Frihet

Argumenten för en hållbar invandringspolitik

Riksdagspartierna (SD undantaget) har i många år argumenterat för att det ”inte går” att sätta någon gräns för invandringen till Sverige. I ett debattinlägg i Expressen förra söndagen argumenterade jag för att det självklart går. Det som har saknats är helt krasst en vilja att se att det går.

Att viljan inte infunnit sig är lika osannolik som fascinerande. I själva verket finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.

Eftersom det verkar så svårt för riksdagspartierna att se och ta hänsyn till sin egen ideologiska grund, så tänkte jag här hjälpa till med lite argument för varför Sverige borde ha en hållbar migrationspolitik. Detta riktar in sig främst på flyktinginvandringen men vissa delar är relevanta även för tex arbetskraftsinvandring.

Argumenten

De socialistiska argumenten är förstås klockrena i ett land som Sverige. Välfärdssystemet är solidaritet satt i system. När befolkningsmängden ökar snabbt, hinner inte vårt välfärdssystem byggas ut i tillräcklig snabb takt, vilket förstås orsakar problem. När välfärden börjar svikta så kommer de svagaste att drabbas hårdast. Och sådana yrkesgrupper som tex vårdpersonal får orimliga arbetssituationer när de försöker göra skillnad trots att det saknas resurser, tid, vårdplatser m.m. När bostäderna inte räcker till blir konsekvenserna trångboddhet, ökade klassklyftor och segregation.

Nog för att omfördelning är en anledning till att vi har ett välfärdssystem, men Sverige är inte en stor välgörenhetsorganisation. Det är ingen självklarhet att människor är redo att ge upp runt hälften av sin inkomst eller mer (i skatt) för ett system från vilket de inte upplever sig få ut tillräckligt av själva. Då riskerar de att vilja sluta bidra till det och hela systemets legitimitet och existens är i fara. Denna risk borde alla politiska läger ta fasta på, eftersom de flesta anser att staten ska ha vissa gemensamma åtaganden vilket kräver att det finns några som betalar in till det.

Rättvisevärnande socialister, men också de som faktiskt bara tänker logiskt och bryr sig om andra människor, borde förstå att flyktingar som tar sig hit till Sverige är de starkaste, mest resursstarka. De fattigaste, mest svaga, sjuka och sårbara, inklusive kvinnor och barn, är kvar i sina hemländer. Väljer Sverige att lägga mycket stora pengar på att hjälpa några få starka personer här i landet istället för att hjälpa flyktingar där de bor, så prioriteras de som har det bäst – inte de som behöver hjälpen som mest.

För de med grön ideologi borde ett hållbarhetsperspektiv i flyktingfrågan vara självklart att anlägga; ekologiskt, ekonomiskt och socialt. För att nå bästa möjliga resultat gäller det att se hur saker hänger ihop, att anlägga ett systemtänk. Ett hållbart synsätt på migrationsfrågan borde vara att vi måste skapa system i världen (i länder, mellan länder) som klarar att hantera rörlighet av människor, rättvisa regler och system som faktiskt fungerar i praktiken. Det måste vara målet. Allt annat är bara icke funktionella, kortsiktiga nödlösningar.

Gröna politiker borde lägga stor vikt vid global solidaritet. Snarare än att Sverige ska ta emot människor här, borde de tycka att inga människor ska behöva fly från hus och hem. Inga ska behöva fly på farliga resor över öknar och över hav, via giriga människosmugglare, för att klara livhanken. Det är inhumant. Fred och en dräglig levnadsstandard måste inrättas där människor bor. Där det pågår konflikter och krig i världen borde lokala frihetskämpar och organisationer stödjas, för att det ska kunna skapas fred och så att grundläggande mänskliga rättigheter följs.

Sverige gör mycket nytta ute i världen för att minska lidande. Våra förutsättningar att hjälpa hänger dock på att vi är ett rikt land, vilket inte är någon slump utan resultatet av många års hårt arbete, tålamod, fred och demokrati. Riskerar vi Sveriges ekonomi och stabilitet, så kommer vi också förlora vår möjlighet att hjälpa andra ute i världen till vår levnadsstandard.

De flesta förstår, intuitivt, att eftersom människor och system inte är oändligt flexibla, så är det inte bra om samhällen förändras för fort. Denna princip är en bärande del i konservatismen. Enligt den ideologin bör samhällsförändringar inte ske snabbt och ryckigt, utan gradvis och försiktigt, särskilt i samhällen som har stora gemensamma system.

Förändringar av befolkningssammansättningen i ett land, i en viss region eller så, förändrar samspelet i samhället, vilket kan skapa ”störningar” som riskerar skapa agg och konflikter. Ju större skillnader i kultur och synsätt mellan människor, desto större risker. Här finns också en moralisk aspekt: Det måste finnas respekt för människor som bott och levt på en plats under lång tid. En stor mängd människor ska inte bara kunna flytta in och tränga undan andra och kräva att de andra ska anpassa sig enligt vad de tycker. Det bäddar inte för stabilitet och fred, utan skapar snarare grogrund för allvarliga konflikter.

Enligt konservativa behöver samhällen ha en majoritetskultur, en samling av gemensamma värderingar, på vilka man bygger samhället. Det betyder inte att alla ska göra lika överallt och hela tiden, exempelvis hemma eller att alla behöver praktisera samma religion e.d. Utan att det behöver finnas gemensamma synsätt som avspeglas i lagar och regler och så att det finns gemensamma sätt att göra saker på där människor möts, så det finns chans till sammanhållning och tillit. Integration, eller snarare assimilation, av nya invånare i samhällen, tar tid. Det tar tid för människor att lära sig att leva med varandra. Och det måste få ta det.

Gröna, liberaler och även de konservativa i Sverige, borde försvara de värderingar som numera genomsyrar det svenska samhället och har byggt det starkt, så som jämställdhet, jämlikhet och frihet att leva som man vill. Då inga människor ändrar synsätt och värderingar bara för de plötsligt är i Sverige, så kommer förstås invandringen ändra levnadsmiljön för många som bor i landet. Sådant som antisemitism, klanstrukturer, hederskultur, giftermål i ung ålder, synen på homosexualitet som sjukdom med mera, kommer att öka sett ur ett nationellt perspektiv och kommer att drabba dem som bor här i landet. Detta är inget som går att bortse från eller går att ändra över en natt.

Liberaler borde generellt stå på barrikaderna för själva grunden för den liberala demokrati vi har. Enligt liberaler har en nation inget egenvärde, utan är snarare ett sätt för att kunna skapa förutsättningar för att alls kunna ha demokrati och att människor ska kunna leva som de vill, dvs ha individuell frihet i praktiken. Utan skyldigheter som upprätthålls inom ett visst begränsat område, går det inte att upprätthålla några rättigheter. Att alla står under samma lag, har samma rätt, är ett sätt att manifestera att alla människor är jämlika.

Öppna gränser och fri rörlighet må vara ett långsiktigt mål för liberaler, men utan att det finns förutsättningar för att hantera läget som uppstår, så kan det inte tillåtas. Vägen mot öppna gränser går genom att arbeta långsiktigt för en fredlig värld och för att bygga flexibla samhällssystem som klarar en stor rörlighet av människor.

Två av statens viktigaste uppgifter är att sköta om den inre säkerheten (polis och rättsväsende) och den yttre säkerheten (försvaret). Det kräver rätt dimensionering och finansiering. När statens ekonomi sviktar, på grund av stora kostnader och att befolkningsmängden varierar snabbt, blir detta svårt att klara av. Ökad brottslighet och otrygghet minskar människors frihet och minskar tilliten till både medmänniskor och statsskicket. Det är något som inte får hända.

Slutord

När jag själv ser det jag skrivit här ovan så funderar jag: Om nu de politiska partierna struntar i de här aspekterna, vad i all sin dar är det då som de tar de hänsyn till? Vad är deras argument för att inte se till att vi får en hållbar invandring till Sverige?

Jag försökte anstränga mig för att hitta några argument som politikerna och partierna kan sägas styra utifrån. Det var svårt, och det blev inte en särskilt smickrande lista.

  • Asylrätten är en universell rätt som ska följas och för den kan inga gränser sättas (se Expressen-Debatt-artikeln för argument som bemöter detta argument).
  • Det är viktigt att inte blidka, eller ge sken av att blidka, SD och deras sympatisörer.
  • Finns risk för att framstå som egoistiska, elaka eller som rasister.
  • Om de backar från tidigare inställning i invandringsfrågan kanske de inte blir omvalda.

Tänk om det är dessa argument som styr hela Sveriges politik. Det är ganska häpnadsväckande. Nu har vissa politiska partier delvis ändrat sig jämfört med vad de tyckte för 5-10 år sedan. Men vägen är lång till att vi ska nå en mer rimlig politik gemensam nationella politik för landet baserad på en välgrundad konsekvensanalys och hederliga, tunga argument. Naiv kortsiktighet behöver ersättas med klok långsiktighet i den här frågan.

Notera: Att detta endast är ett axplock av argument. Det finns många fler och mer detaljerade sådana som handlar om segregation, om bostäder, sociala förhållanden osv. Därtill finns det också olika inriktningar i ideologierna. Här är de förenklade och stereotypa, vilket de är för att jag ska göra min poäng: Att inte ens dessa mest grundläggande argumenten, tas hänsyn till. Och självklart kan en person som har en viss grundideologi också tycka som dem med en annan ideologi.

Den stora staten utgör ett demokratiproblem

Vi har de senaste åren bevittnat ett antal myndighetshaverier. Det har varit säkerhetsproblem på Transportstyrelsen och Svenska Kraftnät. Jämställdhets-myndigheten och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har, ironiskt nog, haft stora arbetsmiljöproblem. Riksrevisorerna, som alltså leder myndigheten som ska granska andra myndigheter, lämnade sina poster på grund av vänskapskorruption och jäv. Efter sommaren har det visat sig vara problem på Riksgälden.

Dessa exempel är från myndigheter där problem faktiskt har kommit i dagens ljus. Men på hur många andra myndigheter pågår oegentligheter i detta nu som vi medborgare inte vet något om?

I Sverige finns i nuläget cirka 250 förvaltningsmyndigheter. Att klara att granska vad som försiggår i den stora statsapparaten är svårt även om man skulle vilja det. Offentlighetsprincipen i alla ära, men att den existerar är inte tillräckligt.

Statsapparaten har svällt rejält under 1900- och 2000-talet och inga ändringar finns i sikte, förutom på marginalen. Sedan 1950 har skattetrycket i Sverige ökat från 18,6 till 43,8 procent. På våra redan hårt beskattade inkomster tillkommer idag massor av skatt när vi handlar saker – och ändå sviktar leveransen av det offentligas mest centrala åtaganden; vården, polisen, rättsväsendet, försvaret osv.

Ju större statliga åtaganden, desto svårare blir det för dem som vill granska regeringens arbete och prioriteringar med skattemedel. Medias snuttifierade rapportering om ”vinnare och förlorare” på statsbudgeten varje höst och vår visar hur illa läget är. Inte ens ett skattefinansierat public service förmår granska på djupet och få någon överblick. Det är för mycket och för svårt. Hur ska då vanliga medborgare kunna granska och ta ställning till om politikerna gör ett bra jobb? Det går inte. Vi är helt beroende av finansdepartementets goda vilja.

Om vi skulle börja om samhället från början, skulle ingen föreslå att ta varannan intjänad krona från människor, till och med mer från en del, och låta dessa medel förvaltas av en liten klick personer. Men det är vad som sker idag.

I och med den växande staten har skattebetalarnas handlingsutrymme minskat. De kan inte göra de val i livet de vill och stödja det som de själva tycker är viktigt. I andra änden har istället politiker och tjänstemän fått bestämma alltmer vad samhället och dess invånare ”behöver”, vilket skapar en situation där invånarnas efterfrågan inte kommer att synka med tillgången. Detta är situationen i en så kallad planekonomi, vilket skapar brist på vissa saker respektive överproduktion (och därmed slöseri) när det gäller annat. Ju mer pengar som slösas bort i och med centralstyrning och planering, desto fler ”hål” uppstår som måste fyllas och desto mer pengar behöver tas in i skatt.

Det värsta är att det saknas en politisk opposition till detta. Inga av riksdagspartierna visar förståelse för problematiken, att vartefter staten växer så urholkas individens frihet och hela samhällets möjligheter. Observera att kvasi-offentlig verksamhet inte heller löser problemet, dvs att man lägger ut offentligfinansierad verksamhet på privata aktörer, som Centerpartiet ofta brukar föreslå. Det skapar en mängd nya problem.

För att åstadkomma verklig förändring behövs politiker och partier som vågar föreslå rejäla och betydande reformer. En ny regering skulle behöva avskaffa propagandistiska myndigheter och annan onödig verksamhet och låta staten fokusera och bli bra på dess kärnuppgifter. Det som behövs är en mindre och mer effektiv stat. En stat som det finns möjlighet att överblicka och granska. Så skulle också allmänhetens låga förtroende för landets politiska ledning kunna höjas.

Sverige backar i utvecklingen när identitetsbyggandet blir huvudsak

Invandrade kvinnor som kämpar mot hedersförtryck i Sverige, så som Amineh Kakabaveh (V) eller Maria Hind Alias (S), väcker stora negativa känslor och motarbetas av sina respektive partier. Nu har Amineh till och med uteslutits av Vänsterpartiet.

Med tanke på att deras partier påstår sig värna kvinnors rättigheter och frihet är detta helt ologiskt. Logiskt blir det om man betänker att det inte är sakfrågan det handlar om, utan något annat. Det handlar om att dessa partiaktiva ser fel offer och förövare. Narrativet är fel. Enligt svenska feminister och de politiska partier som kallar sig feministiska, utgör fienden den vite svenske mannen. Utländska män ses däremot som utsatta offer i vårt land, även om de begått hemskheter utomlands i IS namn eller begränsar kvinnor på basis av religiös fundamentalism.

Reaktioner och ageranden som främst syftar till att bygga samhörighet och identitet kring att bekämpa en viss utpekad motståndare kan ses överallt idag. Konsekvenserna av detta blir tyvärr att viktiga nyanser, även själva sakfrågorna, hamnar i skymundan. Själva kampen blir huvudsaken – inte vart man faktiskt vill nå.

Ett annat exempel på detta är Pride och regnbågsflaggan. Pride handlade ursprungligen om att arbeta för genomslag för vissa principer och värden i samhället, så som individuell frihet och inkludering. Nu handlar det allt mer om att mobilisera mot ”fiender” för att stärka den egna identiteten.

Pride Stockholm portade partiet jag är med i, Medborgerlig Samling (MED), både i år och förra året, från att ställa ut i Pride park, baserat på högst luddiga argument. Helt plötsligt var Prides värden om inkludering som bortblåsta. Att det skulle handla om att MED inte stödjer Prides strävan för ökad frihet och rätt för människor att leva som de vill, är bara nonsens. MED är ett livsstilsliberalt parti. Däremot böjer vi oss inte okritiskt inför den nu så populära identitetspolitiken (behandling utifrån grupptillhörighet) och postmoderna teorier om behovet av kollektiv skuldbeläggning av västvärlden, vita män, med flera. Dessutom anser MED att intellektuella samtal och problematisering inte bara får ske utan bör ske, om allt, även känsliga frågor. På grund av ovanstående utgör man tydligen ett hot, trots att det inte på något vis går emot Prides grundvärden.

Att flagga med regnbågsflaggan har också gått från att vara ett aktivt positivt val till ett krav för att signalera att man står på ”rätt” sida. Utebliven flagga vid uppmaning att man ska sätta upp den, tolkas som att man är emot homosexuella och transpersoner etc vilket innebär att man står på ”fel” sida. Att säga nej till dyra HBTQ-certifieringar likaså.

Allt tal om mångfald just nu är ytterligare ett exempel som illustrerar det här fenomenet på ett ganska komiskt sätt. De som säger sig vurma för just mångfald är ofta de allra minst toleranta för olika åsikter hos människor. Med andra ord är de inte främst för mångfald, utan gillar att känna sig som en av dem som tycker mångfald är bra – men bara i teorin.

Ett allt viktigare mål handlar således om identitetsbyggande. Vem vill jag stödja? Vilka tillhör jag? På vilken sida står jag? Att tydligt visa upp var man står blir då centralt. Att samhället förändras så att bra och rätt moral och värderingar får genomslag i praktiken är mindre viktigt.

Att människor behöver känna samhörighet, att de är del av något, är förstås inget nytt, men min hypotes är att detta blir allt starkare drivkrafter i dagens samhälle. Det verkar finnas ett behov som inte tillgodoses på annat sätt, så att det kommer ut i sammanhang där det egentligen inte är särskilt konstruktivt eller bra. Vi verkar råda brist på gemenskaper.

Allt det här är högst problematiskt för samhällsutvecklingen då det gör att viktiga förändringar i samhället inte kommer till stånd. Och än värre: Vi är på väg att förlora viktiga landvinningar som gjorts.

Om det är viktigare att stå på ”mångfaldens sida” än att bidra med faktisk tolerans i handling gentemot andra, så kommer toleransen att minska. Om att bekämpa hedersförtryck bara är en accessoar att posera med på papper eller i trygga sammanhang där inget mothugg ges, så kommer de som vill sprida hedersförtryck att fortsätta kunna jobba ostört. Och om partipolitiken reduceras till vackra ord och signalering för att samla stöd för sitt ”lag”, så kanske man till slut får…. något som liknar Sverige; ett paralyserat land där samhällsproblemen bara växer och växer men inga förmår ställa sig på bromsen och styra in på en annan väg.

Samtal en självklarhet i politiken

Det parti jag är aktiv i, Medborgerlig Samling, har sagt att vi är redo samtala med alla demokratiskt valda partier (obs artikeln skrevs innan vårt namnbyte från Borgerlig Framtid). Då brukar frågan dyka upp om vi också kan samtala med eller samarbeta med extrempartier. I det här inlägget kommer jag att bemöta frågan.

Först och främst behöver man förstå vad politik handlar om. I de demokratiska församlingarna är det majoriteten som styr och får igenom det de vill. Eftersom det är mycket sällsynt att partier själva har 50 % av mandaten, handlar en stor del av det politiska hantverket om att bygga koalitioner med andra, antingen i enstaka frågor eller mer varaktiga samarbeten. Sådana typ av samtal handlar inte om rättvisa, att man ska samtala med alla lika mycket. Det gör man då det finns en möjlighet att kanske hitta gemensamma ståndpunkter som kan leda till kompromisser och till slut förhoppningsvis en majoritet för ett förslag i den riktning man vill.

Det vill säga: om vi kommer in i någon församling kommer vi absolut inte att börja inrätta samarbeten med alla. Vi kommer att sondera terrängen hos dem vars politik ligger hyfsat nära oss och där vi ser att vi skulle kunna vinna något på samarbete. Små partier utgör en mindre del av mandaten och är därmed lättare att bortse från. De större blir av naturliga skäl viktigare att förhålla sig till. Men finns det redan existerande stabila koalitioner som är över 50 % av mandaten finns säkerligen inget intresse från de partiernas sida. Då hamnar vi i så kallad politisk opposition.

Däremot, när det gäller allmänna politiska samtal som förs där ”alla” partier i en demokratisk församling samlas oavsett block eller existerande samarbeten för att diskutera svåra eller akuta frågor, så anser vi självklart att alla partier som sitter i den församlingen ska få vara med, av respekt för demokratin. Exempel på detta är de migrationssamtal som fördes i samband med krisen hösten 2015. Att utesluta enstaka partier i ett sådant sammanhang är mobbingfasoner.

Medborgerlig Samlings grundinställning är följande: Vi beter oss respektfullt mot andra förtroendevalda. Vi sätter resultat, dvs framdriften av politiken rent konkret, före diffusa ”markeringar” åt olika håll. Vi är inte dogmatiska utan tänker förvalta våra väljares röster så gott vi bara kan och försöka få största möjliga inflytande i den riktning vi vill.

Det vi avser poängtera med våra uttalanden om samtal och samarbete är att vi inte – som nuvarande partier gör i riksdagen – kommer att sitta och sura i ett hörn om vi inte får vår vilja fram helt och hållet. Eller låtsas att vi inte kan påverka fastän vi skulle kunna göra det. Landet måste styras! Otyg som DÖ (Decemberöverenskommelsen) tänker vi inte bidra till. Sverige måste ha en budget som minst 50 % av väljarna, genom sina partier, står bakom. Annars är vi inte längre ett demokratiskt land. Ju mer ansträngt parlamentariskt läge, dvs det saknas majoriteter, desto längre behöver partier och dess representanter sträcka sig för att hitta samarbeten och majoriteter.

I detta pussel spelar förstås också personkemi roll, för samarbeten handlar också om förtroende. Personer eller partier kan man ha mer eller mindre förtroende för. Detta kommer vi också påverkas av. Men vår intention är att försöka hålla ett öppet sinne och fokus på bollen. Vi dömer inte ut personer utifrån deras partietikett. Vi dömer heller inte ut partier utifrån en bild av partiet utan utifrån vad de faktiskt vill i konkret politik. Tycker vi likadant som några andra så är det så, oavsett allt det vi inte är överens om. Hittar vi möjligheter att samarbeta, litar vi på varandra och vi som parti kan vinna något på det, så samarbetar vi. Sakpolitiken i centrum! Resultatet är det som räknas.

Tyvärr är det tämligen osynligt för de flesta att den resulterande politiken är en produkt av att olika åsikter har jämkats. Men så är det. För att vinna något måste man offra något. Vid politiska kompromisser ger och tar man. Man blir inte 100 % nöjd, men man har påverkat i den riktning man vill på det stora hela – om man nu har lyckats förhandla på ett bra sätt.

Det är beklagligt att politiker tillsammans med media tutat i så många att om man bara bojkottar eller markerar ”rätt”, så ordnar sig allt. Så funkar det naturligtvis inte.

Vår strävan är att föra tillbaks politiken och den politiska debatten från perifera bisaker till huvudsaker som gör verklig skillnad. Och vi vill göra det klart för alla att vi inte kommer att bidra till låsningar utan till lösningar som resulterar i att Sverige utvecklas till det bättre. Valresultatet och de politiska diskussioner och förhandlingar som följer därpå kommer att utvisa hur det blir. Vår politik och det vi vill åstadkomma guidar oss framåt.

Sedan kommer vi förstås att samtala, debattera och diskutera samhällsfrågor med allt och alla med intentionen att övertyga, påverka och lära. Vår övertygelse är att det bästa sättet att påverka människor är att möta dem och bemöta vad de säger och tycker.

Vi har tilltro till det demokratiska systemet som bygger på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fria val. Extrema åsikter bekämpas bäst genom att dra fram dem i ljuset och visa på hur dåliga och destruktiva de är för samhället. Sedan är själva existensen av Medborgerlig Samling ett sätt att motverka att extrempartier vinner mark i Sverige. Genom att bygga upp ett nytt politiskt alternativ med kloka, ärliga representanter som beter sig väl och som medborgarna kan ha förtroende för så minskar risken för proteströstande på något alternativ som väljare egentligen inte gillar.

Den ofrivillige opinionsbildaren

I gårdagens Opinion Live på SVT medverkade två poliser som är aktiva på sociala medier, och frågan var huruvida det var lämpligt eller inte att de är det, och vad de i så fall får säga.

Poliser ska inte vara opinionsbildare” hörs från en del, i betydelsen: ni borde hålla tyst om det ni ser och hör. Men vad ÄR en opinionsbildare? Det verkar ha skett en glidning mot att det räcker att öppna munnen för att man ska ses som en opinionsbildare.

Örebropolisen Peter Springare skulle bara ha varit en privatperson som uttryckte sina personliga åsikter så länge andra inte hade plockat upp det han sade och spridit, kommenterat, upprörts och hyllat. Detsamma gäller Katerina Janouch.

Visst har Janouch redan sedan tidigare ett visst mått av kändisskap. Hon är mer känd än en godtycklig invånare i Sverige. Men hon är ändå en privatperson. Hon blev inte den där stora opinionsbildaren som hon framställs som förrän andra började uppmärksamma det hon skriver och delat hennes åsikter med ris eller ros. Riktig fart tog det när hon blev intervjuad i tjeckisk TV.

Den intervjun hade lika gärna kunnat passera obemärkt, precis som alla andra tiotusentals händelser och intervjuer som sker varje dag runt om i världen. Men nej, det gick tydligen inte. Det skulle analyseras, sågas och spridas, för att göra diverse poänger. Som så ofta numera hoppade etablerad media in i ankdammen och körde vidare på sociala-medier-logiken. De tyckte detta var SÅ viktigt att de till och med ansåg det befogat att ta frågan om Janouchs ”Sverigebild” till självaste statsministern för bedömning. Var detta Janouchs fel?

På motsvarande sätt börjar allt fler som bara bidrar med fakta om något, ses som opinionsbildare – om några nu plockar upp denna fakta, börjar kommentera och sprida den. Med denna logik är forskarna de allra största – potentiella – ”opinionsbildarna”. Något känns väldigt snett i definitionen av det ordet och slutsatsen blir alltså: du får säga vad du vill så länge ingen lyssnar eller reagerar. Börjar för många märka vad du säger har du blivit en ”opinionsbildare” och ska tvingas dra ner på det.

Oavsett etikett tycker jag att vore djupt orättvist om andra människor skulle avgöra vilken handlingsfrihet en enskild människa ska ha. Det är orimligt att personen Peter Springare ska behöva anpassa sitt beteende, dvs sluta säga sin åsikt som alla andra, på grund av att andra lyssnar på vad han säger. De som inte vill lyfta fram honom eller inte vill ha mer debatt om det han säger har också alternativet att helt enkelt ignorera det. Går man ut och ”rasar” mot det får han bara fler ”opinionsbildar-poäng”.

Ett exempel som togs upp i Opinion Live var att polisen Peppe Larsson förra året vid ett tillfälle sade öppet att de sexuella övergrepp som hade skett på en festival hade utförts av ensamkommande flyktingbarn. I programmet ställdes frågan om han inte skulle ha sagt detta. Advokat Kinora Awrohum, motdebattören, tyckte: nej. Det får politikerna prata om tyckte hon. Ja men politikerna var ju inte på festivalen och såg detta, som Larsson själv. Och om poliserna ska smyga fram den info de bär på till politikerna, hur ska folket om inte de också får ta del av informationen, kunna veta att politikerna hanterar denna fråga på ett bra sätt?

Antingen kom Larsson med en lögn. Då skulle han förstås inte ha sagt det. Eller så var det sant och då ska både politikerna och folket få veta det. Då kan frågan tas vidare till: hur ska denna information nå folket? Tills det finns ett bra svar på denna fråga är det positivt att någon, i detta fall Larsson, bidrar med infon som borde vara en självklarhet att få ta del av.

Hade denna fakta kommit naturligt genom alla tidningar, TV-program, nyheter osv som allt annat vore det inget att diskutera. Men det gör den inte idag. Det är problemet. Poliserna i Opinion Live tar alltså de roller som media, men även politiker, borde ha. Således, allt detta är ett symptom på ett djupare problem.

Tyvärr kan man konstatera att det verkar finnas en hel del människor i Sverige som har problem med fakta, sanning, ärlighet och öppenhet. De verkar inte tro på det demokratiska öppna samtalet som garant för en långsiktigt positiv utveckling av samhället. Lite otäckt att tänka på faktiskt. För vad är alternativet..?

Vänsterns uppvaknande är viktigt

Idag 16 juni, delas för första gången Finn Bengtsson-priset ut av 16 juni-stiftelsen. Priset ska gå till ”en välförtjänt politiker på nationell, regional eller lokal nivå som visat civilkurage, stått upp för sin övertygelse, försvarat sin och sina väljares idéer trots påtryckningar och motstånd.”

Jag var själv nominerad till priset, vilket förstås var hedrande. Sara Skyttedal, ordförande för kristdemokraternas ungdomsförbund KDU, var den som slutligen fick priset. Hon hade definitivt förtjänat det för att ha stått i frontlinjen för kampen som ledde fram till att Decemberöverenskommelsen bröts upp. Men, jag hade också gärna sett en annan person som vinnare, och som också var nominerad till priset, Amineh Kakabaveh (V).

Kakabaveh har fått ta mycket stryk, särskilt från sina egna, för sitt envisa påverkansarbete i frågor som många inte ens vågar uttala någon sorts åsikt i. Hon har blivit lite av en symbol för det som jag ser som en av de viktigaste politiska skeendena det senaste året: att delar av vänstern har börjat resa sig ur den förlamande kulturrelativismen.

Kritik mot destruktiva kulturella fenomen, som t.ex. hedersvåld, har länge tryckts undan med hänvisning till att det skulle vara rasism. Det görs fortfarande. Men en förändring har tack och lov börjat kunna skönjas. Och det viktigaste i den utvecklingen är just vänsterns uppvaknande.

Det har nämligen gjort det tydligt att dessa frågor faktiskt inte handlar om höger och vänster. Att kunna röra sig fritt,  få träffa vem man vill, klä sig hur man vill m.m. utan att riskera drabbas av hot eller våld från närstående eller okända som anser beteendet vara ovärdigt eller opassande, det är grundläggande fri- och rättigheter. Att vi alla, över hela det politiska spektrumet, kan sluta upp bakom dessa fri- och rättigheter betyder oerhört mycket för att vi ska kunna arbeta tillsammans för att behålla dem  i Sverige – och få tillbaks dem på de ställen där de tyvärr redan har gått förlorade.