Arabiskans frammarsch i Sverige

Inledning

Det är en åttahundraårig episod i svensk historia som sedan 2015 är avslutad.” Så skrev språkvetare Mikael Parkvall i en text i SvD 2018.

Parkvall syftar på det faktum, som han själv räknat fram, att finskan inte längre är det näst största modersmålet i Sverige. Arabiskan har gått om finskan.

Språkförändringarna är en aspekt av de förändringar som Sverige nu genomgår. I det här inlägget tar jag upp och ger exempel på vad som händer i Sverige, som vi inte ser dagligdags och inte har överblick över: Hur mycket vanligare arabiskan blivit. Specifikt har jag fokuserat på det som myndigheterna gör.

Det här är något som våra styrande politiker inte vill kännas vid. De avstår, med flit, att ta fram statistisk och studera vad som sker i landet, för att det inte ska leda till obekväma diskussioner eller ifrågasättanden. Samma agerande har vi sett på flera områden som rör invandringen de senaste åren. En aktuell fråga är kopplingen mellan brottslighet och invandring, som inte har studerats av BRÅ på 16 år.

En slutsats jag tycker mig kunna dra när jag tittat på detta är att svenska myndigheter lägger mycket skattepengar på information och tjänster på olika språk, men har ingen som helst övergripande koll på behovet. Inte heller finns en politisk viljeinriktning när det gäller vilka språk som ska stödjas i Sverige.

Det duger inte att de politiskt ansvariga stoppar huvudet i sanden gällande språken i landet. Sverige måste börja följa, och diskutera, dessa konsekvenser av invandringen.

Allmänt om språk i Sverige

Huvudspråk i Sverige är svenska. Så sent som 2009 har det fastställts i en språklag. Sverige har fem nationella minoritetsspråk: finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch. Därtill finns runt 200 andra talade språk.

Gemensamt för de nationella minoritetsspråken är att de har talats under så lång tid i Sverige att de anses utgöra en del av det svenska kulturarvet. Teckenspråket har en ställning som liknar de officiella minoritetsspråken, och kan därför i många fall ses som ett sjätte minoritetsspråk.

De tio största språken i Sverige, enligt ISOF

Antal arabisktalande i Sverige

Sedan år 2000 har befolkningsmängden i Sverige ökat med 1,5 miljon, främst pga den stora invandringen. En av fyra i Sverige har nu utländsk bakgrund.

Hur många i Sverige har arabiska som modersmål? Ingen vet, för det finns ingen statistik som förs över det. Inte ens SCB gör det. I artikeln i SvD från 2018 skriver Mikael Parkvall, som själv undersökt och försökt uppskatta hur många det är genom att använda indirekta källor. Han skriver:

Antalet arabisktalande har fördubblats på tio år, och är nu sannolikt över 200 000. Enligt mina beräkningar torde arabiskan därmed ha blivit Sveriges näst vanligaste modersmål.

Det överraskade mig alltså inte nämnvärt, men det tog ett tag innan jag insåg att det är en historisk milstolpe som passerats. Det är nämligen inte bara så att finska varit Sveriges näst största språk ”ett bra tag”, utan faktiskt så länge som Sverige alls har existerat som nation. Det är med andra ord en åttahundraårig episod i svensk historia som sedan 2015 är avslutad.”

Han uppskattade antalet arabisktalande personer i Sverige till ca 200 000 runt 2018, men det kan vara lågt räknat. Dessutom är det ständigt ökande. På Wikipedia står en hänvisning till ett program i P1 Morgon den 1 juli 2015, att det då skulle vara 400 000 personer med arabiska som modersmål. På andra platser nämns 600 000 arabisktalande, eller till och med 850 000.

Siffror från SCB.

Ovilja att ta reda på statistik om vilka språk som talas i Sverige

I en rapport från 2019 av samme språkvetare Parkvall, kommer han med svidande kritik mot myndigheterna i Sverige rörande just statistiken om språk. Sverige saknar statistik om språken och dess utbredning i landet. Han går så långt till att säga att detta är ett medvetet val:

En majoritet av världens länder har som nämnts offentlig statistik om sina språkförhållanden, i allmänhet baserad på en fråga i folkräkningen. Sverige har en stolt statistisk tradition. Inget annat land, förutom Finland, som ju när det begav sig var en del av det svenska riket, har en så lång historia av befolkningsstatistik. Därför skulle man kunna tro att vårt land var bland de länder som kunde erbjuda sifferuppgifter även om språkliga förhållanden. Så är dock inte fallet. Det offentliga Sverige har heller aldrig visat något intresse av att ta reda på det.

Denna ovilja har varit konstant oavsett vilka som haft den politiska makten, och bygger inte på något förbiseende. Åtskilliga debattörer, vissa minoritetsorganisationer och såväl Europarådet som FN har uppmanat svenska regeringar att kartlägga språksituationen i landet, men förgäves. Bland annat har det frågats hur Sverige ska kunna leva upp till de konventioner om beskyddande av språkliga minoriteter som landet undertecknat om man inte tar reda på vilka språk som alls finns att beskydda.”

Slutsatser: Vilket land ska Sverige vara framöver?

I resten av blogginlägget här finns en mängd exempel på användning av arabiska i Sverige, inte minst från myndigheternas sida. En slutsats man kan dra är att Sverige lägger mycket skattepengar på information och tjänster på olika språk.

Vissa myndigheter har tagit fram massor med info-material på invandrarspråk. Andra kör bara på de nationella minoritetsspråken. Alla gör som de vill och de invånare som har tur kan få lite mer info på just sitt språk från en myndighet, andra har mer otur. Vad hände med jämlikhetstanken?

Det finns varken statistik över hur många som talar vilka språk i Sverige eller styrning angående vilka språk som det ska finnas information på. Att ett land som kallas för ”invandrarland” och ”mångkulturellt” har så dålig koll på hur landet utvecklas, att man inte ens vet vilka språk som talas av hur många, är inte bara pinsamt utan högst illavarslande.

Många frågor behöver diskuteras framöver i Sverige: Hur påverkar denna utveckling, att allt bara ”blir”, integrationen och segregationen? Behöver man ens kunna svenska om man bor i Sverige? Hur ska vi gå vidare? Vad händer när arabiskan växer? Eller andra invandrarspråk? Vilka av dessa språk ska premieras före andra? Kan vi få nya minoritetsspråk i Sverige? Myndigheten Institutet för språk och folkminnen svarar på frågan om det är möjligt:

Exempel på arabiskans användning i Sverige

I och med corona-pandemin har det framförts kritik om att vården inte bemödat sig med att informera och stötta de med utländsk bakgrund. Jag tycker inte alls att det verkar stämma. Det finns massor med olika typer av material, affischer, filmer och omfattande möjlighet att ställa frågor på olika språk.

Hos Folkhälsomyndigheten finns det information relaterat till corona på 30 språk, inklusive de fem nationella minoritetsspråken. För några språk finns det även framtagna informationsfilmer. De språken är arabiska, dari, persiska och tigrinja. För er som inte är så hemma på språken så är dari en variant av persiska som talas i Afghanistan. Tigrinja är ett språk som talas i Eritrea och norra Etiopien.

Här är en bild från en av de arabiska filmerna:

Västra Götalandsregionen har en särskild telefonlinje för stöd när det gäller corona-viruset på fem olika invandrarspråk. Det finns fler varianter på telefonlinjer i landet som rör corona.

I Sverige har vårdgivare ett ansvar att se till att vårdmottagande personer förstår vad de säger. Därför får alla som behöver det tolkhjälp, betald med skattepengar förstås. Och det spelar ingen roll om de är svenska medborgare eller illegala invandrare (även kallade ”papperslösa”).

I en rapport från Socialstyrelsen 2015 framgår det att arabiskan redan då var det språk som tolkades allra mest:

Tolktjänst finns även hos SOS Alarm. Den tjänsten används allt mer. I Socialstyrelsens rapport står det att 3300 tolkade inringningar gjordes 2015 och man antar att det kommer att öka. 2019 tolkades omkring tiotusen samtal till SOS Alarm på 80 olika språk.

I Region Stockholm finns det möjlighet att få råd på arabiska och somaliska genom 1177. Denna rådgivning har även Region Skåne, för arabiska och somaliska. Sidan som detta står på i Vårdguiden i Stockholm finns också översatt till arabiska, engelska, finska och somaliska.

Vårdguiden finns det allmän information om hur vården fungerar på hela 41 olika språk. Så här ser en sida för information på arabiska ut på Vårdguiden. Här finns en mängd undersidor som innehåller både skriven information och filmer om patienträttigheter, sjukdomar, corona och annat.

Här till exempel en film med både text och tal med arabiska om hur man gör hörselprov för barn:

Som jämförelse kan man titta på hur sidan för franska ser ut:

Den somaliska sidan på Vårdguiden har också omfattande information och även filmer:

Inom vården generellt finns mängder av informationsbroschyrer och hjälpmedel på andra språk, och förstås på arabiska. Här är språk som Västra Götalandsregionen anser att det behövs särskild info på när det gäller läkemedel:

Även privata vårdföretag hänger på trenden att använda andra språk än svenska. Här gör KRY reklam för sig självt på arabiska genom att prata om hur man kan använda dem – antar jag. Exakt vad de säger vet jag inte, för jag kan inte arabiska.

Hos KRY behöver man ingen tolkhjälp. Där kan kan man boka läkare som talar en mängd språk. Redan 2017 började KRY erbjuda vård på arabiska, persiska och spanska.

Värt att påpeka här är att inte bara de som har uppehållstillstånd i Sverige har rätt till vård här, utan även de som är här illegalt. Det var resultatet av migrationsöverenskommelsen (MÖK) 2011 mellan allianspartierna och Miljöpartiet. Sedan 2013 får vuxna personer som vistas här utan tillstånd (s.k. ”papperslösa”) rätt till vård och tandvård ”som inte kan vänta”, sjukresor m.m (se bild nedan). Som papperslös betalar man endast 50 kronor i patientavgift för läkarbesök på vårdcentral. Barn som är i landet illegalt har rätt till fullständig sjukvård och tandvård, men även rätt till skolgång mellan 6-18 år. Från en broschyr för Röda korset om vård till papperslösa:

Inom tandvården finns det också information på olika språk. Folktandvården i Skåne har broschyrer på 11 olika språk (ingen broschyr på något av de fem minoritetsspråken). Här är en bild från den arabiska:

Region Jönköping har tagit fram många informationsfilmer om tandvård på arabiska, somaliska och tigrinja.

Även när det gäller privat tandvården så finns information, men även vård, på olika språk. Här Distriktstandvården i Alby där man kan få behandling på olika språk. Detta är en avknoppning från Folktandvården som nu har över 30 kliniker i Stockholm och Uppsala.

Trots att arabiskan inte är något minoritetsspråk i Sverige, så översätts alltså en mycket stor mängd information till arabiska. Det gäller inte bara inom vården, utan det gör andra myndigheter också.

Svenska Institutet (SI) är en myndighet som arbetar med Sverigebilden utomlands. Det var denna myndighet som tidigare fick kritik för att ha gjort reklam på sina utländska sidor för Sveriges generösa välfärds och bidragssystem.

För att informera om Sverige utomlands driver SI webbplatser på fyra andra språk än svenska: engelska, arabiska, ryska och kinesiska. De driver också sociala mediekonton på Facebook, Twitter, Instagram och Youtube på engelska och arabiska. Arabiskan står här i en särställning alltså.

Från den arabiska sidan om Sverige från Svenska institutet:

Arabiska är förvisso ett språk som talas av närmare 300 miljoner människor i världen, men varför ska SI kommunicera just på arabiska? Jag ställde frågan till SI. Det svar de kunde ge, var att den arabiska kommunikationen startade under den arabiska våren i början av 2010-talet. Sedan dess har den blivit kvar. Ur ett pressmeddelande från 2011: ”för att stärka dialogen med den arabisktalande delen av världen har Svenska institutet (SI) på uppdrag av Utrikesdepartementet skapat en arabisk version av Sweden.se”. Det var alltså under allianstiden. Handelsminister Ewa Björling (M) kommenterade: ”Det finns idag en brist på kunskap och information om Sverige i den arabiska regionen. Viktiga steg på vägen mot dialog och utveckling är ökad kunskap och ömsesidig förståelse”.

Från den arabiska facebook-sidan som Svenska institutet driver, som nu har nästan en miljon följare:

Skolverket har information om utbildningssystemet på fem språk förutom Svenska: Engelska, franska, arabiska, somaliska, persiska och dari. Skolverket tar också fram olika typer av filmer, även på andra språk. Här är en kort film från deras YouTube-kanal som visar läroplanen i NO för Komvux, på arabiska, vad det nu ska vara bra för. Inte heller har den haft särskilt många visningar, 103 stycken.

Skolenkäten som Skolinspektionen skickar ut kan fyllas i på en mängd språk, särskilt av föräldrarna, men också eleverna. Inte lika många språk för personalen.

Förutom att få allmän information på det egna språket kan man få personlig tolk i kontakter med skolan, men även med andra myndigheter. Här info från Västra götalandsregionen:

Arbetsförmedlingen har förstås mycket information på arabiska, bland annat filmer men också podcasten ”Ny i Sverige”. Podden startades 2020 och görs på lätt svenska, arabiska, engelska, persiska, somaliska och snart på tigrinja. Den handlar om allt möjligt som har med arbete att göra.

När man är jobbsökande och inskriven på Arbetsförmedlingen så ska man skriva aktivitetsrapporter. Dessa finns det formulär för, och de finns på svenska, engelska och arabiska. Kundtjänst kan man få på engelska och svenska, men om man är i introduktion kan man få det på fem andra språk också.

Försäkringskassan har förstås också stöd för arabisktalande. På sidan med information om arabiska, så står nedanstående (jag översatte med google translate). Man kan få hjälp på andra språk också, men inte alla har en ständig direktlinje som arabiskan. Exempelvis franska, somaliska och turkiska måste man boka.

Försäkringskassan har gått så långt som till att de har en Facebook-sida på arabiska.

Självklart har MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) broschyren ”Om kriget kommer” även på arabiska, men även på 16 andra språk. Bland dessa finns dock faktiskt sju språk som är inhemska (de officiella minoritetsspråken och varianter av dem), så det är inte på så många invandrarspråk.

Polisen har förstås också info på invandrarspråken. Här info på arabiska om vad som gäller för att vistas i Sverige, hur man ansöker pass, om olika typer av brott m.m. De har motsvarande sidor på 13 olika språk, och då är de fem minoritetsspråken i Sverige inkluderade.

Sveriges domstolar har däremot nöjt sig med att ha lite översatt information på engelska, finska, samiska och meänkieli. Väl i domststolen så har man rätt till skattebetald tolk om man inte behärskar tillräcklig svenska.

Studiestödmyndigheten CSN har sidor med information på 21 olika språk, men där har man med många varianter på minoritetsspråken i Sverige. Universitet och högskolerådet, UHR, har också info på många språk, bland annat arabiska (se bild nedan).

Däremot verkar universitet och högskolor i alla fall fortfarande förvänta sig att de som söker dit behärskar antingen svenska eller engelska. De har således oftast info endast på de två språken (enligt en snabbkoll med stickprov som jag gjorde).

Pensionsmyndigheten har information på 20 olika språk. Här gör de också tydligt att man kan få tolkhjälp om man behöver. Arabiskan står först i uppräkningen (som inte är i alfabetisk ordning).

Migrationsverket har sidor på 35 olika språk, inklusive mongoliska, uzbekiska och azerbadjanska. Där finns informationsfilmer på ett antal utvalda språk:

SCB, statistikmyndigheten, genomför en medborgarundersökning. På nätet finns den på svenska och engelska, men man kan beställa den på arabiska i pappersform:

Även kommuner runt om i landet ger information på olika språk, för att de riktar sig till nya i Sverige. Detta är ett vanligt förekommande argument, att all info på invandrarspråk riktar sig till asylsökande, nyanlända som inte kan språket ännu. Men allt detta kan lika gärna användas av personer som varit i landet i 20 år.

Här ett exempel: Östersunds kommun. De har information på arabiska, engelska, sydsamiska, somaliska, tigrinja, persiska och swahili.

Bo måste man ju. Så Bromölla kommun har på sin hemsida fem fina filmer att titta på om det. Filmerna finns på arabiska, dari, somaliska engelska och svenska.

Man kan ju undra lite hur det går att driva företag i Sverige om man inte kan svenska. Men det hindrar inte Tillväxtverket från att ge guidning i företagande, bland annat på arabiska (se nedan). På verksamt.se (ett samarbete mellan myndigheter) finns info om att start eget 10 olika språk, bland annat arabiska, somaliska, persiska, dari och tigrinja.

När det gäller medier har Sveriges Radio numera en kanal som heter Radio Sweden Arabic som har svenska nyheter på arabiska (se nedan).

Varför sänder Sveriges radio på andra språk? De svarar i en artikel från 2020 att det i deras sändningstillstånd står att de ska erbjuda program på de nationella minoritetsspråken och ett visst utbud på övriga språk: ”Sveriges Radio har ett utbud på webben på arabiska, kurdiska, persiska och somaliska samt engelska. Detta utbud riktar sig särskilt till nyanlända, främst flyktingar som under sin första tid i Sverige behöver orientering om det nya landet på sina egna språk. På sikt är förstås förhoppningen att de ska börja lyssna på Sveriges Radios svenskspråkiga program.

Det finns även andra medier som förmedlar arabiska nyheter, men som inte är statliga. En sida som heter Aktarr översätter nyheter till arabiska. Malmö stad lyfter fram deras nyhetsförmedling i samband med corona. Aktarr säger själva att de är ”Sveriges största och snabbast växande arabiska nyhetsplattform.” De publicerar nyheter både genom hemsidan (nedan) och genom deras Facebook-sida med över 400 000 följare.

Sidan Al kompis är en annan arabisk nyhetssida (se nedan), som fått 1,2 miljoner kr i mediestöd. Denna publikation säger att de är ”landets största arabiska mediehus för arabisktalande i Sverige”. De gör även TV som finns på YouTube. Deras senaste film handlar om att Betalhjälpen.se, ett initiativ för att hjälpa äldre med digitala betalningar, nu också hjälper på arabiska, eftersom det finns så många i Sverige som är arabisktalande (de säger 600 000 personer) .

Arabiskan finns överallt. Inom kulturen tex. Malmö stad har här en infofilm om Malmöhus slott på arabiska. I Malmö anordnas en MAFF, Malmö arab filmfestival, vilken också sponsras av staden med nära en miljon kr. Staden har dock valt att avsluta samarbetet med den arabiska bokmässan, då den hade med antisemitisk litteratur.

UR, Utbildningsradion (ett av de tre public service-bolagen), gör förstås program på arabiska. Här nedan är några exempel. Under dessa finns flera filmer. Den lägst upp i högra hörnet, ”Vad händer med återvinningen”, innehåller 10 avsnitt.

Trots att detta nu var ett långt blogginlägg, så har jag förstås bara fått med en liten del av allt som händer här.

Jag hoppas att detta viktiga ämne, om språken i Sverige, kommer att börja granskas och framför allt diskuteras. Det får inte vara som hittills, att ämnet ignoreras politiskt och ingen fakta tas fram. Läs gärna mina slutsatser i början av inlägget.

TILLBAKA TILL TOPPEN AV SIDAN

Det socioekonomiska mantrat

Sverige blir alltmer brokigt och splittrat. Orsaken till det är den stora invandringen. Regeringen och många av deras bundsförvanter, kämpar dock hårt för att detta faktum inte ska sättas i belysning.

Sedan början av 2000-talet har Sveriges befolkning ökat med 1,4 miljoner personer, en ökning på 16 procent. Antalet utlandsfödda 2019 var över 2 miljoner personer, varav en stor del kommer från länder med kultur, religion och samhällsstrukturer som skiljer sig från Sveriges. Andelen med utländsk bakgrund (dvs utrikes födda eller är födda i Sverige med två utrikes födda) är nu 25,5 procent, dvs en av fyra.

Trots att detta inte är någon hemlighet försöker en stor del av medierna och det politiska ledarskiktet i Sverige hålla uppe en fasad om att ingen stor förändring av landet pågår. En bärande del av strategin är att försöka kontrollera språket och problemställningarna. I detta påverkansarbete är de så kallade ”socioekonomiska faktorerna” centrala.

En socioekonomisk fasad

Alla problem, eller utmaningar som de ofta benämns numera, påstås handla om skillnader i utbildning, yrke och inkomst. Den 27 feb skrev Daniel Suhonen en ledartext i Aftonbladet om brott och gängkriminalitet som var kliniskt ren från spår av migrationen: ”Det är inte gener eller kultur som föder denna brottslighet utan ekonomisk fattigdom i ett samhälle som abdikerat.” Om våldsdådet i Vetlanda har Stefan Löfven redan konstaterat att ”det här är inte en migrationsfråga” trots att personen som misstänks för brottet är afghansk medborgare som fått stanna genom gymnasielagen.

Överallt i det politiska arbetet används det socioekonomiska mantrat. Varför sker det brott? De är fattiga och jobben är få. Varför är det stök i skolorna? Varför ökar segregationen och det blir fler ”utsatta områden”? För lite skattepengar har satsats. Bostäderna är dåliga. Ungdomarna saknar fritidsaktiviteter. De av polisen kategoriserade ”utsatta områdena”, där det är svårt att upprätthålla lagen, kallas nu av regeringen för ”socioekonomiskt utsatta” områden, för att förstärka narrativet.

Ojämlikheten pekar ut offer som måste tas om hand

Det socioekonomiska rastret är finurligt. Sådant som utbildningsnivå och inkomster går relativt enkelt att mäta och jämföra mellan människor och här finns såklart alltid något att påvisa. Dessutom är dessa parametrar neutrala och enkla att tala om, jämfört med känsligare och betydligt mer komplexa sådana som handlar om etnicitet, religion, kultur och normer.

När olikheter finns i de socioekonomiska parametrarna, tolkas det som en ojämlikhet. Offer kan då pekas ut, vilket kräver mer omhändertagande från politiskt håll, vilket i sin tur kräver mer pengar att jobba med och därmed högre skatter. Att arbeta med jämlikheten, eller snarare olikheten mellan människor, blir universallösningen på alla problem som existerar.

Inte nog med det, till varje pris ska det förhindras att några tankar går till att det finns skillnader i normer och värderingar som har med ursprung, religion och kultur att göra. Björnen får inte väckas! Men det börjar bli allt svårare att hålla uppe den socioekonomiska fasaden och förhindra att andra perspektiv dyker upp.

Allt fler sprickor i den socioekonomiska fasaden

Den klanbaserade kriminaliteten med utländskt ursprung har länge förnekats, men flöt upp till ytan när biträdande Rikspolischefen i höstas talade ur skägget i SR Ekots lördagsintervju. Skolor har visat sig ha kopplingar till religiös extremism och elever riskerar att utsättas för radikalisering. Hedersvåld och förtryck har länge viftats bort och de som lyft frågan har rasiststämplats. Den stora omfattningen av problemen och opinionstrycket har till slut tvingat vår politiska ledning att befatta sig med dem. Men att kultur och ursprung är en faktor försöker man fortfarande inte låtsas om.

Det må vara jobbigt för regeringen när verkligheten kommer i kapp den, men för befolkningen är det en lättnad.

Dags för ärlighet och att se verkligheten som är

Alla i Sverige vet att landet är under stor förändring, och att det handlar om mer än förändring i människors inkomst och utbildning. Det ser och hör folk med egna ögon och öron. Just därför är det irriterande och provocerande när politiska makthavare utgår utifrån sina egna inskränkta eller rent av påhittade perspektiv.

Nog för att det socioekonomiska känns tryggt för regeringen att syssla med, eftersom det ger den möjlighet att i jämlikhetens namn ta hand om svaga offer. Det ger också respit att slippa ta i svåra frågor. Men att fokusera på detta och bortse från andra viktiga pusselbitar för att förstå vad som händer i samhället, blir ansvarslöst. Det ger förstås inte heller något bra underlag till att bedriva politik.

Ärlighet och klarsyn är en förutsättning för att befolkningen ska ha förtroende för landets politiska makthavare. Det krävs också för en sund utvecklingen av landet. Om politik bedrivs som i en parallell verklighet, om beslut inte bygger på en nykter och sann bild, så finns det ingen chans att nå de resultat som önskas.

Resonemang för en hållbar invandring – från 2014 till 2020

Jag började blogga den 1 januari 2014. Sedan dess har jag skrivit över 100 blogginlägg om olika ämnen som jag funnit viktiga. Ett ämne jag berört ända från start är invandring/migration. Här har jag samlat länkar till 15 blogginlägg med korta utdrag ur texterna som behandlar ämnet ut olika aspekter, för dem som är intresserade.

1. Argumenten för en hållbar invandringspolitik (2020)

”Det finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.”

2. Utopiskt att styra upp integrationen med skattemedel (2020)

”I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

3. Viktigt att motverka slöjbärande i Sverige (2020)

”Svensk frihet ska inte kunna dras så långt att den till och med kan användas för att avveckla andras frihet. Vill kvinnor bo och leva i Sverige för att de tycker om vårt sätt att leva här och mer specifikt vår individuella frihet, så är det förstås positivt. Vill de däremot utnyttja vår frihet till att etablera kultur, seder och plagg som används som verktyg för förtryck i andra länder, så är det fel land att göra detta i.”

4. Överlevnadsstrategi i det femininiserade Sverige (2020)

”De senaste 50 åren har Sverige blivit allt mer femininiserat, eller med annat ord: Avmaskuliniserat. I samhället i stort dominerar nu mer kvinnligt sätt att se saker och angripa problem på. Det sociala och relationer står i centrum. Att vara följsam är bra – att vara stark är fult och fel. Känslor är viktigare än tankar och handling. Inkludering är viktigare än prestation. Att inte bara tillåta utan även driva på den omfattande invandring som skett till Sverige, ligger i linje med den feminisering som skett.”

5. Svensk öppenhet leder till splittring (2020)

”Att möta människor från andra kulturer kan bli lättare ju fler sådana man möter. Men principen är inte proportionellt tillämpbar. Vid någon punkt då beblandningen av människor ökar, slutar det att gälla. För Sveriges del så kommer en ökande invandring och beblandning av människor leda till allt större misstro mot främlingar och de med andra kulturer. När fler olika religioner och kulturer ska tävla om plats och om att få styra samhällsutvecklingen, så kan det komma att leda till stora konflikter.”

6. Underskatta inte Sveriges trauma (2019)

”Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.”

7. Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen (2019)

”De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa. Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?”

8. Hämt-halal och segregationen (2019)  

”Vad kommer hända framöver? Vissa vill absolut ha halalkött. Andra vill absolut inte ha det. Vad är normen, halal eller inte? Vad är det som ska märkas, om det ska märkas? Blir det särskilda food courts med halalkött? Eller kommer alla svenskar gå över till halal och muslimerna utgöra normen? Det man kan gissa är att segregationen kommer att tillta, i olika former. När det finns bestämda uppfattningar som krockar och alla inte kan få sin vilja fram samtidigt, så blir det så.”

9. Även lydiga mjölkkossor kan få nog och ryta till ”inte en skattekrona till” (2018)

”De som genomlevt den vet att det pågår en uppvaknandeprocess i Sverige. Individer ligger i olika fas, men fler och fler och fler börjar undra om allt verkligen står rätt till här. De ser vilka avvägningar som görs av politikerna och frågar sig: Vilka jobbar de för egentligen? Staten, skatterna och välfärdssystemen utgör ett solidariskt försäkringssystem. Om skattebetalarna transformeras till mjölkkossor som makthavande politiker tar pengar ifrån för att lägga på välgörenhet och på annat än det som medborgarna förväntar sig, varför ska de betala in någon skatt alls?”

10. Säkerhet och trygghet måste komma först (2017)

”En ”moralisk stormakt” som inte tar hand om sin egen befolkning är inte mycket till stormakt utan mer nån sorts uppblåst ego som löpt amok. Vi har inte valt våra politiker för detta, utan för att de ska göra kloka avvägningar och ta helhetsansvar för landet, dess invånare och de resurser vi ger dem tillgång till.”

11. En ansvarsfull migrationspolitik (2016)

”Vissa uttrycker att det är ”inhumant” att Sverige skulle vara restriktivt när det gäller flyktinginvandring. Jag har svårt att se det så. Målsättningen borde vara att människor som flyr krig och konflikter kommer i säkerhet. Där kan vi göra en del, men inte allt. Sverige är inte ensamt land i världen. Sverige är snarare bara ett enda land i världen. Dessutom har vi bara lite mindre än 10 miljoner invånare. Vi är inte 100 miljoner. Det finns många andra säkra länder än Sverige. En syn att andra länder skulle vara så hemska för flyktingar att bo och leva i så att alla som vill måste få komma hit är en nära på narcissistisk inställning.”

12. Mer särlagstiftning i framtiden (2015)

”Bland dem som är skeptiska till en stor invandring uppfattar jag att det finns en rädsla att till exempel muslimers traditioner, sedvänjor skulle komma att skyddas särskilt i lagen i Sverige. Särlagstiftning, som i förlängningen även kunde leda till parallella samhällen. En helt befängd och obefogad rädsla skulle vissa säga. Tyvärr måste jag säga att rädslan inte är obefogad. Vi har faktiskt redan särlagstiftning.”

13. Kommunerna måste räkna människor (2015)

”Det anses vara ”inhumant” att diskutera hur många flyktingar vi tar emot. Men det som glöms bort alldeles för ofta är att kommunerna inte har det privilegiet som rikspolitikerna i betydligt större utsträckning har: att kunna avstå från att räkna människor och gå på godhet och välvilja. I kommunerna har man konkreta politiska arbetsuppgifter att ta hand om. Det ska ses till att det finns skolor, bostäder, stöd till gamla och funktionsnedsatta, försörjningsstöd idrottshallar och så vidare. I alla fall har det varit intentionen hittills. Och då går det inte att bortse från hur många människor det handlar om.”

14. Välfärdssystemet ÄR solidaritet! (2015)

”När makten börjar tala om bristande humanism eller att ett av världens mest solidariska befolkning (mätt i generositeten hos välfärdssystemet, men även biståndsgivandet) genom sin oro och undran skulle vara främlingsfientliga eller stora egoister, det är som ett hån. Om man nu anser solidaritet vara något positivt borde reaktionen på befolkningens oro snarare vara: vad bra att befolkningen bryr sig om och värnar vårt solidariska välfärdssystem!”

15. Migrationsdebatt – är du med eller mot oss? (2014)

”Det första som dyker upp i mitt huvud när jag får en fråga som rör migrationspolitik är vilka reaktioner jag kan tänkas få om jag säger den ena eller andra saken. Borde detta resonemang vara det som främst ligger bakom det jag svarar?! Jag är inte ett dugg rädd att bli kallad rasist. Kallar någon mig det säger det mer om dem än om mig. Ändå kan jag inte låta bli att känna trycket. Jag måste svara rätt. Detta stör mig enormt. Om jag som är tämligen orädd att stämplas eller misstolkas känner detta så påtagligt – vad känner då inte andra?”

Om myndigheternas uppdrag att ge nyanlända praktik

Jag vet inte hur många som känner till det, men efter flyktingkrisen, 2016, fick våra myndigheter ett särskilt uppdrag från regeringen att ta emot nyanlända arbetssökande för praktik, genom Arbetsförmedlingen. (Nyanlända = asylsökande som fått uppehållstillstånd). Jag har tagit fram lite information om det. Här kommer den tillsammans med några reflektioner av mig.

Med uppdraget till myndigheterna ville regeringen se till att nyanlända snabbt skulle komma i arbete. Regeringens skriver i beslutet ”Den ökade invandringen innebär möjligheter för Sverige och kan bidra till en växande och dynamisk ekonomi”. Syftet med praktiken var att nyanlända skulle få utveckla sina kunskaper i svenska, få ett ökat nätverk och kunskap om arbete på statliga myndigheter. Och regeringen ansåg att staten ska vara ett föredöme och ställa upp med praktikplatser.

Först gavs ett uppdrag för åren 2016-2018. Sedan togs ett nytt beslut för 2019-2020. Förutom detta har de ca 250 förvaltningsmyndigheterna också haft ett särskilt uppdrag att anordna praktik för personer med funktionsnedsättning.

Statskontoret har följt hur det har gått med uppdraget. Målet var att myndigheterna sammanlagt skulle anordna 1000 st praktikplatser per år för nyanlända respektive personer med funktionsnedsättning. Målet nåddes inte. Det blev bara 2813 nyanlända (fram till feb 2020). Motsvarande totala siffra för personer med funktionsnedsättning var 1165 stycken. Betydligt fler nyanlända hade praktik de första åren. Sedan minskade det drastiskt. Det sista året (mars 2019-feb 2020) hade endast 184 stycken praktik.

Inte alla myndigheter tog emot nyanlända. Fem myndigheter tog emot hälften av alla: Skogsstyrelsen (557 st, mycket pga ett tidigare uppdrag att ge praktik), Trafikverket (371 st), Arbetsförmedlingen (211 st), Transportstyrelsen (122), och Skatteverket (170 st).

Man kan undra lite vad de nyanlända gjort tex på Transportstyrelsen, MSB och Kriminalvården. I bilden nedan finns lite allmän info, men mer info än så har jag inte. Kan nämnas: Försvarsmakten tog inte emot några nyanlända praktikanter.

Vad hände då med de nyanlända efter praktiken? Enligt statskontorets presentation så visar uppgifter från Arbetsförmedlingen att av de nyanlända var 43 procent i arbete 90 dagar efter avslutad praktik. 3 procent var i arbete utan stöd. Med andra ord var 40 procent av dem i arbete, men med någon form av stöd.

Reflektioner

Att målet om 1000 platser per år inte nåddes är inte oväntat, då det går åt mycket tid och resurser till att handleda människor, särskilt om de inte behärskar svenska och det handlar om regelstyrda myndigheter. Regeringen har nog bara tagit en siffra ur luften när de sagt 1000 praktikanter per år. Som vanligt handlar det tyvärr mer om att visa upp hur storsint man är, än om att ta verklighetsförankrade beslut.

Sedan kan man också diskutera om det är rätt att ge just nyanlända förtur till praktik. Man får ändå kalla detta förtur, då det är ett särskilt uppdrag för myndigheterna att leverera på. Resurserna är inte heller oändliga till organisering och handledning. Prioritering krävs med våra gemensamma resurser. Regeringen tyckte att nyanlända och personer med funktionsnedsättning skulle prioriteras.

Politikerna förstår inte hur trygghet skapas

Löfven och Socialdemokraterna talar ofta om det ”starka samhället”. En del blir upprörda över det, för att det tolkas som ett sätt för S att frånsäga sig politiskt ansvar. Jag anser att Löfven faktiskt har rätt i så mån att det är samhället det hänger på när det gäller brottslighet och dess bekämpning. Däremot förstår han inte alls vad det egentligen innebär, vilket syns i den politik som S och regeringen driver. Genom att människorna som bor i Sverige blir allt mer olika, så försvagas samhället stadigt.

Vi människor har organiserat oss i samhällen på olika sätt sedan vi blev människor. Vi försöker hitta sätt för att vår tillvaro ska bli dräglig, för att vi ska kunna samexistera och överleva. Hur vi gjort det har skiljt sig åt i olika kulturer och tidsåldrar. I Sverige 2020 finns en stor stat, som vi alla är individer inför. Politikerna har en viktig roll i att, å statens vägnar, sätta ramar som visar var gränsen går för vad som är tillåtet, för att skipa rättvisa och skydda människor från de som skadar andra och begår brott. Men även om det finns ramar, är det inte säkert att de gör den skillnad man hoppas.

Lagar och regler ger viss styrning och stöd, men kommer aldrig kunna vara en ersättning för människors moral, kultur och beteenden i samhället i stort. Om samhällets människor tillsammans inte förmår att skapa tillräckligt med kultur, social samvaro och gemensam moral på egen hand, så att de tillsammans kan skapa tillräckligt starkt tryck på dem som beter sig destruktivt, så kommer det bli oerhört svårt att upprätthålla säkerhet och trygghet. Detta sociala/kulturella tryck kan inte ersättas med agerande från staten.

Det talas om att mer förebyggande arbete behövs i Sverige. Om detta ska lösas med offentligt finansierade roller, så handlar det om lärare, socialarbetare, poliser, projektledare eller reklamblad med information o.s.v. Men dessa kommer aldrig kunna vara ett substitut för påverkan från alla de personer som en människa möter i sitt liv; personens familjemedlemmar, klanen, vänner, klasskompisarna, gänget, personer på nätet, arbetskamraterna.

Visst kan t.ex. skolan påverka på marginalen. En bra lärare kan göra skillnad för enskilda, men stora problem i ett område kan svårligen lösas genom att en lärare kommer till en skola en viss tid på dagen och träffar massor med elever. Eller socialarbetare som träffar en familj en gång i månaden. Det går inte. Inte heller offentligfinansierade välvilliga integrationsprojekt där några få människor deltar några timmar här eller där.

Det går att inrätta mycket snävare och skarpare ramar från statens håll, i form av hårdare straff och mer begränsningar och försök att styra människor, för att bli ännu tydligare om vad som gäller. Hårdare övervakning, mer skuggning och granskning, djupare in i människors förehavanden, också utan en konkret misstanke om brott. Men detta kan inte göras i hur stor omfattning som helst utan att det leder till en totalitär övervakningsstat.

Om staten och de styrande politikerna ska lyckas i sitt uppdrag att upprätthålla lag och ordning, hänger alltså på befolkningen. Sammansättningen av människor i samhället är så viktig att den kan göra statens uppdrag att upprätthålla lag och ordning omöjlig i det samhällssystem vi har. Med andra ord: En sorts tipping point kan nås då det inte längre håller, då brottsutvecklingen eskalerar och inte går att stoppa.

Detta är förstås inte binärt för ett land, dvs antingen går det eller så inte. Snarare kan det lokalt fungera bättre på vissa ställen, och sämre på andra. Och just där är vi är idag. I de områden som polisen kategoriserar som ”utsatta områden” förmår inte människorna hålla uppe det sociala trycket på moral och beteende, så att polis och rättsväsende kan göra sin del och området blir tillräckligt tryggt för dess invånare.

På längre sikt så kan förstås människornas moral, värderingar, kultur och beteenden i ett samhälle förändras. Men sådant händer inte över en natt, utan tar lång tid. Även om man öser skattepengar på ”problemet”, så kommer det bara att påverka en viss del.

Tillbaka till Socialdemokraterna: Samhällets sammansättning av människor spelar alltså en avgörande roll för ett lands utveckling. Men denna fråga befattar sig inte Löfven och den rödgröna regeringen med överhuvudtaget. Kultur och moral finns inte i deras värld. Allt handlar om ”socioekonomiska faktorer”. Vart detta har lett oss ser vi idag, lokalt ute i landet.

Om inte tillräckligt många människor i ett land står bakom och understödjer de principer som vårt rättssystem bygger på, så kommer inte säkerhet och trygghet kunna upprätthållas. Och ansvaret för hur sammansättningen av människor i Sverige ser ut, det vilar mycket tungt på vårt lands politiska makthavare de senaste 20-30 åren. I och med den omfattande invandringen har politikerna dragit undan mattan för oss alla, för ”samhället”, att kunna hantera situationen. I detta ljus framstår förskjutningen av ansvar till samhället från politiskt håll som ett hån.

En politiserad myndighet löser inte segregationen

Myndigheten Delegationen mot segregation, Delmos, har funnits sedan 2018. När den inrättades framhävde regeringen hur viktig den var, eftersom den skulle bidra med forskningsbaserad kunskap om segregation. Nu kan konstateras att myndigheten snarare blev en sorts politiserad propagandamyndighet.

Allvarliga brister i segregationsanalysen

Sociala och ekonomiska skillnader anses bäst förklara segregationsmönster i Sverige. Stora inkomstskillnader är exempel på vad som bidrar till att segregationen ökar. Samtidigt som alla inkomstgrupper i Sverige har fått bättre ekonomi under de senaste decennierna, har de socioekonomiska skillnaderna och klyftorna i Sverige vuxit och därmed också segregationen.”

Stycket ovan är inte – vilket man kan tro – taget från en politisk pamflett från ett parti. Det kommer från hemsidan för Delegationen mot segregation.

Att socioekonomiska faktorer skulle vara anledningen till segregationen i Sverige och att betydelsen av etniska och kulturella aspekter tonas ner, eller rent av bortses ifrån, är inte taget ur luften av Delmos. Detta kommer, rakt av, från ”Regeringens långsiktiga strategi för att minska och motverka segregation”, som togs fram 2018 och ska gälla till 2028. Där står:

Regeringens arbete fokuserar i första hand på socioekonomisk segregation, som bäst anses förklara uppkomsten av segregationsmönster i Sverige. Den etniska segregationen i Sverige behandlas också, men den förklaras främst av socioekonomiska faktorer, varför de sistnämnda aspekterna står i centrum.”

Det stämmer att det är de socioekonomiska faktorerna som beaktas i strategin, vilket alltså medför att det blir en stor vit fläck i analyserna. Så här många gånger nämns följande ord på strategins 104 sidor: Socioekonomisk – 214 ggr. Etnisk – 11 ggr. Klan – 0 ggr. Religion – 1 gång. Kultur – 31 ggr (inte i problematisering av segregationen, utan främst när det handlar om kulturen som verktyg för inkludering e.d.). Heder – 17 ggr. Invandring – 1 gång (i en rapporttitel). Migration – 8 ggr (främst i myndighetsnamn eller liknande). Integration – 25 ggr (främst i namn på officiella dokument eller benämningar av SCB-data). Assimilation – 0 ggr.

Om man tvivlar på relevansen av kultur och värderingar kan man ta sig en titt på de kartor som World Values Survey tar fram och som åskådliggör hur världens länders kulturer förhåller sig till varandra (se bild nedan). Där kan konstateras att kulturen i många av de länder därifrån det invandrat många till Sverige de senaste 20 åren, skiljer sig mycket åt från kulturen i Sverige.

Ett Inglehart-Welzel diagram.

Varje tänkande människa med någon sorts livserfarenhet att tala om, inser att det kommer att leda till krockar och problem om människor rör sig i stor omfattning mellan länder som är väldigt olika kulturellt och värderingsmässigt. När människorna möts kommer det krävas mycket anpassning. Det kommer att uppstå konflikter, oro och otrygghet, vilket i sin tur kommer att påverka hur människor rör sig, var de bor och verkar, ja hela samhällsutvecklingen. Detta är ingen rocket science. Exakt vad konsekvenserna blir är däremot betydligt svårare att förutsäga.

En politiserad myndighet utklädd till expertmyndighet

Jag ställde några frågor till Delmos via mail. På frågan om vem/vilka det är som ”anser” att socioekonomiska faktorer trumfar övriga aspekter, så hänvisar de mycket riktigt till regeringens strategi, men också till två statliga utredningar: Långtidsutredningen och Jämlikhetskommissionen, som hanterar problem med ojämlikhet. De hänvisar även till en av Delmos beställd rapport från Ramböll om bostadssegregation. De förklarar att det i dessa rapporter visas på samband mellan socioekonomiska faktorer och segregation. Men, och det borde en myndighet veta också, att korrelation mellan faktorer inte är detsamma som kausalitet.

Varför man i analysarbetet rörande en sån oerhört stor och komplicerad fråga som segregation skulle välja bort viktiga perspektiv, kan inte ha annat än ideologiska/åsiktsmässiga grunder.  

Anmärkningsvärt med detta synsätt hos just Delmos, att socioekonomiska aspekter är allt, är att myndigheten inrättades i anslutning till en högskola för att den ska ha stark koppling till forskning och kunna bidra med forskningsbaserad kunskap. ”Det är även viktigt att arbetet utgår från forskning och beprövad erfarenhet och därför är vi glada för att myndigheten ska samlokaliseras med Södertörns högskolasade samordningsminister Ibrahim Baylan om myndigheten 2018. Men att ha en expertmyndighet som hänvisar till värderingsbaserade slutsatser från en politisk strategi som grund för hela sin verksamhet…?

De som gladdes åt inrättandet av Delmos, över att regeringen äntligen har sett den ökande segregationen och jobbar med frågan, kan känna sig lurade. Det ser inte bättre ut än att Delmos är en politiserad myndighet utklädd till expertmyndighet. Under beskydd av en neutral etikett som myndighet, hjälper den regeringen att skapa en bild av att segregationen inte har något med invandring och kulturella skillnader mellan människor att göra. Kanske kunde man likna det vid en propagandamyndighet, som tvättar politiska åsikter till att bli fakta och kunskap.

Vad gör myndigheten Delmos rent konkret då? Förutom att den har i uppdrag att följa forskning och sprida kunskap, ska myndigheten främja ”samverkan”. Den delar förstås också – i vanlig svensk anda – ut statsbidrag till föreningar och organisationer, men även till kommuner och regioner. Något man ska göra härnäst är att tillsammans med SCB ta fram ett index som ska hjälpa kommuner och regioner att analysera segregationen – självklart endast med socioekonomiska faktorer som utgångspunkt. Man kan fråga sig: Hur användbart kommer det indexet att bli?

Utan korrekt problembild – inga lösningar

Inte nog med att vi skattebetalare får betala för en myndighet som inte kommer att göra sitt jobb, utan den sprider också en förvriden bild av det stora komplexa problem som Sverige verkligen skulle behöva förstå och hitta bättre sätt att hantera: Segregationen. Om inte problembilden är korrekt, så kommer också insatser och åtgärder som vidtas landa fel.

Sverige behöver inte fler dimridåer och skygglappar. För att få bra resultat så går det inte hålla fast vid en ”bild” av verkligheten som man önskar att den skulle se ut. Det förlorar alla på. Mer ärlighet och hederlighet behövs från politiskt håll. Det måste också gå att lita på att våra myndigheter arbetar i medborgarnas tjänst och utifrån fakta och riktig kunskap, annars borde de läggas ner.

Överlevnadsstrategin i det femininiserade Sverige

År 2017 skrev jag en bloggtext med rubriken ”När matriarkatet möter patriarkatet”, om Sveriges utveckling. Detta blogginlägg är en uppföljare till det.

Jag skriver om att jag observerar en infödd befolkning som praktiskt taget ber om ursäkt för sin existens och backar och hukar inför invandrades och potentiella invandrades behov och önskemål. Därmed riskeras landets samhällssystem och de värderingar de bygger på. Varför det blivit så här är dock logiskt med tanke på den utveckling som skett när det gäller samhällsideal, nämligen att det feminina blivit dominerande.

Inlägget är långt, men det var nödvändigt för att få plats med resonemangen. Ändå är texten förstås långt ifrån komplett. Observera att jag diskuterar samhället och grupper på en övergripande nivå. Generaliseringar säger självklart inget om varje enskild individ, men behöver göras för att få syn på de stora dragen. Jag anser mig inte ha något facit, utan öppnar för samtal om detta. Ju fler perspektiv, funderingar och teser vi lyfter fram och diskuterar på ett sökande och nyfiket sätt, desto närmre sanning – och positiv förändring – kan vi komma.

Selektivt erkännande av problem

I dagens Sverige ser jag hela tiden att man från politiskt håll, men även generellt i samhällsdebatten, försöker tysta ner och hitta på argument mot att tala om problem eller svårigheter, eller så förminskas de på olika sätt.

Exemplen på detta är otaliga. Att tala om problemen i segregerade utsatta områden påstås svartmåla dessa områden, vilket alltså tydligen är så viktigt inte göra så att man hellre avstår från att skapa trygghet och en bra levnadsmiljö för dem som bor i området. Att tala om att det fanns IS-terrorister bland flyktingar som kom till Sverige, viftades bort med att det gav negativ ”bild” av invandare. Problem med hedersvåld och hederskultur i invandrargrupper likaså. Brottsförebyggande rådet, BRÅ, fick under lång tid inte ta fram brottsstatistik baserat på gärningsmännens ursprung. Det har ansetts förkastligt att tala om invandring i siffror och asylrätten har blivit en helig trossats som inte får röras eller problematiseras. Inte ens hållbarhet i det mest värdefulla Sverige skapat i modern tid, det svenska solidariska välfärdssystemet, har varit okej att prata om och försvara.

När det gäller förminskande används ofta språket för att åstadkomma detta. Finansminister Magdalena Andersson försökte nyligen vända den ökande arbetslösheten till att vara ett positivt ”arbetskraftsutbud” som övriga Europa blir avundsjuka på oss för. Illegala invandrare omskrivs som det finare ordet ”papperslösa” och ensamkommande flyktingbarn, som visat sig inte vara just barn, har blivit till ”ensamkommande” bara. Allt detta för att grumla eller förminska problem som egentligen skulle behöva förstås och adresseras.

Samtidigt med detta, går det utmärkt att prata om andra problem hur mycket som helst och i hur svepande generaliserande termer som helst. För dem finns inte minsta argumentation kring att dessa problembilder eller frågeställningar skrämmer upp eller svartmålar några, eller att statistik är irrelevant eller måste döljas.

Nu pågår globalt rörelsen Black Lives Matter (BLM) och på tapeten är den strukturella rasism som sägs florera även i Sverige. Alla riksdagspartier (utom SD) har slutit upp bakom BLM. Det finns allehanda beskrivande begrepp som används för att offergöra människor, så som afrofobi och islamofobi. Dessa etiketter drar man sig inte för att slänga fram mot ageranden och uttalanden och det inrättas offentliga projekt för att bekämpa den överallt institutionaliserade rasismen. De som försöker problematisera detta på något vis och talar om de friheter som våra samhällen har, avfärdas snabbt som de rasister som påstås bekämpas genom detta.

När jag ser på helheten, vilka problem som lyfts respektive sopas under matten, så ser jag en stor iver att till varje pris hålla sig väl med, gynna, offerstämpla och lugna invandrade eller utlandsfödda personer i Sverige. Särskilt män. Inte alla invandrade män dock. Mest män från de kulturer som står långt ifrån vår egen, som från mellanöstern och Afrika.

Beteenden hos invandrade män som går rakt emot vår kultur av exempelvis jämlikhet och jämställdhet, viftas bort. Sällan talas det om exempelvis de invandrade männens pappatid med sina barn. Även de invandrade män som inte är hederliga hålls om ryggen. Till och med ultrafeminister som Feministiskt initiativ, har valt att skydda och ursäkta dåligt beteende från invandrade män. Man försöker hitta sätt att förklara och urskulda det negativa de orsakar, genom att skylla på deras omgivning och förminska deras gärningar. Man försöker också tysta de – särskilt svenskar och/eller män – som synliggör eller ifrågasätter detta paradigm av selektivitet i kravställande respektive omtanke.

Summerat kan man säga att de som bott i Sverige under en längre tid backar, släpper fram och ömmar särskilt för dem som flyttat hit (eller vill flytta hit) eller har utländsk bakgrund. Inte ens de gamla och utsatta som är etablerade sedan länge i landet får samma välvilliga behandling. Det är som att vi infödda ber om ursäkt för vår existens.

Varför har det blivit så här?

Andar

Feminin överlevnadsstrategi

På sajten Maskulint.se läste jag ett inlägg med titeln ”Krigsbrudar – varför kvinnor väljer erövraren” där det talas om kvinnors och mäns evolutionära beteenden. När krig och erövringar skett i historien, så har inkräktarna ofta dödat männen och tagit kvinnorna som slavar och älskarinnor. För dessa kvinnor så fanns det bara ett val, att underkasta sig ”erövrarna”. Det var ett sätt att överleva.

Sett i ljuset av denna överlevnadsstrategi så framstår det jag observerar och beskrev i stycket ovan inte längre lika märkligt. Vi lever förvisso i 2020, men vi är fortfarande biologiska varelser med instinkter, drivkrafter och behov att känna oss trygga och överleva, även att få vår avkomma att göra det.

De senaste 50 åren har Sverige blivit allt mer femininiserat, eller med annat ord: Avmaskuliniserat. I samhället i stort dominerar nu mer kvinnligt sätt att se saker och angripa problem på. Det sociala och relationer står i centrum. Att vara följsam är bra – att vara stark är fult och fel. Känslor är viktigare än tankar och handling. Inkludering är viktigare än prestation.

Att inte bara tillåta utan även driva på den omfattande invandring som skett till Sverige, ligger i linje med den feminisering som skett. Medkänsla med dem som uppfattas ha det svårt driver besluten, och kritiskt tänkande och konsekvensanalyser lyser med sin frånvaro. Inte nog med det, det feminina avspeglas även i hur man tacklat den demografiska förändring som blivit resultatet.

På grund av femininiseringen de senaste årtionden, så har vi stöpt om samhället och monterat ner dess motståndskraft och styrka, både praktiskt och mentalt. Legitima hierarkier och auktoriteter har nedmonterats av jämlikhetsskäl. Vi har också försvagat de institutioner som ska försvara samhället istället för att varje individ eller klan fixar det själva, d.v.s. polis och försvar. Rättsväsendet har också blivit allt mer färgat av kvinnligt synsätt genom att förlåtande och sympati för brottslingar blivit vanligare, på bekostnad av ansvarsutkrävande och rättvisa straff. Vidare har hela befolkningen hämmats, särskilt pojkar, redan som små. De ska inte övas att bli egensinniga, starka individer med potential att skydda sig själva och andra. Även män ska bli som duktiga kvinnor; tysta, följsamma och männen ska släppa fram kvinnor (förutom i parrelationer, där det ska vara ”lika” för båda och inte finnas något förtryckande manligt gentlemannaideal).

Den omfattande invandringen utgör inte en ”erövring” av främmande makt (ord som används i inlägget på Maskulint.se), men då invandringen har varit omfattande och består av människor från kulturer med religioner, språk, vanor och värderingar som skiljer sig mycket från vår, så innebär den en stor påfrestning för Sverige och dess befolkning. Inte minst då invandringen också innefattar dominanta personer och sådana med personligt våldskapital som kan, eller uppfattas kunna, använda våld och hot etc för att få sin vilja fram. Det är logiskt att detta leder till osäkerhet och oro.

Att sätta hårt mot hårt mot personer som uppfattas som starka, eller stå stenhårt i sina egna värderingar, det gör man bara om man tror att man har chans att lyckas sätta emot eller åtminstone väga upp. Om man inte tror att man klarar det, blir näst bästa strategin att inte stöta sig med de moment som utgör osäkerheten eller det regelrätta ”hotet”. Det här är inte bara mänskligt, utan också enligt ovan ett kvinnligt sätt, evolutionärt, att navigera genom svårigheter. Lite påminner det om frasen ”if you can´t beat them – join them” och det är här någonstans vi befinner oss idag tror jag.

Vi i Sverige tror inte längre att vi har kraft och möjlighet att fullt ut upprätthålla lag och ordning, än mindre de värderingar som samhällssystemen bygger på. Rent praktiskt finns inte tillräckligt med kapacitet att slå ner potentiella uppror, upplopp eller andra kraftiga motreaktioner som kunde uppstå. Tillräckligt med militär kapacitet finns inte heller om den skulle behövas för att städa upp någonstans lokalt. Det saknas också mod och civilkurage hos befolkningen för att säga ifrån i olika situationer, verbalt eller mer handgripligen. Här måste jag också påminna om de veka, fega politiker vi har som saknar ledarskap och pondus. Totalt sett ser det inte bra ut, men det centrala är just att vi inte tror att vi har kapaciteten. Det styr handlandet och avgör strategin.

För att ta ett exempel på hur det kan gå till i praktiken med denna undfallande strategi: I ett land som värnar jämställdhet vore det logiskt att adressera hedersvåld och förtryck, men då krävs att man riktar sig mot och kritiserar de dominanta män som ligger bakom detta, och det är en fajt man inte klarar/vågar att ta. För att inte stöta sig med dem som står för detta förtryck så har man in i det längsta duckat för och försökt förminska problemen. För att kompensera och visa handlingskraft väljer man istället att kritisera snällare ”förövare”, såna som sannolikt inte placerar en bomb i ens brevlåda eller kommer att leta upp och hota ens barn: Svenska fredliga män.

Våg balans pixabay

En strategi som stjälper istället för hjälper

Om man verkligen kan kalla detta för en ”överlevnadsstrategi”, vilket jag gör i rubriken, är högst tveksamt. De som överlever och mår väl av detta selektiva ansvarsutkrävande är främst de starkaste och mest dominanta, framför allt män, som struntar i lagen eller inte har något intresse av att anamma den kultur och värden som vårt samhälle bygger på. Om inte våra samhällsinstitutioner försvaras kommer de förstås inte bestå, utan ersättas med annat. Vi kan komma att gå bakåt i utvecklingen till att leva i klansamhällen där staten, dess betydelse och rättssystem försvinner. Med staten försvinner även vårt gemensamma solidariska välfärdssystem.

Jag ska tillägga här att detta inte alls har med hudfärg att göra eller ens ursprung. Integrerad, eller snarare assimilerad, kan vem som helst som kommer till Sverige bli. Varje individ har ett eget val att göra. Här handlar det om den samhälleliga dragkamp som ju faktiskt pågår jämt i alla samhällen, men som ibland blir än mer intensiv. Eller som i detta fall snabbt är över om den tidigare starka parten (majoritetssamhället i Sverige) lämnar walk over. Man kan fråga sig varför vi byggt upp allt vi har i Sverige, om det var så lite värt att vi inte är redo att försvara det.

Tittar man på vad som kan ske på längre sikt kanske de svenska kvinnorna lyckas med sin strategi att integrera (assimilera) sig i ny utländsk kultur av… förslagsvis kyskhet, dölja sina kroppar, inte jobba och lyda sina män? Är jag fördomsfull nu? Nej. Så här kan kvinnors liv vara i starkt patriarkala samhällen, har varit och är på vissa ställen i världen idag. Det måste inte bli så, men kan bli, särskilt om vi hukar och lägger oss platt för de starka att styra utvecklingen.

Men vad händer då med de svenska männen som inte omhuldas av de svenska kvinnorna och absolut inte heller av konkurrerande utländska män? De kommer att bli överflödiga. Denna strategi är inte deras överlevnadsstrategi. Det skulle vara att slita sig loss från feminismens bojor, återuppväcka sin maskulinitet och försvara det samhälle och värden som odlats och byggts under lång tid.

Värt att lyfta i sammanhanget är att här finns förklaringen till den massiva reaktionen från den politiska maktens håll mot Sverigedemokraterna och deras tillväxt. Eftersom de och dess väljare synar och pratar om det som sker, skenheligheten och den bristande logiken, så utgör de ett hot. Inga får hacka på den fasad som byggts upp och förstöra den strategi som valts. De måsta tystas så att inte fler börjar se och lyssna på dem. För om läget synliggörs, blir det också tydligt hur den samhälleliga motståndskraften raserats, både kulturellt genom att odla svaghet och följsamhet, men också praktiskt genom att vi inte längre har samhällsinstitutioner som kan sätta hårt mot de hårda som vill tillskansa sig makt. Då blir det tydligt att stora fel begåtts politiskt de senaste årtiondena, och det skulle ju göra att de som styrt – och styr än idag – inte får röster igen.

Moln egen

Slutkommentarer

Det jag skriver om kan i viss mån sägas gälla hela västvärlden, men det är särskilt påtagligt i Sverige på grund av att vi här har gått allra längst åt det feminina hållet.

Vissa tycker kanske att jag i texten osynliggör de svenskar som inte alls hukar sig utan försvarar frihet och jämställdhet o.d., och tycker att jag gör ”Sveriges åsikter” till något de inte tycker. Men det jag skriver om som landets åsikter och agerande handlar om det som tillämpas där makten i samhället idag finns ansamlad, nämligen i de offentliga institutionerna, inom politiken och i media, med angränsande organisationer och institutioner. Här sätts agendan.

Mitt inlägg ger inte några lösningar på hur vi ska göra för att Sverige ska få en bra framtid. Vad som bör göras måste i alla fall utgå från vad målet egentligen är. Vad vill vi? Angående detta verkar vi vara djupt splittrade i Sverige. Det jag ser är dock att ju längre tiden går, desto färre blir valmöjligheterna att kunna välja vissa vägar. Det är helt enkelt svårt att vända om eller ta en annan väg. Men att något är svårt betyder förstås inte att man ska avstå.

Utopiskt styra upp integrationen med skattemedel

Socialdemokraterna har under många år haft svårt att förhålla sig till begreppet integration. Partistyrelsen meddelade 2013 i samband med diskussionerna inför sin stämma att ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda.” Vinden har nu vänt och Socialdemokraterna talar återigen om integration Målet sägs vara att det ska ske, och det ska gå fort. Vad menas? Hur? Och går det ens att göra fort? Nej, menar jag.

En stor del av de flyktinginvandrare som har kommit till Sverige de senaste årtiondena har låg utbildning och kommer från kulturer som är vitt skilda från vår. Ett vanligt synsätt hos befintliga politiker är att om dessa invandrade bara får ett jobb och egen försörjning, så löser sig integrationen och de blir ”vanliga svenskar”. Det är önsketänkande, åtminstone på kort- och medellång sikt.

Integration, eller mer korrekt assimilation, handlar om att människor som flyttat hit behöver tillskansa sig kunskap och förståelse om samhällsinstitutioner, kulturen här, sociala koder med mera och sedan lära sig att tillämpa allt detta i samspelet med andra och bli en del av samhället. Det är ingen liten och enkel sak.

Jobb är ett sätt att komma närmare andra i samhället, men det är inte någon mirakellösning för integrationen. Även om invandrade får jobb är det inte säkert att de träffar särskilt många svenskar där de verkar, eftersom segregationen har ökat. Invandrade grupper har samlats i vissa förorter och stadsdelar där få svenskar numera vistas (både självvalt och påverkat av olika omständigheter).

Inte ens i de områden där de infödda svenskarna är många och de invandrade är färre, är det en självklarhet att dessa möts och lär känna  varandra, eftersom det finns både språk- och kulturbarriärer. Att det är så behöver inte alls bero på rasism eller elakhet, utan är högst mänskligt. Dessa begränsningar går inte att bara önsketänka bort, som om de inte fanns.

Utbildning kan göra skillnad på sikt, särskilt om den sker under lång tid (som för barn). Men det går inte att runda ett grundläggande faktum: Kultur och värderingar sitter oerhört djupt i oss människor och är inte lätta att förändra.

Offentliga initiativ och projekt baseras ofta på en naiv syn att det går att förändra människor i grunden på ett enkelt sätt. Malmö är en stad som blivit känd för sina många sociala projekt som är tänkta att öka sammanhållningen, sprida kunskap om Sverige, demokrati o.s.v. i stadens segregerade områden. Författaren Lars Åberg har skrivit om dessa i sin bok Framtidsstaden bland annat. När de gamla projekten tagit slut och inte gjort någon större skillnad har det bara skapats nya. På sånt här går det teoretiskt att plöja ner hur mycket pengar som helst, med högst begränsade resultat.

Att informera människor är inte heller detsamma som att förändra dem. De väljer själva vad de vill göra och anamma och vad inte. Det är svårt att förändra sig själv även om man vill. Att ”uppifrån” försöka förändra andra vuxna människor, det är oerhört svårt. På sin höjd kan det så frön till förändring på sikt, men det betyder inte att integrationen är löst.

Ute i landet drivs diverse projekt för att gynna integrationen. I vissa kommuner får frivilliga svenskar agera vän, fadder eller liknande, åt invandrade. Meningen är att de invandrade på så vis ska få lära känna Sverige, kulturen och hur livet ser ut här. Projekten kan vara lyckosamma för vissa enskilda individer, eller snarare par (även svenskarna får nya perspektiv och lär sig saker), men sådana initiativ kommer aldrig att kunna utgöra mer än små skärvor i den massiva integration som behövs i Sverige kommande år.

I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

När nya invånare får chansen att träffa och lära känna många olika svenskar, lära sig språket och se hur vi lever och beter oss i det här landet, då finns chans till naturlig integration som ger varaktigt resultat. Integrationen sker då i affären, på jobbet, på gården, i föreningen, genom att barnen går i samma skola, leker med varandra och utövar idrott ihop och så vidare.

De invandrade som vill bli en del av samhället i Sverige, de som vill och är redo att jobba för det, kommer att lyckas. De som inte vill, kommer inte att gå att påverka ens med massor av lockande, pockande och välvilliga offentliga projekt. Att skapa goda förutsättningar för naturlig integration och för att nya invånare i Sverige ska kunna ta eget ansvar, borde vara prio.

Det som naturlig integration kan åstadkomma över tid går inte att ersätta med något annat. Inte heller går det att trolla fram riktiga jobb, d.v.s. som inte bara handlar om sysselsättning för ett tag. Det går helt enkelt inte att i enorm skala kultur- och värderingsförändra människor, ens om man lägger massor med miljarder av skattepengar på det. Detta behöver Socialdemokraterna, och de andra politiska partierna, inse.

Argumenten för en hållbar invandringspolitik

Riksdagspartierna (SD undantaget) har i många år argumenterat för att det ”inte går” att sätta någon gräns för invandringen till Sverige. I ett debattinlägg i Expressen förra söndagen argumenterade jag för att det självklart går. Det som har saknats är helt krasst en vilja att se att det går.

Att viljan inte infunnit sig är lika osannolik som fascinerande. I själva verket finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.

Eftersom det verkar så svårt för riksdagspartierna att se och ta hänsyn till sin egen ideologiska grund, så tänkte jag här hjälpa till med lite argument för varför Sverige borde ha en hållbar migrationspolitik. Detta riktar in sig främst på flyktingrelaterad invandring men vissa delar är relevanta även för tex arbetskraftsinvandring.

Argumenten

De socialistiska argumenten är förstås klockrena i ett land som Sverige. Välfärdssystemet är solidaritet satt i system. När befolkningsmängden ökar snabbt, hinner inte vårt välfärdssystem byggas ut i tillräcklig snabb takt, vilket förstås orsakar problem. När välfärden börjar svikta så kommer de svagaste att drabbas hårdast. Och sådana yrkesgrupper som tex vårdpersonal får orimliga arbetssituationer när de försöker göra skillnad trots att det saknas resurser, tid, vårdplatser m.m. När bostäderna inte räcker till blir konsekvenserna trångboddhet, ökade klassklyftor och segregation.

Nog för att omfördelning är en anledning till att vi har ett välfärdssystem, men Sverige är inte en stor välgörenhetsorganisation. Det är ingen självklarhet att människor är redo att ge upp runt hälften av sin inkomst eller mer (i skatt) för ett system från vilket de inte upplever sig få ut tillräckligt av själva. Då riskerar de att vilja sluta bidra till det och hela systemets legitimitet och existens är i fara. Denna risk borde alla politiska läger ta fasta på, eftersom de flesta anser att staten ska ha vissa gemensamma åtaganden vilket kräver att det finns några som betalar in till det.

Rättvisevärnande socialister, men också de som faktiskt bara tänker logiskt och bryr sig om andra människor, borde förstå att flyktingar som tar sig hit till Sverige är de starkaste, mest resursstarka. De fattigaste, mest svaga, sjuka och sårbara, inklusive kvinnor och barn, är kvar i sina hemländer. Väljer Sverige att lägga mycket stora pengar på att hjälpa några få starka personer här i landet istället för att hjälpa flyktingar där de bor, så prioriteras de som har det bäst – inte de som behöver hjälpen som mest.

För de med grön ideologi borde ett hållbarhetsperspektiv i flyktingfrågan vara självklart att anlägga; ekologiskt, ekonomiskt och socialt. För att nå bästa möjliga resultat gäller det att se hur saker hänger ihop, att anlägga ett systemtänk. Ett hållbart synsätt på migrationsfrågan borde vara att vi måste skapa system i världen (i länder, mellan länder) som klarar att hantera rörlighet av människor, rättvisa regler och system som faktiskt fungerar i praktiken. Det måste vara målet. Allt annat är bara icke funktionella, kortsiktiga nödlösningar.

Gröna politiker borde lägga stor vikt vid global solidaritet. Snarare än att Sverige ska ta emot människor här, borde de tycka att inga människor ska behöva fly från hus och hem. Inga ska behöva fly på farliga resor över öknar och över hav, via giriga människosmugglare, för att klara livhanken. Det är inhumant. Fred och en dräglig levnadsstandard måste inrättas där människor bor. Där det pågår konflikter och krig i världen borde lokala frihetskämpar och organisationer stödjas, för att det ska kunna skapas fred och så att grundläggande mänskliga rättigheter följs.

Sverige gör mycket nytta ute i världen för att minska lidande. Våra förutsättningar att hjälpa hänger dock på att vi är ett rikt land, vilket inte är någon slump utan resultatet av många års hårt arbete, tålamod, fred och demokrati. Riskerar vi Sveriges ekonomi och stabilitet, så kommer vi också förlora vår möjlighet att hjälpa andra ute i världen till vår levnadsstandard.

De flesta förstår, intuitivt, att eftersom människor och system inte är oändligt flexibla, så är det inte bra om samhällen förändras för fort. Denna princip är en bärande del i konservatismen. Enligt den ideologin bör samhällsförändringar inte ske snabbt och ryckigt, utan gradvis och försiktigt, särskilt i samhällen som har stora gemensamma system.

Förändringar av befolkningssammansättningen i ett land, i en viss region eller så, förändrar samspelet i samhället, vilket kan skapa ”störningar” som riskerar skapa agg och konflikter. Ju större skillnader i kultur och synsätt mellan människor, desto större risker. Här finns också en moralisk aspekt: Det måste finnas respekt för människor som bott och levt på en plats under lång tid. En stor mängd människor ska inte bara kunna flytta in och tränga undan andra och kräva att de andra ska anpassa sig enligt vad de tycker. Det bäddar inte för stabilitet och fred, utan skapar snarare grogrund för allvarliga konflikter.

Enligt konservativa behöver samhällen ha en majoritetskultur, en samling av gemensamma värderingar, på vilka man bygger samhället. Det betyder inte att alla ska göra lika överallt och hela tiden, exempelvis hemma eller att alla behöver praktisera samma religion e.d. Utan att det behöver finnas gemensamma synsätt som avspeglas i lagar och regler och så att det finns gemensamma sätt att göra saker på där människor möts, så det finns chans till sammanhållning och tillit. Integration, eller snarare assimilation, av nya invånare i samhällen, tar tid. Det tar tid för människor att lära sig att leva med varandra. Och det måste få ta det.

Gröna, liberaler och även de konservativa i Sverige, borde försvara de värderingar som numera genomsyrar det svenska samhället och har byggt det starkt, så som jämställdhet, jämlikhet och frihet att leva som man vill. Då inga människor ändrar synsätt och värderingar bara för de plötsligt är i Sverige, så kommer förstås invandringen ändra levnadsmiljön för många som bor i landet. Sådant som antisemitism, klanstrukturer, hederskultur, giftermål i ung ålder, synen på homosexualitet som sjukdom med mera, kommer att öka sett ur ett nationellt perspektiv och kommer att drabba dem som bor här i landet. Detta är inget som går att bortse från eller går att ändra över en natt.

Liberaler borde generellt stå på barrikaderna för själva grunden för den liberala demokrati vi har. Enligt liberaler har en nation inget egenvärde, utan är snarare ett sätt för att kunna skapa förutsättningar för att alls kunna ha demokrati och att människor ska kunna leva som de vill, dvs ha individuell frihet i praktiken. Utan skyldigheter som upprätthålls inom ett visst begränsat område, går det inte att upprätthålla några rättigheter. Att alla står under samma lag, har samma rätt, är ett sätt att manifestera att alla människor är jämlika.

Öppna gränser och fri rörlighet må vara ett långsiktigt mål för liberaler, men utan att det finns förutsättningar för att hantera läget som uppstår, så kan det inte tillåtas. Vägen mot öppna gränser går genom att arbeta långsiktigt för en fredlig värld och för att bygga flexibla samhällssystem som klarar en stor rörlighet av människor.

Två av statens viktigaste uppgifter är att sköta om den inre säkerheten (polis och rättsväsende) och den yttre säkerheten (försvaret). Det kräver rätt dimensionering och finansiering. När statens ekonomi sviktar, på grund av stora kostnader och att befolkningsmängden varierar snabbt, blir detta svårt att klara av. Ökad brottslighet och otrygghet minskar människors frihet och minskar tilliten till både medmänniskor och statsskicket. Det är något som inte får hända.

Slutord

När jag själv ser det jag skrivit här ovan så funderar jag: Om nu de politiska partierna struntar i de här aspekterna, vad i all sin dar är det då som de tar de hänsyn till? Vad är deras argument för att inte se till att vi får en hållbar invandring till Sverige?

Jag försökte anstränga mig för att hitta några argument som politikerna och partierna kan sägas styra utifrån. Det var svårt, och det blev inte en särskilt smickrande lista.

  • Asylrätten är en universell rätt som ska följas och för den kan inga gränser sättas (se Expressen-Debatt-artikeln för argument som bemöter detta argument).
  • Det är viktigt att inte blidka, eller ge sken av att blidka, SD och deras sympatisörer.
  • Finns risk för att framstå som egoistiska, elaka eller som rasister.
  • Om de backar från tidigare inställning i invandringsfrågan kanske de inte blir omvalda.

Tänk om det är dessa saker som styr hela Sveriges politik. Det är ganska häpnadsväckande. Nu har vissa politiska partier delvis ändrat sig jämfört med vad de tyckte för 5-10 år sedan. Men vägen är lång till att vi ska nå en mer rimlig politik gemensam nationella politik för landet baserad på en välgrundad konsekvensanalys och hederliga, tunga argument. Naiv kortsiktighet behöver ersättas med klok långsiktighet i den här frågan.

Notera: Att detta endast är ett axplock av argument. Det finns många fler och mer detaljerade sådana som handlar om segregation, om bostäder, sociala förhållanden osv. Därtill finns det också olika inriktningar i ideologierna. Här är de förenklade och stereotypa, vilket de är för att jag ska göra min poäng: Att inte ens dessa mest grundläggande argumenten, tas hänsyn till. Och självklart kan en person som har en viss grundideologi också tycka som dem med en annan ideologi.

Tillbaka till 1984 – om språkets makt och makten över språket

I den offentliga debatten och från politiskt håll, har man under mycket lång tid duckat för frågor som rör värderingar och kultur kopplat till invandringen, något som är mycket olyckligt.

Varför det blivit så här kan man diskutera. Något som spelar in är konflikträdsla och ängslighet för att säga fel, att utpekas som fientlig eller mer specifikt främlingsfientlig. Det har inte gjort saken bättre att vi lever i en tid där språket och orden står i absoluta centrum av den offentliga debatten. Eller så kanske är det just på grund av denna utveckling som ängsligheten har uppkommit?

George Orwell insåg och skrev i sin bok 1984 om hur mycket makt som ligger i språket. I boken försökte allsmäktige Storebror styra människors åsikter och beteenden genom så kallat ”nyspråk”. Till hjälp fanns statliga instanser som Sanningsministeriet som städade bort historien och skrev om den, så att den passade makthavarnas agenda. Det som till varje pris inte fick ske var att varje individ gjorde sig en egen bild och åsikt om sakernas tillstånd. Sanningen skulle skapas centralt och allt som gjordes syftade till det.

Boken kom ut redan 1949 och det är fascinerande hur han redan då lyckades beskriva samhällstendenser som vi kan se nu, år 2019. Istället för att försöka påverka verkligheten, försöker man styra bilden av verkligheten genom språket.

Från både politik, media, myndigheter osv jobbar man idag hårt på att stämpla ut ord som olämpliga och man hittar hela tiden på nya sätt att benämna saker. I debatten som rör invandring flödar ord vars betydelse man försöker vrida på – åt sämre eller bättre håll – eller som man uppfunnit som vapen i en politisk kamp; migration, migrant, flykting, papperslös, främlingsfientlig, medmänsklig, integration, assimilation, socialt utsatt, rasifierad, islamofobi, rasist, IS-krigare, IS-återvändare, utsatt område o.s.v.

Ta begreppet ”papperslösa” exempelvis. Dessa är egentligen illegala invandrare. Genom den nya benämningen elimineras ordet ”illegal” och pekar istället på en utsatthet som de själva inte kan rå för (”..lösa”). Att begreppet illegala invandrare suddas ut till förmån för papperslösa blir ett sätt att skapa sympati och bedriva påtryckningar och regelrätt politik genom ord.

Den som använder ”fel” ord får acceptera att få sina intentioner ifrågasatta. De bemöts med klagomål på ordvalet, tillfället eller att det överhuvudtaget yppas. Bara vissa tillåts diskutera vissa ämnen överhuvudtaget, beroende på hudfärg, ursprung eller åsikt. Enstaka ordval tas som bevis för att en person är fientlig mot och vill andra illa. I värsta fall används orden som påtryckningsmedel gentemot en persons arbets- eller uppdragsgivare för att de ska ta avstånd från personen eller tysta den, så kallad ”deplatforming”.

Det är som att varje individ förlorat rätten att äga innebörden i det som man säger. Rätten har förflyttats någon annanstans.

Ju större inneboende makt som språket får, desto större makt kan man ha om man råder över språket och dess tolkning. Frågan är hur länge makten håller i sig och till vilken kostnad detta sker.

På sikt får detta mixtrande med språket allvarliga konsekvenser för hela det offentliga samtalet. Inte nog med att människor skräms till tystnad. Den ständiga omformningen av språket rycker undan förutsättningarna för att kunna mötas i diskussioner på ett bra sätt och verkligen förstå varandra. När man inte har gemensamma definitioner på ord och vad saker är och betyder, så uppstår friktion och frustration. Sakfrågorna hamnar i skymundan och viktiga frågor når aldrig själva diskussionsbordet och avhandlas på ett sakligt och respektfullt sätt, vilket vi också ser händer i dagens Sverige.

Nu senast igår fick Simförbundets ordförande lämna sin post för att hon vågade yppa sin åsikt om att hon inte tycker att barn i slöja ska visas på bild i idrottssammanhang. Hur kan det vara en helt orimlig ståndpunkt att ha, oavsett position? I andra länder i världen kämpar kvinnor för att slippa tvingas ha slöja på sig. Kvinnor slängs i fängelse och pryglas för att inte följa kläd- och sedlighetslagar. Men, nu är det här Sverige. Här satte den offentliga inkvisitionsapparaten med sociala medier, medier, opinionsbildare och makthavare, igång direkt och fungerade effektivt, som vanligt. Frågan är: Vad har egentligen vunnits i och med denna bortstädning? Jag kan däremot se tusentals förlorare. Ja hela landet förlorar! För vi har inte kommit någonstans i själva sakfrågan i och med detta. Vi har inte blivit klokare, mer respektfulla eller förstår varandra bättre.

Är inte allt detta ironiskt? I en tid där mångfald hyllas som mest, är den individuella rätten att ens yppa något och själv få bestämma hur det ska tolkas, som allra sämst.

Detta är otäckt och ett enormt orosmoln för Sveriges framtid. Ju brokigare landet blir – och denna utveckling går snabbt – desto mer olika åsikter och värderingar kommer finnas, desto mer oense kommer vi att vara om allt, överallt. Om åsiktsförtryck ska vara lösningen på detta, så kommer vi att förlora demokratin på köpet.