politik

Utopiskt styra upp integrationen med skattemedel

Socialdemokraterna har under många år haft svårt att förhålla sig till begreppet integration. Partistyrelsen meddelade 2013 i samband med diskussionerna inför sin stämma att ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda.” Vinden har nu vänt och Socialdemokraterna talar återigen om integration Målet sägs vara att det ska ske, och det ska gå fort. Vad menas? Hur? Och går det ens att göra fort? Nej, menar jag.

En stor del av de flyktinginvandrare som har kommit till Sverige de senaste årtiondena har låg utbildning och kommer från kulturer som är vitt skilda från vår. Ett vanligt synsätt hos befintliga politiker är att om dessa invandrade bara får ett jobb och egen försörjning, så löser sig integrationen och de blir ”vanliga svenskar”. Det är önsketänkande, åtminstone på kort- och medellång sikt.

Integration, eller mer korrekt assimilation, handlar om att människor som flyttat hit behöver tillskansa sig kunskap och förståelse om samhällsinstitutioner, kulturen här, sociala koder med mera och sedan lära sig att tillämpa allt detta i samspelet med andra och bli en del av samhället. Det är ingen liten och enkel sak.

Jobb är ett sätt att komma närmare andra i samhället, men det är inte någon mirakellösning för integrationen. Även om invandrade får jobb är det inte säkert att de träffar särskilt många svenskar där de verkar, eftersom segregationen har ökat. Invandrade grupper har samlats i vissa förorter och stadsdelar där få svenskar numera vistas (både självvalt och påverkat av olika omständigheter).

Inte ens i de områden där de infödda svenskarna är många och de invandrade är färre, är det en självklarhet att dessa möts och lär känna  varandra, eftersom det finns både språk- och kulturbarriärer. Att det är så behöver inte alls bero på rasism eller elakhet, utan är högst mänskligt. Dessa begränsningar går inte att bara önsketänka bort, som om de inte fanns.

Utbildning kan göra skillnad på sikt, särskilt om den sker under lång tid (som för barn). Men det går inte att runda ett grundläggande faktum: Kultur och värderingar sitter oerhört djupt i oss människor och är inte lätta att förändra.

Offentliga initiativ och projekt baseras ofta på en naiv syn att det går att förändra människor i grunden på ett enkelt sätt. Malmö är en stad som blivit känd för sina många sociala projekt som är tänkta att öka sammanhållningen, sprida kunskap om Sverige, demokrati o.s.v. i stadens segregerade områden. Författaren Lars Åberg har skrivit om dessa i sin bok Framtidsstaden bland annat. När de gamla projekten tagit slut och inte gjort någon större skillnad har det bara skapats nya. På sånt här går det teoretiskt att plöja ner hur mycket pengar som helst, med högst begränsade resultat.

Att informera människor är inte heller detsamma som att förändra dem. De väljer själva vad de vill göra och anamma och vad inte. Det är svårt att förändra sig själv även om man vill. Att ”uppifrån” försöka förändra andra vuxna människor, det är oerhört svårt. På sin höjd kan det så frön till förändring på sikt, men det betyder inte att integrationen är löst.

Ute i landet drivs diverse projekt för att gynna integrationen. I vissa kommuner får frivilliga svenskar agera vän, fadder eller liknande, åt invandrade. Meningen är att de invandrade på så vis ska få lära känna Sverige, kulturen och hur livet ser ut här. Projekten kan vara lyckosamma för vissa enskilda individer, eller snarare par (även svenskarna får nya perspektiv och lär sig saker), men sådana initiativ kommer aldrig att kunna utgöra mer än små skärvor i den massiva integration som behövs i Sverige kommande år.

I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

När nya invånare får chansen att träffa och lära känna många olika svenskar, lära sig språket och se hur vi lever och beter oss i det här landet, då finns chans till naturlig integration som ger varaktigt resultat. Integrationen sker då i affären, på jobbet, på gården, i föreningen, genom att barnen går i samma skola, leker med varandra och utövar idrott ihop och så vidare.

De invandrade som vill bli en del av samhället i Sverige, de som vill och är redo att jobba för det, kommer att lyckas. De som inte vill, kommer inte att gå att påverka ens med massor av lockande, pockande och välvilliga offentliga projekt. Att skapa goda förutsättningar för naturlig integration och för att nya invånare i Sverige ska kunna ta eget ansvar, borde vara prio.

Det som naturlig integration kan åstadkomma över tid går inte att ersätta med något annat. Inte heller går det att trolla fram riktiga jobb, d.v.s. som inte bara handlar om sysselsättning för ett tag. Det går helt enkelt inte att i enorm skala kultur- och värderingsförändra människor, ens om man lägger massor med miljarder av skattepengar på det. Detta behöver Socialdemokraterna, och de andra politiska partierna, inse.

Förlorad kontroll drabbar de hederliga

Jag är ingen psykolog, men jag tycker mig ha observerat ett mänskligt drag som innebär att om man håller på att förlora kontrollen någonstans, så försöker man desperat skaffa sig sådan på annat håll för att kompensera. Jag tycker mig kunna se samma sak även på samhällsnivå.

Alla samhällets institutioner och organisationer, inte minst politiker, försöker förhålla sig till de trender som finns: Ökad brottslighet, ökad oro bland befolkningen, sviktande framtidstro, svårigheter att hantera en brokig befolkning med olika kultur och vanor samt en allt större resursbrist på grund av att befolkningen ökat så snabbt.

Detta har gjort att alla tar i lite extra där de kan, istället för att göra det som är svårt men viktigt och nödvändigt. För det första beror det på att alla vill göra bra och känna att de bidrar. För det andra är människor för fega för att ge sig på svåra fiender, verkliga hot och problem. Gör de något vågat, även om det behövs, så vet de att det kommer få massa kritik som är svår att hantera. Det är tryggare att ge sig på det hanterbara, det harmlösa – och de respektfulla och hederliga personerna.

Politiker som känner att de är på väg tappa kontrollen och inte vet riktigt vad de borde göra, de tar hellre dåliga beslut än inga alls. De försöker kontrollera orden istället för verkligheten och politikerna försöker sinsemellan hålla ihop allt tajtare för att hålla ”kraven” från befolkningen ute (och från oppositionspartiet som bara fortsätter växa, SD). Det blir avledningsmanövrar och enstaka tomtebloss istället för att grotta i de svårare och betydligt viktigare frågorna för framtiden.

Förtroendevalda förespråkar allt fler förbud och mer styrning i banala frågor där den vanlige hederlige medborgaren behöver anpassa sig eller straffas. Exempelvis skärps regler för laglydiga jägares vapen, istället för att lägga krutet läggs där det behövs, nämligen på att få tag på de illegala vapen som används vid brott.

Myndigheter sysslar med kommunikation och reklam och med att anordna seminarier och till exempel utbilda anställda i HBTQ-frågor. Analysera mängden kvinnor och män är enkla saker som ser handlingskraftiga ut. Dessutom tar det fokus från övrigt. Skolor och andra verksamheter som har ordningsproblem skärper de sitt ”värdegrundsarbete”, som självklart inte når andra än dem som redan förstår hur man beter sig. Allt ser ut som ansvarstagande, men är snarare slag i luften eller i värsta fall destruktivt och skapar nya problem.

Även i det civila samhället finns samma tendenser – vi är ju människor allihopa och lever i samma samhälle. När idrottsorganisationer, bostadsrättsföreningar, arbetsplatser med mera ska försöka se ansvarsfulla och handlingskraftiga ut, ofta i en vilja att ändå göra något bra, hamnar de ofta fel. Det blir mer pengar på fluffiga meningslösa värdegrunder, mer styrning av irrelevanta saker, mer byråkrati, regler, kontroller, mer nitiskhet o.s.v.

De människor som saknar skrupler kan lätt navigera sig förbi allt detta, medan snaran dras åt kring vanliga hederliga människor som är vana vid att lyssna, bry sig om andra och som vill göra rätt för sig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg talas det mycket om ”människors lika värde”. I praktiken ser vi snarare motsatsen.

Detta upp-och-ner-vända samhälle som skapats kommer inte att bestå för evigt. Inga vill hur länge som helst vara andras slagpåse eller verktyg för att de ska få känna sig stolta och nöjda.

När polletten till slut trillar ner och människor börjar se denna trend bli allt tydligare och mer spridd, så renderar det nog mest sorg och ledsamhet. På sikt kan det dock omvandlas till kraftfull ilska som kommer att riktas mot någon/några.

Människors OLIKA värde styr i Sverige

”Alla människors lika värde” är ett begrepp som hörs och används för styrning och vägledning överallt i samhället idag, trots sin flummighet. Men visste ni att det till och med står i en av Sveriges grundlagar?

2010 gjordes en stor revision av Regeringsformen (Lag 2010:1408). Så här står det nu i kapitel 1:

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

En del hävdar att ”människors lika värde” är en feltolkning av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, där det egentligen handlar om värdighet (dignity). I Regeringsformen kan man konstatera att de helgarderat med båda, vilket ser väldigt konstigt ut. Viktigare än dess ursprung är dock hur man ska tolka dess lydelse.

Få kan förklara vad frasen egentligen betyder. Som den har kommit att användas så kan man klämma in det mesta i den, vilket har gjort att frasen ”bryter mot människors lika värde” alltid kan slängas fram som luddig kritik där något sker som man ogillar. Den blir således något av en härskarteknik för att tysta, begränsa och rent utav förtrycka människor. Utöva makt över dem, helt enkelt.

Jag skulle vilja hävda att det snarare är motsatsen till alla människors värde som just nu håller på att institutionaliseras i Sverige: Människors olika värde.

Människor sorteras bort på grund av sin hudfärg eller kön – det måste finnas ”rätt” representation i olika sammanhang. Vissa uppmanas att ”kliva åt sidan” på grund av att en grupp de tillhör gör något visst statistiskt. Är det verkligen människor lika värde att döma människor utifrån statistik och vad andra gör eller tycker?

Staten, eller mer specifikt våra politiker, anser att personer med ”fel” kön är hemma med barnen (fler kvinnor än män). Och är det för stor andel av ett visst kön inom yrken anses det vara ett problem som måste rättas till. Att försöka styra människors fria val, görs det med respekt för människors lika värde? Är det ens att respektera människor som individer?

Undantagen tar allt större plats i det som det offentliga gör. Det anses alltid finns anledningar för att särbehandla människor, så som att flyktingsinvandrade får gå före andra i bostadsköer. Är det människors lika värde? Svenska skattebetalarnas pengar går genom bistånd till korrupta stater i världen och inte till människor som har det svårt. Politiker får bete sig hur som helst med medborgarnas pengar och sitter kvar oavsett vilka brutala fel de begår. Är det människors lika värde? Vad hände med ansvarsutkrävandet, för medborgarnas skull?

Det s.k. fria ordet innebär alltmer en rätt att säga det som några andra anser ska få sägas. Varför får vissa tala och andra inte? Är det människors lika värde? Är det frihet?

Att unga som begår brott släpps på fri fot för att de är för unga att dömas, är det ett tecken på människors lika värde? Hur är det med offrets värde? Personer som fuskar med bidrag, samordningsnummer, befinner sig olagligt i landet, löper obefintlig risk att åka fast, medan vanliga hederliga skattebetalare avkrävs de mest detaljerade saker som om de avviks ifrån straffas hårt. Hur är detta att respektera människors lika värde?

Jag undrar hur det gick till när de (påstått) borgerliga partierna godkände att detta flum skrevs in i våra grundlagar. Varför protesterade ingen? Så vitt jag förstått det var det dessutom Alliansregeringen som styrde när lagen antogs.

Vurmen för ”människors lika värde” är ett uttryck för politikernas lämnande av verkligheten till förmån för något sorts känslomässigt lyckorus över sin egen storsinthet och godhet. ”Respekt för människors lika värde” må låta pampigt och fint, men det går inte att styra utifrån.

Värden är det mest subjektiva som finns. Det är helt okej att tycka att en mördare inte har något värde alls. Men, det kan och ska inte heller staten ta hänsyn till, utan vi ska ha lagar som reglerar rättigheter och skyldigheter som sedan behandlingen av brottslingen ska utgå ifrån.

Vi skulle behöva börja använda begreppet lika rättigheter och skyldigheter igen, vilket borde vara det som styr det offentligas agerande. Att vi ska vara lika inför lagen. Och det är hög tid att backa staten och minska förmynderiet från statligt håll att vilja styra befolkningen utifrån godtycket för dagen, dvs vilka grupper som ska stå i särställning och få gräddfiler osv.

Floskelmakare är inte detsamma som ansvarstagande, kloka politiker

Nyligen sköts en kvinna, som bar på sitt barn, på öppen gata i Malmö. Trots att detta bara ligger i linje med de senaste årens utveckling i Sverige, så vaknade plötsligt tidigare sovande politiker. Centerpartiet efterlyste en Trygghetsberedning. Socialdemokraterna samlade till samtal om gängkriminaliteten. Moderaterna kom med listor på vad som behövs.

Partierna och många av politikerna som reagerade har själva ”suttit vakt” i årtionden, men det är alltså först när en kvinna med ett barn i famnen avrättas som de reagerar. Och som vanligt agerar politikerna i grupp, samtidigt. Det är så ynkligt. Opportunismen ges ett tydligt ansikte i alla dessa politiker.

Att samlas kring saker är naturligt hos människosläktet, men flockbeteendet har gått till överdrift i vårt samtida samhälle. Tyvärr har beteendet frodats i politiken i Sverige och lamslagit den.

Alldeles för lite i politiken handlar längre om praktisk politik. Identitetsbyggandet står i centrum, som i en popularitetstävling i högstadiet. Man ägnar sig åt att putsa på den egna fasaden, markera och posera, istället för att agera och ta nödvändiga beslut som kan påverka vårt samhälles utveckling i positiv riktning.

Med floskler och vackra ord håvar man in stöd och ryggdunk. Huvudfrågan som allt kretsar kring är vilken sida man står på. Om bra förslag läggs fram av något parti, kan förslagen inte bejakas om det är ”fel” parti som tycker så. Man är således redo att offra viktiga förändringar för att behålla tillhörigheten till ”rätt” sida. Socialdemokraterna körde detta bokstavligen inför valet 2018 med sin slogan ”på rätt sida av historien”, med vilken de drev på polariseringen på ett otroligt populistiskt sätt. När ett stort statsbärande politiskt parti inte har mer substans och saklighet än detta att komma med, så är det illa.

På rätt sida av historien

Konformismen inom partierna, kravet att rätta in sig i ledet, har blivit väldigt stark. Partiaktiva med andra åsikter än partiets godkända – även om det är i små perifera frågor – manövreras ut ur partierna. Lydnad är det som gäller. Det gör att färre vill vara med i ett politiskt parti och det hindrar även förändring av partierna utifrån de nya problem som finns att hantera i samhället. Politiken fastnar och kommer inte vidare.

Det vi bevittnar är högst olyckligt i en tid som skriker efter politisk handlingskraft, när kriminaliteten ökar och oron växer hos befolkningen för att skjutningar, bombdåd, överfall, bilbränder och ungdomsrån med mera ska drabba nära och kära eller en själv.

Men som man bäddar får man ligga. Väljarna måste inse att situationen som råder i landet inte bara är en slump, utan ett resultat av politikernas ageranden. De måste också inse att de skickligaste floskelmakarna och retorikerna inte nödvändigtvis är de personer som är bäst lämpade att styra landet. Först när denna insikt infinner sig har vi chans att vända den nedåtgående spiral som Sverige är på väg nedåt i allt fortare.

Sverige backar i utvecklingen när identitetsbyggandet blir huvudsak

Invandrade kvinnor som kämpar mot hedersförtryck i Sverige, så som Amineh Kakabaveh (V) eller Maria Hind Alias (S), väcker stora negativa känslor och motarbetas av sina respektive partier. Nu har Amineh till och med uteslutits av Vänsterpartiet.

Med tanke på att deras partier påstår sig värna kvinnors rättigheter och frihet är detta helt ologiskt. Logiskt blir det om man betänker att det inte är sakfrågan det handlar om, utan något annat. Det handlar om att dessa partiaktiva ser fel offer och förövare. Narrativet är fel. Enligt svenska feminister och de politiska partier som kallar sig feministiska, utgör fienden den vite svenske mannen. Utländska män ses däremot som utsatta offer i vårt land, även om de begått hemskheter utomlands i IS namn eller begränsar kvinnor på basis av religiös fundamentalism.

Reaktioner och ageranden som främst syftar till att bygga samhörighet och identitet kring att bekämpa en viss utpekad motståndare kan ses överallt idag. Konsekvenserna av detta blir tyvärr att viktiga nyanser, även själva sakfrågorna, hamnar i skymundan. Själva kampen blir huvudsaken – inte vart man faktiskt vill nå.

Ett annat exempel på detta är Pride och regnbågsflaggan. Pride handlade ursprungligen om att arbeta för genomslag för vissa principer och värden i samhället, så som individuell frihet och inkludering. Nu handlar det allt mer om att mobilisera mot ”fiender” för att stärka den egna identiteten.

Pride Stockholm portade partiet jag är med i, Medborgerlig Samling (MED), både i år och förra året, från att ställa ut i Pride park, baserat på högst luddiga argument. Helt plötsligt var Prides värden om inkludering som bortblåsta. Att det skulle handla om att MED inte stödjer Prides strävan för ökad frihet och rätt för människor att leva som de vill, är bara nonsens. MED är ett livsstilsliberalt parti. Däremot böjer vi oss inte okritiskt inför den nu så populära identitetspolitiken (behandling utifrån grupptillhörighet) och postmoderna teorier om behovet av kollektiv skuldbeläggning av västvärlden, vita män, med flera. Dessutom anser MED att intellektuella samtal och problematisering inte bara får ske utan bör ske, om allt, även känsliga frågor. På grund av ovanstående utgör man tydligen ett hot, trots att det inte på något vis går emot Prides grundvärden.

Att flagga med regnbågsflaggan har också gått från att vara ett aktivt positivt val till ett krav för att signalera att man står på ”rätt” sida. Utebliven flagga vid uppmaning att man ska sätta upp den, tolkas som att man är emot homosexuella och transpersoner etc vilket innebär att man står på ”fel” sida. Att säga nej till dyra HBTQ-certifieringar likaså.

Allt tal om mångfald just nu är ytterligare ett exempel som illustrerar det här fenomenet på ett ganska komiskt sätt. De som säger sig vurma för just mångfald är ofta de allra minst toleranta för olika åsikter hos människor. Med andra ord är de inte främst för mångfald, utan gillar att känna sig som en av dem som tycker mångfald är bra – men bara i teorin.

Ett allt viktigare mål handlar således om identitetsbyggande. Vem vill jag stödja? Vilka tillhör jag? På vilken sida står jag? Att tydligt visa upp var man står blir då centralt. Att samhället förändras så att bra och rätt moral och värderingar får genomslag i praktiken är mindre viktigt.

Att människor behöver känna samhörighet, att de är del av något, är förstås inget nytt, men min hypotes är att detta blir allt starkare drivkrafter i dagens samhälle. Det verkar finnas ett behov som inte tillgodoses på annat sätt, så att det kommer ut i sammanhang där det egentligen inte är särskilt konstruktivt eller bra. Vi verkar råda brist på gemenskaper.

Allt det här är högst problematiskt för samhällsutvecklingen då det gör att viktiga förändringar i samhället inte kommer till stånd. Och än värre: Vi är på väg att förlora viktiga landvinningar som gjorts.

Om det är viktigare att stå på ”mångfaldens sida” än att bidra med faktisk tolerans i handling gentemot andra, så kommer toleransen att minska. Om att bekämpa hedersförtryck bara är en accessoar att posera med på papper eller i trygga sammanhang där inget mothugg ges, så kommer de som vill sprida hedersförtryck att fortsätta kunna jobba ostört. Och om partipolitiken reduceras till vackra ord och signalering för att samla stöd för sitt ”lag”, så kanske man till slut får…. något som liknar Sverige; ett paralyserat land där samhällsproblemen bara växer och växer men inga förmår ställa sig på bromsen och styra in på en annan väg.

Outnyttjad mänsklig drivkraft ger samhällsskadliga beteenden

Jag besökte Vasamuséet i Stockholm häromveckan. Att bli påmind om människors hårda liv och slit i gamla tider, i detta fall på 1600-talet, är alltid tankeväckande. Insikten om att människan har en inre drivkraft att inte bara överleva, utan ett behov att kämpa för saker och komma vidare, blir så påtaglig.

När jag jämför då med nu dyker denna fråga upp: Vad händer i ett samhälle där det inte längre finns något att kämpa för? I ett samhälle där röda mattan är utrullad och allt grundläggande bara finns där?

Samhället där mjuka kuddlandningar är norm

Jag tänker förstås på hur vårt samhälle ser ut idag. Mjuka kuddlandningar är idag institutionaliserade. Efter varje misslyckande ges en ny skjuts framåt för en ”svag och utsatt”. Det ges en ny chans, mer sympati, hjälp och pengar.

Här invänder säkert några ”ja men det gäller inte alla, alla får inte massor med hjälp” och det stämmer förstås. Vilka som landar i de största kuddhögarna varierar. I dagens läge ges exempelvis brottslingar mer sympati och stöd än pensionärer. Men jämför man nutiden med gamla tider så är det på det stora hela mycket annorlunda. Idag är kuddlandningarna en princip från det allmännas sida, men principen tillämpas också i samhället i stort.

Synen på människor som offer är en så integrerad del i allt att även om inga verkliga offer finns, så måste sådana ”uppfinnas” och pekas ut, eftersom målet är att tycka synd om och få känna känslan av att hjälpa. Det märkliga här är att denna stora sympati och verkliga problem samexisterar, men ändå löses inte de verkliga problemen. Varför?

Svaret på den frågan kan ligga just i denna utveckling. Eftersom mycket bara finns där för alla, så har dagens människor inte fått öva sig i att slita och kämpa med svåra saker. Här spelar också den höga levnadsstandard vi lyckats bygga upp med hjälp av teknik och ekonomi en stor roll. Det mest grundläggande är redan säkrat. Vad ska man göra då?

De som inte möter motstånd utvecklar inte egenskaper och får inte erfarenheter som stärker dem och deras självförtroende och självkänsla. I dagens samhälle saknar framför allt de yngre generationerna både verktyg och mod att tackla svåra problem och utmaningar. De har helt enkelt inte fått lära sig det. Det leder till att de inte heller får känna den där stora tillfredsställelsen av att ha presterat väl och lyckats med något. Att det här ger negativa effekter på deras välmående är inte särskilt svårt att räkna ut.

Behovet av att känna sig behövd

Tittar man på hur det ser ut i samhället i stort så har det hänt mycket som går i denna riktning. På allt färre ställen i arbetslivet skapar man konkreta saker och gör prestationer som man kan få en kick av och känna sig stolt över. Jobben blir säkrare och färre skadas, men jobben har också blivit mer urvattnade och handlar om kommunikation och abstrakta saker som att ”samverka”, ”nätverka”, ”påverka” medan man ”lever upp till värdegrunden”. Dessa jobb kan man utföra lite hur som helst och fortfarande sägas göra jobbet.

Det är inte förvånande att samhället fylls av tonårsliknande aktivism, då det finns ett stort behov av att känna sig bra och delaktig som inte tillgodoses – och det finns tid att syssla med detta på. Människor tror idag på fullaste allvar att de gjort en stor insats när de skrivit en tweet eller skrivit under på en protestlista där de ”markerat” sitt motstånd mot något. I själva verket har de i princip inte gjort något. Det kräver inget mod och kostar inget varken i tid eller ansträngning.

På ställen ute i världen fängslas eller till och med dödas personer för att de uttryckt sina åsikter. Det finns således definitivt problem i världen att jobba med, även här i Sverige. Men istället sysslar människor här med organiserad anmälnings- och angiveriverksamhet på nätet för att sätta dit personer som uttrycker sig ”fel”. Allt för att angivarna ska få känna känslan av att vara del av något större och tillfredsställelsen av att ha kämpat mot hemska fiender – men som i själva verket då bara är vanliga medmänniskor som säger sin åsikt. Det är enkelt, ger en kick och är riskfritt, i alla fall jämfört med exempelvis att jobba för mänskliga rättigheter ute i världen eller vara volontärer på härbärgen för hemlösa.

Radikalfeminismen är ett annat exempel på skadlig snedtändning, mer ideologisk och utstuderad sådan, orsakad av oanvänd energi som riktas åt fel håll. Kampen fyller ett behov av att känna sig behövd och kämpa för det goda, men sker i en trygg miljö där själva kampen inte är någon riktig kamp.

Det finns otroligt viktiga kamper som skulle kunna föras av feminister, så som att ta sig an religiösa patriarker som härjar i förorterna och begränsar kvinnors frihet, men de fienderna är för svåra. Istället riktar sig radikalfeministerna mot de redan väl agerande jämställda svenska männen. Dessa kommer inte att göra något motstånd, för de beter sig redan väl och att det skulle se illa ut om de öppnar munnen och ifrågasätter. Radikalfeministerna har ingen aning om hur kampen mot de religiösa skulle föras, inte heller klarar de det då modet och förmågan saknas. Att ignorera framstegen i jämställdhetssträvan, så som att kvinnor nu återfinns i alla delar av samhället och även i ledande positioner, blir också en naturlig del i detta. Framsteg som dessa innebär att behovet av kampen minskar och därmed behovet av dem som kämpar. Med andra ord är framstegen inte att hylla, eftersom det är kampen i sig som är målet.

Ett samhälle som går i takt med människans natur ställer krav på människor

Det jag vill säga med den här texten är definitivt inte att vi borde spola tillbaka tiden till då vi inte hade avancerad teknologi, sjukvård, skola och sociala skyddsnät. Däremot tror jag att vi måste vända åter på några punkter och modifiera de principer som vi tillämpar i olika sammanhang.

Den urspårade jämlikhetssträvan måste bort. Lika utfall, det vill säga lika resultat, är helt fel mål att ha för människor. Främst bör människor jämföra sig med sig själva. Att ställa krav, till exempel på elever i skolan, är inte att vara elak utan att respektera dem. Att lyckas med saker till hälften åtminstone är betydligt bättre än att inga krav ställs och därmed ingen möjlighet att kunna lyckas finns. Synen att en människas värde ligger i några abstrakta hierarkier, måste bort. Alla kan och kommer att bidra till samhället. Att välkomna de olika bidragen är att värdesätta dessa människor.

Staten måste backa till att bara syssla med de mest övergripande gemensamma angelägenheterna. Statens roll är inte att bära människor genom livet, styra och peka vart de ska. Det måste inte bara finnas plats för, utan ansvar för människor att själva välja sin egen väg och skapa den åt sig själva. Detta ger naturlig övning och skapar erfarenheter och stolthet. Misslyckanden är en del i läroprocessen.

Dagens civilsamhälle måste åter bli ett riktigt civilsamhälle som bygger på människors drivkraft och behov som de ser omkring sig. Idag är föreningar och organisationer, genom statens och kommuners bidragsgivning, deras förlängda arm vilket förvanskar och styr dem. Det finns en oerhörd kraft i människor som skapar och hjälper andra människor och då menar jag inte genom en stat. Den tillfredsställelse man får av att själv hjälpa till i eller ge stöd till en förening man tycker är viktig, är enormt mycket större än den tillfredsställelse man får genom att ge några extra skattekronor till staten som sedan delar ut dessa pengar någonstans som man inte vet vart eller hur medlen används.

Ett sunt samhällsbygge måste ske med hänsyn tagen till människans natur och dess drivkrafter, annars kommer det förr eller senare spåra ur.

SD-cirkusen har nått vägs ände

Under politikerveckan i Almedalen så spelades en bild ut av KD från ett lunchmöte mellan deras partiledare Ebba Busch Thor och SD:s partiledare Jimme Åkesson. Detta gjordes självklart väl planerat och reaktionerna blev de väntade.

Folk förfasade sig på sociala medier, inklusive Centerpartiets partiledare Annie Lööf. Media löpte amok och journalister och politiska kommentatorer började i sedvanlig Hänt i veckan-anda slåss om att nå fram först till representanter för att få ”kommentarer” på det senaste uttalandet om de andras uttalanden om sina reaktioner på träffen o.s.v.

AnnieL.PNG

Denna cirkus är tragik på hög nivå.

Relations- och maktspel med tuppande och posering, styr nu hela landets utveckling. Det är politiker tillsammans med media som skapat situationen. De har jobbat hårt med att skambelägga normalt politiskt arbete, möten, samtal, argumentation och förhandling med andra folkvalda partier. Allt för att skapa ett socialt tryck för alla partier att hålla sig ”på rätt sida”, dvs hålla ihop muren som säkrar att SD ska ratas till varje pris.

Partierna förstår själva att det här inte är hållbart i längden och det vi bevittnar nu är hur politikerna försöker åma sig ur den situation de själva skapat, genom ”utspel”, testballonger och diverse retoriska krumbukter. Målet är att försöka omintetgöra sina egna tidigare ställningstaganden, samtidigt som de ska låtsas att de inte ändrat åsikt alls.

Det är som ett långdraget och plågsamt förlossningsarbete, med ständigt pågående smärtsamma värkar, som lär fortsätta flera år framåt. Under tiden förfaller Sverige och kommer bli svårare att styra upp när proppen väl gått ur helt och det kommer att bli huggsexa från både höger och vänster om stöd från SD.

All den tid och kraft som läggs på denna cirkus av politiker, spin-doktorer, tyckare och journalister, skulle kunna användas till något mycket vettigare. Politikerna kunde ta fram fungerande politik och söka stöd för den. Journalisterna skulle kunna rapportera om viktiga och relevanta saker och granska det politikerna gör och inte. Vad anser politikerna om den tilltagande segregationen? Hur snabbt kan landet växa utan att samhällssystemen kraschar? Är kåkstäder lösningen på bostadsbristen eller hur tänker sig politikerna det? Hur ska det kunna finnas några pensioner för dem som idag går i pension om 30 till 40 år? Det vore tusen gånger mer intressant än få ta del av än ytterligare 100 meningslösa artiklar och kommentarer om det här relationsdramat. Politik är nämligen ingen lek för oss medborgare, utan allvar.