Mer särlagstiftning i framtiden?

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en välkänd och använd princip i vårt land. Det råder en stor acceptans av detta när det gäller skatten och även inom vården, att vi ger vård efter behov.

Men sättet att ta från vissa och ge till andra tycker jag har börjat smyga sig in på ställen där det inte handlar om ekonomi utan om frihet och rättigheter. Och då menar jag inte att man direkt tar frihet från någon och ger till någon annan, utan om att människor ges olika rättigheter beroende på vem man är, eller snarare mer korrekt: vad man förknippas med.

Många människor har flytt till Sverige de senaste åren och fler väntas komma hit åren från nu. Hur dessa ska integreras i samhället är en fråga som börjat diskuteras mer. Hittills har det gjorts till en fråga om bostäder, om att komma in i jobb. Men integration har fler perspektiv än så. Det är viktigt att vi börjar gräva djupare i de mjukare frågorna också: vad är det för värderingar vi vill dela i det här landet framöver?

Bland dem som är skeptiska till en stor invandring uppfattar jag att det finns en rädsla att till exempel muslimers traditoner, sedvänjor skulle komma att skyddas särskilt i lagen i Sverige. Särlagstiftning, som i förlängningen även kunde leda till parallella samhällen. En helt befängd och obefogad rädsla skulle vissa säga. Tyvärr måste jag säga att rädslan inte är obefogad. Vi har faktiskt redan särlagstiftning.

En sådan lag vi har skapat, som egentligen går emot den värdegrund vår andra lagstiftning står på, är lagen om omskärelse av små pojkar. Den godkänner ingrepp så länge pojken är liten nog att inte kunna informeras om ingreppet och kan säga nej. På flickor är däremot alla former av ingrepp förbjudna, d.v.s. skillnad görs utifrån kön. Utan att ha människor med denna sedvänja i vårt land hade nog lagen inte kommit till. Den hade inte behövt stiftas även om det funnits människor här som ville omskära sina barn. Men nu till slut finns den alltså. Andra exempel är att vi nu har lagar som gör skillnad på kvinnor och män. Vi har en kvinnofridslagstiftning. I all välvilja, absolut, men den gör ändå skillnad på människor och människor.

Lagen om hets mot folkgrupp är en annan lag som slår till olika hårt beroende på vem man är, både vem det är som gör något och vem den gör något mot. Den är bara tillämpar i vissa fall, för vissa saker som uttrycks om vissa personer.

Kritik mot dessa lagar kan ses som missunnsamhet mot andra för att de får extra stöd eller hjälp. Men det behöver inte ha något med saken att göra. Det kan också handla om vilka värderingar man vill att lagarna ska spegla, om man anser att människor ska vara lika inför lagen eller inte.

Ett resultat av särlagstiftning som baseras på grupptillhörighet (ta hetslagstiftningen) är att det missgynnar människor som har svagare anknytning till grupper, antingen genom att inte vara anknuten till grupper, eller som har anknytning till mindre eller mindre kända grupper. Ett exempel på det är ateister som allra ofta saknar en tillhörighet till grupp gällande sin livsåskådning. Att dessa i alla sammanhang vore mindre utsatta på grund av sin livsåskådning, hur vet vi det? Borde inte lagligt skydd vara mer baserat på verklighet än gissningar?

En annan följd är att de som är del av större grupper som t.ex. gruppen ”svenskar” (definitionen är inte viktig för resonemanget här) missgynnas. Ska svenskar skyddas mindre än andra? Att en individ genom att ha något gemensamt med andra, även andra som den inte känner, skulle vara tryggare och må bättre, är egentligen en riktigt grov fördom. Är det rätt att reducera en individ till att definieras av en viss grupptillhörighet? Alla vi är ju i själva verket del av oändligt många grupper. Vem ska få bestämma vad vi är, främst?

Det man gör med detta är att i lag (eller i praxis) bekräfta fördomar om svaghet och utsatthet, men även av styrka och ”överordning”, man vill motverka. Döma en människa efter grupptillhörighet är ju just ingen sanning om personen, utan en fördom.

Av godhet och välvilja kan man göra mycket. Men det finns tyvärr få saker som inte också har en baksida. Är det värt det att bygga gemensamma system som tvingar oss att säga till människor ”sorry, du är del av fel grupp”?

Jag förstår dem som är oroliga för särlagstiftning. De litar helt enkelt inte på att politikerna även i fortsättningen kommer att värna lika rättigheter och likhet inför lagen. Här skulle politikerna och partierna kunna möta upp oron och oftare och tydligare lägga korten på bordet. Vad tycker de om den särlagstiftning som finns idag? Kan de tänka sig inrätta mer? Varför, varför inte?

Min åsikt är att det enda rätta är att ställa alla människor på samma nivå i lagen. Desto mer heterogent samhälle desto viktigare att stå upp för den principen. Vi behöver inte fler anledningar att gruppera och döma människor. Vi behöver snarare prata mer om och hitta det som förenar oss i samhället. Principen om alla människors lika värde och att vara lika inför lagen är en bra start. Det minskar risken för konflikter och lägger grunden för ett tryggt samhälle där alla kan få plats.

Annonser

5 comments

  1. Du går från klarhet till klarhet! Tyvärr verkar ditt parti röra sig i motsatt riktning. Särlagstiftning är ett identitetspolitiskt gift som bryter sönder samhällsgemenskapen.

  2. Denna indelningen av befolkningen i grupper riskerar slita sönder samhället, inte minst eftersom grupptillhörigheten är godtycklig och görs inte sällan av andra än de berörda. Vem är egentligen svensk? Många människor som egentligen inte alls är svenskar räknas som sådana samtidigt som människor som alldeles uppenbart är svenskar lyckas definiera sig som något annat och således få en de facto frisedel från anständigt beteende mot sina medmänniskor. Detta syns inte sällan i media där personer med utländska namn får säga i princip vilka plumpheter som helst, även om de i allt väsentligt är svenskar.

    Vi skapar helt enkelt ett frälse för vilka andra regler gäller än för befolkningen i stort.

  3. Håller helt och fullt med om att vi inte ska ha några särlagar.

    Jag är religiös fundamentalist. Det sekulära samhället är min bästa vän. Det är det sekulära samhället som låter mig leva ut mina tokiga idéer utan risk för att avrättas för hädelse. Så fort vi börjar skapa lagar som ger särskilda rättigheter åt vissa religiösa grupper, så öppnar vi även för att det skapas lagar som drar in rättigheter för andra grupper. Det finns ingen anledning att slå in på den vägen.

    Om det är fel att karva i barns könsorgan (och ja, det är det), så är det fel för alla.

    Sen har vi en tendens i Sverige att vilja söka konsensus, och att även införa denna konsensus i lagboken: ”Så här gör majoriteten, så då skriver vi i lagen att så här måste alla göra”. Inte av elakhet, utan mest för att vi inte begriper varför någon någonsin skulle bilja göra något annorlunda. Därför vill jag att vi så fort vi stiftar en lag funderar igenom ett par gånger extra om lagen verkligen måste finnas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s