Svensk politik

Integrationen behöver inte fler Moderata PR-utspel

Moderaterna presenterade idag i samband med sitt Sverigemöte, en ”Integrationskommission” som ska ta fram politiska reformer på området. Det här är förstås tänkt att visa på seriositet och handlingskraft för att kunna locka tillbaka väljare som tappat förtroendet för partiet, men initiativet faller synnerligen platt.

DN Debatt sägs att kommissionen ska ”jobba koncentrerat under ett år och föreslå konkreta och genomförbara reformer som riksdag och regering kan fatta beslut om”. Men, Moderaterna är ju ett politiskt parti. Politiker och partier behöver inte ha färdiga reformer redo att sjösätta. Ska inte ens ha det! Eftersom allt ändå måste utredas/beredas igen innan det beslutas om.

Den tidigare ledarskribenten Alice Teodorescu, som nu rekryterats till M som tjänsteman, delade stolt listan på namn som ska delta i kommissionen på sociala medier. Listan består av ett gäng gamla moderater, inklusive partiledare Ulf Kristersson själv, kompletterat med en referens/expertgrupp med kända namn som Eli Göndör och Mauricio Rojas. Expertstödet ska signalera faktamässig tyngd, men det som dessa har att komma med är inte något nytt för dem som sysslar med politik. Det finns att tillgå redan för den som vill, både inom och utanför Moderaterna. De som sitter som förtroendevalda i de demokratiska församlingarna har dessutom i sin roll som beslutsfattare god tillgång till utredningsresurser och kunskap från tjänstemän, i det fallet de skulle vilja förändra något.

M integrationskommision

Vidare är integrationsfrågorna till sin karaktär oerhört svåra. Svårigheten handlar inte om att komma på saker som man kunde göra politiskt, utan om att komma överens om vilka saker som ska göras. Det handlar om den klassiska krocken mellan styrning och frihet, men det finns även andra dimensioner där människors åsikter går brett isär, som sådant som rör kultur och religion och dess inverkan på samhället. Är detta saker som politiken ska lägga sig i eller inte? Hur göra avvägningar mellan allas behov och önskningar?

Alla de här svårigheterna har vi blivit väl medvetna om i Medborgerlig Samling efter att ha knådat dessa frågor i flera år. Inte ens inom vårt relativt lilla parti blir vi helt överens. Hur svårt är det då inte inom ett stort parti som Moderaterna? Dessa värderingsfrågor är inte något som går att gena runt med en Integrationskommission, hur flashig den än är i sammansättning. Notera att även de i kommissionen förstås kommer att tycka olika om de ombeds tycka till om vilken politik Sverige behöver. Att inneha kunskap om något ger inte automatiskt vissa åsikter.

Förhoppningen att en sån här kommission, hur mycket input den än har från en ”objektiv” expertgrupp, ska göra att det finns förslag att klubba igenom i riksdagen om ett år, är i värsta fall okunnigt, i bästa fall bara ett billigt PR-trick.

Det Moderaterna råder skriande brist på är inte expertstöd eller fakta, utan en tydligare ideologisk kompass, bättre gräsrotskontakt och framför allt mer ryggrad för att stå på sig för något överhuvudtaget. För att ändra det behöver partiets interna kultur, ledarskap och hur dess medlemmar tillåts påverka partiets utveckling, adresseras. Hur ofta talar Moderaterna, eller för den delen andra partier, om vad deras medlemmar vill? Det är ju faktiskt en medlemsstyrd organisation. Eller ska vara i alla fall.

Förändring är smärtsamt, men Moderaterna har fortfarande mycket sådan kvar att göra för att få ordning på var partiet står egentligen politiskt. Så länge detta inte görs kommer ängsligheten att fortsätta och det blir omöjligt att sätta ner foten i svåra frågor som rör migration och integration. Reinfelds ande finns där alltjämt och svävar över partiet.

Integrationsfrågorna kommer alltså inte någon snabbt arbetande kommission tillsatt av Moderaterna lösa för varken Moderaterna själva eller för Sverige som helhet.

För att det ska hända något nytt på integrationsområdet behövs partier och politiskt aktiva som vågar dyka ner i och ta de svåra diskussionerna både internt och externt med andra partier och till slut landa i en ny riktning. Allt annat är bara substanslöst fluff och posering.

Annonser

Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen

Invandringen till Sverige har förändrat landet och kommer att göra så än mer framöver. Ändå diskuteras dessa frågor bara högst ytligt inom politiken. Svåra frågor om hur vi ska klara leva med varandra och komma överens i samhället, eller hur den stora segregationen kommer påverka landet på sikt, har ännu inte blivit föremål för diskussion. Jag tog upp en del kulturella aspekter i mitt blogginlägg förra veckan, Underskatta inte Sveriges trauma, och fortsätter nu på detta tema.

Eli Göndörs tankeväckande bok Religionskollision som handlar om integration/assimilation lyfter fram en intressant aspekt som jag inte hört talas om i många sammanhang; att resultatet av invandringen till ett land också beror på vilken kultur den grupp som flyttar dit har. Då menas inte bara från vilket land de kommer eller vilken religion de har, utan också om de är vana vid att vara i minoritet eller majoritet i ett land.

Minoritetsvana invandrargrupper är vana vid att smälta in men ändå samtidigt behålla sin kultur och traditioner i privatlivet. Framför allt ställer de inte stora krav på att omgivningen där de befinner sig, ska anpassa sig till dem. Majoritetsvana grupper gör däremot det. Här hamnar en stor del muslimska grupper.

Göndör tar exempelvis upp att män från vissa kulturer har svårt att ställa om från majoritet- till minoritetsposition om de emigrerar. Denna omställning kan ta sig destruktiva uttryck. Vissa kulturella sedvänjor kan till och med förstärkas i Sverige jämfört med personernas hemland. De som är vana vid patriarkala strukturer där mannen är familjeöverhuvud, kan bli ännu mer kontrollerande gentemot kvinnor, vilket vi också har sett.

Det som tas upp i boken säger mig för det första att för att ta ställning i migrationsfrågor räcker det inte att beakta invandringens volymer, man behöver också gräva djupare i vad den kan föra med sig i form av värderingar och kultur. Invandrades synsätt är också viktig när det handlar om bemötandet gentemot dem ur ett integrations/assimilations-perspektiv.

Det är alltså inte någon självklarhet att invandrade ställer en massa krav på det land de kommer till. Kanske låter det som en banal och självklar insikt, men jag tycker mig se tendenser hos de politiska makthavare som styrt under de senaste årtiondena, att tro just det. Politikerna verkar redan från start ha bestämt sig för att invandrade kommer att ställa krav och att Sverige som land därför måste anpassa sig. Sverige är redan så inne på att anpassa sig så att det görs redan ens innan det kommer krav.

En fråga Göndör tar upp särskilt är vad som händer när majoritetsvana möter andra majoritetsvana, som när majoritetsvana invandrargrupper möter majoritetssamhället i Sverige. Hur reagerar dessa på varandra? Hur ska man hantera den från befolkningens sida? Hur är det på politisk nivå?

Jag skulle säga att inspel från politiskt håll i frågor som rör den problematiken är nästan helt frånvarande. Visst tangerar man det i enskilda frågor om hedersvåld, polisens kapacitet, när det byggs ännu en moské eller när burkinis dyker upp i våra sportaffärer. Man ser däremot inte dessa situationer eller händelser i ett större perspektiv, som en del av ett sammanhang.

Användning av ordet anpassning (av någon till något) försöker undvikas till varje pris inom politiken när det talas om invandring, trots att det alltid kommer att ske sådan, må den vara passiv eller aktiv. Det är som om politikerna hoppas att deras agerande på något magiskt vis skulle göra att ingen skulle behöva anpassa sig och det vore möjligt att alla blir nöjda samtidigt. Så är det förstås inte.

Med tanke på den undfallenhet, närapå undergivenhet, som politikerna uppvisat i kulturella frågor relaterade till invandring, så är frågan om Sverige överhuvudtaget kan liknas vid ett ”majoritetssamhälle”, dvs som ser sitt eget sätt att värdera och göra saker på, allt det som ligger till grund för lagar och samhällets funktion, som positivt. Snarare har politiska beslut tagits aktivt för att gynna hitflyttade gruppers särart och kultur med bidrag och särbehandling.

Sverige, baserat på politikernas agerande, beter sig nästan som en minoritetsgrupp – om än stor – som ska följa de nyinflyttade och bara acceptera som det blir här när de andras värderingar och viljor styr. Här tror jag att den större delen av det politiska etablissemanget är på kollisionskurs med befolkningen.

De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa.

Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?

MED – en förening för opinionsbildning eller ett politiskt parti?

GÄSTINLÄGG.

Vad är Medborgerlig Samling (MED) egentligen – och vad vill vi vara? Det är dags att ställa frågan efter att vi genomfört den första riktiga valrörelsen.

Resultatet i valet blev inte vad vi partiaktiva hoppades på. Därför är nu tid för självrannsakan och öppen diskussion. Om MED ska bli en verklig politisk kraft och fylla en funktion behöver vi förstå var vi befinner oss idag. Utifrån det kan vi lägga ut färdriktningen och tillsammans arbeta framåt.

MED har i valrörelsen haft som slogan ”Sveriges nästa riksdagsparti”. Det beskriver en ny politisk kraft som vill in på scenen och ta plats. Ett parti som bildats i kölvattnet av en borgerlighet som efter valet 2014 lämnade walkover till vänstern. Som även förstod att Sverigedemokraternas starka framväxt var en reaktion på de övriga partiernas oförmåga att hantera aktuella samhällsfrågor – inte en följd av att svenska folket blivit rasistiskt.

I detta finns ett politiskt utrymme. Det finns en stark önskan hos många i Sverige om något nytt. MED har på ett par år byggt upp en organisation med 3 000 medlemmar och fått ett enormt genomslag på sociala medier. Detta gav de etablerade partierna skrämselhicka och vi blev attackerade av motståndare från alla håll. Att denna styrka sedan inte avspeglades i valresultatet beror enligt min mening inte på att sociala medier skulle sakna betydelse, alls icke, utan på osäkerhet om vad MED faktiskt var för något.

MED fick mandat i tre mindre kommuner. Det var bättre än inget men klart sämre än vi förväntade oss. Vi har fått mycket erfarenhet och träning, men det vi presterat hittills räckte uppenbarligen inte när det gällde. Hur ska vi då kunna mobilisera och organisera oss för att det ska lyckas nästa gång? Finns det förutsättningar? Finns viljan och engagemanget?

Jag anser att MED nu behöver definiera sitt uppdrag. Vad är egentligen syftet med att MED finns?

Att vara ett politiskt parti handlar om att människor går samman för att utöva makt inom demokratins ramar. Hela idén med ett parti är att ställa upp i val, få röster och därefter förvalta dessa röster så bra som möjligt. Utan röster och därmed sammanhängande politiskt inflytande fyller partiet ingen funktion, inte som parti i alla fall.

Vi kan jämföra med ett par andra politiska projekt. Klassiskt Liberala partiet är också ett litet parti. Deras framgångar i val har varit obefintliga. De fortsätter dock med någon form av verksamhet som några tusen människor uppskattar. De för fram idéer och förslag och initierar en diskussion kring dessa, vilket i dagens digitala värld kan snappas upp av de etablerade partierna och på så sätt kan de påverka politiken. Men deras utsikter till direkt politisk makt är ytterligt små. Frågan är om de ens är intresserade av det. De trivs bra i varandras sällskap och stimuleras av det intellektuella utbytet.

Kristna Värdepartiet är en utbrytning ur KD. De är mer renläriga ideologiskt och har en starkt värdekonservativ ideologi. Deras utsikter att nå riksdagen är också väldigt små. De tycks ändå nöjda med att lyfta fram och propagera för sina profilfrågor. De drivs av en ambition att göra rätt och det skapar en känsla av mening för dem.

Exemplen är inte slumpmässigt valda. Det ena är liberalt och det andra konservativt. Den givna frågan blir då om MED utgör den perfekta mixen mellan dessa två? I så fall kommer vi att ha många nöjda och glada medlemmar, trivas i varandras sällskap, men aldrig nå direkt politiskt inflytande.

På ett sätt är det begripligt om en organisation utvecklas åt det hållet. Det är stimulerande att träffa likasinnade vänner. Problemet är att den sortens sammanslutning aldrig kommer att bli ett parti på riktigt.

Vi står nu inför ett vägval. Antingen fortsätter vi som hittills och blir en uppskattad politisk förening. Vi diskuterar liberalkonservatism och hur ruttna de övriga partierna är. Vi skriver debattartiklar och inlägg och kan absolut påverka opinionsbildare och andra politiker. Men vi förblir en outsider i det politiska landskapet.

Alternativt tar vi den genomförda valrörelsen som en god och nyttig erfarenhet. Där partiets tydliga fokus framöver blir att nå makt och inflytande. Där verksamheten framåt handlar om att bygga organisationen starkare och att ta tillvara kraften i den liberalkonservativa rörelsen. Att bli ett framgångsrikt parti på riktigt.

Det första steget är att då att göra klart att MED är mer än de enskilda medlemmarna tillsammans. Partiet behöver agera som ett parti, en organisation, oberoende av vad enskilda individer gör. Ett parti är inte oroligt för att få kritik, för det har inga känslor överhuvudtaget. Tvärtom är kritik och diskussion kärnan i politiken och varför olika partier finns till.

När en Mellin eller Hadley-Kamptz, eller en Helmerson eller Ramberg försöker klumpa ihop MED i en brun oberörbar sörja, så ska vi aldrig vara defensiva eller känna oro. Vi ska aldrig acceptera den typen av utfulning och epitet. Det är de som agerar antidemokratiskt, det är de som ska skämmas för sina påståenden. För vad är att hindra ett demokratiskt parti från att agera på lika villkor som övriga partier? Svar: Odemokratiskt.

Om vi kommer över denna mentala tröskel – från en förening av politiskt intresserade till att bli ett riktigt parti – så har MED förutsättningar att bli en maktfaktor som övriga partier och opinionsbildare tvingas behandla med respekt. Konkret och sammanfattat innebär detta:

  • Att alltid försvara partiet. Vad enskilda medlemmar gör eller säger är ointressant. Det enda som räknas är hur partiet agerar.
  • Att försöka hindra eller fula ut MED är precis lika odemokratiskt som när AFA hindrar Liberala ungdomsförbundet. Vi ska aldrig diskutera detta i sak. Den som kommer med sådana påståenden är inte demokrat. Punkt.
  • Att de politiska programmen är till för partiet och inte tvärtom. Partiet är inte till för att arbeta fram utmärkta politiska program, utan för att utöva demokratisk makt enligt medlemmarnas och väljarnas uppdrag.

Inleder vi ett arbete med ovanstående inriktning finns möjligheter att nästa val blir ett stort genombrott för MED.

Daniel-Claesson_jpg

 

Daniel Claesson

Medlem i Medborgerlig Samling, tidigare politisk sekreterare och pressekreterare hos Moderaterna

 

Fyra år till med barn vid ratten

En vecka före valet twittrade Mikael Damberg (S) en bild på sig själv ätande popcorn och texten ”Äntligen! Om en kvart håller Annie Lööf pressträff om värderingar. Jag har bänkat mig i Åre med popcorn, ser så mycket fram emot att äntligen få svar på det vi alla undrar: kan C tänka sig att släppa fram en moderatregering som tar stöd av SD?

Sällan har väl något så litet inlägg fångat samtiden så väl. Det kunde vara komiskt om det inte vore för detaljen att Damberg är landets näringsminister.

Den gångna mandatperioden har det krävts en kraftansträngning att klara av att stå ut med nyhetsrapporteringen från politiken. Fadäser efter fadäser. Inte ens bara pinsamma misstag, utan medvetna ageranden från landets högsta makthavare.

Infantiliteten breder ut sig. Vi kan titta tillbaks på det ”smartaste bästa tjejgänget”, som ministrarna kallade sig själva i en tweet som de lade ut från sin tjejträff den kväll då alla ministrar tackat nej till att delta i en viktig debatt i SVT. Utbildningsminister Gustav Fridolin blev (ö)känd för sina handhjärtan. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke hävdade ”feministiska kamp” på Instagram genom att iklä sig knytblus, men slog ifrån sig efter kritik att det inte hade något med svenska akademins Sara Danius att göra. Flera andra ministrar poserade med schalar, även manliga ministrar. Schal alltså, som ska föreställa knytblus. Ett mäktigt vapen – eller tomtebloss till symbolhandlingar som vem som helst kan göra? Åtminstone är det en bra omdömesmätare på seriositet. Här slog den i botten.

Resultatmässigt då? Under mandatperioden har lagrådet gett regeringens lagförslag extremt hård kritik, till exempel angående den så kallade ”gymnasielagen” för ensamkommande. Men det har regeringen struntat utan kör på ändå. Totala skygglappar skymde politikernas sikt inför den stora migrationsvågen 2015 och det behövdes panikbromsning. Haverier som Transportstyrelsen hanterades med diverse bortförklaringar.

För att vinna en kamp gör man med fördel om spelplanen så att den gynnar en själv maximalt. De politiska makthavarna förstår inte längre vad kompetens och hederlighet faktiskt betyder. De saknar både idéer och mod. Inom politiken har därför diskussionerna om svåra vägval och konkret politik ersatts med hävdande av tomma floskler som ”humanism”, ”medmänsklighet”, ”allas lika värde” och barnsliga markeringar om vem som får vara med och vem inte. Nationella satsningar på några miljoner basuneras ut som världsomdanande och media sväljer det. Och just nu pågår de sociala maktlekarna inför det fortsatta skolarbetet, förlåt regeringsarbetet. Vem är fin nog att få göra grupparbete med vem?

Politiken har blivit en arena för lek, där ansvar innebär en sorts frikort snarare än det svåra och tunga som det borde innebära. Kader av kommunikatörer och PR-folk avlönade med våra gemensamma skattemedel står bakom politikerna och har i uppdrag att tillse att den stora massan har en bild av partierna och politikerna som seriösa, så att politikerna får leka vidare i lugn och ro.

Vi verkar få behöva bereda oss för en ny mandatperiod där landet styrs av barn. Och medan denna cirkus pågår så puttrar bakom den fina fasaden starten till en ordentlig ekonomisk kris för landet.

Det är inte lätt att vara optimistisk.

Almedalsveckan 2018 för Medborgerlig Samling

Här kommer lite dokumentation från sommarens politikervecka i Visby på Gotland, den så kallade Almedalsveckan, som hölls mellan 1- 8 juli.

2018 var inte ett år då ”alla rekord” slogs igen när det gäller antal föredrag och deltagare o.s.v. Mättnad håller på att uppstå. Det är inte lika roligt längre att medverka då det inte går att hitta någonstans att bo utan ockerpriser. Inte heller lyckas man hitta någonstans att hålla något event för en rimlig penning.

Almedalsveckan pågår i hela åtta dagar. Det är för länge. Ingen orkar hålla på så länge. Redan nästa år kan det dock bli förändring. Om något parti åker ut ur riksdagen blir veckan kortare eftersom varje riksdagsparti har en dag. Hm, det har dock inte slagit mig att om något nytt parti kommer in och inget parti åker ut, så blir det plötsligt en till dag. Fast jag undrar om inte praxis kommer att ändras på något sätt när det gäller dagarna om det skulle ske.

Om man tittar på det utåtriktade arbete de politiska partierna sysslade med, så skulle jag beskriva deras agerande: avvaktande. Jag tyckte mig se en ängslighet i deras tal och utspel. Inget parti vågade sticka ut eller göra något annorlunda. Man spelade på säkra kort för att så långt det var möjligt undvika att göra bort sig. Liberalerna var ändå lite roliga att se för att de fokuserade så mycket på EU. Det var udda och gjorde åtminstone att de skilde ut sig. Någon valvinnare tror jag deras strategi inte är.

Medborgerlig Samling (MED) var förstås på plats under hela veckan, men vi MED:are bytte som vanligt av varandra. Jag var där från söndag till fredag och sov som vanligt i tält. Övriga sov på olika ställen men de flesta i en lägenhet upplåten av en medlem i partiet.

Vi hade i år vårt största schema hittills, med torgmöten varje dag antingen vid Hamnplan eller Donners plats, utfrågningar i vårt tält, boksigneringar (med Lars Åberg, Helena Edlund och Katerina Janouch) och kommentarer om partiledartalen på kvällarna. Vi filmade våra events och torgmöten. Det blev 23 stycken livesändningar. Dessa finns att se på Medborgerlig Samlings Facebook-sida. Här är ett några länkar direkt till dessa:

Vissa MED:are jobbade med att sätta upp och ha hand om vårt tält nere vid ”Kallis”, nära DN-tältet, dela flygblad och prata med folk. Andra pratade på torgmöten, filmade eller hanterade sociala medier. Det blev naturligtvis en massa möten och för Ilan en del intervjuer. Jag själv träffade bland annat Aron Flam för första gången och pratade en del med Jens Ganman. Allt är väldigt kaosartat under veckan. Man får inte ha för tajt schema för att ha tid med det spontana.

Under veckan så går man och lyssnar på olika föredrag, utfrågningar och annat. Jag bloggade om ett par saker som rörde public service som jag gick på.

Jag brukar hänga en del hos FPA Almedalen (försvarspolitisk arena), men i år hann jag inte med det. Dock blev jag varse på torsdagen när jag sprang på Patrik Oksanen (som jag träffat just där för första gången för några år sedan) att det inte hade blivit något FPA Almedalen i år för att lokalhyran var för dyr. Tur i oturen för min del, men synd för besökarna. Det har varit en mycket viktig och bra mötesplats med många intressanta föredrag, seminarier och utfrågorna när det gäller krisberedskap och försvar.

En rolig sak med Almedalen är att vi i partiet får ses på riktigt, inte bara på nätet. Man hinner ha en del skoj också mellan aktiviteterna och alla ”måsten”.

Solnedgången från Visby strand är magnifik, men detta år så höll den på ovanligt länge under flera kvällar. Så här såg det ut en kväll ungefär klockan 12 på natten.

IMG_3304

För övrigt vill jag bara tillägga om stövlar: Om man campar så campar man. Då ska det inte vara snyggt utan praktiskt, även om det råkar vara sommar och sol.

IMG_3399

Minst ett politiskt parti behöver lämna riksdagen

Igår kom en ny opinionsmätning från Yougov som visar vad väljarna skulle rösta på om det var val idag. Med tanke på att Socialdemokraterna fick 21,2 % litar jag inte jättemycket på de exakta siffrorna i den här mätningen. S kommer definitivt att minska till rekordlåga nivåer, men så lågt som 21 % kommer de inte att få tror jag. De kommer att landa på 26-27 %. Och SD kommer att bli större än i förra valet, men jag tror ändå att det är tveksamt att de får så mycket som 25,7 %. Max 23 % gissar jag.

Stapeln ”övriga” var 4,7 % i den här mätningen, vilket var högre än både KD och MP som båda låg under spärren. Vad övriga-stapeln består av vet vi inte. Enligt uppgift ger inte Yougov möjlighet att specificera vilket parti man tänkt rösta på om man väljer annat/övrigt.**

Det man dock kan utläsa ur alla olika opinionsmätningar totalt sett just nu, är att det är stora förändringar på gång i det politiska landskapet, vilket är välbehövligt. Jag hoppas att minst ett parti åker ut ur riksdagen. Det vore bra för dynamiken i demokratin. Då skulle politikerna påminnas om att de inte är ”odödliga” och kan räkna med att sitta på makt för evigt utan att behöva lägga manken till. Det skulle också kunna få väljarna att förstå att de kan påverka genom sina röster, för det kan de.

Hur man röstar i valet spelar roll. För Medborgerlig Samling (MED) är det inte bara ett resultat på 4 % i riksdagsvalet som räknas. Om vi får 1 % av rösterna så kommer vi att få våra valsedlar betalda till nästa val. Får vi 2,5 % av rösterna så kommer vi få ett visst partistöd. Det är vi visserligen emot och kommer att arbeta politiskt för att avskaffa, men självklart tar vi emot det så länge de andra partierna gör det för att inte snedvrida konkurrensen mellan partierna till våra väljare och medlemmars nackdel. Sist men inte minst så är en röst på MED en viktig signal till alla. Till aktiva i MED så visar man att de ska fortsätta kämpa. Till befintliga partier – särskilt allianspartierna – så säger man att de inte är på rätt väg och behöver skärpa sig. Dessutom, ju högre valresultat desto svårare blir det för media och opinionsbildare att ignorera oss i fortsättningen.

Den förstelnade politiken behöver skakas om för att börja fungera igen. Och nej, det räcker inte att rösta på SD in i absurdum och tro att det ska lösa allt. Det behövs mer än så. Det behövs en rejäl förnyelse av hela politiken, med nya personer och partier som kan visa vägen till ett annat sätt att bedriva politik på än de senaste åren. Att partierna ängsligt springer i flock istället för att stå upp för sina verkliga ideal, att de tror politik handlar om att säga fina ord och stoltserar med hur hårt de bojkottar andra demokratiskt valda partier, det duger inte. Sverige behöver folkvalda med integritet, genuina personer som tar sina uppdrag på allvar och hanterar våra gemensamma angelägenheter på ett vuxet sätt.

** Uppdatering 2018-07-20: jag har fått höra att man i Yougov visst får specificera vilket parti man tänkt rösta på om man väljer ”Övrigt”. Med andra ord: Yougov själva vet vad Övrigt består i, men det vill man tydligen inte gå ut med, trots den höga siffran 4,7 %.

Hur rapporterade media om Medborgerlig Samlings utestängning från Pride?

För dem som inte är i kommunikations- medie- eller politiksvängen kan medias arbete men också det i ett politiskt parti, vara något av en svart låda. Så jag bestämde jag mig för att göra ett lite udda blogginlägg från bakom kulisserna. Ett inlägg som går igenom medierapporteringen om att Medborgerlig Samling (MED) utestängts från Stockholm Pride med hänvisning till ”fel värdegrund”. Här kan ni se hur det kan gå till i mötet med media och vad olika aktörer väljer att rapportera om och hur.

Onsdagen den 11 juli – dag 1

Onsdagen den 11 juli skickade Medborgerlig Samling ut ett pressmeddelande med informationen att styrelsen för Stockholm Pride hade beslutat att avslå partiets ansökan att delta som utställare i Pride Park. Pressmeddelandet gick ut brett till riksmedia och till journalister genom vårt pressverktyg Pressmachine. Vi lade även informationen på vår hemsida och delade infon på sociala medier. Där stod bland annat följande:

Medborgerlig Samling (MED) lämnade den 12 maj in en ansökan om att få delta som utställare på Stockholm Prides/Europrides festivalområde, Pride Park, den 1-4 augusti på Östermalms IP. Ansökningar behandlas normalt inom loppet av några dagar. Eftersom återkopplingen uteblev skickades flera frågor och påminnelser. Till slut kom beskedet att MED utestängs från deltagande i festivalen, med hänvisning till Stockholm Prides ”värdegrund”.

Nyheten väckte stor uppmärksamhet på sociala medier och många menade att det här bekräftade det som de redan misstänkte, att Pride – som så mycket annat – har tagits över av vänstern och att borgerliga åsikter och personer, inte är välkomna utan skuffas ut. Notera här att Allianspartierna får delta, däremot inte SD.

Så kallade ”alternativa medier” reagerade snabbt. Nyheter Idag rapporterade, ”Medborgerlig Samling inte välkomna på Stockholm Pride: lever inte upp till värdegrunden” och hade rotat fram Prides värdegrundsdokument. Samtiden skrev en artikel utifrån pressmeddelandet ”Stockholm Pride stänger ute Medborgerlig Samling ”lever inte upp till värdegrunden””. Samhällsnytt (före detta Avpixlat) hade ringt upp partiledare Ilan Sadé och rapporterade ”MED utestängs från Stockholms Pride – kommer att anordna ett alternativt evenemang”. Nyheter Idag gick sedan vidare och sökte svar från Stockholms Stad om deras stöd och finansiering till Pride, men den artikeln lades bakom betalvägg ”Efter kritiken mot Prides bojkott: nu svarar Stockholms stad om miljonbidragen”.

Erik Rantzow, aktiv i MED, skrev av sig personligt på sin Facebook-sida och Katerina lade texten på sin sida Katerina Magasin, ”Stockholm Pride delar in oss i bra och dåliga bögar”. Katerina Janouch skrev också själv ett inlägg, ”Pride har blivit ett vänsterpolitiskt jippo där relationer underordnas aktivismen”:

Jag själv blir extremt illa berörd av den exkludering som Medborgerlig Samling nu utsätts för av Pride. Jag har i alla år arbetat för att stärka HBTQ-personers fri- och rättigheter och under min tid som sexrådgivare på Vecko-Revyn tilldelades vår redaktion till och med pris på dåvarande Pride eftersom vi alltid inkluderade och tilltalade homo-, bi- och transpersoner i våra texter och reportage, något jag därefter alltid fortsatt med.

Alexander Bard, som numera är medlem i MED, blev rejält upprörd över Prides beslut och uttryckte sig i ett antal inlägg på både Facebook och Twitter:

Jag verkligen hatar och föraktar Stockholm Pride idag. För fem år sedan höll underbara Birgitta Stenberg och jag ett klassiskt öppningstal på Stockholm Pride till dundrande applådåskor. Men saliga Birgitta skulle verkligen gråta av förtvivlan idag om hon fick se vilken totalitär och intersektionalistisk mardröm som Prideorganisationen har förvandlats till under dessa fem år. Och inte fan bryr den sig ett dugg om lidande HBT-människor i världen. Däremot bryr sig Stockholm Pride om att till varje pris stoppa Sveriges första manliga öppet homosexuelle partiledare från att deltaga. Det som händer är helt sjukt. Regnbågsflaggan är kidnappad av galningar. Fuck Stockholm Pride!

Dagens Samhälle erbjöd oss att skriva på deras debattsida. Det gjorde också Ilan: ”Varför portas Medborgerlig Samling från Pride?”. Eftersom vi planerat att dela flygblad centralt vid Sergels torg i Stockholm på onsdag eftermiddag, så passade vi på att där också spela in en intervju med mig där jag kommenterade Stockholms Prides beslut. Det sändes live på Facebook men intervjun ligger nu också på Youtube. En enkel film, filmad med mobiltelefon. Vi får jobba med det vi har.

På eftermiddagen kände sig Stockholm Pride nödgade gå ut med ett förtydligande med vad man egentligen menade med att MED hade ”fel värdegrund”. Man letade i gömmorna och det man lyckades få fram var ett par citat från flera år gamla problematiserande texter av Ilan Sadé, samt en satirisk tweet på 280 tecken från MEDs egen virvelvind Erik Rantzow.

Under dagen hörde SVT Opinion av sig till Alexander Bard och undrade om han ville skriva en debattext om detta. Alexander hann inte utan skickade vidare förfrågan till partiet. Internt håller vi hela tiden kontakt med varandra i vad som händer medialt och vad som är på gång. Det gör vi på många olika diskussionsforum på nätet, både sådana som tillhör partiet och informella som ”ägs” av enskilda. I alla fall: SVT-följetongen fortsatte dagen efter. Se nedan.

Torsdagen den 12 juli – dag 2

På förmiddagen publicerades en debattext av Erik Rantzow på Nyheter24 med rubriken ”Stryp all finansiering till Stockholm Pride”, som vi hade blivit erbjudna att skriva där. Nyheter24 bestämde förstås inte innehållet i texten. Det gjorde skribenten.

Nu publicerade Dagens Opinion en notis ”Stockholm Pride nobbar Medborgerlig Samling” där de ändå kände att det var viktigt att, enligt vänsterkutymen, slänga in den sedvanliga associationen mellan vår partiledare och Nyheter Idag.

Och nu, dag 2, rapporterade faktiskt public service, SVT. Den första artikeln var denna: ”Medborgerlig Samling får inte delta i Stockholm Pride”. Först utgick artikeln från vårt pressmeddelande, men artikeln kompletterades under dagen med följande, som kommit i mail från kommunikationschefen hos Pride. Nu äntligen hade man något mer substantiellt (?) att komma med gentemot MED:

– Många av deras företrädare och sympatisörer verkar inte sympatisera med varken pride-rörelsen eller hbtq-rörelsen i stort, både utifrån vad som skrivits tidigare och framförallt utifrån vad som skrivits på sociala medier det senaste dygnet.

Och fortsätter.

– Utifrån detta är det också märkligt att ett parti vill vara del av en festival de inte gillar eller värderingar de inte delar. ”äckliga hycklare”, ”vidriga homofober”, ”jävla svin” samt ”Prideflaggan brinner och det var ni som tände eld på den” är några av de påhopp som funktionärer för Stockholm Pride fått via sociala medier från företrädare och sympatisörer från Medborgerlig Samling. Det är oacceptabelt, skriver Alf Kjeller, kommunikationschefen för Stockholm Pride i ett mail till SVT Nyheter.

Med andra ord: Folk blev upprörda för att MED inte fick vara med – alltså är det ett tecken på att de inte borde vara MED. Ridå. Vilka ”företrädare” för MED de talar om här får man inte veta heller. Den enda jag kan gissa eller sett något sånt här ifrån, är från Alexander Bard. Fast han är alltså vanlig medlem. SVT vet tydligen inte att för ett politiskt parti så talar dess förtroendevalda – inte gemene medlem. Men det är tydligen för mycket begärt att SVT ska rapportera korrekt om sådant.

Vad hände med debattartikeln hos SVT Opinion då? Jo, jag tog på mig att skriva en text till SVT. En redaktör ringde till mig på torsdagsförmiddagen och ville ha texten inom två timmar. Okej sade jag och levererade texten. Vi bollade sedan om en mening som redaktören inte förstod. Så plötsligt vid två-taget så kommer ett mail:

Jag ser nu att inlägget blir väldigt likt Ilan Sadés kommentar som publicerades på SVT Stockholm för bara 10 minuter sedan och måste därför tacka nej till publicering, trots att vi talade om att publicera innan. Det fungerar inte i vårt nyhetspaket. Jag får be om ursäkt för det här.

Det blev således ingen debattartikel där, på grund av att en annan del av SVT hade valt att rapportera om frågan, och trots att de själva har efterfrågat en text från oss. Artikeln de hänvisar till har inte alls samma innehåll som den problematiserande text om identitetspolitik och frihet som jag hade skickat in. Så varför nekade SVT vår text? Hade de räknat antalet ord som är relaterat till MED och uppnått max-mängd? Vad är det ”nyhetspaket” de pratade om hela tiden, som om vi visste vad det var? Hade kritiken mot Pride blivit för stor nu? Var det för kontroversiella åsikter i min text?

Jag har ingen aning om hur de jobbar på SVT, men jag blev faktiskt riktigt arg för det här. Vi är inte avlönade skribenter och politiker som har oändligt med tid, utan vi är tvärtom ideellt arbetande personer allihop. Och det här var en debattartikel och ingen nyhetsartikel.

På torsdagseftermiddagen publicerade vi en variant av min text som SVT nekat på vår egen opinionssajt MED-bloggen, ”Pride eller inte, vi tar strid för frihet och mot identitetspolitiken”. Där blev den ordentligt läst och delad i alla fall, utan SVT:s hjälp.

Under dagen fick vi veta av Alexander Bard att han hade blivit kontaktad av P1. De försökte få till en debatt mellan Alexander själv eller partiledare Ilan Sadé och någon från Stockholm Pride. De försökte i två dagar att hitta någon motdebattör från Pride, men ingen vill ställa upp. Så det blev ingen debatt.

I sociala medier rullade diskussionen och kommentarerna vidare. En del störde sig – som vanligt – på att något som på något vis var relaterat till MED diskuterades alls. Vissa andra tog chansen att än en gång uttala sig om vilket vidrigt parti vi är, bara så där rent allmänt. Det var som vanligt, med andra ord. Och Stockholm Pride fick inte oväntat stöd från EuroPride på Twitter i sitt agerande att porta ett för dem oönskat politiskt parti. Det skrevs också ett antal blogginlägg av olika personer i den här frågan. Tex skrev Magnus Kolsjö (tidigare tillförordnad ordförande för RFSL som hoppade av pga mobbing), ett balanserat inlägg om det på sin blogg: ”Stockholm Pride borde ha samtalat med Medborgerlig Samling”.

Christian Valtersson, tidigare ordförande för Stockholm Pride och nu kommunikationschef för MP Stockholms stad, skrev i ett inlägg på sin Facebook-sida, där det sedan blev en del diskussion:

Det obskyra högerpartiet ”Medborgerlig samling” har en partiledare som gjort transfoba uttalanden, bland annat om att T och Q inte har med hbtq att göra och att trans skulle vara en ”livsstil” och inte handla om könstillhörighet.

Enligt Valtersson har Ilan Sadé alltså gjort ”transfobiska uttalanden”. Ilan uppmanades av Valtersson att ”pudla” vilket Ilan själv vägrade – det går ju inte att pudla från andras vantolkningar av det man skriver. Tidningen QX som bevakar regnbågssamhället, skrev också med liknande tema ”Stockholm Pride beslut att neka Medborgerlig Samling från Europride väcker applåder och ilska”.

På kvällskvisten publicerade också Skånska Dagbladet en ledartext med rubriken ”Pride portar den enda homosexuella partiledaren”.  Ja, det är helt enkelt ganska så makalöst, hur det kan ske. Eller som Marcus Westermark skrev på Twitter:

MW om Pride

Fredagen den 13 juli – dag 3

På dag 3 publicerade självaste Dagens Nyheter en nyhetsartikel, ”Medborgerlig Samling portas från Pridefestivalen”, bakom betalvägg på nätet och i papperstidningen i Stockholmsdelen, där de lyckats få någon från Pride att uttala sig. I början är det en saklig artikel, men sedan väljer man att slänga in en hänvisning till den extrema rasteoretikern Hübinette, som alltså tycker att vi behöver prata mycket mer om raser och döma människor utifrån det:

MED har beskrivs av forskaren Tobias Hübinette som högerradikalt.

Uppenbarligen var DN tvungna att gräva rejält djupt, så djupt som till Hübinette, för att lyckas hitta något kontroversiellt för att fortsätta svartmåla oss. Men för all del: det stämmer att vi är ett högerparti, i bemärkelsen att vi vill flytta tillbaks makt från politikerna till medborgarna; rätt ”radikalt” i det socialism-marinerade Sverige. Vi har en liberal syn på människor, inte kollektivistisk. Vi vill banta staten, ha lägre skatter och vill att staten ska fokusera på kärnuppgifterna och hantera dem på ett riktigt bra sätt. Tror dock inte det var DN:s intention att säga att vi tycker så. Man kan vara tämligen säker på att DN med sin hänvisning till ”höger” ville associera oss till rasism och främlingsfientlighet. Så ironiskt, att de försöker göra detta genom att hänvisa till en av de största, verkliga ”rasister” jag känner till.

Dagens Samhälle publicerade också en krönika av Anosh Ghasri med rubriken ”Syna den makt som utesluter oliktänkande”. Den skulle jag gärna citera något från här, men det är så mycket bra i den att det är svårt att välja ut något. Läs den hellre i sin helhet. Den känns skönt att det finns någon som förstår vad vi i MED pratar om när vi lyfter yttrandefrihet, möten och samtal mellan människor som inte bara viktigt, utan avgörande, för samhället och dess utveckling.

Anosh Ghasri krönika

Här på slutet är det värt att notera vilka som inte har skrivit något på det här ämnet. Expressen, Aftonbladet och SvD har inte publicerat något. Inte heller Nyhetsbyrån TT har skrivit. Inte en liten rad, trots ståhejet. Beror det på att det är semestertider…? Jag hörde någon spekulera kring att Stockholms Pride nog valde att vänta med att meddela sitt beslut tills Almedalen var över och alla journalisterna hade gått på semester. Sant eller falskt? Det vet vi förstås inte.

Hur allt detta ska tolkas och vad i detta som kan vara värt att diskutera vidare om när det gäller media, debattklimatet, Pride o.s.v., får ni tycka till om. Ni är ju vuxna tänkande individer, eller hur?