EU

En etablissemangets tillställning och union (EU)

Med anledning av att det nyligen var 100 dagar kvar till EU-parlamentsvalet anordnade tre tankesmedjor och EU-kommissionen i Sverige en utfrågning och debatt mellan de partier som finns representerade i EU-parlamentet idag. Inramningen till debatten satte bilden av en etablissemangets tillställning. Ordagrant:

”Vi tycker, och många med oss, att det är ett viktigare val än någonsin till EU-parlamentet den 26 maj. Många pekar på att det här är ett val, eller en styrkemätning, mellan nationalistiska krafter och krafter som står för internationellt samarbete, EU-samarbete, och vi ser en liknande debatt faktiskt också på global nivå där vi ser nationalism och protektionism som står emot internationellt samarbete och tron på ett multilateralt regelverk”.

Narrativet är välbekant. Tydligen var det viktigt i sammanhanget att markera att det här handlar om vi och dom. Om man förutsätter att nationalisterna som omnämns inte utgörs av dessa arrangörer, så är tillställningen anordnad av ”oss”. Exakt vilka dessa luddiga andra är, ”dom”, kan man undra. Var det något parti som skulle delta här i debatten? Som åhörare skulle du i alla fall veta att om du tänkt något som liknar EU-skepticism så befinner du dig nu på fiendemark.

Anordnarna, dvs tankesmedjorna Timbro, Arena Idé och Fores, har förstås aldrig varit särskilt neutrala, men EU-kommissionen? Den som inledde på detta sätt var Katarina Areskoug Mascarenhas från EU-kommissionen. Vem representerar hon egentligen i det här sammanhanget? Är detta EU-kommissionens syn? Sveriges regerings? Eller är det hennes egen?

Kommissionen är visserligen en del av EU, men inget säger att EU-kommissionen bara arbetar för dem som tycker vi ska maximera samarbetet i EU när det gäller precis allt. Kommissionen jobbar väl för hela EU? Inom EU:s länder finns olika åsikter i sakfrågor men också olika åsikter i synen på unionen som helhet. Människor kan vilja ha mer av federation eller de kan tycka att mer makt ska flyttas tillbaka till medlemsländerna.

Någonstans kan man tycka att åtminstone denna instans i EU, inför ett EU-parlamentsval, skulle anstränga sig för att vara neutral eftersom den jobbar på uppdrag av hela befolkningen i Europa. Men som vanligt är partiskhet inget problem – så länge det är ”rätt” åsikter det handlar om.

Efter denna inledning trodde man att debatten skulle kretsa kring ovanstående tema och handla om demokrati, synen på EU och sådana områden som gjort att EU-skepticismen växer:  Överstatlighet och unionens utveckling, integritetsfrågor, säkerhet och migration. Så var det dock inte.

Jag gissar att tankesmedjorna hade fått välja sina områden och att det därför blev tre paneldebatter: 1) miljö/klimat (från Fores) 2) ekonomi (från Timbro) 3) arbetsmarknad (från Arena idé). Eftersom det var nio partier inklusive Feministiskt initiativ, så hade man tre politiska kandidater i varje panel. SD fick så klart diskutera miljö/klimat med MP och C. Hade jag varit arrangör hade jag låtit, tvingat, alla partier att diskutera de frågor de inte har som huvudfrågor.

Jag reflekterade över att ingen eller i alla fall mycket få, tankesmedjor sysslar med demokratirelaterade frågor och de frågor jag nämnde ovan som är de mest brännande just nu, både på EU-nivå och nationellt i Sverige. Frågor som är verkligt angelägna för befolkningen. Däremot har många andra områden och frågor sina lobbyister och det var det man såg i denna hearing.

Sättet att rama in debatten på är inte direkt rätt sätt för att bygga förtroende för EU hos människor i gemen, särskilt inte hos EU-skeptiker. Det späder bara på synen på EU som en elitens union, långt bort från medborgarna. Jag gissar dock att EU-skeptikerna inte bevistade denna tillställning i centrala Stockholm en vardag. Här befann sig opinionsbildarna och tyckarna, de som befinner sig i denna lokala ”bubbla” och har sitt levebröd från EU eller politiken.

Även om det inte var mycket demokrati- och maktdelningsrelaterat i debatten, så snuddade man vid det ett antal gånger. Bland de mest intressanta inläggen som ändå gjordes, var ett som gjorde precis i slutet, under slutkommentarerna efter en runda med ja- och nej-frågor till kandidaterna. Peter Lundgren, som representerade SD sa följande:

”Nu har vi hört alla floskler nästan hela raden här om högerpopulism och nationalism och det ska bekämpas och demokratin håller man inte speciellt högt. Det är ganska många människor som till exempel har röstat på mitt parti. Och de människorna respekteras inte, överhuvudtaget. Det heter bara att de ska tryckas ner. De ska tryckas tillbaka. Det är människor som är oroade för sin vardag. Det är människor som inte vet hur de ska få sitt liv att fungera. Och dem kränker ni faktiskt, mer eller mindre, genom att stå och tala om för dem att de praktiskt taget är dumma i huvudet, som har lagt sin röst på oss. Det har varit så länge i debatten och jag accepterar inte att man beter sig så. För vill man kalla sig en demokrat, då accepterar man också att det finns människor som inte delar ens åsikter. Men många av er från de etablerade partierna har hamnat i den situationen idag: Delar man inte era åsikter, då är man en populist och en nationalist”.

Det hade varit intressant med ett bemötande på detta, men Katarina Areskoug Mascarenhas bröt in och sa att ”jag tror vi stänger den debatten, bara för att säga är att tanken är att alla partier ska komma till tals, det är därför vi har de här debatterna, alla har samma chans att svara på frågorna och presentera sin politik”. Sedan var också debattiden slut och jag gick därifrån med en lite besk eftersmak.

Annonser

Allvarligt läge för EU-gemenskapen

Ända sedan folkomröstningen om EU har jag varit skeptisk till EU-bygget. Att tvinga ihop människor, länder eller andra enheter som är olika i kultur, tradition, ekonomi mm är högriskprojekt.

Jag tror att stora projekt måste vara väl förankrade bland människor som berörs av dem för att utkomsten ska bli positiv. De ska växa fram på ett strukturerat och hållbart sätt. Samarbete ska ske på vissa enstaka områden där kompromisser kan göras. Detta kan sedan utvecklas vidare i långsam takt vartefter länderna och människorna förändras och växer ihop. Så här var det inte med EU.

Det var stora vackra ord. Det gick fort. De som vurmade för EU-gemenskapen allra mest var de högt uppsatta, politiker, de med mycket makt och eller pengar. Eller de som bara hoppades och drömde om upprättandet av något stort och historiskt.

När jag var på studiebesök i Bryssel blev det påtagligt hur långt avståndet mellan ländernas befolkningar och EU-bygget är. EU är något ovanför de flestas huvuden. Man förstår inte vidden av det, av byråkratin, av den så kallade demokratin. De människor som är på plats och jobbar där blir däremot fort frälsta. Det var uppenbart.

När det nu är skarpt läge är EU inte den garant för säkerhet och trygghet som förhoppningen med unionen var.

Jag kommer så väl ihåg invändningarna mot EG (som även jag hade) som handlade om skapandet av ett ”fort Europa” som gör tydliga gränser mellan EU och resten av världen. Nu ser vi hur det blev. Visst såg vår omvärld annorlunda då än den gör nu. Men det går inte att påstå att det var en lugn fredlig värld utan problem och att det saknades risk för konflikter i Europas närhet så att man kunde bortse från risken när man planerade för framtiden.

Istället för att fokusera på det verkligt viktiga och skapa en måttfull och flexibel organisation för att kunna agera med kraft i EU-gemensamma angelägna frågor så som miljö, migration och att kunna hantera säkerhetshot, har EU satsat på att bygga stora subventionssystem för jordbruk, forskning med mera, för att på så sätt ”köpa sig” lojalitet från länderna som ingår i den. Det har pillats i småfrågor, reglerats och en mycket större del än vad de flesta tror av de lagar och regler vi har i Sverige, beror på att det bestämts i EU att så ska det vara.

För att knyta ihop länder med varandra och få det att hålla krävs att det finns en stor tillit länderna emellan. Den här tilliten krymper nu inom EU.

Länderna är på helt olika linje gällande flyktingströmmarna. Länderna med gränser utåt från EU kritiseras av andra länder för att bete sig illa när de enligt överenskommelse ska ”hålla gränsen”. Dublinförordningen har tydligen bara varit något på papper som länderna har valt att följa vartefter man haft lust. Varför har EU byggt system som dess medlemsländer inte tror på och inte vill leva efter? En viktig förutsättning för samarbete är att ingångna avtal hålls.

Sverige är lika god kålsupare som övriga länder och bidrar på sina vis till sviktande tillit. Till exempel har Sverige från att ha signalerat ”alla flyktingar kan komma hit. Inga problem. Alla som säger annat är dåliga människor/länder” gått till att vädja om akut hjälp från EU. En pinsam vändning som skadar förtroendet för landet.

Förutsättningarna i EU-länderna är nu också mycket olika. Vissa länder går bra, andra inte. Grekland är i ekonomisk kris och har krävt nödlån på nödlån. Hur länge kan ett land hållas under armarna av övriga länder? Fler rejält krisande länder kan följa. Till Sverige kommer människor från andra EU-länder och tigger på gatorna här för att de inte anser sig kunna leva och bo i sina hemländer. Hur olika förutsättningar i olika länder klarar tilliten mellan länderna? Var det för att vissa länder ska kunna strunta i att ta hand om sin befolkning som vi gick samman i en gemenskap?