Strävan efter (jäm)likhet har skadat Sverige

Du-reformen i slutet på 60-talet var en ändring som låg i tiden. Att säga DU istället för att använda andra och olika titlar var en till synes rättvis och harmlös förändring, men när den jämlikhetssträvan, eller snarare likhetssträvan, som ligger bakom har spridit sig till allt fler områden, har det fått stora och allvarliga konsekvenser. Den riskerar nu att rasera hela grunden på vilken vårt moderna samhälle står.

Kunskapen som hot istället för räddning

”Kunskap är makt” sägs det och det ligger mycket i det. De individer som förstår och kan saker får genom detta fördelar som andra inte har. Baserat på strävan att ställa alla människor på samma nivå med samma makt och möjligheter, så har kunskapen behövt devalveras.

För att komma bort från kunskapens makt, har arenor där kunskapen står i centrum behövt omstöpas till att fokusera på annat. De som besitter kunskap eller erfarenhet har behövt plockas ner från denna sorts auktoritet. För att göra det har osynliga maktordningar konstruerats, som kan användas som verktyg. Tyngden i det någon säger avgörs av en mer eller mindre omfattande maktordningsanalys, som är subjektiv och kan ändras enligt godtycke och behov.

Den mest lämpade och kunnige ska inte längre inneha en roll eller utföra en uppgift, utan det ska avgöras utifrån ”rättvisa” baserad på en analys av attribut och grupptillhörighet. Istället för att diskutera sakfrågor vänds nu uppmärksamheten mot vem som startat en diskussion, vem som deltar i den och med vilken intention. Har den rätt att uttala sig? Ska man lyssna på det den säger överhuvudtaget? Det avgörs av kön, hudfärg, bakgrund, religion, sammanhang o.s.v. Principen om så kallad meritokrati (att den mest lämpade eller kunnige ska utföra ett jobb eller uppdrag) har ersatts med principer om representation som ska åstadkommas genom kvotering.

Vad ska då de inkvoterade med mindre erfarenhet och kunskap bidra med istället? Jo, åsikter. När Jordan B Peterson hos Skavlan i TV berättade vad vetenskapen kommit fram till som handlar om kön, kläckte Centerns partiledare Annie Lööf ur sig: ”ja, men jag tycker annorlunda”. Detta är ett uttryck för en oförmåga att skilja på kunskap och åsikter, något som blir allt vanligare. I vår tid kan man ”tycka ner” fakta. Att ifrågasätta detta paradigm tolkas som att man ser ner på andra människor.

Det här kommer till uttryck i att kunniga personer, eller de som sysslar med vetenskap, forskning och fakta, pekas ut som hemska och onda personer. Jordan B Peterson är ett bra exempel. Han ses som ”kontroversiell” och ibland ett rent samhällshot, trots att han bara är en enda människa, som det går att prata med och lugnt resonerar med hänvisningar till forskning och fakta. En i Sverige som råkat ut för detta är Tino Sanandaji.

Analys och resonemang kräver tankar. Tankar kräver logisk förmåga, vilket underlättas av erfarenhet och kunskap. Känslor har däremot alla oavsett ålder, intelligens och förmåga. Vill man få fler att delta överallt oavsett sammanhang, är det lämpligt att flytta fokus från tankar till känslor, vilket också har skett. Vem som helst kan idag kallas för ”expert”, för vi är ju alla känslomässigt på samma nivå och vad vi tycker ska spela lika stor roll.

Känslor är personliga och i dem finns inget rätt och fel. Känner man sig utsatt eller diskriminerad finns ingen som kan motbevisa en, eftersom känslorna tillmäts så stor betydelse. Den som känner sig förorättad har rätten på sin sida bara genom att anklaga någon. Yttrandefriheten, som tidigare innebar en rätt att yttra sig även om andra inte höll med, har transformerats till att innebära en rätt att uttrycka sig så länge ingen annan tar illa vid sig av vad man säger.

Den som anses stå på en högre nivå sägs ha ett ”privilegium” och blir därmed skyldig till det som händer den på en lägre nivå, ”offret”. Med det synsättet är det inte konstigt att det vurmas så mycket för verkliga förövare i vårt samhälle. Bråkar en elev i skolan, är det samhällets och alla andras fel. Det har gått så långt att privatpersoner som sätter sig upp mot brottslingar genom att försvara sig eller sin egendom, kan räkna med att bli bötfällda medan de verkliga brottslingarna går straffria. Och lärare som försöker skapa ordning i skolan för att kunna utföra sitt jobb, straffas för det.

Skolan har blivit en utjämnings-anstalt

På ingen arena har denna omstöpning av samhället blivit tydligare än just i skolan. Från att förmedla kunskap som mänskligheten tillskansat sig och att lära elever att tänka själva, har det övergripande målet allt mer blivit att jämna ut olikheter mellan elever. Eftersom det är en biologisk/fysiologisk omöjlighet att alla ska anpassa sig efter de som lär sig mest och fortast, har kraven och förväntningarna på eleverna behövt sänkas för alla. Kunskapsmassan att ta till sig har krympt och mer tid och kraft läggs på att hitta sätt att få det att se ut som om alla lyckas lika bra.

Eftersom alla är lika värda och har lika rätt, så ska eleverna inte bara bestämma vad det är de ska lära sig, de ska också bestämma hur de ska göra det. Elevinflytandet i skolorna ses som allt viktigare. Elever antas inte heller kunna lära sig något om de inte har roligt – att ha roligt kan ju alla barn även om de inte kan lära sig så mycket. Läroplanerna har blivit luddigare och lärarna behövs inte heller på samma vis, inte som lärare i alla fall. De har blivit ”coacher” istället för kunskapsförmedlare. Målet är att förmedla till varje elev att de kan lika mycket som alla andra, oavsett hur verkligheten är. Viktigare är att förmedla ”värdegrunden”, om hur man med diverse krumbukter kan lägga mer av det egna ansvaret någon annanstans genom hänvisning till orättvise-tänk och kränkthet.

Jämlikhet är inte detsamma som lika utfall 

Allt detta sker i en anda av jämlikhet, men att vi människor ser varandra som jämlikar är något helt annat än att alla ska vara lika. Att hjälpa människor som har det svårt är något annat än den likhetssträvan som vi sett i samhället de senaste tiotals åren. Viljan att radera ut alla skillnader har nu gjort att mattan håller på att dras undan för kunskap, vetenskap och samhällets nödvändiga auktoriteter.

Detta har underminerat viktiga mänskliga drivkrafter som byggt samhället så starkt och välmående som det blivit. Om man tar bort betydelsen av en utbildning eller att inneha kunskap , varför ska man då kämpa för att skaffa sig det? Om man tar bort betydelsen av att vara laglydig, varför ska någon då försöka vara det? Om man tar bort det personliga ansvaret, varför ska något ta det?

Vi ackumulerar hela tiden ny kunskap, fakta och erfarenheter, som kan användas för att göra samhället bättre – om vi väljer det. När kunskap och fakta värderas lägre och de som besitter kunskapen till och med pekas ut som onda, kan vi varken skapa nytt eller förvalta det vi redan har byggt upp. Istället för att lägga kraft på och förbättra verksamheters resultat, slösas resurser bort på att räkna människor i olika grupper och peka ut och ”hjälpa upp” offer. Det här driver på konflikter och polarisering som skadar den tillit mellan människor som behövs för att få samhället att fungera.

Utan rättmätiga auktoriteter som upprätthåller bland annat rättssamhället, så som polisen, så är den absoluta grunden i samhället i fara. När vi inte gör kunskapsbaserade utredningar utan istället innehållsfattiga och politiskt färgade sådana som ”känns” bra och rätt, så tas inte välgrundade politiska beslut. Ja konsekvenserna är många. Det jag tagit upp är bara några få utvalda exempel.

Hela samhället håller på att vändas upp-och-ner i och med detta. Det som är viktigt håller på att göras oviktigt och vice versa; det mindre viktiga sätts i centrum.

Den väg Sverige är inne på nu är skadlig och vi måste vända om. Steg ett är att inse att  allt har en påverkan i ett större perspektiv. Vilken kultur är det egentligen som odlas av beslut som tas? Det som kan se bra och rätt ut i en situation kan i större omfattning och på sikt när det tillämpas på andra situationer och områden, få stora allvarliga konsekvenser som kommer att ta lång tid att reparera.

#metoo och det förtvinande personliga ansvaret

Först talar ingen om det – sedan talar alla om det. Flockbeteendet är Sverige i ett nötskal. Jag pratar om #metoo, kampanjen mot sexuella trakasserier.

Debattartiklarna och hashtagsen har avlöst varandra när människor i olika branscher och samhällssektorer har biktat sig om vad de utsatts för.  Att #metoo har dragit fram problem i ljuset är självfallet positivt och sent är bättre än aldrig, men vi är i stort behov av fler och djupare analyser av vad som faktiskt pågår.

Det jag har funderat över är: Finns det inte redan lagar, regler, policys och handlingsplaner som säger att detta inte får förekomma? Jo, massor! Och de allra flesta människor tycker dessutom inte heller att sådant som kommit fram är okej. Ändå händer det, uppenbarligen, att det ses mellan fingrarna med övergrepp eller trakasserier. Och kommer det fram resulterar det alltför sällan i några konsekvenser för den som betett sig illa. Varför?

Människor som fått en uppfostran och har ryggrad och integritet behöver inga nedskrivna policys för att agera mot något de uppfattar som omoraliskt. De gör det som är rätt för att det är just rätt. De skrupelfria knölar som saknar moral kommer inte att programmeras om lätt av fina ord i en policy, hur lång och välskriven den än är. Med andra ord räcker det inte med ord och handlingsplaner för att dessa ska fylla sin funktion. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det är människor, individer, som upprätthåller och tillämpar policys – eller inte.

För att våga protestera emot någons destruktiva agerande krävs integritet och personlig styrka. Ett grundläggande problem i Sverige verkar vara att det saknas integritet och mod för att sätta ner foten och säga: ”det här är fel!”! Särskilt då ingen annan gör det. Bristerna kan således ligga i efterlevandet av de normer som vi ändå är hyfsat ense om.

I Sverige har många en tendens att vilja smita undan jobbiga konfronterande samtal och konflikter, även mer simpla meningsskiljaktigheter. Att det är obekvämt och obehagligt för många att säga ifrån märks på den tendens jag tycker mig se, att man gärna vill förvrida sin egen åsikt till objektiva fakta. På så vis behöver ansvaret för åsikten inte falla tillbaks på en själv. ”Nä men det är inget jag hittat på. Det är så”. Etik och moral går dock inte att bevisa. Det är åsikter som bygger på värderingar. I fallet med sexuella trakasserier handlar det i allra högsta grad om moral, rätt och fel. Visst kan man resonera kring och undersöka vilka konsekvenserna blir av olika moraliska ställningstaganden, men det faller ändå till slut tillbaks på en subjektiv åsikt. Moral kan inte bevisas.

Kanske är rädslan för konfrontation anledningen till att det läggs så mycket tid och kraft på att försöka sätta moralen på pränt i form av policys och värdegrunder. Genom att ta fram regler kan man känna sig nöjd med att ha gjort något, agerat, som dessutom är hyfsat smärtfritt och enkelt. Det finns en förhoppning om att ”systemet” kan sköta tillrättavisandet i vårt ställe så att vi som individer slipper de jobbiga samtalen och att vara den som säger: ”Stopp! Så gör man inte. Det är inte okej!”. Här finns heller inga genvägar. Utan den mänskliga kraften bakom de moraliska tillrättavisningarna så kommer de inte att ha effekt. Fina ord på papper lever inte utav sig själva utan lever genom de människor som tillämpar dem.

Resultatet på samhällsnivå avgörs av summan av invånarnas samlade ageranden. Det personliga modet och ansvarstagandet är det centrala och det som gör skillnad på makronivå. Här kan det konstateras att det inte ser ljust ut för framtiden, eftersom vi steg för steg har monterat ner de mekanismer och samhällsinstitutioner som funnits där det personliga ansvaret har övats.

Här i Sverige har vi de senaste årtiondena sett allt mer av relativism, ”normkritik” och bekämpning av legitima hierarkier. Det finns inget rätt eller fel längre – det finns bara olika sätt. En god intention i vissa fall, men kan också slå väldigt fel om det går för långt. De danska barnpedagogerna Jesper Juul och Helle Jensen anser att de skandinaviska länderna har varit först i världen med att ha frångått en ”traditionell lydnadskultur” vilket betyder att det nu inte ens är självklart att lyda auktoriteter så som föräldrar eller lärare.

Inte minst Socialdemokraterna har varit pådrivande i att plocka allt mer ansvar från individen och flytta det till deras omgivning,  andra människor, till ”samhället” och till staten. Inte undra på att vi får ett samhälle av hjälplösa, eller ska man kanske våga säga: fega, människor.

För att ta ett exempel så skrev jämställdhetsminister Åsa Regnér och regeringen en text på SvD Debatt om #metoo i politiken (”Nu måste ni män kämpa för jämställdhet”). I identitetspolitisk anda försöker de som vanligt styra bort från det personliga ansvaret till att lägga det på grupper istället. Eller ja, en av könsgrupperna: männen. Detta är splittrande och kontraproduktivt. Regnér har dessutom mage att i texten blanda in andelen av könen på riksdagslistorna. Det är helt irrelevant för existensen av övergrepp.

Kollektivism, som att räkna män och kvinnor i olika sammanhang, faller sig väl i media och är lätt att ta till sig för dem som inte tänker längre än näsan räcker. Denna ”strategi” leder dock självfallet inte mot någon lösning. Problemställningen blir om något bara än mer grumlig. Andelen kvinnor eller män i ett sammanhang har noll att göra med om det är en trygg miljö eller inte. Åtminstone i Sverige 2017 med de landvinningar som vi gjort tills idag.

Övergrepp sägs i artikeln handla om jämställdhet, men hur många skulle vara nöjda med en situation som innebär att män och kvinnor har det lika uselt? Få, hoppas jag. Målsättningen bör rimligen vara att skapa ett bra och fritt samhälle där människor – både kvinnor och män – känner sig trygga och blir väl behandlade. Ett samhälle som inte bara har normer som bidrar till en sund och respektfull miljö, utan där individer faktiskt vågar agera utifrån dessa normer.

För att det ska gå att ta ansvar för något, måste man också ha makt att påverka situationen. Att dela ut diffus ”skuld” på vanliga människor för vad andra gör på andra sidan landet fungerar inte. Alla har vi en möjlighet att agera där vi befinner oss och säga ifrån mot sådant som vi anser är fel. Politiker har ett extra stort ansvar då deras makt att påverka sträcker sig längre än gemene mans.

Vi behöver odla ett samhällsklimat (eller kanske snarare återgå till ett?) där dessa färdigheter övas och förmedlas mellan människor; i hemmen, i skolan, på arbetsplatser, på fritiden. I princip handlar det om en kulturförändring.

#metoo får inte stanna vid förfasande och tron att det nu blir ändring för att ljuset riktats mot övergrepp och trakasserier, men vi kan inte heller tro att det finns några snabba universallösningar. För det finns inte.