Arabiskans frammarsch i Sverige

Inledning

Det är en åttahundraårig episod i svensk historia som sedan 2015 är avslutad.” Så skrev språkvetare Mikael Parkvall i en text i SvD 2018.

Parkvall syftar på det faktum, som han själv räknat fram, att finskan inte längre är det näst största modersmålet i Sverige. Arabiskan har gått om finskan.

Språkförändringarna är en aspekt av de förändringar som Sverige nu genomgår. I det här inlägget tar jag upp och ger exempel på vad som händer i Sverige, som vi inte ser dagligdags och inte har överblick över: Hur mycket vanligare arabiskan blivit. Specifikt har jag fokuserat på det som myndigheterna gör.

Det här är något som våra styrande politiker inte vill kännas vid. De avstår, med flit, att ta fram statistisk och studera vad som sker i landet, för att det inte ska leda till obekväma diskussioner eller ifrågasättanden. Samma agerande har vi sett på flera områden som rör invandringen de senaste åren. En aktuell fråga är kopplingen mellan brottslighet och invandring, som inte har studerats av BRÅ på 16 år.

En slutsats jag tycker mig kunna dra när jag tittat på detta är att svenska myndigheter lägger mycket skattepengar på information och tjänster på olika språk, men har ingen som helst övergripande koll på behovet. Inte heller finns en politisk viljeinriktning när det gäller vilka språk som ska stödjas i Sverige.

Det duger inte att de politiskt ansvariga stoppar huvudet i sanden gällande språken i landet. Sverige måste börja följa, och diskutera, dessa konsekvenser av invandringen.

Allmänt om språk i Sverige

Huvudspråk i Sverige är svenska. Så sent som 2009 har det fastställts i en språklag. Sverige har fem nationella minoritetsspråk: finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch. Därtill finns runt 200 andra talade språk.

Gemensamt för de nationella minoritetsspråken är att de har talats under så lång tid i Sverige att de anses utgöra en del av det svenska kulturarvet. Teckenspråket har en ställning som liknar de officiella minoritetsspråken, och kan därför i många fall ses som ett sjätte minoritetsspråk.

De tio största språken i Sverige, enligt ISOF

Antal arabisktalande i Sverige

Sedan år 2000 har befolkningsmängden i Sverige ökat med 1,5 miljon, främst pga den stora invandringen. En av fyra i Sverige har nu utländsk bakgrund.

Hur många i Sverige har arabiska som modersmål? Ingen vet, för det finns ingen statistik som förs över det. Inte ens SCB gör det. I artikeln i SvD från 2018 skriver Mikael Parkvall, som själv undersökt och försökt uppskatta hur många det är genom att använda indirekta källor. Han skriver:

Antalet arabisktalande har fördubblats på tio år, och är nu sannolikt över 200 000. Enligt mina beräkningar torde arabiskan därmed ha blivit Sveriges näst vanligaste modersmål.

Det överraskade mig alltså inte nämnvärt, men det tog ett tag innan jag insåg att det är en historisk milstolpe som passerats. Det är nämligen inte bara så att finska varit Sveriges näst största språk ”ett bra tag”, utan faktiskt så länge som Sverige alls har existerat som nation. Det är med andra ord en åttahundraårig episod i svensk historia som sedan 2015 är avslutad.”

Han uppskattade antalet arabisktalande personer i Sverige till ca 200 000 runt 2018, men det kan vara lågt räknat. Dessutom är det ständigt ökande. På Wikipedia står en hänvisning till ett program i P1 Morgon den 1 juli 2015, att det då skulle vara 400 000 personer med arabiska som modersmål. På andra platser nämns 600 000 arabisktalande, eller till och med 850 000.

Siffror från SCB.

Ovilja att ta reda på statistik om vilka språk som talas i Sverige

I en rapport från 2019 av samme språkvetare Parkvall, kommer han med svidande kritik mot myndigheterna i Sverige rörande just statistiken om språk. Sverige saknar statistik om språken och dess utbredning i landet. Han går så långt till att säga att detta är ett medvetet val:

En majoritet av världens länder har som nämnts offentlig statistik om sina språkförhållanden, i allmänhet baserad på en fråga i folkräkningen. Sverige har en stolt statistisk tradition. Inget annat land, förutom Finland, som ju när det begav sig var en del av det svenska riket, har en så lång historia av befolkningsstatistik. Därför skulle man kunna tro att vårt land var bland de länder som kunde erbjuda sifferuppgifter även om språkliga förhållanden. Så är dock inte fallet. Det offentliga Sverige har heller aldrig visat något intresse av att ta reda på det.

Denna ovilja har varit konstant oavsett vilka som haft den politiska makten, och bygger inte på något förbiseende. Åtskilliga debattörer, vissa minoritetsorganisationer och såväl Europarådet som FN har uppmanat svenska regeringar att kartlägga språksituationen i landet, men förgäves. Bland annat har det frågats hur Sverige ska kunna leva upp till de konventioner om beskyddande av språkliga minoriteter som landet undertecknat om man inte tar reda på vilka språk som alls finns att beskydda.”

Slutsatser: Vilket land ska Sverige vara framöver?

I resten av blogginlägget här finns en mängd exempel på användning av arabiska i Sverige, inte minst från myndigheternas sida. En slutsats man kan dra är att Sverige lägger mycket skattepengar på information och tjänster på olika språk.

Vissa myndigheter har tagit fram massor med info-material på invandrarspråk. Andra kör bara på de nationella minoritetsspråken. Alla gör som de vill och de invånare som har tur kan få lite mer info på just sitt språk från en myndighet, andra har mer otur. Vad hände med jämlikhetstanken?

Det finns varken statistik över hur många som talar vilka språk i Sverige eller styrning angående vilka språk som det ska finnas information på. Att ett land som kallas för ”invandrarland” och ”mångkulturellt” har så dålig koll på hur landet utvecklas, att man inte ens vet vilka språk som talas av hur många, är inte bara pinsamt utan högst illavarslande.

Många frågor behöver diskuteras framöver i Sverige: Hur påverkar denna utveckling, att allt bara ”blir”, integrationen och segregationen? Behöver man ens kunna svenska om man bor i Sverige? Hur ska vi gå vidare? Vad händer när arabiskan växer? Eller andra invandrarspråk? Vilka av dessa språk ska premieras före andra? Kan vi få nya minoritetsspråk i Sverige? Myndigheten Institutet för språk och folkminnen svarar på frågan om det är möjligt:

Exempel på arabiskans användning i Sverige

I och med corona-pandemin har det framförts kritik om att vården inte bemödat sig med att informera och stötta de med utländsk bakgrund. Jag tycker inte alls att det verkar stämma. Det finns massor med olika typer av material, affischer, filmer och omfattande möjlighet att ställa frågor på olika språk.

Hos Folkhälsomyndigheten finns det information relaterat till corona på 30 språk, inklusive de fem nationella minoritetsspråken. För några språk finns det även framtagna informationsfilmer. De språken är arabiska, dari, persiska och tigrinja. För er som inte är så hemma på språken så är dari en variant av persiska som talas i Afghanistan. Tigrinja är ett språk som talas i Eritrea och norra Etiopien.

Här är en bild från en av de arabiska filmerna:

Västra Götalandsregionen har en särskild telefonlinje för stöd när det gäller corona-viruset på fem olika invandrarspråk. Det finns fler varianter på telefonlinjer i landet som rör corona.

I Sverige har vårdgivare ett ansvar att se till att vårdmottagande personer förstår vad de säger. Därför får alla som behöver det tolkhjälp, betald med skattepengar förstås. Och det spelar ingen roll om de är svenska medborgare eller illegala invandrare (även kallade ”papperslösa”).

I en rapport från Socialstyrelsen 2015 framgår det att arabiskan redan då var det språk som tolkades allra mest:

Tolktjänst finns även hos SOS Alarm. Den tjänsten används allt mer. I Socialstyrelsens rapport står det att 3300 tolkade inringningar gjordes 2015 och man antar att det kommer att öka. 2019 tolkades omkring tiotusen samtal till SOS Alarm på 80 olika språk.

I Region Stockholm finns det möjlighet att få råd på arabiska och somaliska genom 1177. Denna rådgivning har även Region Skåne, för arabiska och somaliska. Sidan som detta står på i Vårdguiden i Stockholm finns också översatt till arabiska, engelska, finska och somaliska.

Vårdguiden finns det allmän information om hur vården fungerar på hela 41 olika språk. Så här ser en sida för information på arabiska ut på Vårdguiden. Här finns en mängd undersidor som innehåller både skriven information och filmer om patienträttigheter, sjukdomar, corona och annat.

Här till exempel en film med både text och tal med arabiska om hur man gör hörselprov för barn:

Som jämförelse kan man titta på hur sidan för franska ser ut:

Den somaliska sidan på Vårdguiden har också omfattande information och även filmer:

Inom vården generellt finns mängder av informationsbroschyrer och hjälpmedel på andra språk, och förstås på arabiska. Här är språk som Västra Götalandsregionen anser att det behövs särskild info på när det gäller läkemedel:

Även privata vårdföretag hänger på trenden att använda andra språk än svenska. Här gör KRY reklam för sig självt på arabiska genom att prata om hur man kan använda dem – antar jag. Exakt vad de säger vet jag inte, för jag kan inte arabiska.

Hos KRY behöver man ingen tolkhjälp. Där kan kan man boka läkare som talar en mängd språk. Redan 2017 började KRY erbjuda vård på arabiska, persiska och spanska.

Värt att påpeka här är att inte bara de som har uppehållstillstånd i Sverige har rätt till vård här, utan även de som är här illegalt. Det var resultatet av migrationsöverenskommelsen (MÖK) 2011 mellan allianspartierna och Miljöpartiet. Sedan 2013 får vuxna personer som vistas här utan tillstånd (s.k. ”papperslösa”) rätt till vård och tandvård ”som inte kan vänta”, sjukresor m.m (se bild nedan). Som papperslös betalar man endast 50 kronor i patientavgift för läkarbesök på vårdcentral. Barn som är i landet illegalt har rätt till fullständig sjukvård och tandvård, men även rätt till skolgång mellan 6-18 år. Från en broschyr för Röda korset om vård till papperslösa:

Inom tandvården finns det också information på olika språk. Folktandvården i Skåne har broschyrer på 11 olika språk (ingen broschyr på något av de fem minoritetsspråken). Här är en bild från den arabiska:

Region Jönköping har tagit fram många informationsfilmer om tandvård på arabiska, somaliska och tigrinja.

Även när det gäller privat tandvården så finns information, men även vård, på olika språk. Här Distriktstandvården i Alby där man kan få behandling på olika språk. Detta är en avknoppning från Folktandvården som nu har över 30 kliniker i Stockholm och Uppsala.

Trots att arabiskan inte är något minoritetsspråk i Sverige, så översätts alltså en mycket stor mängd information till arabiska. Det gäller inte bara inom vården, utan det gör andra myndigheter också.

Svenska Institutet (SI) är en myndighet som arbetar med Sverigebilden utomlands. Det var denna myndighet som tidigare fick kritik för att ha gjort reklam på sina utländska sidor för Sveriges generösa välfärds och bidragssystem.

För att informera om Sverige utomlands driver SI webbplatser på fyra andra språk än svenska: engelska, arabiska, ryska och kinesiska. De driver också sociala mediekonton på Facebook, Twitter, Instagram och Youtube på engelska och arabiska. Arabiskan står här i en särställning alltså.

Från den arabiska sidan om Sverige från Svenska institutet:

Arabiska är förvisso ett språk som talas av närmare 300 miljoner människor i världen, men varför ska SI kommunicera just på arabiska? Jag ställde frågan till SI. Det svar de kunde ge, var att den arabiska kommunikationen startade under den arabiska våren i början av 2010-talet. Sedan dess har den blivit kvar. Ur ett pressmeddelande från 2011: ”för att stärka dialogen med den arabisktalande delen av världen har Svenska institutet (SI) på uppdrag av Utrikesdepartementet skapat en arabisk version av Sweden.se”. Det var alltså under allianstiden. Handelsminister Ewa Björling (M) kommenterade: ”Det finns idag en brist på kunskap och information om Sverige i den arabiska regionen. Viktiga steg på vägen mot dialog och utveckling är ökad kunskap och ömsesidig förståelse”.

Från den arabiska facebook-sidan som Svenska institutet driver, som nu har nästan en miljon följare:

Skolverket har information om utbildningssystemet på fem språk förutom Svenska: Engelska, franska, arabiska, somaliska, persiska och dari. Skolverket tar också fram olika typer av filmer, även på andra språk. Här är en kort film från deras YouTube-kanal som visar läroplanen i NO för Komvux, på arabiska, vad det nu ska vara bra för. Inte heller har den haft särskilt många visningar, 103 stycken.

Skolenkäten som Skolinspektionen skickar ut kan fyllas i på en mängd språk, särskilt av föräldrarna, men också eleverna. Inte lika många språk för personalen.

Förutom att få allmän information på det egna språket kan man få personlig tolk i kontakter med skolan, men även med andra myndigheter. Här info från Västra götalandsregionen:

Arbetsförmedlingen har förstås mycket information på arabiska, bland annat filmer men också podcasten ”Ny i Sverige”. Podden startades 2020 och görs på lätt svenska, arabiska, engelska, persiska, somaliska och snart på tigrinja. Den handlar om allt möjligt som har med arbete att göra.

När man är jobbsökande och inskriven på Arbetsförmedlingen så ska man skriva aktivitetsrapporter. Dessa finns det formulär för, och de finns på svenska, engelska och arabiska. Kundtjänst kan man få på engelska och svenska, men om man är i introduktion kan man få det på fem andra språk också.

Försäkringskassan har förstås också stöd för arabisktalande. På sidan med information om arabiska, så står nedanstående (jag översatte med google translate). Man kan få hjälp på andra språk också, men inte alla har en ständig direktlinje som arabiskan. Exempelvis franska, somaliska och turkiska måste man boka.

Försäkringskassan har gått så långt som till att de har en Facebook-sida på arabiska.

Självklart har MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) broschyren ”Om kriget kommer” även på arabiska, men även på 16 andra språk. Bland dessa finns dock faktiskt sju språk som är inhemska (de officiella minoritetsspråken och varianter av dem), så det är inte på så många invandrarspråk.

Polisen har förstås också info på invandrarspråken. Här info på arabiska om vad som gäller för att vistas i Sverige, hur man ansöker pass, om olika typer av brott m.m. De har motsvarande sidor på 13 olika språk, och då är de fem minoritetsspråken i Sverige inkluderade.

Sveriges domstolar har däremot nöjt sig med att ha lite översatt information på engelska, finska, samiska och meänkieli. Väl i domststolen så har man rätt till skattebetald tolk om man inte behärskar tillräcklig svenska.

Studiestödmyndigheten CSN har sidor med information på 21 olika språk, men där har man med många varianter på minoritetsspråken i Sverige. Universitet och högskolerådet, UHR, har också info på många språk, bland annat arabiska (se bild nedan).

Däremot verkar universitet och högskolor i alla fall fortfarande förvänta sig att de som söker dit behärskar antingen svenska eller engelska. De har således oftast info endast på de två språken (enligt en snabbkoll med stickprov som jag gjorde).

Pensionsmyndigheten har information på 20 olika språk. Här gör de också tydligt att man kan få tolkhjälp om man behöver. Arabiskan står först i uppräkningen (som inte är i alfabetisk ordning).

Migrationsverket har sidor på 35 olika språk, inklusive mongoliska, uzbekiska och azerbadjanska. Där finns informationsfilmer på ett antal utvalda språk:

SCB, statistikmyndigheten, genomför en medborgarundersökning. På nätet finns den på svenska och engelska, men man kan beställa den på arabiska i pappersform:

Även kommuner runt om i landet ger information på olika språk, för att de riktar sig till nya i Sverige. Detta är ett vanligt förekommande argument, att all info på invandrarspråk riktar sig till asylsökande, nyanlända som inte kan språket ännu. Men allt detta kan lika gärna användas av personer som varit i landet i 20 år.

Här ett exempel: Östersunds kommun. De har information på arabiska, engelska, sydsamiska, somaliska, tigrinja, persiska och swahili.

Bo måste man ju. Så Bromölla kommun har på sin hemsida fem fina filmer att titta på om det. Filmerna finns på arabiska, dari, somaliska engelska och svenska.

Man kan ju undra lite hur det går att driva företag i Sverige om man inte kan svenska. Men det hindrar inte Tillväxtverket från att ge guidning i företagande, bland annat på arabiska (se nedan). På verksamt.se (ett samarbete mellan myndigheter) finns info om att start eget 10 olika språk, bland annat arabiska, somaliska, persiska, dari och tigrinja.

När det gäller medier har Sveriges Radio numera en kanal som heter Radio Sweden Arabic som har svenska nyheter på arabiska (se nedan).

Varför sänder Sveriges radio på andra språk? De svarar i en artikel från 2020 att det i deras sändningstillstånd står att de ska erbjuda program på de nationella minoritetsspråken och ett visst utbud på övriga språk: ”Sveriges Radio har ett utbud på webben på arabiska, kurdiska, persiska och somaliska samt engelska. Detta utbud riktar sig särskilt till nyanlända, främst flyktingar som under sin första tid i Sverige behöver orientering om det nya landet på sina egna språk. På sikt är förstås förhoppningen att de ska börja lyssna på Sveriges Radios svenskspråkiga program.

Det finns även andra medier som förmedlar arabiska nyheter, men som inte är statliga. En sida som heter Aktarr översätter nyheter till arabiska. Malmö stad lyfter fram deras nyhetsförmedling i samband med corona. Aktarr säger själva att de är ”Sveriges största och snabbast växande arabiska nyhetsplattform.” De publicerar nyheter både genom hemsidan (nedan) och genom deras Facebook-sida med över 400 000 följare.

Sidan Al kompis är en annan arabisk nyhetssida (se nedan), som fått 1,2 miljoner kr i mediestöd. Denna publikation säger att de är ”landets största arabiska mediehus för arabisktalande i Sverige”. De gör även TV som finns på YouTube. Deras senaste film handlar om att Betalhjälpen.se, ett initiativ för att hjälpa äldre med digitala betalningar, nu också hjälper på arabiska, eftersom det finns så många i Sverige som är arabisktalande (de säger 600 000 personer) .

Arabiskan finns överallt. Inom kulturen tex. Malmö stad har här en infofilm om Malmöhus slott på arabiska. I Malmö anordnas en MAFF, Malmö arab filmfestival, vilken också sponsras av staden med nära en miljon kr. Staden har dock valt att avsluta samarbetet med den arabiska bokmässan, då den hade med antisemitisk litteratur.

UR, Utbildningsradion (ett av de tre public service-bolagen), gör förstås program på arabiska. Här nedan är några exempel. Under dessa finns flera filmer. Den lägst upp i högra hörnet, ”Vad händer med återvinningen”, innehåller 10 avsnitt.

Trots att detta nu var ett långt blogginlägg, så har jag förstås bara fått med en liten del av allt som händer här.

Jag hoppas att detta viktiga ämne, om språken i Sverige, kommer att börja granskas och framför allt diskuteras. Det får inte vara som hittills, att ämnet ignoreras politiskt och ingen fakta tas fram. Läs gärna mina slutsatser i början av inlägget.

TILLBAKA TILL TOPPEN AV SIDAN

Vem är Sveriges justitieminister på Twitter?

På mikrobloggen Twitter har Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson öst ut inlägg i flera år. Inte vilka inlägg som helst, utan starkt vinklade och provocerande sådana. Det är ett problem av flera anledningar. Jag förstår inte att det inte granskas av medierna, ifrågasätts av oppositionen och problematiseras av politiska kommentatorer, statsvetare etc.

Ett återkommande tema i inläggen är smutskastning och brunsmetning av riksdagspartier och politiker. Häromdagen lade han sig i vad en enskild skribent skrev i en krönika. En justitieminister gav sig sig alltså på vad som skrevs i media i ett enskilt fall. Han ger sig också in och argumenterar och ger stöd åt enskilda personer i mycket polariserade debatter.

Han innehar ett av landets högsta offentliga ämbeten. Ändå beter han sig som en partipolitisk spin-doktor eller ibland rent av ett nättroll.

Man kan verkligen ifrågasätta lämpligheten i att statsråd driver så mycket och hård opinion. Regeringen må bestå av partirepresentanter, men det är hela landets regering och den ska verkställa det riksdagen bestämmer. Men jag vill lyfta en annan aspekt: Jag tror inte han twittrar själv. Vad gör det för ansvarsutkrävandet och transparensen gentemot folket?

Jag har sällan hört Johansson uttrycka sig i verkligheten som han gör på Twitter. Dessutom twittrar han i stor mängd hela dygnet runt. Som minister är man upptagen och kan inte twittra bort dagarna. Ändå delar han långa rapporter och texter överallt ifrån. Min slutsats är att han har någon anställd, en kommunikatör/pressekreterare, som hanterar kontot.

Att anställda sköter olika kommunikationsskanaler åt politiker, är inget nytt. Statsråden skriver sällan sina egna pressmeddelanden eller texter till hemsidor. Även kontakter med tidningar och journalister sker ofta via en mellanhand. Men då handlar det om korta uttalanden, där det också ofta framgår vad som är citat och inte. På sociala medier flödar däremot uttalanden ut i en strid ström, även av en annan karaktär än formella sakliga uttalanden.

Den som styr Morgan Johanssons konto har stor makt och kan påverka svensk politik och det offentliga samtalet på ett mycket påtagligt sätt, eftersom allt som skrivs där uppfattas som citat och formella uttalanden av den som kontot tillhör: Justitie- och migrationsminstern.

Ett statsråd kan förstås delegera uppgifter till någon och är då fortfarande ansvarig för vad den gör i hans ställe. Vi skulle dock inte acceptera vilken typ av delegation som helst. Kan statsrådet ta ledigt och skicka vilken annan person som helst i hans ställe till ministermöten, EU-möten och liknande? Om han ersätts av någon, borde vi inte ha rätt att veta vem den är? Och hur kan den personen utkrävas ansvar? Överhuvudtaget: Vad gör detta konto, där det inte finns en tillstymmelse till statsmannamässig värdighet, med förtroendet för landets högsta ämbeten?

Med tanke på kontots dignitet och formella status, borde det framgå om det inte är statsrådet som twittrar utan någon annan och det måste framgå vad som är officiella uttalanden respektive personliga tyckanden.

Men detta vill så klart inte Socialdemokraterna, för de tycker att uppståndelsen kring kontot är utmärkt. Det här är ju ett av de största och viktigaste uppviglande Socialdemokratiska kontona på svenska Twitter. Det når långt, håller oppositionen upptagen och ”de egna” kan ta rygg på det och applådera. Varför skulle S inte fortsätta med detta, då de hittills kommit undan med det?!

Hade jag suttit i riksdagen hade jag försökt få till ett misstroende mot Morgan Johansson redan när detta beteende började! Oavsett om det är Johansson själv som hanterar kontot så här, eller om han låter någon göra det i hans ställe, så är det fel anser jag.

Var sak har sin tid och plats. De olika rollerna i politiken finns av en anledning, och dessa måste försvaras. Partirepresentanterna i riksdagen och runt om i landet är de som ska föra partiernas talan och delta i de hårda polemiska debatterna. Det borde inte ministrarna göra. Och nog för att Twitter är en kanal där hårda ord yttras, men den kan ändå inte ses som någon sorts avskild lekplats bortom verkligheten där inte ens ministrar behöver bete sig med hyfs.

Viktig info om Sverige hålls hemlig för allmänheten

Varje år tar Riksdagens utredningstjänst fram över tusen underlag på begäran av våra riksdagspartier och ledamöter. Dessa sammanställningar av fakta och information är hemliga för alla andra. I och med detta går Sverige miste om viktig, skattefinansierad kunskap och information som kunde göra stor nytta för landet.

Riksdagens utredningstjänst tar fram information

Riksdagens utredningstjänst, RUT, består av cirka 35 utredare som bistår politiska partier och riksdagsledamöter med offentlig information. Tanken bakom detta är att de förtroendevalda ska ha tillgång till viss utredningskapacitet och stöd i det politiska arbetet, även om de inte sitter i regeringsställning, och även i frågor som deras eget parti kanske inte anser vara de viktigaste och vill fokusera på. RUT svarar även på frågor från andra länder om Sverige och tar fram rapporter åt riksdagens utskott.

RUT är ingen expertinstans som gör stora beräkningar om vår statsapparat, eller som gör politiska analyser eller drar slutsatser. RUT inhämtar och sammanställer data i rapportform, oftast i ett kort format. Men eftersom dessa rapporter även innehåller förklaringar, vart ifrån data kommer o.s.v så är de mycket informativa och ger kunskap om hur statsapparaten fungerar eller inte fungerar, om följderna av tidigare beslut eller annat som påverkar landet och medborgarna.

Dessa rapporter står dock inte under offentlighetsprincipen, så att de kan hämtas ut och läsas av de som vill. Rapporterna är under sekretess, så länge de som beställt dem inte använder data ur dem eller helt enkelt tycker att de ska offentliggöras.

Fakta om RUT-rapporterna 2020

Jag har hämtat ut listan på de rapporter som producerades 2020. Av dessa initierades 1356 st av partiernas kanslier eller ledamöter, varav 860 av partikanslianställda och 560 av enskilda riksdagsledamöter. Flest rapporter har initierats av SD (350 st) och minst av C (83 st).

Av partierna så har Moderaterna och Sverigedemokraterna beställt flest rapporter totalt, men tittar vi per ledamot så är det Liberalerna som beställt flest (6,9 rapporter/ledamot) följt av Miljöpartiet (6,5 rapporter/ledamot). Minst rapporter har Socialdemokraterna beställt, med 1,3 rapporter/ledamot. Notera att regeringspartier har mindre behov av en stödtjänst som RUT då de har mycket tjänstemannastöd genom Regeringskansliet och myndigheterna.

Det är ingen liten mängd information som undantas offentlighetsprincipen genom RUT. Av alla dessa rapporter har endast en av tio offentliggjorts. Bara under förra året hölls alltså 1215 sammanställningar med viktig information om Sverige hemliga.

Vad handlar rapporterna om då? Om allt möjligt; stora ämnen som små och smala. Bland titlarna på rapporterna finns exempelvis dessa:

Inga bra argument för varför rapporterna ska vara hemliga

Att endast riksdagsledamöter får beställa dessa rapporter är helt rimligt, då RUT är till för att stötta i det parlamentariska arbetet. Att en övervägande del av rapporterna hålls hemliga för allmänheten och för andra folkvalda, för all framtid, är däremot inte rimligt.

I dagens informations- och kommunikationssamhälle, där alternativa fakta och fake news utgör stora problem, är tydliga och tillgängliga fakta ovärderligt. Det är inte läge för Sverige att dölja statistik eller lägesbeskrivningar. Tvärtom är det högst angeläget att så många som möjligt får korrekt information och fakta, så att de kan vara med och analysera, diskutera och bidra med lösningar. Så som demokratin ska fungera.

Å ena sidan kan man hävda att rapporternas innehåll bara är offentliga data och är inget särskilt, så att det inte finns något behov av att offentliggöra dem. Men varför skulle det i så fall vara så viktigt att hålla dem hemliga för allmänheten och andra förtroendevalda?

Anledningen till att rapporterna inte omfattas av offentlighetsprincipen, trots att de innehåller offentlig och tillgänglig information, är att de ses som partiernas egna. Genom att de hålls hemliga kan de som beställer dem ha en fördel gentemot övriga partier när de tar strategiska beslut och tar fram politiska förslag, eller avstår från att göra det – om rapporten inte visar det ledamoten eller partiet vill. Om rapporterna är hemliga riskerar partierna inte att ”avslöjas” med att vara intresserade av vissa frågor eller ha vissa intentioner. Men detta handlar ju bara om partipolitiskt spel snarare än något som gynnar allmänheten.

RUT-rapporterna består av allas vår offentligt tillgängliga information, som är sammanställd med våra skattemedel. Här finns ingen verkshöjd som kommer från partierna eller ledamöterna själva. Med andra ord borde dessa rapporter inte heller ses som internt arbetsmaterial inom partierna som borde hållas under sekretess.

Rapporterna skulle kunna släppas fria – om riksdagspartierna bara ville

Riksdagspartierna råder själva över dessa rapporter och kan välja att tillgängliggöra alla sina beställda rapporter för allmänheten. Men det gör de inte. Teoretiskt kunde sådana regler råda att man att rapporterna hålls hemliga en viss tid, så att partierna själva kan processa dem ett tag, och sedan släppa dem fria. Men inte heller det är tydligen ett alternativ, för så ser det inte ut idag.

Det är inte förvånande att riksdagsledamöterna själva försvarar denna ordning med RUT och sekretessen kring rapporterna. De vill bedriva sitt arbete i skymundan och vill inte att allmänheten skulle få veta något som ställer dem själva i dåliga dager. Frisläppande av dessa rapporter skulle ju även underlätta granskning av de folkvalda, då lägesbeskrivningar av Sverige visar på resultatet att de folkvaldas tidigare beslut. Men detta stärker tyvärr bara den bild som blir allt vanligare, att politikerna bryr sig mer om sina egna positioner och privilegier, än om medborgarna och Sveriges utveckling.

Slutsats

För oss som värnar ett offentligt samtal och politisk debatt baserat på korrekta underlag, samt allas möjlighet till deltagande i utvecklingen av Sverige, är denna ordning med sekretessbelagda rapporter något att kritisera.

Allt går att förändra – om man vill. Problemet i denna fråga är riksdagsledamöterna är nöjda med detta. Och medborgarna drar som vanligt det kortaste strået.

De progressiva (irr)lärorna som raserar västvärlden

Progressiv betyder egentligen framåtsyftande och signalerar utveckling. Men i själva verket har de som kallar sig för progressiva de senaste årtiondena drivit på idéer och ideologi som håller på att skada den kultur och de samhällsstrukturer som västvärlden skapat och som gjort den så framgångsrik.

Den internationella nättidningen Quilette publicerade 2019 ett intressant inlägg av Bo Winegard, då assistant professor på Marietta Collage i Ohio, USA. I texten Progressivism and the West kategoriserar och förklarar Winegard trender och idéer som han ser i västvärlden, och som han är kritisk till. Dessa har han delat in i i sex strömningar:

  1. Felaktig syn på den mänskliga naturen
  2. Odlandet av offerkultur
  3. Censur av det fria ordet
  4. Erodering av rättsprocesser och oskuldspresumtionen
  5. Uppmuntran av pöbelvälde och oproportionerliga straff
  6. Spridande av förakt för västvärlden och dess symboler

I detta blogginlägg går jag igenom dessa sex strömningar. Att lyfta blicken och se mönster och strukturer hjälper oss att bättre förstå det som händer i samhället och även kunna bedöma om vi är på väg åt rätt eller fel håll.

Bloggtexten här utgör en egen fri tolkning av hans text och slutsatser. Den innehåller även tillägg och kommentarer av mig själv. Eftersom det här är ett långt blogginlägg så kan ni med fördel välja vilka delar ni vill läsa. Allt behöver inte läsas. Jag börjar med mina egna sammanfattande slutsatser och reflektioner. Sedan följer ett stycke för varje punkt. Klicka på de punkter ni vill läsa om, så kommer ni direkt dit.

Sammanfattande reflektion

Jag tycker att de strömningar som Winegard tar upp mycket väl beskriver det som händer just nu, om än inte allt. De hänger också ihop. Om jag ska formulera hur jag själv tolkar det han beskriver, är att vi håller på att gå bakåt i utvecklingen. Vi håller på att rasera det vi lyckats bygga upp, egentligen sedan upplysningstiden på 1700-talet och ännu tidigare, med starten av den vetenskapliga utvecklingen och boktryckarkonsten.

Vi är på väg tillbaka till mer primitiva samhällen, där godtycke och den starkes rätt råder. De som förlorar på detta är de svagaste, trots att flera av dessa trender påstås handla om att värna de svaga. Men det är också förödande för våra samhällen i stort när vi bygger upp konflikter internt i våra länder. Vi tappar därmed i utvecklingstakt och konkurrenskraft gentemot omvärlden.

Jag har funderat på vad det finns för mekanismer bakom dessa punkter. Och jag ser att en drivkraft bakom dessa är den överdrivna jämlikhetssträvan, att man vill ställa alla på samma nivå genom att riva ner hierarkier. Jag har bloggat om det tidigare.

En annan förändring som har skett under 1900-talet är att fler kvinnor har fått inflytande i samhället i och med att jämställdheten har ökat. Det tror jag också har påverkat samhälle och politik, hur saker tolkas och vilket fokus är i olika sammanhang. Det handlar nu mer om sociala processer, om känslor och det delas in mer i vi-och-dom, vilket jag också skrivit om på bloggen. Ordning har också fått stryka på foten för mer av kaos och spontanitet. Och jag ser faktiskt med oro på att det som händer nu, i framtiden kan komma att skyllas på kvinnorna.

Vi måste inse att dessa strömningar inte är vägen framåt. Det är att sätta krokben för oss själva. Vi måste vända den här utveckling och inse vad det är vi har uppnått och vårda det väl.

Tilllbaka till inledningen.

1. Felaktig syn på den mänskliga naturen

Bo Winegard menar att de progressivas syn på människan som varelse är idealiserad. En romantiserad bild av människan säger att hon är god, altruistisk och samarbetsvillig – om hon inte blivit förstörd av sin omgivning vill säga. Är hon inte det är det alltså samhällets fel, vilket kräver fler politiska ingrepp och styrning av människor, dvs mer socialistisk politik. Med en allt för naiv och förenklad syn på människan som oändligt formbar och god finns risk att radikala samhällsexperiment startas, då det finns en naiv tilltro till att alla problem på vägen kan lösas med vilja och mer styrning.

Människosynen kan på det stora hela sammanfattas med teorin om ”tabula rasa” (i översättning: ”tom tavla”), som innebär att människan föds som ett oskrivet blad och att alla hennes egenskaper är inlärda, eller med ett annat uttryck: är socialt konstruerade. Men Winegard menar att detta inte riktigt är synsättet som förhärskar hos de progressiva, utan mer av en selektiv syn på människans natur.

Vissa egenskaper hos människan accepteras som genetiskt grundade, tex fetma, beroende m.m. Däremot är de progressiva skeptiska till att det är genetiskt betingat när något attribut/egenskap motsäger de värden som försvarar. Exempelvis accepteras inte en avvikelse från 50-50 andelar kvinnor och män inom olika yrken som något som kan komma ur biologiska könsskillnader. I stället ses skillnaderna som ett problem att lösa, eftersom ”dogmen” lyder att kvinnor och män är lika och följaktligen också ska välja lika.

Att människor gör olika eller vill olika, ser man som en orättvisa och tecken på diskriminering. Detta kvoteringstänk ökar fokus på sådant som människor inte kan påverka, till exempel hudfärg och kön, vilket förstärker rättvisekarusellen där den som anses mest förfördelad ska lyftas fram, bara för att den ser ut på ett visst sätt, tillhör en viss grupp etc.

Tillbaka till inledningen.

2. Odlandet av offerkultur

Utifrån den förra principen blir en naturlig följd att peka på och lyfta fram de förfördelade ”offren” för diskriminering och människors illvilja. Olika grupper, minoriteter, sägs vara förtryckta. Hela mänsklighetens historia ses som en lång plåga av förtryck och diskriminering av olika grupper och minoriteter, vilket de än idag sägs lida av.

I själva verket är uppenbar diskriminering eller rasism relativt sällsynt idag i västvärlden, om man jämför med andra länder och äldre tider. För att de progressiva ska kunna bekräfta tesen om det historiska förtrycket och underordning av vissa grupper, måste de därför leta allt djupare efter tecken som kan tjäna som bevis för deras teori. Varje liten subtil signal kan ses som tecken på det stora förtrycket. Sedan pekar de ut människor eller grupper som bärande av skuld för detta förtryck. De avkrävs att göra bot för de oförrätter de stått för, de ord de uttalat eller liknande.

Istället för att stärka människors självförtroende och motståndskraft, så uppmuntras med andra ord osäkerhet och hjälplöshet. Offerskapet blir en valuta i maktspel. Hur mycket välvilja som än ligger bakom, blir konsekvensen att det bara blir fler och värre offer som tävlar i offerskap med varandra.

Följden av detta blir att principen om meritokrati urholkas, dvs att kompetens och prestation belönas. Kvoteringsivern gör att fel personer hamnar på fel platser i samhället, vilket sinkar verksamheter och samhällsutvecklingen stannar av.

Tillbaka till inledningen.

3. Censur av det fria ordet

Med tanke på den offerkultur som nu florerar, där människor behöver skyddas från andra och där ord ses som hot mot känslor och mänskligt välmående, ligger det i farans riktning att också inskränka just orden. Det sker nu också på bred front, trots att yttrandefriheten är en grundbult i den liberala demokratin.

Rätten att tala fritt är inget som alltid funnits, utan det tog snarare lång tid i mänsklighetens historia innan vi kunde nå dit. Yttrandefrihet är något som gynnar utveckling. Det är positivt för att kunna testa nya idéer, för att förstå saker och för att samhället ska utvecklas.

Inskränkningar av det fria ordet har tyvärr också spritt sig till universiteten. Det talas om behovet av ”trygga rum”, där man ska få befinna sig med sina egna (samma hudfärg tex). Föredragshållare hindras att tala på universiteten och studenter klagar på att undervisningen sker på fel sätt, att den kränker minoriteter. Diskussion och kritisk granskning ligger i själva hjärtat av vetenskapen och akademin, men ses nu som ett problem och ett hot. Vad blir en akademi utan dessa inslag?! Jo en indoktrineringsanstalt och politisk aktör.

Hur paradoxalt det än är, så ursäktas inskränkningar i det fria ordet med hänvisning till mångfald och inkludering. Mångfald har därmed transformerats till att skydda enfald. Åsiktspoliser som sysslar med angiveri härjar överallt i samhället, vilket driver på än mer självcensur. Allt oftare viker sig de ansvariga och censurerar eller på olika vis straffar fel ordval eller uttalanden.

Bo Winegard har ironiskt nog nu själv blivit av med sin tjänst på universitetet pga anklagelser om att ha sagt ”fel” saker i kontroversiella ämnen.  

Tillbaka till inledningen.

4. Erodering av rättsprocesser och oskuldspresumtionen

Att vilja skipa rättvisa och hämnas för oförrätter ligger i människans natur. Det finns olika sätt att göra det på. I historien och i andra delar av världen finns tex klanstrukturer som löser sådant. Men i västvärlden har vi lyckats att, på samhällsnivå, utveckla och få acceptans för ordnade rättsprocesser med lagar och utdömande av straff som gäller lika för alla. Detta har gjort att människor inte behöver ta saken i egna händer. Liksom yttrandefriheten är rättssystem på nationell nivå ingen självklarhet, utan det har tagit många år av kamp och jämkande att få fram.

Men nu, kanske på grund av de progressivas fokus på offer, så har det börjat ske en skiftning från att anse några som oskyldiga tills motsatsen har bevisats, till att döma direkt – särskilt om det handlar om de grupper som anses vara offer. Detta är möjligen en av punkterna som kanske förekommer mer i USA än i Sverige, ännu.

Man litar på dem som anklagar några för brott, trots att alla borde veta att anklagelse inte alls är detsamma som att brott skett. Ett exempel är sexuella trakasserier i samband med #metoo-rörelsen. Alla som anklagats har inte alls varit skyldiga. Ett annat exempel är när BLM (black lives matter) har anklagat poliser för övervåld i USA. När väl en anklagelse om övervåld eller rasistiskt motiverat våld har förts fram, så tas den som sanning, kanske till och med efter att det motbevisats i de enskilda fallen.

Men det finns även andra processer där man utreder och bedömer om saker gått rätt till, som på arbetsplatser, där betydelsen av dessa processer minskat. Till exempel när lärare på universitet har anklagats av studenter för att ha använt kränkande ord. I och med att lärare anklagats ses de som skyldiga och ett problem, även om utredningar visar att inget fel begåtts.

Tillbaka till inledningen.

5. Uppmuntran av pöbelvälde och oproportionerliga straff

Enligt förra punkten så börjar rättsprocesser att eroderas och minska i betydelse, och det gör även straffpåföljderna. Vi har lyckats att skapa system med kalibrerade straffskalor utifrån den moral vi demokratiskt beslutat ska gälla. Men nu har inte minst sociala medier gjort det lättare för alla att fria och fälla. Det sker uthängningar, förnedring, social utfrysning och deplattformering hej vilt. I detta drevande deltar även vanliga medier mer.

I stället för ordnade processer med proportionerliga straff, så är det ”lynchmobben” som utdömer straff, och utslaget kan bli hur som helst. Att bli utsatt för detta har drivit människor till och med till självmord. Man skiljer också allt mindre på om det är offentliga personer, som förtjänar närmare granskning, så som politiker, eller om det är privatpersoner. Privatpersoner granskas också och hängs ut, även av medier.

Det finns en syn att ”lite skit får man räkna med” när man drevar mot sådana som inte har bevisats skyldiga. Det blir en sorts pöbelvälde. Barbari!  

Tillbaka till inledningen.

6. Spridande av förakt för västvärlden och dess symboler

Det florerar en syn idag att västvärlden har skapat sin framgång genom att ha utnyttjat och förtryckt resten av världen, genom kolonialism, slaveri och rasism. Och det inte bara i folkmun, utan det har till och med transformerats till läror på universiteten i form av postkolonialism, kritiska vithetsstudier och annat.

Det sägs att västvärlden förtjänar hat och förakt för sin historia. Att den bär en stor skuld som den måste betala igen. Tidigare ledare, både formella och informella, som setts som hjältar för sina prestationer, pekas ut som vita manliga rasister och förtryckare och ska bort ur allas åsyn. Historien ska revideras och städas för att få bort det ”smutsiga”. Det ställs krav på att anrika namn ska bytas ut, minnesmärken, statyer och symboler från det förflutna. Här är BLM den senaste tiden ett tydligt exempel.

Självklart finns det oförrätter som skett i historien och västvärlden är långt ifrån perfekt. De som vi ser som hjältar eller bara historiska personer är inte änglar, utan har även de gjort dåliga saker och inte bara bra saker. Men det gäller överallt och för alla.

Faktum är att de västerländska samhällena har lyckats skapa fred, ordning, lika rättigheter, utveckling och välstånd som inte gjorts tidigare i historien. Det går inte att stjäla fred, demokrati, välfärdssystem, meritokrati, vetenskaplig utveckling, individuell frihet med mera, från andra. Det har utvecklats av människorna. Och det som västvärlden skapat har också bidragit till att minska fattigdom även utanför västvärlden.

Detta förakt, dessutom som rör saker som hände för länge sedan, leder ingen vart. I stället slår det split mellan människor och för bort uppmärksamhet från fortsatt utveckling i rätt riktning.

Lästips som rör detta är Göran Adamsons böcker och texter. Han försöker svara på frågan varför det är så att vissa till och med njuter av att angripa sin egen kultur. Han kallar det för negativ eller masochistisk nationalism.

Tillbaka till inledningen.

Det socioekonomiska mantrat

Sverige blir alltmer brokigt och splittrat. Orsaken till det är den stora invandringen. Regeringen och många av deras bundsförvanter, kämpar dock hårt för att detta faktum inte ska sättas i belysning.

Sedan början av 2000-talet har Sveriges befolkning ökat med 1,4 miljoner personer, en ökning på 16 procent. Antalet utlandsfödda 2019 var över 2 miljoner personer, varav en stor del kommer från länder med kultur, religion och samhällsstrukturer som skiljer sig från Sveriges. Andelen med utländsk bakgrund (dvs utrikes födda eller är födda i Sverige med två utrikes födda) är nu 25,5 procent, dvs en av fyra.

Trots att detta inte är någon hemlighet försöker en stor del av medierna och det politiska ledarskiktet i Sverige hålla uppe en fasad om att ingen stor förändring av landet pågår. En bärande del av strategin är att försöka kontrollera språket och problemställningarna. I detta påverkansarbete är de så kallade ”socioekonomiska faktorerna” centrala.

En socioekonomisk fasad

Alla problem, eller utmaningar som de ofta benämns numera, påstås handla om skillnader i utbildning, yrke och inkomst. Den 27 feb skrev Daniel Suhonen en ledartext i Aftonbladet om brott och gängkriminalitet som var kliniskt ren från spår av migrationen: ”Det är inte gener eller kultur som föder denna brottslighet utan ekonomisk fattigdom i ett samhälle som abdikerat.” Om våldsdådet i Vetlanda har Stefan Löfven redan konstaterat att ”det här är inte en migrationsfråga” trots att personen som misstänks för brottet är afghansk medborgare som fått stanna genom gymnasielagen.

Överallt i det politiska arbetet används det socioekonomiska mantrat. Varför sker det brott? De är fattiga och jobben är få. Varför är det stök i skolorna? Varför ökar segregationen och det blir fler ”utsatta områden”? För lite skattepengar har satsats. Bostäderna är dåliga. Ungdomarna saknar fritidsaktiviteter. De av polisen kategoriserade ”utsatta områdena”, där det är svårt att upprätthålla lagen, kallas nu av regeringen för ”socioekonomiskt utsatta” områden, för att förstärka narrativet.

Ojämlikheten pekar ut offer som måste tas om hand

Det socioekonomiska rastret är finurligt. Sådant som utbildningsnivå och inkomster går relativt enkelt att mäta och jämföra mellan människor och här finns såklart alltid något att påvisa. Dessutom är dessa parametrar neutrala och enkla att tala om, jämfört med känsligare och betydligt mer komplexa sådana som handlar om etnicitet, religion, kultur och normer.

När olikheter finns i de socioekonomiska parametrarna, tolkas det som en ojämlikhet. Offer kan då pekas ut, vilket kräver mer omhändertagande från politiskt håll, vilket i sin tur kräver mer pengar att jobba med och därmed högre skatter. Att arbeta med jämlikheten, eller snarare olikheten mellan människor, blir universallösningen på alla problem som existerar.

Inte nog med det, till varje pris ska det förhindras att några tankar går till att det finns skillnader i normer och värderingar som har med ursprung, religion och kultur att göra. Björnen får inte väckas! Men det börjar bli allt svårare att hålla uppe den socioekonomiska fasaden och förhindra att andra perspektiv dyker upp.

Allt fler sprickor i den socioekonomiska fasaden

Den klanbaserade kriminaliteten med utländskt ursprung har länge förnekats, men flöt upp till ytan när biträdande Rikspolischefen i höstas talade ur skägget i SR Ekots lördagsintervju. Skolor har visat sig ha kopplingar till religiös extremism och elever riskerar att utsättas för radikalisering. Hedersvåld och förtryck har länge viftats bort och de som lyft frågan har rasiststämplats. Den stora omfattningen av problemen och opinionstrycket har till slut tvingat vår politiska ledning att befatta sig med dem. Men att kultur och ursprung är en faktor försöker man fortfarande inte låtsas om.

Det må vara jobbigt för regeringen när verkligheten kommer i kapp den, men för befolkningen är det en lättnad.

Dags för ärlighet och att se verkligheten som är

Alla i Sverige vet att landet är under stor förändring, och att det handlar om mer än förändring i människors inkomst och utbildning. Det ser och hör folk med egna ögon och öron. Just därför är det irriterande och provocerande när politiska makthavare utgår utifrån sina egna inskränkta eller rent av påhittade perspektiv.

Nog för att det socioekonomiska känns tryggt för regeringen att syssla med, eftersom det ger den möjlighet att i jämlikhetens namn ta hand om svaga offer. Det ger också respit att slippa ta i svåra frågor. Men att fokusera på detta och bortse från andra viktiga pusselbitar för att förstå vad som händer i samhället, blir ansvarslöst. Det ger förstås inte heller något bra underlag till att bedriva politik.

Ärlighet och klarsyn är en förutsättning för att befolkningen ska ha förtroende för landets politiska makthavare. Det krävs också för en sund utvecklingen av landet. Om politik bedrivs som i en parallell verklighet, om beslut inte bygger på en nykter och sann bild, så finns det ingen chans att nå de resultat som önskas.

Agenda 2030-projektet speglar vår tids sjukor

Den rödgröna regeringen uttryckte redan för flera år sedan att Sverige ska bli världsledande på Agenda 2030, FN:s 17 globala hållbarhetsmål med 169 delmål. I höstbudgeten nämndes Agenda 2030 över 150 gånger och precis innan jul ställde sig riksdagen bakom den omfattande men luddiga propositionen Sveriges genomförande av Agenda 2030 (Prop. 2019/20:188), som jag kritiserade på Expressen Debatt i höstas.   

Mats Alvesson, professor och organisationsforskare på Lunds universitet, beskriver i sin bok Extra Allt ett antal tendenser som återfinns i dagens samhälle, inte minst inom offentlig verksamhet och där ansvaret för den finns: I politiken.

Jag ser många av dessa fenomen i hur Sverige tagit sig an den globala hållbarhetsagendan, vars mål handlar om allt ifrån rent vatten, till utrotad fattigdom och fred. Låt oss se på några av de åtta ”A-lagar” (alltomspännande lagar) som Alvesson tar upp i sin bok:  

Enligt lagen om ballongsamhället tenderar aktörer idag att blåsa upp saker eller projekt till att bli mer märkvärdiga än de är. Det passar bra in på Agenda 2030, som lyfts upp som ett fantastiskt och visionärt globalt projekt, som Sverige också måste vara världsledande i. Med detta kan sedan stor tillförsel av medel och ökade aktiviteter motiveras för att bidra till det högtflygande ambitionen.

Det ges sken av att hållbarhetsagendan innebär något nytt, men Agenda 2030 är inget annat än samma gamla intentioner som kommit till uttryck i tidigare Agenda 21 mfl. Genom att framställa Agenda 2030 som något nytt och revolutionerande, skapas en vilsenhet om vad som egentligen ska åstadkommas. Sverige bedriver ju redan ett omfattande hållbarhetsarbete och har ambitiösa mål, även i den breda bemärkelsen som de globala målen ger uttryck för. I den stora ivern att ändå göra något landar arbetet i sådant som utbildningsinsatser, ökad samverkan, möten och konferenser där ärendet diskuteras, vilket gör begränsad nytta.

Enligt lagen om den krampaktiga godheten så ska man numera alltid bekänna sig till det goda och ta avstånd från det onda. Detta leder dock lätt till förenkling och hyckleri. Komplexitet som finns naturligt i frågor hamnar lätt i skymundan.

Ifrågasättanden och problematisering av Agenda 2030 viftas bort, då det viktiga är de fina målen som satts upp. Inte kan man kritisera något så viktigt och bra?! Man tenderar exempelvis att bortse från frågans politiska karaktär (något jag skrivit om tidigare på bloggen). Även om man är överens om målen i Agenda 2030, kommer man inte vara överens om hur vi ska nå dit. När detta faktum ignoreras och agendans mål omtalas som en neutral strävan som alla borde stå bakom, så leder det till låsningar och utebliven framdrift.

Ikaros-projekt är motsatsen till jordnära projekt och enligt lagen om Ikaros-Syndromet så tenderar alltför högtflygande planer att krascha hårt. När mycket krut läggs på omfattande projekt som Agenda 2030, så missas fokus på de viktiga pusselbitar som gör att vi faktiskt kan ta steg uppför utvecklingstrappan. Pengar tas från det som kan göra nytta, till sådant som ser ut att göra nytta, är roligare eller på annat vis stödjer politikernas egen agenda.

Enligt lagen om bumerangeffekten så tenderar ageranden i en fråga, även om de är ärligt välvilliga, att slå tillbaka i sin motsats. Genom att driva på en enormt omfattande agenda med utopiska mål om ett perfekt samhälle, kan de som vet hur människor, politik och samhälle fungerar, bli avogt inställda till hållbarhetsprinciperna som sådana. Ett hållbarhetsprojekt, om något, borde ske på ett intellektuellt och väl förankrat sätt. Helt enkelt stå på en hållbar grund.

Enligt lagen om skärpt lagstiftning finns tendens att försöka reglera fram sådant som egentligen inte lämpar sig för lagstiftning. Så kan det bli i denna fråga, om vi tittar lite längre fram. Stora ambitioner och påtryckningar om en – påstått – långsam framdrift, kan göra att politiker tar till lagstiftningsvapnet. Men det går inte att lagstifta bort krig och inrätta fred, eller att styra hur varje enskild individ ska agera och tycka. Åtminstone blir samhället olidligt att leva i för människor om de skulle försöka. Att till exempel inrätta en världsregering som ska styra världen för att rädda klimatet är en dålig idé. Politik bygger på diskussion och kompromisser, som gör att steg tas i en viss riktning – om man vill att demokratin ska som styrelseskick ska bestå.

Slutkommentar: Agenda 2030 har blivit ett nytt rättesnöre, som ett raster som läggs på all annan verksamhet. Jag anser att detta projekt har givits alldeles för stora proportioner. Istället för att säkra det omfattande arbete som redan pågår, så uppfinns diverse nya aktiviteter som flyttar fokus från det konkreta och verkligheten, till det abstrakta och fina principer. Det är inte ett bra sätt att använda våra gemensamma resurser på. Men som visat ovan är det inte konstigt att det blivit så här, för detta sätt att ta sig an frågor ligger i tiden. Tyvärr.

Förbud mot sexistisk reklam fel väg att gå

Göteborg stad har antagit en motion från Feministiskt initiativ om att förbjuda sexistisk och rasistisk reklam. Jag undrar: Varför? Finns ens ett problem att lösa? Hur ser det ut? Antingen är detta bara ett låtsasdrag, något som ser bra ut men inte kommer att ändra något i praktiken. Eller så kommer det faktiskt att nekas reklam, och då är vi på fel väg.

Vi har redan lagar som sätter gränser för vad som kan sägas/göras i offentligheten. Även andra mekanismer finns som hindrar, bromsar och har en korrigerande effekt. Företag eller andra som är så dumma att de gör dålig reklam som ser ner på människor, kommer i dagens digitala värld med snabb informationsspridning får stå där med skammen, vilket kommer vara straff nog.

Det råder väldigt olika åsikter om vad rasism och sexism egentligen betyder idag. Genom att inrätta allt fler förbud där definitioner av dessa ord är centrala, desto mer makt tas från individer och samhällets fria aktörer till någon sorts klick/grupperingen som sägs stå för ”rätt” sätt att definiera dessa ord på. Desto hårdare blir också kampen om vad detta ”rätt” sätt att tolka egentligen är, vilket också ökar konfliktnivån i samhället.

Men om vi lyfter oss ännu lite mer: Detta synsätt att vilja räta upp och styra människor, i detta fall genom att styra deras omgivning, bygger på en farlig syn på människan. Nämligen att det går att få människor att bli ideala, polerade och gå i takt. Jo människor påverkar varandra, men det går inte att negligera det faktum att människan är en biologisk varelse med grundläggande funktioner, egenskaper och behov.

Att helt städa bort den biologiskt grundade laddning som finns mellan män och kvinnor, eller olikheter mellan könen, det kommer inte att gå. Sådant kommer bara slå tillbaka, bl.a. i form av psykisk ohälsa och samhällskonflikter. Att kvinnor ska ha samma rättigheter som män tex, har inte med denna sak att göra. Det kan de självklart ha oavsett hur reklamen ser ut.

När det gäller rasism, eller snarare fördomar och generaliseringar, så ser människor olika ut, kommer från olika kulturer, beter sig olika. För att förstå andra, kunna navigera i detta komplexa kaos, så använder människan generaliseringar, grupperingar, symboler och associationer i tusentals olika varianter. Olika sorters gestaltningar och att sätta ord på allt detta komplexa, kommer inte att kunna raderas från jordens yta med mindre än att människan som art utplånas.

Enda läge det vore rimligt börja diskutera såna här förslag, är i en krissituation när vi tex håller på att attackeras av främmande makt, eller riskerar att staten eller demokratin störtas. Där är vi inte nu.

Vi måste avfärda utopiska idéer och politiker som tror att vi har gett dem makt för att styra och likrikta våra åsikter och beteenden. Det kommer inte aldrig att gå att göra så alla människor blir nöjda med varje reklam, bild, åsikt etc.

Låt de med unkna/dåliga värderingar avslöja sig själva. Och låt förmyndarvurmarna skrika högt istället för att låta dem gömma sig bakom lagar och system. Så har vi alla koll på dem.

Agenda 2030 är inte ett politiskt neutralt projekt

I förra veckan skrev jag en text på Expressen Debatt i ett ämne som i princip inte debatterats politiskt alls, trots att mycket skattemedel och arbetstid för offentliga tjänstemän läggs på detta. Under rubriken ”Sluta slösa skattepengar på målen i Agenda 2030” kritiserade jag hur Sverige har tagit sig an frågan om Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen. Här fortsätter jag problematisera frågan och vill peka på en viktig aspekt som har bortsetts från i arbetet hittills: Projektets politiska karaktär.

Lite kort om vad Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen är för något: De 17 hållbarhetsmålen och 169 delmålen antogs av FN:s medlemsländer 2015. Målen handlar inte bara om miljöfrågor, vilket man kanske kan tro. Snarare innefattar de allt som har med goda välmående samhällen att göra; rena hav, jämlikhet, jämställdhet, utrotad hunger och fattigdom och så vidare. Det finns också en övergripande ledande princip: att ingen ska lämnas utanför.

I Sverige har det inte varit något fel på engagemanget för hållbarhetsmålen. Regeringen proklamerade redan för flera år sedan att Sverige ska vara världsledande inom Agenda 2030. I varje officiellt dokument infogas nu stycken om och hänvisningar till Agenda 2030. Det samverkas i form av möten och konferenser och det tas fram nya fina hemsidor och annat material för att informera om hållbarhetsmålen. Den internationella hållbarhetsagendan är dock inte – vilket det ofta låter som – en neutral lista på saker som bara ska genomföras och prickas av.

Även om kommuner, politiska partier, företag eller individer är överens om de långsiktiga målsättningarna, så kan de föredra helt olika vägar för att komma dit beroende på deras politiska ideologi, värderingar och prioriteringar och förutsättningar i övrigt. Detta gäller även olika länder, som är fria att arbeta med agendan på sitt sätt. Vetenskapen kan bidra med kunskap och ledtrådar om vad effekten kan bli av olika åtgärder, men den säger inget om vilka beslut som därmed måste tas och vad som ska prioriteras.

Således går det lika bra att hävda att för att göra samhället mer jämlikt så måste skatterna höjas och mycket mer pengar omfördelas, som att skatterna behöver sänkas för att få ekonomisk tillväxt vilket ger möjlighet att satsa på bra skolor för alla. Eftersom moderna energikällor är ett hållbarhetsmål, så kan man hävda att vi måste stänga ner kärnkraften. Men det går lika bra att hävda att eftersom klimatpåverkan måste minska, så behöver vi mer forskning om och inrättande av mer kärnkraft.

Extremt få saker är så enkla och svart-vita så att alla är överens om att de behöver göras/införas – i så fall skulle de ju redan blivit gjorda för länge sedan. Alla vägval och prioriteringar har konsekvenser, som man kan tycka olika om.

Agenda 2030 kan alltså användas som hävstång för i princip vilken ideologisk inriktning på politiken som helst, både för vad som ska genomföras eller inte genomföras. Det innebär också att det inte räcker att hänvisa till Agenda 2030 och de globala målen för att göra något befogat eller för att visa på varför ett beslut eller åtgärd behövs.

Trots att Agenda 2030 lyfts fram som något banbrytande och nytt, så är det inte det. Faktum är att arbete som berör de globala målen pågår sedan länge både i Sverige och världen. Och Sverige har varit bra på att utveckla samhället i den riktningen, med innovation, demokrati, jämställdhet osv.

Om man i och med Agenda 2030 vill se ännu offensivare målsättningar än de som redan satts upp tidigare, räcker det inte att hoppas på att det går att krama ur mer och bättre resultat inom befintliga ramar och strukturer – det gör man ju redan hela tiden. För att ta andra, större eller snabbare steg framåt måste nya vägval och prioriteringar göras, vilket i sin tur kräver debatt, beslut och finansiering. Det gäller lokalt i en kommun, likväl som på nationell nivå. Här kan man konstatera att någon omfattande debatt att tala om när det gäller hur Sverige ska ta sig an hållbarhetsagendan, har det inte varit.

En anledning till den uteblivna debatten kan vara just att det redan pågår ett omfattande hållbarhetsarbete som är till fyllest. Men det pekar ju i så fall mot att de aktiviteter som nu görs i Agenda 2030:s namn med våra gemensamma skattemedel mest är något vid sidan av. Tomgångskörning utan effekt. Eller med andra ord: Slöseri.

Agenda 2030 kan faktiskt snarare kan störa i det pågående hållbarhets/utvecklingsarbetet i Sverige än stärka det. Om man i agendans namn lägger skattepengar på sådant som inte ger nytta, då dränerar man den gemensamma kassan på medel som kunde göra verklig nytta annanstans. Genom att vända blicken åt ett håll, så kan uppmärksamheten på andra viktiga frågor minska. Men det kan också vara så att man i agendans namn försöker trycka igenom sådana förändringar som inte är demokratiskt förankrade, vilket leder landet åt fel håll.

Agenda 2030 må väcka härliga känslor och förhoppningar om att göra gott och förbättra världen. Dock, är det något vi har tillräckligt av i Sverige, så är det det. Vi behöver inte mer känslor och önsketänkande. Hur gärna vi än vill att det ska finnas några genvägar till en bättre värld, så finns det inte. God vilja är inte detsamma som att lyckas med något alls. Riktig verkstad, konkret handling baserat på eftertanke, är det som gör verklig skillnad.

Politikerna förstår inte hur trygghet skapas

Löfven och Socialdemokraterna talar ofta om det ”starka samhället”. En del blir upprörda över det, för att det tolkas som ett sätt för S att frånsäga sig politiskt ansvar. Jag anser att Löfven faktiskt har rätt i så mån att det är samhället det hänger på när det gäller brottslighet och dess bekämpning. Däremot förstår han inte alls vad det egentligen innebär, vilket syns i den politik som S och regeringen driver. Genom att människorna som bor i Sverige blir allt mer olika, så försvagas samhället stadigt.

Vi människor har organiserat oss i samhällen på olika sätt sedan vi blev människor. Vi försöker hitta sätt för att vår tillvaro ska bli dräglig, för att vi ska kunna samexistera och överleva. Hur vi gjort det har skiljt sig åt i olika kulturer och tidsåldrar. I Sverige 2020 finns en stor stat, som vi alla är individer inför. Politikerna har en viktig roll i att, å statens vägnar, sätta ramar som visar var gränsen går för vad som är tillåtet, för att skipa rättvisa och skydda människor från de som skadar andra och begår brott. Men även om det finns ramar, är det inte säkert att de gör den skillnad man hoppas.

Lagar och regler ger viss styrning och stöd, men kommer aldrig kunna vara en ersättning för människors moral, kultur och beteenden i samhället i stort. Om samhällets människor tillsammans inte förmår att skapa tillräckligt med kultur, social samvaro och gemensam moral på egen hand, så att de tillsammans kan skapa tillräckligt starkt tryck på dem som beter sig destruktivt, så kommer det bli oerhört svårt att upprätthålla säkerhet och trygghet. Detta sociala/kulturella tryck kan inte ersättas med agerande från staten.

Det talas om att mer förebyggande arbete behövs i Sverige. Om detta ska lösas med offentligt finansierade roller, så handlar det om lärare, socialarbetare, poliser, projektledare eller reklamblad med information o.s.v. Men dessa kommer aldrig kunna vara ett substitut för påverkan från alla de personer som en människa möter i sitt liv; personens familjemedlemmar, klanen, vänner, klasskompisarna, gänget, personer på nätet, arbetskamraterna.

Visst kan t.ex. skolan påverka på marginalen. En bra lärare kan göra skillnad för enskilda, men stora problem i ett område kan svårligen lösas genom att en lärare kommer till en skola en viss tid på dagen och träffar massor med elever. Eller socialarbetare som träffar en familj en gång i månaden. Det går inte. Inte heller offentligfinansierade välvilliga integrationsprojekt där några få människor deltar några timmar här eller där.

Det går att inrätta mycket snävare och skarpare ramar från statens håll, i form av hårdare straff och mer begränsningar och försök att styra människor, för att bli ännu tydligare om vad som gäller. Hårdare övervakning, mer skuggning och granskning, djupare in i människors förehavanden, också utan en konkret misstanke om brott. Men detta kan inte göras i hur stor omfattning som helst utan att det leder till en totalitär övervakningsstat.

Om staten och de styrande politikerna ska lyckas i sitt uppdrag att upprätthålla lag och ordning, hänger alltså på befolkningen. Sammansättningen av människor i samhället är så viktig att den kan göra statens uppdrag att upprätthålla lag och ordning omöjlig i det samhällssystem vi har. Med andra ord: En sorts tipping point kan nås då det inte längre håller, då brottsutvecklingen eskalerar och inte går att stoppa.

Detta är förstås inte binärt för ett land, dvs antingen går det eller så inte. Snarare kan det lokalt fungera bättre på vissa ställen, och sämre på andra. Och just där är vi är idag. I de områden som polisen kategoriserar som ”utsatta områden” förmår inte människorna hålla uppe det sociala trycket på moral och beteende, så att polis och rättsväsende kan göra sin del och området blir tillräckligt tryggt för dess invånare.

På längre sikt så kan förstås människornas moral, värderingar, kultur och beteenden i ett samhälle förändras. Men sådant händer inte över en natt, utan tar lång tid. Även om man öser skattepengar på ”problemet”, så kommer det bara att påverka en viss del.

Tillbaka till Socialdemokraterna: Samhällets sammansättning av människor spelar alltså en avgörande roll för ett lands utveckling. Men denna fråga befattar sig inte Löfven och den rödgröna regeringen med överhuvudtaget. Kultur och moral finns inte i deras värld. Allt handlar om ”socioekonomiska faktorer”. Vart detta har lett oss ser vi idag, lokalt ute i landet.

Om inte tillräckligt många människor i ett land står bakom och understödjer de principer som vårt rättssystem bygger på, så kommer inte säkerhet och trygghet kunna upprätthållas. Och ansvaret för hur sammansättningen av människor i Sverige ser ut, det vilar mycket tungt på vårt lands politiska makthavare de senaste 20-30 åren. I och med den omfattande invandringen har politikerna dragit undan mattan för oss alla, för ”samhället”, att kunna hantera situationen. I detta ljus framstår förskjutningen av ansvar till samhället från politiskt håll som ett hån.

En politiserad myndighet löser inte segregationen

Myndigheten Delegationen mot segregation, Delmos, har funnits sedan 2018. När den inrättades framhävde regeringen hur viktig den var, eftersom den skulle bidra med forskningsbaserad kunskap om segregation. Nu kan konstateras att myndigheten snarare blev en sorts politiserad propagandamyndighet.

Allvarliga brister i segregationsanalysen

Sociala och ekonomiska skillnader anses bäst förklara segregationsmönster i Sverige. Stora inkomstskillnader är exempel på vad som bidrar till att segregationen ökar. Samtidigt som alla inkomstgrupper i Sverige har fått bättre ekonomi under de senaste decennierna, har de socioekonomiska skillnaderna och klyftorna i Sverige vuxit och därmed också segregationen.”

Stycket ovan är inte – vilket man kan tro – taget från en politisk pamflett från ett parti. Det kommer från hemsidan för Delegationen mot segregation.

Att socioekonomiska faktorer skulle vara anledningen till segregationen i Sverige och att betydelsen av etniska och kulturella aspekter tonas ner, eller rent av bortses ifrån, är inte taget ur luften av Delmos. Detta kommer, rakt av, från ”Regeringens långsiktiga strategi för att minska och motverka segregation”, som togs fram 2018 och ska gälla till 2028. Där står:

Regeringens arbete fokuserar i första hand på socioekonomisk segregation, som bäst anses förklara uppkomsten av segregationsmönster i Sverige. Den etniska segregationen i Sverige behandlas också, men den förklaras främst av socioekonomiska faktorer, varför de sistnämnda aspekterna står i centrum.”

Det stämmer att det är de socioekonomiska faktorerna som beaktas i strategin, vilket alltså medför att det blir en stor vit fläck i analyserna. Så här många gånger nämns följande ord på strategins 104 sidor: Socioekonomisk – 214 ggr. Etnisk – 11 ggr. Klan – 0 ggr. Religion – 1 gång. Kultur – 31 ggr (inte i problematisering av segregationen, utan främst när det handlar om kulturen som verktyg för inkludering e.d.). Heder – 17 ggr. Invandring – 1 gång (i en rapporttitel). Migration – 8 ggr (främst i myndighetsnamn eller liknande). Integration – 25 ggr (främst i namn på officiella dokument eller benämningar av SCB-data). Assimilation – 0 ggr.

Om man tvivlar på relevansen av kultur och värderingar kan man ta sig en titt på de kartor som World Values Survey tar fram och som åskådliggör hur världens länders kulturer förhåller sig till varandra (se bild nedan). Där kan konstateras att kulturen i många av de länder därifrån det invandrat många till Sverige de senaste 20 åren, skiljer sig mycket åt från kulturen i Sverige.

Ett Inglehart-Welzel diagram.

Varje tänkande människa med någon sorts livserfarenhet att tala om, inser att det kommer att leda till krockar och problem om människor rör sig i stor omfattning mellan länder som är väldigt olika kulturellt och värderingsmässigt. När människorna möts kommer det krävas mycket anpassning. Det kommer att uppstå konflikter, oro och otrygghet, vilket i sin tur kommer att påverka hur människor rör sig, var de bor och verkar, ja hela samhällsutvecklingen. Detta är ingen rocket science. Exakt vad konsekvenserna blir är däremot betydligt svårare att förutsäga.

En politiserad myndighet utklädd till expertmyndighet

Jag ställde några frågor till Delmos via mail. På frågan om vem/vilka det är som ”anser” att socioekonomiska faktorer trumfar övriga aspekter, så hänvisar de mycket riktigt till regeringens strategi, men också till två statliga utredningar: Långtidsutredningen och Jämlikhetskommissionen, som hanterar problem med ojämlikhet. De hänvisar även till en av Delmos beställd rapport från Ramböll om bostadssegregation. De förklarar att det i dessa rapporter visas på samband mellan socioekonomiska faktorer och segregation. Men, och det borde en myndighet veta också, att korrelation mellan faktorer inte är detsamma som kausalitet.

Varför man i analysarbetet rörande en sån oerhört stor och komplicerad fråga som segregation skulle välja bort viktiga perspektiv, kan inte ha annat än ideologiska/åsiktsmässiga grunder.  

Anmärkningsvärt med detta synsätt hos just Delmos, att socioekonomiska aspekter är allt, är att myndigheten inrättades i anslutning till en högskola för att den ska ha stark koppling till forskning och kunna bidra med forskningsbaserad kunskap. ”Det är även viktigt att arbetet utgår från forskning och beprövad erfarenhet och därför är vi glada för att myndigheten ska samlokaliseras med Södertörns högskolasade samordningsminister Ibrahim Baylan om myndigheten 2018. Men att ha en expertmyndighet som hänvisar till värderingsbaserade slutsatser från en politisk strategi som grund för hela sin verksamhet…?

De som gladdes åt inrättandet av Delmos, över att regeringen äntligen har sett den ökande segregationen och jobbar med frågan, kan känna sig lurade. Det ser inte bättre ut än att Delmos är en politiserad myndighet utklädd till expertmyndighet. Under beskydd av en neutral etikett som myndighet, hjälper den regeringen att skapa en bild av att segregationen inte har något med invandring och kulturella skillnader mellan människor att göra. Kanske kunde man likna det vid en propagandamyndighet, som tvättar politiska åsikter till att bli fakta och kunskap.

Vad gör myndigheten Delmos rent konkret då? Förutom att den har i uppdrag att följa forskning och sprida kunskap, ska myndigheten främja ”samverkan”. Den delar förstås också – i vanlig svensk anda – ut statsbidrag till föreningar och organisationer, men även till kommuner och regioner. Något man ska göra härnäst är att tillsammans med SCB ta fram ett index som ska hjälpa kommuner och regioner att analysera segregationen – självklart endast med socioekonomiska faktorer som utgångspunkt. Man kan fråga sig: Hur användbart kommer det indexet att bli?

Utan korrekt problembild – inga lösningar

Inte nog med att vi skattebetalare får betala för en myndighet som inte kommer att göra sitt jobb, utan den sprider också en förvriden bild av det stora komplexa problem som Sverige verkligen skulle behöva förstå och hitta bättre sätt att hantera: Segregationen. Om inte problembilden är korrekt, så kommer också insatser och åtgärder som vidtas landa fel.

Sverige behöver inte fler dimridåer och skygglappar. För att få bra resultat så går det inte hålla fast vid en ”bild” av verkligheten som man önskar att den skulle se ut. Det förlorar alla på. Mer ärlighet och hederlighet behövs från politiskt håll. Det måste också gå att lita på att våra myndigheter arbetar i medborgarnas tjänst och utifrån fakta och riktig kunskap, annars borde de läggas ner.