Demokrati

När matriarkatet möter patriarkatet

Samhällen genomgår ständig förändring, på alla plan. För att kunna göra trenderna synliga och diskutera vad som händer behöver man våga generalisera och måla med stora penseldrag. Här är nu lite sådana tankar om samtiden och utvecklingen.

Det sociala trumfar logik och kunskap

Logik och konsekvenstänkande bygger på systematik och tydliga regler. Det är principer som också hela det vetenskapliga synsättet bygger på. När det gäller relationer, det sociala, finns det däremot inga bevisbara rätt och fel. Där finns bara åsikter och känslor. Det jag ser är att vi i Sverige hamnar allt mer i det senare, oavsett samhällsområde.

De senaste årtiondena har det hänt saker på arbetsmarknaden. Betydelsen av social kompetens vid rekryteringar har ökat. Utåtriktade, flexibla personer med välutvecklade ”känslospröt” är det som efterfrågas. Experter som är just experter inom olika områden men inte har den bästa kommunikativa förmågan eller har lätt för att läsa av människor, de har en rejäl uppförsbacke.

I svenska skolan halkar pojkar, som grupp, efter. Men inte nog med det. Man har hittat bevis för att tjejer, som grupp, i skolan ges högre betyg än vad nationella proven visar att de borde ha. Tendensen: det lönar sig vara socialt kompetent och följsam redan som barn.

Fokus på det sociala har ökat lavinartat i skolan. På mitt eget barns utvecklingssamtal nyligen fanns tio frågor att diskutera kring. De cirka åtta första handlade om hur barnet mådde och hade det i skolan, de två sista frågorna var relaterade till vad det faktiskt hade lärt sig.

Skolan ska ”kännas” bra. Denna målsättning krockar naturligtvis med lärandet, som inte på något vis är enkelt eller alltid känns bra. Snarare kräver utveckling ansträngning och att man även gör tråkiga – men viktiga – saker, även om man är trött eller timmen är sen. Betygen ses som hinder för barnen. Omtanke och välvilja styr. Kunskapen kommer i andra hand. Lärarna har alltmer blivit vän med eleverna, och får då förstås motsvarande respekt som en vän – inte som en auktoritet och kunskapsförmedlare. Valutan blir snällhet och medgörlighet.

Vartefter värdet av kunskap devalveras i samhället, generellt, tappar fler yrkesroller sin auktoritet; en sorts rättmätig överordning baserad på sakkunskap och erfarenhet. Av omtanke om de stackars förövarna reduceras till exempel poliser till kompisar och dialogpoliser, vilket inte direkt gör stenkastning på polisen särskilt förvånande.

Emotionaliteten i politiken

Inom politiken i Sverige har betydelsen av emotionella argument ökat. De senaste åren har debatten på riksplanet närmast blivit en karikatyr. Det är som om den inte längre sker här på jordklotets yta utan i ett parallellt universum. Hur migrationsfrågan hanterats är ett typexempel. Betydelsen av något bedöms i högre grad utifrån var något sägs och av vem än det faktiska innehållet och vilka implikationer det har rent konkret.

I landets högsta beslutande församlingar praktiseras öppet mobbing där vissa partier ges stämplar som paria. Oavsett vad de gör och säger behandlas de likadant. Inte bara de politiska aktiva får smaka på sleven utan även privatpersoner eller andra initiativ som kan hota konsensus. Allt för att signalera till resten av flocken att det enda som godtas är ”rätt” bemötande av elementen. Mina tankar går här till klick-bildningen bland tjejer i skolan. Målet är att hålla ”dom andra” utanför genom maktbeteende i form av subtila signaler och syrliga markeringar.

Tjänstemän och chefer i offentlig förvaltning, såna som egentligen ska vara opartiska, tillsätts utifrån känsla. Man ska vara på samma frekvens som dem man tillsätter för att det ska kännas tryggt. Det vill säga man ska tänka på samma sätt och dela åsikter och ideologi. Ja-sägare, helt enkelt. Mindre viktigt är personlig integritet och att följa de lagar och regler man är satta att följa i sitt uppdrag. Myndighetsaktivism, att gå efter sin egen moraliska kompass istället för sin uppdragsgivares (folkets), förekommer och är i princip tillåtet i dagens system, trots att det inte borde vara det.

Enligt den politiska retoriken är en person som inte har det lika bra som andra, ”utsatt”. För vad kan man undra? Jo den hemska omgivningen som inte ger den enskilde vad den vill ha. Med språket som verktyg handlar det om att väcka känslor av skuld och skam hos andra, som påtryckningsmetod. De som behärskar kritiskt tänkande och logisk förmåga vet dock att faktiska resurser, tid och pengar, förstås inte är lika oändliga som medkänsla. Och det som kortsiktigt känns bra, kan rycka undan möjligheter att agera i framtiden.

Hela det svenska rättssystemet är fullt av omtanke – om förövaren. Lagarna säger att brott ger ett visst straff, men hela systemet arbetar på varje nivå för att det straffet inte ska utges eller avtjänas. Straff ges ständigt från den lägre delen av straffskalan och automatisk frigivning sker efter två tredjedelar av straffet. Ett sorts mamma-syndrom. En mamma ser alltid sitt barn i ljus dager. Hela samhället tycker att människorna är deras barn och ska tros gott om. Eller kanske är det snäppet värre? Att de som blivit drabbade av den hemska rättsstaten måste tas om hand om lite extra? Som IS-terrorister som återvänder och möts av bostäder och jobb. Tankarna leder osökt till det så kallade Stockholmssyndromet.

Den mjuka makten

Det sägs att kvinnor inte har mycket makt i Sverige, men det finns betydligt mer makt som utövas än den som brukar synas i sömmarna, exempelvis i en företagsledning. Vet inte om ni noterat att en del män refererar till sin partner, mamman i familjen, som ”regeringen”. Mamman, kvinnan, påverkar med mer mjuka maktmedel, till skillnad vad som gäller på formella möten i bolag.

Ett typexempel på social makt är det värdegrundsarbete som i dag är högsta mode. Gemensamma regler på ett papper som ger sken av att vara rättvisa och logiska. De betyder dock inget förrän uttolkandet görs. Uttolkandet görs av dem som sitter på makten och utgör därmed inget som helst skydd för den enskilde som kan anklagas för att ha brutit mot dem. Med andra ord är det ett verktyg som kan användas hur som helst, när de vid makten anser det behövs.

Genusvetenskapen är ett annat exempel på den sociala maktens finurliga upptåg. Genom att omvandla politiska åsikter till vetenskap och ha fått in det i akademin har läran getts legitimitet. En lära som baseras på känslor och åsikter om makt mellan grupper. Med andra ord har vi här igen vi-och-dom-andet jag nämnde ovan. De som råder över denna lära om hur världen ser ut och fungerar är de invigda personer som delar de åsikter som läran bygger på. Andra, som påtalar att världen är mer komplex eller att vi är biologiska varelser i grunden, anses okunniga och göre sig icke besvär att kritisera – de förstår ju inte. Nu sker detta alltså under skydd av vetenskaplighet. Teologi ligger närmre till hands som beskrivning. Men det hindrar inte nuvarande regering från att jobba hårt med att trycka in detta på alla statens områden.

Yin och yang

Kvinnor har genom sin reproduktiva roll som är både biologiskt och miljömässigt betingad, i uppgift att hålla ihop familjen. De har därmed slipats i det sociala spelet och i att använda det subtila, känslorna, för att påverka. En inte orimlig tanke är att om kvinnor och män som grupper beter sig lite olika och har lite olika egenskaper, borde kvinnors intåg på arbetsmarknaden och i samhällets maktskikt ha påverkat hur samhället ser ut.

Precis som patriarkala samhällen kan skapas, vilka knyts till mer manliga egenskaper och beteenden, borde man kunna skapa matriarkala samhällen som bygger på de mer kvinnliga egenskaperna och beteendena. Ser de ut som i Sverige? Där det sociala och känslorna står i centrum mer än konkreta prestationer och resultat. Där ”mjuk makt” praktiseras. Där tydlighet är härskarteknik och där det anses fult att jämföra konkreta resultat och prestationer.

Nu har jag spekulerat friskt här ovan, vilket säkert irriterat många. Men även om vi helt bortser från alla galna associationer och generaliseringar ovan kan ändå frågan ställas: Vad händer när ett ”mjukt” omhändertagande-samhälle som vårt svenska, möter helt andra kulturer och ageranden som bevisligen existerar idag på andra ställen på jordklotet? Sådana kulturer där makt inte är något man får till skänks av generösa människor, utan något man tar sig. Såna kulturer där mjäkiga lagar och regler tas som en signal om att de får rundas. Kulturer av sträng religiositet och dogmer. Kulturer där könen skiljs åt från barnsben och kvinnor säljs som prylar. Där våld verkligen anses vara ett legitimt sätt att utöva makt.

Vem vinner denna ”kamp”? En ledtråd kanske ligger i att det i historien har funnits väldigt få samhällen som styrts av kvinnor.

Annonser

Ansvar på krita

GÄSTINLÄGG.

Att ”ta ansvar” är på modet. I takt med att mörka moln hopar sig över världen och vårt gemensamma samhällsbygge börjat krackelera så höjs det ständigt varnande fingrar ifrån alla politiska led om att det nu verkligen handlar om att ta ansvar för Sverige. Och världen. Och klimatet också. Ibland, på en bra dag.

Men vad innebär det i praktiken att i Sverige 2017 ta politiskt ansvar? Inte mycket, vill jag härmed hävda.

Vår kollektiva förväntan på den som säger sig villig att ta politiskt ansvar verkar ha genomgått en glidning bort från idén om ansvar som någonting som skall utkrävas i efterhand till någonting som det räcker med att utlova i förväg.

I likhet med hur bastardkapitalismens förtappade riddare försvarade Wall Streets mest destruktiva element efter kollapsen 2009 verkar vi alla gemensamt ha köpt en argumentation som går ut på att vi inte bör realisera konsekvenserna av att utkräva ansvar eftersom det, i sin tur, får konsekvenser.

Ett ansvarstagande i efterhand kvittas hela tiden mot en ny, ofta ännu större garanti, för att det ansvarsfulla är att titta framåt – inte att ta ansvar för det förgångna.

Ny check skrivs. Ansvar. På krita. Varsågod.

Stefan Löfven är en mästare på det här (om än efter ett mycket trångt målfoto) och hans handlande efter att Transportstyrelsens haveri blev känt fungerar som utmärkt exempel. Han kritiserade ingen i regeringen. Han tappade inte förtroendet för någon. Ingen fick sparken (han var mycket noga med att påpeka att Ygeman och Johansson själva begärde entledigande). Men oj vad han pratade om att ta ansvar för Sverige.

Han gjorde poäng av att det är oroliga tider och att därför inte var ansvarsfullt av riksdagen och hålla på med sådana gammeldags ansvarsfasoner. Ygeman behövs för framtiden. Så han fick vara kvar efter en i de närmaste imaginär rokad.

Ansvar måste utlovas. Men det behöver aldrig utkrävas.

När det multinationella företaget Monsanto leker Darwin med tomater hötter många med högafflar och facklor. Men när makteliten sidsteppar kompetensgallringen så tycks vi mest hylla den store ledaren istället.

Löfven är förstås långt ifrån ensam. Vi lever i en västvärld som i största allmänhet har fått för sig att det här med att stanna upp, prata om konsekvenser och försöka lära sig av historien är för bakåtsträvande folkhemslosers som längtar tillbaks till en tid då en accelererande framtid inte körde över dem.

Även för Barack Obama var ”we need to look forward” ett ständigt mantra. Ställa Bushadministrationen till svars? Nej, tack. Wall Streets bankirer? Jag passar på den. Guantanamo Bay? Vi jobbar på det. Change? Jag vet inte jag.

Och de Allianspartier som nu upprörs över att regeringen försöker trycka CRTL-ALT-DEL när det visat sig att ansvar för outsourcing av skyddad data kräver mer än ämbetsmannaerfarenhet, slingrade sig som en golvvärmekabel när det visade sig att ideologisk övertygelse kan kortsluta ett statligt bolag.

Varför blev det så här då?

Som med de flesta andra glidningar som sker sömlöst över tid (som jag nog tycker har skett i synen på politiskt ansvar) är det svårt att identifiera vad, när, hur. Självbevarelsedrift av en allt mer inkompetent politisk elit? Mycket möjligt om än omedvetet.

Är vi ett folk som till den grad antingen blivit för bekvämt eller för skeptisk till vår demokratiska ordning att vi helt enkelt inte bryr oss? Söker vi så mycket skydd från bombardemanget av falska, spunna och förrädiska budskap levererade av en delvis vilsen mediekår att vi helt enkelt inte vågar sätta emot?

Svaret eller svaren finns kanske där någonstans. Jag vet inte. Att det i slutändan är ditt och mitt fel bör det dock inte råda någon tvivel om. I denna outsourcingens guldålder så är det du och jag som väljer att skänka bort vårt makt på så vaga premisser att det finns utrymme att övertrassera ansvarskontot så fort det hettar till. Och vid varje val förnyar vi glatt kontraktet.

I min affärsvärld blir jag ständigt påmind om att det inte går att tjäna pengar igår. Och det finns ju en krass, pragmatisk sanning i det. Men vårt fantastiska samhälle byggdes inte med en börs-VD:s mentalitet och det ska inte förvaltas med det heller.

Ingen kräver att politiker som inte lyckas i sin utövning ska gå på plankan eller stoppa brödknivar i bröstet. Att misslyckas är en nödvändig ingrediens i långsiktig utveckling. Men vi bör sätta tillräckligt mycket press på våra folkvalda så att statsapparaten kompetensmaximeras istället för att kompismaximeras och så att vi lär oss av misstagen istället för att förneka dem.


Denna text är ett gästinlägg på bloggen från en anonym skribent och partikollega till mig i Medborgerlig Samling. 

Från klok individ till oönskad inkräktare

Jag talar om mig själv. Det hann bli ungefär 5 år för mig i Miljöpartiets tjänst i Sollentuna kommun. I februari 2016 gick jag ut med att jag lämnar mina kommunpolitiska uppdrag och även partiet.

Lokalt i kommunen agerade Miljöpartiet vettigt. På nationell nivå spårade det däremot ur allt mer tyckte jag. Jag hade förstås kunnat – som många andra gjorde – strunta i riksnivån och fokusera lokalt. Men jag kunde inte låta bli att bry mig. I slutet av 2015 hade jag blivit så trött på att bara vara kritisk emot vad partiet gjorde och längtade efter att få jobba för något. Därför bestämde jag mig för att lämna MP för det relativt nystartade Borgerlig Framtid (som nu har bytt namn till Medborgerlig Samling, MED) som passade mycket bättre för mig med de åsikter och synsätt jag hade. Efter partibytet har jag upplevt en stor förändring i hur jag ses som person, vilket är intressant.

När jag var miljöpartist var jag i den offentliga debatten känd som ”den bångstyriga miljöpartisten”, ”den kloka miljöpartisten”, ”MP-kritikern”. Jag var omtyckt av många. De hejade på mig när jag gav partiet eller dess representanter en omgång kritik. Jag sågs som en spännande person, värd att träffa eller bjuda in. Nu har jag känslan av att var jag än hamnar så ses jag inte längre som en individ, utan som en gående reklampelare för mitt parti. Som någon som vill sprida propaganda. Att upplåta nån som helst plats för mig, är att upplåta plats för – eller till och med att stötta – mitt parti. Med andra ord: Jag är mitt parti.

Visserligen är jag med i ett nytt politiskt parti, men jag är fortfarande lika mycket jag, en individ, med egna tankar och funderingar om saker och ting. Det jag bytte var parti – inte personlighet eller åsikter. Ingen stöttade Miljöpartiet genom att umgås med mig förut. Det rimliga borde vara att ingen heller stöttar Medborgerlig Samling om man umgås med mig idag.

Inte alla människor resonerar så här förstås, men märkbart många. Det är jobbigt, särskilt eftersom jag är en person med stark integritet eller vad man nu ska kalla det. Jag ogillar att bli inplacerad i fack och har ett stort behov av att få vara mig själv och oberoende. Jag är och kommer förbli för mig själv först och främst, oavsett om jag är politiskt aktiv eller inte.

När jag berättade om det här för en god vän och partikollega kommenterade han det med att nog är en ganska djupt rotad svensk attityd, att det som är okänt är lite läskigt och de flesta vill därför hålla avstånd till det. Och då menade han det nya partiet. Det ligger kanske något i det. Ändå är det märkligt då många vet vem jag är redan sedan länge. Tror de seriöst att jag sålt ut mig själv helt nu bara för att jag är med i att försöka bygga upp ett nytt parti i Sverige?!

Under min tid som miljöpartist och kommunpolitiker var det aldrig någon som misstänkte mig för att vara partisk på grund av det. Att jag var aktiv i Miljöpartiet var bara något positivt. Betänk att en skillnad då jämfört med nu var att då var jag med i ett riksdagsparti och hade även formell makt lokalt som förtroendevald i kommunen. Nu däremot är jag med i ett litet parti som få känner till och som är helt utan formell makt. Att jag skulle utgöra ett större ”hot” idag än förut känns aningen ologiskt.

I sammanhanget kan det vara intressant, som kontrast, att nämna att när man är i politiken och faktiskt innehar någon högre maktposition, som till exempel riksdagsledamot eller minister, är bemötandet väldigt annorlunda. Då fjäskas det för en och man jagas som ett djur av PR-vargarna på organisationer, företag o.s.v. Deras syfte är både att försöka påverka makthavarna, men de vill också ”använda” dem i sin kommunikation för att skryta med, ”kolla vilka kontakter vi har och därigenom makt”. Undantaget är Sverigedemokraterna, som fortfarande ses som paria och ja, alla vet vad som händer om man bryter den oskrivna regeln att stanna borta från dem.

Flera i vårt parti Medborgerlig Samling vittnar tragiskt nog om problem i sitt privatliv när andra har fått reda på att de är med i ett politiskt parti och att det just är Medborgerlig Samling, ett nytt politiskt parti. Vissa har blivit åthutade av sina arbetsgivare att de inte får uttrycka partisympatier öppet. Vissa har till och med varit tvungna att byta jobb för att kunna jobba för partiet ideellt, alltså vid sidan av sitt jobb. Det här med att lyckas skilja mellan åsikt, person och arbetsinsats är tydligen extremt svårt – åtminstone när det gäller vissa partier.

Det man kan konstatera av allt detta är att de hinder vi partiaktiva möts av inte bara är rent politiska. Det finns betydligt fler som handlar om hela våra liv, det sociala och arbetslivet. Vissa får betala ett stort pris för att kunna dra ett litet strå till stacken. Signalen som blinkar framför en hela tiden är en röd varningslampa: ”Våga inte engagera dig! Du kan förstöra din karriär och ditt liv!”. Vissa personer har varit ärliga nog att säga det rakt till mig, i all välmening. De har avrått mig från att göra det jag gör.

Teorin om demokrati är fin, men i praktiken är det betydligt svårare. Utan människor som vågar och vill bidra till de politiska partierna, och därmed ta allt det negativa med det, så blir det ingen förändring.

Vi i partiet är en samling människor från samhällets alla hörn som gått ihop, i demokratins namn, för att arbeta för ett gemensamt syfte och mål. Vi lever bara de friheter som vi borde ha enligt lag. Om det inte är vanliga människor med vanliga jobb som ska hålla demokratin uppe, folkstyret, genom de politiska partier som vårt valsystem bygger på, vem/vilka ska det då? Jo då kvarstår en liten begränsad politikerelit. Är det så vi vill ha det?

Samtal en självklarhet i politiken

Det parti jag är aktiv i, Medborgerlig Samling, har sagt att vi är redo samtala med alla demokratiskt valda partier (obs artikeln skrevs innan vårt namnbyte från Borgerlig Framtid). Då brukar frågan dyka upp om vi också kan samtala med eller samarbeta med extrempartier. I det här inlägget kommer jag att bemöta frågan.

Först och främst behöver man förstå vad politik handlar om. I de demokratiska församlingarna är det majoriteten som styr och får igenom det de vill. Eftersom det är mycket sällsynt att partier själva har 50 % av mandaten, handlar en stor del av det politiska hantverket om att bygga koalitioner med andra, antingen i enstaka frågor eller mer varaktiga samarbeten. Sådana typ av samtal handlar inte om rättvisa, att man ska samtala med alla lika mycket. Det gör man då det finns en möjlighet att kanske hitta gemensamma ståndpunkter som kan leda till kompromisser och till slut förhoppningsvis en majoritet för ett förslag i den riktning man vill.

Det vill säga: om vi kommer in i någon församling kommer vi absolut inte att börja inrätta samarbeten med alla. Vi kommer att sondera terrängen hos dem vars politik ligger hyfsat nära oss och där vi ser att vi skulle kunna vinna något på samarbete. Små partier utgör en mindre del av mandaten och är därmed lättare att bortse från. De större blir av naturliga skäl viktigare att förhålla sig till. Men finns det redan existerande stabila koalitioner som är över 50 % av mandaten finns säkerligen inget intresse från de partiernas sida. Då hamnar vi i så kallad politisk opposition.

Däremot, när det gäller allmänna politiska samtal som förs där ”alla” partier i en demokratisk församling samlas oavsett block eller existerande samarbeten för att diskutera svåra eller akuta frågor, så anser vi självklart att alla partier som sitter i den församlingen ska få vara med, av respekt för demokratin. Exempel på detta är de migrationssamtal som fördes i samband med krisen hösten 2015. Att utesluta enstaka partier i ett sådant sammanhang är mobbingfasoner.

Medborgerlig Samlings grundinställning är följande: Vi beter oss respektfullt mot andra förtroendevalda. Vi sätter resultat, dvs framdriften av politiken rent konkret, före diffusa ”markeringar” åt olika håll. Vi är inte dogmatiska utan tänker förvalta våra väljares röster så gott vi bara kan och försöka få största möjliga inflytande i den riktning vi vill.

Det vi avser poängtera med våra uttalanden om samtal och samarbete är att vi inte – som nuvarande partier gör i riksdagen – kommer att sitta och sura i ett hörn om vi inte får vår vilja fram helt och hållet. Eller låtsas att vi inte kan påverka fastän vi skulle kunna göra det. Landet måste styras! Otyg som DÖ (Decemberöverenskommelsen) tänker vi inte bidra till. Sverige måste ha en budget som minst 50 % av väljarna, genom sina partier, står bakom. Annars är vi inte längre ett demokratiskt land. Ju mer ansträngt parlamentariskt läge, dvs det saknas majoriteter, desto längre behöver partier och dess representanter sträcka sig för att hitta samarbeten och majoriteter.

I detta pussel spelar förstås också personkemi roll, för samarbeten handlar också om förtroende. Personer eller partier kan man ha mer eller mindre förtroende för. Detta kommer vi också påverkas av. Men vår intention är att försöka hålla ett öppet sinne och fokus på bollen. Vi dömer inte ut personer utifrån deras partietikett. Vi dömer heller inte ut partier utifrån en bild av partiet utan utifrån vad de faktiskt vill i konkret politik. Tycker vi likadant som några andra så är det så, oavsett allt det vi inte är överens om. Hittar vi möjligheter att samarbeta, litar vi på varandra och vi som parti kan vinna något på det, så samarbetar vi. Sakpolitiken i centrum! Resultatet är det som räknas.

Tyvärr är det tämligen osynligt för de flesta att den resulterande politiken är en produkt av att olika åsikter har jämkats. Men så är det. För att vinna något måste man offra något. Vid politiska kompromisser ger och tar man. Man blir inte 100 % nöjd, men man har påverkat i den riktning man vill på det stora hela – om man nu har lyckats förhandla på ett bra sätt.

Det är beklagligt att politiker tillsammans med media tutat i så många att om man bara bojkottar eller markerar ”rätt”, så ordnar sig allt. Så funkar det naturligtvis inte.

Vår strävan är att föra tillbaks politiken och den politiska debatten från perifera bisaker till huvudsaker som gör verklig skillnad. Och vi vill göra det klart för alla att vi inte kommer att bidra till låsningar utan till lösningar som resulterar i att Sverige utvecklas till det bättre. Valresultatet och de politiska diskussioner och förhandlingar som följer därpå kommer att utvisa hur det blir. Vår politik och det vi vill åstadkomma guidar oss framåt.

Sedan kommer vi förstås att samtala, debattera och diskutera samhällsfrågor med allt och alla med intentionen att övertyga, påverka och lära. Vår övertygelse är att det bästa sättet att påverka människor är att möta dem och bemöta vad de säger och tycker.

Vi har tilltro till det demokratiska systemet som bygger på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fria val. Extrema åsikter bekämpas bäst genom att dra fram dem i ljuset och visa på hur dåliga och destruktiva de är för samhället. Sedan är själva existensen av Medborgerlig Samling ett sätt att motverka att extrempartier vinner mark i Sverige. Genom att bygga upp ett nytt politiskt alternativ med kloka, ärliga representanter som beter sig väl och som medborgarna kan ha förtroende för så minskar risken för proteströstande på något alternativ som väljare egentligen inte gillar.

Granskning och ansvar, demokratins essenser

I söndags deltog Liberalernas partiledare Jan Björklund i SVT Agenda för att prata om möjliga regeringskonstellationer efter nästa val. Björklund var tydlig med att han i första hand vill se en alliansregering och i andra hand en regering bestående av Allianspartierna och Socialdemokraterna. Han ville i alla fall absolut inte se en alliansregering som regerar med stöd av Sverigedemokraterna. Varför?

Björklund räknade upp ett antal anledningar, varav den förstnämnda var att SD har sina ”rötter i den svenska nynazismen”. Vidare vill SD ”stänga gränser”, ”göra skillnad på människor och människor” samt att Sverige ska gå ut ur EU. Att de vill att Sverige ska lämna EU är hyfsat konkret, i övrigt de vanliga otydliga fraserna samt hänvisning till historien men mycket lite om vad SD faktiskt vill driva för konkret politik idag.

Orsaken till detta är att det inte anses spela någon roll – det är ju Sverigedemokraterna. Men en annan orsak som det bör talas mer om är att Björklund med största sannolikhet faktiskt inte vet vad SD i ett förhandlingsläge skulle vilja få igenom för att stödja en alliansregering. Han har ju inte tagit reda på det, utan tycker det är bekvämare och mycket enklare att gissa och sedan avfärda.

Teoretiskt sett hade alltså Björklund kunnat prata om egna prioriteringar och ha förklarat med sakpolitiska argument varför han inte ens kan tänka sig passivt stöd från SD. Då hade vi lyssnare haft en chans att förstå. Men nu hade han inget att komma med eftersom SD ratas när det gäller samtal, förhandlingar och samarbete.

Vilka vinner på att vissa låtsas förhandla med bilder av politiska partier? Inte väljarna i alla fall. Och argumentationen ”vi tänker inte förhandla med dem på grund av att de har ett dåligt förflutet” kan man teoretiskt föra till tidens ände. Men borde man?

Inom politiken tas beslut som får konsekvenser i människors vardag. Det som spelar roll för befolkningen är vad förändringarna faktiskt innebär i praktiken. Vilka kläder politikerna hade på sig när de tog ett beslut eller vem de mötte för 10 år sedan, det är helt enkelt irrelevant. Om det är SD, MP eller M eller alla partier tillsammans som tagit ett visst beslut, kvittar. Det är fortfarande samma beslut.

Partier är inte statiska och ska inte heller ses som statiska. Precis som människor kan gå med i och ut ur partier, förändras partierna genom att de tar nya beslut om vad de tycker, som i sin tur baseras på nya omvärldssituationer, nya fakta och så vidare. Även nya partier bildas, varav Medborgerlig Samling (MED) är ett av dem, när medborgarna anser att de gamla inte fyller deras behov.

Inte heller de sedan länge etablerade partierna är oföränderliga. Omvändning har i vissa fall skett synnerligen snabbt och brutalt de senaste åren. Att hålla kvar vid nostalgiska bilder av vad partier tyckt tidigare kanske känns tryggt och bra, med de blir inte till sanningar bara för det. Alla partier utvecklas och det är till vad de förändrats och vad de vill idag som är det centrala. Att inte kunna se eller acceptera denna dynamik utan istället leva kvar i det förgångna är att inte respektera medborgarnas rätt att organisera sig och besluta vad deras organisationer står för.

En konsekvens av övriga partiers beteende är att SD nu surfar på en räkmacka. De behöver inte stå till svars för sina åsikter varken gentemot allmänhet eller sina egna medlemmar. De behöver inte tycka mycket överhuvudtaget, de håvar in väljarstöd ändå. Nya siffror som kom från SCB idag visar att SD närmar sig 20 % i väljarstöd. Det är med andra ord ett stort parti med svenska mått mätt. Trots detta vet vi mycket lite om vad SD prioriterar när det verkligen gäller, särskilt nu när övriga partierna till och med anammat en del av deras politik. Hur är det med skatter? Pensioner? Skola? Infrastruktur? Miljö? Och så vidare. Det här är ett problem.

En mycket viktig beståndsdel av demokratin handlar om att åsikter och idéer diskuteras, testas, ifrågasättas. Vad partierna tycker och vad deras representanter gör (som är relevant förstås) måste dras fram i ljuset för att alla ska kunna ha chans att göra bedömningar av det, både meningsmotståndare och sympatisörer.

Mycket tyder på att så länge SD inte behöver ta ansvar för sina åsikter och politik ens i politiska samtal och debatt, kommer de att fortsätta öka. De övriga partiernas agerande är en starkt bidragande faktor till detta.

BF blev Medborgerlig Samling

Den 15-16 oktober höll dåvarande Borgerlig Framtid extrastämma i Lund. När stämman var över hade partiet ett nytt namn: Medborgerlig Samling, som förkortas MED. Jag tänkte sent omsider ge en kort resumé av vad som avhandlades och lägga upp lite bilder därifrån.

Vi började redan på fredagkvällen med utgång och samkväm, men själva stämman började inte förrän på lördag förmiddag. Vi höll till på Hotell Lundia i centrala Lund, Skåne. När jag först kom till salen där vi skulle vara blev jag nästan chockerad över hur många som var där. Och då var det ändå bara en liten del av partiets medlemmar, i runda slängar en sjundedel-åttondel nånting , som hade anmält sig till stämman och var där på plats. De flesta var alltså inte där. Jag börjar långsamt inse att vi verkligen är ett riktigt politiskt parti! Det är så lätt att glömma bort magnituden när man bara ”ses” på sociala medier, skriver debattartiklar, har styrelsemöten och så vidare.

Efter inledning av då tillförordnade ordförande Bo Hansson och formalia diskuterades ett förslag till nya partistadgar. Eftersom partiet växer behövde de gamla uppdatera och utökas med paragrafer om val och kandidaturer för att vi ska kunna hantera ett val. Ett modifierat förslag antogs sedan på söndagen. De träder i kraft först när de bekräftats en andra gång, vilket sker på vårens ordinarie stämma.

(Peka på bilden för att se bildtexten)

På lördagseftermiddagen valdes en ny styrelse. Valberedningens förslag gick igenom och den nya styrelsen blev 12 personer, varav 3 suppleanter. Ilan Sadé valdes till partiordförande, Bo Hansson till vice ordförande och jag till 2:e vice ordförande. Jag är naturligvis jätteglad och tacksam för förtroendet! Jag ska göra allt jag kan för att bidra till att partiet växer sig starkt och når sina mål.

Efter detta diskuterades en proposition från oss i dåvarande partistyrelsen. I partiprogrammet stod en luddig fras om NATO och målet var att förtydliga partiets ställningstagande. Partistyrelsens förslag var att stämman skulle besluta att Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO. Det är det minst dåliga alternativet.

Att kunna försvara sig och ta hand om sin egen befolkning anser vi i partiet vara en viktig och grundläggande uppgift för staten. Däremot finns det lite olika syn på just NATO-frågan. I diskussionen var vi väldigt överens om det mesta, som riskerna med NATO (tex att det är problematiskt att Turkiet är med). Det var egentligen bara slutsatserna som drogs som skilde sig åt. Ingen av oss tycker NATO är perfekt eller är någon universallösning. Men om vi ska samarbeta med andra – vilket vi måste göra – så är NATO en naturlig partner. Det viktigaste är dock att vi upprustar vårt försvar. Det måste göras oavsett NATO-medlemskap eller ej.

Efter politiska gruppdiskussioner på eftermiddagen vankades det festligheter på Grand Hotel i Lund. En fin middag med fantastisk mat! (betalad av oss själva personligen kan nämnas. Vi har ju inga resurser för sådant från partiets håll).

På söndagsmorgonen var det dags för diskussion om nytt partinamn. Trots att denna fråga kom upp sent på agendan till stämman (dock stadgeenligt) kändes det som att vi var väl förberedda. Frågan hade stötts och blötts ordentligt på partiets interna forum (vi har en Facebook-grupp men också ett stort fristående diskussionsforum på nätet). Olika sorters omröstningar på korsen och tvärsen hade gjorts för att sålla bland namnförslagen och se vilka som kunde vara tänkbara. Den här involveringen av medlemmarna, delaktigheten och den interna debatten, är väldigt viktig för oss. Vi försöker leva som vi lär. Vi vill inte vara något tondövt och toppstyrt politiskt parti. Istället vill vi försöka ta tillvara människors engagemang, erfarenhet och kunskap.

Efter en rejäl diskussion antogs partistyrelsens huvudförslag till nytt partinamn, Medborgerlig Samling, med stor majoritet. Yrkanden som lades på namn var Medborgerlig Samling, Fria Konservativa samt Liberalkonservativa partiet.

Inget namn kommer att vara helt perfekt och gillas av alla. Detta namn är fullgott nog att arbeta med. Ju mer etablerat partiet blir, ju mer vi fyller namnet med innehåll, desto mindre roll kommer det exakta namnet att spela. På söndagsförmiddagen höll också Tino Sanandaji ett föredrag som finns inspelat. Här kan ni lyssna på det:

Allt som allt blev det en mycket lyckad tillställning. Det var verkligen roligt att få riktiga ansikten på många man pratat med genom sociala medier, mail och så vidare. Få umgås, prata och ha roligt ihop. Stor tack till Skåne-distriktet som gjorde ett superbt jobb med att arrangera detta. Det blev precis det nytändning för oss i partiet som vi hade hoppats på.

Nu pågår arbete med en ny logga och grafisk profil. Loggan kommer med största sannolikhet att presenteras nästa vecka. Jag ser fram emot att helt kunna släppa de senaste månadernas krisartade händelser och titta framåt. Vi har ett viktigt uppdrag i svensk politik. Det är det vi ska fokusera på nu!

Jag kan avsluta med att klargöra: vi har alltså inte ändrat något i vår sakpolitik på grund av namnbytet. Det är samma partiprogram efter stämman som innan, med modifikationen om NATO. Däremot pågår redan sedan innan sommaren ett internt arbete med att uppdatera partiprogrammet samt utveckla en mer detaljerad politik. Den kommer att beslutas om på den ordinarie stämman i vår.

Förslagen till nytt partinamn för Borgerlig Framtid

Det drar ihop sig till stämma för partiet Borgerlig Framtid. Som jag redan tidigare skrivit kommer frågan om nytt partinamn tas upp. Mer exakt sker det på söndag morgon (16 oktober). Det är inte säkert att ett beslut om namnbyte tas. Det bestämmer medlemmarna. Men jag ser det som troligt.

Efter att ha brainstormat internt, inhämtat synpunkter överallt ifrån, vänt, vridit, jämfört, har det blivit dags att knyta ihop säcken. Partistyrelsen som berett frågan har kokat ner allt i två förslag; ett huvudförslag och ett extra förslag.

  1. Medborgerlig Samling
  2. Fria Konservativa

För att svara på frågan om vilket namn partiet bör ha är det bra att titta på varför Borgerlig Framtid finns. Varför behövs partiet? Det finns ju redan fyra borgerliga partier samt Sverigedemokraterna.

Visserligen står vi för en liberalkonservativ politik som vi anser att det behövs mer av i Sverige. Men det som gör partiet unikt i dagens politiska landskap handlar främst om sådant som inte går att placera in på den traditionella politiska höger-vänsterskalan.

Vi som har valt att gå samman i det här nya partiet har gjort det för ett mer demokratiskt och ansvarsfullt Sverige. Vi vill se mer innehåll och mindre yta i politiken. En långsiktigt inriktad politik som bedrivs med ärlighet och hederlighet och baseras på hur verkligheten faktiskt ser ut. En politik där medborgaren, individen, står i centrum. Politiken ska drivas för folket, medborgarna, och av medborgarna. Inte ens en så simpel sak som att försöka få igenom sin politik är längre självklart för dagens etablerade partier (därav Decemberöverenskommelsen). Det finns således mycket att förändra.

Baserat på ovanstående är Medborgerlig Samling ett bra alternativ. Kan tilläggas också att både medborgerlig/medborgare och samling begrepp som används för höger/borgerliga partier. Det fanns faktiskt på 60-talet ett parti eller kanske snarare ett samarbete som hette just Medborgerlig Samling.

Förslaget Fria Konservativa fokuserar istället på vår ideologi. ”Fria” anspelar på liberal (som i liberalkonservativ) men är ett vidare begrepp där man kan väga in exempelvis vår syn på demokrati och samarbete för att få igenom mesta möjliga av vår politik. Det här namnet skulle sticka ut mer. Å andra sidan riskerar namnet stöta bort en del av partiets potentiella väljare på grund av negativa – och kanske rent utav felaktiga – associationer till begreppet ”konservativ”.

Mycket mer finns såklart att säga om detta. Men jag stannar här. Båda namnen går i alla fall att fylla med våra värderingar, vårt fokus, vår syn. Var vi landar får vi se på söndag.

Många åsikter finns om partinamn, den saken är klar. Alla människor kommer inte att bli nöjda med det namn vi till slut väljer (det kan för övrigt bli ett helt annat namn än dessa två). Men det är en del av politiken, att kompromissa och enas! Inget blir helt perfekt för alla. Man ska komma ihåg också att det är nu, när allt kastas upp i luften och alla kan tycka till, som åsiktsskillnaderna ser ut att vara störst och det ser ut att spreta som mest. När vi gjort vårt val och arbetar vidare under det nya namnet kommer det till slut bara vara ett namn.

Ju mer vi kommer att visa vad partiet står för och vilka vi är, desto mindre viktigt blir det exakta namnet. Vi som gått med i Borgerlig Framtid har gjort det trots att vi inte har tyckt att namnet på partiet var det allra allra bästa. Vi kunde acceptera namnet på grund av innehållet i partiets politik och dess ambition att utgöra en ny sorts opposition i svensk politik och förändra Sverige till det bättre. Detta kommer andra att kunna göra också.