Demokrati

Duckande politiker är ett demokratiproblem

Statsminister Stefan Löfven har fått kritik för att vara otillgänglig och inte vilja eller kunna förklara Sveriges vägval och strategi i coronakrisen på ett bra sätt. Kritiken har i sin tur kallats för småaktig eller onödig (se exempelvis statsvetare Jonas Hinnfors nedan). Detta visar på en oroväckande låg förståelse för de beståndsdelar vår demokrati bygger på.

Hinnfors Löfven otillgänglig

Våra myndighetschefer må vara viktiga spelare i den kris vi befinner oss i, men ansvaret för vilka avvägningar som sammantaget görs i rådande läge, är regeringens. Denna politiska makt måste komma med motsvarande ansvar. Ett problem i Sverige är att ansvarsutkrävandet tyvärr har blivit nästan obefintligt.

Vi har allmänna val vart fjärde år. Om politiker inte sköter sig och arbetar för folkets väl och ve, kan de röstas bort då. Man kan diskutera hur bra/dåligt detta fungerar i praktiken i Sverige, men även om det fungerar hyfsat är det inte alls tillräckligt. Det går inte att hänvisa till de val som väljarna gjort och sedan ge carte blanche till politiker att göra vad som helst mellan valen.

En välfungerande demokrati kräver en omfattande dialog mellan förtroendevalda och väljare mellan valen, vilket ger möjlighet till granskning och bedömning av politikernas vägval och prioriteringar. Det i sin tur kräver ständig transparens från de förtroendevalda om deras intentioner och beslut. Därmed är det oacceptabelt att politiska makthavare duckar eller gömmer sig mellan valen.

Men inte heller detta är nog. Det måste också ske ett kontinuerligt ansvarsutkrävande, som bygger på andra mekanismer än röstningsförfarande.

Alla politiker kan ibland ta fel beslut. Ingen förmår helt att förutsäga utfallet av nya lagar, eller vad som kan komma att hända i omvärlden i framtiden. En annan sak är om fel beslut tas beroende på ignorans, slarv eller bristande omdöme. Politiker som exempelvis ursäktar sig med att de varit ”naiva” eller har struntat i att ta in fakta när de tagit beslut, de har erkänt sig själva vara olämpade för uppgiften. De bör lämna plats för någon annan bättre lämpad. Att i det läget stanna på posten, blir som ett hån mot dem som satt sin tilltro till politikerna.

Politiker måste inneha en hederskänsla och respekt för sitt ämbete. De måste själva göra en bedömning av om de har tillräckligt med förtroende kvar, eller om det är förbrukat av någon orsak. Om det är förbrukat behöver de helt enkelt avgå. Politiker ska således hela tiden vara redo att ställa sina platser till förfogande om det behövs. Det är att ha respekt för sina uppdragsgivare och för hela systemet.

Detta är inte relevant endast för Löfven eller i coronatiden. Det gäller generellt. Vi behöver mer hederliga politiker, som ser sig själva stå i tjänst för Sveriges medborgare – inte sig själva, den egna partigruppen eller enskilda särintressen.

Att vi har val vart fjärde år är viktigt. Men utan politiker som också förstår sitt ansvar däremellan blir vår demokrati halvhjärtad.

Rör inte våra sociala medier

Regeringen har gått ut med att de vill lagstifta om att sociala medier-företag hårdare ska övervaka och styra användarna på sina plattformar. Om regeringen stod på medborgarnas sida skulle den snarare se till att skydda medborgarna från företagens godtycklighet och maktmissbruk.  

På grund av spridningen av coronaviruset SARS-CoV-2 har våra levnadsförutsättningar förändrats radikalt. Verksamheter har stängts ner och människor sitter i karantän. Våra jobb har flyttats hem eller kanske helt avslutats. För de inom vården har det blivit betydligt tuffare. Medan vår omvärld vänts upp och ner, är de sociala medierna en av få saker som är intakta och frodas.

I de ansträngda tider som råder använder vi de sociala medierna för att dela humor att skratta åt, mitt i eländet. Där delar vi smarta tips och information om hur saker kan göras i denna nya värld. Där delar vi vår oro, sorg och ger stöd till och hjälper varandra. Där kan vi följa vad våra nära och kära gör. Denna beständighet, att vi kan fortsätta det stärkande mänskliga utbytet, ger oss trygghet.

Hur ser då den politiska makten på de sociala medierna? Av dess uttalanden att döma ser de dem snarare som ett problem att hantera, än som den samhällsbyggande kraft de faktiskt utgör.

I februari, innan coronakrisen drog igång, gick regeringen ut med att de ville öka pressen på sociala medier-företagen att ”städa” och hålla ordning så att människor inte säger fel saker där. Vad det egentligen handlar om för saker som ska censureras är oklart, då luddiga ord som ”skadligt” eller ”kränkande” omnämnts. Så här agerar inte makten i ett – påstått – fritt land.

Att sociala medier-företag skulle vara ansvariga och straffas för vad människor gör på deras plattformar, är lika absurt som att straffa dem som trycker böcker för vad deras läsare gör när de läser vad som står där. Eller att straffa dem som tillverkar telefoner, om telefonerna används för att göra något som enligt några är fel eller dåligt.

De sociala medierna är som våra nya virtuella vardagsrum där vi umgås och småpratar. Dessa måste fredas från ingrepp från alla institutioner med makt, inklusive staten.

Redan idag stängs personer av godtyckligt från sociala medier, utan att ens få en tydlig förklaring till varför. Detta är något regeringen borde reagera på istället. Regeringen borde ställa krav på de sociala medieplattformarna att tillse att befolkningens frihet och grundläggande rättigheter inte inskränks. Människor ska inte behöva vara rädda för att de ska kastas ut från dessa plattformar och berövas sina möjligheter att delta i samtalen och ha kontakt med sina nära och kära.

Det talas om risken med ”fake news” och felaktig information på sociala medier. Visst finns det sådant, precis som på alla andra ställen där människor finns. Men lösningen är inte att någon sorts överinstanser ska övervaka, granska och godkänna det som sägs. Det görs inte heller IRL (in real life). Vi har också redan lagar mot förtal och hets mot folkgrupp, som även är tillämpliga på nätet. Det räcker gott och väl.

Vare sig man gillar det eller inte, är de sociala medierna här för att stanna. De är en del av samhället. För att vi ska kunna samsas på nätet behöver vi, precis som i våra vanliga vardagsrum eller på andra mötesplatser, utveckla strategier, sociala beteenden, helt enkelt en nätkultur som fungerar långsiktigt. Så länge det handlar om helt lagliga åsiktstutbyten och delning av information som pågår, så borde snarare användarna i högre grad få avgöra vilka regler som ska finnas och inte där de väljer att verka – inte staten. Alternativet är nämligen steg för steg ett ökat förtryck mot användarna från företagens sida.

Till syvende och sist handlar detta om vilken tilltro man sätter till människor. Är befolkningen för dum för att klara att tillsammans med andra reda ut missförstånd och hitta hållbara sätt att umgås? Kan befolkningen med sin samlade intelligens och kritiska tänkande, reda ut och skilja sant från falskt? Om svaret är nej på dessa frågor, så säger man samtidigt att grunden som vår liberala demokrati vilar på, inte finns. Är det vår regeringens syn på saken?

Argumenten för en hållbar invandringspolitik

Riksdagspartierna (SD undantaget) har i många år argumenterat för att det ”inte går” att sätta någon gräns för invandringen till Sverige. I ett debattinlägg i Expressen förra söndagen argumenterade jag för att det självklart går. Det som har saknats är helt krasst en vilja att se att det går.

Att viljan inte infunnit sig är lika osannolik som fascinerande. I själva verket finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.

Eftersom det verkar så svårt för riksdagspartierna att se och ta hänsyn till sin egen ideologiska grund, så tänkte jag här hjälpa till med lite argument för varför Sverige borde ha en hållbar migrationspolitik. Detta riktar in sig främst på flyktinginvandringen men vissa delar är relevanta även för tex arbetskraftsinvandring.

Argumenten

De socialistiska argumenten är förstås klockrena i ett land som Sverige. Välfärdssystemet är solidaritet satt i system. När befolkningsmängden ökar snabbt, hinner inte vårt välfärdssystem byggas ut i tillräcklig snabb takt, vilket förstås orsakar problem. När välfärden börjar svikta så kommer de svagaste att drabbas hårdast. Och sådana yrkesgrupper som tex vårdpersonal får orimliga arbetssituationer när de försöker göra skillnad trots att det saknas resurser, tid, vårdplatser m.m. När bostäderna inte räcker till blir konsekvenserna trångboddhet, ökade klassklyftor och segregation.

Nog för att omfördelning är en anledning till att vi har ett välfärdssystem, men Sverige är inte en stor välgörenhetsorganisation. Det är ingen självklarhet att människor är redo att ge upp runt hälften av sin inkomst eller mer (i skatt) för ett system från vilket de inte upplever sig få ut tillräckligt av själva. Då riskerar de att vilja sluta bidra till det och hela systemets legitimitet och existens är i fara. Denna risk borde alla politiska läger ta fasta på, eftersom de flesta anser att staten ska ha vissa gemensamma åtaganden vilket kräver att det finns några som betalar in till det.

Rättvisevärnande socialister, men också de som faktiskt bara tänker logiskt och bryr sig om andra människor, borde förstå att flyktingar som tar sig hit till Sverige är de starkaste, mest resursstarka. De fattigaste, mest svaga, sjuka och sårbara, inklusive kvinnor och barn, är kvar i sina hemländer. Väljer Sverige att lägga mycket stora pengar på att hjälpa några få starka personer här i landet istället för att hjälpa flyktingar där de bor, så prioriteras de som har det bäst – inte de som behöver hjälpen som mest.

För de med grön ideologi borde ett hållbarhetsperspektiv i flyktingfrågan vara självklart att anlägga; ekologiskt, ekonomiskt och socialt. För att nå bästa möjliga resultat gäller det att se hur saker hänger ihop, att anlägga ett systemtänk. Ett hållbart synsätt på migrationsfrågan borde vara att vi måste skapa system i världen (i länder, mellan länder) som klarar att hantera rörlighet av människor, rättvisa regler och system som faktiskt fungerar i praktiken. Det måste vara målet. Allt annat är bara icke funktionella, kortsiktiga nödlösningar.

Gröna politiker borde lägga stor vikt vid global solidaritet. Snarare än att Sverige ska ta emot människor här, borde de tycka att inga människor ska behöva fly från hus och hem. Inga ska behöva fly på farliga resor över öknar och över hav, via giriga människosmugglare, för att klara livhanken. Det är inhumant. Fred och en dräglig levnadsstandard måste inrättas där människor bor. Där det pågår konflikter och krig i världen borde lokala frihetskämpar och organisationer stödjas, för att det ska kunna skapas fred och så att grundläggande mänskliga rättigheter följs.

Sverige gör mycket nytta ute i världen för att minska lidande. Våra förutsättningar att hjälpa hänger dock på att vi är ett rikt land, vilket inte är någon slump utan resultatet av många års hårt arbete, tålamod, fred och demokrati. Riskerar vi Sveriges ekonomi och stabilitet, så kommer vi också förlora vår möjlighet att hjälpa andra ute i världen till vår levnadsstandard.

De flesta förstår, intuitivt, att eftersom människor och system inte är oändligt flexibla, så är det inte bra om samhällen förändras för fort. Denna princip är en bärande del i konservatismen. Enligt den ideologin bör samhällsförändringar inte ske snabbt och ryckigt, utan gradvis och försiktigt, särskilt i samhällen som har stora gemensamma system.

Förändringar av befolkningssammansättningen i ett land, i en viss region eller så, förändrar samspelet i samhället, vilket kan skapa ”störningar” som riskerar skapa agg och konflikter. Ju större skillnader i kultur och synsätt mellan människor, desto större risker. Här finns också en moralisk aspekt: Det måste finnas respekt för människor som bott och levt på en plats under lång tid. En stor mängd människor ska inte bara kunna flytta in och tränga undan andra och kräva att de andra ska anpassa sig enligt vad de tycker. Det bäddar inte för stabilitet och fred, utan skapar snarare grogrund för allvarliga konflikter.

Enligt konservativa behöver samhällen ha en majoritetskultur, en samling av gemensamma värderingar, på vilka man bygger samhället. Det betyder inte att alla ska göra lika överallt och hela tiden, exempelvis hemma eller att alla behöver praktisera samma religion e.d. Utan att det behöver finnas gemensamma synsätt som avspeglas i lagar och regler och så att det finns gemensamma sätt att göra saker på där människor möts, så det finns chans till sammanhållning och tillit. Integration, eller snarare assimilation, av nya invånare i samhällen, tar tid. Det tar tid för människor att lära sig att leva med varandra. Och det måste få ta det.

Gröna, liberaler och även de konservativa i Sverige, borde försvara de värderingar som numera genomsyrar det svenska samhället och har byggt det starkt, så som jämställdhet, jämlikhet och frihet att leva som man vill. Då inga människor ändrar synsätt och värderingar bara för de plötsligt är i Sverige, så kommer förstås invandringen ändra levnadsmiljön för många som bor i landet. Sådant som antisemitism, klanstrukturer, hederskultur, giftermål i ung ålder, synen på homosexualitet som sjukdom med mera, kommer att öka sett ur ett nationellt perspektiv och kommer att drabba dem som bor här i landet. Detta är inget som går att bortse från eller går att ändra över en natt.

Liberaler borde generellt stå på barrikaderna för själva grunden för den liberala demokrati vi har. Enligt liberaler har en nation inget egenvärde, utan är snarare ett sätt för att kunna skapa förutsättningar för att alls kunna ha demokrati och att människor ska kunna leva som de vill, dvs ha individuell frihet i praktiken. Utan skyldigheter som upprätthålls inom ett visst begränsat område, går det inte att upprätthålla några rättigheter. Att alla står under samma lag, har samma rätt, är ett sätt att manifestera att alla människor är jämlika.

Öppna gränser och fri rörlighet må vara ett långsiktigt mål för liberaler, men utan att det finns förutsättningar för att hantera läget som uppstår, så kan det inte tillåtas. Vägen mot öppna gränser går genom att arbeta långsiktigt för en fredlig värld och för att bygga flexibla samhällssystem som klarar en stor rörlighet av människor.

Två av statens viktigaste uppgifter är att sköta om den inre säkerheten (polis och rättsväsende) och den yttre säkerheten (försvaret). Det kräver rätt dimensionering och finansiering. När statens ekonomi sviktar, på grund av stora kostnader och att befolkningsmängden varierar snabbt, blir detta svårt att klara av. Ökad brottslighet och otrygghet minskar människors frihet och minskar tilliten till både medmänniskor och statsskicket. Det är något som inte får hända.

Slutord

När jag själv ser det jag skrivit här ovan så funderar jag: Om nu de politiska partierna struntar i de här aspekterna, vad i all sin dar är det då som de tar de hänsyn till? Vad är deras argument för att inte se till att vi får en hållbar invandring till Sverige?

Jag försökte anstränga mig för att hitta några argument som politikerna och partierna kan sägas styra utifrån. Det var svårt, och det blev inte en särskilt smickrande lista.

  • Asylrätten är en universell rätt som ska följas och för den kan inga gränser sättas (se Expressen-Debatt-artikeln för argument som bemöter detta argument).
  • Det är viktigt att inte blidka, eller ge sken av att blidka, SD och deras sympatisörer.
  • Finns risk för att framstå som egoistiska, elaka eller som rasister.
  • Om de backar från tidigare inställning i invandringsfrågan kanske de inte blir omvalda.

Tänk om det är dessa argument som styr hela Sveriges politik. Det är ganska häpnadsväckande. Nu har vissa politiska partier delvis ändrat sig jämfört med vad de tyckte för 5-10 år sedan. Men vägen är lång till att vi ska nå en mer rimlig politik gemensam nationella politik för landet baserad på en välgrundad konsekvensanalys och hederliga, tunga argument. Naiv kortsiktighet behöver ersättas med klok långsiktighet i den här frågan.

Notera: Att detta endast är ett axplock av argument. Det finns många fler och mer detaljerade sådana som handlar om segregation, om bostäder, sociala förhållanden osv. Därtill finns det också olika inriktningar i ideologierna. Här är de förenklade och stereotypa, vilket de är för att jag ska göra min poäng: Att inte ens dessa mest grundläggande argumenten, tas hänsyn till. Och självklart kan en person som har en viss grundideologi också tycka som dem med en annan ideologi.

Människors OLIKA värde styr i Sverige

”Alla människors lika värde” är ett begrepp som hörs och används för styrning och vägledning överallt i samhället idag, trots sin flummighet. Men visste ni att det till och med står i en av Sveriges grundlagar?

2010 gjordes en stor revision av Regeringsformen (Lag 2010:1408). Så här står det nu i kapitel 1:

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

En del hävdar att ”människors lika värde” är en feltolkning av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, där det egentligen handlar om värdighet (dignity). I Regeringsformen kan man konstatera att de helgarderat med båda, vilket ser väldigt konstigt ut. Viktigare än dess ursprung är dock hur man ska tolka dess lydelse.

Få kan förklara vad frasen egentligen betyder. Som den har kommit att användas så kan man klämma in det mesta i den, vilket har gjort att frasen ”bryter mot människors lika värde” alltid kan slängas fram som luddig kritik där något sker som man ogillar. Den blir således något av en härskarteknik för att tysta, begränsa och rent utav förtrycka människor. Utöva makt över dem, helt enkelt.

Jag skulle vilja hävda att det snarare är motsatsen till alla människors värde som just nu håller på att institutionaliseras i Sverige: Människors olika värde.

Människor sorteras bort på grund av sin hudfärg eller kön – det måste finnas ”rätt” representation i olika sammanhang. Vissa uppmanas att ”kliva åt sidan” på grund av att en grupp de tillhör gör något visst statistiskt. Är det verkligen människor lika värde att döma människor utifrån statistik och vad andra gör eller tycker?

Staten, eller mer specifikt våra politiker, anser att personer med ”fel” kön är hemma med barnen (fler kvinnor än män). Och är det för stor andel av ett visst kön inom yrken anses det vara ett problem som måste rättas till. Att försöka styra människors fria val, görs det med respekt för människors lika värde? Är det ens att respektera människor som individer?

Undantagen tar allt större plats i det som det offentliga gör. Det anses alltid finns anledningar för att särbehandla människor, så som att flyktingsinvandrade får gå före andra i bostadsköer. Är det människors lika värde? Svenska skattebetalarnas pengar går genom bistånd till korrupta stater i världen och inte till människor som har det svårt. Politiker får bete sig hur som helst med medborgarnas pengar och sitter kvar oavsett vilka brutala fel de begår. Är det människors lika värde? Vad hände med ansvarsutkrävandet, för medborgarnas skull?

Det s.k. fria ordet innebär alltmer en rätt att säga det som några andra anser ska få sägas. Varför får vissa tala och andra inte? Är det människors lika värde? Är det frihet?

Att unga som begår brott släpps på fri fot för att de är för unga att dömas, är det ett tecken på människors lika värde? Hur är det med offrets värde? Personer som fuskar med bidrag, samordningsnummer, befinner sig olagligt i landet, löper obefintlig risk att åka fast, medan vanliga hederliga skattebetalare avkrävs de mest detaljerade saker som om de avviks ifrån straffas hårt. Hur är detta att respektera människors lika värde?

Jag undrar hur det gick till när de (påstått) borgerliga partierna godkände att detta flum skrevs in i våra grundlagar. Varför protesterade ingen? Så vitt jag förstått det var det dessutom Alliansregeringen som styrde när lagen antogs.

Vurmen för ”människors lika värde” är ett uttryck för politikernas lämnande av verkligheten till förmån för något sorts känslomässigt lyckorus över sin egen storsinthet och godhet. ”Respekt för människors lika värde” må låta pampigt och fint, men det går inte att styra utifrån.

Värden är det mest subjektiva som finns. Det är helt okej att tycka att en mördare inte har något värde alls. Men, det kan och ska inte heller staten ta hänsyn till, utan vi ska ha lagar som reglerar rättigheter och skyldigheter som sedan behandlingen av brottslingen ska utgå ifrån.

Vi skulle behöva börja använda begreppet lika rättigheter och skyldigheter igen, vilket borde vara det som styr det offentligas agerande. Att vi ska vara lika inför lagen. Och det är hög tid att backa staten och minska förmynderiet från statligt håll att vilja styra befolkningen utifrån godtycket för dagen, dvs vilka grupper som ska stå i särställning och få gräddfiler osv.

Den stora staten utgör ett demokratiproblem

Vi har de senaste åren bevittnat ett antal myndighetshaverier. Det har varit säkerhetsproblem på Transportstyrelsen och Svenska Kraftnät. Jämställdhets-myndigheten och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har, ironiskt nog, haft stora arbetsmiljöproblem. Riksrevisorerna, som alltså leder myndigheten som ska granska andra myndigheter, lämnade sina poster på grund av vänskapskorruption och jäv. Efter sommaren har det visat sig vara problem på Riksgälden.

Dessa exempel är från myndigheter där problem faktiskt har kommit i dagens ljus. Men på hur många andra myndigheter pågår oegentligheter i detta nu som vi medborgare inte vet något om?

I Sverige finns i nuläget cirka 250 förvaltningsmyndigheter. Att klara att granska vad som försiggår i den stora statsapparaten är svårt även om man skulle vilja det. Offentlighetsprincipen i alla ära, men att den existerar är inte tillräckligt.

Statsapparaten har svällt rejält under 1900- och 2000-talet och inga ändringar finns i sikte, förutom på marginalen. Sedan 1950 har skattetrycket i Sverige ökat från 18,6 till 43,8 procent. På våra redan hårt beskattade inkomster tillkommer idag massor av skatt när vi handlar saker – och ändå sviktar leveransen av det offentligas mest centrala åtaganden; vården, polisen, rättsväsendet, försvaret osv.

Ju större statliga åtaganden, desto svårare blir det för dem som vill granska regeringens arbete och prioriteringar med skattemedel. Medias snuttifierade rapportering om ”vinnare och förlorare” på statsbudgeten varje höst och vår visar hur illa läget är. Inte ens ett skattefinansierat public service förmår granska på djupet och få någon överblick. Det är för mycket och för svårt. Hur ska då vanliga medborgare kunna granska och ta ställning till om politikerna gör ett bra jobb? Det går inte. Vi är helt beroende av finansdepartementets goda vilja.

Om vi skulle börja om samhället från början, skulle ingen föreslå att ta varannan intjänad krona från människor, till och med mer från en del, och låta dessa medel förvaltas av en liten klick personer. Men det är vad som sker idag.

I och med den växande staten har skattebetalarnas handlingsutrymme minskat. De kan inte göra de val i livet de vill och stödja det som de själva tycker är viktigt. I andra änden har istället politiker och tjänstemän fått bestämma alltmer vad samhället och dess invånare ”behöver”, vilket skapar en situation där invånarnas efterfrågan inte kommer att synka med tillgången. Detta är situationen i en så kallad planekonomi, vilket skapar brist på vissa saker respektive överproduktion (och därmed slöseri) när det gäller annat. Ju mer pengar som slösas bort i och med centralstyrning och planering, desto fler ”hål” uppstår som måste fyllas och desto mer pengar behöver tas in i skatt.

Det värsta är att det saknas en politisk opposition till detta. Inga av riksdagspartierna visar förståelse för problematiken, att vartefter staten växer så urholkas individens frihet och hela samhällets möjligheter. Observera att kvasi-offentlig verksamhet inte heller löser problemet, dvs att man lägger ut offentligfinansierad verksamhet på privata aktörer, som Centerpartiet ofta brukar föreslå. Det skapar en mängd nya problem.

För att åstadkomma verklig förändring behövs politiker och partier som vågar föreslå rejäla och betydande reformer. En ny regering skulle behöva avskaffa propagandistiska myndigheter och annan onödig verksamhet och låta staten fokusera och bli bra på dess kärnuppgifter. Det som behövs är en mindre och mer effektiv stat. En stat som det finns möjlighet att överblicka och granska. Så skulle också allmänhetens låga förtroende för landets politiska ledning kunna höjas.

Sverige i en förrevolutionär situation

I två avsnitt av deras podd sätter Malcom Kyeyune och Markus Allard ord på det som jag själv tycker mig se i Sverige idag, men inte är lika kompetent för att kunna formulera (avsnitt 1, avsnitt 2). Ämnet är så intressant så jag kände att jag behövde sammanfatta det i bloggform. Notera att jag alltså inte citerar dem. Se detta som mina tankar och tolkningar av vad de diskuterar.

För dem som inte känner till dessa två så kan jag säga att de har sitt politiska ursprung till vänster och är hyfsat kunniga om revolutioner och om vilka omständigheter som kan leda dit. Det är av relevans eftersom deras hypotes just handlar om att Sverige befinner sig i ett förrevolutionärt tillstånd.

I podden tar de upp belägg för sin hypotes och drar paralleller till händelser i historien. Med revolution avser de i detta fall inte att det finns samhällsgrupper som arbetar för att en revolution ska ske, utan betydelsen av begreppet revolution här innebär att Sverige är på väg mot ett okontrollerat sönderfall av det rådande politiska systemet, inklusive de offentliga institutionerna. Vi har att vänta någon sorts stor omställning.

Det som stödjer deras hypotes kan sammanfattas i att det finns stora och allvarliga strukturella problem i Sverige samtidigt som en handlingsförlamning har uppstått. Alla, både politiker och folket, vet att dessa problem finns och att saker måste göras, men ingen förmår att göra något åt det som verkligen gör skillnad och kan hindra förloppet.

Landet har drabbats av en sorts cynism där vi lärt oss acceptera det absurda och dåliga som normalt, och helt enkelt kapitulerat inför faktum. Följden har blivit att landet har stagnerat. Det händer inget. Inte för att det inte behövs, utan det händer inget trots att det behövs. Alla vet att som det är just nu kommer det inte att kunna fortsätta för evigt, men inget gör något för att styra undan och försöka motverka det. Så här ungefär, som Malcom lägger fram det:

-”Finns allvarliga problem i landet? -”Jo”. -”Borde vi inte göra något då?” -”Jo”. -”Finns det saker vi skulle kunna göra? -”Ja”. -”Men ska vi göra det då!?” -”Nä.”

Det som de tar upp är precis det jag ser i nyhetsflöde, hör från politiker, i debatter, från medborgare o.s.v. Jag ser charader runt omkring mig som ger sken av att allt är lugnt. Visst finns det en del problem, men det inte är någon ko på isen. Grunden är stabil. I själva verket finns stora omfattande problem under ytan, men de adresseras och diskuteras inte. Inga vågar dra dagens tillstånd och principer framåt för att se vad det ger för konsekvenser på sikt. Det är helt enkelt för jobbigt. Hellre upprätthålla fasaden ända in i kaklet.

Mer specifikt så är det dessa områden nedan på vilka man kan se vartåt det barkar (de har inte gjort exakt samma uppdelning i podden som jag gjort här).

1) Samhällets infrastruktur

Samhällets infrastruktur har inte förvaltats väl, vilket gör att vår materiella grund håller på att raseras. De mest basala samhällsfunktionerna dimensioneras inte utifrån behovet. Vi vet hur man praktiskt löser saker, men vi har inte råd att lösa sakerna eller anställa personer som skulle kunna fixa det.

Underhållet för tågbanorna är eftersatta, även vägar. Gamla avloppssystem som byggdes under 1900-talet behöver bytas. Ett annalkande problem är vattenförsörjningen som länge tagits förgiven. En del ställen i landet lider av sinande vattenkällor, såsom på Gotland och Öland men även på fastlandet. Rent vatten är inget som man bara kan ta för givet att det löser sig självt.

Elförsörjningen är så eftersatt att företag inte kan etableras och bostäder inte uppföras. Både distributionen av el och produktionen sviktar. Klimatet sägs kräva övergång till elbilar, men hur ska elen räcka till och nå alla konsumenter som nu behöver ställa om? Hur ska landsbygden klara sig? Det går inte ihop, men detta bortser politiker ifrån och fortsätter driva på.

2) Sociala orättvisor, den moraliska ekonomin

Med de prioriteringar som staten gör, så känner människor som bidrar och gör rätt för sig, att de inte längre behandlas med respekt. Resurser ses som oändliga och kärnverksamheten prioriteras ned. Sådana som uppenbart skor sig på andra, kan idag göra det utan konsekvenser. Hederliga sätts dit för småsaker, medan större ”brottslingar” går fria. Det gäller inte minst politiker, som kan ta vilka beslut som helst riskfritt, oavsett konsekvenser för befolkningen. Ett exempel är Nya Karolinska sjukhuset där så mycket gått fel, eller migrationspolitiken.

Resurser och handlingsutrymme flyttas från dem som bidrar, till dem som inte bidrar. De som gör rätt för sig möts med nitiskhet, medan det finns oändlig förståelse för andra grupper, inte minst invandrare. Ett exempel är bostäder, där flyktinginvandrare ges dyra bostäder eller får gå före i bostadsköer. Det finns inget som en vanlig svensk (i bemärkelsen person som bott här, jobbar och bidrar) kan hänvisa till som ger den gräddfil. Det finns en gräns för när detta går för långt.

Majoriteten avkrävs anpassning utifrån minoritetens syn (tex vad vilken sorts mat som serveras i skolmatsalen, böneutrop m.m). Att majoriteten ska anpassa sig efter minoriteten kommer att orsaka konflikter. Agg och misstänksamhet växer vartefter människor känner sig trampade på av makten. När ekonomin börjar krackelera så kommer dessa konflikter öka, även sådana som har etniska förtecken.

Staten drar sig också tillbaka från landsbygden, vilket driver på skillnaderna mellan stad och land. Är man en del av samma land eller inte? Ska man vara ett sammanhållet land så måste det som sker göras utifrån vissa gemensamma principer.

3) Ekonomin och samhällskontraktet

Kommuner står på randen till konkurs. Staten täcker inte upp för flyktinginvandrarna, vilket skapar press på kommunerna. Ingen har planerat för denna situation i kommunerna. Man sprider ut kostnader för invandringen på massor av poster, vilket döljer var det egentligen kostar. Det går inte att få grepp om helheten.

De enkla jobb som skulle behövas för att invandrare med låg utbildning skulle kunna försörja sig själva, finns inte längre i landet. De har rationaliserats bort. Hur ska alla människor kunna nå egen försörjning? Skuldsättningen ökar – inte minst hos privatpersoner. Kommunerna har lånat mycket. Lån tas också i utländsk valuta. Nu sjunker kronan och låneinbetalningarna kommer därmed att bli allt större, men betalningarna måste göras.

Våldsmonopolet är satt ur spel när gäng tar över hela stadsdelar och när tex väktare inte längre kan patrullera platser på grund av att de blir för utsatta (mitt exempel, det tas inte upp i podden). Småbrott prioriteras ner av polisen, men nu även allt grövre brott. När pengarna tar slut kan man varken göra det mest basala eller större aktioner, tex ta hjälp av militär för att städa upp i områden där kriminaliteten frodas. Då är det för sent.

Ekonomin håller inte för vad som helst. Vi kommer inte att ha råd med den välfärd vi är vana vid. Detta döljs fortfarande . Vi lever fortfarande på en lögn, som vi hittills enats om att upprätthålla. Om inte ekonomin fungerar kommer inte statstjänstemännen och de i kommunerna kunna avlönas, exempelvis poliser, vårdpersonal, lärare etc. Då kommer samhällsfunktioner att rasa. Vi närmar oss punkten där samhällskontraktet behöver omförhandlas. Vad händer då?

4) Demokratin

Av olika anledningar så kanaliseras inte folkets vilja i politiken. Den representativa demokratin fungerar inte. Politikerna har blivit en klass som inte längre driver de frågor som befolkningen tycker att de ska göra. Politikerna har gett upp med att försöka lösa de samhällsproblemen som finns och sitter bara kvar på sina poster för att det ger dem levebröd. Man försöker köpa acceptans av folket genom att kasta köttben till dem genom lite extra barnbidrag eller lite högre pension.

Egna reflektioner

Jag delar den bild som Kyeyune och Allard målar upp. Utvecklingen, med dess olika delar sammantaget, skrämmer mig. De stora problemen tillsammans med den attityd som paralyserat landet är en mycket illavarslande kombination. Sverige ses som ”odödligt”. Politiker, media och folket (tillräckligt många i alla fall) tillsammans har skapat ett samförstånd kring att läget är som det är. Man hjälps åt att upprätthålla denna föreställning, detta önsketänkande, för det är för smärtsamt att se sanningen i vitögat. Man diskuterar hellre de små enskilda frågorna, för man är rädd för vad som händer när man tittar på hur illa det verkligen är. Ju längre förnekelse, desto värre blir det att till slut titta efter.

Vad detta kommer att leda till och när vet ingen nu. Något kommer definitivt att hända; omställningar, krascher, omstöpningar. Men det vi kan vara säkra på är att inget vinns av att ta saker förgivet tills dess. Inget vinns på att stoppa huvudet i sanden och köra på ännu lite längre.

Vi behöver akut en nyfiken media som ställer politiker mot väggen om hur de egentligen ser på Sveriges utveckling som helhet, inte bara idag utan även på sikt. Och det behövs nya politiker som sätter landets befolkning i första rummet. Hellre försöka göra något än att kapitulera och fortsätta driva politik genom att framföra vackra ord som inte har någon förankring alls i verkligheten. Det är dags att vädra ut det gamla och erkänna problemen. Det är dags att göra rätt, inte bara det som är – för stunden – är lätt.

Floskelmakare är inte detsamma som ansvarstagande, kloka politiker

Nyligen sköts en kvinna, som bar på sitt barn, på öppen gata i Malmö. Trots att detta bara ligger i linje med de senaste årens utveckling i Sverige, så vaknade plötsligt tidigare sovande politiker. Centerpartiet efterlyste en Trygghetsberedning. Socialdemokraterna samlade till samtal om gängkriminaliteten. Moderaterna kom med listor på vad som behövs.

Partierna och många av politikerna som reagerade har själva ”suttit vakt” i årtionden, men det är alltså först när en kvinna med ett barn i famnen avrättas som de reagerar. Och som vanligt agerar politikerna i grupp, samtidigt. Det är så ynkligt. Opportunismen ges ett tydligt ansikte i alla dessa politiker.

Att samlas kring saker är naturligt hos människosläktet, men flockbeteendet har gått till överdrift i vårt samtida samhälle. Tyvärr har beteendet frodats i politiken i Sverige och lamslagit den.

Alldeles för lite i politiken handlar längre om praktisk politik. Identitetsbyggandet står i centrum, som i en popularitetstävling i högstadiet. Man ägnar sig åt att putsa på den egna fasaden, markera och posera, istället för att agera och ta nödvändiga beslut som kan påverka vårt samhälles utveckling i positiv riktning.

Med floskler och vackra ord håvar man in stöd och ryggdunk. Huvudfrågan som allt kretsar kring är vilken sida man står på. Om bra förslag läggs fram av något parti, kan förslagen inte bejakas om det är ”fel” parti som tycker så. Man är således redo att offra viktiga förändringar för att behålla tillhörigheten till ”rätt” sida. Socialdemokraterna körde detta bokstavligen inför valet 2018 med sin slogan ”på rätt sida av historien”, med vilken de drev på polariseringen på ett otroligt populistiskt sätt. När ett stort statsbärande politiskt parti inte har mer substans och saklighet än detta att komma med, så är det illa.

På rätt sida av historien

Konformismen inom partierna, kravet att rätta in sig i ledet, har blivit väldigt stark. Partiaktiva med andra åsikter än partiets godkända – även om det är i små perifera frågor – manövreras ut ur partierna. Lydnad är det som gäller. Det gör att färre vill vara med i ett politiskt parti och det hindrar även förändring av partierna utifrån de nya problem som finns att hantera i samhället. Politiken fastnar och kommer inte vidare.

Det vi bevittnar är högst olyckligt i en tid som skriker efter politisk handlingskraft, när kriminaliteten ökar och oron växer hos befolkningen för att skjutningar, bombdåd, överfall, bilbränder och ungdomsrån med mera ska drabba nära och kära eller en själv.

Men som man bäddar får man ligga. Väljarna måste inse att situationen som råder i landet inte bara är en slump, utan ett resultat av politikernas ageranden. De måste också inse att de skickligaste floskelmakarna och retorikerna inte nödvändigtvis är de personer som är bäst lämpade att styra landet. Först när denna insikt infinner sig har vi chans att vända den nedåtgående spiral som Sverige är på väg nedåt i allt fortare.