Demokrati

Argumenten för en hållbar invandringspolitik

Riksdagspartierna (SD undantaget) har i många år argumenterat för att det ”inte går” att sätta någon gräns för invandringen till Sverige. I ett debattinlägg i Expressen förra söndagen argumenterade jag för att det självklart går. Det som har saknats är helt krasst en vilja att se att det går.

Att viljan inte infunnit sig är lika osannolik som fascinerande. I själva verket finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.

Eftersom det verkar så svårt för riksdagspartierna att se och ta hänsyn till sin egen ideologiska grund, så tänkte jag här hjälpa till med lite argument för varför Sverige borde ha en hållbar migrationspolitik. Detta riktar in sig främst på flyktinginvandringen men vissa delar är relevanta även för tex arbetskraftsinvandring.

Argumenten

De socialistiska argumenten är förstås klockrena i ett land som Sverige. Välfärdssystemet är solidaritet satt i system. När befolkningsmängden ökar snabbt, hinner inte vårt välfärdssystem byggas ut i tillräcklig snabb takt, vilket förstås orsakar problem. När välfärden börjar svikta så kommer de svagaste att drabbas hårdast. Och sådana yrkesgrupper som tex vårdpersonal får orimliga arbetssituationer när de försöker göra skillnad trots att det saknas resurser, tid, vårdplatser m.m. När bostäderna inte räcker till blir konsekvenserna trångboddhet, ökade klassklyftor och segregation.

Nog för att omfördelning är en anledning till att vi har ett välfärdssystem, men Sverige är inte en stor välgörenhetsorganisation. Det är ingen självklarhet att människor är redo att ge upp runt hälften av sin inkomst eller mer (i skatt) för ett system från vilket de inte upplever sig få ut tillräckligt av själva. Då riskerar de att vilja sluta bidra till det och hela systemets legitimitet och existens är i fara. Denna risk borde alla politiska läger ta fasta på, eftersom de flesta anser att staten ska ha vissa gemensamma åtaganden vilket kräver att det finns några som betalar in till det.

Rättvisevärnande socialister, men också de som faktiskt bara tänker logiskt och bryr sig om andra människor, borde förstå att flyktingar som tar sig hit till Sverige är de starkaste, mest resursstarka. De fattigaste, mest svaga, sjuka och sårbara, inklusive kvinnor och barn, är kvar i sina hemländer. Väljer Sverige att lägga mycket stora pengar på att hjälpa några få starka personer här i landet istället för att hjälpa flyktingar där de bor, så prioriteras de som har det bäst – inte de som behöver hjälpen som mest.

För de med grön ideologi borde ett hållbarhetsperspektiv i flyktingfrågan vara självklart att anlägga; ekologiskt, ekonomiskt och socialt. För att nå bästa möjliga resultat gäller det att se hur saker hänger ihop, att anlägga ett systemtänk. Ett hållbart synsätt på migrationsfrågan borde vara att vi måste skapa system i världen (i länder, mellan länder) som klarar att hantera rörlighet av människor, rättvisa regler och system som faktiskt fungerar i praktiken. Det måste vara målet. Allt annat är bara icke funktionella, kortsiktiga nödlösningar.

Gröna politiker borde lägga stor vikt vid global solidaritet. Snarare än att Sverige ska ta emot människor här, borde de tycka att inga människor ska behöva fly från hus och hem. Inga ska behöva fly på farliga resor över öknar och över hav, via giriga människosmugglare, för att klara livhanken. Det är inhumant. Fred och en dräglig levnadsstandard måste inrättas där människor bor. Där det pågår konflikter och krig i världen borde lokala frihetskämpar och organisationer stödjas, för att det ska kunna skapas fred och så att grundläggande mänskliga rättigheter följs.

Sverige gör mycket nytta ute i världen för att minska lidande. Våra förutsättningar att hjälpa hänger dock på att vi är ett rikt land, vilket inte är någon slump utan resultatet av många års hårt arbete, tålamod, fred och demokrati. Riskerar vi Sveriges ekonomi och stabilitet, så kommer vi också förlora vår möjlighet att hjälpa andra ute i världen till vår levnadsstandard.

De flesta förstår, intuitivt, att eftersom människor och system inte är oändligt flexibla, så är det inte bra om samhällen förändras för fort. Denna princip är en bärande del i konservatismen. Enligt den ideologin bör samhällsförändringar inte ske snabbt och ryckigt, utan gradvis och försiktigt, särskilt i samhällen som har stora gemensamma system.

Förändringar av befolkningssammansättningen i ett land, i en viss region eller så, förändrar samspelet i samhället, vilket kan skapa ”störningar” som riskerar skapa agg och konflikter. Ju större skillnader i kultur och synsätt mellan människor, desto större risker. Här finns också en moralisk aspekt: Det måste finnas respekt för människor som bott och levt på en plats under lång tid. En stor mängd människor ska inte bara kunna flytta in och tränga undan andra och kräva att de andra ska anpassa sig enligt vad de tycker. Det bäddar inte för stabilitet och fred, utan skapar snarare grogrund för allvarliga konflikter.

Enligt konservativa behöver samhällen ha en majoritetskultur, en samling av gemensamma värderingar, på vilka man bygger samhället. Det betyder inte att alla ska göra lika överallt och hela tiden, exempelvis hemma eller att alla behöver praktisera samma religion e.d. Utan att det behöver finnas gemensamma synsätt som avspeglas i lagar och regler och så att det finns gemensamma sätt att göra saker på där människor möts, så det finns chans till sammanhållning och tillit. Integration, eller snarare assimilation, av nya invånare i samhällen, tar tid. Det tar tid för människor att lära sig att leva med varandra. Och det måste få ta det.

Gröna, liberaler och även de konservativa i Sverige, borde försvara de värderingar som numera genomsyrar det svenska samhället och har byggt det starkt, så som jämställdhet, jämlikhet och frihet att leva som man vill. Då inga människor ändrar synsätt och värderingar bara för de plötsligt är i Sverige, så kommer förstås invandringen ändra levnadsmiljön för många som bor i landet. Sådant som antisemitism, klanstrukturer, hederskultur, giftermål i ung ålder, synen på homosexualitet som sjukdom med mera, kommer att öka sett ur ett nationellt perspektiv och kommer att drabba dem som bor här i landet. Detta är inget som går att bortse från eller går att ändra över en natt.

Liberaler borde generellt stå på barrikaderna för själva grunden för den liberala demokrati vi har. Enligt liberaler har en nation inget egenvärde, utan är snarare ett sätt för att kunna skapa förutsättningar för att alls kunna ha demokrati och att människor ska kunna leva som de vill, dvs ha individuell frihet i praktiken. Utan skyldigheter som upprätthålls inom ett visst begränsat område, går det inte att upprätthålla några rättigheter. Att alla står under samma lag, har samma rätt, är ett sätt att manifestera att alla människor är jämlika.

Öppna gränser och fri rörlighet må vara ett långsiktigt mål för liberaler, men utan att det finns förutsättningar för att hantera läget som uppstår, så kan det inte tillåtas. Vägen mot öppna gränser går genom att arbeta långsiktigt för en fredlig värld och för att bygga flexibla samhällssystem som klarar en stor rörlighet av människor.

Två av statens viktigaste uppgifter är att sköta om den inre säkerheten (polis och rättsväsende) och den yttre säkerheten (försvaret). Det kräver rätt dimensionering och finansiering. När statens ekonomi sviktar, på grund av stora kostnader och att befolkningsmängden varierar snabbt, blir detta svårt att klara av. Ökad brottslighet och otrygghet minskar människors frihet och minskar tilliten till både medmänniskor och statsskicket. Det är något som inte får hända.

Slutord

När jag själv ser det jag skrivit här ovan så funderar jag: Om nu de politiska partierna struntar i de här aspekterna, vad i all sin dar är det då som de tar de hänsyn till? Vad är deras argument för att inte se till att vi får en hållbar invandring till Sverige?

Jag försökte anstränga mig för att hitta några argument som politikerna och partierna kan sägas styra utifrån. Det var svårt, och det blev inte en särskilt smickrande lista.

  • Asylrätten är en universell rätt som ska följas och för den kan inga gränser sättas (se Expressen-Debatt-artikeln för argument som bemöter detta argument).
  • Det är viktigt att inte blidka, eller ge sken av att blidka, SD och deras sympatisörer.
  • Finns risk för att framstå som egoistiska, elaka eller som rasister.
  • Om de backar från tidigare inställning i invandringsfrågan kanske de inte blir omvalda.

Tänk om det är dessa argument som styr hela Sveriges politik. Det är ganska häpnadsväckande. Nu har vissa politiska partier delvis ändrat sig jämfört med vad de tyckte för 5-10 år sedan. Men vägen är lång till att vi ska nå en mer rimlig politik gemensam nationella politik för landet baserad på en välgrundad konsekvensanalys och hederliga, tunga argument. Naiv kortsiktighet behöver ersättas med klok långsiktighet i den här frågan.

Notera: Att detta endast är ett axplock av argument. Det finns många fler och mer detaljerade sådana som handlar om segregation, om bostäder, sociala förhållanden osv. Därtill finns det också olika inriktningar i ideologierna. Här är de förenklade och stereotypa, vilket de är för att jag ska göra min poäng: Att inte ens dessa mest grundläggande argumenten, tas hänsyn till. Och självklart kan en person som har en viss grundideologi också tycka som dem med en annan ideologi.

Människors OLIKA värde styr i Sverige

”Alla människors lika värde” är ett begrepp som hörs och används för styrning och vägledning överallt i samhället idag, trots sin flummighet. Men visste ni att det till och med står i en av Sveriges grundlagar?

2010 gjordes en stor revision av Regeringsformen (Lag 2010:1408). Så här står det nu i kapitel 1:

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

En del hävdar att ”människors lika värde” är en feltolkning av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, där det egentligen handlar om värdighet (dignity). I Regeringsformen kan man konstatera att de helgarderat med båda, vilket ser väldigt konstigt ut. Viktigare än dess ursprung är dock hur man ska tolka dess lydelse.

Få kan förklara vad frasen egentligen betyder. Som den har kommit att användas så kan man klämma in det mesta i den, vilket har gjort att frasen ”bryter mot människors lika värde” alltid kan slängas fram som luddig kritik där något sker som man ogillar. Den blir således något av en härskarteknik för att tysta, begränsa och rent utav förtrycka människor. Utöva makt över dem, helt enkelt.

Jag skulle vilja hävda att det snarare är motsatsen till alla människors värde som just nu håller på att institutionaliseras i Sverige: Människors olika värde.

Människor sorteras bort på grund av sin hudfärg eller kön – det måste finnas ”rätt” representation i olika sammanhang. Vissa uppmanas att ”kliva åt sidan” på grund av att en grupp de tillhör gör något visst statistiskt. Är det verkligen människor lika värde att döma människor utifrån statistik och vad andra gör eller tycker?

Staten, eller mer specifikt våra politiker, anser att personer med ”fel” kön är hemma med barnen (fler kvinnor än män). Och är det för stor andel av ett visst kön inom yrken anses det vara ett problem som måste rättas till. Att försöka styra människors fria val, görs det med respekt för människors lika värde? Är det ens att respektera människor som individer?

Undantagen tar allt större plats i det som det offentliga gör. Det anses alltid finns anledningar för att särbehandla människor, så som att flyktingsinvandrade får gå före andra i bostadsköer. Är det människors lika värde? Svenska skattebetalarnas pengar går genom bistånd till korrupta stater i världen och inte till människor som har det svårt. Politiker får bete sig hur som helst med medborgarnas pengar och sitter kvar oavsett vilka brutala fel de begår. Är det människors lika värde? Vad hände med ansvarsutkrävandet, för medborgarnas skull?

Det s.k. fria ordet innebär alltmer en rätt att säga det som några andra anser ska få sägas. Varför får vissa tala och andra inte? Är det människors lika värde? Är det frihet?

Att unga som begår brott släpps på fri fot för att de är för unga att dömas, är det ett tecken på människors lika värde? Hur är det med offrets värde? Personer som fuskar med bidrag, samordningsnummer, befinner sig olagligt i landet, löper obefintlig risk att åka fast, medan vanliga hederliga skattebetalare avkrävs de mest detaljerade saker som om de avviks ifrån straffas hårt. Hur är detta att respektera människors lika värde?

Jag undrar hur det gick till när de (påstått) borgerliga partierna godkände att detta flum skrevs in i våra grundlagar. Varför protesterade ingen? Så vitt jag förstått det var det dessutom Alliansregeringen som styrde när lagen antogs.

Vurmen för ”människors lika värde” är ett uttryck för politikernas lämnande av verkligheten till förmån för något sorts känslomässigt lyckorus över sin egen storsinthet och godhet. ”Respekt för människors lika värde” må låta pampigt och fint, men det går inte att styra utifrån.

Värden är det mest subjektiva som finns. Det är helt okej att tycka att en mördare inte har något värde alls. Men, det kan och ska inte heller staten ta hänsyn till, utan vi ska ha lagar som reglerar rättigheter och skyldigheter som sedan behandlingen av brottslingen ska utgå ifrån.

Vi skulle behöva börja använda begreppet lika rättigheter och skyldigheter igen, vilket borde vara det som styr det offentligas agerande. Att vi ska vara lika inför lagen. Och det är hög tid att backa staten och minska förmynderiet från statligt håll att vilja styra befolkningen utifrån godtycket för dagen, dvs vilka grupper som ska stå i särställning och få gräddfiler osv.

Den stora staten utgör ett demokratiproblem

Vi har de senaste åren bevittnat ett antal myndighetshaverier. Det har varit säkerhetsproblem på Transportstyrelsen och Svenska Kraftnät. Jämställdhets-myndigheten och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har, ironiskt nog, haft stora arbetsmiljöproblem. Riksrevisorerna, som alltså leder myndigheten som ska granska andra myndigheter, lämnade sina poster på grund av vänskapskorruption och jäv. Efter sommaren har det visat sig vara problem på Riksgälden.

Dessa exempel är från myndigheter där problem faktiskt har kommit i dagens ljus. Men på hur många andra myndigheter pågår oegentligheter i detta nu som vi medborgare inte vet något om?

I Sverige finns i nuläget cirka 250 förvaltningsmyndigheter. Att klara att granska vad som försiggår i den stora statsapparaten är svårt även om man skulle vilja det. Offentlighetsprincipen i alla ära, men att den existerar är inte tillräckligt.

Statsapparaten har svällt rejält under 1900- och 2000-talet och inga ändringar finns i sikte, förutom på marginalen. Sedan 1950 har skattetrycket i Sverige ökat från 18,6 till 43,8 procent. På våra redan hårt beskattade inkomster tillkommer idag massor av skatt när vi handlar saker – och ändå sviktar leveransen av det offentligas mest centrala åtaganden; vården, polisen, rättsväsendet, försvaret osv.

Ju större statliga åtaganden, desto svårare blir det för dem som vill granska regeringens arbete och prioriteringar med skattemedel. Medias snuttifierade rapportering om ”vinnare och förlorare” på statsbudgeten varje höst och vår visar hur illa läget är. Inte ens ett skattefinansierat public service förmår granska på djupet och få någon överblick. Det är för mycket och för svårt. Hur ska då vanliga medborgare kunna granska och ta ställning till om politikerna gör ett bra jobb? Det går inte. Vi är helt beroende av finansdepartementets goda vilja.

Om vi skulle börja om samhället från början, skulle ingen föreslå att ta varannan intjänad krona från människor, till och med mer från en del, och låta dessa medel förvaltas av en liten klick personer. Men det är vad som sker idag.

I och med den växande staten har skattebetalarnas handlingsutrymme minskat. De kan inte göra de val i livet de vill och stödja det som de själva tycker är viktigt. I andra änden har istället politiker och tjänstemän fått bestämma alltmer vad samhället och dess invånare ”behöver”, vilket skapar en situation där invånarnas efterfrågan inte kommer att synka med tillgången. Detta är situationen i en så kallad planekonomi, vilket skapar brist på vissa saker respektive överproduktion (och därmed slöseri) när det gäller annat. Ju mer pengar som slösas bort i och med centralstyrning och planering, desto fler ”hål” uppstår som måste fyllas och desto mer pengar behöver tas in i skatt.

Det värsta är att det saknas en politisk opposition till detta. Inga av riksdagspartierna visar förståelse för problematiken, att vartefter staten växer så urholkas individens frihet och hela samhällets möjligheter. Observera att kvasi-offentlig verksamhet inte heller löser problemet, dvs att man lägger ut offentligfinansierad verksamhet på privata aktörer, som Centerpartiet ofta brukar föreslå. Det skapar en mängd nya problem.

För att åstadkomma verklig förändring behövs politiker och partier som vågar föreslå rejäla och betydande reformer. En ny regering skulle behöva avskaffa propagandistiska myndigheter och annan onödig verksamhet och låta staten fokusera och bli bra på dess kärnuppgifter. Det som behövs är en mindre och mer effektiv stat. En stat som det finns möjlighet att överblicka och granska. Så skulle också allmänhetens låga förtroende för landets politiska ledning kunna höjas.

Sverige i en förrevolutionär situation

I två avsnitt av deras podd sätter Malcom Kyeyune och Markus Allard ord på det som jag själv tycker mig se i Sverige idag, men inte är lika kompetent för att kunna formulera (avsnitt 1, avsnitt 2). Ämnet är så intressant så jag kände att jag behövde sammanfatta det i bloggform. Notera att jag alltså inte citerar dem. Se detta som mina tankar och tolkningar av vad de diskuterar.

För dem som inte känner till dessa två så kan jag säga att de har sitt politiska ursprung till vänster och är hyfsat kunniga om revolutioner och om vilka omständigheter som kan leda dit. Det är av relevans eftersom deras hypotes just handlar om att Sverige befinner sig i ett förrevolutionärt tillstånd.

I podden tar de upp belägg för sin hypotes och drar paralleller till händelser i historien. Med revolution avser de i detta fall inte att det finns samhällsgrupper som arbetar för att en revolution ska ske, utan betydelsen av begreppet revolution här innebär att Sverige är på väg mot ett okontrollerat sönderfall av det rådande politiska systemet, inklusive de offentliga institutionerna. Vi har att vänta någon sorts stor omställning.

Det som stödjer deras hypotes kan sammanfattas i att det finns stora och allvarliga strukturella problem i Sverige samtidigt som en handlingsförlamning har uppstått. Alla, både politiker och folket, vet att dessa problem finns och att saker måste göras, men ingen förmår att göra något åt det som verkligen gör skillnad och kan hindra förloppet.

Landet har drabbats av en sorts cynism där vi lärt oss acceptera det absurda och dåliga som normalt, och helt enkelt kapitulerat inför faktum. Följden har blivit att landet har stagnerat. Det händer inget. Inte för att det inte behövs, utan det händer inget trots att det behövs. Alla vet att som det är just nu kommer det inte att kunna fortsätta för evigt, men inget gör något för att styra undan och försöka motverka det. Så här ungefär, som Malcom lägger fram det:

-”Finns allvarliga problem i landet? -”Jo”. -”Borde vi inte göra något då?” -”Jo”. -”Finns det saker vi skulle kunna göra? -”Ja”. -”Men ska vi göra det då!?” -”Nä.”

Det som de tar upp är precis det jag ser i nyhetsflöde, hör från politiker, i debatter, från medborgare o.s.v. Jag ser charader runt omkring mig som ger sken av att allt är lugnt. Visst finns det en del problem, men det inte är någon ko på isen. Grunden är stabil. I själva verket finns stora omfattande problem under ytan, men de adresseras och diskuteras inte. Inga vågar dra dagens tillstånd och principer framåt för att se vad det ger för konsekvenser på sikt. Det är helt enkelt för jobbigt. Hellre upprätthålla fasaden ända in i kaklet.

Mer specifikt så är det dessa områden nedan på vilka man kan se vartåt det barkar (de har inte gjort exakt samma uppdelning i podden som jag gjort här).

1) Samhällets infrastruktur

Samhällets infrastruktur har inte förvaltats väl, vilket gör att vår materiella grund håller på att raseras. De mest basala samhällsfunktionerna dimensioneras inte utifrån behovet. Vi vet hur man praktiskt löser saker, men vi har inte råd att lösa sakerna eller anställa personer som skulle kunna fixa det.

Underhållet för tågbanorna är eftersatta, även vägar. Gamla avloppssystem som byggdes under 1900-talet behöver bytas. Ett annalkande problem är vattenförsörjningen som länge tagits förgiven. En del ställen i landet lider av sinande vattenkällor, såsom på Gotland och Öland men även på fastlandet. Rent vatten är inget som man bara kan ta för givet att det löser sig självt.

Elförsörjningen är så eftersatt att företag inte kan etableras och bostäder inte uppföras. Både distributionen av el och produktionen sviktar. Klimatet sägs kräva övergång till elbilar, men hur ska elen räcka till och nå alla konsumenter som nu behöver ställa om? Hur ska landsbygden klara sig? Det går inte ihop, men detta bortser politiker ifrån och fortsätter driva på.

2) Sociala orättvisor, den moraliska ekonomin

Med de prioriteringar som staten gör, så känner människor som bidrar och gör rätt för sig, att de inte längre behandlas med respekt. Resurser ses som oändliga och kärnverksamheten prioriteras ned. Sådana som uppenbart skor sig på andra, kan idag göra det utan konsekvenser. Hederliga sätts dit för småsaker, medan större ”brottslingar” går fria. Det gäller inte minst politiker, som kan ta vilka beslut som helst riskfritt, oavsett konsekvenser för befolkningen. Ett exempel är Nya Karolinska sjukhuset där så mycket gått fel, eller migrationspolitiken.

Resurser och handlingsutrymme flyttas från dem som bidrar, till dem som inte bidrar. De som gör rätt för sig möts med nitiskhet, medan det finns oändlig förståelse för andra grupper, inte minst invandrare. Ett exempel är bostäder, där flyktinginvandrare ges dyra bostäder eller får gå före i bostadsköer. Det finns inget som en vanlig svensk (i bemärkelsen person som bott här, jobbar och bidrar) kan hänvisa till som ger den gräddfil. Det finns en gräns för när detta går för långt.

Majoriteten avkrävs anpassning utifrån minoritetens syn (tex vad vilken sorts mat som serveras i skolmatsalen, böneutrop m.m). Att majoriteten ska anpassa sig efter minoriteten kommer att orsaka konflikter. Agg och misstänksamhet växer vartefter människor känner sig trampade på av makten. När ekonomin börjar krackelera så kommer dessa konflikter öka, även sådana som har etniska förtecken.

Staten drar sig också tillbaka från landsbygden, vilket driver på skillnaderna mellan stad och land. Är man en del av samma land eller inte? Ska man vara ett sammanhållet land så måste det som sker göras utifrån vissa gemensamma principer.

3) Ekonomin och samhällskontraktet

Kommuner står på randen till konkurs. Staten täcker inte upp för flyktinginvandrarna, vilket skapar press på kommunerna. Ingen har planerat för denna situation i kommunerna. Man sprider ut kostnader för invandringen på massor av poster, vilket döljer var det egentligen kostar. Det går inte att få grepp om helheten.

De enkla jobb som skulle behövas för att invandrare med låg utbildning skulle kunna försörja sig själva, finns inte längre i landet. De har rationaliserats bort. Hur ska alla människor kunna nå egen försörjning? Skuldsättningen ökar – inte minst hos privatpersoner. Kommunerna har lånat mycket. Lån tas också i utländsk valuta. Nu sjunker kronan och låneinbetalningarna kommer därmed att bli allt större, men betalningarna måste göras.

Våldsmonopolet är satt ur spel när gäng tar över hela stadsdelar och när tex väktare inte längre kan patrullera platser på grund av att de blir för utsatta (mitt exempel, det tas inte upp i podden). Småbrott prioriteras ner av polisen, men nu även allt grövre brott. När pengarna tar slut kan man varken göra det mest basala eller större aktioner, tex ta hjälp av militär för att städa upp i områden där kriminaliteten frodas. Då är det för sent.

Ekonomin håller inte för vad som helst. Vi kommer inte att ha råd med den välfärd vi är vana vid. Detta döljs fortfarande . Vi lever fortfarande på en lögn, som vi hittills enats om att upprätthålla. Om inte ekonomin fungerar kommer inte statstjänstemännen och de i kommunerna kunna avlönas, exempelvis poliser, vårdpersonal, lärare etc. Då kommer samhällsfunktioner att rasa. Vi närmar oss punkten där samhällskontraktet behöver omförhandlas. Vad händer då?

4) Demokratin

Av olika anledningar så kanaliseras inte folkets vilja i politiken. Den representativa demokratin fungerar inte. Politikerna har blivit en klass som inte längre driver de frågor som befolkningen tycker att de ska göra. Politikerna har gett upp med att försöka lösa de samhällsproblemen som finns och sitter bara kvar på sina poster för att det ger dem levebröd. Man försöker köpa acceptans av folket genom att kasta köttben till dem genom lite extra barnbidrag eller lite högre pension.

Egna reflektioner

Jag delar den bild som Kyeyune och Allard målar upp. Utvecklingen, med dess olika delar sammantaget, skrämmer mig. De stora problemen tillsammans med den attityd som paralyserat landet är en mycket illavarslande kombination. Sverige ses som ”odödligt”. Politiker, media och folket (tillräckligt många i alla fall) tillsammans har skapat ett samförstånd kring att läget är som det är. Man hjälps åt att upprätthålla denna föreställning, detta önsketänkande, för det är för smärtsamt att se sanningen i vitögat. Man diskuterar hellre de små enskilda frågorna, för man är rädd för vad som händer när man tittar på hur illa det verkligen är. Ju längre förnekelse, desto värre blir det att till slut titta efter.

Vad detta kommer att leda till och när vet ingen nu. Något kommer definitivt att hända; omställningar, krascher, omstöpningar. Men det vi kan vara säkra på är att inget vinns av att ta saker förgivet tills dess. Inget vinns på att stoppa huvudet i sanden och köra på ännu lite längre.

Vi behöver akut en nyfiken media som ställer politiker mot väggen om hur de egentligen ser på Sveriges utveckling som helhet, inte bara idag utan även på sikt. Och det behövs nya politiker som sätter landets befolkning i första rummet. Hellre försöka göra något än att kapitulera och fortsätta driva politik genom att framföra vackra ord som inte har någon förankring alls i verkligheten. Det är dags att vädra ut det gamla och erkänna problemen. Det är dags att göra rätt, inte bara det som är – för stunden – är lätt.

Floskelmakare är inte detsamma som ansvarstagande, kloka politiker

Nyligen sköts en kvinna, som bar på sitt barn, på öppen gata i Malmö. Trots att detta bara ligger i linje med de senaste årens utveckling i Sverige, så vaknade plötsligt tidigare sovande politiker. Centerpartiet efterlyste en Trygghetsberedning. Socialdemokraterna samlade till samtal om gängkriminaliteten. Moderaterna kom med listor på vad som behövs.

Partierna och många av politikerna som reagerade har själva ”suttit vakt” i årtionden, men det är alltså först när en kvinna med ett barn i famnen avrättas som de reagerar. Och som vanligt agerar politikerna i grupp, samtidigt. Det är så ynkligt. Opportunismen ges ett tydligt ansikte i alla dessa politiker.

Att samlas kring saker är naturligt hos människosläktet, men flockbeteendet har gått till överdrift i vårt samtida samhälle. Tyvärr har beteendet frodats i politiken i Sverige och lamslagit den.

Alldeles för lite i politiken handlar längre om praktisk politik. Identitetsbyggandet står i centrum, som i en popularitetstävling i högstadiet. Man ägnar sig åt att putsa på den egna fasaden, markera och posera, istället för att agera och ta nödvändiga beslut som kan påverka vårt samhälles utveckling i positiv riktning.

Med floskler och vackra ord håvar man in stöd och ryggdunk. Huvudfrågan som allt kretsar kring är vilken sida man står på. Om bra förslag läggs fram av något parti, kan förslagen inte bejakas om det är ”fel” parti som tycker så. Man är således redo att offra viktiga förändringar för att behålla tillhörigheten till ”rätt” sida. Socialdemokraterna körde detta bokstavligen inför valet 2018 med sin slogan ”på rätt sida av historien”, med vilken de drev på polariseringen på ett otroligt populistiskt sätt. När ett stort statsbärande politiskt parti inte har mer substans och saklighet än detta att komma med, så är det illa.

På rätt sida av historien

Konformismen inom partierna, kravet att rätta in sig i ledet, har blivit väldigt stark. Partiaktiva med andra åsikter än partiets godkända – även om det är i små perifera frågor – manövreras ut ur partierna. Lydnad är det som gäller. Det gör att färre vill vara med i ett politiskt parti och det hindrar även förändring av partierna utifrån de nya problem som finns att hantera i samhället. Politiken fastnar och kommer inte vidare.

Det vi bevittnar är högst olyckligt i en tid som skriker efter politisk handlingskraft, när kriminaliteten ökar och oron växer hos befolkningen för att skjutningar, bombdåd, överfall, bilbränder och ungdomsrån med mera ska drabba nära och kära eller en själv.

Men som man bäddar får man ligga. Väljarna måste inse att situationen som råder i landet inte bara är en slump, utan ett resultat av politikernas ageranden. De måste också inse att de skickligaste floskelmakarna och retorikerna inte nödvändigtvis är de personer som är bäst lämpade att styra landet. Först när denna insikt infinner sig har vi chans att vända den nedåtgående spiral som Sverige är på väg nedåt i allt fortare.

Strävan efter (jäm)likhet har skadat Sverige

Du-reformen i slutet på 60-talet var en ändring som låg i tiden. Att säga DU istället för att använda andra och olika titlar var en till synes rättvis och harmlös förändring, men när den jämlikhetssträvan, eller snarare likhetssträvan, som ligger bakom har spridit sig till allt fler områden, har det fått stora och allvarliga konsekvenser. Den riskerar nu att rasera hela grunden på vilken vårt moderna samhälle står.

Kunskapen som hot istället för räddning

”Kunskap är makt” sägs det och det ligger mycket i det. De individer som förstår och kan saker får genom detta fördelar som andra inte har. Baserat på strävan att ställa alla människor på samma nivå med samma makt och möjligheter, så har kunskapen behövt devalveras.

För att komma bort från kunskapens makt, har arenor där kunskapen står i centrum behövt omstöpas till att fokusera på annat. De som besitter kunskap eller erfarenhet har behövt plockas ner från denna sorts auktoritet. För att göra det har osynliga maktordningar konstruerats, som kan användas som verktyg. Tyngden i det någon säger avgörs av en mer eller mindre omfattande maktordningsanalys, som är subjektiv och kan ändras enligt godtycke och behov.

Den mest lämpade och kunnige ska inte längre inneha en roll eller utföra en uppgift, utan det ska avgöras utifrån ”rättvisa” baserad på en analys av attribut och grupptillhörighet. Istället för att diskutera sakfrågor vänds nu uppmärksamheten mot vem som startat en diskussion, vem som deltar i den och med vilken intention. Har den rätt att uttala sig? Ska man lyssna på det den säger överhuvudtaget? Det avgörs av kön, hudfärg, bakgrund, religion, sammanhang o.s.v. Principen om så kallad meritokrati (att den mest lämpade eller kunnige ska utföra ett jobb eller uppdrag) har ersatts med principer om representation som ska åstadkommas genom kvotering.

Vad ska då de inkvoterade med mindre erfarenhet och kunskap bidra med istället? Jo, åsikter. När Jordan B Peterson hos Skavlan i TV berättade vad vetenskapen kommit fram till som handlar om kön, kläckte Centerns partiledare Annie Lööf ur sig: ”ja, men jag tycker annorlunda”. Detta är ett uttryck för en oförmåga att skilja på kunskap och åsikter, något som blir allt vanligare. I vår tid kan man ”tycka ner” fakta. Att ifrågasätta detta paradigm tolkas som att man ser ner på andra människor.

Det här kommer till uttryck i att kunniga personer, eller de som sysslar med vetenskap, forskning och fakta, pekas ut som hemska och onda personer. Jordan B Peterson är ett bra exempel. Han ses som ”kontroversiell” och ibland ett rent samhällshot, trots att han bara är en enda människa, som det går att prata med och lugnt resonerar med hänvisningar till forskning och fakta. En i Sverige som råkat ut för detta är Tino Sanandaji.

Analys och resonemang kräver tankar. Tankar kräver logisk förmåga, vilket underlättas av erfarenhet och kunskap. Känslor har däremot alla oavsett ålder, intelligens och förmåga. Vill man få fler att delta överallt oavsett sammanhang, är det lämpligt att flytta fokus från tankar till känslor, vilket också har skett. Vem som helst kan idag kallas för ”expert”, för vi är ju alla känslomässigt på samma nivå och vad vi tycker ska spela lika stor roll.

Känslor är personliga och i dem finns inget rätt och fel. Känner man sig utsatt eller diskriminerad finns ingen som kan motbevisa en, eftersom känslorna tillmäts så stor betydelse. Den som känner sig förorättad har rätten på sin sida bara genom att anklaga någon. Yttrandefriheten, som tidigare innebar en rätt att yttra sig även om andra inte höll med, har transformerats till att innebära en rätt att uttrycka sig så länge ingen annan tar illa vid sig av vad man säger.

Den som anses stå på en högre nivå sägs ha ett ”privilegium” och blir därmed skyldig till det som händer den på en lägre nivå, ”offret”. Med det synsättet är det inte konstigt att det vurmas så mycket för verkliga förövare i vårt samhälle. Bråkar en elev i skolan, är det samhällets och alla andras fel. Det har gått så långt att privatpersoner som sätter sig upp mot brottslingar genom att försvara sig eller sin egendom, kan räkna med att bli bötfällda medan de verkliga brottslingarna går straffria. Och lärare som försöker skapa ordning i skolan för att kunna utföra sitt jobb, straffas för det.

Skolan har blivit en utjämnings-anstalt

På ingen arena har denna omstöpning av samhället blivit tydligare än just i skolan. Från att förmedla kunskap som mänskligheten tillskansat sig och att lära elever att tänka själva, har det övergripande målet allt mer blivit att jämna ut olikheter mellan elever. Eftersom det är en biologisk/fysiologisk omöjlighet att alla ska anpassa sig efter de som lär sig mest och fortast, har kraven och förväntningarna på eleverna behövt sänkas för alla. Kunskapsmassan att ta till sig har krympt och mer tid och kraft läggs på att hitta sätt att få det att se ut som om alla lyckas lika bra.

Eftersom alla är lika värda och har lika rätt, så ska eleverna inte bara bestämma vad det är de ska lära sig, de ska också bestämma hur de ska göra det. Elevinflytandet i skolorna ses som allt viktigare. Elever antas inte heller kunna lära sig något om de inte har roligt – att ha roligt kan ju alla barn även om de inte kan lära sig så mycket. Läroplanerna har blivit luddigare och lärarna behövs inte heller på samma vis, inte som lärare i alla fall. De har blivit ”coacher” istället för kunskapsförmedlare. Målet är att förmedla till varje elev att de kan lika mycket som alla andra, oavsett hur verkligheten är. Viktigare är att förmedla ”värdegrunden”, om hur man med diverse krumbukter kan lägga mer av det egna ansvaret någon annanstans genom hänvisning till orättvise-tänk och kränkthet.

Jämlikhet är inte detsamma som lika utfall 

Allt detta sker i en anda av jämlikhet, men att vi människor ser varandra som jämlikar är något helt annat än att alla ska vara lika. Att hjälpa människor som har det svårt är något annat än den likhetssträvan som vi sett i samhället de senaste tiotals åren. Viljan att radera ut alla skillnader har nu gjort att mattan håller på att dras undan för kunskap, vetenskap och samhällets nödvändiga auktoriteter.

Detta har underminerat viktiga mänskliga drivkrafter som byggt samhället så starkt och välmående som det blivit. Om man tar bort betydelsen av en utbildning eller att inneha kunskap , varför ska man då kämpa för att skaffa sig det? Om man tar bort betydelsen av att vara laglydig, varför ska någon då försöka vara det? Om man tar bort det personliga ansvaret, varför ska något ta det?

Vi ackumulerar hela tiden ny kunskap, fakta och erfarenheter, som kan användas för att göra samhället bättre – om vi väljer det. När kunskap och fakta värderas lägre och de som besitter kunskapen till och med pekas ut som onda, kan vi varken skapa nytt eller förvalta det vi redan har byggt upp. Istället för att lägga kraft på och förbättra verksamheters resultat, slösas resurser bort på att räkna människor i olika grupper och peka ut och ”hjälpa upp” offer. Det här driver på konflikter och polarisering som skadar den tillit mellan människor som behövs för att få samhället att fungera.

Utan rättmätiga auktoriteter som upprätthåller bland annat rättssamhället, så som polisen, så är den absoluta grunden i samhället i fara. När vi inte gör kunskapsbaserade utredningar utan istället innehållsfattiga och politiskt färgade sådana som ”känns” bra och rätt, så tas inte välgrundade politiska beslut. Ja konsekvenserna är många. Det jag tagit upp är bara några få utvalda exempel.

Hela samhället håller på att vändas upp-och-ner i och med detta. Det som är viktigt håller på att göras oviktigt och vice versa; det mindre viktiga sätts i centrum.

Den väg Sverige är inne på nu är skadlig och vi måste vända om. Steg ett är att inse att  allt har en påverkan i ett större perspektiv. Vilken kultur är det egentligen som odlas av beslut som tas? Det som kan se bra och rätt ut i en situation kan i större omfattning och på sikt när det tillämpas på andra situationer och områden, få stora allvarliga konsekvenser som kommer att ta lång tid att reparera.

En etablissemangets tillställning och union (EU)

Med anledning av att det nyligen var 100 dagar kvar till EU-parlamentsvalet anordnade tre tankesmedjor och EU-kommissionen i Sverige en utfrågning och debatt mellan de partier som finns representerade i EU-parlamentet idag. Inramningen till debatten satte bilden av en etablissemangets tillställning. Ordagrant:

”Vi tycker, och många med oss, att det är ett viktigare val än någonsin till EU-parlamentet den 26 maj. Många pekar på att det här är ett val, eller en styrkemätning, mellan nationalistiska krafter och krafter som står för internationellt samarbete, EU-samarbete, och vi ser en liknande debatt faktiskt också på global nivå där vi ser nationalism och protektionism som står emot internationellt samarbete och tron på ett multilateralt regelverk”.

Narrativet är välbekant. Tydligen var det viktigt i sammanhanget att markera att det här handlar om vi och dom. Om man förutsätter att nationalisterna som omnämns inte utgörs av dessa arrangörer, så är tillställningen anordnad av ”oss”. Exakt vilka dessa luddiga andra är, ”dom”, kan man undra. Var det något parti som skulle delta här i debatten? Som åhörare skulle du i alla fall veta att om du tänkt något som liknar EU-skepticism så befinner du dig nu på fiendemark.

Anordnarna, dvs tankesmedjorna Timbro, Arena Idé och Fores, har förstås aldrig varit särskilt neutrala, men EU-kommissionen? Den som inledde på detta sätt var Katarina Areskoug Mascarenhas från EU-kommissionen. Vem representerar hon egentligen i det här sammanhanget? Är detta EU-kommissionens syn? Sveriges regerings? Eller är det hennes egen?

Kommissionen är visserligen en del av EU, men inget säger att EU-kommissionen bara arbetar för dem som tycker vi ska maximera samarbetet i EU när det gäller precis allt. Kommissionen jobbar väl för hela EU? Inom EU:s länder finns olika åsikter i sakfrågor men också olika åsikter i synen på unionen som helhet. Människor kan vilja ha mer av federation eller de kan tycka att mer makt ska flyttas tillbaka till medlemsländerna.

Någonstans kan man tycka att åtminstone denna instans i EU, inför ett EU-parlamentsval, skulle anstränga sig för att vara neutral eftersom den jobbar på uppdrag av hela befolkningen i Europa. Men som vanligt är partiskhet inget problem – så länge det är ”rätt” åsikter det handlar om.

Efter denna inledning trodde man att debatten skulle kretsa kring ovanstående tema och handla om demokrati, synen på EU och sådana områden som gjort att EU-skepticismen växer:  Överstatlighet och unionens utveckling, integritetsfrågor, säkerhet och migration. Så var det dock inte.

Jag gissar att tankesmedjorna hade fått välja sina områden och att det därför blev tre paneldebatter: 1) miljö/klimat (från Fores) 2) ekonomi (från Timbro) 3) arbetsmarknad (från Arena idé). Eftersom det var nio partier inklusive Feministiskt initiativ, så hade man tre politiska kandidater i varje panel. SD fick så klart diskutera miljö/klimat med MP och C. Hade jag varit arrangör hade jag låtit, tvingat, alla partier att diskutera de frågor de inte har som huvudfrågor.

Jag reflekterade över att ingen eller i alla fall mycket få, tankesmedjor sysslar med demokratirelaterade frågor och de frågor jag nämnde ovan som är de mest brännande just nu, både på EU-nivå och nationellt i Sverige. Frågor som är verkligt angelägna för befolkningen. Däremot har många andra områden och frågor sina lobbyister och det var det man såg i denna hearing.

Sättet att rama in debatten på är inte direkt rätt sätt för att bygga förtroende för EU hos människor i gemen, särskilt inte hos EU-skeptiker. Det späder bara på synen på EU som en elitens union, långt bort från medborgarna. Jag gissar dock att EU-skeptikerna inte bevistade denna tillställning i centrala Stockholm en vardag. Här befann sig opinionsbildarna och tyckarna, de som befinner sig i denna lokala ”bubbla” och har sitt levebröd från EU eller politiken.

Även om det inte var mycket demokrati- och maktdelningsrelaterat i debatten, så snuddade man vid det ett antal gånger. Bland de mest intressanta inläggen som ändå gjordes, var ett som gjorde precis i slutet, under slutkommentarerna efter en runda med ja- och nej-frågor till kandidaterna. Peter Lundgren, som representerade SD sa följande:

”Nu har vi hört alla floskler nästan hela raden här om högerpopulism och nationalism och det ska bekämpas och demokratin håller man inte speciellt högt. Det är ganska många människor som till exempel har röstat på mitt parti. Och de människorna respekteras inte, överhuvudtaget. Det heter bara att de ska tryckas ner. De ska tryckas tillbaka. Det är människor som är oroade för sin vardag. Det är människor som inte vet hur de ska få sitt liv att fungera. Och dem kränker ni faktiskt, mer eller mindre, genom att stå och tala om för dem att de praktiskt taget är dumma i huvudet, som har lagt sin röst på oss. Det har varit så länge i debatten och jag accepterar inte att man beter sig så. För vill man kalla sig en demokrat, då accepterar man också att det finns människor som inte delar ens åsikter. Men många av er från de etablerade partierna har hamnat i den situationen idag: Delar man inte era åsikter, då är man en populist och en nationalist”.

Det hade varit intressant med ett bemötande på detta, men Katarina Areskoug Mascarenhas bröt in och sa att ”jag tror vi stänger den debatten, bara för att säga är att tanken är att alla partier ska komma till tals, det är därför vi har de här debatterna, alla har samma chans att svara på frågorna och presentera sin politik”. Sedan var också debattiden slut och jag gick därifrån med en lite besk eftersmak.