Politikernas rovdrift på den svenska solidariteten

Befolkningsmängden i Sverige har ökat snabbt de senaste decennierna på grund av hög invandring. Det har redan gett upphov till skilda världar inom landet, till och med inom städer. Enklaver växer på olika håll och segregationen är så stor att invånarna i dessa områden knappt själva uppfattar det som delar av Sverige.

Samtidigt ökar den del av befolkningen som inte är självförsörjande, utan hålls under armarna av våra välfärdssystem i form av bidrag och ersättningar. Det gäller särskilt en stor del invandrare som saknar kunskap och humankapital för att komma in på den arbetsmarknad som Sverige har.

Den här ekvationen är ohållbar på sikt, för det var inte så systemet var tänkt från första början.

Solidaritet pressad till bristningsgränsen

Drivkraften att värna dem som står oss nära, har evolutionärt gjort att vi har lyckats samarbeta med varandra. I Sverige har detta under 1900-talet lett fram till ett omfattade välfärdssystem på nationell nivå som omfördelar pengar för att skapa trygghet, stabilitet och välmående hos befolkningen.

Den solidaritet som detta system bygger på pressas nu till bristningsgränsen, både ekonomiskt och känslomässigt, vilket har sin grund i politiska beslut.

Att hjälpa sjuka och svaga är något det finns ett stort stöd för. Men en stor del av skattepengarna går nu till att försörja människor i arbetsför ålder, som kanske aldrig ens i framtiden kommer att betala tillbaka till systemet.

I Sverige har dessutom två i grunden goda principer mixats till ett överdrivet resultat: Välvilja har blandats med rättvisetänk. För att inte skapa för stora skillnader mellan människor i landet, har bidragen varit höga. Särskilt stora barnfamiljer får, när försörjningsstöd och barnbidrag läggs ihop, stora mängder bidrag. Det lönar sig alldeles för ofta att avstå från att arbeta än att arbeta.

Internationellt bistånd, inom landet

Pengar går från skattebetalarna till andra vuxnas permanenta försörjning. Så var inte systemet tänkt att fungera från första början. Denna överföring av pengar kan man snarare betrakta som en sorts välgörenhet, men genom tvång, än som del av ett solidariskt välfärdssystem.

Ett system som omfördelar pengar kräver att de som deltar i det känner att: ”när jag hjälper dig, så vet jag att du kommer att hjälpa mig när jag har det svårt”. Det måste finnas en ömsesidighet i systemet, en känsla av att de som deltar i det också känner en plikt att ge tillbaka till det. Men det handlar även om mer abstrakta saker, som att man kan se sig själv i de andra som deltar i det. Även om man bor i samma land, kan den känslan av samhörighet och gemenskap komma bort.

I det alltmer segregerade Sverige går skattepengar från mer välbeställda och välfungerande områden med större andel svenskar, till områden som de som betalar skatterna inte vill sätta sin fot i på grund av otrygghet och att de inte längre känner sig hemma där på grund av olikheter i språk, kultur och värderingar. Det blir en enkelriktad överföring av pengar, mellan delar av landet som blir allt mer främmande för varandra.

Det svenska välfärdssystemet ter sig alltmer som en sorts internationellt bistånd, fast inom landet.

Skatteuttaget och utgifterna måste vara väl balanserade

Förutom detta bistånd inom landet, så ger Sverige ett mycket generöst internationellt bistånd på runt 50 miljarder kronor per år. Varför? Jo för att ”Sverige är ett rikt land”. Det säger i alla fall de som med lag och hot om straff plockar in dessa skattepengar från oss alla, alltså våra folkvalda. Men det är ju inte deras pengar. Hur länge till kommer detta att fungera? 

Välfärdssystemen, men även hela systemet där skatt tas in och används till gemensamma angelägenheter generellt, måste vara väl balanserat. Om så inte är fallet kan det uppfattas vara ren rovdrift på dem som är nettobetalare till det.

De som månar om välfärdssystemet, men även månar om den känsla av solidaritet som människor i Sverige har haft och fortfarande har, borde börja reagera.

När välfärdssystemets principer inte längre gäller, när det inte längre är en försäkring för att kunna få stöd i svåra tider, så kommer betalningsviljan till slut att minska kraftigt och övergå i agg. Inga kommer att acceptera att deras välvillighet utnyttjas av andra hur länge som helst.

Vem är Sveriges justitieminister på Twitter?

På mikrobloggen Twitter har Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson öst ut inlägg i flera år. Inte vilka inlägg som helst, utan starkt vinklade och provocerande sådana. Det är ett problem av flera anledningar. Jag förstår inte att det inte granskas av medierna, ifrågasätts av oppositionen och problematiseras av politiska kommentatorer, statsvetare etc.

Ett återkommande tema i inläggen är smutskastning och brunsmetning av riksdagspartier och politiker. Häromdagen lade han sig i vad en enskild skribent skrev i en krönika. En justitieminister gav sig sig alltså på vad som skrevs i media i ett enskilt fall. Han ger sig också in och argumenterar och ger stöd åt enskilda personer i mycket polariserade debatter.

Han innehar ett av landets högsta offentliga ämbeten. Ändå beter han sig som en partipolitisk spin-doktor eller ibland rent av ett nättroll.

Man kan verkligen ifrågasätta lämpligheten i att statsråd driver så mycket och hård opinion. Regeringen må bestå av partirepresentanter, men det är hela landets regering och den ska verkställa det riksdagen bestämmer. Men jag vill lyfta en annan aspekt: Jag tror inte han twittrar själv. Vad gör det för ansvarsutkrävandet och transparensen gentemot folket?

Jag har sällan hört Johansson uttrycka sig i verkligheten som han gör på Twitter. Dessutom twittrar han i stor mängd hela dygnet runt. Som minister är man upptagen och kan inte twittra bort dagarna. Ändå delar han långa rapporter och texter överallt ifrån. Min slutsats är att han har någon anställd, en kommunikatör/pressekreterare, som hanterar kontot.

Att anställda sköter olika kommunikationsskanaler åt politiker, är inget nytt. Statsråden skriver sällan sina egna pressmeddelanden eller texter till hemsidor. Även kontakter med tidningar och journalister sker ofta via en mellanhand. Men då handlar det om korta uttalanden, där det också ofta framgår vad som är citat och inte. På sociala medier flödar däremot uttalanden ut i en strid ström, även av en annan karaktär än formella sakliga uttalanden.

Den som styr Morgan Johanssons konto har stor makt och kan påverka svensk politik och det offentliga samtalet på ett mycket påtagligt sätt, eftersom allt som skrivs där uppfattas som citat och formella uttalanden av den som kontot tillhör: Justitie- och migrationsminstern.

Ett statsråd kan förstås delegera uppgifter till någon och är då fortfarande ansvarig för vad den gör i hans ställe. Vi skulle dock inte acceptera vilken typ av delegation som helst. Kan statsrådet ta ledigt och skicka vilken annan person som helst i hans ställe till ministermöten, EU-möten och liknande? Om han ersätts av någon, borde vi inte ha rätt att veta vem den är? Och hur kan den personen utkrävas ansvar? Överhuvudtaget: Vad gör detta konto, där det inte finns en tillstymmelse till statsmannamässig värdighet, med förtroendet för landets högsta ämbeten?

Med tanke på kontots dignitet och formella status, borde det framgå om det inte är statsrådet som twittrar utan någon annan och det måste framgå vad som är officiella uttalanden respektive personliga tyckanden.

Men detta vill så klart inte Socialdemokraterna, för de tycker att uppståndelsen kring kontot är utmärkt. Det här är ju ett av de största och viktigaste uppviglande Socialdemokratiska kontona på svenska Twitter. Det når långt, håller oppositionen upptagen och ”de egna” kan ta rygg på det och applådera. Varför skulle S inte fortsätta med detta, då de hittills kommit undan med det?!

Hade jag suttit i riksdagen hade jag försökt få till ett misstroende mot Morgan Johansson redan när detta beteende började! Oavsett om det är Johansson själv som hanterar kontot så här, eller om han låter någon göra det i hans ställe, så är det fel anser jag.

Var sak har sin tid och plats. De olika rollerna i politiken finns av en anledning, och dessa måste försvaras. Partirepresentanterna i riksdagen och runt om i landet är de som ska föra partiernas talan och delta i de hårda polemiska debatterna. Det borde inte ministrarna göra. Och nog för att Twitter är en kanal där hårda ord yttras, men den kan ändå inte ses som någon sorts avskild lekplats bortom verkligheten där inte ens ministrar behöver bete sig med hyfs.

Ny rättighetsindustri kring barnkonventionen

Barnkonventionen, som snarare innehåller visioner än lagtext, blev ändå svensk lag 1 januari 2020. Nu har det kommit domar i två fall med hänvisning till lagen.

Förvaltningsrätten har upphävt två beslut om skolnedläggningar i Danderyd respektive Solna. Rätten anser att kommunerna inte har visat att de tagit tillräcklig hänsyn till barnens bästa i enlighet med barnkonvention när de tog beslut. Förvaltningsrätten var inte enig.  

Luddiga rättigheter urholkar demokratin

I dagens samhälle pågår en trend att fokusera alltmer på rättigheter som lösning på samhällsproblem. Rättigheter är dock teoretiska skapelser. Steget från fina principer och ord till tillämpning är inte enkelt. Snarare kan det gå väldigt fel och de goda intentionerna slå tillbaka.

Barnkonventionen är svårtolkad, vilket öppnar för godtycke. Det är ingen överraskning att förvaltningsrätten var oenig i de två skolbesluten. Som synes tydligt i fallen med skolorna innebär fler lagliga rättigheter att alltmer makt överförs från de folkvalda till domstolar. Makt överförs också till andra poster/roller som har till uppgift att ”bevaka” rättigheterna, innan något eventuellt går till domstol. Det blir mer för vissa delar av samhället att säga till om – och mindre för folket genom demokratin.

En ny rättighetsindustri växer fram

Med ännu fler rättigheter att värna bildas i samhället ett helt nytt samhällskluster som sysslar med rättigheterna. Detta sprider ut tentakler överallt.

Plötsligt behövs fler offentliga tjänstemän, mer byråkrati och högre offentliga kostnader för att säkerställa, arbeta med och utbilda i dessa rättigheter. Privata näringslivet och organisationer börjar erbjuda tjänster som kostar, certifieringar o.s.v.

En titel som jag har sett dyka upp i kommunerna nu är barnrättskoordinator. I Kalmar län har man under fyra heldagar utbildat 40 barnrättskoordinatorer. Vad de ska syssla med är lite oklart, men det sägs att de ska ha i uppdrag att implementera barnrätt i förvaltningarna, systematisera arbetet med barnkonventionen och göra barnkonsekvensanalyser.

Certifieringar och diplomeringar kommer nu också. Till exempel har UNICEF en sorts certifiering som heter barnrättskommun. Flera kommuner i Sverige har redan genomfört detta. Det kostar förstås skattepengar. Frågan är vilken nytta det gör.  

Kostsam symbolpolitik

I bästa fall är allt detta rättighetsivrande symbolpolitik och leder till ännu fler tjänstemannajobb med tillhörande kostnader. I värsta fall leder det till ännu mer aktivism i förvaltning och politik, när ”kommissarier” ges makt att tolka och säga åt andra vad de ska göra. Därmed minskar möjligheten för de folkvalda att göra avvägningar och prioritera med skattepengar utifrån vad deras uppdragsgivare, folket, tycker.

Barns väl och ve är självklart viktigt. Men barnrättskoordinatorer kommer inte att få bort ungdomsrånen, kunna lösa kvaliteten i undervisningen i den svenska skolan eller se till att det finns tillräckligt med bostäder för alla i Sverige. Inte heller en fin titel som barnrättskommun att visa upp sig med löser något automatiskt.

Hur barns livsmiljö ser ut är något för oss alla att syssla med, men särskilt våra folkvalda. Men de folkvalda har också ansvar för att äldreomsorgen fungerar, stödet till funktionsnedsatta, att vägarna är körbara osv. Men det ansvar som de har måste de också ha möjlighet att prioritera, utan att ha överprövande instanser som ska köra över dem i alla beslut. Notera: barnrättskoordinatorer går inte att ställa till svars eller rösta bort. Inte heller domare i rätten.

Fler rättigheter är ingen universallösning

Att samhället inte är perfekt idag, beror inte på att det saknas rättighetsövervakare. Det handlar om att vi lever i en komplex verklighet med olika typer av begränsningar. Det finns inga genvägar förbi det.

Förändring av människor och system tar tid, kostar pengar, men de går inte heller att förändra till precis vad som helst. Människor har och ska ha frihet, även föräldrar gentemot sina barn. De har olika syn på vad som är bra och mindre bra. Olika perspektiv krockar också med varandra, även för ett enskilt barn. Den problematiken skulle inte gå att eliminera ens om hälften av befolkningen blev rättighetsövervakare.

Viktig info om Sverige hålls hemlig för allmänheten

Varje år tar Riksdagens utredningstjänst fram över tusen underlag på begäran av våra riksdagspartier och ledamöter. Dessa sammanställningar av fakta och information är hemliga för alla andra. I och med detta går Sverige miste om viktig, skattefinansierad kunskap och information som kunde göra stor nytta för landet.

Riksdagens utredningstjänst tar fram information

Riksdagens utredningstjänst, RUT, består av cirka 35 utredare som bistår politiska partier och riksdagsledamöter med offentlig information. Tanken bakom detta är att de förtroendevalda ska ha tillgång till viss utredningskapacitet och stöd i det politiska arbetet, även om de inte sitter i regeringsställning, och även i frågor som deras eget parti kanske inte anser vara de viktigaste och vill fokusera på. RUT svarar även på frågor från andra länder om Sverige och tar fram rapporter åt riksdagens utskott.

RUT är ingen expertinstans som gör stora beräkningar om vår statsapparat, eller som gör politiska analyser eller drar slutsatser. RUT inhämtar och sammanställer data i rapportform, oftast i ett kort format. Men eftersom dessa rapporter även innehåller förklaringar, vart ifrån data kommer o.s.v så är de mycket informativa och ger kunskap om hur statsapparaten fungerar eller inte fungerar, om följderna av tidigare beslut eller annat som påverkar landet och medborgarna.

Dessa rapporter står dock inte under offentlighetsprincipen, så att de kan hämtas ut och läsas av de som vill. Rapporterna är under sekretess, så länge de som beställt dem inte använder data ur dem eller helt enkelt tycker att de ska offentliggöras.

Fakta om RUT-rapporterna 2020

Jag har hämtat ut listan på de rapporter som producerades 2020. Av dessa initierades 1356 st av partiernas kanslier eller ledamöter, varav 860 av partikanslianställda och 560 av enskilda riksdagsledamöter. Flest rapporter har initierats av SD (350 st) och minst av C (83 st).

Av partierna så har Moderaterna och Sverigedemokraterna beställt flest rapporter totalt, men tittar vi per ledamot så är det Liberalerna som beställt flest (6,9 rapporter/ledamot) följt av Miljöpartiet (6,5 rapporter/ledamot). Minst rapporter har Socialdemokraterna beställt, med 1,3 rapporter/ledamot. Notera att regeringspartier har mindre behov av en stödtjänst som RUT då de har mycket tjänstemannastöd genom Regeringskansliet och myndigheterna.

Det är ingen liten mängd information som undantas offentlighetsprincipen genom RUT. Av alla dessa rapporter har endast en av tio offentliggjorts. Bara under förra året hölls alltså 1215 sammanställningar med viktig information om Sverige hemliga.

Vad handlar rapporterna om då? Om allt möjligt; stora ämnen som små och smala. Bland titlarna på rapporterna finns exempelvis dessa:

Inga bra argument för varför rapporterna ska vara hemliga

Att endast riksdagsledamöter får beställa dessa rapporter är helt rimligt, då RUT är till för att stötta i det parlamentariska arbetet. Att en övervägande del av rapporterna hålls hemliga för allmänheten och för andra folkvalda, för all framtid, är däremot inte rimligt.

I dagens informations- och kommunikationssamhälle, där alternativa fakta och fake news utgör stora problem, är tydliga och tillgängliga fakta ovärderligt. Det är inte läge för Sverige att dölja statistik eller lägesbeskrivningar. Tvärtom är det högst angeläget att så många som möjligt får korrekt information och fakta, så att de kan vara med och analysera, diskutera och bidra med lösningar. Så som demokratin ska fungera.

Å ena sidan kan man hävda att rapporternas innehåll bara är offentliga data och är inget särskilt, så att det inte finns något behov av att offentliggöra dem. Men varför skulle det i så fall vara så viktigt att hålla dem hemliga för allmänheten och andra förtroendevalda?

Anledningen till att rapporterna inte omfattas av offentlighetsprincipen, trots att de innehåller offentlig och tillgänglig information, är att de ses som partiernas egna. Genom att de hålls hemliga kan de som beställer dem ha en fördel gentemot övriga partier när de tar strategiska beslut och tar fram politiska förslag, eller avstår från att göra det – om rapporten inte visar det ledamoten eller partiet vill. Om rapporterna är hemliga riskerar partierna inte att ”avslöjas” med att vara intresserade av vissa frågor eller ha vissa intentioner. Men detta handlar ju bara om partipolitiskt spel snarare än något som gynnar allmänheten.

RUT-rapporterna består av allas vår offentligt tillgängliga information, som är sammanställd med våra skattemedel. Här finns ingen verkshöjd som kommer från partierna eller ledamöterna själva. Med andra ord borde dessa rapporter inte heller ses som internt arbetsmaterial inom partierna som borde hållas under sekretess.

Rapporterna skulle kunna släppas fria – om riksdagspartierna bara ville

Riksdagspartierna råder själva över dessa rapporter och kan välja att tillgängliggöra alla sina beställda rapporter för allmänheten. Men det gör de inte. Teoretiskt kunde sådana regler råda att man att rapporterna hålls hemliga en viss tid, så att partierna själva kan processa dem ett tag, och sedan släppa dem fria. Men inte heller det är tydligen ett alternativ, för så ser det inte ut idag.

Det är inte förvånande att riksdagsledamöterna själva försvarar denna ordning med RUT och sekretessen kring rapporterna. De vill bedriva sitt arbete i skymundan och vill inte att allmänheten skulle få veta något som ställer dem själva i dåliga dager. Frisläppande av dessa rapporter skulle ju även underlätta granskning av de folkvalda, då lägesbeskrivningar av Sverige visar på resultatet att de folkvaldas tidigare beslut. Men detta stärker tyvärr bara den bild som blir allt vanligare, att politikerna bryr sig mer om sina egna positioner och privilegier, än om medborgarna och Sveriges utveckling.

Slutsats

För oss som värnar ett offentligt samtal och politisk debatt baserat på korrekta underlag, samt allas möjlighet till deltagande i utvecklingen av Sverige, är denna ordning med sekretessbelagda rapporter något att kritisera.

Allt går att förändra – om man vill. Problemet i denna fråga är riksdagsledamöterna är nöjda med detta. Och medborgarna drar som vanligt det kortaste strået.

”Opartiska” utredare med regeringens partifärger

Den rödgröna regeringen har skamlöst tillsatt de egna till opartiska utredare. Detta är något jag haft lyft fram flera gånger de senaste åren. Här är en sammanställning, med start från 2015, av utredare som antingen var politiskt aktiva när de fick uppdragen eller i nära anslutning till uppdragen. Förutom dessa finns sedan tex myndighetschefer med politisk bakgrund som fått utredningsuppdrag, eller samordnare, som formellt räknas som ”särskilda utredare”.

Problemet med att politiker agerar utredare är att det finns stor risk att de frågor som utreds inte blir tillräckligt sakligt och objektivt belysta. Det finns en viktig poäng med att ha neutrala tjänstemän som bidrar med sakkunskap, fakta och analys. Sedan anlägger politikerna ett et värderingsmässigt och ideologiskt perspektiv på saken när frågorna går vidare.

Opartiska utredningar är viktigt också för förtroendet för dessa utredningar, att man inte ska behöva misstänka att det finns otillbörlig påverkan på dem. Det vill säga: Korruption. Men i Sverige är vi så blinda för sådant att vi inte se det. och det ser man att även regeringen

Har ni tips på fler utredare till listan, så skriver i kommentarerna. Tack på förhand!

Lista från 2015 med politiskt färgade utredare

Agneta Börjesson (MP), då riksdagsledamot, tillsattes 2015 att utreda stärkt ställning för hyresgäster. Utsågs av Morgan Johansson (S).  

Ilmar Reepalu (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Malmö (1994–2013), tillsattes 2015 att utreda reglering av offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster. Utsågs av Ardalan Shekarabi (S).

Ulf Bjereld (S), då ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet och adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, tillsattes 2016 att utreda statens stöd till trossamfunden, med fokus på nytt regelverk för förtydligade krav på demokratiska värderingar. Utsågs av minister Alice Bah Kuhnke (MP).

Fredrik Lundh Sammeli (S), riksdagsledamot, då ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, utsågs 2016 till särskild utredare med uppdrag att föreslå åtgärder för att stärka barnperspektivet för barn som vistas i skyddat boende. Utsågs av minister Åsa Regnér (S).

Maria Ferm (MP), då riksdagsledamot och migrationspolitisk talesperson, tillsattes 2016 att utreda förutsättningarna för att skapa lagliga vägar för att söka asyl i EU. Utsågs av Morgan Johansson (S).  

Anna-Lena Sörenson (S), riksdagsledamot och vice ordförande i socialutskottet, tog över som utredare för apoteksmarknadsutredningen 2017, och fortsatte som särskild utredare från 2018 av hästnäringens och idrottens förutsättningar efter omregleringen av spelmarknaden. Utsågs av Gabriel Wikström (S) respektive Ardalan Shekarabi (S).

Åsa Romson (MP), riksdagsledamot 2010-2017, språkrör MP 2011-2016, klimat- och miljöminister 2014-2016, tillsattes 2017 att utreda hur miljöövervakningen i Sverige ska se ut. Utsågs av Karolina Skog (MP).

Anders Wallner (MP), som var partisekreterare för Miljöpartiet 2011-2016, tillsattes 2017 att utreda arbetstidsfrågor för ett hållbart arbetsliv. Utsågs av Ylva Johansson (S).

Jennie Nilsson (S), riksdagsledamot, tidigare ordförande i näringsutskottet, idag landsbygdsminister, utsågs 2018 att utreda hur villkoren i socialförsäkringssystemen för företagare kan förbättras för att främja ett tryggare företagande. Utsågs av ministrar Mikael Damberg (S) och Annika Strandhäll (S)

Nooshi Dadgostar (V), då riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för V, tillsattes 2017 för att utreda hur befintliga byggrätter i landets kommuner tas i anspråk och bebyggas. Utsågs av Peter Eriksson (MP).

Anders Grönvall (S), då politisk sekreterare för S i Stockholm, samt lokalpolitiker i Knivsta kommun, tillsattes 2017 för att utreda små avloppsanläggningar med ingen eller dålig rening av avloppsvattnet. Efter det fortsatte han i regeringskansliet, som sakkunnig åt statsministern i miljö-, klimat och landsbygdspolitik. Utsågs av Karolina Skog (MP)

Åsa Westlund (S), riksdagsledamot, då ordförande i Riksdagens miljö- och jordbruksutskott, tillsattes 2018 att utreda de långsiktiga förutsättningarna för biogasproduktion i Sverige. Utsågs av Ibrahim Baylan (S).

Lars Stjernkvist (S), då kommunstyrelsens ordförande i Norrköping (2010-2020), tillsattes 2018 att utreda styrning av gymnasieskolan. Utsågs av Anna Ekström (S).

Veronica Palm (S), var riksdagsledamot för 2002-2015, därefter lokalpolitiskt aktiv, tillsattes 2018 att utreda jämlik tandhälsa. ”Hon har stort engagemang i rättvisefrågor” stod i pressmeddelandet. Utsågs av Annika Strandhäll (S).

Gustav Fridolin (MP), riksdagsledamot 2002-2019, språkrör för MP 2011–2019, tidigare utbildningsminister 2014-2019, tillsattes 2019 att utreda stärkta skolbibliotek och läromedel. Utsågs av Anna Ekström (S).

Ann-Sofie Hermansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg 2016-2018, tillsattes 2019 att utreda kommunernas ansvar för brottsförebyggande arbete. Utsågs av Morgan Johansson (S).

Lise Nordin (MP), var riksdagsledamot 2010-2018 och energipolitisk talesperson för MP, tillsattes 2020 att utreda rättssäker vindkraftsprövning. Tillsattes av Isabella Lövin (MP).

Karolina Skog (MP), riksdagsledamot, var miljöminister 2016-2019, kandiderade 2020 till att bli språkrör för MP, tillsattes 2020 för att utreda social bostadspolitik som ska hjälpa fler in på bostadsmarknaden. Utsågs av Per Bolund (MP).

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö sedan 2013, tillsattes 2021 att utreda hur fler ska nå målen med sin gymnasieutbildning. Utsågs av Anna Ekström (S).  

De progressiva (irr)lärorna som raserar västvärlden

Progressiv betyder egentligen framåtsyftande och signalerar utveckling. Men i själva verket har de som kallar sig för progressiva de senaste årtiondena drivit på idéer och ideologi som håller på att skada den kultur och de samhällsstrukturer som västvärlden skapat och som gjort den så framgångsrik.

Den internationella nättidningen Quilette publicerade 2019 ett intressant inlägg av Bo Winegard, då assistant professor på Marietta Collage i Ohio, USA. I texten Progressivism and the West kategoriserar och förklarar Winegard trender och idéer som han ser i västvärlden, och som han är kritisk till. Dessa har han delat in i i sex strömningar:

  1. Felaktig syn på den mänskliga naturen
  2. Odlandet av offerkultur
  3. Censur av det fria ordet
  4. Erodering av rättsprocesser och oskuldspresumtionen
  5. Uppmuntran av pöbelvälde och oproportionerliga straff
  6. Spridande av förakt för västvärlden och dess symboler

I detta blogginlägg går jag igenom dessa sex strömningar. Att lyfta blicken och se mönster och strukturer hjälper oss att bättre förstå det som händer i samhället och även kunna bedöma om vi är på väg åt rätt eller fel håll.

Bloggtexten här utgör en egen fri tolkning av hans text och slutsatser. Den innehåller även tillägg och kommentarer av mig själv. Eftersom det här är ett långt blogginlägg så kan ni med fördel välja vilka delar ni vill läsa. Allt behöver inte läsas. Jag börjar med mina egna sammanfattande slutsatser och reflektioner. Sedan följer ett stycke för varje punkt. Klicka på de punkter ni vill läsa om, så kommer ni direkt dit.

Sammanfattande reflektion

Jag tycker att de strömningar som Winegard tar upp mycket väl beskriver det som händer just nu, om än inte allt. De hänger också ihop. Om jag ska formulera hur jag själv tolkar det han beskriver, är att vi håller på att gå bakåt i utvecklingen. Vi håller på att rasera det vi lyckats bygga upp, egentligen sedan upplysningstiden på 1700-talet och ännu tidigare, med starten av den vetenskapliga utvecklingen och boktryckarkonsten.

Vi är på väg tillbaka till mer primitiva samhällen, där godtycke och den starkes rätt råder. De som förlorar på detta är de svagaste, trots att flera av dessa trender påstås handla om att värna de svaga. Men det är också förödande för våra samhällen i stort när vi bygger upp konflikter internt i våra länder. Vi tappar därmed i utvecklingstakt och konkurrenskraft gentemot omvärlden.

Jag har funderat på vad det finns för mekanismer bakom dessa punkter. Och jag ser att en drivkraft bakom dessa är den överdrivna jämlikhetssträvan, att man vill ställa alla på samma nivå genom att riva ner hierarkier. Jag har bloggat om det tidigare.

En annan förändring som har skett under 1900-talet är att fler kvinnor har fått inflytande i samhället i och med att jämställdheten har ökat. Det tror jag också har påverkat samhälle och politik, hur saker tolkas och vilket fokus är i olika sammanhang. Det handlar nu mer om sociala processer, om känslor och det delas in mer i vi-och-dom, vilket jag också skrivit om på bloggen. Ordning har också fått stryka på foten för mer av kaos och spontanitet. Och jag ser faktiskt med oro på att det som händer nu, i framtiden kan komma att skyllas på kvinnorna.

Vi måste inse att dessa strömningar inte är vägen framåt. Det är att sätta krokben för oss själva. Vi måste vända den här utveckling och inse vad det är vi har uppnått och vårda det väl.

Tilllbaka till inledningen.

1. Felaktig syn på den mänskliga naturen

Bo Winegard menar att de progressivas syn på människan som varelse är idealiserad. En romantiserad bild av människan säger att hon är god, altruistisk och samarbetsvillig – om hon inte blivit förstörd av sin omgivning vill säga. Är hon inte det är det alltså samhällets fel, vilket kräver fler politiska ingrepp och styrning av människor, dvs mer socialistisk politik. Med en allt för naiv och förenklad syn på människan som oändligt formbar och god finns risk att radikala samhällsexperiment startas, då det finns en naiv tilltro till att alla problem på vägen kan lösas med vilja och mer styrning.

Människosynen kan på det stora hela sammanfattas med teorin om ”tabula rasa” (i översättning: ”tom tavla”), som innebär att människan föds som ett oskrivet blad och att alla hennes egenskaper är inlärda, eller med ett annat uttryck: är socialt konstruerade. Men Winegard menar att detta inte riktigt är synsättet som förhärskar hos de progressiva, utan mer av en selektiv syn på människans natur.

Vissa egenskaper hos människan accepteras som genetiskt grundade, tex fetma, beroende m.m. Däremot är de progressiva skeptiska till att det är genetiskt betingat när något attribut/egenskap motsäger de värden som försvarar. Exempelvis accepteras inte en avvikelse från 50-50 andelar kvinnor och män inom olika yrken som något som kan komma ur biologiska könsskillnader. I stället ses skillnaderna som ett problem att lösa, eftersom ”dogmen” lyder att kvinnor och män är lika och följaktligen också ska välja lika.

Att människor gör olika eller vill olika, ser man som en orättvisa och tecken på diskriminering. Detta kvoteringstänk ökar fokus på sådant som människor inte kan påverka, till exempel hudfärg och kön, vilket förstärker rättvisekarusellen där den som anses mest förfördelad ska lyftas fram, bara för att den ser ut på ett visst sätt, tillhör en viss grupp etc.

Tillbaka till inledningen.

2. Odlandet av offerkultur

Utifrån den förra principen blir en naturlig följd att peka på och lyfta fram de förfördelade ”offren” för diskriminering och människors illvilja. Olika grupper, minoriteter, sägs vara förtryckta. Hela mänsklighetens historia ses som en lång plåga av förtryck och diskriminering av olika grupper och minoriteter, vilket de än idag sägs lida av.

I själva verket är uppenbar diskriminering eller rasism relativt sällsynt idag i västvärlden, om man jämför med andra länder och äldre tider. För att de progressiva ska kunna bekräfta tesen om det historiska förtrycket och underordning av vissa grupper, måste de därför leta allt djupare efter tecken som kan tjäna som bevis för deras teori. Varje liten subtil signal kan ses som tecken på det stora förtrycket. Sedan pekar de ut människor eller grupper som bärande av skuld för detta förtryck. De avkrävs att göra bot för de oförrätter de stått för, de ord de uttalat eller liknande.

Istället för att stärka människors självförtroende och motståndskraft, så uppmuntras med andra ord osäkerhet och hjälplöshet. Offerskapet blir en valuta i maktspel. Hur mycket välvilja som än ligger bakom, blir konsekvensen att det bara blir fler och värre offer som tävlar i offerskap med varandra.

Följden av detta blir att principen om meritokrati urholkas, dvs att kompetens och prestation belönas. Kvoteringsivern gör att fel personer hamnar på fel platser i samhället, vilket sinkar verksamheter och samhällsutvecklingen stannar av.

Tillbaka till inledningen.

3. Censur av det fria ordet

Med tanke på den offerkultur som nu florerar, där människor behöver skyddas från andra och där ord ses som hot mot känslor och mänskligt välmående, ligger det i farans riktning att också inskränka just orden. Det sker nu också på bred front, trots att yttrandefriheten är en grundbult i den liberala demokratin.

Rätten att tala fritt är inget som alltid funnits, utan det tog snarare lång tid i mänsklighetens historia innan vi kunde nå dit. Yttrandefrihet är något som gynnar utveckling. Det är positivt för att kunna testa nya idéer, för att förstå saker och för att samhället ska utvecklas.

Inskränkningar av det fria ordet har tyvärr också spritt sig till universiteten. Det talas om behovet av ”trygga rum”, där man ska få befinna sig med sina egna (samma hudfärg tex). Föredragshållare hindras att tala på universiteten och studenter klagar på att undervisningen sker på fel sätt, att den kränker minoriteter. Diskussion och kritisk granskning ligger i själva hjärtat av vetenskapen och akademin, men ses nu som ett problem och ett hot. Vad blir en akademi utan dessa inslag?! Jo en indoktrineringsanstalt och politisk aktör.

Hur paradoxalt det än är, så ursäktas inskränkningar i det fria ordet med hänvisning till mångfald och inkludering. Mångfald har därmed transformerats till att skydda enfald. Åsiktspoliser som sysslar med angiveri härjar överallt i samhället, vilket driver på än mer självcensur. Allt oftare viker sig de ansvariga och censurerar eller på olika vis straffar fel ordval eller uttalanden.

Bo Winegard har ironiskt nog nu själv blivit av med sin tjänst på universitetet pga anklagelser om att ha sagt ”fel” saker i kontroversiella ämnen.  

Tillbaka till inledningen.

4. Erodering av rättsprocesser och oskuldspresumtionen

Att vilja skipa rättvisa och hämnas för oförrätter ligger i människans natur. Det finns olika sätt att göra det på. I historien och i andra delar av världen finns tex klanstrukturer som löser sådant. Men i västvärlden har vi lyckats att, på samhällsnivå, utveckla och få acceptans för ordnade rättsprocesser med lagar och utdömande av straff som gäller lika för alla. Detta har gjort att människor inte behöver ta saken i egna händer. Liksom yttrandefriheten är rättssystem på nationell nivå ingen självklarhet, utan det har tagit många år av kamp och jämkande att få fram.

Men nu, kanske på grund av de progressivas fokus på offer, så har det börjat ske en skiftning från att anse några som oskyldiga tills motsatsen har bevisats, till att döma direkt – särskilt om det handlar om de grupper som anses vara offer. Detta är möjligen en av punkterna som kanske förekommer mer i USA än i Sverige, ännu.

Man litar på dem som anklagar några för brott, trots att alla borde veta att anklagelse inte alls är detsamma som att brott skett. Ett exempel är sexuella trakasserier i samband med #metoo-rörelsen. Alla som anklagats har inte alls varit skyldiga. Ett annat exempel är när BLM (black lives matter) har anklagat poliser för övervåld i USA. När väl en anklagelse om övervåld eller rasistiskt motiverat våld har förts fram, så tas den som sanning, kanske till och med efter att det motbevisats i de enskilda fallen.

Men det finns även andra processer där man utreder och bedömer om saker gått rätt till, som på arbetsplatser, där betydelsen av dessa processer minskat. Till exempel när lärare på universitet har anklagats av studenter för att ha använt kränkande ord. I och med att lärare anklagats ses de som skyldiga och ett problem, även om utredningar visar att inget fel begåtts.

Tillbaka till inledningen.

5. Uppmuntran av pöbelvälde och oproportionerliga straff

Enligt förra punkten så börjar rättsprocesser att eroderas och minska i betydelse, och det gör även straffpåföljderna. Vi har lyckats att skapa system med kalibrerade straffskalor utifrån den moral vi demokratiskt beslutat ska gälla. Men nu har inte minst sociala medier gjort det lättare för alla att fria och fälla. Det sker uthängningar, förnedring, social utfrysning och deplattformering hej vilt. I detta drevande deltar även vanliga medier mer.

I stället för ordnade processer med proportionerliga straff, så är det ”lynchmobben” som utdömer straff, och utslaget kan bli hur som helst. Att bli utsatt för detta har drivit människor till och med till självmord. Man skiljer också allt mindre på om det är offentliga personer, som förtjänar närmare granskning, så som politiker, eller om det är privatpersoner. Privatpersoner granskas också och hängs ut, även av medier.

Det finns en syn att ”lite skit får man räkna med” när man drevar mot sådana som inte har bevisats skyldiga. Det blir en sorts pöbelvälde. Barbari!  

Tillbaka till inledningen.

6. Spridande av förakt för västvärlden och dess symboler

Det florerar en syn idag att västvärlden har skapat sin framgång genom att ha utnyttjat och förtryckt resten av världen, genom kolonialism, slaveri och rasism. Och det inte bara i folkmun, utan det har till och med transformerats till läror på universiteten i form av postkolonialism, kritiska vithetsstudier och annat.

Det sägs att västvärlden förtjänar hat och förakt för sin historia. Att den bär en stor skuld som den måste betala igen. Tidigare ledare, både formella och informella, som setts som hjältar för sina prestationer, pekas ut som vita manliga rasister och förtryckare och ska bort ur allas åsyn. Historien ska revideras och städas för att få bort det ”smutsiga”. Det ställs krav på att anrika namn ska bytas ut, minnesmärken, statyer och symboler från det förflutna. Här är BLM den senaste tiden ett tydligt exempel.

Självklart finns det oförrätter som skett i historien och västvärlden är långt ifrån perfekt. De som vi ser som hjältar eller bara historiska personer är inte änglar, utan har även de gjort dåliga saker och inte bara bra saker. Men det gäller överallt och för alla.

Faktum är att de västerländska samhällena har lyckats skapa fred, ordning, lika rättigheter, utveckling och välstånd som inte gjorts tidigare i historien. Det går inte att stjäla fred, demokrati, välfärdssystem, meritokrati, vetenskaplig utveckling, individuell frihet med mera, från andra. Det har utvecklats av människorna. Och det som västvärlden skapat har också bidragit till att minska fattigdom även utanför västvärlden.

Detta förakt, dessutom som rör saker som hände för länge sedan, leder ingen vart. I stället slår det split mellan människor och för bort uppmärksamhet från fortsatt utveckling i rätt riktning.

Lästips som rör detta är Göran Adamsons böcker och texter. Han försöker svara på frågan varför det är så att vissa till och med njuter av att angripa sin egen kultur. Han kallar det för negativ eller masochistisk nationalism.

Tillbaka till inledningen.

Agenda 2030-projektet speglar vår tids sjukor

Den rödgröna regeringen uttryckte redan för flera år sedan att Sverige ska bli världsledande på Agenda 2030, FN:s 17 globala hållbarhetsmål med 169 delmål. I höstbudgeten nämndes Agenda 2030 över 150 gånger och precis innan jul ställde sig riksdagen bakom den omfattande men luddiga propositionen Sveriges genomförande av Agenda 2030 (Prop. 2019/20:188), som jag kritiserade på Expressen Debatt i höstas.   

Mats Alvesson, professor och organisationsforskare på Lunds universitet, beskriver i sin bok Extra Allt ett antal tendenser som återfinns i dagens samhälle, inte minst inom offentlig verksamhet och där ansvaret för den finns: I politiken.

Jag ser många av dessa fenomen i hur Sverige tagit sig an den globala hållbarhetsagendan, vars mål handlar om allt ifrån rent vatten, till utrotad fattigdom och fred. Låt oss se på några av de åtta ”A-lagar” (alltomspännande lagar) som Alvesson tar upp i sin bok:  

Enligt lagen om ballongsamhället tenderar aktörer idag att blåsa upp saker eller projekt till att bli mer märkvärdiga än de är. Det passar bra in på Agenda 2030, som lyfts upp som ett fantastiskt och visionärt globalt projekt, som Sverige också måste vara världsledande i. Med detta kan sedan stor tillförsel av medel och ökade aktiviteter motiveras för att bidra till det högtflygande ambitionen.

Det ges sken av att hållbarhetsagendan innebär något nytt, men Agenda 2030 är inget annat än samma gamla intentioner som kommit till uttryck i tidigare Agenda 21 mfl. Genom att framställa Agenda 2030 som något nytt och revolutionerande, skapas en vilsenhet om vad som egentligen ska åstadkommas. Sverige bedriver ju redan ett omfattande hållbarhetsarbete och har ambitiösa mål, även i den breda bemärkelsen som de globala målen ger uttryck för. I den stora ivern att ändå göra något landar arbetet i sådant som utbildningsinsatser, ökad samverkan, möten och konferenser där ärendet diskuteras, vilket gör begränsad nytta.

Enligt lagen om den krampaktiga godheten så ska man numera alltid bekänna sig till det goda och ta avstånd från det onda. Detta leder dock lätt till förenkling och hyckleri. Komplexitet som finns naturligt i frågor hamnar lätt i skymundan.

Ifrågasättanden och problematisering av Agenda 2030 viftas bort, då det viktiga är de fina målen som satts upp. Inte kan man kritisera något så viktigt och bra?! Man tenderar exempelvis att bortse från frågans politiska karaktär (något jag skrivit om tidigare på bloggen). Även om man är överens om målen i Agenda 2030, kommer man inte vara överens om hur vi ska nå dit. När detta faktum ignoreras och agendans mål omtalas som en neutral strävan som alla borde stå bakom, så leder det till låsningar och utebliven framdrift.

Ikaros-projekt är motsatsen till jordnära projekt och enligt lagen om Ikaros-Syndromet så tenderar alltför högtflygande planer att krascha hårt. När mycket krut läggs på omfattande projekt som Agenda 2030, så missas fokus på de viktiga pusselbitar som gör att vi faktiskt kan ta steg uppför utvecklingstrappan. Pengar tas från det som kan göra nytta, till sådant som ser ut att göra nytta, är roligare eller på annat vis stödjer politikernas egen agenda.

Enligt lagen om bumerangeffekten så tenderar ageranden i en fråga, även om de är ärligt välvilliga, att slå tillbaka i sin motsats. Genom att driva på en enormt omfattande agenda med utopiska mål om ett perfekt samhälle, kan de som vet hur människor, politik och samhälle fungerar, bli avogt inställda till hållbarhetsprinciperna som sådana. Ett hållbarhetsprojekt, om något, borde ske på ett intellektuellt och väl förankrat sätt. Helt enkelt stå på en hållbar grund.

Enligt lagen om skärpt lagstiftning finns tendens att försöka reglera fram sådant som egentligen inte lämpar sig för lagstiftning. Så kan det bli i denna fråga, om vi tittar lite längre fram. Stora ambitioner och påtryckningar om en – påstått – långsam framdrift, kan göra att politiker tar till lagstiftningsvapnet. Men det går inte att lagstifta bort krig och inrätta fred, eller att styra hur varje enskild individ ska agera och tycka. Åtminstone blir samhället olidligt att leva i för människor om de skulle försöka. Att till exempel inrätta en världsregering som ska styra världen för att rädda klimatet är en dålig idé. Politik bygger på diskussion och kompromisser, som gör att steg tas i en viss riktning – om man vill att demokratin ska som styrelseskick ska bestå.

Slutkommentar: Agenda 2030 har blivit ett nytt rättesnöre, som ett raster som läggs på all annan verksamhet. Jag anser att detta projekt har givits alldeles för stora proportioner. Istället för att säkra det omfattande arbete som redan pågår, så uppfinns diverse nya aktiviteter som flyttar fokus från det konkreta och verkligheten, till det abstrakta och fina principer. Det är inte ett bra sätt att använda våra gemensamma resurser på. Men som visat ovan är det inte konstigt att det blivit så här, för detta sätt att ta sig an frågor ligger i tiden. Tyvärr.

17,7 miljarder kr/år – Sveriges bidrag till FN

Sedan 2011 har mängden svenska skattekronor som går till FN nästan fördubblats.

Riksdagens utredningstjänst (RUT) har, på uppdrag av riksdagsledamot Jan Ericson (M), sammanställt hur mycket pengar Sverige bidrar med till FN. (Se hans blogg, postning den 5 okt 2020).

Medlemsavgiften till FN har ökat en del sedan 2011, men ändå är den inte särskilt hög. 2019 var den ungefär en miljard kronor. Däremot har Sveriges frivilliga stöd till FN med dess olika organ, program osv ökat dramatiskt. Och observera att man i utredningen endast tittat på bistånd.

Sveriges bidrag till FN var 2019 totalt 17,7 miljarder kronor. En anledning till den stora ökningen – men jag vet inte om det är den enda – är Sveriges mål att ge en procent av BNP i bistånd. När biståndet hela tiden räknas upp är det svårt för biståndsmyndigheten SIDA att hitta lämpliga biståndsprojekt. Enklare är det då att bara slussa vidare pengarna till så kallade multilaterala organisationer (organisationer där många olika aktörer samarbetar), så som FN.

Nedan: Ur rapporten, Sveriges bidrag till FN. (Multi-Bi är öronmärkta medel och Kärnstöd icke-öronmärkt)

I utredningen ingår även en jämförelse mellan Sverige och andra OECD-länder. Bland dessa är Sverige fjärde största givarland till FN. Alltså inte per capita, utan totalt sett. Endast USA, Tyskland och Storbritannien bidrar med mer än Sverige.

Jag är förvånad över att det inte blivit någon diskussion om dessa siffror som synliggjorts, och ingen nyhetsrapportering i media. Är detta verkligen gammal skåpmat? Känner alla till detta? Är nivån på bistånd rimlig? Är det rätt sorts bistånd?

Bistånd ska ges på ett genomtänkt sätt med god kontroll för att säkerställa att pengarna verkligen gör nytta och inte hamnar i fel händer. Genom att flytta makten över vad dessa pengar ska användas till, från demokratisk kontroll i Sverige till FN med dess olika organ, så minskar både insyn och möjligheten att påverka vad dessa medel används till.

Stora globala samarbetsorganisationer består av många olika viljor som vill prioritera olika, och som också står för olika värderingar. Vad våra pengar stödjer blir svårare att ha koll på, desto mer pengar vi ger och desto större organisationer som pengarna går till. Inte bara riskerar pengarna försvinna i korruption i länderna de går till, det finns också korruption i de organisationer som hanterar biståndet.

Något positivt är att Riksrevisionen, myndigheten som granskar statens förehavanden, just nu håller på att granska det svenska biståndet som går genom multilaterala organisationer. Detta bistånd uppgår till cirka 25 miljarder kronor per år och går, förutom till FN, till exempelvis Världsbanken, internationella finansiella institutioner eller globala fonder, Med andra ord utgör dessa pengar mer än hälften av Sveriges totala bistånd (som är ca 47 miljarders kronor nästa år). Man vill ta reda på om regeringen, Regeringskansliet (UD) och Sida bedriver ett ändamålsenligt arbete med beslut och uppföljning? Resultatet av granskningen planeras komma i juni 2021.

SIDA bedriver biståndspropaganda

I veckan kom en nyhet från SIDA som rör biståndet. Nyheten, med rubriken Trots försämrad ekonomi – biståndsviljan kvar, är vilseledande och ger sken av att inställningen till biståndet står sig starkt. I den framgår också att SIDA agerar politisk aktör, vilket en myndighet absolut inte borde göra.  

Texten, som kommer från TT, publicerades i många tidningar, i större eller mindre form. Den bygger på en enkätundersökning som biståndsmyndigheten SIDA genomfört bland befolkningen.  

För det första kan man ifrågasätta varför en myndighet skulle genomföra en enkätundersökning för att ta reda på vad befolkningen tycker om deras ansvarsområde i sig, om det ska ha mer eller mindre pengar att förfoga över. Jag kollade upp detta, och tydligen är detta en enkätundersökning som SIDA gör varje år. I år gick 198 000 kr av våra skattepengar till denna undersökning, som genomfördes av Kantar SIFO och bestod av en s.k webbpanel på 1500 personer.

Anledningen till att man gör undersökningen sägs vara att skaffa kunskap om och vad befolkningen känner till om biståndet och vad det går till osv. Men, sedan 90-talet ställs också andra frågor som fokuserar på hur viktigt de svarande tycker att det är med bistånd. Varför framgår med tydlighet i denna nyhet: Att man vill kunna driva opinion, påverka. Generaldirektören för SIDA, tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna, Carin Jämtin, uttalar sig:

Det är mycket intressant att se att så stor del av svenskarna vill att vi ska jobba med bistånd i världen och höja de fattiga människors levnadsnivå, trots att många i Sverige drabbats ekonomiskt av pandemin i år”.

I årets mätning sägs att biståndsviljan stannat på samma nivå som förra året: 76 procent av de svarande i undersökningen anser att det är viktigt att Sverige bidrar till utveckling i fattiga länder. Tittar man på rapporten från Kantar SIFO är det inte alls så positivt som det framställt som i nyheten.

Redan förra året, innan corona, skedde i själva verket en nedgång i stödet för biståndet. Det nämns förvisso i TT-nyheten, men det avhandlas bara i en mening. Istället framhävs i resten av texten att biståndsviljan står stark. Man väljer ut vissa enstaka siffror, cherry picking, för att ge en positiv bild, och bortser från trenden som borde vara själva nyheten från denna enkätundersökning: En bekräftad minskad biståndsvilja. Ur analysen i rapporten:

Bilden av ”biståndsviljan” är dubbel. Å ena sidan visar mätningen på ett tydligt stöd för tanken att det är viktigt att Sverige bidrar till global utveckling. Å andra sidan visar de två senaste årens siffror på en kraftig nedgång av denna vilja, både mätt som stöd för biståndsanslagets storlek och som stöd för själva biståndstanken.”

Det ligger nära till hands att anta att det finns ett samband mellan nedgången i biståndsvilja, nedgången i förtroende och nedgången i tilltro till biståndets möjligheter. Tidigare mätningar visar att dessa aspekter ofta kan variera var för sig. Det är därför rimligt att se de två senaste årens förändringar som ett uttryck för en tydlig försvagning av den allmänna uppfattningen om biståndet.”

Så här sprids vilseledande uppgifter i medierna. Tidningarna litar på TT och bemödar sig inte gå till källan (rapporten) och kolla upp och granska den. Istället skickar de bara vidare denna existerande nyhet.

Förklaringen till varför SIDA bidrar till denna förvrängda nyhet kommer dock senare i TT-nyheten: Jämtin erkänner rakt ut, att SIDA bedriver påverkansarbete för att se till att Sveriges befolkning vill slussa pengar till andra länder. De agerar alltså som en lobbyorganisation, en politisk aktör:

Dessutom minskar investeringar i fattiga länder, för investerarna är oroliga i en orolig tid, och då är det biståndet som är det viktigaste pengaflödet i några år framöver. För oss är det därför jätteviktigt att jobba för att hålla uppe biståndsviljan och nå det svenska politiska målet att minska fattiga människors fattigdom och förtryck.”

Intentionen som Sverige har, att minska fattiga människors fattigdom och förtryck, tolkas här att betyda att vi ska ge massor med bistånd. Det är en absurd tolkning. Ett sådan luddig vision säger ju ingenting om omfattningen på det som ska göras, hur eller var, eller om det överhuvudtaget ska göras genom just bistånd. Man undrar nu: Hur mycket bistånd borde Sverige ge, enligt Jämtin och SIDA? Var går gränsen, eller finns det ingen? Hur ser egentligen SIDA:s politiska program ut…?

Det är en sak att som myndighet vilja göra ett bra jobb i de uppdrag som den har. En annan att de driver opinion för att anskaffa mer pengar till sin verksamhet och myndigheten, och driva en politisk ståndpunkt som är riksdagens roll att besluta om: Storleken på biståndet.

Summerat: texten är en propagandaartikel. Denna politisering, som vi även ser hos andra myndigheter, måste bort. Myndigheten SIDA ska syssla med att göra sitt jobb, inte bedriva påverkansarbete.

Fotnot: Av de 46 miljarder kr som Sverige ger i internationellt bistånd 2020, hanterade SIDA 44 miljarder kr. Nästa år beräknas 47 miljarder ges i internationellt bistånd.

Orwellskt typsnitt ska censurera bort ”hat”

”Imagine a world where all hate could be rewritten”. Smaka på den frasen. Låter det lockande att leva i ett samhälle som försöker förverkliga den utopin?

Frasen kommer från en YouTube-film från det svensk-finska IT-företaget Tieto EVRY. De gör reklam för sitt nya typsnitt: Polite Type. Det är ett nedladdningsbart open-source typsnitt som när man använder det automatiskt skriver om eller stryker över (blurrar) ord och fraser som kan såra eller kränka andra människor. Enligt Tieto EVRY är det ”världens första typsnitt som korrigerar kränkande ord och föreslår bättre alternativ”.

Syftet uppges vara att förhindra nätmobbing bland barn och unga. Det har tagits fram tillsammans med genusvetare, diskrimineringsexperter, antirasister och representanter för olika religioner osv. Redan här ringer klockor. Även om syftet är gott, att motverka nätmobbing, är detta ett verktyg som bör stanna som pedagogiskt verktyg för diskussion, anser jag.   

Om språkets värde och naturliga föränderlighet

Det är så många problem med detta initiativ, så det är svårt att veta var man ska börja. Jag hör redan invändningen mot kritiken: ”Jamen detta handlar bara om enkla saker för barn”. Fast det är det inte. Att det ska användas för barn och unga har också implikationer. Men framför allt riskerar detta angreppssätt att försöka mota problem att påverka samhällsutvecklingen synnerligen negativt i förlängningen.

För det första handlar det om funktionen hos ett sådant verktyg. Språket förändras ständigt. Vilka ord som används i mobbing eller nedsättande tal förändras – särskilt snabbt om de censureras eller försöker städas bort för att hindra människor att uttrycka dem. Nya ord, liknelser och uttryck kommer att dyka upp, som censureras bort eller ändras också. Det är en konstant kapplöpning.

Problematiken finns alltid att nedsättande ord ofta är riktiga ord, men som tas ur kontext. Ordet autistisk kan användas nedsättande, men det är också ett ord och diagnos som finns och behöver användas. Andra ord som används som nedsättande, kan användas av personer i vissa kretsar för att beskriva sig själva och för att kommunicera dem emellan. N-ordet är ett sådant exempel. Det görs inte i negativ bemärkelse, utan för att stärka samhörigheten.

Inte heller går det att diskutera sådant som rasism och liknande, om orden för att förklara och beskriva dem, censureras. Detta sker på Facebook redan, att viktiga samhällsdiskussioner stryps. När ordet nazism inte får nämnas eller förklaras, går det heller inte att bekämpa nazism.

Genom att döma ut ord i censurverktyg tar man också bort möjligheten att ”återta” begrepp som vanliga ord efter att de varit nedsättande. Generellt, när allt fler ord bannlyses och kastas på soptippen, blir språket allt fattigare, torftigare och enklare. Det mesta kan tolkas nedsättande, i viss kontext, av vissa individer.

Bild från Twitter när Tieto EVRY gör reklam för sitt typsnitt.

Etiska problem när datorprogram tar över

Tieto EVRY skriver på sin sida att deras verktyg ska utvecklas. Antalet ord och uttryck som censureras ska utökas. Framöver ska också avancerad maskininlärning (att datorer lär sig själva) tillämpas för att verktyget ska kunna analysera och förstå mer avancerad kontext och skilja på olika sammanhang där ord används. Som jag tolkar det, är deras intention att verktygets tillämpningar också ska kunna utökas till andra sammanhang och målgrupper.

Viljan att begränsa och styra människors språk med teknik lyfter en rad etiska frågeställningar. Även om det är ett datorprogram som exekverar, är det människor som bedömer vilka ord som får användas och hur. Vem har det objektivt rätta, som andra ska leva utifrån och som ska tillämpas i stora system? I detta fall uppges att genusvetare och antirasister har påverkat vad som ska godtas och inte, vilket förstås väcker misstankar om politisk slagsida i analysen. Men det är också bara allmänt vanskligt att ansvar förflyttas från människor till ett datorprogram. På sikt kan detta förvrida hela vår syn på ansvarstagande.

Att som användare försöka uttrycka sig och ha ett datorsystem emot sig som tolkar helt fel, den känslan av frustration och maktlöshet har nog flera stött på. Denna maktlöshet är farlig när det byggs upp i ett samhälle. Därför är yttrandefriheten så viktig att värna. Det är en pysventil.

Tekniken förtvinar det mänskliga

Människor är experter på att försöka hitta genvägar, men de löser sällan grundproblemen. Snarare: När man fokuserar på enkla vägar, så tappar man bort det som kunde göra verklig och varaktig positiv skillnad.

När vuxna inte är intresserade eller orkar vara del av sina barns liv, eller snarare inte låter barnen vara del av deras liv så att barnen kan lära av de vuxna, så ska nu detta ansvar flyttas till datorer istället. Både vuxna och barn får genom detta lära sig att problem mellan människor löses genom system utan mänsklig inblandning,

Digitalt fostrade människor kommer i ännu mindre utsträckning än dagens vuxna, vara redo att ta svåra diskussioner, lösa konflikter eller bli sams. De kommer att inte att lära sig att det naturligt existerar många olika åsikter och människor. De kommer inte att lära sig om människans komplexitet, att vi alla har mörka och ljusa delar inom oss, men att vi faktiskt kan påverka oss själva, förändra oss. De kommer inte att lära sig att det är bra att lyssna och försöka förstå människor. Inte heller kommer de att öva sig på att säga ifrån, men också att förlåta. Allt detta kommer döljas i systemen som strömlinjeformar och tar bort komplexiteten.

Säg nej till det totalitära

Språket är något speglar vår civilisations avancemang. Under årtusendens lopp har det utvecklats och nyanserats för att vi ska kunna beskriva och samtala om allt mer komplexa och abstrakta saker. Nu går det bakåt i detta avseende.

Språket ses inte längre som en möjlighet för människan, som en lösning, utan som ett hot. Viljan och trenden att censurera speglar också en sviktande tillit till människan, till våra positiva grundläggande egenskaper; empati, förnuft, viljan att samarbeta och lära nytt. Det är obehagligt och oroväckande.

Att styra språket kommer inte att eliminera de mänskliga beteenden som är mindre bra. Det som förekommer IRL, kommer också att förekomma i skrift.

Tieto EVRY skriver att de med detta vill få till samtal om nätmobbing. Det är bra. Det behöver också barnen vara involverade i. Men detta verktyg bör, enligt mig, stanna som pedagogiskt verktyg för diskussion: ”Hur tolkas det om man säger X? Vad händer om man byter ut detta mot Y?” Låt det även bli en grund för diskussion om auktoritära och totalitära stater och samhällen, om yttrandefrihet och frihet generellt. Läs Orwells 1984 i skolan och diskutera om moraliskt rätt och fel. Om stater och myndigheter ska försöka styra hur människor ska leva, eller till och med avgöra vad som får säga och inte.  

Många är de i historien som tyckt sig sitta på det objektivt rätta och tvingat andra att tillämpa det, för deras eget bästa. Det räcker inte att vilja väl och ta första bästa sätt som ser ut att leda åt rätt håll, och dessutom ser enkelt ut, för att faktiskt lyckas göra något bättre. Min syn på nätmobbing är att vi måste adressera sådana mellanmänskliga problem på annat sätt än genom tvingande anonyma datorsystem eller styrning av språket.