Malmö

Utopiskt styra upp integrationen med skattemedel

Socialdemokraterna har under många år haft svårt att förhålla sig till begreppet integration. Partistyrelsen meddelade 2013 i samband med diskussionerna inför sin stämma att ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda.” Vinden har nu vänt och Socialdemokraterna talar återigen om integration Målet sägs vara att det ska ske, och det ska gå fort. Vad menas? Hur? Och går det ens att göra fort? Nej, menar jag.

En stor del av de flyktinginvandrare som har kommit till Sverige de senaste årtiondena har låg utbildning och kommer från kulturer som är vitt skilda från vår. Ett vanligt synsätt hos befintliga politiker är att om dessa invandrade bara får ett jobb och egen försörjning, så löser sig integrationen och de blir ”vanliga svenskar”. Det är önsketänkande, åtminstone på kort- och medellång sikt.

Integration, eller mer korrekt assimilation, handlar om att människor som flyttat hit behöver tillskansa sig kunskap och förståelse om samhällsinstitutioner, kulturen här, sociala koder med mera och sedan lära sig att tillämpa allt detta i samspelet med andra och bli en del av samhället. Det är ingen liten och enkel sak.

Jobb är ett sätt att komma närmare andra i samhället, men det är inte någon mirakellösning för integrationen. Även om invandrade får jobb är det inte säkert att de träffar särskilt många svenskar där de verkar, eftersom segregationen har ökat. Invandrade grupper har samlats i vissa förorter och stadsdelar där få svenskar numera vistas (både självvalt och påverkat av olika omständigheter).

Inte ens i de områden där de infödda svenskarna är många och de invandrade är färre, är det en självklarhet att dessa möts och lär känna  varandra, eftersom det finns både språk- och kulturbarriärer. Att det är så behöver inte alls bero på rasism eller elakhet, utan är högst mänskligt. Dessa begränsningar går inte att bara önsketänka bort, som om de inte fanns.

Utbildning kan göra skillnad på sikt, särskilt om den sker under lång tid (som för barn). Men det går inte att runda ett grundläggande faktum: Kultur och värderingar sitter oerhört djupt i oss människor och är inte lätta att förändra.

Offentliga initiativ och projekt baseras ofta på en naiv syn att det går att förändra människor i grunden på ett enkelt sätt. Malmö är en stad som blivit känd för sina många sociala projekt som är tänkta att öka sammanhållningen, sprida kunskap om Sverige, demokrati o.s.v. i stadens segregerade områden. Författaren Lars Åberg har skrivit om dessa i sin bok Framtidsstaden bland annat. När de gamla projekten tagit slut och inte gjort någon större skillnad har det bara skapats nya. På sånt här går det teoretiskt att plöja ner hur mycket pengar som helst, med högst begränsade resultat.

Att informera människor är inte heller detsamma som att förändra dem. De väljer själva vad de vill göra och anamma och vad inte. Det är svårt att förändra sig själv även om man vill. Att ”uppifrån” försöka förändra andra vuxna människor, det är oerhört svårt. På sin höjd kan det så frön till förändring på sikt, men det betyder inte att integrationen är löst.

Ute i landet drivs diverse projekt för att gynna integrationen. I vissa kommuner får frivilliga svenskar agera vän, fadder eller liknande, åt invandrade. Meningen är att de invandrade på så vis ska få lära känna Sverige, kulturen och hur livet ser ut här. Projekten kan vara lyckosamma för vissa enskilda individer, eller snarare par (även svenskarna får nya perspektiv och lär sig saker), men sådana initiativ kommer aldrig att kunna utgöra mer än små skärvor i den massiva integration som behövs i Sverige kommande år.

I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

När nya invånare får chansen att träffa och lära känna många olika svenskar, lära sig språket och se hur vi lever och beter oss i det här landet, då finns chans till naturlig integration som ger varaktigt resultat. Integrationen sker då i affären, på jobbet, på gården, i föreningen, genom att barnen går i samma skola, leker med varandra och utövar idrott ihop och så vidare.

De invandrade som vill bli en del av samhället i Sverige, de som vill och är redo att jobba för det, kommer att lyckas. De som inte vill, kommer inte att gå att påverka ens med massor av lockande, pockande och välvilliga offentliga projekt. Att skapa goda förutsättningar för naturlig integration och för att nya invånare i Sverige ska kunna ta eget ansvar, borde vara prio.

Det som naturlig integration kan åstadkomma över tid går inte att ersätta med något annat. Inte heller går det att trolla fram riktiga jobb, d.v.s. som inte bara handlar om sysselsättning för ett tag. Det går helt enkelt inte att i enorm skala kultur- och värderingsförändra människor, ens om man lägger massor med miljarder av skattepengar på det. Detta behöver Socialdemokraterna, och de andra politiska partierna, inse.

Floskelmakare är inte detsamma som ansvarstagande, kloka politiker

Nyligen sköts en kvinna, som bar på sitt barn, på öppen gata i Malmö. Trots att detta bara ligger i linje med de senaste årens utveckling i Sverige, så vaknade plötsligt tidigare sovande politiker. Centerpartiet efterlyste en Trygghetsberedning. Socialdemokraterna samlade till samtal om gängkriminaliteten. Moderaterna kom med listor på vad som behövs.

Partierna och många av politikerna som reagerade har själva ”suttit vakt” i årtionden, men det är alltså först när en kvinna med ett barn i famnen avrättas som de reagerar. Och som vanligt agerar politikerna i grupp, samtidigt. Det är så ynkligt. Opportunismen ges ett tydligt ansikte i alla dessa politiker.

Att samlas kring saker är naturligt hos människosläktet, men flockbeteendet har gått till överdrift i vårt samtida samhälle. Tyvärr har beteendet frodats i politiken i Sverige och lamslagit den.

Alldeles för lite i politiken handlar längre om praktisk politik. Identitetsbyggandet står i centrum, som i en popularitetstävling i högstadiet. Man ägnar sig åt att putsa på den egna fasaden, markera och posera, istället för att agera och ta nödvändiga beslut som kan påverka vårt samhälles utveckling i positiv riktning.

Med floskler och vackra ord håvar man in stöd och ryggdunk. Huvudfrågan som allt kretsar kring är vilken sida man står på. Om bra förslag läggs fram av något parti, kan förslagen inte bejakas om det är ”fel” parti som tycker så. Man är således redo att offra viktiga förändringar för att behålla tillhörigheten till ”rätt” sida. Socialdemokraterna körde detta bokstavligen inför valet 2018 med sin slogan ”på rätt sida av historien”, med vilken de drev på polariseringen på ett otroligt populistiskt sätt. När ett stort statsbärande politiskt parti inte har mer substans och saklighet än detta att komma med, så är det illa.

På rätt sida av historien

Konformismen inom partierna, kravet att rätta in sig i ledet, har blivit väldigt stark. Partiaktiva med andra åsikter än partiets godkända – även om det är i små perifera frågor – manövreras ut ur partierna. Lydnad är det som gäller. Det gör att färre vill vara med i ett politiskt parti och det hindrar även förändring av partierna utifrån de nya problem som finns att hantera i samhället. Politiken fastnar och kommer inte vidare.

Det vi bevittnar är högst olyckligt i en tid som skriker efter politisk handlingskraft, när kriminaliteten ökar och oron växer hos befolkningen för att skjutningar, bombdåd, överfall, bilbränder och ungdomsrån med mera ska drabba nära och kära eller en själv.

Men som man bäddar får man ligga. Väljarna måste inse att situationen som råder i landet inte bara är en slump, utan ett resultat av politikernas ageranden. De måste också inse att de skickligaste floskelmakarna och retorikerna inte nödvändigtvis är de personer som är bäst lämpade att styra landet. Först när denna insikt infinner sig har vi chans att vända den nedåtgående spiral som Sverige är på väg nedåt i allt fortare.