myndigheter

Förlorad kontroll drabbar de hederliga

Jag är ingen psykolog, men jag tycker mig ha observerat ett mänskligt drag som innebär att om man håller på att förlora kontrollen någonstans, så försöker man desperat skaffa sig sådan på annat håll för att kompensera. Jag tycker mig kunna se samma sak även på samhällsnivå.

Alla samhällets institutioner och organisationer, inte minst politiker, försöker förhålla sig till de trender som finns: Ökad brottslighet, ökad oro bland befolkningen, sviktande framtidstro, svårigheter att hantera en brokig befolkning med olika kultur och vanor samt en allt större resursbrist på grund av att befolkningen ökat så snabbt.

Detta har gjort att alla tar i lite extra där de kan, istället för att göra det som är svårt men viktigt och nödvändigt. För det första beror det på att alla vill göra bra och känna att de bidrar. För det andra är människor för fega för att ge sig på svåra fiender, verkliga hot och problem. Gör de något vågat, även om det behövs, så vet de att det kommer få massa kritik som är svår att hantera. Det är tryggare att ge sig på det hanterbara, det harmlösa – och de respektfulla och hederliga personerna.

Politiker som känner att de är på väg tappa kontrollen och inte vet riktigt vad de borde göra, de tar hellre dåliga beslut än inga alls. De försöker kontrollera orden istället för verkligheten och politikerna försöker sinsemellan hålla ihop allt tajtare för att hålla ”kraven” från befolkningen ute (och från oppositionspartiet som bara fortsätter växa, SD). Det blir avledningsmanövrar och enstaka tomtebloss istället för att grotta i de svårare och betydligt viktigare frågorna för framtiden.

Förtroendevalda förespråkar allt fler förbud och mer styrning i banala frågor där den vanlige hederlige medborgaren behöver anpassa sig eller straffas. Exempelvis skärps regler för laglydiga jägares vapen, istället för att lägga krutet läggs där det behövs, nämligen på att få tag på de illegala vapen som används vid brott.

Myndigheter sysslar med kommunikation och reklam och med att anordna seminarier och till exempel utbilda anställda i HBTQ-frågor. Analysera mängden kvinnor och män är enkla saker som ser handlingskraftiga ut. Dessutom tar det fokus från övrigt. Skolor och andra verksamheter som har ordningsproblem skärper de sitt ”värdegrundsarbete”, som självklart inte når andra än dem som redan förstår hur man beter sig. Allt ser ut som ansvarstagande, men är snarare slag i luften eller i värsta fall destruktivt och skapar nya problem.

Även i det civila samhället finns samma tendenser – vi är ju människor allihopa och lever i samma samhälle. När idrottsorganisationer, bostadsrättsföreningar, arbetsplatser med mera ska försöka se ansvarsfulla och handlingskraftiga ut, ofta i en vilja att ändå göra något bra, hamnar de ofta fel. Det blir mer pengar på fluffiga meningslösa värdegrunder, mer styrning av irrelevanta saker, mer byråkrati, regler, kontroller, mer nitiskhet o.s.v.

De människor som saknar skrupler kan lätt navigera sig förbi allt detta, medan snaran dras åt kring vanliga hederliga människor som är vana vid att lyssna, bry sig om andra och som vill göra rätt för sig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg talas det mycket om ”människors lika värde”. I praktiken ser vi snarare motsatsen.

Detta upp-och-ner-vända samhälle som skapats kommer inte att bestå för evigt. Inga vill hur länge som helst vara andras slagpåse eller verktyg för att de ska få känna sig stolta och nöjda.

När polletten till slut trillar ner och människor börjar se denna trend bli allt tydligare och mer spridd, så renderar det nog mest sorg och ledsamhet. På sikt kan det dock omvandlas till kraftfull ilska som kommer att riktas mot någon/några.

Den stora staten utgör ett demokratiproblem

Vi har de senaste åren bevittnat ett antal myndighetshaverier. Det har varit säkerhetsproblem på Transportstyrelsen och Svenska Kraftnät. Jämställdhets-myndigheten och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har, ironiskt nog, haft stora arbetsmiljöproblem. Riksrevisorerna, som alltså leder myndigheten som ska granska andra myndigheter, lämnade sina poster på grund av vänskapskorruption och jäv. Efter sommaren har det visat sig vara problem på Riksgälden.

Dessa exempel är från myndigheter där problem faktiskt har kommit i dagens ljus. Men på hur många andra myndigheter pågår oegentligheter i detta nu som vi medborgare inte vet något om?

I Sverige finns i nuläget cirka 250 förvaltningsmyndigheter. Att klara att granska vad som försiggår i den stora statsapparaten är svårt även om man skulle vilja det. Offentlighetsprincipen i alla ära, men att den existerar är inte tillräckligt.

Statsapparaten har svällt rejält under 1900- och 2000-talet och inga ändringar finns i sikte, förutom på marginalen. Sedan 1950 har skattetrycket i Sverige ökat från 18,6 till 43,8 procent. På våra redan hårt beskattade inkomster tillkommer idag massor av skatt när vi handlar saker – och ändå sviktar leveransen av det offentligas mest centrala åtaganden; vården, polisen, rättsväsendet, försvaret osv.

Ju större statliga åtaganden, desto svårare blir det för dem som vill granska regeringens arbete och prioriteringar med skattemedel. Medias snuttifierade rapportering om ”vinnare och förlorare” på statsbudgeten varje höst och vår visar hur illa läget är. Inte ens ett skattefinansierat public service förmår granska på djupet och få någon överblick. Det är för mycket och för svårt. Hur ska då vanliga medborgare kunna granska och ta ställning till om politikerna gör ett bra jobb? Det går inte. Vi är helt beroende av finansdepartementets goda vilja.

Om vi skulle börja om samhället från början, skulle ingen föreslå att ta varannan intjänad krona från människor, till och med mer från en del, och låta dessa medel förvaltas av en liten klick personer. Men det är vad som sker idag.

I och med den växande staten har skattebetalarnas handlingsutrymme minskat. De kan inte göra de val i livet de vill och stödja det som de själva tycker är viktigt. I andra änden har istället politiker och tjänstemän fått bestämma alltmer vad samhället och dess invånare ”behöver”, vilket skapar en situation där invånarnas efterfrågan inte kommer att synka med tillgången. Detta är situationen i en så kallad planekonomi, vilket skapar brist på vissa saker respektive överproduktion (och därmed slöseri) när det gäller annat. Ju mer pengar som slösas bort i och med centralstyrning och planering, desto fler ”hål” uppstår som måste fyllas och desto mer pengar behöver tas in i skatt.

Det värsta är att det saknas en politisk opposition till detta. Inga av riksdagspartierna visar förståelse för problematiken, att vartefter staten växer så urholkas individens frihet och hela samhällets möjligheter. Observera att kvasi-offentlig verksamhet inte heller löser problemet, dvs att man lägger ut offentligfinansierad verksamhet på privata aktörer, som Centerpartiet ofta brukar föreslå. Det skapar en mängd nya problem.

För att åstadkomma verklig förändring behövs politiker och partier som vågar föreslå rejäla och betydande reformer. En ny regering skulle behöva avskaffa propagandistiska myndigheter och annan onödig verksamhet och låta staten fokusera och bli bra på dess kärnuppgifter. Det som behövs är en mindre och mer effektiv stat. En stat som det finns möjlighet att överblicka och granska. Så skulle också allmänhetens låga förtroende för landets politiska ledning kunna höjas.