Demokrati

Minst ett politiskt parti behöver lämna riksdagen

Igår kom en ny opinionsmätning från Yougov som visar vad väljarna skulle rösta på om det var val idag. Med tanke på att Socialdemokraterna fick 21,2 % litar jag inte jättemycket på de exakta siffrorna i den här mätningen. S kommer definitivt att minska till rekordlåga nivåer, men så lågt som 21 % kommer de inte att få tror jag. De kommer att landa på 26-27 %. Och SD kommer att bli större än i förra valet, men jag tror ändå att det är tveksamt att de får så mycket som 25,7 %. Max 23 % gissar jag.

Stapeln ”övriga” var 4,7 % i den här mätningen, vilket var högre än både KD och MP som båda låg under spärren. Vad övriga-stapeln består av vet vi inte. Enligt uppgift ger inte Yougov möjlighet att specificera vilket parti man tänkt rösta på om man väljer annat/övrigt.**

Det man dock kan utläsa ur alla olika opinionsmätningar totalt sett just nu, är att det är stora förändringar på gång i det politiska landskapet, vilket är välbehövligt. Jag hoppas att minst ett parti åker ut ur riksdagen. Det vore bra för dynamiken i demokratin. Då skulle politikerna påminnas om att de inte är ”odödliga” och kan räkna med att sitta på makt för evigt utan att behöva lägga manken till. Det skulle också kunna få väljarna att förstå att de kan påverka genom sina röster, för det kan de.

Hur man röstar i valet spelar roll. För Medborgerlig Samling (MED) är det inte bara ett resultat på 4 % i riksdagsvalet som räknas. Om vi får 1 % av rösterna så kommer vi att få våra valsedlar betalda till nästa val. Får vi 2,5 % av rösterna så kommer vi få ett visst partistöd. Det är vi visserligen emot och kommer att arbeta politiskt för att avskaffa, men självklart tar vi emot det så länge de andra partierna gör det för att inte snedvrida konkurrensen mellan partierna till våra väljare och medlemmars nackdel. Sist men inte minst så är en röst på MED en viktig signal till alla. Till aktiva i MED så visar man att de ska fortsätta kämpa. Till befintliga partier – särskilt allianspartierna – så säger man att de inte är på rätt väg och behöver skärpa sig. Dessutom, ju högre valresultat desto svårare blir det för media och opinionsbildare att ignorera oss i fortsättningen.

Den förstelnade politiken behöver skakas om för att börja fungera igen. Och nej, det räcker inte att rösta på SD in i absurdum och tro att det ska lösa allt. Det behövs mer än så. Det behövs en rejäl förnyelse av hela politiken, med nya personer och partier som kan visa vägen till ett annat sätt att bedriva politik på än de senaste åren. Att partierna ängsligt springer i flock istället för att stå upp för sina verkliga ideal, att de tror politik handlar om att säga fina ord och stoltserar med hur hårt de bojkottar andra demokratiskt valda partier, det duger inte. Sverige behöver folkvalda med integritet, genuina personer som tar sina uppdrag på allvar och hanterar våra gemensamma angelägenheter på ett vuxet sätt.

** Uppdatering 2018-07-20: jag har fått höra att man i Yougov visst får specificera vilket parti man tänkt rösta på om man väljer ”Övrigt”. Med andra ord: Yougov själva vet vad Övrigt består i, men det vill man tydligen inte gå ut med, trots den höga siffran 4,7 %.

Annonser

Medborgerlig Samlings årsstämma 2018

Årsstämman 2018 för Medborgerlig Samling (MED) gick av stapeln den 4-6 maj och jag tänkte som vanligt, för min egen del och för historieskrivningen, sammanfatta vad som avhandlades, vad som beslutades politiskt och göra lite egna reflektioner kring hur det gick med allt.

Årets partistämma var först tänkt att hållas i Jönköping, men med ganska kort varsel flyttades den till Stockholm av praktiska skäl. Det var svårt att hitta bra lokaler inklusive boende till bra pris, på bra plats osv. Nu blev det centralt i Stockholm på Citykonferensen istället, nära Hötorget.

Stämmans absoluta huvudfokus denna gång låg på politiken. Över 150 motioner hade lämnats in av medlemmarna. Därtill fanns ett antal sakpolitiska program (propositioner) som skulle behandlas. Sedan var det förstås vanlig formalia för en årsstämma. På stämman såldes profilprodukter, klistermärken och jackor som beställts delades ut. Jag köpte fler MED-knappar och ett klistermärke till min bil, så nu har jag ”pimped my ride”.

Denna stämma var den första i partiets historia med distriktsombud istället för att alla medlemmar som vill är med och representerar sig själva. Anledningen till att har vi ändrat förfarande är för att vi växer och det inte längre går att hålla stämma på det gamla sättet. Partistyrelsen har enligt stadgarna fem ombud, men jag var på plats som ett av Stockholms-ombuden. Stockholmsdistriktet är partiets största distrikt med råge och hade hela 36 ombud av totalt 118 (Skåne hade 17 och Göteborg 16 ombud) . Förutom ombuden fanns det plats för medlemmar som ville närvara trots att de inte hade rösträtt. De fick också yttra sig på stämman.

Inför stämman blev det en del strul med hur rollen att vara ombud skulle tolkas. Hur bunden var man vid vad distriktet tyckte? Och hur vet man det? Vad behöver man göra för att förankra det? Eller fick man rösta enligt eget huvud? Jag anser att vad som gäller måste förtydligas inför nästa stämma så att det blir mer jämlikt för ombuden och därmed för medlemmarna i de olika distrikten.

Fredagen den 4 maj

På fredagen mjukstartades det efter lunch med kommittéarbete. Alla motioner samt förslagen till sakpolitiska program behandlades av kommittéer vars uppdrag var att diskutera förslagen till beslut, eventuellt modifiera förslagen och föreslå stämman hur den ska rösta. De skulle även behandla andra yrkanden som kommit in. Jag satt i kommittén som behandlade demokratifrågor och vi instämde faktiskt i partistyrelsens förslag till beslut i alla frågor.

Efter arbetet i kommittéerna var klara på eftermiddagen så blev det egen tid och socialt umgänge för dem som ville. För min del fortsatte arbetet tillsammans med mina partistyrelsekollegor. Vi hade en sista kväll med gänget i form av ett styrelsemöte och pratade igenom resultatet från dagens kommittéer för att se om vi höll med, om vi skulle jämka något, vad vi skulle plädera för på stämman och vem som skulle göra det. Det blev alldeles för sent. Vi slutade väl vid halv elva på kvällen. En lyckad dag, men det blev inte många timmars sömn.

Lördagen 5 maj

Mer ordning och reda denna gång

På lördagen behövde vi gå upp med tuppen, pust. Stämman öppnades formellt kl 8.30. Partiledare Ilan Sadé inledde med ett tal och sedan gick vi över till själva ärendena.

Den här gången var vi, partiet alltså, mycket bättre förberedda. Många lärdomar drogs av förra stämman och nu fanns ett rejält tilltaget presidium med flera ordföranden och flera sekreterare som hade börjat jobba i god tid innan stämman för att förbereda sig. Det var tydliga regler för att tala, yrka m.m., så styrningen av stämman gick mycket bättre än förut. En stor eloge till presidiet som höll pli på oss!

Först behandlades verksamhetsberättelsen, ekonomisk berättelse och revisionsberättelse. Partistyrelsen beviljades också ansvarsfrihet. Det togs beslut om några ytterligare stadgeändringar, som kommer att kräva ett beslut till på en stämma för att träda i kraft.

Medlemsavgiften ändrades från att ha varit 250 kr för medlemmar som är 25-70 år och 100 kr för dem under 25 och över 70 år, till att bli 250 kr oavsett medlemmens ålder. När det gäller medlemsavgiftens fördelning internt i partiet så förordade partistyrelsen att vänta med att sätta en fördelningsnyckel, men stämman röstade ner styrelsens förslag till förmån för en fördelning där en viss del av medlemsavgiften går direkt till en medlems distrikt och eventuell lokalförening. Detta för de lokala föreningarna ska ha mer resurser för att göra aktiviteter utan att behöva äska några pengar från riks, men också för att det ska finnas incitament att värva fler medlemmar.

Alexander Bard höll tal

Efter en kaffepaus vid kl 10 och fler stämmobeslut, så var det kl 11 dags för Alexander Bard. Han höll ett fullkomligt LYSANDE tal om den offerkultur som tagit Sverige i ett järngrepp och om liberalkonservatismen (den ideologi som MED har) som han ser har framtiden för sig. Han är en väldigt bra talare och intressanta tankar bara rinner ut honom. Jag önskar så att jag själv kunde behärska en scen som han, men har insett att jag får ge upp den drömmen för det här livet. Hoppas att jag kan bidra med annat.

Jag var helt medtagen efter hans tal, för det var så bra. Så otroligt tankeväckande. Han har lite grann gjort samma resa som jag och insett att konservatismen behövs som komplement till liberalismen. Eller snarare: det som vi båda har kommit på behövs, har jag förstått går vid namnet konservatism.

Fortsatta förhandlingar och beslut

Efter lunch nere i restaurangen på gatuplanet eller annanstans, fortsatte stämman med behandling av motioner. Jag trodde faktiskt inte att det fanns en chans att lyckas hinna med att behandla alla motioner inom tiden för stämman. Men jag kan redan nu säga att: det gjorde vi! Helt otroligt! Tack vare gedigna förberedelser, hård disciplin på stämman och en fiffig förhandsvotering som genomfördes av ombuden innan stämman, så gick det vägen. Först plöjde vi igenom de ”enkla” motionerna där det var väldigt klart vad utfallet skulle bli. Sedan gick vi över till dem där det fanns osäkerheter, yrkanden från kommittéerna eller de annars var komplicerade. Där tog vi stöd i förhandsvoteringen också.

Det blev en del voteringar med våra gula lappar (inget elektroniskt system användes), men det funkade bra. Och jag var som vanligt djupt imponerad av vad vi som helhet, den här samlingen av kloka människor, kan prestera ihop med vår samlade intelligens och kunskap! Massor av bra argument lyftes även i plenum när motionerna behandlades. För ett par motioner så ändrade faktiskt ombuden åsikt när de tog del av argumenten från olika håll. Så det var verkligen inte röstboskap som satt där, utan tänkande, erfarna människor som vill hitta bra lösningar.

Ett skattepolitiskt program antogs. Däremot så återremitterades förslaget till pensionspolitiskt program. Ett rättspolitiskt program antogs. Vi hade ett redan, men detta var omfattande kompletteringar till det. Programmet var framtaget av vårt rättspolitiska råd som leds av Mats Bergh, partiets rättspolitiske talesperson som själv är jurist (se filmen nedan). Rådet består inte av förtroendevalda för partiet, utan intresserade medlemmar men även av andra sakkunniga. Rättspolitiken är det politikområde där vi har uppnått mest struktur i det interna arbetet.

”Samvetspropositionen”

Efter stämman 2017 har det varit stora diskussioner, eller kanske intern turbulens kan man väl också säga, om hur partiet ska hantera svåra och etiskt relaterade frågor där det finns väldigt olika ståndpunkter internt. Sådant har diskuterats som: Måste ett parti ha en inställning i alla frågor? Hur bör/måste en förtroendevalds åsikt förhålla sig till partilinjen? Hur ska/får de agera? Efter detta hade partistyrelsen valt att lägga fram en proposition för att förtydliga de förtroendevaldas utrymme för egna ställningstaganden i förhållande till partilinjen. Vi är ju ett parti som inte vill ha robotar till politiker. Lätt att säga, men svårare i praktiken. Vi vill ändå verkligen göra det här på ett annorlunda sätt än andra partier.

Texten var till en början mer omfattande, men stämman landade till slut i denna väldigt nedkrympta version, som gäller MEDs förtroendevalda i kommunfullmäktige eller dylikt. Den säger att det är okej att ha och uttrycka sin åsikt även om den skiljer sig från partilinjen.

Förtroendevalda ska i allt väsentligt verka enligt partilinjen men kan i enskilda frågor ha en egen uppfattning som inte drivs aktivt i partiets namn, men som får uttryckas om den förtroendevalde tillfrågas eller hamnar i en omröstningssituation. Det åligger den förtroendevalde att tydligt motivera sitt ställningstagande och stå upp inför väljarna och inför partiets medlemmar.

Kvällsaktiviteter

Klockan 18 avbröts stämmoförhandlingarna och det fanns lite egen tid att använda, tex för att besöka sitt hotell och lämna sina grejer. Eftersom det fanns massor av MED:are, foldrar och jackor på plats, så drog ett antal av oss ut på stan för att göra lite reklam för MED. Det är kul att dela flygblad, men denna gång fastande jag i käbbel (jo, det kan man kalla det) med en sosse som först ställde massa frågor om partiet som om han inte visste vilka vi var. Sedan började beskyllningar smyga fram om att partiet ägde en ”putinvänlig tidning” (vår partiledare som har arbetat med och startat Nyheter Idags plustjänst) och ”hur kunde ni ta med Katerina Janouch på riksdagslistan?!” Då insåg jag att han bara lurat mig och visste betydligt mer än han först låtsades om.

Efter det mötet, som inte var vidare trevligt, behövde jag verkligen en drink. Vi gick tillbaks till restaurangen på Citykonferensen där baren nu öppnat. Sedan blev det trevlig middag med underhållning – bestående av oss själva. Partiledare Ilan Sadé vitsade som vanligt. Äntligen fick vi höra operasång från Ulf Wiger, ordförande för MED Örebro. Min Twittervän och numera partikamrat @Bashflak uppträdde också med en snapsvisa. Självklart talade även, traditionsenligt, vår åldersman Erik Björn-Rasmussen.

Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag åkte hem. Men jag vet att jag var väldigt trött. Och glad. Det här är höjdpunkten med partiarbetet, att få träffa kollegorna IRL (in real life). En belöning.

Vi jobbar alla ideellt och partiarbetet är så intensivt och pressat och man kommunicerar med personer över hela landet genom nätet. Man har ingen tid att lära känna varandra först, hur man trivs att jobba och så. Det finns bara ett alternativ: att köra trial and error. Då blir det ibland fel och man blir osams och irriterade på varandra. Men man har liksom inte tid att vara långsint. Man får acceptera att det inte blir inte perfekt direkt (om nånsin) och man tvingas lära sig att vara tolerant och släppa saker. Man är ju ändå partikollegor och jobbar för samma sak. Det är en skön känsla att bara kunna lägga allt det åt sidan och ha himla kul ihop, som en kväll som denna!

Söndagen 6 maj

Redan kl 8:30 dagen efter så fortsatte motionsbehandlingen. Kaffepaus togs vid 10 och lunchpaus vid 12. Efter lunch var det dags för valärenden.

Val av ny partistyrelse

Valberedningen hade lagt fram ett förslag till ny partistyrelse några veckor innan stämman. Förslaget föll dock inte medlemmarna i smaken. Det framgick i de interna diskussionerna, som alltså bland annat sker på vårt interna diskussionsforum på nätet, men även i lokala forum och ute i distrikten. Förslaget till partistyrelse var för litet och hade för snäv representation i landet. Så en majoritet av distrikten hade på eget bevåg tagit fram ett nytt förslag till partistyrelse med 12+3 ledamöter (12 ordinarie och 3 ersättare). Förslaget hade förankrats med en majoritet av distrikten och lades fram för medlemmarna redan innan stämman.

Det blev ändå votering om förslaget då ett ombud begärde votering och då blev det också sluten votering. Men det ändrade inget. Med tanke på den tyngd som förslaget hade i och med att det stöttades av så många av distriktsstyrelserna, så gick förslaget igenom.

Jag själv ställde inte upp för omval som ledamot. Efter två år i partistyrelsen och ett enormt slit, så ville jag styra om mitt engagemang. Jag behöver få fokusera på det jag helst vill göra; skriva, driva opinion och stötta andra i det. Sedan mars sitter jag också i styrelsen för Stockholmsdistriktet. Att få jobba inom ett mer geografiskt begränsat område, ”hemma”, är en befrielse. Jag har dock också fortsatt som partiets demokratipolitisk talesperson.

Ilan Sadé omvaldes som partiledare och Anna Danieli som 2:e vice ordförande. Fredrik Sander från Skåne, valdes till ny 1:e vice ordförande. Inget verkställande utskott valdes, eftersom den frågan inte hade beretts. Så den nya partistyrelsen får även denna gång välja den bland de ledamöter som sitter i styrelsen. Den nya partistyrelsen ser nu ut som följer:

Presidium

  • Ordförande – Ilan Sadé (Skåne)
  • Vice ordförande – Fredrik Sander (Skåne)
  • 2:e vice ordförande – Anna Danieli (Stockholm)

Ordinarie ledamöter

  • Per Lindström (Väst)
  • Karl Haargaard (Väst)
  • Marcus Brixskiöld (Stockholm)
  • Mattias Johansson (Stockholm)
  • Monika Råberg Hellsing (Väst)
  • Åsa Tallroth (Södermanland)
  • Ola Larsson (Skåne)
  • Susanne Ritter (Jönköping)
  • Pia Rundkvist (Stockholm)

Ersättare

  • Leif Svensson (Väst)
  • Nicklas Ljungholm (Väst)
  • Erik Lidström (Östergötland)

Förutom en ny styrelse valdes en ny valberedning och revisorer. När det var klart gick vi tillbaks till motionerna och hann PRECIS i mål till stämmans slut klockan 16. Eller snarare 15 minuter innan det. Då hade partiledaren en liten stund på sig att tacka stämmans eminenta presidium, organisatörerna och de som nu lämnar partistyrelsen. Sedan var det dags för hemgång för alla, fulladdade med bra energi efter en väldigt lyckad stämma för att ta oss an valarbetet.

Beslut genom motioner

När det gäller motionerna så fick många avslag förstås medan andra bifölls, även en del aningen kontroversiella. Men medlemmarna tyckte det var viktigt att vi vågar kritisera det som inte fungerar och peka ut en riktning. Det blir inte någon förändring genom att säga ”nja” och så fortsätter allt likadant som förut.

Här är några nedslag när det gäller beslut som togs genom motioner:

Demokrati/media: Stämman röstade för en ännu skarpare skrivning än i nuvarande demokratipolitiska program när det gäller public service: Att hela ska läggas ner och ersättas av samhällsinformationskanaler med starkt begränsat utbud. Hänvisningarna till ”oföränderliga rättigheter” och naturrätt i idéprogrammet stryks och ersätts med andra skrivningar. Ett ”resningsinstitut” eller motsvarande system ska inrättas. Allmänna Arvsfonden ska avskaffas och kvarlåtenskap där arvingar och testamente saknas ska tillfalla pensionssystemet.

Rättspolitik: MED ska verka för ett nationellt tiggeriförbund. Internutredningar av poliser, åklagare m.fl. ska hanteras av en myndighet som är helt separat från Polismyndigheten. Som på förra stämman blev det votering i frågan om att avkriminalisera sexköp och även denna gång blev det ett knappt avslag (49-43 för avslag), d.v.s. stämman röstade för att behålla lagen.

Kultur/integration: MED ska verka för att avskaffa möjligheten till specialkost av religiösa skäl inom offentlig verksamhet. Ett förslag om förbud mot konfessionella skolor inom skolväsendet gick inte igenom på stämman. MED är självklart för icke-konfessionell undervisning och vill motverka att skolor används för religiös indoktrinering, men det är svårt att lagstifta bort religiös koppling till skolorna. Partiet vill inte heller ta bort de skolor där det funkar bra idag (tex skolor med judiska eller kristna huvudmän).

Migration: medicinsk ålderstämning av unga utan relevant ID-handling ska upphöra. I stället ska de räknas som vuxna, såvida de inte uppenbarligen ser yngre ut än en bestämd referensålder (15 år). Stämman röstade också för att avskaffa möjligheten till verkställighetshinder vid utvisning av grov brottsling (gäller oavsett gärningsmannens ålder, anknytning till Sverige eller andra ömmande skäl).

Skola/utbildning: Avgiftsfinansierade friskolor ska vara tillåtna. Som praxis ska svenska skolor vara mobilfria, men skolor ska kunna välja att tillåta mobiler. Det skedde omröstning om vilken ålder betyg ska ges ifrån och utfallet blev att vi ska fortsätta driva att betyg ska ges från första klass. SFI (den offentlig-finansierade) ska avskaffas.

Ekonomi: Partiet ska verka för enhetlig moms med 25 procent och återställa arbetsgivaravgiften för löntagare över 65 år till 10,21 procent av bruttolönen.

Säkerhet/försvar: Det måste bli lättare för regering/riksdag att kunna ingripa och besluta över det kommunala självstyret när det gäller frågor som berör rikets säkerhet och/eller beredskap (tex om etablering av utländska aktörer riskerar landets säkerhet).

Annat: MED ska verka för ett stärkt skydd av ål och ålyngel inom EU. Efter mycket intern diskussion senaste tiden om att legalisera Eutanasi (aktiv dödshjälp) så beslutade stämman att partiet ska arbeta för att en statlig utredning ska genomföras om detta. Partiet ska också verka för att hastighetsbegränsning på 2-filiga motorvägar ska kunna höjas till 140 km/h där tillräckligt god vägkvalitet och övrig trafikmiljö tillåter det.

I politisk opposition mot public service

Under den pågående Almedalsveckan lyssnade jag igår på en diskussion om betänkandet från Public service-kommittén som föreslår en del förändringar som rör vår gemensamma public service (PS). Seminariet modererades på ett bra sätt av Jörgen Huitfeldt, tidigare SR-medarbetare, numera på nättidningen Kvartal.

En av panelerna på seminariet bestod av VD:arna för SVT, SR (Sveriges Radio) samt UR (Utbildningsradion). VD:arna lovordade betänkandet (som är en parlamentarisk sådan, vilket innebär att alla riksdagspartier deltog i den) för att den slog fast att PS uppdrag skulle vara oförändrat, att PS skulle jobba för demokratin och att ”spegla” hela befolkningen och hela landet.

Att detta lyftes som det viktigaste med utredningen och att VD:arna var så överens om det, tyckte jag var märkligt. Det verkade också Huitfeldt tycka, så han frågade dem varför. Svaret löd att det inte var självklart att få höra detta från politiskt håll och att det kunde fastslagits något helt annat. Cilla Benkö (VD för SR) hävdade att man inte behövde gå längre än till Danmark för att se något sådant. Där har man tagit beslut om en ny medielag som inskränker public service i omfattning, vilket hon ansåg vara fel. Hon uttryckte också oro över att PS nu föreslås finansieras genom skatten och därigenom får tydligare koppling till statsbudgeten. Det menade hon kan göra att det blir tal om att minska PS budgetpost framöver, även om det är sagt att det ska vara öronmärkta pengar för det.

Nog för att det är rimligt att VD:arna värnar sin egen verksamhet, men det är ändå värt att notera och reflektera över att vad de framhävde i själva verket var politiska åsikter. För att inse det kan man se på Medborgerlig Samlings åsikt i frågan, som står i uppenbar opposition till PS. Vi vill lägga ner PS och ersätta med informationskanaler med begränsat utbud.

Just detta är det vanskliga med att ha något halvt knutet till staten. Det staten sjösätter och säger ska fungera ”oberoende”, börjar lätt leva sitt eget liv och glömmer bort från vem de fått uppdraget. Demokratin utgår från folket, och vad folket anser i olika tider kan variera. Det är själva poängen med demokratin, att den är flexibel och inte statisk.

I samhällsdebatten lyfts en liknande oro i flera sammanhang: Tänk om politiken framöver kan komma att vilja påverka innehållet eller omfattningen av den skattefinansierade verksamheten X? Och så vill man hitta sätt att organisera verksamheten på så att man minimerar den risken. Man verkar dock inte kunna se klart på frågan. Påverkan från politiskt håll på verksamheten sker redan idag. Public service saknar förstås inte mål som härrör från politiken. Till exempel universitet och högskolors verksamhet styrs också genom direktiv, som att ”jämställdhetsintegrering” ska genomföras och val av forskningsämnen utifrån vad de styrande politikerna tycker är viktigt att det forskas på just nu. Detta tycks få protesterar emot.

Slutsatsen man kan dra är att vad dessa ”oroliga” egentligen säger, är att de anser att verksamheten visst kan påverkas av politiken – så länge den påverkas utifrån den ideologiska syn de själva har. Verksamheten är således politiserad.

Igår i ett annat samtal i Almedalen anordnat av SR om public service nyhetsvärdering och rapportering, var Jörgen Huitfeldt själv paneldeltagare. Han menade att PS uppdrag så som det formulerats om att man ska vara opartisk m.m., var bra, men att ett problem är att den så kallade ”demokratiparagrafen” har övertolkats. Med hänvisning till den, att man ska stödja demokratin, värna mångfald osv, har man valt bort att rapportera ur alla olika perspektiv och även agerat väldigt olika mot personer som man rapporterat om. Han tog exemplet Tino Sanandaji. Efter att han intervjuats i SR om sin nya bok, ansåg sig SR behöva tre kommentatorer för att ”väga upp” det han sa. Det gjorde man inte med andra författare som blev intervjuade om sina böcker. Sanandaji blev ju intervjuad och fick kritiska frågor av intervjuaren. Så varför behövdes kommentatorer?! Huitfeldt ansåg att ur ett politiskt perspektiv så har PS valt bort att rapportera om TAN (traditionell-auktoritärt-nationalistiskt) på den politiska skalan GAL-TAN. Jag instämmer helt i detta. Det här är också en aspekt av politiseringen av PS.

Public service ska inte vara någon egen liten oberörbar ”ö” som ska få leva sitt eget liv. Så länge den finansieras med våra gemensamma medel, så ska vi medborgare genom politiken och demokratin, ha rätt att ställa krav på hur verksamheten bedrivs. Det är inte en risk för demokratin, utan en förutsättning för den.

Public service – folket 1-0, men vi kommer igen

Bla bla bla SD, hatsvans, NMR (nordiska motståndsrörelsen, nazister) , nationalistiska AfS (Alternativ för Sverige) och så Medborgerlig Samling. …”mer rumsrent alternativ” ”inte alls tycks vara rädda för kopplingar till vitmakt-grupperingar”, ”väldigt lite renhållningsarbete”, ”en av de ledande profilerna som ledde ett demonstrationståg tillsammans med NMR-anhängare och fascister kopplade till vitmakt-grupper”.

Ibland klarar jag inte att hålla mig sansad: det här är ju helt sjukt! Det är inte ett dugg konstigt att vanliga människor radikaliseras och totalt tappar tilltron till media, särskilt public service.

Ovanstående är alltså från podden ”Det politiska spelet” i SR. När Medborgerlig Samling så till slut omnämns i vårt gemensamma public service så är det alltså bara EN sak som gäller: att fula ut oss. Inget annat räknas. Inte vår sakpolitik, vad vi vill, vilka vi talespersoner är eller vad vi säger, skriver och gör. Att vi sliter med att bygga upp ett nytt politiskt parti, hur tidigare politiskt oengagerade människor nu går man ur huse för att göra något åt Sveriges utveckling. Nej det är inte viktigt.

Vi är alltså ett demokratiskt, liberalkonservativt parti, liknande ett gammalt M, men som i partikultur är tvärtemot toppstyrda M. Vi är ett nerifrån- och upp-parti, med demokratiprofil som genuint tror på att yttrandefriheten är betydelsefull. Ett liberalkonservativt parti som är betydligt mer liberalt än alla borgerliga partier (när det gäller skatter och frihet), men som också har mer konservativa inslag i vår politik än de andra borgerliga partierna. Vi tror inte på utopiska drömmar utan är ett parti som driver verklighetsnära, hållbar politik. Ett vettigt parti som är som folk är mest helt enkelt!

Allt det är dock helt irrelevant för public service. Det viktiga är att det går att knyta oss till fascism och rasism. Då passar det förstås fint att ta in nån från Expo som i radio får insinuera luddigt att ”nån ledande profil” (Katerina Janouch, som inte ens är med i partiet) demonstrerade en gång då Expo såg till att identifiera någon som gått in i det öppna tåget som extremist. Klart! Och så kan myten om MED fortsätta odlas! Inga kommer förstås bry sig om vad detta egentligen handlade om. Alla vet ju nu hur det ligger till. Detta har sagts i SR och de har ju krav på sig att vara sanningsenliga och opartiska.

Public service granskar numera folket istället för makten. Folket ska hållas på mattan och veta sin plats. Status quo ska bevaras, de befintliga maktsfärerna säkras. Inga ska tro att det går att engagera sig politiskt och faktiskt kunna förändra något. Det här kallas att public service värnar demokratin och jobbar för befolkningen, för 8 miljarder per år. Jag mår illa.

Men jag tänker inte ge upp. De vettiga kommer att vinna till slut, frågan är bara hur illa det kommer att hinna bli innan utvecklingen vänder.

Klonarméer i politiken är en återvändsgränd

I morse slog jag upp SvD till frukost och läste en gästledare av författaren Lars Åberg. Han har skrivit mycket på sistone och reflekterat kring Sveriges utveckling de senaste årtiondena. Tanken som slår mig när jag läser är att den där texten inte kunde skrivits av mig. Jo skrivits, men inte hamnat i tidningen. Precis som det jag skriver i det här blogginlägget aldrig kunde hamnat där, för jag medlem i ett politiskt parti. Jag får hålla mig till min lilla blogg här.

De ideologiska diskussionerna och de mer visionära perspektiven, analyserna av samhället och vart vi är på väg, de diskussionerna drivs numera långt ifrån politiken, partierna och deras företrädare. I den mån de förs alls så är det av opinionsbildare och ledarsidor, även en del forskare deltar i debatten.

Om Lars Åberg skulle blanda in eller uttrycka några sympatier för något parti, så skulle han åka ut från sina plattformar som opinionsbildare. Och börjar personer som är i partierna diskutera ideologiska och svåra frågor som på något vis andas avvikelse från ”partilinjen” så manövreras dessa ut i periferin i partiet. Med stor sannolikhet kommer de förr eller senare att lämna helt. Det här orsakar en djup och allvarlig klyfta mellan befolkningen och politiken.

Självklart pågår en del politiska och ideologiska diskussioner internt i partierna. Men dessa hålls bakom väl låsta dörrar. Inga vill riskera att något kontroversiellt eller udda läcker ut, för då vet de att de får löpa gatlopp i media.

Ett aktuellt exempel är det ståhej som varit de senaste dagarna kring Hanif Bali. Han uttrycker sina egna tankar som en av 83 riksdagsmän för Moderaterna. Media springer då till partiledaren, kräver uttalanden och ser till att Bali får en uppläxning så han rättar in sig i ledet. Är det proportionellt och rätt fokus på Bali? Vad gör och tycker de andra 81 ledamöterna? Är det inte intressant?

Åsiktsskillnader blåses i media upp till ”konflikter” och basuneras ut som ”intern splittring”, som om det vore en nyhet att människor tycker olika. Uttalar sig någon person i ett parti klantigt på nätet eller uttrycker en åsikt som man inte upplever partiet står för – det kan räcka med att det är en partisympatisör – så avkrävs partierna avståndstaganden och uttalanden. Numera kräver både media och allmänheten det, som om ansvaret vad en person säger skulle vara alla andras. Det är förstås helt orimligt. Och notera att det här sättet att resonera inte är knutet till någon viss ideologisk hemvist. Det är helt enkelt del av ett nytt samhällsklimat, en kultur.

Att råka ut för anklagelser och situationer där små perifera saker som sägs nånstans i samhället blåses upp, är partierna livrädda för. De är rädda för dålig publicitet. För de vet att publiciteten påverkar. Lång tid av idogt politiskt arbete och massor med bra beslut och uttalanden, bleknar i betydelse jämfört med kanske ett enda ord som skrivits i en tweet. Så lyder sociala-medier-logiken och tyvärr har det smittat till samhället i stort. Paradoxalt egentligen, att ju större världen blivit, ju mer vi vet och får höra, desto större roll tillskriver vi de små enskilda detaljerna.

Partierna spelar med i det här. De försöker planera och styra upp allt och strömlinjeforma sig själva och sina företrädare. Inga får sticka ut. Och det som går ut till media ska vara välslipat för att inte väcka ont blod nånstans. Det mänskliga, öppna, ärliga och komplexa försvinner i detta. Och framför allt: förändring blir omöjligt.

Alla politiker är först och främst människor, men det passar inte in i narrativet. I media är partiaktiva bara intressanta just i ljuset av sin partibeteckning. Alla förväntas vara partimegafoner. Vad de faktiskt har att bidra med för perspektiv, tankar och erfarenheter som personer, det är mindre viktigt. Som med Hanif Bali är det intressanta ur medias perspektiv om det kan ”sänka” Moderaterna eller gynna eller missgynna Sverigedemokraterna tex.

Och jag då, som är med i ett nytt politiskt parti, ska hållas borta eftersom jag förväntas att bara vilja snärja fler röster på partiet jag är med i – vilket verkligen inte stämmer. Medborgerlig Samlings förslag och samhällsanalyser däremot, de nämns och diskuteras till exempel på landets ledarsidor och på seminarier. Men vi omnämns då förstås inte, trots att de som skriver eller pratar är väl medvetna om oss. Vi får inte vara med i sammanhangen där vår egen politik diskuteras. Att låta oss vara med vore att öppna upp för förändring i samhällsdebatten och i politiken, och det är just det som allting kämpar emot.

Utan något som sticker ut eller avviker, så kan det inte bli någon förändring. Och det är just det som det råder en skriande brist på idag i svensk politik. Partierna ligger hopplöst efter befolkningen i analys och förståelse för hur samhället ser ut och vilka problem som finns. Förändringen som skett är att SD har växt till, just som ett symptom på detta.

Att vi hamnat här är både politikernas, medias och allas vårt fel. Partiernas företrädare avkrävs svar, åtgärder, satsningar. Men hur kan dessa komma till om de inte grundas i något stadigt, dvs i analys, djup diskussion och förankring hos en stor mängd människor?

Man kan säga att de politiska partierna numera är ytor som ska hållas intakta utåt. Bakom dem står klonarméer av partiaktiva. Vilka vanliga människor där ute är intresserade av att vara del av detta? Mycket få förstås, så de politiska partierna håller på att utarmas.

Allt det här hänger ihop och beror av det andra. Det går inte att säga vad som är hönan eller ägget, vad som gett vad. ALLA parter, från landets högsta politiker ner till  de privatpersoner som är aktiva på sociala medier, borde rannsaka sig själva i vilket del de själva har i detta och vad skulle de själva kunna göra för att bidra till en förändring. Utan att någon faktiskt tar på sig ansvar och är redo att göra annorlunda, så kommer inget att förändras.

Även lydiga mjölkkossor kan få nog och ryta: inte en skattekrona till!

På torsdag den 7 juni väntas riksdagen rösta igenom den av regeringen föreslagna ”gymnasielagen” för ensamkommande. I praktiken innebär det en extra möjlighet för cirka 9000 afghanska män utan asylskäl att stanna i Sverige. Stödet från Centerpartiet blir tungan på vågen för ett ”ja”, trots att de anser att det är ett dåligt förslag.

Av uppenbara skäl har förslaget blivit hårt kritiserat. Det handlar om personer utan asylskäl, en grupp migranter där många har ljugit om sin ålder. Ärendet har lyfts upp på agendan genom aktivism understödd av generös rapportering från media. Förslaget beräknas också kosta skattebetalarna 2,9 miljarder.

På sociala medier florerade igår glassbolaget Ben & Jerrys glada tillrop om beslutet: ”Den 7:e juni kommer Sveriges riksdag rösta igenom ett beslut som ger 9000 ensam-kommande unga från Afghanistan rätt att fortsätta sina liv i Sverige. Detta tack vare många människors kamp för humanitet och för att mänskliga rättigheter ska gälla alla.” Och så uppmanar de alla att ”hoppa på kärlekståget” som handlar om ett ”inkluderande samhälle”.

Med andra ord: 2,9 miljarder går från skattebetalarnas plånböcker till personer utan skyddsskäl, till deras s.k ”mänskliga rättigheter”, vilka alltså tydligen innebär att de ska leva i Sverige.

Man kan tycka att Ben & Jerrys bara är ett ynka glassföretag, och det är det ju. De får förstås också tycka vad de vill. Och man kan tycka att ”varför bry sig om några miljarder hit eller dit?”. Problemet är att det här utgör ännu en nedtryckning i skorna av de skattebetalare som önskar se att deras surt förvärvade slantar som inbetalas till staten ska användas på ett ansvarsfullt sätt. Det blir ytterligare bekräftelser av mönstret och av polariseringen i dagens samhällsdebatt: De som värnar rättssäkerhet, rättvisa och hållbarhet i välfärdssystemen ses som elaka, egoistiska skurkar. De som ser skattemedel som en oändlig resurs, skriker efter mer pengar och inte ser hur mycket människor redan idag ger bort till staten att förfoga över, ses som kärleksfulla och goda människor.

Känslan av att bli orättfärdigt trampad på av makten blir inte direkt bättre av sådant som att när gymnasielagen debatterades i riksdagen 4 juni behagade inget av statsråden i regeringen att delta. Antingen förstår de inte hur stor den här frågan är för väljarna, eller så är det bara fega. Oavsett vilket är det inte något som bygger förtroende.

De som genomlevt den vet att det pågår en uppvaknandeprocess i Sverige. Individer ligger i olika fas, men fler och fler och fler börjar undra om allt verkligen står rätt till här. De ser vilka avvägningar som görs av politikerna och frågar sig: Vilka jobbar de för egentligen?

Staten, skatterna och välfärdssystemen utgör ett solidariskt försäkringssystem. Om skattebetalarna transformeras till mjölkkossor som makthavande politiker tar pengar ifrån för att lägga på välgörenhet och på annat än det som medborgarna förväntar sig, varför ska de betala in någon skatt alls?

Politikernas huvudlösa ageranden och bisarra beslut kommer bara att fungera tills tillräckligt många i den stora medelklassen, som idag plikttroget betalar in sina skattepengar, accepterar det.

Någon droppe kommer att bli den som får bägaren att rinna över. När tillräckligt många har blivit tillräckligt nedtryckta i skorna och byggt upp en tillräckligt stor ilska, har vi framöver att vänta en riktig skatterevolt. Då den stora massan av Sveriges befolkning kommer säga: NEJ! VI VÄGRAR! Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning så kommer det att komma, som ett brev på posten. Det är ytterst allvarligt.

Demokratiförakt fixar inte demokratin

Många är bekymrade över att förtroendet för demokratin sviktar och vill se förändring till det bättre. Men många verkar också ha synnerligen svårt att se sin egen del i utvecklingen.

Häromveckan lyssnade jag på ett samtal om demokrati som anordnades av stiftelsen Smarta samtal. Med i samtalet var bland annat ärkebiskop Antje Jackelén, Jan Eliasson, diplomat och gammal (S)-politiker, samt ledarskribent Patrik Oksanen. I inledningen till seminariet konstaterades att valdeltagandet är lågt. Politikerna åtnjuter lågt förtroende. Engagemanget i de politiska partierna är lågt och så vidare. Vad är problemet och vad kan man göra åt det?

Medan jag satt där och lyssnade slog det mig att de satt där framme och diskuterade och problematiserade, medan jag, representant och demokratipolitisk talesperson för ett nytt politiskt parti under uppbyggnad vars viktigaste fråga är just demokratins välmående, satt i publiken och lyssnade. En ögonblicksbild som illustrerade själva problemet.

Idag sitter kända och framgångsrika människor i paneler och diskuterar hur hotad demokratin är och vilket problem det är att vanliga människor är oroliga, upprörda och höjer sina röster på sociala medier.

Politiker står i TV och tillrättavisar människor för att de lagt sin röst på ”fel” politiska partier, såna som de själva vägrar att föra normala samtal med trots att de är vuxna människor. Självreflektion hos politikerna om hur de själva bidragit de senaste åren till det bristande förtroendet för politiker och politiken som helhet, lyser med sin frånvaro.

Etablerad media försöker fula ut annan (”alternativ”) media som kommer med nya perspektiv. Media fokuserar också på de högsta maktpositionerna, aktörer och personer som redan har stora plattformar att föra ut sitt budskap på. Floskler och minimala ”satsningar” som politikerna spelar ut för att verka generösa och storsinta sväljs med hull och hår och kommuniceras okritiskt ut. Sådant som sker i gräsrotsmyllan däremot, det som är i själva grunden för demokratin, anses mindre viktigt.

I juli anordnas Almedalsveckan som sägs vara kronjuvelen för den svenska demokratin. Flera tusentals seminarier kommer hållas, möten, mingel och politiska debatter. Med tanke på vilket ”hett” ämne demokratin är just nu och med tanke på att det är valår, kunde man tro att arrangörer och media skulle vara intresserade av de tankar och erfarenheter som Medborgerlig Samling (MED) har i och med att vi representerar en ny folkopinion. Vi pratar ju inte heller bara om demokratin. Vi lever den genom att vi bygger upp ett helt nytt politiskt parti. Men i linje med ovanstående resonemang så är det förstås inte så. Intresset är icke-existerande.

Är det konstigt att förtroendet för demokratin sviktar, om det här är vad ”värna demokratin” betyder?

Vi måste definitivt laga demokratin. Men det kan man inte göra med demokratiförakt, eller rent utav folkförakt i form av att slå folket på fingrarna för att de tycker och tänker fel. Vackra ord och välvilja betyder inget om det inte omsätts i konkret handling.