Svensk politik

SD-cirkusen har nått vägs ände

Under politikerveckan i Almedalen så spelades en bild ut av KD från ett lunchmöte mellan deras partiledare Ebba Busch Thor och SD:s partiledare Jimme Åkesson. Detta gjordes självklart väl planerat och reaktionerna blev de väntade.

Folk förfasade sig på sociala medier, inklusive Centerpartiets partiledare Annie Lööf. Media löpte amok och journalister och politiska kommentatorer började i sedvanlig Hänt i veckan-anda slåss om att nå fram först till representanter för att få ”kommentarer” på det senaste uttalandet om de andras uttalanden om sina reaktioner på träffen o.s.v.

AnnieL.PNG

Denna cirkus är tragik på hög nivå.

Relations- och maktspel med tuppande och posering, styr nu hela landets utveckling. Det är politiker tillsammans med media som skapat situationen. De har jobbat hårt med att skambelägga normalt politiskt arbete, möten, samtal, argumentation och förhandling med andra folkvalda partier. Allt för att skapa ett socialt tryck för alla partier att hålla sig ”på rätt sida”, dvs hålla ihop muren som säkrar att SD ska ratas till varje pris.

Partierna förstår själva att det här inte är hållbart i längden och det vi bevittnar nu är hur politikerna försöker åma sig ur den situation de själva skapat, genom ”utspel”, testballonger och diverse retoriska krumbukter. Målet är att försöka omintetgöra sina egna tidigare ställningstaganden, samtidigt som de ska låtsas att de inte ändrat åsikt alls.

Det är som ett långdraget och plågsamt förlossningsarbete, med ständigt pågående smärtsamma värkar, som lär fortsätta flera år framåt. Under tiden förfaller Sverige och kommer bli svårare att styra upp när proppen väl gått ur helt och det kommer att bli huggsexa från både höger och vänster om stöd från SD.

All den tid och kraft som läggs på denna cirkus av politiker, spin-doktorer, tyckare och journalister, skulle kunna användas till något mycket vettigare. Politikerna kunde ta fram fungerande politik och söka stöd för den. Journalisterna skulle kunna rapportera om viktiga och relevanta saker och granska det politikerna gör och inte. Vad anser politikerna om den tilltagande segregationen? Hur snabbt kan landet växa utan att samhällssystemen kraschar? Är kåkstäder lösningen på bostadsbristen eller hur tänker sig politikerna det? Hur ska det kunna finnas några pensioner för dem som idag går i pension om 30 till 40 år? Det vore tusen gånger mer intressant än få ta del av än ytterligare 100 meningslösa artiklar och kommentarer om det här relationsdramat. Politik är nämligen ingen lek för oss medborgare, utan allvar.

Annonser

Politiken måste vara mer än ett sämre eller bättre skådespel

KD går som tåget sägs det. Mycket riktigt har deras opinionsstöd ökat, men vad är det för radikalt som har hänt med KD som parti de senaste månaderna? Inte mycket! I princip är det enda de har gjort att stå fast vid att Ulf Kristersson borde bli statsminister. De har också uppfattats tala ur skägget i vissa enskilda frågor som de bara mumlat i förut. Är det nytt innehåll? Nej.

Det alla som försöker hänga med i vad som händer inom politiken måste förstå, är att en stor del av det som syns och hörs från partierna idag inte styrs av politikerna själva utan av anställda kommunikatörer eller dylika roller. Rekryteringarna av sådana är något KD har lyckats med på sistone.

Innan jul anställde KD Johan Ingerö, en profil känd bland annat från tankesmedjan Timbro, som policyansvarig i Ebba Busch Thors stab. Ingerö är klok, men han är inte förtroendevald eller politiker hos KD, utan tjänsteman. Du kan inte rösta på Ingerö i ett val. Detsamma gäller Per Gudmundson, som lämnade sin tjänst som uppskattad ledarskribent på SvD och blev presschef hos KD. Om KD nu upplevs prata på ett annat sätt är inte alls konstigt, då dessa styr, väljer budskap och hur saker ska sägas o.s.v.

Några som till skillnad från KD har lyckats anställa ”fel” kommunikatörer är Centerpartiet. C går åt motsatt håll och faller i både förtroende och opinionssiffror.

Det går snart inte att uppfatta vad Centerpartiet står för, vad som finns bakom den enorma floskelmur som byggts upp framför partiets politik.

Att det finns politiskt oerfarna kommunikatörer må vara hänt, men hur kan Centern acceptera att gå ner sig på detta sätt? Medmänsklighet, ansvar, jämställdhet, människors lika värde. Inte nog med att orden som används är tomma politiskt om de inte omsätts i konkret politik och förslag, de vänder och vrider på betydelsen av begreppen i sin kommunikation så man börjar undrar om det är man själv som blivit galen.

Centerns agerande gör många upprörda, på goda grunder. Sättet att kommunicera på säger något om hur de ser på väljarna. Tydligen anser de att deras uppdrag är att leverera tomma ord, eftersom väljarna är tomma i huvudet. Detta provocerar dem som faktiskt tycker att politik ska handla om åsikter, konkreta frågor som man ska och bör kunna resonera kring, som ska vägas och jämföras.

Kommunikatörerna försöker påverka bilden av partierna, deras yta, med förhoppningen att de ska samla opinionsstöd åt partiet. Men att slipa på ytan inte är detsamma som att ändra innehållet i ett parti, dvs vad de egentligen tycker. Det blev tydligt nu i förra veckan, när KD:s hållning i migrationsfrågan relaterat till EU kommunicerades. Många som hyllat KD på sistone blev väldigt besvikna, för att inte säga arga, eftersom de hade hoppats på något helt annat:

”Migrationspolitiken kommer behöva avgöras på EU nivå. Det är självklart att man ska ta ett gemensamt ansvar och då måste EU ha kraftfulla sanktionsmöjligheter mot länder som inte sköter sina åtaganden”.

Anna Dahlberg formulerade det väl i en kröniketext i mars i år, att KD ”blivit en projektionsyta för högerns önskedrömmar”. Så är det. Önskningar är dock inte detsamma som verkligheten.

Partier är medlemsstyrda organisationer, eller ska i alla fall vara. Frågan är hur mycket medlemmarna, eller ens partiets förtroendevalda, har att säga till om när kommunikationen styr så oerhört mycket av hur ett parti uppfattas. Jag skulle säga: Ganska lite. Trots det dömer den stora merparten av väljarna partierna efter deras agerande på ”kommunikations-spelplanen”. Här blir det väldigt fel, anser jag.

Det som spelar störst roll och borde bedömas är inte vad partierna väljer att använda för ord att posera med, utan vad de röstar igenom i de demokratiska församlingarna. Vilken regeringen de stödjer eller inte, vad de lägger för motioner eller inte.

Centerpartiets alla representanter är inte så tokiga som man kan tro när man ser vad som kommuniceras ut från partiet centralt. Kristdemokraterna är inte heller den stora frälsaren och helt förändrat jämfört för ett halvår sedan, även om vissa hoppas det. Men det som kommuniceras ut säger ändå något om omdömet hos partiledningarna, hur de ser på väljarna, på deras egen roll och på vad politik är för något överhuvudtaget.

Alla väljare borde försöka se igenom den här massiva geggan av kommunikation och tillrättalagda ”budskap”. Demokratin varken får eller kan bäras upp av PR-konsulter, spinndoktorer och kommunikatörer. Den måste bestå av betydligt mer än det.

Integrationen behöver inte fler Moderata PR-utspel

Moderaterna presenterade idag i samband med sitt Sverigemöte, en ”Integrationskommission” som ska ta fram politiska reformer på området. Det här är förstås tänkt att visa på seriositet och handlingskraft för att kunna locka tillbaka väljare som tappat förtroendet för partiet, men initiativet faller synnerligen platt.

DN Debatt sägs att kommissionen ska ”jobba koncentrerat under ett år och föreslå konkreta och genomförbara reformer som riksdag och regering kan fatta beslut om”. Men, Moderaterna är ju ett politiskt parti. Politiker och partier behöver inte ha färdiga reformer redo att sjösätta. Ska inte ens ha det! Eftersom allt ändå måste utredas/beredas igen innan det beslutas om.

Den tidigare ledarskribenten Alice Teodorescu, som nu rekryterats till M som tjänsteman, delade stolt listan på namn som ska delta i kommissionen på sociala medier. Listan består av ett gäng gamla moderater, inklusive partiledare Ulf Kristersson själv, kompletterat med en referens/expertgrupp med kända namn som Eli Göndör och Mauricio Rojas. Expertstödet ska signalera faktamässig tyngd, men det som dessa har att komma med är inte något nytt för dem som sysslar med politik. Det finns att tillgå redan för den som vill, både inom och utanför Moderaterna. De som sitter som förtroendevalda i de demokratiska församlingarna har dessutom i sin roll som beslutsfattare god tillgång till utredningsresurser och kunskap från tjänstemän, i det fallet de skulle vilja förändra något.

M integrationskommision

Vidare är integrationsfrågorna till sin karaktär oerhört svåra. Svårigheten handlar inte om att komma på saker som man kunde göra politiskt, utan om att komma överens om vilka saker som ska göras. Det handlar om den klassiska krocken mellan styrning och frihet, men det finns även andra dimensioner där människors åsikter går brett isär, som sådant som rör kultur och religion och dess inverkan på samhället. Är detta saker som politiken ska lägga sig i eller inte? Hur göra avvägningar mellan allas behov och önskningar?

Alla de här svårigheterna har vi blivit väl medvetna om i Medborgerlig Samling efter att ha knådat dessa frågor i flera år. Inte ens inom vårt relativt lilla parti blir vi helt överens. Hur svårt är det då inte inom ett stort parti som Moderaterna? Dessa värderingsfrågor är inte något som går att gena runt med en Integrationskommission, hur flashig den än är i sammansättning. Notera att även de i kommissionen förstås kommer att tycka olika om de ombeds tycka till om vilken politik Sverige behöver. Att inneha kunskap om något ger inte automatiskt vissa åsikter.

Förhoppningen att en sån här kommission, hur mycket input den än har från en ”objektiv” expertgrupp, ska göra att det finns förslag att klubba igenom i riksdagen om ett år, är i värsta fall okunnigt, i bästa fall bara ett billigt PR-trick.

Det Moderaterna råder skriande brist på är inte expertstöd eller fakta, utan en tydligare ideologisk kompass, bättre gräsrotskontakt och framför allt mer ryggrad för att stå på sig för något överhuvudtaget. För att ändra det behöver partiets interna kultur, ledarskap och hur dess medlemmar tillåts påverka partiets utveckling, adresseras. Hur ofta talar Moderaterna, eller för den delen andra partier, om vad deras medlemmar vill? Det är ju faktiskt en medlemsstyrd organisation. Eller ska vara i alla fall.

Förändring är smärtsamt, men Moderaterna har fortfarande mycket sådan kvar att göra för att få ordning på var partiet står egentligen politiskt. Så länge detta inte görs kommer ängsligheten att fortsätta och det blir omöjligt att sätta ner foten i svåra frågor som rör migration och integration. Reinfelds ande finns där alltjämt och svävar över partiet.

Integrationsfrågorna kommer alltså inte någon snabbt arbetande kommission tillsatt av Moderaterna lösa för varken Moderaterna själva eller för Sverige som helhet.

För att det ska hända något nytt på integrationsområdet behövs partier och politiskt aktiva som vågar dyka ner i och ta de svåra diskussionerna både internt och externt med andra partier och till slut landa i en ny riktning. Allt annat är bara substanslöst fluff och posering.

Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen

Invandringen till Sverige har förändrat landet och kommer att göra så än mer framöver. Ändå diskuteras dessa frågor bara högst ytligt inom politiken. Svåra frågor om hur vi ska klara leva med varandra och komma överens i samhället, eller hur den stora segregationen kommer påverka landet på sikt, har ännu inte blivit föremål för diskussion. Jag tog upp en del kulturella aspekter i mitt blogginlägg förra veckan, Underskatta inte Sveriges trauma, och fortsätter nu på detta tema.

Eli Göndörs tankeväckande bok Religionskollision som handlar om integration/assimilation lyfter fram en intressant aspekt som jag inte hört talas om i många sammanhang; att resultatet av invandringen till ett land också beror på vilken kultur den grupp som flyttar dit har. Då menas inte bara från vilket land de kommer eller vilken religion de har, utan också om de är vana vid att vara i minoritet eller majoritet i ett land.

Minoritetsvana invandrargrupper är vana vid att smälta in men ändå samtidigt behålla sin kultur och traditioner i privatlivet. Framför allt ställer de inte stora krav på att omgivningen där de befinner sig, ska anpassa sig till dem. Majoritetsvana grupper gör däremot det. Här hamnar en stor del muslimska grupper.

Göndör tar exempelvis upp att män från vissa kulturer har svårt att ställa om från majoritet- till minoritetsposition om de emigrerar. Denna omställning kan ta sig destruktiva uttryck. Vissa kulturella sedvänjor kan till och med förstärkas i Sverige jämfört med personernas hemland. De som är vana vid patriarkala strukturer där mannen är familjeöverhuvud, kan bli ännu mer kontrollerande gentemot kvinnor, vilket vi också har sett.

Det som tas upp i boken säger mig för det första att för att ta ställning i migrationsfrågor räcker det inte att beakta invandringens volymer, man behöver också gräva djupare i vad den kan föra med sig i form av värderingar och kultur. Invandrades synsätt är också viktig när det handlar om bemötandet gentemot dem ur ett integrations/assimilations-perspektiv.

Det är alltså inte någon självklarhet att invandrade ställer en massa krav på det land de kommer till. Kanske låter det som en banal och självklar insikt, men jag tycker mig se tendenser hos de politiska makthavare som styrt under de senaste årtiondena, att tro just det. Politikerna verkar redan från start ha bestämt sig för att invandrade kommer att ställa krav och att Sverige som land därför måste anpassa sig. Sverige är redan så inne på att anpassa sig så att det görs redan ens innan det kommer krav.

En fråga Göndör tar upp särskilt är vad som händer när majoritetsvana möter andra majoritetsvana, som när majoritetsvana invandrargrupper möter majoritetssamhället i Sverige. Hur reagerar dessa på varandra? Hur ska man hantera den från befolkningens sida? Hur är det på politisk nivå?

Jag skulle säga att inspel från politiskt håll i frågor som rör den problematiken är nästan helt frånvarande. Visst tangerar man det i enskilda frågor om hedersvåld, polisens kapacitet, när det byggs ännu en moské eller när burkinis dyker upp i våra sportaffärer. Man ser däremot inte dessa situationer eller händelser i ett större perspektiv, som en del av ett sammanhang.

Användning av ordet anpassning (av någon till något) försöker undvikas till varje pris inom politiken när det talas om invandring, trots att det alltid kommer att ske sådan, må den vara passiv eller aktiv. Det är som om politikerna hoppas att deras agerande på något magiskt vis skulle göra att ingen skulle behöva anpassa sig och det vore möjligt att alla blir nöjda samtidigt. Så är det förstås inte.

Med tanke på den undfallenhet, närapå undergivenhet, som politikerna uppvisat i kulturella frågor relaterade till invandring, så är frågan om Sverige överhuvudtaget kan liknas vid ett ”majoritetssamhälle”, dvs som ser sitt eget sätt att värdera och göra saker på, allt det som ligger till grund för lagar och samhällets funktion, som positivt. Snarare har politiska beslut tagits aktivt för att gynna hitflyttade gruppers särart och kultur med bidrag och särbehandling.

Sverige, baserat på politikernas agerande, beter sig nästan som en minoritetsgrupp – om än stor – som ska följa de nyinflyttade och bara acceptera som det blir här när de andras värderingar och viljor styr. Här tror jag att den större delen av det politiska etablissemanget är på kollisionskurs med befolkningen.

De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa.

Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?

MED – en förening för opinionsbildning eller ett politiskt parti?

GÄSTINLÄGG.

Vad är Medborgerlig Samling (MED) egentligen – och vad vill vi vara? Det är dags att ställa frågan efter att vi genomfört den första riktiga valrörelsen.

Resultatet i valet blev inte vad vi partiaktiva hoppades på. Därför är nu tid för självrannsakan och öppen diskussion. Om MED ska bli en verklig politisk kraft och fylla en funktion behöver vi förstå var vi befinner oss idag. Utifrån det kan vi lägga ut färdriktningen och tillsammans arbeta framåt.

MED har i valrörelsen haft som slogan ”Sveriges nästa riksdagsparti”. Det beskriver en ny politisk kraft som vill in på scenen och ta plats. Ett parti som bildats i kölvattnet av en borgerlighet som efter valet 2014 lämnade walkover till vänstern. Som även förstod att Sverigedemokraternas starka framväxt var en reaktion på de övriga partiernas oförmåga att hantera aktuella samhällsfrågor – inte en följd av att svenska folket blivit rasistiskt.

I detta finns ett politiskt utrymme. Det finns en stark önskan hos många i Sverige om något nytt. MED har på ett par år byggt upp en organisation med 3 000 medlemmar och fått ett enormt genomslag på sociala medier. Detta gav de etablerade partierna skrämselhicka och vi blev attackerade av motståndare från alla håll. Att denna styrka sedan inte avspeglades i valresultatet beror enligt min mening inte på att sociala medier skulle sakna betydelse, alls icke, utan på osäkerhet om vad MED faktiskt var för något.

MED fick mandat i tre mindre kommuner. Det var bättre än inget men klart sämre än vi förväntade oss. Vi har fått mycket erfarenhet och träning, men det vi presterat hittills räckte uppenbarligen inte när det gällde. Hur ska vi då kunna mobilisera och organisera oss för att det ska lyckas nästa gång? Finns det förutsättningar? Finns viljan och engagemanget?

Jag anser att MED nu behöver definiera sitt uppdrag. Vad är egentligen syftet med att MED finns?

Att vara ett politiskt parti handlar om att människor går samman för att utöva makt inom demokratins ramar. Hela idén med ett parti är att ställa upp i val, få röster och därefter förvalta dessa röster så bra som möjligt. Utan röster och därmed sammanhängande politiskt inflytande fyller partiet ingen funktion, inte som parti i alla fall.

Vi kan jämföra med ett par andra politiska projekt. Klassiskt Liberala partiet är också ett litet parti. Deras framgångar i val har varit obefintliga. De fortsätter dock med någon form av verksamhet som några tusen människor uppskattar. De för fram idéer och förslag och initierar en diskussion kring dessa, vilket i dagens digitala värld kan snappas upp av de etablerade partierna och på så sätt kan de påverka politiken. Men deras utsikter till direkt politisk makt är ytterligt små. Frågan är om de ens är intresserade av det. De trivs bra i varandras sällskap och stimuleras av det intellektuella utbytet.

Kristna Värdepartiet är en utbrytning ur KD. De är mer renläriga ideologiskt och har en starkt värdekonservativ ideologi. Deras utsikter att nå riksdagen är också väldigt små. De tycks ändå nöjda med att lyfta fram och propagera för sina profilfrågor. De drivs av en ambition att göra rätt och det skapar en känsla av mening för dem.

Exemplen är inte slumpmässigt valda. Det ena är liberalt och det andra konservativt. Den givna frågan blir då om MED utgör den perfekta mixen mellan dessa två? I så fall kommer vi att ha många nöjda och glada medlemmar, trivas i varandras sällskap, men aldrig nå direkt politiskt inflytande.

På ett sätt är det begripligt om en organisation utvecklas åt det hållet. Det är stimulerande att träffa likasinnade vänner. Problemet är att den sortens sammanslutning aldrig kommer att bli ett parti på riktigt.

Vi står nu inför ett vägval. Antingen fortsätter vi som hittills och blir en uppskattad politisk förening. Vi diskuterar liberalkonservatism och hur ruttna de övriga partierna är. Vi skriver debattartiklar och inlägg och kan absolut påverka opinionsbildare och andra politiker. Men vi förblir en outsider i det politiska landskapet.

Alternativt tar vi den genomförda valrörelsen som en god och nyttig erfarenhet. Där partiets tydliga fokus framöver blir att nå makt och inflytande. Där verksamheten framåt handlar om att bygga organisationen starkare och att ta tillvara kraften i den liberalkonservativa rörelsen. Att bli ett framgångsrikt parti på riktigt.

Det första steget är att då att göra klart att MED är mer än de enskilda medlemmarna tillsammans. Partiet behöver agera som ett parti, en organisation, oberoende av vad enskilda individer gör. Ett parti är inte oroligt för att få kritik, för det har inga känslor överhuvudtaget. Tvärtom är kritik och diskussion kärnan i politiken och varför olika partier finns till.

När en Mellin eller Hadley-Kamptz, eller en Helmerson eller Ramberg försöker klumpa ihop MED i en brun oberörbar sörja, så ska vi aldrig vara defensiva eller känna oro. Vi ska aldrig acceptera den typen av utfulning och epitet. Det är de som agerar antidemokratiskt, det är de som ska skämmas för sina påståenden. För vad är att hindra ett demokratiskt parti från att agera på lika villkor som övriga partier? Svar: Odemokratiskt.

Om vi kommer över denna mentala tröskel – från en förening av politiskt intresserade till att bli ett riktigt parti – så har MED förutsättningar att bli en maktfaktor som övriga partier och opinionsbildare tvingas behandla med respekt. Konkret och sammanfattat innebär detta:

  • Att alltid försvara partiet. Vad enskilda medlemmar gör eller säger är ointressant. Det enda som räknas är hur partiet agerar.
  • Att försöka hindra eller fula ut MED är precis lika odemokratiskt som när AFA hindrar Liberala ungdomsförbundet. Vi ska aldrig diskutera detta i sak. Den som kommer med sådana påståenden är inte demokrat. Punkt.
  • Att de politiska programmen är till för partiet och inte tvärtom. Partiet är inte till för att arbeta fram utmärkta politiska program, utan för att utöva demokratisk makt enligt medlemmarnas och väljarnas uppdrag.

Inleder vi ett arbete med ovanstående inriktning finns möjligheter att nästa val blir ett stort genombrott för MED.

Daniel-Claesson_jpg

 

Daniel Claesson

Medlem i Medborgerlig Samling, tidigare politisk sekreterare och pressekreterare hos Moderaterna

 

Fyra år till med barn vid ratten

En vecka före valet twittrade Mikael Damberg (S) en bild på sig själv ätande popcorn och texten ”Äntligen! Om en kvart håller Annie Lööf pressträff om värderingar. Jag har bänkat mig i Åre med popcorn, ser så mycket fram emot att äntligen få svar på det vi alla undrar: kan C tänka sig att släppa fram en moderatregering som tar stöd av SD?

Sällan har väl något så litet inlägg fångat samtiden så väl. Det kunde vara komiskt om det inte vore för detaljen att Damberg är landets näringsminister.

Den gångna mandatperioden har det krävts en kraftansträngning att klara av att stå ut med nyhetsrapporteringen från politiken. Fadäser efter fadäser. Inte ens bara pinsamma misstag, utan medvetna ageranden från landets högsta makthavare.

Infantiliteten breder ut sig. Vi kan titta tillbaks på det ”smartaste bästa tjejgänget”, som ministrarna kallade sig själva i en tweet som de lade ut från sin tjejträff den kväll då alla ministrar tackat nej till att delta i en viktig debatt i SVT. Utbildningsminister Gustav Fridolin blev (ö)känd för sina handhjärtan. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke hävdade ”feministiska kamp” på Instagram genom att iklä sig knytblus, men slog ifrån sig efter kritik att det inte hade något med svenska akademins Sara Danius att göra. Flera andra ministrar poserade med schalar, även manliga ministrar. Schal alltså, som ska föreställa knytblus. Ett mäktigt vapen – eller tomtebloss till symbolhandlingar som vem som helst kan göra? Åtminstone är det en bra omdömesmätare på seriositet. Här slog den i botten.

Resultatmässigt då? Under mandatperioden har lagrådet gett regeringens lagförslag extremt hård kritik, till exempel angående den så kallade ”gymnasielagen” för ensamkommande. Men det har regeringen struntat utan kör på ändå. Totala skygglappar skymde politikernas sikt inför den stora migrationsvågen 2015 och det behövdes panikbromsning. Haverier som Transportstyrelsen hanterades med diverse bortförklaringar.

För att vinna en kamp gör man med fördel om spelplanen så att den gynnar en själv maximalt. De politiska makthavarna förstår inte längre vad kompetens och hederlighet faktiskt betyder. De saknar både idéer och mod. Inom politiken har därför diskussionerna om svåra vägval och konkret politik ersatts med hävdande av tomma floskler som ”humanism”, ”medmänsklighet”, ”allas lika värde” och barnsliga markeringar om vem som får vara med och vem inte. Nationella satsningar på några miljoner basuneras ut som världsomdanande och media sväljer det. Och just nu pågår de sociala maktlekarna inför det fortsatta skolarbetet, förlåt regeringsarbetet. Vem är fin nog att få göra grupparbete med vem?

Politiken har blivit en arena för lek, där ansvar innebär en sorts frikort snarare än det svåra och tunga som det borde innebära. Kader av kommunikatörer och PR-folk avlönade med våra gemensamma skattemedel står bakom politikerna och har i uppdrag att tillse att den stora massan har en bild av partierna och politikerna som seriösa, så att politikerna får leka vidare i lugn och ro.

Vi verkar få behöva bereda oss för en ny mandatperiod där landet styrs av barn. Och medan denna cirkus pågår så puttrar bakom den fina fasaden starten till en ordentlig ekonomisk kris för landet.

Det är inte lätt att vara optimistisk.

Almedalsveckan 2018 för Medborgerlig Samling

Här kommer lite dokumentation från sommarens politikervecka i Visby på Gotland, den så kallade Almedalsveckan, som hölls mellan 1- 8 juli.

2018 var inte ett år då ”alla rekord” slogs igen när det gäller antal föredrag och deltagare o.s.v. Mättnad håller på att uppstå. Det är inte lika roligt längre att medverka då det inte går att hitta någonstans att bo utan ockerpriser. Inte heller lyckas man hitta någonstans att hålla något event för en rimlig penning.

Almedalsveckan pågår i hela åtta dagar. Det är för länge. Ingen orkar hålla på så länge. Redan nästa år kan det dock bli förändring. Om något parti åker ut ur riksdagen blir veckan kortare eftersom varje riksdagsparti har en dag. Hm, det har dock inte slagit mig att om något nytt parti kommer in och inget parti åker ut, så blir det plötsligt en till dag. Fast jag undrar om inte praxis kommer att ändras på något sätt när det gäller dagarna om det skulle ske.

Om man tittar på det utåtriktade arbete de politiska partierna sysslade med, så skulle jag beskriva deras agerande: avvaktande. Jag tyckte mig se en ängslighet i deras tal och utspel. Inget parti vågade sticka ut eller göra något annorlunda. Man spelade på säkra kort för att så långt det var möjligt undvika att göra bort sig. Liberalerna var ändå lite roliga att se för att de fokuserade så mycket på EU. Det var udda och gjorde åtminstone att de skilde ut sig. Någon valvinnare tror jag deras strategi inte är.

Medborgerlig Samling (MED) var förstås på plats under hela veckan, men vi MED:are bytte som vanligt av varandra. Jag var där från söndag till fredag och sov som vanligt i tält. Övriga sov på olika ställen men de flesta i en lägenhet upplåten av en medlem i partiet.

Vi hade i år vårt största schema hittills, med torgmöten varje dag antingen vid Hamnplan eller Donners plats, utfrågningar i vårt tält, boksigneringar (med Lars Åberg, Helena Edlund och Katerina Janouch) och kommentarer om partiledartalen på kvällarna. Vi filmade våra events och torgmöten. Det blev 23 stycken livesändningar. Dessa finns att se på Medborgerlig Samlings Facebook-sida. Här är ett några länkar direkt till dessa:

Vissa MED:are jobbade med att sätta upp och ha hand om vårt tält nere vid ”Kallis”, nära DN-tältet, dela flygblad och prata med folk. Andra pratade på torgmöten, filmade eller hanterade sociala medier. Det blev naturligtvis en massa möten och för Ilan en del intervjuer. Jag själv träffade bland annat Aron Flam för första gången och pratade en del med Jens Ganman. Allt är väldigt kaosartat under veckan. Man får inte ha för tajt schema för att ha tid med det spontana.

Under veckan så går man och lyssnar på olika föredrag, utfrågningar och annat. Jag bloggade om ett par saker som rörde public service som jag gick på.

Jag brukar hänga en del hos FPA Almedalen (försvarspolitisk arena), men i år hann jag inte med det. Dock blev jag varse på torsdagen när jag sprang på Patrik Oksanen (som jag träffat just där för första gången för några år sedan) att det inte hade blivit något FPA Almedalen i år för att lokalhyran var för dyr. Tur i oturen för min del, men synd för besökarna. Det har varit en mycket viktig och bra mötesplats med många intressanta föredrag, seminarier och utfrågorna när det gäller krisberedskap och försvar.

En rolig sak med Almedalen är att vi i partiet får ses på riktigt, inte bara på nätet. Man hinner ha en del skoj också mellan aktiviteterna och alla ”måsten”.

Solnedgången från Visby strand är magnifik, men detta år så höll den på ovanligt länge under flera kvällar. Så här såg det ut en kväll ungefär klockan 12 på natten.

IMG_3304

För övrigt vill jag bara tillägga om stövlar: Om man campar så campar man. Då ska det inte vara snyggt utan praktiskt, även om det råkar vara sommar och sol.

IMG_3399