integration

Integrationen behöver inte fler Moderata PR-utspel

Moderaterna presenterade idag i samband med sitt Sverigemöte, en ”Integrationskommission” som ska ta fram politiska reformer på området. Det här är förstås tänkt att visa på seriositet och handlingskraft för att kunna locka tillbaka väljare som tappat förtroendet för partiet, men initiativet faller synnerligen platt.

DN Debatt sägs att kommissionen ska ”jobba koncentrerat under ett år och föreslå konkreta och genomförbara reformer som riksdag och regering kan fatta beslut om”. Men, Moderaterna är ju ett politiskt parti. Politiker och partier behöver inte ha färdiga reformer redo att sjösätta. Ska inte ens ha det! Eftersom allt ändå måste utredas/beredas igen innan det beslutas om.

Den tidigare ledarskribenten Alice Teodorescu, som nu rekryterats till M som tjänsteman, delade stolt listan på namn som ska delta i kommissionen på sociala medier. Listan består av ett gäng gamla moderater, inklusive partiledare Ulf Kristersson själv, kompletterat med en referens/expertgrupp med kända namn som Eli Göndör och Mauricio Rojas. Expertstödet ska signalera faktamässig tyngd, men det som dessa har att komma med är inte något nytt för dem som sysslar med politik. Det finns att tillgå redan för den som vill, både inom och utanför Moderaterna. De som sitter som förtroendevalda i de demokratiska församlingarna har dessutom i sin roll som beslutsfattare god tillgång till utredningsresurser och kunskap från tjänstemän, i det fallet de skulle vilja förändra något.

M integrationskommision

Vidare är integrationsfrågorna till sin karaktär oerhört svåra. Svårigheten handlar inte om att komma på saker som man kunde göra politiskt, utan om att komma överens om vilka saker som ska göras. Det handlar om den klassiska krocken mellan styrning och frihet, men det finns även andra dimensioner där människors åsikter går brett isär, som sådant som rör kultur och religion och dess inverkan på samhället. Är detta saker som politiken ska lägga sig i eller inte? Hur göra avvägningar mellan allas behov och önskningar?

Alla de här svårigheterna har vi blivit väl medvetna om i Medborgerlig Samling efter att ha knådat dessa frågor i flera år. Inte ens inom vårt relativt lilla parti blir vi helt överens. Hur svårt är det då inte inom ett stort parti som Moderaterna? Dessa värderingsfrågor är inte något som går att gena runt med en Integrationskommission, hur flashig den än är i sammansättning. Notera att även de i kommissionen förstås kommer att tycka olika om de ombeds tycka till om vilken politik Sverige behöver. Att inneha kunskap om något ger inte automatiskt vissa åsikter.

Förhoppningen att en sån här kommission, hur mycket input den än har från en ”objektiv” expertgrupp, ska göra att det finns förslag att klubba igenom i riksdagen om ett år, är i värsta fall okunnigt, i bästa fall bara ett billigt PR-trick.

Det Moderaterna råder skriande brist på är inte expertstöd eller fakta, utan en tydligare ideologisk kompass, bättre gräsrotskontakt och framför allt mer ryggrad för att stå på sig för något överhuvudtaget. För att ändra det behöver partiets interna kultur, ledarskap och hur dess medlemmar tillåts påverka partiets utveckling, adresseras. Hur ofta talar Moderaterna, eller för den delen andra partier, om vad deras medlemmar vill? Det är ju faktiskt en medlemsstyrd organisation. Eller ska vara i alla fall.

Förändring är smärtsamt, men Moderaterna har fortfarande mycket sådan kvar att göra för att få ordning på var partiet står egentligen politiskt. Så länge detta inte görs kommer ängsligheten att fortsätta och det blir omöjligt att sätta ner foten i svåra frågor som rör migration och integration. Reinfelds ande finns där alltjämt och svävar över partiet.

Integrationsfrågorna kommer alltså inte någon snabbt arbetande kommission tillsatt av Moderaterna lösa för varken Moderaterna själva eller för Sverige som helhet.

För att det ska hända något nytt på integrationsområdet behövs partier och politiskt aktiva som vågar dyka ner i och ta de svåra diskussionerna både internt och externt med andra partier och till slut landa i en ny riktning. Allt annat är bara substanslöst fluff och posering.

Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen

Invandringen till Sverige har förändrat landet och kommer att göra så än mer framöver. Ändå diskuteras dessa frågor bara högst ytligt inom politiken. Svåra frågor om hur vi ska klara leva med varandra och komma överens i samhället, eller hur den stora segregationen kommer påverka landet på sikt, har ännu inte blivit föremål för diskussion. Jag tog upp en del kulturella aspekter i mitt blogginlägg förra veckan, Underskatta inte Sveriges trauma, och fortsätter nu på detta tema.

Eli Göndörs tankeväckande bok Religionskollision som handlar om integration/assimilation lyfter fram en intressant aspekt som jag inte hört talas om i många sammanhang; att resultatet av invandringen till ett land också beror på vilken kultur den grupp som flyttar dit har. Då menas inte bara från vilket land de kommer eller vilken religion de har, utan också om de är vana vid att vara i minoritet eller majoritet i ett land.

Minoritetsvana invandrargrupper är vana vid att smälta in men ändå samtidigt behålla sin kultur och traditioner i privatlivet. Framför allt ställer de inte stora krav på att omgivningen där de befinner sig, ska anpassa sig till dem. Majoritetsvana grupper gör däremot det. Här hamnar en stor del muslimska grupper.

Göndör tar exempelvis upp att män från vissa kulturer har svårt att ställa om från majoritet- till minoritetsposition om de emigrerar. Denna omställning kan ta sig destruktiva uttryck. Vissa kulturella sedvänjor kan till och med förstärkas i Sverige jämfört med personernas hemland. De som är vana vid patriarkala strukturer där mannen är familjeöverhuvud, kan bli ännu mer kontrollerande gentemot kvinnor, vilket vi också har sett.

Det som tas upp i boken säger mig för det första att för att ta ställning i migrationsfrågor räcker det inte att beakta invandringens volymer, man behöver också gräva djupare i vad den kan föra med sig i form av värderingar och kultur. Invandrades synsätt är också viktig när det handlar om bemötandet gentemot dem ur ett integrations/assimilations-perspektiv.

Det är alltså inte någon självklarhet att invandrade ställer en massa krav på det land de kommer till. Kanske låter det som en banal och självklar insikt, men jag tycker mig se tendenser hos de politiska makthavare som styrt under de senaste årtiondena, att tro just det. Politikerna verkar redan från start ha bestämt sig för att invandrade kommer att ställa krav och att Sverige som land därför måste anpassa sig. Sverige är redan så inne på att anpassa sig så att det görs redan ens innan det kommer krav.

En fråga Göndör tar upp särskilt är vad som händer när majoritetsvana möter andra majoritetsvana, som när majoritetsvana invandrargrupper möter majoritetssamhället i Sverige. Hur reagerar dessa på varandra? Hur ska man hantera den från befolkningens sida? Hur är det på politisk nivå?

Jag skulle säga att inspel från politiskt håll i frågor som rör den problematiken är nästan helt frånvarande. Visst tangerar man det i enskilda frågor om hedersvåld, polisens kapacitet, när det byggs ännu en moské eller när burkinis dyker upp i våra sportaffärer. Man ser däremot inte dessa situationer eller händelser i ett större perspektiv, som en del av ett sammanhang.

Användning av ordet anpassning (av någon till något) försöker undvikas till varje pris inom politiken när det talas om invandring, trots att det alltid kommer att ske sådan, må den vara passiv eller aktiv. Det är som om politikerna hoppas att deras agerande på något magiskt vis skulle göra att ingen skulle behöva anpassa sig och det vore möjligt att alla blir nöjda samtidigt. Så är det förstås inte.

Med tanke på den undfallenhet, närapå undergivenhet, som politikerna uppvisat i kulturella frågor relaterade till invandring, så är frågan om Sverige överhuvudtaget kan liknas vid ett ”majoritetssamhälle”, dvs som ser sitt eget sätt att värdera och göra saker på, allt det som ligger till grund för lagar och samhällets funktion, som positivt. Snarare har politiska beslut tagits aktivt för att gynna hitflyttade gruppers särart och kultur med bidrag och särbehandling.

Sverige, baserat på politikernas agerande, beter sig nästan som en minoritetsgrupp – om än stor – som ska följa de nyinflyttade och bara acceptera som det blir här när de andras värderingar och viljor styr. Här tror jag att den större delen av det politiska etablissemanget är på kollisionskurs med befolkningen.

De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa.

Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?

Mer särlagstiftning i framtiden?

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en välkänd och använd princip i vårt land. Det råder en stor acceptans av detta när det gäller skatten och även inom vården, att vi ger vård efter behov.

Men sättet att ta från vissa och ge till andra tycker jag har börjat smyga sig in på ställen där det inte handlar om ekonomi utan om frihet och rättigheter. Och då menar jag inte att man direkt tar frihet från någon och ger till någon annan, utan om att människor ges olika rättigheter beroende på vem man är, eller snarare mer korrekt: vad man förknippas med.

Många människor har flytt till Sverige de senaste åren och fler väntas komma hit åren från nu. Hur dessa ska integreras i samhället är en fråga som börjat diskuteras mer. Hittills har det gjorts till en fråga om bostäder, om att komma in i jobb. Men integration har fler perspektiv än så. Det är viktigt att vi börjar gräva djupare i de mjukare frågorna också: vad är det för värderingar vi vill dela i det här landet framöver?

Bland dem som är skeptiska till en stor invandring uppfattar jag att det finns en rädsla att till exempel muslimers traditoner, sedvänjor skulle komma att skyddas särskilt i lagen i Sverige. Särlagstiftning, som i förlängningen även kunde leda till parallella samhällen. En helt befängd och obefogad rädsla skulle vissa säga. Tyvärr måste jag säga att rädslan inte är obefogad. Vi har faktiskt redan särlagstiftning.

En sådan lag vi har skapat, som egentligen går emot den värdegrund vår andra lagstiftning står på, är lagen om omskärelse av små pojkar. Den godkänner ingrepp så länge pojken är liten nog att inte kunna informeras om ingreppet och kan säga nej. På flickor är däremot alla former av ingrepp förbjudna, d.v.s. skillnad görs utifrån kön. Utan att ha människor med denna sedvänja i vårt land hade nog lagen inte kommit till. Den hade inte behövt stiftas även om det funnits människor här som ville omskära sina barn. Men nu till slut finns den alltså. Andra exempel är att vi nu har lagar som gör skillnad på kvinnor och män. Vi har en kvinnofridslagstiftning. I all välvilja, absolut, men den gör ändå skillnad på människor och människor.

Lagen om hets mot folkgrupp är en annan lag som slår till olika hårt beroende på vem man är, både vem det är som gör något och vem den gör något mot. Den är bara tillämpar i vissa fall, för vissa saker som uttrycks om vissa personer.

Kritik mot dessa lagar kan ses som missunnsamhet mot andra för att de får extra stöd eller hjälp. Men det behöver inte ha något med saken att göra. Det kan också handla om vilka värderingar man vill att lagarna ska spegla, om man anser att människor ska vara lika inför lagen eller inte.

Ett resultat av särlagstiftning som baseras på grupptillhörighet (ta hetslagstiftningen) är att det missgynnar människor som har svagare anknytning till grupper, antingen genom att inte vara anknuten till grupper, eller som har anknytning till mindre eller mindre kända grupper. Ett exempel på det är ateister som allra ofta saknar en tillhörighet till grupp gällande sin livsåskådning. Att dessa i alla sammanhang vore mindre utsatta på grund av sin livsåskådning, hur vet vi det? Borde inte lagligt skydd vara mer baserat på verklighet än gissningar?

En annan följd är att de som är del av större grupper som t.ex. gruppen ”svenskar” (definitionen är inte viktig för resonemanget här) missgynnas. Ska svenskar skyddas mindre än andra? Att en individ genom att ha något gemensamt med andra, även andra som den inte känner, skulle vara tryggare och må bättre, är egentligen en riktigt grov fördom. Är det rätt att reducera en individ till att definieras av en viss grupptillhörighet? Alla vi är ju i själva verket del av oändligt många grupper. Vem ska få bestämma vad vi är, främst?

Det man gör med detta är att i lag (eller i praxis) bekräfta fördomar om svaghet och utsatthet, men även av styrka och ”överordning”, man vill motverka. Döma en människa efter grupptillhörighet är ju just ingen sanning om personen, utan en fördom.

Av godhet och välvilja kan man göra mycket. Men det finns tyvärr få saker som inte också har en baksida. Är det värt det att bygga gemensamma system som tvingar oss att säga till människor ”sorry, du är del av fel grupp”?

Jag förstår dem som är oroliga för särlagstiftning. De litar helt enkelt inte på att politikerna även i fortsättningen kommer att värna lika rättigheter och likhet inför lagen. Här skulle politikerna och partierna kunna möta upp oron och oftare och tydligare lägga korten på bordet. Vad tycker de om den särlagstiftning som finns idag? Kan de tänka sig inrätta mer? Varför, varför inte?

Min åsikt är att det enda rätta är att ställa alla människor på samma nivå i lagen. Desto mer heterogent samhälle desto viktigare att stå upp för den principen. Vi behöver inte fler anledningar att gruppera och döma människor. Vi behöver snarare prata mer om och hitta det som förenar oss i samhället. Principen om alla människors lika värde och att vara lika inför lagen är en bra start. Det minskar risken för konflikter och lägger grunden för ett tryggt samhälle där alla kan få plats.