politik

Enligt kyrkan är jag dålig

Jag har hört och sett det förut, men jag var ändå tvungen att gråta en stund den här gången. Min kyrka, Svenska kyrkan, säger att jag står för något ”inhumant”. Det smärtar mig.

I juluppropet talar en mängd kyrkor till regeringen – denna gång vilken asylpolitik den ska föra – men jag tar självklart åt mig ändå. Jag är också politiskt aktiv och har politiska åsikter.

Min kyrka blir allt mer politiserad, och det gör ont. Jag vill kunna vara med i min kyrka, utan att känna att mitt politiska engagemang i dess ögon gör mig till en dålig människa. Min religion och gemenskapen inom en kyrka är inte samma sak som politik. Det är två olika saker som måste hållas isär anser jag som värnar en sekulär stat.

Politiken handlar om hanteringen av våra gemensamma resurser. Det handlar om den helhet som utgörs av våra gemensamt beslutade system, lagar och regler, som fantastiskt nog har gjort att vi lyckats nå sådant som religionsfrihet, yttrandefrihet, säkerhet, jämställdhet och sådant som ett fungerande rättsväsende, tillgång till utbildning och sjukvård med mera.

Allt detta har inte kommit till oss över en natt eller utav en slump. Det kommer sig av vilja och en strävan under lång tid. Det har inneburit förhandlingar, prioriteringar, gränsdragningar, tuffa beslut. Människor har bidragit med tillit, tid, avstått resurser och har gett andra frihet, för att de vet att de också får del av detta.

Jag tror på att försöka bevara och vidareutveckla det positiva vi lyckats uppnå det senaste århundradet. Mitt politiska engagemang handlar om att genom samhällsdebatten och det demokratiska systemet, bidra till en bättre, tryggare värld, med start här i Sverige eftersom det är den enhet vi har direkt rådighet över.

Genom att ta väl hand om de samhällsstrukturer och det välstånd vi har, har vi möjlighet att fortsätta att dela vårt välstånd med andra och hjälpa; både med ekonomiska resurser, men också genom att bidra till att skapa fler platser i världen där människor kan vara säkra och fria.

För att få hållbarhet i systemen krävs att vi ser hur varje del hänger ihop med helheten, tänker efter och agerar på rätt saker i rätt tid för. Medkänsla eller att vilja väl räcker inte som verktyg för att bedriva politik. Politik handlar om att hitta det minst dåliga i varje situation sett utifrån ett helhetsperspektiv. För att åstadkomma det behövs förutom ett gäng grundläggande värderingar även kunskap, eftertanke, logik, avvägningar och prioriteringar.

Vårt samhälle är fantastiskt i att vi kan – utanför politiken – engagera oss i det vi vill. Göra vad vi vill med vår tid, med det vi har. Det är hit vår strävan lett oss. Men det är inte tillräckligt för kyrkan, som säger åt regeringen vad den ska göra. Välvilja för stunden i enskilda politiska frågor är motsatsen till långsiktigt förvaltande av ett stort system med chans till idog, ständig förbättring.

Sverige har inte blivit så rikt och välmående för att en kyrka eller trosinriktning har fått sätta agendan, utan snarare för att kyrkan/kyrkorna har tagit ett steg tillbaks för att tydliggöra skillnaderna där emellan. Kyrkan har sin roll och politiken har sin. Ska vi tolka utvecklingen som att kyrkan vill ta steg tillbaks? Har kyrkan planer på att framöver uttala sig om skattepolitik och annat?

Det är ingen omöjlighet för kyrkan anser jag, att arbeta för en bättre värld, humanism och medkänsla, på andra sätt än de som den har valt på sistone.

Jag är ledsen över att min kyrka inte förstår eller uppskattar det jag försöker göra och använda min drivkraft och tid till. Tröst finner jag ändå hos min Gud som ser vad jag gör och varför. Min Gud kommer jag att ha kvar även om jag bestämmer mig för att till slut lämna kyrkan fastän jag egentligen inte vill eftersom det är mitt ”hemma”.

Det är kanske utgången i nästa kyrkoval som får avgöra om jag stannar i Svenska kyrkan eller inte. Då kommer jag att vara mer påläst och förberedd än nånsin förr inför ett kyrkoval.

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” (Luk. 23:34)

Gropar i vägen för Borgerlig Framtid

Det har varit minst sagt turbulent i partiet som jag är aktiv i, Borgerlig Framtid, de senaste veckorna. Nu känns det som att dimman börjat lätta en aning och det är dags att summera det som hänt.

När vi i partistyrelsen tog ett beslut den 15 augusti var det svårt att tänka sig att allt det som hänt skulle kunna ske. Men, man lär sig att aldrig bortse från att det oväntade kan komma att hända, hur osannolikt det än är.

Senaste händelserna i partiet

I mars i år valdes partiets nuvarande styrelse. Arbetet i styrelsen har inte fungerat så väl som behövts sett till de offensiva mål partiet har. Därför valde styrelsen att ödmjukt erkänna sina brister och beslutade att lämna till medlemmarna att välja en ny styrelse. På detta sätt kunde alla i styrelsen söka nytt mandat från medlemmarna genom att kandidera igen, om de nu ville. Lika för alla. Hederligt och rättvist tyckte vi åtta som röstade igenom beslutet. Den enda som motsatte sig detta var den dåvarande ordföranden Anders Königsson.

Efter beslutet var taget började han med hänvisning till stadgarna ifrågasätta detta förfarande att låta stämman välja en ny styrelse (han som ordförande skulle sitta på ett år ansåg han). Han förhalade arbetet, genom att t.ex. inte svara på mail. Han försökte förhindra styrelsen att ha möten, att prata om vad styrelsen ville på mötena. Det var helt omöjligt att arbeta under de här premisserna. Därför uteslöts han ur styrelsen den 5 september.

Detta mynnade till slut ut i att Königsson den 22 sept tog allt han kunde med sig – och det var ganska mycket eftersom han inte velat lämna över kontroll över system och kommunikationskanaler till partiet utan behållit dem personligen. Han var med från start i partiet, arbetade mest med partiet förra året och stod därför som kontaktperson eller administratör för många av partiets olika system och kanaler.

I ett slag förlorade partiet Facebook-sidan, Twitterkontot, sin hemsida på nätet och allas e-postkonton och adresser. Han gav sig även på partiets bankkonto. På något vis lyckas han stänga ute de andra två personerna i partiet som skulle ha tillgång till bankkontot. Vi hade förväntat oss en hel del, men inte detta, eftersom med ett sådant agerande skulle han riskera lagliga repressalier. Men vi hade fel och han är nu polisanmäld.

Königsson hävdar att anledningen till hans agerande är att partiet har tagit fel väg senaste halvåret. Citat: ”Vi som har varit med i Borgerlig Framtid länge ser med förfäran på vilken riktning partiet har tagit under det senaste halvåret”. Notera, detta är alltså under hans egen ledning. Och trots att han nu säger att partiet gått fel väg, så vägrar han acceptera ett nyval till styrelsen. Märkligt är bara förnamnet.

Han säger vidare att ”partiets ursprungstanke” har gått förlorad. Vad det nu innebär har vad jag vet ingen som frågat honom hittills fått svar på. Det vi andra personer i styrelsen har arbetat med är att nå partiets mål, att komma in i riksdagen i valet 2018. För det krävs fler partimedlemmar, fler distrikt i landet, kända och förtroendeingivande representanter, en bra och rationell helhetspolitik, finansiering, att allmänheten har en positiv bild av oss och så vidare.

I ett utskick den 26 september meddelade Königsson att han tillsammans med ett antal personer i BF:s Uppsala-distrikt, valt att bilda ett nytt parti som heter Borgerlig Framtid (med ett annat organisationsnummer) och han uppmanade partiets medlemmar att gå med i detta nya, ”riktiga” BF.

Allt detta för att partistyrelsen tog ett beslut om att det behövs en ombildning av styrelsen och ämnade se till detta verkställs.

Partiet ömsar skinn

Det positiva i denna soppa är att det som hänt visar att vi i styrelsen tog helt rätt beslut den 15 augusti. Det var bättre att den explosivitet som tydligen låg inbäddad i den här situationen kom fram och briserade redan nu. Att ha en ordförande som vägrar acceptera att partiet växer och styrs som en riktig ideell organisation med stadgar och interndemokrati, är självklart inte hållbart i längden. Nu har vi en chans att komma ur startgroparna ordentligt.

Vi har tappat några medlemmar på grund av det här, men inte många. Och vi har tappat tid och därmed fart genom att behöva krishantera istället för att göra annat viktigt arbete. Å andra sidan har vi blivit ännu mer sammansvetsade i partiet och fast beslutna att kämpa vidare. Vi tänker inte ge upp det vi lyckats skapa bara på grund av en envis person som inte klarade att ställa om i det höga förändringstempot.

Efter att vi blivit av med våra e-postadresser har vi nu skapat nya som istället har .eu som ändelse. Vi har återskapat en officiell hemsida för att kunna kommunicera utåt vad som händer i partiet. Vi har skapat nya kommunikationskanaler på sociala medier. Det är naturligtvis surt att behöva börja om från start när vi hade kommit så långt redan med de gamla. Men, det tjänar inget till att gråta över spilld mjölk. Det är bara att köra vidare. Vi har ingen tid att förlora. Vi måste kunna visa vad vi gör, kommunicera med medlemmar och andra intresserade.

Utsikterna att lyckas få Königsson att ändra sig och ge tillbaks det som är partiets är små, för att inte säga obefintliga. Och att vänta på långsamma byråkratiska processer för att få tillbaks det kommer att ta tid. Samtidigt är det ohållbart att verka på en politisk arena där det finns två partier som kallar sig Borgerlig Framtid. Om vi skriver debattartiklar och skriver under med BF hamnar intresserade som söker på partinamnet på nätet på Königssons hemsida.

På grund av ovanstående kommer vi redan på extrastämman i Lund nästa helg 15-16 oktober, ta upp frågan om namnbyte. Partiet behöver ett nytt namn som vi kan äga helt och fullt och som vi kan fylla med innehåll och skapa förtroende för de närmsta åren. Det har redan varit på tal med namnbyte tidigare, så det är inget nytt. Det nya är det nu skriande behovet.

Jag gläds verkligen över att extrastämma som vi beslutat om och jobbat för ska bli av, till slut kommer att genomföras, trots diverse gropar vi hamnat i på vägen. Det ska bli otroligt roligt att träffa alla, prata politik, festa! Förutom frågan om nytt partinamn så blir det som sagt beslut om ny styrelse. Vi kommer också att besluta om nya stadgar och förtydliga partiets inställning till Nato. Förutom det kommer Tino Sanandaji att hålla ett gästanförande.

Det är tufft att starta och bygga upp ett nytt politiskt parti. Ingen hade heller förväntat sig att det skulle vara enkelt. Framtiden ser nu i alla fall betydligt ljusare ut för vårt parti X, vad det nu kommer att heta. Ni läsare och vi i partiet får ge oss till tåls ett litet tag till för att få veta.

Vänsterns uppvaknande är viktigt

Idag 16 juni, delas för första gången Finn Bengtsson-priset ut av 16 juni-stiftelsen. Priset ska gå till ”en välförtjänt politiker på nationell, regional eller lokal nivå som visat civilkurage, stått upp för sin övertygelse, försvarat sin och sina väljares idéer trots påtryckningar och motstånd.”

Jag var själv nominerad till priset, vilket förstås var hedrande. Sara Skyttedal, ordförande för kristdemokraternas ungdomsförbund KDU, var den som slutligen fick priset. Hon hade definitivt förtjänat det för att ha stått i frontlinjen för kampen som ledde fram till att Decemberöverenskommelsen bröts upp. Men, jag hade också gärna sett en annan person som vinnare, och som också var nominerad till priset, Amineh Kakabaveh (V).

Kakabaveh har fått ta mycket stryk, särskilt från sina egna, för sitt envisa påverkansarbete i frågor som många inte ens vågar uttala någon sorts åsikt i. Hon har blivit lite av en symbol för det som jag ser som en av de viktigaste politiska skeendena det senaste året: att delar av vänstern har börjat resa sig ur den förlamande kulturrelativismen.

Kritik mot destruktiva kulturella fenomen, som t.ex. hedersvåld, har länge tryckts undan med hänvisning till att det skulle vara rasism. Det görs fortfarande. Men en förändring har tack och lov börjat kunna skönjas. Och det viktigaste i den utvecklingen är just vänsterns uppvaknande.

Det har nämligen gjort det tydligt att dessa frågor faktiskt inte handlar om höger och vänster. Att kunna röra sig fritt,  få träffa vem man vill, klä sig hur man vill m.m. utan att riskera drabbas av hot eller våld från närstående eller okända som anser beteendet vara ovärdigt eller opassande, det är grundläggande fri- och rättigheter. Att vi alla, över hela det politiska spektrumet, kan sluta upp bakom dessa fri- och rättigheter betyder oerhört mycket för att vi ska kunna arbeta tillsammans för att behålla dem  i Sverige – och få tillbaks dem på de ställen där de tyvärr redan har gått förlorade.

Politikerna besöker från annan planet

Vi har inte verklig demokrati bara för att vi går till valurnorna vart fjärde år. För att kunna granska, bedöma och värdera vad våra folkvalda gör, krävs ett visst mått av öppenhet och ärlighet från partierna och de folkvalda.

Nyligen fick Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna, plötsligt lämna sin plats i arbetsmarknadsutskottet samt sin roll som integrationspolitisk talesperson. Enligt Bali var det han råkade ut för en konsekvens av att han röstade mot partilinjen i frågan om det som sker mot minoriteter i mellanöstern ska kallas ett folkmord eller inte. Är det verkligen sant? Varför förklarar inte Moderaternas ledningen själva hur det ligger till?

Att partier ändrar om på sina poster är inget konstigt. Problemet är om detta inte sker på ett transparent och öppet sätt. När förflyttningen skedde började det direkt spekuleras på sociala medier om hur maktspelet bakom detta ser ut. Diverse experter och tyckare försökte analysera vad som hänt och varför. Så ska det inte behöva vara.

I Ekots lördagsintervju i helgen intervjuades Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Efter detta lade partiet stor kraft på att kommunicera ut hennes uttalande: ”Min utgångspunkt är att Moderaterna kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister efter valet”. Det lät intressant. Tydligen är det också viktigt enligt Moderaterna själva. Men vad betyder det? Om det blev samma situation igen som efter valet 2014 skulle de alltså ta andra beslut än då. Vilka då? Det får vi inte veta. Resonemangen som kunde få oss att förstå uteblir.

Det är som om de politiska partierna sitter på en egen planet och ibland kommer på besök till planeten jorden för att förmedla sina beslut av oändlig visdom. Folket ska då bara buga, tacka och vinka farväl igen. Och så står vi där med beslutet och funderar på vad det betyder.

Det var stundtals plågsamt att lyssna till intervjun Anna Kinberg Batra. Hon var hal som en ål. Om man inte är redo att säga vad man faktiskt tycker och menar, vad är ett samtal värt?

Krumbukterna för att slippa vara tydliga och ärliga börjar bli allt mer besvärande.  Det gäller inte bara Moderaterna, vilka var involverade i exemplen här, utan i hög grad även andra partier.

Man kan hävda att det är interna partiangelägenheter vem partierna har på vilken post, eller hur partierna planerar att agera. Jag anser inte att det är det. Vi, folket, lämnar vår bestämmanderätt i deras händer. Vi förtjänar att få veta hur denna makt förvaltas.

Demokratin, folkstyret, är inte säkrat bara för att vi har val vart fjärde år och en offentlighetsprincip för riksdagen, myndigheterna och så vidare. Offentlighetsprincipen gäller inte för de politiska partierna. För att kunna bedöma om det våra folkvalda gör är rätt eller fel måste det finnas tillräckligt stor transparens inom partierna, men även utåt gentemot de väljare som gett partierna deras mandat.

En mycket liten del av befolkningen är medlem i ett politiskt parti. Ändå har partierna nästan all makt att utse ledamöter. Det är de som avgör vilka som ens kan komma ifråga för att få förtroendeposter efter ett val. Här bör också påpekas att inte ens medlemmarna i partierna är garanterade att få information om vad som försiggår inom den högsta ledningen i partiet. Besluten tas ofta av en liten sluten klick i toppen av partiet.

Det behövs en förändring inom politiken till en kultur där ärlighet och öppenhet gentemot folket är en självklar del.