kön

Ska politikerna könskvotera yrkeskårerna?

Förra året lades förslag fram av regeringen om att ställa krav på könssammansättningen hos styrelserna i privata bolag. Detta förslag fick som tur var inget stöd i riksdagen och gick därmed inte vidare. Men i förslaget skriver regeringen så här:

I promemorian föreslås en ändring av aktiebolagslagen som innebär att minst fyrtio procent av styrelseledamöterna i ett aktiemarknadsbolag ska vara av vardera kön. Avsikten är att lagändringen ska påskynda en positiv förändring av könsfördelningen både i fråga om styrelsen och andra ledande befattningar i näringslivet. Långsiktigt är målsättningen en helt jämn könsfördelning”.

Med andra ord är det bara 50-50 som är godtagbart. Problemet är bara att andelen kvinnor och män i olika branscher, samhällssektorer och yrken idag är mycket ojämn. Var finns rättvisan i att kräva 50 procent kvinnor bland chefer i en bransch där det finns 90 procent män, eller vice versa i kvinnodominerade branscher? Inom landstingen är 72 procent av cheferna kvinnor. Hur ser regeringen på detta?

En naturlig och högintressant följdfråga är om det är ett problem att det i en bransch eller inom en yrkeskår inte är 50-50 kvinnor och män.

Genom att studera samhällsdebatten där röster hörs från intresseorganisationer, journalister och opinionsbildare m.fl. skulle jag säga att svaret på frågan: ja det är ett problem! Allt utanför 40-60 (särskilt där kvinnorna är färre än 40 procent) ses som oroande och illa och de ansvariga ställs mot väggen: ”vad ska ni göra åt den bristande jämställdheten?”

Alla vet förvisso att med könsperspektiv på frågor så ”når man ut” snabbt och lätt i media, vilket gör att alla aktörer gärna brer på ordentligt och lyfter fram just dessa aspekter. Men faktum är att detta grepp, som kanske ursprungligen var ett fiffigt kommunikations-knep, har blivit ett paradigm.

Jämställdhet har blivit liktydigt med 50-50 andel kvinnor och män. I minsta lilla grupp ska individernas kön räknas och målet är att andelarna i alla sammanhang ska vara lika, annars anses det vara dåligt och fel. Om ni hyser tvivel om detta kan ni fundera över hur ofta ni hör motsatsen uttalas, något i stil med: ”för oss spelar det ingen roll om andelen kvinnor och män avviker från 50-50. Vi sätter kompetens och prestation före kön” eller ”vi tycker att fritt val ska råda”.

Regeringen har i sina jämställdhetspolitiska mål att det obetalda hem- och omsorgsarbetet ska fördelas jämt och att kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet. En undran: kan vi i framtiden förvänta oss krav från politiskt håll på att utbildningsplatserna ska könskvoteras? Eller kanske hela yrkeskårer?

Samhällsdebatten kring kön har blivit som ett självspelande piano. Paradigmet att räkna kön tillämpas och sprids helt okritiskt. Det är dags att slå av autopiloten, bromsa in och se vart vi är på väg egentligen.

Den dogmatiska propagandan och det enkelspåriga poserandet kring kön (”vi bryr oss jättemycket om jämställdhet därför klagar vi på andelen kvinnor-män”) måste sluta och analys och argumentation komma in i diskussionen. Regeringen, de andra politiska partierna, lobbyorganisationer, arbetsgivare och så vidare behöver göra sin hemläxa och tala ur skägget: vad är egentligen målet som eftersträvas när det gäller kön och jämställdhet? Vad bygger dessa på för grundsyn?

Om det nu inte är jämställt någonstans borde det väl finnas någon som drabbats av den bristande jämställdheten. Vilka? Genom vilken mekanism? Om det är så att människor idag väljer ”fel” yrken eller utbildning, vilka är dessa? Är det överhuvudtaget rätt att döma individers val (ex yrkesval) som rätt/fel utifrån vad alla andra väljer? Det blir nämligen implikationen av att stirra sig blind på könsstatistiken.

Forskning indikerar att det snarare tenderar att vara så att ju friare människor är (dvs ju bättre faktisk jämställdhet), desto mer könstereotypt väljer de yrken. Det är den s.k. jämställdhetsparadoxen. Hur hänger den ihop med slutsatserna kring ovanstående frågeställningar?

Det här är analyser som måste göras. Krav behöver ställas på att argumentation och åsikter faktiskt hänger ihop. Det är viktigt, för siktar man fel, kommer man att hamna fel.

30 största yrken På tal om kvinnor och män 2016

Källa: På tal om kvinnor och män 2016, SCB.

 

Annonser

#metoo och det förtvinande personliga ansvaret

Först talar ingen om det – sedan talar alla om det. Flockbeteendet är Sverige i ett nötskal. Jag pratar om #metoo, kampanjen mot sexuella trakasserier.

Debattartiklarna och hashtagsen har avlöst varandra när människor i olika branscher och samhällssektorer har biktat sig om vad de utsatts för.  Att #metoo har dragit fram problem i ljuset är självfallet positivt och sent är bättre än aldrig, men vi är i stort behov av fler och djupare analyser av vad som faktiskt pågår.

Det jag har funderat över är: Finns det inte redan lagar, regler, policys och handlingsplaner som säger att detta inte får förekomma? Jo, massor! Och de allra flesta människor tycker dessutom inte heller att sådant som kommit fram är okej. Ändå händer det, uppenbarligen, att det ses mellan fingrarna med övergrepp eller trakasserier. Och kommer det fram resulterar det alltför sällan i några konsekvenser för den som betett sig illa. Varför?

Människor som fått en uppfostran och har ryggrad och integritet behöver inga nedskrivna policys för att agera mot något de uppfattar som omoraliskt. De gör det som är rätt för att det är just rätt. De skrupelfria knölar som saknar moral kommer inte att programmeras om lätt av fina ord i en policy, hur lång och välskriven den än är. Med andra ord räcker det inte med ord och handlingsplaner för att dessa ska fylla sin funktion. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det är människor, individer, som upprätthåller och tillämpar policys – eller inte.

För att våga protestera emot någons destruktiva agerande krävs integritet och personlig styrka. Ett grundläggande problem i Sverige verkar vara att det saknas integritet och mod för att sätta ner foten och säga: ”det här är fel!”! Särskilt då ingen annan gör det. Bristerna kan således ligga i efterlevandet av de normer som vi ändå är hyfsat ense om.

I Sverige har många en tendens att vilja smita undan jobbiga konfronterande samtal och konflikter, även mer simpla meningsskiljaktigheter. Att det är obekvämt och obehagligt för många att säga ifrån märks på den tendens jag tycker mig se, att man gärna vill förvrida sin egen åsikt till objektiva fakta. På så vis behöver ansvaret för åsikten inte falla tillbaks på en själv. ”Nä men det är inget jag hittat på. Det är så”. Etik och moral går dock inte att bevisa. Det är åsikter som bygger på värderingar. I fallet med sexuella trakasserier handlar det i allra högsta grad om moral, rätt och fel. Visst kan man resonera kring och undersöka vilka konsekvenserna blir av olika moraliska ställningstaganden, men det faller ändå till slut tillbaks på en subjektiv åsikt. Moral kan inte bevisas.

Kanske är rädslan för konfrontation anledningen till att det läggs så mycket tid och kraft på att försöka sätta moralen på pränt i form av policys och värdegrunder. Genom att ta fram regler kan man känna sig nöjd med att ha gjort något, agerat, som dessutom är hyfsat smärtfritt och enkelt. Det finns en förhoppning om att ”systemet” kan sköta tillrättavisandet i vårt ställe så att vi som individer slipper de jobbiga samtalen och att vara den som säger: ”Stopp! Så gör man inte. Det är inte okej!”. Här finns heller inga genvägar. Utan den mänskliga kraften bakom de moraliska tillrättavisningarna så kommer de inte att ha effekt. Fina ord på papper lever inte utav sig själva utan lever genom de människor som tillämpar dem.

Resultatet på samhällsnivå avgörs av summan av invånarnas samlade ageranden. Det personliga modet och ansvarstagandet är det centrala och det som gör skillnad på makronivå. Här kan det konstateras att det inte ser ljust ut för framtiden, eftersom vi steg för steg har monterat ner de mekanismer och samhällsinstitutioner som funnits där det personliga ansvaret har övats.

Här i Sverige har vi de senaste årtiondena sett allt mer av relativism, ”normkritik” och bekämpning av legitima hierarkier. Det finns inget rätt eller fel längre – det finns bara olika sätt. En god intention i vissa fall, men kan också slå väldigt fel om det går för långt. De danska barnpedagogerna Jesper Juul och Helle Jensen anser att de skandinaviska länderna har varit först i världen med att ha frångått en ”traditionell lydnadskultur” vilket betyder att det nu inte ens är självklart att lyda auktoriteter så som föräldrar eller lärare.

Inte minst Socialdemokraterna har varit pådrivande i att plocka allt mer ansvar från individen och flytta det till deras omgivning,  andra människor, till ”samhället” och till staten. Inte undra på att vi får ett samhälle av hjälplösa, eller ska man kanske våga säga: fega, människor.

För att ta ett exempel så skrev jämställdhetsminister Åsa Regnér och regeringen en text på SvD Debatt om #metoo i politiken (”Nu måste ni män kämpa för jämställdhet”). I identitetspolitisk anda försöker de som vanligt styra bort från det personliga ansvaret till att lägga det på grupper istället. Eller ja, en av könsgrupperna: männen. Detta är splittrande och kontraproduktivt. Regnér har dessutom mage att i texten blanda in andelen av könen på riksdagslistorna. Det är helt irrelevant för existensen av övergrepp.

Kollektivism, som att räkna män och kvinnor i olika sammanhang, faller sig väl i media och är lätt att ta till sig för dem som inte tänker längre än näsan räcker. Denna ”strategi” leder dock självfallet inte mot någon lösning. Problemställningen blir om något bara än mer grumlig. Andelen kvinnor eller män i ett sammanhang har noll att göra med om det är en trygg miljö eller inte. Åtminstone i Sverige 2017 med de landvinningar som vi gjort tills idag.

Övergrepp sägs i artikeln handla om jämställdhet, men hur många skulle vara nöjda med en situation som innebär att män och kvinnor har det lika uselt? Få, hoppas jag. Målsättningen bör rimligen vara att skapa ett bra och fritt samhälle där människor – både kvinnor och män – känner sig trygga och blir väl behandlade. Ett samhälle som inte bara har normer som bidrar till en sund och respektfull miljö, utan där individer faktiskt vågar agera utifrån dessa normer.

För att det ska gå att ta ansvar för något, måste man också ha makt att påverka situationen. Att dela ut diffus ”skuld” på vanliga människor för vad andra gör på andra sidan landet fungerar inte. Alla har vi en möjlighet att agera där vi befinner oss och säga ifrån mot sådant som vi anser är fel. Politiker har ett extra stort ansvar då deras makt att påverka sträcker sig längre än gemene mans.

Vi behöver odla ett samhällsklimat (eller kanske snarare återgå till ett?) där dessa färdigheter övas och förmedlas mellan människor; i hemmen, i skolan, på arbetsplatser, på fritiden. I princip handlar det om en kulturförändring.

#metoo får inte stanna vid förfasande och tron att det nu blir ändring för att ljuset riktats mot övergrepp och trakasserier, men vi kan inte heller tro att det finns några snabba universallösningar. För det finns inte.