födda i Sverige med två utrikes födda) är nu 25,5 procent, dvs en av fyra.

Trots att detta inte är någon hemlighet försöker en stor del av medierna och det politiska ledarskiktet i Sverige hålla uppe en fasad om att ingen stor förändring av landet pågår. En bärande del av strategin är att försöka kontrollera språket och problemställningarna. I detta påverkansarbete är de så kallade ”socioekonomiska faktorerna” centrala.

En socioekonomisk fasad

Alla problem, eller utmaningar som de ofta benämns numera, påstås handla om skillnader i utbildning, yrke och inkomst. Den 27 feb skrev Daniel Suhonen en ledartext i Aftonbladet om brott och gängkriminalitet som var kliniskt ren från spår av migrationen: ”Det är inte gener eller kultur som föder denna brottslighet utan ekonomisk fattigdom i ett samhälle som abdikerat.” Om våldsdådet i Vetlanda har Stefan Löfven redan konstaterat att ”det här är inte en migrationsfråga” trots att personen som misstänks för brottet är afghansk medborgare som fått stanna genom gymnasielagen.

Överallt i det politiska arbetet används det socioekonomiska mantrat. Varför sker det brott? De är fattiga och jobben är få. Varför är det stök i skolorna? Varför ökar segregationen och det blir fler ”utsatta områden”? För lite skattepengar har satsats. Bostäderna är dåliga. Ungdomarna saknar fritidsaktiviteter. De av polisen kategoriserade ”utsatta områdena”, där det är svårt att upprätthålla lagen, kallas nu av regeringen för ”socioekonomiskt utsatta” områden, för att förstärka narrativet.

Ojämlikheten pekar ut offer som måste tas om hand

Det socioekonomiska rastret är finurligt. Sådant som utbildningsnivå och inkomster går relativt enkelt att mäta och jämföra mellan människor och här finns såklart alltid något att påvisa. Dessutom är dessa parametrar neutrala och enkla att tala om, jämfört med känsligare och betydligt mer komplexa sådana som handlar om etnicitet, religion, kultur och normer.

När olikheter finns i de socioekonomiska parametrarna, tolkas det som en ojämlikhet. Offer kan då pekas ut, vilket kräver mer omhändertagande från politiskt håll, vilket i sin tur kräver mer pengar att jobba med och därmed högre skatter. Att arbeta med jämlikheten, eller snarare olikheten mellan människor, blir universallösningen på alla problem som existerar.

Inte nog med det, till varje pris ska det förhindras att några tankar går till att det finns skillnader i normer och värderingar som har med ursprung, religion och kultur att göra. Björnen får inte väckas! Men det börjar bli allt svårare att hålla uppe den socioekonomiska fasaden och förhindra att andra perspektiv dyker upp.

Allt fler sprickor i den socioekonomiska fasaden

Den klanbaserade kriminaliteten med utländskt ursprung har länge förnekats, men flöt upp till ytan när biträdande Rikspolischefen i höstas talade ur skägget i SR Ekots lördagsintervju. Skolor har visat sig ha kopplingar till religiös extremism och elever riskerar att utsättas för radikalisering. Hedersvåld och förtryck har länge viftats bort och de som lyft frågan har rasiststämplats. Den stora omfattningen av problemen och opinionstrycket har till slut tvingat vår politiska ledning att befatta sig med dem. Men att kultur och ursprung är en faktor försöker man fortfarande inte låtsas om.

Det må vara jobbigt för regeringen när verkligheten kommer i kapp den, men för befolkningen är det en lättnad.

Dags för ärlighet och att se verkligheten som är

Alla i Sverige vet att landet är under stor förändring, och att det handlar om mer än förändring i människors inkomst och utbildning. Det ser och hör folk med egna ögon och öron. Just därför är det irriterande och provocerande när politiska makthavare utgår utifrån sina egna inskränkta eller rent av påhittade perspektiv.

Nog för att det socioekonomiska känns tryggt för regeringen att syssla med, eftersom det ger den möjlighet att i jämlikhetens namn ta hand om svaga offer. Det ger också respit att slippa ta i svåra frågor. Men att fokusera på detta och bortse från andra viktiga pusselbitar för att förstå vad som händer i samhället, blir ansvarslöst. Det ger förstås inte heller något bra underlag till att bedriva politik.

Ärlighet och klarsyn är en förutsättning för att befolkningen ska ha förtroende för landets politiska makthavare. Det krävs också för en sund utvecklingen av landet. Om politik bedrivs som i en parallell verklighet, om beslut inte bygger på en nykter och sann bild, så finns det ingen chans att nå de resultat som önskas.

Resonemang för en hållbar invandring – från 2014 till 2020

Jag började blogga den 1 januari 2014. Sedan dess har jag skrivit över 100 blogginlägg om olika ämnen som jag funnit viktiga. Ett ämne jag berört ända från start är invandring/migration. Här har jag samlat länkar till 15 blogginlägg med korta utdrag ur texterna som behandlar ämnet ut olika aspekter, för dem som är intresserade.

1. Argumenten för en hållbar invandringspolitik (2020)

”Det finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.”

2. Utopiskt att styra upp integrationen med skattemedel (2020)

”I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

3. Viktigt att motverka slöjbärande i Sverige (2020)

”Svensk frihet ska inte kunna dras så långt att den till och med kan användas för att avveckla andras frihet. Vill kvinnor bo och leva i Sverige för att de tycker om vårt sätt att leva här och mer specifikt vår individuella frihet, så är det förstås positivt. Vill de däremot utnyttja vår frihet till att etablera kultur, seder och plagg som används som verktyg för förtryck i andra länder, så är det fel land att göra detta i.”

4. Överlevnadsstrategi i det femininiserade Sverige (2020)

”De senaste 50 åren har Sverige blivit allt mer femininiserat, eller med annat ord: Avmaskuliniserat. I samhället i stort dominerar nu mer kvinnligt sätt att se saker och angripa problem på. Det sociala och relationer står i centrum. Att vara följsam är bra – att vara stark är fult och fel. Känslor är viktigare än tankar och handling. Inkludering är viktigare än prestation. Att inte bara tillåta utan även driva på den omfattande invandring som skett till Sverige, ligger i linje med den feminisering som skett.”

5. Svensk öppenhet leder till splittring (2020)

”Att möta människor från andra kulturer kan bli lättare ju fler sådana man möter. Men principen är inte proportionellt tillämpbar. Vid någon punkt då beblandningen av människor ökar, slutar det att gälla. För Sveriges del så kommer en ökande invandring och beblandning av människor leda till allt större misstro mot främlingar och de med andra kulturer. När fler olika religioner och kulturer ska tävla om plats och om att få styra samhällsutvecklingen, så kan det komma att leda till stora konflikter.”

6. Underskatta inte Sveriges trauma (2019)

”Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.”

7. Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen (2019)

”De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa. Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?”

8. Hämt-halal och segregationen (2019)  

”Vad kommer hända framöver? Vissa vill absolut ha halalkött. Andra vill absolut inte ha det. Vad är normen, halal eller inte? Vad är det som ska märkas, om det ska märkas? Blir det särskilda food courts med halalkött? Eller kommer alla svenskar gå över till halal och muslimerna utgöra normen? Det man kan gissa är att segregationen kommer att tillta, i olika former. När det finns bestämda uppfattningar som krockar och alla inte kan få sin vilja fram samtidigt, så blir det så.”

9. Även lydiga mjölkkossor kan få nog och ryta till ”inte en skattekrona till” (2018)

”De som genomlevt den vet att det pågår en uppvaknandeprocess i Sverige. Individer ligger i olika fas, men fler och fler och fler börjar undra om allt verkligen står rätt till här. De ser vilka avvägningar som görs av politikerna och frågar sig: Vilka jobbar de för egentligen? Staten, skatterna och välfärdssystemen utgör ett solidariskt försäkringssystem. Om skattebetalarna transformeras till mjölkkossor som makthavande politiker tar pengar ifrån för att lägga på välgörenhet och på annat än det som medborgarna förväntar sig, varför ska de betala in någon skatt alls?”

10. Säkerhet och trygghet måste komma först (2017)

”En ”moralisk stormakt” som inte tar hand om sin egen befolkning är inte mycket till stormakt utan mer nån sorts uppblåst ego som löpt amok. Vi har inte valt våra politiker för detta, utan för att de ska göra kloka avvägningar och ta helhetsansvar för landet, dess invånare och de resurser vi ger dem tillgång till.”

11. En ansvarsfull migrationspolitik (2016)

”Vissa uttrycker att det är ”inhumant” att Sverige skulle vara restriktivt när det gäller flyktinginvandring. Jag har svårt att se det så. Målsättningen borde vara att människor som flyr krig och konflikter kommer i säkerhet. Där kan vi göra en del, men inte allt. Sverige är inte ensamt land i världen. Sverige är snarare bara ett enda land i världen. Dessutom har vi bara lite mindre än 10 miljoner invånare. Vi är inte 100 miljoner. Det finns många andra säkra länder än Sverige. En syn att andra länder skulle vara så hemska för flyktingar att bo och leva i så att alla som vill måste få komma hit är en nära på narcissistisk inställning.”

12. Mer särlagstiftning i framtiden (2015)

”Bland dem som är skeptiska till en stor invandring uppfattar jag att det finns en rädsla att till exempel muslimers traditioner, sedvänjor skulle komma att skyddas särskilt i lagen i Sverige. Särlagstiftning, som i förlängningen även kunde leda till parallella samhällen. En helt befängd och obefogad rädsla skulle vissa säga. Tyvärr måste jag säga att rädslan inte är obefogad. Vi har faktiskt redan särlagstiftning.”

13. Kommunerna måste räkna människor (2015)

”Det anses vara ”inhumant” att diskutera hur många flyktingar vi tar emot. Men det som glöms bort alldeles för ofta är att kommunerna inte har det privilegiet som rikspolitikerna i betydligt större utsträckning har: att kunna avstå från att räkna människor och gå på godhet och välvilja. I kommunerna har man konkreta politiska arbetsuppgifter att ta hand om. Det ska ses till att det finns skolor, bostäder, stöd till gamla och funktionsnedsatta, försörjningsstöd idrottshallar och så vidare. I alla fall har det varit intentionen hittills. Och då går det inte att bortse från hur många människor det handlar om.”

14. Välfärdssystemet ÄR solidaritet! (2015)

”När makten börjar tala om bristande humanism eller att ett av världens mest solidariska befolkning (mätt i generositeten hos välfärdssystemet, men även biståndsgivandet) genom sin oro och undran skulle vara främlingsfientliga eller stora egoister, det är som ett hån. Om man nu anser solidaritet vara något positivt borde reaktionen på befolkningens oro snarare vara: vad bra att befolkningen bryr sig om och värnar vårt solidariska välfärdssystem!”

15. Migrationsdebatt – är du med eller mot oss? (2014)

”Det första som dyker upp i mitt huvud när jag får en fråga som rör migrationspolitik är vilka reaktioner jag kan tänkas få om jag säger den ena eller andra saken. Borde detta resonemang vara det som främst ligger bakom det jag svarar?! Jag är inte ett dugg rädd att bli kallad rasist. Kallar någon mig det säger det mer om dem än om mig. Ändå kan jag inte låta bli att känna trycket. Jag måste svara rätt. Detta stör mig enormt. Om jag som är tämligen orädd att stämplas eller misstolkas känner detta så påtagligt – vad känner då inte andra?”