invandring

Utopiskt styra upp integrationen med skattemedel

Socialdemokraterna har under många år haft svårt att förhålla sig till begreppet integration. Partistyrelsen meddelade 2013 i samband med diskussionerna inför sin stämma att ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda.” Vinden har nu vänt och Socialdemokraterna talar återigen om integration Målet sägs vara att det ska ske, och det ska gå fort. Vad menas? Hur? Och går det ens att göra fort? Nej, menar jag.

En stor del av de flyktinginvandrare som har kommit till Sverige de senaste årtiondena har låg utbildning och kommer från kulturer som är vitt skilda från vår. Ett vanligt synsätt hos befintliga politiker är att om dessa invandrade bara får ett jobb och egen försörjning, så löser sig integrationen och de blir ”vanliga svenskar”. Det är önsketänkande, åtminstone på kort- och medellång sikt.

Integration, eller mer korrekt assimilation, handlar om att människor som flyttat hit behöver tillskansa sig kunskap och förståelse om samhällsinstitutioner, kulturen här, sociala koder med mera och sedan lära sig att tillämpa allt detta i samspelet med andra och bli en del av samhället. Det är ingen liten och enkel sak.

Jobb är ett sätt att komma närmare andra i samhället, men det är inte någon mirakellösning för integrationen. Även om invandrade får jobb är det inte säkert att de träffar särskilt många svenskar där de verkar, eftersom segregationen har ökat. Invandrade grupper har samlats i vissa förorter och stadsdelar där få svenskar numera vistas (både självvalt och påverkat av olika omständigheter).

Inte ens i de områden där de infödda svenskarna är många och de invandrade är färre, är det en självklarhet att dessa möts och lär känna  varandra, eftersom det finns både språk- och kulturbarriärer. Att det är så behöver inte alls bero på rasism eller elakhet, utan är högst mänskligt. Dessa begränsningar går inte att bara önsketänka bort, som om de inte fanns.

Utbildning kan göra skillnad på sikt, särskilt om den sker under lång tid (som för barn). Men det går inte att runda ett grundläggande faktum: Kultur och värderingar sitter oerhört djupt i oss människor och är inte lätta att förändra.

Offentliga initiativ och projekt baseras ofta på en naiv syn att det går att förändra människor i grunden på ett enkelt sätt. Malmö är en stad som blivit känd för sina många sociala projekt som är tänkta att öka sammanhållningen, sprida kunskap om Sverige, demokrati o.s.v. i stadens segregerade områden. Författaren Lars Åberg har skrivit om dessa i sin bok Framtidsstaden bland annat. När de gamla projekten tagit slut och inte gjort någon större skillnad har det bara skapats nya. På sånt här går det teoretiskt att plöja ner hur mycket pengar som helst, med högst begränsade resultat.

Att informera människor är inte heller detsamma som att förändra dem. De väljer själva vad de vill göra och anamma och vad inte. Det är svårt att förändra sig själv även om man vill. Att ”uppifrån” försöka förändra andra vuxna människor, det är oerhört svårt. På sin höjd kan det så frön till förändring på sikt, men det betyder inte att integrationen är löst.

Ute i landet drivs diverse projekt för att gynna integrationen. I vissa kommuner får frivilliga svenskar agera vän, fadder eller liknande, åt invandrade. Meningen är att de invandrade på så vis ska få lära känna Sverige, kulturen och hur livet ser ut här. Projekten kan vara lyckosamma för vissa enskilda individer, eller snarare par (även svenskarna får nya perspektiv och lär sig saker), men sådana initiativ kommer aldrig att kunna utgöra mer än små skärvor i den massiva integration som behövs i Sverige kommande år.

I Sverige finns en övertro på att man kan lösa allt med högre skatter och fler politiska ”åtgärder”, men vissa saker går bara inte att förändra med detta angreppssätt. Snarare kan det sätta käppar i hjulet för det som verkligen fungerar. Till exempel har den stora bidragsgivningen till kulturella och religiösa organisationer spätt på segregationen och definitivt inte varit några lösningar för att få människor med olika bakgrund att komma närmare varandra och förstå varandra bättre.

När nya invånare får chansen att träffa och lära känna många olika svenskar, lära sig språket och se hur vi lever och beter oss i det här landet, då finns chans till naturlig integration som ger varaktigt resultat. Integrationen sker då i affären, på jobbet, på gården, i föreningen, genom att barnen går i samma skola, leker med varandra och utövar idrott ihop och så vidare.

De invandrade som vill bli en del av samhället i Sverige, de som vill och är redo att jobba för det, kommer att lyckas. De som inte vill, kommer inte att gå att påverka ens med massor av lockande, pockande och välvilliga offentliga projekt. Att skapa goda förutsättningar för naturlig integration och för att nya invånare i Sverige ska kunna ta eget ansvar, borde vara prio.

Det som naturlig integration kan åstadkomma över tid går inte att ersätta med något annat. Inte heller går det att trolla fram riktiga jobb, d.v.s. som inte bara handlar om sysselsättning för ett tag. Det går helt enkelt inte att i enorm skala kultur- och värderingsförändra människor, ens om man lägger massor med miljarder av skattepengar på det. Detta behöver Socialdemokraterna, och de andra politiska partierna, inse.

Argumenten för en hållbar invandringspolitik

Riksdagspartierna (SD undantaget) har i många år argumenterat för att det ”inte går” att sätta någon gräns för invandringen till Sverige. I ett debattinlägg i Expressen förra söndagen argumenterade jag för att det självklart går. Det som har saknats är helt krasst en vilja att se att det går.

Att viljan inte infunnit sig är lika osannolik som fascinerande. I själva verket finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.

Eftersom det verkar så svårt för riksdagspartierna att se och ta hänsyn till sin egen ideologiska grund, så tänkte jag här hjälpa till med lite argument för varför Sverige borde ha en hållbar migrationspolitik. Detta riktar in sig främst på flyktinginvandringen men vissa delar är relevanta även för tex arbetskraftsinvandring.

Argumenten

De socialistiska argumenten är förstås klockrena i ett land som Sverige. Välfärdssystemet är solidaritet satt i system. När befolkningsmängden ökar snabbt, hinner inte vårt välfärdssystem byggas ut i tillräcklig snabb takt, vilket förstås orsakar problem. När välfärden börjar svikta så kommer de svagaste att drabbas hårdast. Och sådana yrkesgrupper som tex vårdpersonal får orimliga arbetssituationer när de försöker göra skillnad trots att det saknas resurser, tid, vårdplatser m.m. När bostäderna inte räcker till blir konsekvenserna trångboddhet, ökade klassklyftor och segregation.

Nog för att omfördelning är en anledning till att vi har ett välfärdssystem, men Sverige är inte en stor välgörenhetsorganisation. Det är ingen självklarhet att människor är redo att ge upp runt hälften av sin inkomst eller mer (i skatt) för ett system från vilket de inte upplever sig få ut tillräckligt av själva. Då riskerar de att vilja sluta bidra till det och hela systemets legitimitet och existens är i fara. Denna risk borde alla politiska läger ta fasta på, eftersom de flesta anser att staten ska ha vissa gemensamma åtaganden vilket kräver att det finns några som betalar in till det.

Rättvisevärnande socialister, men också de som faktiskt bara tänker logiskt och bryr sig om andra människor, borde förstå att flyktingar som tar sig hit till Sverige är de starkaste, mest resursstarka. De fattigaste, mest svaga, sjuka och sårbara, inklusive kvinnor och barn, är kvar i sina hemländer. Väljer Sverige att lägga mycket stora pengar på att hjälpa några få starka personer här i landet istället för att hjälpa flyktingar där de bor, så prioriteras de som har det bäst – inte de som behöver hjälpen som mest.

För de med grön ideologi borde ett hållbarhetsperspektiv i flyktingfrågan vara självklart att anlägga; ekologiskt, ekonomiskt och socialt. För att nå bästa möjliga resultat gäller det att se hur saker hänger ihop, att anlägga ett systemtänk. Ett hållbart synsätt på migrationsfrågan borde vara att vi måste skapa system i världen (i länder, mellan länder) som klarar att hantera rörlighet av människor, rättvisa regler och system som faktiskt fungerar i praktiken. Det måste vara målet. Allt annat är bara icke funktionella, kortsiktiga nödlösningar.

Gröna politiker borde lägga stor vikt vid global solidaritet. Snarare än att Sverige ska ta emot människor här, borde de tycka att inga människor ska behöva fly från hus och hem. Inga ska behöva fly på farliga resor över öknar och över hav, via giriga människosmugglare, för att klara livhanken. Det är inhumant. Fred och en dräglig levnadsstandard måste inrättas där människor bor. Där det pågår konflikter och krig i världen borde lokala frihetskämpar och organisationer stödjas, för att det ska kunna skapas fred och så att grundläggande mänskliga rättigheter följs.

Sverige gör mycket nytta ute i världen för att minska lidande. Våra förutsättningar att hjälpa hänger dock på att vi är ett rikt land, vilket inte är någon slump utan resultatet av många års hårt arbete, tålamod, fred och demokrati. Riskerar vi Sveriges ekonomi och stabilitet, så kommer vi också förlora vår möjlighet att hjälpa andra ute i världen till vår levnadsstandard.

De flesta förstår, intuitivt, att eftersom människor och system inte är oändligt flexibla, så är det inte bra om samhällen förändras för fort. Denna princip är en bärande del i konservatismen. Enligt den ideologin bör samhällsförändringar inte ske snabbt och ryckigt, utan gradvis och försiktigt, särskilt i samhällen som har stora gemensamma system.

Förändringar av befolkningssammansättningen i ett land, i en viss region eller så, förändrar samspelet i samhället, vilket kan skapa ”störningar” som riskerar skapa agg och konflikter. Ju större skillnader i kultur och synsätt mellan människor, desto större risker. Här finns också en moralisk aspekt: Det måste finnas respekt för människor som bott och levt på en plats under lång tid. En stor mängd människor ska inte bara kunna flytta in och tränga undan andra och kräva att de andra ska anpassa sig enligt vad de tycker. Det bäddar inte för stabilitet och fred, utan skapar snarare grogrund för allvarliga konflikter.

Enligt konservativa behöver samhällen ha en majoritetskultur, en samling av gemensamma värderingar, på vilka man bygger samhället. Det betyder inte att alla ska göra lika överallt och hela tiden, exempelvis hemma eller att alla behöver praktisera samma religion e.d. Utan att det behöver finnas gemensamma synsätt som avspeglas i lagar och regler och så att det finns gemensamma sätt att göra saker på där människor möts, så det finns chans till sammanhållning och tillit. Integration, eller snarare assimilation, av nya invånare i samhällen, tar tid. Det tar tid för människor att lära sig att leva med varandra. Och det måste få ta det.

Gröna, liberaler och även de konservativa i Sverige, borde försvara de värderingar som numera genomsyrar det svenska samhället och har byggt det starkt, så som jämställdhet, jämlikhet och frihet att leva som man vill. Då inga människor ändrar synsätt och värderingar bara för de plötsligt är i Sverige, så kommer förstås invandringen ändra levnadsmiljön för många som bor i landet. Sådant som antisemitism, klanstrukturer, hederskultur, giftermål i ung ålder, synen på homosexualitet som sjukdom med mera, kommer att öka sett ur ett nationellt perspektiv och kommer att drabba dem som bor här i landet. Detta är inget som går att bortse från eller går att ändra över en natt.

Liberaler borde generellt stå på barrikaderna för själva grunden för den liberala demokrati vi har. Enligt liberaler har en nation inget egenvärde, utan är snarare ett sätt för att kunna skapa förutsättningar för att alls kunna ha demokrati och att människor ska kunna leva som de vill, dvs ha individuell frihet i praktiken. Utan skyldigheter som upprätthålls inom ett visst begränsat område, går det inte att upprätthålla några rättigheter. Att alla står under samma lag, har samma rätt, är ett sätt att manifestera att alla människor är jämlika.

Öppna gränser och fri rörlighet må vara ett långsiktigt mål för liberaler, men utan att det finns förutsättningar för att hantera läget som uppstår, så kan det inte tillåtas. Vägen mot öppna gränser går genom att arbeta långsiktigt för en fredlig värld och för att bygga flexibla samhällssystem som klarar en stor rörlighet av människor.

Två av statens viktigaste uppgifter är att sköta om den inre säkerheten (polis och rättsväsende) och den yttre säkerheten (försvaret). Det kräver rätt dimensionering och finansiering. När statens ekonomi sviktar, på grund av stora kostnader och att befolkningsmängden varierar snabbt, blir detta svårt att klara av. Ökad brottslighet och otrygghet minskar människors frihet och minskar tilliten till både medmänniskor och statsskicket. Det är något som inte får hända.

Slutord

När jag själv ser det jag skrivit här ovan så funderar jag: Om nu de politiska partierna struntar i de här aspekterna, vad i all sin dar är det då som de tar de hänsyn till? Vad är deras argument för att inte se till att vi får en hållbar invandring till Sverige?

Jag försökte anstränga mig för att hitta några argument som politikerna och partierna kan sägas styra utifrån. Det var svårt, och det blev inte en särskilt smickrande lista.

  • Asylrätten är en universell rätt som ska följas och för den kan inga gränser sättas (se Expressen-Debatt-artikeln för argument som bemöter detta argument).
  • Det är viktigt att inte blidka, eller ge sken av att blidka, SD och deras sympatisörer.
  • Finns risk för att framstå som egoistiska, elaka eller som rasister.
  • Om de backar från tidigare inställning i invandringsfrågan kanske de inte blir omvalda.

Tänk om det är dessa argument som styr hela Sveriges politik. Det är ganska häpnadsväckande. Nu har vissa politiska partier delvis ändrat sig jämfört med vad de tyckte för 5-10 år sedan. Men vägen är lång till att vi ska nå en mer rimlig politik gemensam nationella politik för landet baserad på en välgrundad konsekvensanalys och hederliga, tunga argument. Naiv kortsiktighet behöver ersättas med klok långsiktighet i den här frågan.

Notera: Att detta endast är ett axplock av argument. Det finns många fler och mer detaljerade sådana som handlar om segregation, om bostäder, sociala förhållanden osv. Därtill finns det också olika inriktningar i ideologierna. Här är de förenklade och stereotypa, vilket de är för att jag ska göra min poäng: Att inte ens dessa mest grundläggande argumenten, tas hänsyn till. Och självklart kan en person som har en viss grundideologi också tycka som dem med en annan ideologi.

Tillbaka till 1984 – om språkets makt och makten över språket

I den offentliga debatten och från politiskt håll, har man under mycket lång tid duckat för frågor som rör värderingar och kultur kopplat till invandringen, något som är mycket olyckligt.

Varför det blivit så här kan man diskutera. Något som spelar in är konflikträdsla och ängslighet för att säga fel, att utpekas som fientlig eller mer specifikt främlingsfientlig. Det har inte gjort saken bättre att vi lever i en tid där språket och orden står i absoluta centrum av den offentliga debatten. Eller så kanske är det just på grund av denna utveckling som ängsligheten har uppkommit?

George Orwell insåg och skrev i sin bok 1984 om hur mycket makt som ligger i språket. I boken försökte allsmäktige Storebror styra människors åsikter och beteenden genom så kallat ”nyspråk”. Till hjälp fanns statliga instanser som Sanningsministeriet som städade bort historien och skrev om den, så att den passade makthavarnas agenda. Det som till varje pris inte fick ske var att varje individ gjorde sig en egen bild och åsikt om sakernas tillstånd. Sanningen skulle skapas centralt och allt som gjordes syftade till det.

Boken kom ut redan 1949 och det är fascinerande hur han redan då lyckades beskriva samhällstendenser som vi kan se nu, år 2019. Istället för att försöka påverka verkligheten, försöker man styra bilden av verkligheten genom språket.

Från både politik, media, myndigheter osv jobbar man idag hårt på att stämpla ut ord som olämpliga och man hittar hela tiden på nya sätt att benämna saker. I debatten som rör invandring flödar ord vars betydelse man försöker vrida på – åt sämre eller bättre håll – eller som man uppfunnit som vapen i en politisk kamp; migration, migrant, flykting, papperslös, främlingsfientlig, medmänsklig, integration, assimilation, socialt utsatt, rasifierad, islamofobi, rasist, IS-krigare, IS-återvändare, utsatt område o.s.v.

Ta begreppet ”papperslösa” exempelvis. Dessa är egentligen illegala invandrare. Genom den nya benämningen elimineras ordet ”illegal” och pekar istället på en utsatthet som de själva inte kan rå för (”..lösa”). Att begreppet illegala invandrare suddas ut till förmån för papperslösa blir ett sätt att skapa sympati och bedriva påtryckningar och regelrätt politik genom ord.

Den som använder ”fel” ord får acceptera att få sina intentioner ifrågasatta. De bemöts med klagomål på ordvalet, tillfället eller att det överhuvudtaget yppas. Bara vissa tillåts diskutera vissa ämnen överhuvudtaget, beroende på hudfärg, ursprung eller åsikt. Enstaka ordval tas som bevis för att en person är fientlig mot och vill andra illa. I värsta fall används orden som påtryckningsmedel gentemot en persons arbets- eller uppdragsgivare för att de ska ta avstånd från personen eller tysta den, så kallad ”deplatforming”.

Det är som att varje individ förlorat rätten att äga innebörden i det som man säger. Rätten har förflyttats någon annanstans.

Ju större inneboende makt som språket får, desto större makt kan man ha om man råder över språket och dess tolkning. Frågan är hur länge makten håller i sig och till vilken kostnad detta sker.

På sikt får detta mixtrande med språket allvarliga konsekvenser för hela det offentliga samtalet. Inte nog med att människor skräms till tystnad. Den ständiga omformningen av språket rycker undan förutsättningarna för att kunna mötas i diskussioner på ett bra sätt och verkligen förstå varandra. När man inte har gemensamma definitioner på ord och vad saker är och betyder, så uppstår friktion och frustration. Sakfrågorna hamnar i skymundan och viktiga frågor når aldrig själva diskussionsbordet och avhandlas på ett sakligt och respektfullt sätt, vilket vi också ser händer i dagens Sverige.

Nu senast igår fick Simförbundets ordförande lämna sin post för att hon vågade yppa sin åsikt om att hon inte tycker att barn i slöja ska visas på bild i idrottssammanhang. Hur kan det vara en helt orimlig ståndpunkt att ha, oavsett position? I andra länder i världen kämpar kvinnor för att slippa tvingas ha slöja på sig. Kvinnor slängs i fängelse och pryglas för att inte följa kläd- och sedlighetslagar. Men, nu är det här Sverige. Här satte den offentliga inkvisitionsapparaten med sociala medier, medier, opinionsbildare och makthavare, igång direkt och fungerade effektivt, som vanligt. Frågan är: Vad har egentligen vunnits i och med denna bortstädning? Jag kan däremot se tusentals förlorare. Ja hela landet förlorar! För vi har inte kommit någonstans i själva sakfrågan i och med detta. Vi har inte blivit klokare, mer respektfulla eller förstår varandra bättre.

Är inte allt detta ironiskt? I en tid där mångfald hyllas som mest, är den individuella rätten att ens yppa något och själv få bestämma hur det ska tolkas, som allra sämst.

Detta är otäckt och ett enormt orosmoln för Sveriges framtid. Ju brokigare landet blir – och denna utveckling går snabbt – desto mer olika åsikter och värderingar kommer finnas, desto mer oense kommer vi att vara om allt, överallt. Om åsiktsförtryck ska vara lösningen på detta, så kommer vi att förlora demokratin på köpet.

Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen

Invandringen till Sverige har förändrat landet och kommer att göra så än mer framöver. Ändå diskuteras dessa frågor bara högst ytligt inom politiken. Svåra frågor om hur vi ska klara leva med varandra och komma överens i samhället, eller hur den stora segregationen kommer påverka landet på sikt, har ännu inte blivit föremål för diskussion. Jag tog upp en del kulturella aspekter i mitt blogginlägg förra veckan, Underskatta inte Sveriges trauma, och fortsätter nu på detta tema.

Eli Göndörs tankeväckande bok Religionskollision som handlar om integration/assimilation lyfter fram en intressant aspekt som jag inte hört talas om i många sammanhang; att resultatet av invandringen till ett land också beror på vilken kultur den grupp som flyttar dit har. Då menas inte bara från vilket land de kommer eller vilken religion de har, utan också om de är vana vid att vara i minoritet eller majoritet i ett land.

Minoritetsvana invandrargrupper är vana vid att smälta in men ändå samtidigt behålla sin kultur och traditioner i privatlivet. Framför allt ställer de inte stora krav på att omgivningen där de befinner sig, ska anpassa sig till dem. Majoritetsvana grupper gör däremot det. Här hamnar en stor del muslimska grupper.

Göndör tar exempelvis upp att män från vissa kulturer har svårt att ställa om från majoritet- till minoritetsposition om de emigrerar. Denna omställning kan ta sig destruktiva uttryck. Vissa kulturella sedvänjor kan till och med förstärkas i Sverige jämfört med personernas hemland. De som är vana vid patriarkala strukturer där mannen är familjeöverhuvud, kan bli ännu mer kontrollerande gentemot kvinnor, vilket vi också har sett.

Det som tas upp i boken säger mig för det första att för att ta ställning i migrationsfrågor räcker det inte att beakta invandringens volymer, man behöver också gräva djupare i vad den kan föra med sig i form av värderingar och kultur. Invandrades synsätt är också viktig när det handlar om bemötandet gentemot dem ur ett integrations/assimilations-perspektiv.

Det är alltså inte någon självklarhet att invandrade ställer en massa krav på det land de kommer till. Kanske låter det som en banal och självklar insikt, men jag tycker mig se tendenser hos de politiska makthavare som styrt under de senaste årtiondena, att tro just det. Politikerna verkar redan från start ha bestämt sig för att invandrade kommer att ställa krav och att Sverige som land därför måste anpassa sig. Sverige är redan så inne på att anpassa sig så att det görs redan ens innan det kommer krav.

En fråga Göndör tar upp särskilt är vad som händer när majoritetsvana möter andra majoritetsvana, som när majoritetsvana invandrargrupper möter majoritetssamhället i Sverige. Hur reagerar dessa på varandra? Hur ska man hantera den från befolkningens sida? Hur är det på politisk nivå?

Jag skulle säga att inspel från politiskt håll i frågor som rör den problematiken är nästan helt frånvarande. Visst tangerar man det i enskilda frågor om hedersvåld, polisens kapacitet, när det byggs ännu en moské eller när burkinis dyker upp i våra sportaffärer. Man ser däremot inte dessa situationer eller händelser i ett större perspektiv, som en del av ett sammanhang.

Användning av ordet anpassning (av någon till något) försöker undvikas till varje pris inom politiken när det talas om invandring, trots att det alltid kommer att ske sådan, må den vara passiv eller aktiv. Det är som om politikerna hoppas att deras agerande på något magiskt vis skulle göra att ingen skulle behöva anpassa sig och det vore möjligt att alla blir nöjda samtidigt. Så är det förstås inte.

Med tanke på den undfallenhet, närapå undergivenhet, som politikerna uppvisat i kulturella frågor relaterade till invandring, så är frågan om Sverige överhuvudtaget kan liknas vid ett ”majoritetssamhälle”, dvs som ser sitt eget sätt att värdera och göra saker på, allt det som ligger till grund för lagar och samhällets funktion, som positivt. Snarare har politiska beslut tagits aktivt för att gynna hitflyttade gruppers särart och kultur med bidrag och särbehandling.

Sverige, baserat på politikernas agerande, beter sig nästan som en minoritetsgrupp – om än stor – som ska följa de nyinflyttade och bara acceptera som det blir här när de andras värderingar och viljor styr. Här tror jag att den större delen av det politiska etablissemanget är på kollisionskurs med befolkningen.

De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa.

Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?

Underskatta inte Sveriges trauma

På tisdagen berättade Stiftelsen Växjö muslimer att de redan har mätt volymen inne på förskolan i samband med böneutropet – och att den inte överstiger 45 decibel.”

Frasen härrör från en nyhetsartikel om böneutropen som en moské i Växjö fått tillåtelse att göra på fredagar. Vi tar det igen och lite långsammare: Det finns alltså ett behov idag i Sverige att gå in i en förskola för att mäta ljudnivån på ett böneutrop på arabiska från en närliggande moské.

Från det offentligas håll och från den större delen av den politiska sfären har man tagit sig an frågan om böneutrop utifrån att det är en miljö- och hälsoskyddsfråga. Man duckar helt från andra men nog så viktiga aspekter. Frågan anses inte handla om själva innebörden i och syftet med böneutrop, signalerna av det och dess konsekvenser. Man ser det bara som en helt naturlig sak och anser att detta i fortsättningen ska diskuteras, analyseras och köpslås om i varje kommun, på varje plats där det kan bli aktuellt. Många debatter lär det att bli.

Min intention är dock inte att diskutera just den sakfrågan här, utan att höja blicken.

Att diskutera böneutrop i Sverige är något nytt. För 50 år sedan, 30 år sedan eller till och med 10 år sedan var det en icke-fråga. Den fanns inte här. Nu läser man om det på nyheterna. Det blir rättsfall. Ledarskribenter skriver om det. Man pratar om det på arbetsplatser och på sociala medier. Inte nog med att det är helt ny fråga för landets befolkning att behöva hantera, utan den rör också kultur och religion, något som sitter djupt i människors medvetande och liv och inte bara går att byta ut hur som helst, särskilt inte genom tvång utifrån. Det gör såna här frågor svåra, personliga och känslomässiga.

I det förändrade Sverige tvingas människor att ta ställning i frågor som i princip inte existerade förut som allmänna samhälls- eller politiska frågor. Gemene man måste nu göra sig åsikter om vem som får hälsa hur och i vilka sammanhang, vilka kläder eller symboler som är förtryckande eller kränkande – även sådana som har funnits i landet sedan urminnes tider och aldrig utgjort ett problem, huruvida personer på äldreboenden har rätt att känna sig trygga med vårdpersonal och har rätt att förstå vad de säger o.s.v.

När människor avkrävs svar i svåra frågor, så ökar även risken för att de ska behöva säga något som anses fel eller obekvämt för andra. Då ökar också friktionen mellan människor och konfliktnivån stiger. Notera: Få behöver egentligen ha ändrat åsikter, men när de plötsligt måste tycka till om något är bra eller dåligt, så blir de sårbara och utsätts för kritik och det är här vi står idag.

Personer som gillade Sverige som det var förut, som uppskattade det som fanns här då och inte vill ha till exempel böneutrop där de bor oavsett vad anledningen till det må vara, utmålas som inskränkta, egoister, främlingsfientliga eller rasister. Det här är resultatet utav naiva politiker, som inte såg några som helst negativa konsekvenser med en stor invandring förutom möjligen rent ekonomiska.

Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.

Sverige har förändrats på djupet och frågan nu är snarare hur förändrat det kommer att bli och hur fort det kommer att gå. Som invånare går det inte längre att värja sig emot det som sker och rygga för de svåra frågorna, även om man vill. Samtidigt orkar man inte hantera de personliga och känslomässiga konsekvenserna av att man ger sig in i detta getingbo av värderingar, religion och kultur. Befolkningen sitter helt enkelt i en rävsax.

Invandringen blev inte så som politikerna lät påskina. Det är ett gemensamt trauma som vi som land bär på.

I det här läget hade vi verkligen behövt eftertänksamma ödmjuka politiker med insikt om vad befolkningen varit med om och upplever i den stora förändring som pågår. Istället fick vi en rödgrön regering med stöd av C och L som tillsammans utgör de partier som visat minst förståelse för ovanstående utveckling. Snarare har dessa partier gjort extremt tydliga markeringar mot de partier och personer som vill och försöker lyfta även svårare och kulturellt relaterad problematik.

Samhällsproblemen i all ära, men vad kommer hända i Sverige med den ökande dissonansen mellan befolkningens upplevelse och politikernas önskebild av verkligheten? Den kommer inte direkt att minska föraktet och agget gentemot politiker. Vad händer när denna klyfta blir för stor?

Om jag är orolig inför framtiden? Ja, det är jag.