Demokrati

Från klok individ till oönskad inkräktare

Jag talar om mig själv. Det hann bli ungefär 5 år för mig i Miljöpartiets tjänst i Sollentuna kommun. I februari 2016 gick jag ut med att jag lämnar mina kommunpolitiska uppdrag och även partiet.

Lokalt i kommunen agerade Miljöpartiet vettigt. På nationell nivå spårade det däremot ur allt mer tyckte jag. Jag hade förstås kunnat – som många andra gjorde – strunta i riksnivån och fokusera lokalt. Men jag kunde inte låta bli att bry mig. I slutet av 2015 hade jag blivit så trött på att bara vara kritisk emot vad partiet gjorde och längtade efter att få jobba för något. Därför bestämde jag mig för att lämna MP för det relativt nystartade Borgerlig Framtid (som nu har bytt namn till Medborgerlig Samling, MED) som passade mycket bättre för mig med de åsikter och synsätt jag hade. Efter partibytet har jag upplevt en stor förändring i hur jag ses som person, vilket är intressant.

När jag var miljöpartist var jag i den offentliga debatten känd som ”den bångstyriga miljöpartisten”, ”den kloka miljöpartisten”, ”MP-kritikern”. Jag var omtyckt av många. De hejade på mig när jag gav partiet eller dess representanter en omgång kritik. Jag sågs som en spännande person, värd att träffa eller bjuda in. Nu har jag känslan av att var jag än hamnar så ses jag inte längre som en individ, utan som en gående reklampelare för mitt parti. Som någon som vill sprida propaganda. Att upplåta nån som helst plats för mig, är att upplåta plats för – eller till och med att stötta – mitt parti. Med andra ord: Jag är mitt parti.

Visserligen är jag med i ett nytt politiskt parti, men jag är fortfarande lika mycket jag, en individ, med egna tankar och funderingar om saker och ting. Det jag bytte var parti – inte personlighet eller åsikter. Ingen stöttade Miljöpartiet genom att umgås med mig förut. Det rimliga borde vara att ingen heller stöttar Medborgerlig Samling om man umgås med mig idag.

Inte alla människor resonerar så här förstås, men märkbart många. Det är jobbigt, särskilt eftersom jag är en person med stark integritet eller vad man nu ska kalla det. Jag ogillar att bli inplacerad i fack och har ett stort behov av att få vara mig själv och oberoende. Jag är och kommer förbli för mig själv först och främst, oavsett om jag är politiskt aktiv eller inte.

När jag berättade om det här för en god vän och partikollega kommenterade han det med att nog är en ganska djupt rotad svensk attityd, att det som är okänt är lite läskigt och de flesta vill därför hålla avstånd till det. Och då menade han det nya partiet. Det ligger kanske något i det. Ändå är det märkligt då många vet vem jag är redan sedan länge. Tror de seriöst att jag sålt ut mig själv helt nu bara för att jag är med i att försöka bygga upp ett nytt parti i Sverige?!

Under min tid som miljöpartist och kommunpolitiker var det aldrig någon som misstänkte mig för att vara partisk på grund av det. Att jag var aktiv i Miljöpartiet var bara något positivt. Betänk att en skillnad då jämfört med nu var att då var jag med i ett riksdagsparti och hade även formell makt lokalt som förtroendevald i kommunen. Nu däremot är jag med i ett litet parti som få känner till och som är helt utan formell makt. Att jag skulle utgöra ett större ”hot” idag än förut känns aningen ologiskt.

I sammanhanget kan det vara intressant, som kontrast, att nämna att när man är i politiken och faktiskt innehar någon högre maktposition, som till exempel riksdagsledamot eller minister, är bemötandet väldigt annorlunda. Då fjäskas det för en och man jagas som ett djur av PR-vargarna på organisationer, företag o.s.v. Deras syfte är både att försöka påverka makthavarna, men de vill också ”använda” dem i sin kommunikation för att skryta med, ”kolla vilka kontakter vi har och därigenom makt”. Undantaget är Sverigedemokraterna, som fortfarande ses som paria och ja, alla vet vad som händer om man bryter den oskrivna regeln att stanna borta från dem.

Flera i vårt parti Medborgerlig Samling vittnar tragiskt nog om problem i sitt privatliv när andra har fått reda på att de är med i ett politiskt parti och att det just är Medborgerlig Samling, ett nytt politiskt parti. Vissa har blivit åthutade av sina arbetsgivare att de inte får uttrycka partisympatier öppet. Vissa har till och med varit tvungna att byta jobb för att kunna jobba för partiet ideellt, alltså vid sidan av sitt jobb. Det här med att lyckas skilja mellan åsikt, person och arbetsinsats är tydligen extremt svårt – åtminstone när det gäller vissa partier.

Det man kan konstatera av allt detta är att de hinder vi partiaktiva möts av inte bara är rent politiska. Det finns betydligt fler som handlar om hela våra liv, det sociala och arbetslivet. Vissa får betala ett stort pris för att kunna dra ett litet strå till stacken. Signalen som blinkar framför en hela tiden är en röd varningslampa: ”Våga inte engagera dig! Du kan förstöra din karriär och ditt liv!”. Vissa personer har varit ärliga nog att säga det rakt till mig, i all välmening. De har avrått mig från att göra det jag gör.

Teorin om demokrati är fin, men i praktiken är det betydligt svårare. Utan människor som vågar och vill bidra till de politiska partierna, och därmed ta allt det negativa med det, så blir det ingen förändring.

Vi i partiet är en samling människor från samhällets alla hörn som gått ihop, i demokratins namn, för att arbeta för ett gemensamt syfte och mål. Vi lever bara de friheter som vi borde ha enligt lag. Om det inte är vanliga människor med vanliga jobb som ska hålla demokratin uppe, folkstyret, genom de politiska partier som vårt valsystem bygger på, vem/vilka ska det då? Jo då kvarstår en liten begränsad politikerelit. Är det så vi vill ha det?

Samtal en självklarhet i politiken

Det parti jag är aktiv i, Medborgerlig Samling, har sagt att vi är redo samtala med alla demokratiskt valda partier (obs artikeln skrevs innan vårt namnbyte från Borgerlig Framtid). Då brukar frågan dyka upp om vi också kan samtala med eller samarbeta med extrempartier. I det här inlägget kommer jag att bemöta frågan.

Först och främst behöver man förstå vad politik handlar om. I de demokratiska församlingarna är det majoriteten som styr och får igenom det de vill. Eftersom det är mycket sällsynt att partier själva har 50 % av mandaten, handlar en stor del av det politiska hantverket om att bygga koalitioner med andra, antingen i enstaka frågor eller mer varaktiga samarbeten. Sådana typ av samtal handlar inte om rättvisa, att man ska samtala med alla lika mycket. Det gör man då det finns en möjlighet att kanske hitta gemensamma ståndpunkter som kan leda till kompromisser och till slut förhoppningsvis en majoritet för ett förslag i den riktning man vill.

Det vill säga: om vi kommer in i någon församling kommer vi absolut inte att börja inrätta samarbeten med alla. Vi kommer att sondera terrängen hos dem vars politik ligger hyfsat nära oss och där vi ser att vi skulle kunna vinna något på samarbete. Små partier utgör en mindre del av mandaten och är därmed lättare att bortse från. De större blir av naturliga skäl viktigare att förhålla sig till. Men finns det redan existerande stabila koalitioner som är över 50 % av mandaten finns säkerligen inget intresse från de partiernas sida. Då hamnar vi i så kallad politisk opposition.

Däremot, när det gäller allmänna politiska samtal som förs där ”alla” partier i en demokratisk församling samlas oavsett block eller existerande samarbeten för att diskutera svåra eller akuta frågor, så anser vi självklart att alla partier som sitter i den församlingen ska få vara med, av respekt för demokratin. Exempel på detta är de migrationssamtal som fördes i samband med krisen hösten 2015. Att utesluta enstaka partier i ett sådant sammanhang är mobbingfasoner.

Medborgerlig Samlings grundinställning är följande: Vi beter oss respektfullt mot andra förtroendevalda. Vi sätter resultat, dvs framdriften av politiken rent konkret, före diffusa ”markeringar” åt olika håll. Vi är inte dogmatiska utan tänker förvalta våra väljares röster så gott vi bara kan och försöka få största möjliga inflytande i den riktning vi vill.

Det vi avser poängtera med våra uttalanden om samtal och samarbete är att vi inte – som nuvarande partier gör i riksdagen – kommer att sitta och sura i ett hörn om vi inte får vår vilja fram helt och hållet. Eller låtsas att vi inte kan påverka fastän vi skulle kunna göra det. Landet måste styras! Otyg som DÖ (Decemberöverenskommelsen) tänker vi inte bidra till. Sverige måste ha en budget som minst 50 % av väljarna, genom sina partier, står bakom. Annars är vi inte längre ett demokratiskt land. Ju mer ansträngt parlamentariskt läge, dvs det saknas majoriteter, desto längre behöver partier och dess representanter sträcka sig för att hitta samarbeten och majoriteter.

I detta pussel spelar förstås också personkemi roll, för samarbeten handlar också om förtroende. Personer eller partier kan man ha mer eller mindre förtroende för. Detta kommer vi också påverkas av. Men vår intention är att försöka hålla ett öppet sinne och fokus på bollen. Vi dömer inte ut personer utifrån deras partietikett. Vi dömer heller inte ut partier utifrån en bild av partiet utan utifrån vad de faktiskt vill i konkret politik. Tycker vi likadant som några andra så är det så, oavsett allt det vi inte är överens om. Hittar vi möjligheter att samarbeta, litar vi på varandra och vi som parti kan vinna något på det, så samarbetar vi. Sakpolitiken i centrum! Resultatet är det som räknas.

Tyvärr är det tämligen osynligt för de flesta att den resulterande politiken är en produkt av att olika åsikter har jämkats. Men så är det. För att vinna något måste man offra något. Vid politiska kompromisser ger och tar man. Man blir inte 100 % nöjd, men man har påverkat i den riktning man vill på det stora hela – om man nu har lyckats förhandla på ett bra sätt.

Det är beklagligt att politiker tillsammans med media tutat i så många att om man bara bojkottar eller markerar ”rätt”, så ordnar sig allt. Så funkar det naturligtvis inte.

Vår strävan är att föra tillbaks politiken och den politiska debatten från perifera bisaker till huvudsaker som gör verklig skillnad. Och vi vill göra det klart för alla att vi inte kommer att bidra till låsningar utan till lösningar som resulterar i att Sverige utvecklas till det bättre. Valresultatet och de politiska diskussioner och förhandlingar som följer därpå kommer att utvisa hur det blir. Vår politik och det vi vill åstadkomma guidar oss framåt.

Sedan kommer vi förstås att samtala, debattera och diskutera samhällsfrågor med allt och alla med intentionen att övertyga, påverka och lära. Vår övertygelse är att det bästa sättet att påverka människor är att möta dem och bemöta vad de säger och tycker.

Vi har tilltro till det demokratiska systemet som bygger på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fria val. Extrema åsikter bekämpas bäst genom att dra fram dem i ljuset och visa på hur dåliga och destruktiva de är för samhället. Sedan är själva existensen av Medborgerlig Samling ett sätt att motverka att extrempartier vinner mark i Sverige. Genom att bygga upp ett nytt politiskt alternativ med kloka, ärliga representanter som beter sig väl och som medborgarna kan ha förtroende för så minskar risken för proteströstande på något alternativ som väljare egentligen inte gillar.

Granskning och ansvar, demokratins essenser

I söndags deltog Liberalernas partiledare Jan Björklund i SVT Agenda för att prata om möjliga regeringskonstellationer efter nästa val. Björklund var tydlig med att han i första hand vill se en alliansregering och i andra hand en regering bestående av Allianspartierna och Socialdemokraterna. Han ville i alla fall absolut inte se en alliansregering som regerar med stöd av Sverigedemokraterna. Varför?

Björklund räknade upp ett antal anledningar, varav den förstnämnda var att SD har sina ”rötter i den svenska nynazismen”. Vidare vill SD ”stänga gränser”, ”göra skillnad på människor och människor” samt att Sverige ska gå ut ur EU. Att de vill att Sverige ska lämna EU är hyfsat konkret, i övrigt de vanliga otydliga fraserna samt hänvisning till historien men mycket lite om vad SD faktiskt vill driva för konkret politik idag.

Orsaken till detta är att det inte anses spela någon roll – det är ju Sverigedemokraterna. Men en annan orsak som det bör talas mer om är att Björklund med största sannolikhet faktiskt inte vet vad SD i ett förhandlingsläge skulle vilja få igenom för att stödja en alliansregering. Han har ju inte tagit reda på det, utan tycker det är bekvämare och mycket enklare att gissa och sedan avfärda.

Teoretiskt sett hade alltså Björklund kunnat prata om egna prioriteringar och ha förklarat med sakpolitiska argument varför han inte ens kan tänka sig passivt stöd från SD. Då hade vi lyssnare haft en chans att förstå. Men nu hade han inget att komma med eftersom SD ratas när det gäller samtal, förhandlingar och samarbete.

Vilka vinner på att vissa låtsas förhandla med bilder av politiska partier? Inte väljarna i alla fall. Och argumentationen ”vi tänker inte förhandla med dem på grund av att de har ett dåligt förflutet” kan man teoretiskt föra till tidens ände. Men borde man?

Inom politiken tas beslut som får konsekvenser i människors vardag. Det som spelar roll för befolkningen är vad förändringarna faktiskt innebär i praktiken. Vilka kläder politikerna hade på sig när de tog ett beslut eller vem de mötte för 10 år sedan, det är helt enkelt irrelevant. Om det är SD, MP eller M eller alla partier tillsammans som tagit ett visst beslut, kvittar. Det är fortfarande samma beslut.

Partier är inte statiska och ska inte heller ses som statiska. Precis som människor kan gå med i och ut ur partier, förändras partierna genom att de tar nya beslut om vad de tycker, som i sin tur baseras på nya omvärldssituationer, nya fakta och så vidare. Även nya partier bildas, varav Medborgerlig Samling (MED) är ett av dem, när medborgarna anser att de gamla inte fyller deras behov.

Inte heller de sedan länge etablerade partierna är oföränderliga. Omvändning har i vissa fall skett synnerligen snabbt och brutalt de senaste åren. Att hålla kvar vid nostalgiska bilder av vad partier tyckt tidigare kanske känns tryggt och bra, med de blir inte till sanningar bara för det. Alla partier utvecklas och det är till vad de förändrats och vad de vill idag som är det centrala. Att inte kunna se eller acceptera denna dynamik utan istället leva kvar i det förgångna är att inte respektera medborgarnas rätt att organisera sig och besluta vad deras organisationer står för.

En konsekvens av övriga partiers beteende är att SD nu surfar på en räkmacka. De behöver inte stå till svars för sina åsikter varken gentemot allmänhet eller sina egna medlemmar. De behöver inte tycka mycket överhuvudtaget, de håvar in väljarstöd ändå. Nya siffror som kom från SCB idag visar att SD närmar sig 20 % i väljarstöd. Det är med andra ord ett stort parti med svenska mått mätt. Trots detta vet vi mycket lite om vad SD prioriterar när det verkligen gäller, särskilt nu när övriga partierna till och med anammat en del av deras politik. Hur är det med skatter? Pensioner? Skola? Infrastruktur? Miljö? Och så vidare. Det här är ett problem.

En mycket viktig beståndsdel av demokratin handlar om att åsikter och idéer diskuteras, testas, ifrågasättas. Vad partierna tycker och vad deras representanter gör (som är relevant förstås) måste dras fram i ljuset för att alla ska kunna ha chans att göra bedömningar av det, både meningsmotståndare och sympatisörer.

Mycket tyder på att så länge SD inte behöver ta ansvar för sina åsikter och politik ens i politiska samtal och debatt, kommer de att fortsätta öka. De övriga partiernas agerande är en starkt bidragande faktor till detta.

BF blev Medborgerlig Samling

Den 15-16 oktober höll dåvarande Borgerlig Framtid extrastämma i Lund. När stämman var över hade partiet ett nytt namn: Medborgerlig Samling, som förkortas MED. Jag tänkte sent omsider ge en kort resumé av vad som avhandlades och lägga upp lite bilder därifrån.

Vi började redan på fredagkvällen med utgång och samkväm, men själva stämman började inte förrän på lördag förmiddag. Vi höll till på Hotell Lundia i centrala Lund, Skåne. När jag först kom till salen där vi skulle vara blev jag nästan chockerad över hur många som var där. Och då var det ändå bara en liten del av partiets medlemmar, i runda slängar en sjundedel-åttondel nånting , som hade anmält sig till stämman och var där på plats. De flesta var alltså inte där. Jag börjar långsamt inse att vi verkligen är ett riktigt politiskt parti! Det är så lätt att glömma bort magnituden när man bara ”ses” på sociala medier, skriver debattartiklar, har styrelsemöten och så vidare.

Efter inledning av då tillförordnade ordförande Bo Hansson och formalia diskuterades ett förslag till nya partistadgar. Eftersom partiet växer behövde de gamla uppdatera och utökas med paragrafer om val och kandidaturer för att vi ska kunna hantera ett val. Ett modifierat förslag antogs sedan på söndagen. De träder i kraft först när de bekräftats en andra gång, vilket sker på vårens ordinarie stämma.

(Peka på bilden för att se bildtexten)

På lördagseftermiddagen valdes en ny styrelse. Valberedningens förslag gick igenom och den nya styrelsen blev 12 personer, varav 3 suppleanter. Ilan Sadé valdes till partiordförande, Bo Hansson till vice ordförande och jag till 2:e vice ordförande. Jag är naturligvis jätteglad och tacksam för förtroendet! Jag ska göra allt jag kan för att bidra till att partiet växer sig starkt och når sina mål.

Efter detta diskuterades en proposition från oss i dåvarande partistyrelsen. I partiprogrammet stod en luddig fras om NATO och målet var att förtydliga partiets ställningstagande. Partistyrelsens förslag var att stämman skulle besluta att Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO. Det är det minst dåliga alternativet.

Att kunna försvara sig och ta hand om sin egen befolkning anser vi i partiet vara en viktig och grundläggande uppgift för staten. Däremot finns det lite olika syn på just NATO-frågan. I diskussionen var vi väldigt överens om det mesta, som riskerna med NATO (tex att det är problematiskt att Turkiet är med). Det var egentligen bara slutsatserna som drogs som skilde sig åt. Ingen av oss tycker NATO är perfekt eller är någon universallösning. Men om vi ska samarbeta med andra – vilket vi måste göra – så är NATO en naturlig partner. Det viktigaste är dock att vi upprustar vårt försvar. Det måste göras oavsett NATO-medlemskap eller ej.

Efter politiska gruppdiskussioner på eftermiddagen vankades det festligheter på Grand Hotel i Lund. En fin middag med fantastisk mat! (betalad av oss själva personligen kan nämnas. Vi har ju inga resurser för sådant från partiets håll).

På söndagsmorgonen var det dags för diskussion om nytt partinamn. Trots att denna fråga kom upp sent på agendan till stämman (dock stadgeenligt) kändes det som att vi var väl förberedda. Frågan hade stötts och blötts ordentligt på partiets interna forum (vi har en Facebook-grupp men också ett stort fristående diskussionsforum på nätet). Olika sorters omröstningar på korsen och tvärsen hade gjorts för att sålla bland namnförslagen och se vilka som kunde vara tänkbara. Den här involveringen av medlemmarna, delaktigheten och den interna debatten, är väldigt viktig för oss. Vi försöker leva som vi lär. Vi vill inte vara något tondövt och toppstyrt politiskt parti. Istället vill vi försöka ta tillvara människors engagemang, erfarenhet och kunskap.

Efter en rejäl diskussion antogs partistyrelsens huvudförslag till nytt partinamn, Medborgerlig Samling, med stor majoritet. Yrkanden som lades på namn var Medborgerlig Samling, Fria Konservativa samt Liberalkonservativa partiet.

Inget namn kommer att vara helt perfekt och gillas av alla. Detta namn är fullgott nog att arbeta med. Ju mer etablerat partiet blir, ju mer vi fyller namnet med innehåll, desto mindre roll kommer det exakta namnet att spela. På söndagsförmiddagen höll också Tino Sanandaji ett föredrag som finns inspelat. Här kan ni lyssna på det:

Allt som allt blev det en mycket lyckad tillställning. Det var verkligen roligt att få riktiga ansikten på många man pratat med genom sociala medier, mail och så vidare. Få umgås, prata och ha roligt ihop. Stor tack till Skåne-distriktet som gjorde ett superbt jobb med att arrangera detta. Det blev precis det nytändning för oss i partiet som vi hade hoppats på.

Nu pågår arbete med en ny logga och grafisk profil. Loggan kommer med största sannolikhet att presenteras nästa vecka. Jag ser fram emot att helt kunna släppa de senaste månadernas krisartade händelser och titta framåt. Vi har ett viktigt uppdrag i svensk politik. Det är det vi ska fokusera på nu!

Jag kan avsluta med att klargöra: vi har alltså inte ändrat något i vår sakpolitik på grund av namnbytet. Det är samma partiprogram efter stämman som innan, med modifikationen om NATO. Däremot pågår redan sedan innan sommaren ett internt arbete med att uppdatera partiprogrammet samt utveckla en mer detaljerad politik. Den kommer att beslutas om på den ordinarie stämman i vår.

Förslagen till nytt partinamn för Borgerlig Framtid

Det drar ihop sig till stämma för partiet Borgerlig Framtid. Som jag redan tidigare skrivit kommer frågan om nytt partinamn tas upp. Mer exakt sker det på söndag morgon (16 oktober). Det är inte säkert att ett beslut om namnbyte tas. Det bestämmer medlemmarna. Men jag ser det som troligt.

Efter att ha brainstormat internt, inhämtat synpunkter överallt ifrån, vänt, vridit, jämfört, har det blivit dags att knyta ihop säcken. Partistyrelsen som berett frågan har kokat ner allt i två förslag; ett huvudförslag och ett extra förslag.

  1. Medborgerlig Samling
  2. Fria Konservativa

För att svara på frågan om vilket namn partiet bör ha är det bra att titta på varför Borgerlig Framtid finns. Varför behövs partiet? Det finns ju redan fyra borgerliga partier samt Sverigedemokraterna.

Visserligen står vi för en liberalkonservativ politik som vi anser att det behövs mer av i Sverige. Men det som gör partiet unikt i dagens politiska landskap handlar främst om sådant som inte går att placera in på den traditionella politiska höger-vänsterskalan.

Vi som har valt att gå samman i det här nya partiet har gjort det för ett mer demokratiskt och ansvarsfullt Sverige. Vi vill se mer innehåll och mindre yta i politiken. En långsiktigt inriktad politik som bedrivs med ärlighet och hederlighet och baseras på hur verkligheten faktiskt ser ut. En politik där medborgaren, individen, står i centrum. Politiken ska drivas för folket, medborgarna, och av medborgarna. Inte ens en så simpel sak som att försöka få igenom sin politik är längre självklart för dagens etablerade partier (därav Decemberöverenskommelsen). Det finns således mycket att förändra.

Baserat på ovanstående är Medborgerlig Samling ett bra alternativ. Kan tilläggas också att både medborgerlig/medborgare och samling begrepp som används för höger/borgerliga partier. Det fanns faktiskt på 60-talet ett parti eller kanske snarare ett samarbete som hette just Medborgerlig Samling.

Förslaget Fria Konservativa fokuserar istället på vår ideologi. ”Fria” anspelar på liberal (som i liberalkonservativ) men är ett vidare begrepp där man kan väga in exempelvis vår syn på demokrati och samarbete för att få igenom mesta möjliga av vår politik. Det här namnet skulle sticka ut mer. Å andra sidan riskerar namnet stöta bort en del av partiets potentiella väljare på grund av negativa – och kanske rent utav felaktiga – associationer till begreppet ”konservativ”.

Mycket mer finns såklart att säga om detta. Men jag stannar här. Båda namnen går i alla fall att fylla med våra värderingar, vårt fokus, vår syn. Var vi landar får vi se på söndag.

Många åsikter finns om partinamn, den saken är klar. Alla människor kommer inte att bli nöjda med det namn vi till slut väljer (det kan för övrigt bli ett helt annat namn än dessa två). Men det är en del av politiken, att kompromissa och enas! Inget blir helt perfekt för alla. Man ska komma ihåg också att det är nu, när allt kastas upp i luften och alla kan tycka till, som åsiktsskillnaderna ser ut att vara störst och det ser ut att spreta som mest. När vi gjort vårt val och arbetar vidare under det nya namnet kommer det till slut bara vara ett namn.

Ju mer vi kommer att visa vad partiet står för och vilka vi är, desto mindre viktigt blir det exakta namnet. Vi som gått med i Borgerlig Framtid har gjort det trots att vi inte har tyckt att namnet på partiet var det allra allra bästa. Vi kunde acceptera namnet på grund av innehållet i partiets politik och dess ambition att utgöra en ny sorts opposition i svensk politik och förändra Sverige till det bättre. Detta kommer andra att kunna göra också.

Gropar i vägen för Borgerlig Framtid

Det har varit minst sagt turbulent i partiet som jag är aktiv i, Borgerlig Framtid, de senaste veckorna. Nu känns det som att dimman börjat lätta en aning och det är dags att summera det som hänt.

När vi i partistyrelsen tog ett beslut den 15 augusti var det svårt att tänka sig att allt det som hänt skulle kunna ske. Men, man lär sig att aldrig bortse från att det oväntade kan komma att hända, hur osannolikt det än är.

Senaste händelserna i partiet

I mars i år valdes partiets nuvarande styrelse. Arbetet i styrelsen har inte fungerat så väl som behövts sett till de offensiva mål partiet har. Därför valde styrelsen att ödmjukt erkänna sina brister och beslutade att lämna till medlemmarna att välja en ny styrelse. På detta sätt kunde alla i styrelsen söka nytt mandat från medlemmarna genom att kandidera igen, om de nu ville. Lika för alla. Hederligt och rättvist tyckte vi åtta som röstade igenom beslutet. Den enda som motsatte sig detta var den dåvarande ordföranden Anders Königsson.

Efter beslutet var taget började han med hänvisning till stadgarna ifrågasätta detta förfarande att låta stämman välja en ny styrelse (han som ordförande skulle sitta på ett år ansåg han). Han förhalade arbetet, genom att t.ex. inte svara på mail. Han försökte förhindra styrelsen att ha möten, att prata om vad styrelsen ville på mötena. Det var helt omöjligt att arbeta under de här premisserna. Därför uteslöts han ur styrelsen den 5 september.

Detta mynnade till slut ut i att Königsson den 22 sept tog allt han kunde med sig – och det var ganska mycket eftersom han inte velat lämna över kontroll över system och kommunikationskanaler till partiet utan behållit dem personligen. Han var med från start i partiet, arbetade mest med partiet förra året och stod därför som kontaktperson eller administratör för många av partiets olika system och kanaler.

I ett slag förlorade partiet Facebook-sidan, Twitterkontot, sin hemsida på nätet och allas e-postkonton och adresser. Han gav sig även på partiets bankkonto. På något vis lyckas han stänga ute de andra två personerna i partiet som skulle ha tillgång till bankkontot. Vi hade förväntat oss en hel del, men inte detta, eftersom med ett sådant agerande skulle han riskera lagliga repressalier. Men vi hade fel och han är nu polisanmäld.

Königsson hävdar att anledningen till hans agerande är att partiet har tagit fel väg senaste halvåret. Citat: ”Vi som har varit med i Borgerlig Framtid länge ser med förfäran på vilken riktning partiet har tagit under det senaste halvåret”. Notera, detta är alltså under hans egen ledning. Och trots att han nu säger att partiet gått fel väg, så vägrar han acceptera ett nyval till styrelsen. Märkligt är bara förnamnet.

Han säger vidare att ”partiets ursprungstanke” har gått förlorad. Vad det nu innebär har vad jag vet ingen som frågat honom hittills fått svar på. Det vi andra personer i styrelsen har arbetat med är att nå partiets mål, att komma in i riksdagen i valet 2018. För det krävs fler partimedlemmar, fler distrikt i landet, kända och förtroendeingivande representanter, en bra och rationell helhetspolitik, finansiering, att allmänheten har en positiv bild av oss och så vidare.

I ett utskick den 26 september meddelade Königsson att han tillsammans med ett antal personer i BF:s Uppsala-distrikt, valt att bilda ett nytt parti som heter Borgerlig Framtid (med ett annat organisationsnummer) och han uppmanade partiets medlemmar att gå med i detta nya, ”riktiga” BF.

Allt detta för att partistyrelsen tog ett beslut om att det behövs en ombildning av styrelsen och ämnade se till detta verkställs.

Partiet ömsar skinn

Det positiva i denna soppa är att det som hänt visar att vi i styrelsen tog helt rätt beslut den 15 augusti. Det var bättre att den explosivitet som tydligen låg inbäddad i den här situationen kom fram och briserade redan nu. Att ha en ordförande som vägrar acceptera att partiet växer och styrs som en riktig ideell organisation med stadgar och interndemokrati, är självklart inte hållbart i längden. Nu har vi en chans att komma ur startgroparna ordentligt.

Vi har tappat några medlemmar på grund av det här, men inte många. Och vi har tappat tid och därmed fart genom att behöva krishantera istället för att göra annat viktigt arbete. Å andra sidan har vi blivit ännu mer sammansvetsade i partiet och fast beslutna att kämpa vidare. Vi tänker inte ge upp det vi lyckats skapa bara på grund av en envis person som inte klarade att ställa om i det höga förändringstempot.

Efter att vi blivit av med våra e-postadresser har vi nu skapat nya som istället har .eu som ändelse. Vi har återskapat en officiell hemsida för att kunna kommunicera utåt vad som händer i partiet. Vi har skapat nya kommunikationskanaler på sociala medier. Det är naturligtvis surt att behöva börja om från start när vi hade kommit så långt redan med de gamla. Men, det tjänar inget till att gråta över spilld mjölk. Det är bara att köra vidare. Vi har ingen tid att förlora. Vi måste kunna visa vad vi gör, kommunicera med medlemmar och andra intresserade.

Utsikterna att lyckas få Königsson att ändra sig och ge tillbaks det som är partiets är små, för att inte säga obefintliga. Och att vänta på långsamma byråkratiska processer för att få tillbaks det kommer att ta tid. Samtidigt är det ohållbart att verka på en politisk arena där det finns två partier som kallar sig Borgerlig Framtid. Om vi skriver debattartiklar och skriver under med BF hamnar intresserade som söker på partinamnet på nätet på Königssons hemsida.

På grund av ovanstående kommer vi redan på extrastämman i Lund nästa helg 15-16 oktober, ta upp frågan om namnbyte. Partiet behöver ett nytt namn som vi kan äga helt och fullt och som vi kan fylla med innehåll och skapa förtroende för de närmsta åren. Det har redan varit på tal med namnbyte tidigare, så det är inget nytt. Det nya är det nu skriande behovet.

Jag gläds verkligen över att extrastämma som vi beslutat om och jobbat för ska bli av, till slut kommer att genomföras, trots diverse gropar vi hamnat i på vägen. Det ska bli otroligt roligt att träffa alla, prata politik, festa! Förutom frågan om nytt partinamn så blir det som sagt beslut om ny styrelse. Vi kommer också att besluta om nya stadgar och förtydliga partiets inställning till Nato. Förutom det kommer Tino Sanandaji att hålla ett gästanförande.

Det är tufft att starta och bygga upp ett nytt politiskt parti. Ingen hade heller förväntat sig att det skulle vara enkelt. Framtiden ser nu i alla fall betydligt ljusare ut för vårt parti X, vad det nu kommer att heta. Ni läsare och vi i partiet får ge oss till tåls ett litet tag till för att få veta.

Politikerna besöker från annan planet

Vi har inte verklig demokrati bara för att vi går till valurnorna vart fjärde år. För att kunna granska, bedöma och värdera vad våra folkvalda gör, krävs ett visst mått av öppenhet och ärlighet från partierna och de folkvalda.

Nyligen fick Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna, plötsligt lämna sin plats i arbetsmarknadsutskottet samt sin roll som integrationspolitisk talesperson. Enligt Bali var det han råkade ut för en konsekvens av att han röstade mot partilinjen i frågan om det som sker mot minoriteter i mellanöstern ska kallas ett folkmord eller inte. Är det verkligen sant? Varför förklarar inte Moderaternas ledningen själva hur det ligger till?

Att partier ändrar om på sina poster är inget konstigt. Problemet är om detta inte sker på ett transparent och öppet sätt. När förflyttningen skedde började det direkt spekuleras på sociala medier om hur maktspelet bakom detta ser ut. Diverse experter och tyckare försökte analysera vad som hänt och varför. Så ska det inte behöva vara.

I Ekots lördagsintervju i helgen intervjuades Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Efter detta lade partiet stor kraft på att kommunicera ut hennes uttalande: ”Min utgångspunkt är att Moderaterna kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister efter valet”. Det lät intressant. Tydligen är det också viktigt enligt Moderaterna själva. Men vad betyder det? Om det blev samma situation igen som efter valet 2014 skulle de alltså ta andra beslut än då. Vilka då? Det får vi inte veta. Resonemangen som kunde få oss att förstå uteblir.

Det är som om de politiska partierna sitter på en egen planet och ibland kommer på besök till planeten jorden för att förmedla sina beslut av oändlig visdom. Folket ska då bara buga, tacka och vinka farväl igen. Och så står vi där med beslutet och funderar på vad det betyder.

Det var stundtals plågsamt att lyssna till intervjun Anna Kinberg Batra. Hon var hal som en ål. Om man inte är redo att säga vad man faktiskt tycker och menar, vad är ett samtal värt?

Krumbukterna för att slippa vara tydliga och ärliga börjar bli allt mer besvärande.  Det gäller inte bara Moderaterna, vilka var involverade i exemplen här, utan i hög grad även andra partier.

Man kan hävda att det är interna partiangelägenheter vem partierna har på vilken post, eller hur partierna planerar att agera. Jag anser inte att det är det. Vi, folket, lämnar vår bestämmanderätt i deras händer. Vi förtjänar att få veta hur denna makt förvaltas.

Demokratin, folkstyret, är inte säkrat bara för att vi har val vart fjärde år och en offentlighetsprincip för riksdagen, myndigheterna och så vidare. Offentlighetsprincipen gäller inte för de politiska partierna. För att kunna bedöma om det våra folkvalda gör är rätt eller fel måste det finnas tillräckligt stor transparens inom partierna, men även utåt gentemot de väljare som gett partierna deras mandat.

En mycket liten del av befolkningen är medlem i ett politiskt parti. Ändå har partierna nästan all makt att utse ledamöter. Det är de som avgör vilka som ens kan komma ifråga för att få förtroendeposter efter ett val. Här bör också påpekas att inte ens medlemmarna i partierna är garanterade att få information om vad som försiggår inom den högsta ledningen i partiet. Besluten tas ofta av en liten sluten klick i toppen av partiet.

Det behövs en förändring inom politiken till en kultur där ärlighet och öppenhet gentemot folket är en självklar del.