politik

Det ondskefulla betygssystemet

De dagarna på året är jobbiga, när man måste försöka rädda sina barns självförtroende från att skadas allt för mycket av Sveriges sjuka skola. Jag pratar om betygsdags.

Som jag har fått grundskolans betygssystem förklarat för mig av lärarna så handlar det om att man värderas, dvs får betyg, utifrån sina sämsta presentationer. De olika kolumnerna med luddiga kriterier måste alla vara uppfyllda på en nivå för att få ett visst betyg, annars får man det inte. Man landar därmed på den nivå där alla kriterier är uppfyllda, vilket är där den sämsta prestationen finns.

Skulle vuxna människor bedömas och värderas på det sätt som barnen bedöms enligt det här betygssystemet, så skulle det anses djupt oetiskt. En bedömning av en persons helhetsprestation kan inte avgöras av små enstaka händelser, som kanske inte ens är särskilt relevant för själva arbetet – eller ämnet då i skolan.

Betygssystemet går idag från A-F där E är lägsta godkända betyg medan F är underkänt. Vad E egentligen innebär tvistar dock de lärde om. Är det under medel eller är det motsvarande en 2:a (under medel) enligt det gamla systemet 1 till 5?

I alla fall, är du som elev till exempel jättebra i idrott, kan då ändå få ett E om du misslyckats med att också prestera en fantastisk skriven utvärdering där du analyserar och reflekterar över din prestation på ett idrottspass. Är det idrott eller svenska som betyget ska visa? Hade Zlatan fått spela i landslaget om han bedömts som elever i det svenska betygssystemet?

Konsekvenserna av detta blir att det är omöjligt att se på barnens betyg (en bokstav) hur de faktiskt presterat. Det går inte heller att se vilka ämnen som är deras starka och svaga.

När betyget inte avspeglar det som barnen vet med sig om sig själva, vad de är bra på respektive mindre bra, så blir förstås deras självbild helt förvriden. Hur kan detta påstås gynna och vara utvecklande för barnen? Hur kan detta peppa någon elev, att det i princip är slumpen som avgör betyget?

Enligt min erfarenhet och analys, som mamma och lekman, så verkar det också som att det som värderas högst inom alla ämnen, det som ger höga betyg, är att vara verbal. De som är riktigt skarpa på till exempel matte får ändå låga betyg om de inte förmår ”reflektera” och förklara hur de tänker tillräckligt utförligt.

Att förklara sina misslyckanden värderas således högre i skolan än om du lyckas men inte förmår förklara utförligt hur du gjorde. Den här principen inlyft i vuxenvärlden ger absurda effekter. Bygger du en bro som rasar, så är det viktigare att du kan förklara och urskulda dig om varför bron rasade än att bron faktiskt hade stått kvar, stadig och bra. Ska man bygga en bro så måste kunskap finnas där. Det går inte att komma runt. Och det är också kunskap som borde vara skolans roll att förmedla.

Elever uppmanas idag att reflektera och analysera över saker som de kanske inte ens lärt sig än kunskapsmässigt. Det är självklart väldigt svårt att se samband mellan saker man inte ens vet vad det är. De ”elevledda utvecklingssamtalen” avspeglar detta synsätt också. Då ska man som elev utifrån mål och läroplan etc reflektera över sin prestation. På en som går i 9:an kan man lägga lite större ansvar för något sådant, men på en 9-åring? En 12-åring? Dessa övningar är svåra även för vuxna, betydligt mer erfarna människor. Även om någon vuxen har svårt för detta, kan de prestera utmärkt inom ett yrke. De kan ändå göra ett riktigt bra jobb med att baka bröd, köra grävmaskin eller till och med undervisa och inspirera unga att vilja lära.

Det är inte förvånande att särskilt killar tappar i både motivation och betyg i skolan i och med detta – det är ju strunt samma vad de presterar om de inte presterar ”på rätt sätt”. Tjejerna, som är bättre verbalt än killarna, får de höga betygen. Man kan kalla det en tjejskola.

Jag är för betyg från låga klasser, men ska betygssystemet se ut som dagens, då vill jag hellre att betygen tas bort. Jag vill slippa skämmas inför barnen, för att jag inte kan förklara hur vuxna kan ha tagit fram något så här ondskefullt.

Förutsättningarna för att lyfta barnen finns ju inte heller där i övrigt. Inte ges några läxor (jo jag vet, det finns som kvarleva på en del skolor fortfarande) så att barnen kan bli bättre och aktivt försöka höja sina betyg. Utbildade lärare är svårt för skolorna att lyckas rekrytera och vikarier kommer och går hela tiden.

Slutsatsen: Slumpen styr betygen och små tuvor välter hela lass. Lägg till betygsinflation och helt olika bedömningar mellan olika skolor och lärare. Vad finns det då att kämpa för som elev? Vilket hopp är det man ska klamra sig fast vid? Jag försöker övertyga barnen om att vuxenvärlden, när det är dags att söka jobb och att inneha ett jobb, inte är lika illa. Än i alla fall.

Annonser

Det kvinnliga har tagit över i skolan

”Andelen kvinnor i lärarkåren, och på beslutfattande positioner inom Skolverket och lärarfacken samt politiken, följer närmast exakt förfallet och handfallenheten i skolan. Något att fundera på, minst sagt. Skolan är nu inte långt från att vara närmast ett totalt kärringvälde”.

Så kommenterade en person mitt blogginlägg som jag skrev om den ”postmoderna skolan”. Jag har haft liknande funderingar som kommentatorn kring skolans, men även hela samhällets, utveckling. Att om det nu finns skillnader mellan könen som grupper, så är det också logiskt att det kommer att påverka samhället när allt fler kvinnor tar plats i beslutande församlingar, inom olika yrken osv. Frågan är hur.

I mina funderingar kring detta har jag tagit som utgångspunkt det Alexander Bard pratar om, hur män i en familj gentemot barnen tar rollen att utmana dem, vilket utvecklar dem mer. Kvinnor ger barnen i högre grad villkorslös kärlek, stöd och beskyddar. Det är en väldigt grov modell, men den funkar bra att resonera utifrån och stämmer med det jag själv sett och erfarit i livet. Män triggar mer prestation och kvinnor stärker barnens självkänsla, trygghetskänsla. Hur många mammor förfasar sig inte över när pappor med barn leker ”lite för häftigt” med barnen? Det gör jag! Men jag försöker tänka att det är viktigt för barnen. Därmed inte sagt att en man inte kan ge villkorslös kärlek och kvinnor inte kan utmana barn. Men det är en skillnad här mellan könen som grupper, utifrån våra evolutionära roller.

Med dessa roller definierade inses lätt att dessa två olika roller inte alltid är lika lämpliga. I vissa situationer, i vissa sammanhang i samhället, behövs mer socialt fokus, stöd och trygghetsförmedling. I andra sammanhang behövs mindre ”blödighet”, större krav, mer utmaning och fokus på konkreta praktiska saker.

När jag tänker på allt detta känns det som att den svenska skolan går i otakt. De flesta tycker att skolan ska vara för lärande. Det påstås att det är skolans mål. Men skolan riggas som något annat. Notera att självklart är detta en generalisering då varje skola, men även varje lärare, är unik. Det går dock inte att undvika generalisering då det krävs för att kunna få grepp om och diskutera de stora dragen i utvecklingen.

En inställning som motsvarar den som en mamma har gentemot sitt barn, med det sociala i centrum, med förlåtande av vad som helst, kommer inte att fungera i en kunskapsskola. Inte för att maximalt utmana barn så att de utvecklas fortast möjligt i alla fall.

Kanske är det här nånstans vi, alla som lägger en röst i valurnan, måste sätta ner foten? Vad är det för skola vi vill ha egentligen? När vi är på det klara med det, måste läroplaner och mål för skolan anpassas efter det. Dessutom måste lärarna anpassas efter det, så att målen kan nås. Är det kunskapsförmedling som gäller, då är det en sådan roll som lärarna måste ta och då kan det vara så att vissa individer (både män och kvinnor) helt enkelt inte är lämpade för det.

En etablissemangets tillställning och union (EU)

Med anledning av att det nyligen var 100 dagar kvar till EU-parlamentsvalet anordnade tre tankesmedjor och EU-kommissionen i Sverige en utfrågning och debatt mellan de partier som finns representerade i EU-parlamentet idag. Inramningen till debatten satte bilden av en etablissemangets tillställning. Ordagrant:

”Vi tycker, och många med oss, att det är ett viktigare val än någonsin till EU-parlamentet den 26 maj. Många pekar på att det här är ett val, eller en styrkemätning, mellan nationalistiska krafter och krafter som står för internationellt samarbete, EU-samarbete, och vi ser en liknande debatt faktiskt också på global nivå där vi ser nationalism och protektionism som står emot internationellt samarbete och tron på ett multilateralt regelverk”.

Narrativet är välbekant. Tydligen var det viktigt i sammanhanget att markera att det här handlar om vi och dom. Om man förutsätter att nationalisterna som omnämns inte utgörs av dessa arrangörer, så är tillställningen anordnad av ”oss”. Exakt vilka dessa luddiga andra är, ”dom”, kan man undra. Var det något parti som skulle delta här i debatten? Som åhörare skulle du i alla fall veta att om du tänkt något som liknar EU-skepticism så befinner du dig nu på fiendemark.

Anordnarna, dvs tankesmedjorna Timbro, Arena Idé och Fores, har förstås aldrig varit särskilt neutrala, men EU-kommissionen? Den som inledde på detta sätt var Katarina Areskoug Mascarenhas från EU-kommissionen. Vem representerar hon egentligen i det här sammanhanget? Är detta EU-kommissionens syn? Sveriges regerings? Eller är det hennes egen?

Kommissionen är visserligen en del av EU, men inget säger att EU-kommissionen bara arbetar för dem som tycker vi ska maximera samarbetet i EU när det gäller precis allt. Kommissionen jobbar väl för hela EU? Inom EU:s länder finns olika åsikter i sakfrågor men också olika åsikter i synen på unionen som helhet. Människor kan vilja ha mer av federation eller de kan tycka att mer makt ska flyttas tillbaka till medlemsländerna.

Någonstans kan man tycka att åtminstone denna instans i EU, inför ett EU-parlamentsval, skulle anstränga sig för att vara neutral eftersom den jobbar på uppdrag av hela befolkningen i Europa. Men som vanligt är partiskhet inget problem – så länge det är ”rätt” åsikter det handlar om.

Efter denna inledning trodde man att debatten skulle kretsa kring ovanstående tema och handla om demokrati, synen på EU och sådana områden som gjort att EU-skepticismen växer:  Överstatlighet och unionens utveckling, integritetsfrågor, säkerhet och migration. Så var det dock inte.

Jag gissar att tankesmedjorna hade fått välja sina områden och att det därför blev tre paneldebatter: 1) miljö/klimat (från Fores) 2) ekonomi (från Timbro) 3) arbetsmarknad (från Arena idé). Eftersom det var nio partier inklusive Feministiskt initiativ, så hade man tre politiska kandidater i varje panel. SD fick så klart diskutera miljö/klimat med MP och C. Hade jag varit arrangör hade jag låtit, tvingat, alla partier att diskutera de frågor de inte har som huvudfrågor.

Jag reflekterade över att ingen eller i alla fall mycket få, tankesmedjor sysslar med demokratirelaterade frågor och de frågor jag nämnde ovan som är de mest brännande just nu, både på EU-nivå och nationellt i Sverige. Frågor som är verkligt angelägna för befolkningen. Däremot har många andra områden och frågor sina lobbyister och det var det man såg i denna hearing.

Sättet att rama in debatten på är inte direkt rätt sätt för att bygga förtroende för EU hos människor i gemen, särskilt inte hos EU-skeptiker. Det späder bara på synen på EU som en elitens union, långt bort från medborgarna. Jag gissar dock att EU-skeptikerna inte bevistade denna tillställning i centrala Stockholm en vardag. Här befann sig opinionsbildarna och tyckarna, de som befinner sig i denna lokala ”bubbla” och har sitt levebröd från EU eller politiken.

Även om det inte var mycket demokrati- och maktdelningsrelaterat i debatten, så snuddade man vid det ett antal gånger. Bland de mest intressanta inläggen som ändå gjordes, var ett som gjorde precis i slutet, under slutkommentarerna efter en runda med ja- och nej-frågor till kandidaterna. Peter Lundgren, som representerade SD sa följande:

”Nu har vi hört alla floskler nästan hela raden här om högerpopulism och nationalism och det ska bekämpas och demokratin håller man inte speciellt högt. Det är ganska många människor som till exempel har röstat på mitt parti. Och de människorna respekteras inte, överhuvudtaget. Det heter bara att de ska tryckas ner. De ska tryckas tillbaka. Det är människor som är oroade för sin vardag. Det är människor som inte vet hur de ska få sitt liv att fungera. Och dem kränker ni faktiskt, mer eller mindre, genom att stå och tala om för dem att de praktiskt taget är dumma i huvudet, som har lagt sin röst på oss. Det har varit så länge i debatten och jag accepterar inte att man beter sig så. För vill man kalla sig en demokrat, då accepterar man också att det finns människor som inte delar ens åsikter. Men många av er från de etablerade partierna har hamnat i den situationen idag: Delar man inte era åsikter, då är man en populist och en nationalist”.

Det hade varit intressant med ett bemötande på detta, men Katarina Areskoug Mascarenhas bröt in och sa att ”jag tror vi stänger den debatten, bara för att säga är att tanken är att alla partier ska komma till tals, det är därför vi har de här debatterna, alla har samma chans att svara på frågorna och presentera sin politik”. Sedan var också debattiden slut och jag gick därifrån med en lite besk eftersmak.

Tillbaka till 1984 – om språkets makt och makten över språket

I den offentliga debatten och från politiskt håll, har man under mycket lång tid duckat för frågor som rör värderingar och kultur kopplat till invandringen, något som är mycket olyckligt.

Varför det blivit så här kan man diskutera. Något som spelar in är konflikträdsla och ängslighet för att säga fel, att utpekas som fientlig eller mer specifikt främlingsfientlig. Det har inte gjort saken bättre att vi lever i en tid där språket och orden står i absoluta centrum av den offentliga debatten. Eller så kanske är det just på grund av denna utveckling som ängsligheten har uppkommit?

George Orwell insåg och skrev i sin bok 1984 om hur mycket makt som ligger i språket. I boken försökte allsmäktige Storebror styra människors åsikter och beteenden genom så kallat ”nyspråk”. Till hjälp fanns statliga instanser som Sanningsministeriet som städade bort historien och skrev om den, så att den passade makthavarnas agenda. Det som till varje pris inte fick ske var att varje individ gjorde sig en egen bild och åsikt om sakernas tillstånd. Sanningen skulle skapas centralt och allt som gjordes syftade till det.

Boken kom ut redan 1949 och det är fascinerande hur han redan då lyckades beskriva samhällstendenser som vi kan se nu, år 2019. Istället för att försöka påverka verkligheten, försöker man styra bilden av verkligheten genom språket.

Från både politik, media, myndigheter osv jobbar man idag hårt på att stämpla ut ord som olämpliga och man hittar hela tiden på nya sätt att benämna saker. I debatten som rör invandring flödar ord vars betydelse man försöker vrida på – åt sämre eller bättre håll – eller som man uppfunnit som vapen i en politisk kamp; migration, migrant, flykting, papperslös, främlingsfientlig, medmänsklig, integration, assimilation, socialt utsatt, rasifierad, islamofobi, rasist, IS-krigare, IS-återvändare, utsatt område o.s.v.

Ta begreppet ”papperslösa” exempelvis. Dessa är egentligen illegala invandrare. Genom den nya benämningen elimineras ordet ”illegal” och pekar istället på en utsatthet som de själva inte kan rå för (”..lösa”). Att begreppet illegala invandrare suddas ut till förmån för papperslösa blir ett sätt att skapa sympati och bedriva påtryckningar och regelrätt politik genom ord.

Den som använder ”fel” ord får acceptera att få sina intentioner ifrågasatta. De bemöts med klagomål på ordvalet, tillfället eller att det överhuvudtaget yppas. Bara vissa tillåts diskutera vissa ämnen överhuvudtaget, beroende på hudfärg, ursprung eller åsikt. Enstaka ordval tas som bevis för att en person är fientlig mot och vill andra illa. I värsta fall används orden som påtryckningsmedel gentemot en persons arbets- eller uppdragsgivare för att de ska ta avstånd från personen eller tysta den, så kallad ”deplatforming”.

Det är som att varje individ förlorat rätten att äga innebörden i det som man säger. Rätten har förflyttats någon annanstans.

Ju större inneboende makt som språket får, desto större makt kan man ha om man råder över språket och dess tolkning. Frågan är hur länge makten håller i sig och till vilken kostnad detta sker.

På sikt får detta mixtrande med språket allvarliga konsekvenser för hela det offentliga samtalet. Inte nog med att människor skräms till tystnad. Den ständiga omformningen av språket rycker undan förutsättningarna för att kunna mötas i diskussioner på ett bra sätt och verkligen förstå varandra. När man inte har gemensamma definitioner på ord och vad saker är och betyder, så uppstår friktion och frustration. Sakfrågorna hamnar i skymundan och viktiga frågor når aldrig själva diskussionsbordet och avhandlas på ett sakligt och respektfullt sätt, vilket vi också ser händer i dagens Sverige.

Nu senast igår fick Simförbundets ordförande lämna sin post för att hon vågade yppa sin åsikt om att hon inte tycker att barn i slöja ska visas på bild i idrottssammanhang. Hur kan det vara en helt orimlig ståndpunkt att ha, oavsett position? I andra länder i världen kämpar kvinnor för att slippa tvingas ha slöja på sig. Kvinnor slängs i fängelse och pryglas för att inte följa kläd- och sedlighetslagar. Men, nu är det här Sverige. Här satte den offentliga inkvisitionsapparaten med sociala medier, medier, opinionsbildare och makthavare, igång direkt och fungerade effektivt, som vanligt. Frågan är: Vad har egentligen vunnits i och med denna bortstädning? Jag kan däremot se tusentals förlorare. Ja hela landet förlorar! För vi har inte kommit någonstans i själva sakfrågan i och med detta. Vi har inte blivit klokare, mer respektfulla eller förstår varandra bättre.

Är inte allt detta ironiskt? I en tid där mångfald hyllas som mest, är den individuella rätten att ens yppa något och själv få bestämma hur det ska tolkas, som allra sämst.

Detta är otäckt och ett enormt orosmoln för Sveriges framtid. Ju brokigare landet blir – och denna utveckling går snabbt – desto mer olika åsikter och värderingar kommer finnas, desto mer oense kommer vi att vara om allt, överallt. Om åsiktsförtryck ska vara lösningen på detta, så kommer vi att förlora demokratin på köpet.

Det är regeringen som behöver en demokratilektion

I början av augusti aviserade regeringen att de gör en, som de kallar det, demo-kratisatsning, vilken innebär att 4,4 miljoner kronor avsätts till folkbildning. De skriver: ”Den ökade aktiviteten från olika anti-demokratiska, rasistiska och auktoritära organisationer visar tydligt att demokratin hela tiden måste försvaras.”

För det första kan det konstateras att resultatet inte kan bli något annat än en krusning på vattenytan. Att gå ut på detta sätt med en nationell satsning som i resurser motsvarar cirka fyra-fem personers heltidsårsarbeten är helt uppenbart posering. Men om vi tar regeringen på orden att den ändå vill göra något så kan man fråga sig: Vad det är egentligen den vill åstadkomma?

Det regeringen tänker göra är att ge uppdrag och pengar till studieförbund, eftersom de bland annat arbetar ”mot kunskapsförakt”. En fråga som måste ställas i sammanhanget: Har regeringen gett upp svenska skolan?

I Sverige går man åtminstone nio år i skolan. De allra flesta går sedan på gymnasiet i ytterligare tre år. Därtill finns många andra typer av vuxenutbildning så som Komvux, för att inte tala om universitet och högskola. Om det svenska utbildningssystem idag inte lyckas förmedla en grundläggande förståelse för hur mycket kunskap betytt för landet och hela världens utveckling, eller hur ett demokratiskt land fungerar, kommer en motsvarande ABF-kurs verkligen kunna göra det?

Regeringen skriver att det är ett samhällsproblem att till exempel valmöten störs. Jag instämmer i det och det behöver motverkas, men de som utför dessa kriminella handlingar är inte de som kommer att delta i bokcirklar i studie-förbund och låta sig ”omvändas”. Störande av valmöten är idag snarare en polisiär fråga än en politisk.

I regeringens nyhetsinlägg om satsningen lyfts initiativet #vimåsteprata fram som ett bra exempel. När detta lanserades den 4 mars på SvD Debatt gjordes det med en märklig artikel undertecknad av ett antal kända personer. I den kokas en argumentationssoppa ihop av olika samhällsfenomen, existensen av vissa ideologiska åsikter och så dras slutsatsen att demokratin är hotad och nu måste alla agera. Till exempel tas den ökade så kallade ”högerpopulismen” upp som ett hot. Detta är ännu ett exempel på den samhällstrend som pågått en tid: Begreppet demokrati håller på att transformeras till att betyda något helt annat, nämligen att inneha ett knippe ideologiska åsikter.

Det har gått så långt att det som anses vara bra åsikter eller handlingar ges stämpeln ”demokratiska”, även om de inte har något med demokrati att göra överhuvudtaget. Det här är att urvattna begreppet demokrati. Demokrati är ett statsskick, ett system och verktyg för att få folkviljan ska komma till uttryck.

Att människor pratar med varandra, utbyter tankar och åsikter, är självklart bra. Dessa utbyten pågår ju ute i samhället hela tiden. Aldrig har så många människor mött så många andra människor och åsikter än nu genom sociala medier. Men detta ser ju snarare regeringen som ett problem som behöver inskränkas när de sätter press på sociala medier-företag att censurera. Och vilket exempel visar regeringen självt, men även andra politiska partier, i sin politiska gärning? De klarar inte ens att bete sig utifrån dessa principer gentemot andra folkvalda partier som inte tycker som dem. Istället för ett aktivt lyssnande och verkliga samtal där man möts, är det markeringar, tuppande och bojkotter som gäller.

Med andra ord: Prata är viktigt tycker regeringen – men det är andra som ska stå för det mogna pratet, inte de själva. Och det viktigaste är att landa i ”rätt” åsikter, annars anses det vara ett hot mot samhället och ska bekämpas.

I en liberal demokrati som Sverige är, åtminstone ska vara, inryms olika åsikter. Man får också ogilla människor, grupper av människor, eller religioner. Man får till och med uttrycka detta, så länge man inte hetsar mot grupper. Även att vara skeptisk mot invandringsnivåer ryms inom demokratin och man behöver inte vara antidemokrat för det.

Det är snarare regeringen som behöver en lektion i vad demokrati innebär, så att den inte använder den makt den fått från folket till att pracka på sina uppdragsgivare sina egna åsikter och sin syn.

Att det tillkommer nya politiska partier, att de får röster, att befolkningen reagerar på och utkräver ansvar från befintliga politiker och att politikens innehåll ändras, visar att demokratin fungerar. Demokratin finns inte till för att garantera ett statiskt land och politik.

Såna här typer av projekt som regeringen sysslar med är i själva verket ett sätt att försöka styra befolkningens politiska åsikter bakvägen. Detta agerande om något kan faktiskt riskera demokratin i dess riktiga bemärkelse. Dra undan folkets möjlighet att påverka landets utveckling genom valsystemet och inom demokratins ramar och vi kommer till slut att hamna i något annat än demokrati när ilskan och frustrationen i landet har uppnått tillräcklig styrka. Jag vill inte att vi hamnar där.

Minst ett politiskt parti behöver lämna riksdagen

Igår kom en ny opinionsmätning från Yougov som visar vad väljarna skulle rösta på om det var val idag. Med tanke på att Socialdemokraterna fick 21,2 % litar jag inte jättemycket på de exakta siffrorna i den här mätningen. S kommer definitivt att minska till rekordlåga nivåer, men så lågt som 21 % kommer de inte att få tror jag. De kommer att landa på 26-27 %. Och SD kommer att bli större än i förra valet, men jag tror ändå att det är tveksamt att de får så mycket som 25,7 %. Max 23 % gissar jag.

Stapeln ”övriga” var 4,7 % i den här mätningen, vilket var högre än både KD och MP som båda låg under spärren. Vad övriga-stapeln består av vet vi inte. Enligt uppgift ger inte Yougov möjlighet att specificera vilket parti man tänkt rösta på om man väljer annat/övrigt.**

Det man dock kan utläsa ur alla olika opinionsmätningar totalt sett just nu, är att det är stora förändringar på gång i det politiska landskapet, vilket är välbehövligt. Jag hoppas att minst ett parti åker ut ur riksdagen. Det vore bra för dynamiken i demokratin. Då skulle politikerna påminnas om att de inte är ”odödliga” och kan räkna med att sitta på makt för evigt utan att behöva lägga manken till. Det skulle också kunna få väljarna att förstå att de kan påverka genom sina röster, för det kan de.

Hur man röstar i valet spelar roll. För Medborgerlig Samling (MED) är det inte bara ett resultat på 4 % i riksdagsvalet som räknas. Om vi får 1 % av rösterna så kommer vi att få våra valsedlar betalda till nästa val. Får vi 2,5 % av rösterna så kommer vi få ett visst partistöd. Det är vi visserligen emot och kommer att arbeta politiskt för att avskaffa, men självklart tar vi emot det så länge de andra partierna gör det för att inte snedvrida konkurrensen mellan partierna till våra väljare och medlemmars nackdel. Sist men inte minst så är en röst på MED en viktig signal till alla. Till aktiva i MED så visar man att de ska fortsätta kämpa. Till befintliga partier – särskilt allianspartierna – så säger man att de inte är på rätt väg och behöver skärpa sig. Dessutom, ju högre valresultat desto svårare blir det för media och opinionsbildare att ignorera oss i fortsättningen.

Den förstelnade politiken behöver skakas om för att börja fungera igen. Och nej, det räcker inte att rösta på SD in i absurdum och tro att det ska lösa allt. Det behövs mer än så. Det behövs en rejäl förnyelse av hela politiken, med nya personer och partier som kan visa vägen till ett annat sätt att bedriva politik på än de senaste åren. Att partierna ängsligt springer i flock istället för att stå upp för sina verkliga ideal, att de tror politik handlar om att säga fina ord och stoltserar med hur hårt de bojkottar andra demokratiskt valda partier, det duger inte. Sverige behöver folkvalda med integritet, genuina personer som tar sina uppdrag på allvar och hanterar våra gemensamma angelägenheter på ett vuxet sätt.

** Uppdatering 2018-07-20: jag har fått höra att man i Yougov visst får specificera vilket parti man tänkt rösta på om man väljer ”Övrigt”. Med andra ord: Yougov själva vet vad Övrigt består i, men det vill man tydligen inte gå ut med, trots den höga siffran 4,7 %.

Hur rapporterade media om Medborgerlig Samlings utestängning från Pride?

För dem som inte är i kommunikations- medie- eller politiksvängen kan medias arbete men också det i ett politiskt parti, vara något av en svart låda. Så jag bestämde jag mig för att göra ett lite udda blogginlägg från bakom kulisserna. Ett inlägg som går igenom medierapporteringen om att Medborgerlig Samling (MED) utestängts från Stockholm Pride med hänvisning till ”fel värdegrund”. Här kan ni se hur det kan gå till i mötet med media och vad olika aktörer väljer att rapportera om och hur.

Onsdagen den 11 juli – dag 1

Onsdagen den 11 juli skickade Medborgerlig Samling ut ett pressmeddelande med informationen att styrelsen för Stockholm Pride hade beslutat att avslå partiets ansökan att delta som utställare i Pride Park. Pressmeddelandet gick ut brett till riksmedia och till journalister genom vårt pressverktyg Pressmachine. Vi lade även informationen på vår hemsida och delade infon på sociala medier. Där stod bland annat följande:

Medborgerlig Samling (MED) lämnade den 12 maj in en ansökan om att få delta som utställare på Stockholm Prides/Europrides festivalområde, Pride Park, den 1-4 augusti på Östermalms IP. Ansökningar behandlas normalt inom loppet av några dagar. Eftersom återkopplingen uteblev skickades flera frågor och påminnelser. Till slut kom beskedet att MED utestängs från deltagande i festivalen, med hänvisning till Stockholm Prides ”värdegrund”.

Nyheten väckte stor uppmärksamhet på sociala medier och många menade att det här bekräftade det som de redan misstänkte, att Pride – som så mycket annat – har tagits över av vänstern och att borgerliga åsikter och personer, inte är välkomna utan skuffas ut. Notera här att Allianspartierna får delta, däremot inte SD.

Så kallade ”alternativa medier” reagerade snabbt. Nyheter Idag rapporterade, ”Medborgerlig Samling inte välkomna på Stockholm Pride: lever inte upp till värdegrunden” och hade rotat fram Prides värdegrundsdokument. Samtiden skrev en artikel utifrån pressmeddelandet ”Stockholm Pride stänger ute Medborgerlig Samling ”lever inte upp till värdegrunden””. Samhällsnytt (före detta Avpixlat) hade ringt upp partiledare Ilan Sadé och rapporterade ”MED utestängs från Stockholms Pride – kommer att anordna ett alternativt evenemang”. Nyheter Idag gick sedan vidare och sökte svar från Stockholms Stad om deras stöd och finansiering till Pride, men den artikeln lades bakom betalvägg ”Efter kritiken mot Prides bojkott: nu svarar Stockholms stad om miljonbidragen”.

Erik Rantzow, aktiv i MED, skrev av sig personligt på sin Facebook-sida och Katerina lade texten på sin sida Katerina Magasin, ”Stockholm Pride delar in oss i bra och dåliga bögar”. Katerina Janouch skrev också själv ett inlägg, ”Pride har blivit ett vänsterpolitiskt jippo där relationer underordnas aktivismen”:

Jag själv blir extremt illa berörd av den exkludering som Medborgerlig Samling nu utsätts för av Pride. Jag har i alla år arbetat för att stärka HBTQ-personers fri- och rättigheter och under min tid som sexrådgivare på Vecko-Revyn tilldelades vår redaktion till och med pris på dåvarande Pride eftersom vi alltid inkluderade och tilltalade homo-, bi- och transpersoner i våra texter och reportage, något jag därefter alltid fortsatt med.

Alexander Bard, som numera är medlem i MED, blev rejält upprörd över Prides beslut och uttryckte sig i ett antal inlägg på både Facebook och Twitter:

Jag verkligen hatar och föraktar Stockholm Pride idag. För fem år sedan höll underbara Birgitta Stenberg och jag ett klassiskt öppningstal på Stockholm Pride till dundrande applådåskor. Men saliga Birgitta skulle verkligen gråta av förtvivlan idag om hon fick se vilken totalitär och intersektionalistisk mardröm som Prideorganisationen har förvandlats till under dessa fem år. Och inte fan bryr den sig ett dugg om lidande HBT-människor i världen. Däremot bryr sig Stockholm Pride om att till varje pris stoppa Sveriges första manliga öppet homosexuelle partiledare från att deltaga. Det som händer är helt sjukt. Regnbågsflaggan är kidnappad av galningar. Fuck Stockholm Pride!

Dagens Samhälle erbjöd oss att skriva på deras debattsida. Det gjorde också Ilan: ”Varför portas Medborgerlig Samling från Pride?”. Eftersom vi planerat att dela flygblad centralt vid Sergels torg i Stockholm på onsdag eftermiddag, så passade vi på att där också spela in en intervju med mig där jag kommenterade Stockholms Prides beslut. Det sändes live på Facebook men intervjun ligger nu också på Youtube. En enkel film, filmad med mobiltelefon. Vi får jobba med det vi har.

På eftermiddagen kände sig Stockholm Pride nödgade gå ut med ett förtydligande med vad man egentligen menade med att MED hade ”fel värdegrund”. Man letade i gömmorna och det man lyckades få fram var ett par citat från flera år gamla problematiserande texter av Ilan Sadé, samt en satirisk tweet på 280 tecken från MEDs egen virvelvind Erik Rantzow.

Under dagen hörde SVT Opinion av sig till Alexander Bard och undrade om han ville skriva en debattext om detta. Alexander hann inte utan skickade vidare förfrågan till partiet. Internt håller vi hela tiden kontakt med varandra i vad som händer medialt och vad som är på gång. Det gör vi på många olika diskussionsforum på nätet, både sådana som tillhör partiet och informella som ”ägs” av enskilda. I alla fall: SVT-följetongen fortsatte dagen efter. Se nedan.

Torsdagen den 12 juli – dag 2

På förmiddagen publicerades en debattext av Erik Rantzow på Nyheter24 med rubriken ”Stryp all finansiering till Stockholm Pride”, som vi hade blivit erbjudna att skriva där. Nyheter24 bestämde förstås inte innehållet i texten. Det gjorde skribenten.

Nu publicerade Dagens Opinion en notis ”Stockholm Pride nobbar Medborgerlig Samling” där de ändå kände att det var viktigt att, enligt vänsterkutymen, slänga in den sedvanliga associationen mellan vår partiledare och Nyheter Idag.

Och nu, dag 2, rapporterade faktiskt public service, SVT. Den första artikeln var denna: ”Medborgerlig Samling får inte delta i Stockholm Pride”. Först utgick artikeln från vårt pressmeddelande, men artikeln kompletterades under dagen med följande, som kommit i mail från kommunikationschefen hos Pride. Nu äntligen hade man något mer substantiellt (?) att komma med gentemot MED:

– Många av deras företrädare och sympatisörer verkar inte sympatisera med varken pride-rörelsen eller hbtq-rörelsen i stort, både utifrån vad som skrivits tidigare och framförallt utifrån vad som skrivits på sociala medier det senaste dygnet.

Och fortsätter.

– Utifrån detta är det också märkligt att ett parti vill vara del av en festival de inte gillar eller värderingar de inte delar. ”äckliga hycklare”, ”vidriga homofober”, ”jävla svin” samt ”Prideflaggan brinner och det var ni som tände eld på den” är några av de påhopp som funktionärer för Stockholm Pride fått via sociala medier från företrädare och sympatisörer från Medborgerlig Samling. Det är oacceptabelt, skriver Alf Kjeller, kommunikationschefen för Stockholm Pride i ett mail till SVT Nyheter.

Med andra ord: Folk blev upprörda för att MED inte fick vara med – alltså är det ett tecken på att de inte borde vara MED. Ridå. Vilka ”företrädare” för MED de talar om här får man inte veta heller. Den enda jag kan gissa eller sett något sånt här ifrån, är från Alexander Bard. Fast han är alltså vanlig medlem. SVT vet tydligen inte att för ett politiskt parti så talar dess förtroendevalda – inte gemene medlem. Men det är tydligen för mycket begärt att SVT ska rapportera korrekt om sådant.

Vad hände med debattartikeln hos SVT Opinion då? Jo, jag tog på mig att skriva en text till SVT. En redaktör ringde till mig på torsdagsförmiddagen och ville ha texten inom två timmar. Okej sade jag och levererade texten. Vi bollade sedan om en mening som redaktören inte förstod. Så plötsligt vid två-taget så kommer ett mail:

Jag ser nu att inlägget blir väldigt likt Ilan Sadés kommentar som publicerades på SVT Stockholm för bara 10 minuter sedan och måste därför tacka nej till publicering, trots att vi talade om att publicera innan. Det fungerar inte i vårt nyhetspaket. Jag får be om ursäkt för det här.

Det blev således ingen debattartikel där, på grund av att en annan del av SVT hade valt att rapportera om frågan, och trots att de själva har efterfrågat en text från oss. Artikeln de hänvisar till har inte alls samma innehåll som den problematiserande text om identitetspolitik och frihet som jag hade skickat in. Så varför nekade SVT vår text? Hade de räknat antalet ord som är relaterat till MED och uppnått max-mängd? Vad är det ”nyhetspaket” de pratade om hela tiden, som om vi visste vad det var? Hade kritiken mot Pride blivit för stor nu? Var det för kontroversiella åsikter i min text?

Jag har ingen aning om hur de jobbar på SVT, men jag blev faktiskt riktigt arg för det här. Vi är inte avlönade skribenter och politiker som har oändligt med tid, utan vi är tvärtom ideellt arbetande personer allihop. Och det här var en debattartikel och ingen nyhetsartikel.

På torsdagseftermiddagen publicerade vi en variant av min text som SVT nekat på vår egen opinionssajt MED-bloggen, ”Pride eller inte, vi tar strid för frihet och mot identitetspolitiken”. Där blev den ordentligt läst och delad i alla fall, utan SVT:s hjälp.

Under dagen fick vi veta av Alexander Bard att han hade blivit kontaktad av P1. De försökte få till en debatt mellan Alexander själv eller partiledare Ilan Sadé och någon från Stockholm Pride. De försökte i två dagar att hitta någon motdebattör från Pride, men ingen vill ställa upp. Så det blev ingen debatt.

I sociala medier rullade diskussionen och kommentarerna vidare. En del störde sig – som vanligt – på att något som på något vis var relaterat till MED diskuterades alls. Vissa andra tog chansen att än en gång uttala sig om vilket vidrigt parti vi är, bara så där rent allmänt. Det var som vanligt, med andra ord. Och Stockholm Pride fick inte oväntat stöd från EuroPride på Twitter i sitt agerande att porta ett för dem oönskat politiskt parti. Det skrevs också ett antal blogginlägg av olika personer i den här frågan. Tex skrev Magnus Kolsjö (tidigare tillförordnad ordförande för RFSL som hoppade av pga mobbing), ett balanserat inlägg om det på sin blogg: ”Stockholm Pride borde ha samtalat med Medborgerlig Samling”.

Christian Valtersson, tidigare ordförande för Stockholm Pride och nu kommunikationschef för MP Stockholms stad, skrev i ett inlägg på sin Facebook-sida, där det sedan blev en del diskussion:

Det obskyra högerpartiet ”Medborgerlig samling” har en partiledare som gjort transfoba uttalanden, bland annat om att T och Q inte har med hbtq att göra och att trans skulle vara en ”livsstil” och inte handla om könstillhörighet.

Enligt Valtersson har Ilan Sadé alltså gjort ”transfobiska uttalanden”. Ilan uppmanades av Valtersson att ”pudla” vilket Ilan själv vägrade – det går ju inte att pudla från andras vantolkningar av det man skriver. Tidningen QX som bevakar regnbågssamhället, skrev också med liknande tema ”Stockholm Pride beslut att neka Medborgerlig Samling från Europride väcker applåder och ilska”.

På kvällskvisten publicerade också Skånska Dagbladet en ledartext med rubriken ”Pride portar den enda homosexuella partiledaren”.  Ja, det är helt enkelt ganska så makalöst, hur det kan ske. Eller som Marcus Westermark skrev på Twitter:

MW om Pride

Fredagen den 13 juli – dag 3

På dag 3 publicerade självaste Dagens Nyheter en nyhetsartikel, ”Medborgerlig Samling portas från Pridefestivalen”, bakom betalvägg på nätet och i papperstidningen i Stockholmsdelen, där de lyckats få någon från Pride att uttala sig. I början är det en saklig artikel, men sedan väljer man att slänga in en hänvisning till den extrema rasteoretikern Hübinette, som alltså tycker att vi behöver prata mycket mer om raser och döma människor utifrån det:

MED har beskrivs av forskaren Tobias Hübinette som högerradikalt.

Uppenbarligen var DN tvungna att gräva rejält djupt, så djupt som till Hübinette, för att lyckas hitta något kontroversiellt för att fortsätta svartmåla oss. Men för all del: det stämmer att vi är ett högerparti, i bemärkelsen att vi vill flytta tillbaks makt från politikerna till medborgarna; rätt ”radikalt” i det socialism-marinerade Sverige. Vi har en liberal syn på människor, inte kollektivistisk. Vi vill banta staten, ha lägre skatter och vill att staten ska fokusera på kärnuppgifterna och hantera dem på ett riktigt bra sätt. Tror dock inte det var DN:s intention att säga att vi tycker så. Man kan vara tämligen säker på att DN med sin hänvisning till ”höger” ville associera oss till rasism och främlingsfientlighet. Så ironiskt, att de försöker göra detta genom att hänvisa till en av de största, verkliga ”rasister” jag känner till.

Dagens Samhälle publicerade också en krönika av Anosh Ghasri med rubriken ”Syna den makt som utesluter oliktänkande”. Den skulle jag gärna citera något från här, men det är så mycket bra i den att det är svårt att välja ut något. Läs den hellre i sin helhet. Den känns skönt att det finns någon som förstår vad vi i MED pratar om när vi lyfter yttrandefrihet, möten och samtal mellan människor som inte bara viktigt, utan avgörande, för samhället och dess utveckling.

Anosh Ghasri krönika

Här på slutet är det värt att notera vilka som inte har skrivit något på det här ämnet. Expressen, Aftonbladet och SvD har inte publicerat något. Inte heller Nyhetsbyrån TT har skrivit. Inte en liten rad, trots ståhejet. Beror det på att det är semestertider…? Jag hörde någon spekulera kring att Stockholms Pride nog valde att vänta med att meddela sitt beslut tills Almedalen var över och alla journalisterna hade gått på semester. Sant eller falskt? Det vet vi förstås inte.

Hur allt detta ska tolkas och vad i detta som kan vara värt att diskutera vidare om när det gäller media, debattklimatet, Pride o.s.v., får ni tycka till om. Ni är ju vuxna tänkande individer, eller hur?