Sveriges osunda bidragskult

I dagens Sverige kan man få stöd och bidrag från våra skattemedel för nästan allt: För den särskilda grupp man tillhör, för att bedriva näringsverksamhet, för sin hobby, för att lära sig något, skapa, fixa ett event, utöva sin tro, påverka samhället, stötta andra, informera andra, nätverka, ja praktiskt taget även för att sitta och fika tillsammans med någon.

Att använda skattepengar för välgörande ändamål handlade från början om att stödja dem som hade svårt att överleva annars. I vår tid har denna i grunden goda tanke löpt amok och bidrag och stöd blivit en självklarhet att dela ut och ta emot för allt som kan ses som positivt på något sätt.

Den bidragskultur som blivit resultatet av detta är negativ för Sverige och måste backas tillbaka. I detta inlägg tar jag upp olika aspekter kring bidrag och problematiserar hela företeelsen.

Bidragen ett sätt för politiker att rättfärdiga sin egen existens

Bidragen har blivit bland de viktigaste verktygen i politikernas verktygslåda. När de vill visa att något visst samhällsområde eller en fråga är viktig, så ”satsar” de en påse av våra pengar. Det leder ofta till en ny samling bidrag som ska delas ut från kommuner, regioner, EU, statliga myndigheter, eller från andra aktörer som hanterar skattepengar.

Detta ger politiker ett snabbt och enkelt sätt att visa sig handlingskraftiga. Redan när bidragen har delats ut, så är uppdraget i princip utfört. Uppföljning och utvärdering är en pliktskyldig formalitet som inte ges någon större uppmärksamhet eller eftertanke, förutom om några envisa journalister lyckas att gräva fram något spektakulärt haveri. Även om det händer ifrågasätts sällan hela systemet, utan endast det enskilda fallet.

Bidragen delas ut med en uttalad förhoppning att de ska lösa samhällsproblem och göra samhället bättre på olika sätt, men sällan infrias dessa förhoppningar, i den mån någon alls intresserar sig för resultatet. Ofta blir slutsatsen att det är svårt att ta reda på om bidragen faktiskt gör någon positiv skillnad. Och visar det sig att resultaten verkar skrala, så kan man alltid försöka åtgärda det med ännu lite fler bidrag. 

När omfattande bidragsutdelning är verktyget för politiker att använda, blir problemet för politikerna att ”lösa” snarare vem som får pengar och hur mycket, i stället för att se till att det offentligas grundläggande kärnuppgifter fungerar, som skola, vård och rättskipning.

Fördela bidrag rättvist är en omöjlig uppgift

En vilja finns förstås att fördela bidragen rättvist, men det är en utmaning som heter duga. Vissa invånare har aldrig sökt, och kommer aldrig att vara med om att söka några bidrag, medan andra lever på att hela tiden söka nya. Existensen av bidrag gör att föreningar och nätverk skapas enbart med syftet att håva in skattepengar. Utdelningen snedvrider också den viktiga konkurrensen mellan personer, föreningar och företag.

Att försöka se till att dessa pengar inte missbrukas, går till fuskare, till våldsbejakande extremister eller andra som motverkar sådant som demokrati och jämställdhet, är också viktigt. Men från god intention till fungerande praktik är det långt.

Vilka kriterier som organisationer eller trossamfund behöver följa för att kunna få del av våra skattepengar, har debatterats och knådats i många år. Nyligen kom regeringen med förslag till förtydligade så kallade ”demokrativillkor” för att dessa ska kunna få motta statsbidrag. Lite kortfattat ska de som uppmuntrar till våld, tvång eller hot, som diskriminerar individer eller grupper, eller på annat sätt bryter mot principen om alla människors lika värde, inte kunna få stöd.

Från regeringens presskonferens.

Sannolikheten är dock låg att dessa nya villkor kommer att göra någon större skillnad. För svårigheten ligger fortfarande i hur det ska gå att granska, bevisa och bedöma om olika organisationer uppfyller kraven eller inte. Vad betyder det rent konkret att värna ”människors lika värde”? Hur mycket ska staten följa och granska föreningarnas verksamhet och även aktiva personer i dess närhet, för att kunna avgöra om villkoren följs? Sådant borde staten snarare inte syssla med alls.

Att låta kontroll och granskning av bidragsmottagarna och vad de gör med pengarna gå mot oändligheten är således heller ingen bra lösning, även med tanke på att det förbrukar mycket skattepengar.

Dragkamp om andras pengar

Bidragen är tänkta att vara ett stöd för samhället, men skapar splittring. Att samla ihop människors pengar med tvång i form av skatt leder till en samhällelig dragkamp om pengarna. Det skapar konflikter och göder offerkultur. Det blir en tävling om vem/vilka det är som är svagast och därmed har störst rätt till andras pengar.

Bidragen har blivit så etablerade att många idag argumenterar för att det är en rättighet att ta del av dem. Motsatsen, att minska eller ta bort bidrag, är därmed att betrakta som en frihetsinskränkning, exempelvis föreningsfriheten. Detta sätt att resonera vänder helt på innebörden av frihet. Att frihet skulle betyda rätt att ta andras pengar med tvång och leva på dem, är ett orwellskt tankesätt. Det kan endast leda till mer verklig ofrihet och i slutändan kommunism och förtryck.

Ju brokigare ett samhälle är, desto viktigare är det att invånarna har lika rättigheter och att staten med sin makt inte inrättar system där den ger vissa människor och grupper fördelar och andra nackdelar.

En bidragsberoende nation

Det finns alltså en hel del problem förknippade med alla dessa bidrag. Det allvarligaste är dock att de gjort hela landet ”bidragsberoende”. Vi har skapat en bidragskult i Sverige. Allt kretsar kring bidrag.

Sverige plöjer ner skattepengar i en bidragskarusell. Förvisso skapas det jobb av allt detta, men som inte tillför mycket till landets konkurrenskraft och utveckling. I processen tappar våra pengar i värde.

Inga av riksdagspartierna ifrågasätter den destruktiva bidragskulturen

Nog för att vi behöver ökad sammanhållning i Sverige, men önsketänkandet som de stora bidragssystemen omgärdas av, är inte rätt sak att samlas kring. Det är beklagligt att inga av riksdagspartierna ifrågasätter den destruktiva bidragskulturen i någon nämnvärd omfattning.

Invånare i Sverige måste bli bra på annat än att söka och dela ut bidrag från skattepengar. Driftighet måste löna sig och de bästa idéerna, organisationerna, företagen och så vidare få genomslag, i stället för att de mindre bra hålls vid liv av det offentliga.

Bara för att saker är viktiga eller bra behöver de inte finansieras via skatter. Att inte ta in lika höga skatter betyder inte att pengarna slösas bort, utan att de människor som tjänat ihop pengarna får bestämma vad som är viktigt för dem och vad de därmed vill lägga sina pengar på. Samarbete mellan människor kring olika saker kräver inte en stat som mellanhand.

Vi måste lyfta blicken från detta gytter av bidrag och problematisera detta som påstås handla om välvilja och samhällsförbättring. Det är inte bidrag från staten som skapar välstånd. Snarare är det välstånd som ger möjlighet att dela ut några bidrag alls.

3 kommentarer på “Sveriges osunda bidragskult

Add yours

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Starta en blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: