Sverige har höga skatter, om man jämför med många andra länder. En del av skattepengarna går till viktiga gemensamma angelägenheter så som polis, vägar och sjukvård. Men det finns också pengar som inte kommer medborgarna till nytta, på grund av exempelvis slarv, inkompetens, naivitet eller fusk. Här skriver jag om skattepengar som går till att försöka påverka vad vi ska tycka och tänka, vilket jag anser är fel.
Texten nedan är en återpublicering av ett inlägg som skrevs för Världen Idag.
Myndigheter måste bedriva en hel del informationsarbete. Under pandemin behövde vi få information om vilka regler som gällde i olika sammanhang. Det måste också finnas hemsidor där det framgår hur man ansöker till skolor, söker bygglov o.s.v. Men det finns också annan typ av kommunikation, som försöker påverka oss, vilket inte ligger i det offentligas uppdrag.
Skattepengar för att köpa sig förtroende
Skattepengar används till att försöka ställa våra politiska makthavare i god dager. EU-kommissionen har exempelvis försökt att visa hur viktigt EU är genom att lägga nära 70 miljoner euro på att göra reklam för unionens coronafond, den som också kallas återhämtningsfonden eller mer officiellt: Next Generation EU.
Länderna i EU hade redan sjösatt egna återhämtningspaket, men EU ville klämma sig in ändå med en enorm fond bestående av lånade pengar, för att sedan kunna håva in gillanden genom att visa upp det man gjort. Det blir ett sätt för dem att ”köpa” sig förtroende, för våra pengar.
Propaganda för vissa politiska åsikter
Offentliga instanser kan också försöka påverka vad vi ska tycka i politiska frågor. Ett exempel på det är kommunikationen från biståndsmyndigheten Sida.
Sida delar ut cirka 150 miljoner kronor varje år till olika aktörer i civilsamhället för att de ska berätta om det internationella biståndet och dess resultat. Vad biståndet går till måste självklart vara transparent för medborgarna, men här finns en gråzon där informationen kan glida över i propaganda.
Information från aktörer som har ett intresse i att biståndet fortsätter att delas ut, kommer naturligtvis ställa biståndet i så god dager som möjligt. Att Sida har som mål att hålla uppe biståndsviljan hos befolkningen säger också myndighetens generaldirektör rakt ut. Myndigheten arbetar således för mer finansiering till den egna verksamheten. Det borde inte Sida göra.
Även om det skulle finnas en majoritet för ett stort statligt bistånd, så är det inte rätt för en myndighet att propagera för det. Nivån på biståndet är något som människor kan tycka olika om och som ska debatteras och beslutas demokratiskt.
Ideologiproducerande myndigheter
En annan variant av påverkan på befolkningen utgör ideologiserade myndigheter, som exempelvis Jämställdhetsmyndigheten (Jämy). I hela sin verksamhet reproducerar den en särskild syn på kön och jämställdhet, närmare bestämt att det handlar om maktordningar. Vi människor ses som oskrivna blad och biologi tonas ner. I praktiken blir det en uppfostringsmyndighet som ska styra befolkningen till att omfamna ”rätt” ideologi.
Ska en myndighet ha i uppdrag att arbeta för ökad jämställdhet, så behöver den förstås bestämma sig för vad det innebär och vilka problem som den därmed ska ta sig an. Att åtgärder kommer att ge uttryck för värderingar och åsikter, det går inte att komma ifrån. Men det måste finnas en medvetenhet om problematiken och en balans så att det inte går för långt.
Staten ska inte lägga sig i den fria åsiktsbildningen
Det är lätt att inta en förlåtande inställning till åsiktspåverkan från det offentliga så länge de åsikter och synsätt som förmedlas stämmer överens med våra egna. Men fler borde reagera, eftersom det nästa gång kan handla om helt andra åsikter. Är det lika acceptabelt då?
Kommunikation för att påverka vad befolkningen ska tycka och tänka innebär inte bara ett slöseri med pengar. Det är också moraliskt fel och stör den fria åsiktsbildningen.
Det behövs en samhällsdebatt om vad som är lämpligt att våra myndigheter gör och vad våra gemensamma medel används till. De som hanterar dem bör känna ett stort ansvar, tänka på vilka uppdragsgivarna är och vad som är bra för dem. Annat är att bryta ett viktigt förtroende.
Det är vi medborgare som ska styra staten – inte tvärtom.
Josefin Utas blogg 
Reblogga detta på ulsansblogg.