Förslagen till nytt partinamn för Borgerlig Framtid

Det drar ihop sig till stämma för partiet Borgerlig Framtid. Som jag redan tidigare skrivit kommer frågan om nytt partinamn tas upp. Mer exakt sker det på söndag morgon (16 oktober). Det är inte säkert att ett beslut om namnbyte tas. Det bestämmer medlemmarna. Men jag ser det som troligt.

Efter att ha brainstormat internt, inhämtat synpunkter överallt ifrån, vänt, vridit, jämfört, har det blivit dags att knyta ihop säcken. Partistyrelsen som berett frågan har kokat ner allt i två förslag; ett huvudförslag och ett extra förslag.

  1. Medborgerlig Samling
  2. Fria Konservativa

För att svara på frågan om vilket namn partiet bör ha är det bra att titta på varför Borgerlig Framtid finns. Varför behövs partiet? Det finns ju redan fyra borgerliga partier samt Sverigedemokraterna.

Visserligen står vi för en liberalkonservativ politik som vi anser att det behövs mer av i Sverige. Men det som gör partiet unikt i dagens politiska landskap handlar främst om sådant som inte går att placera in på den traditionella politiska höger-vänsterskalan.

Vi som har valt att gå samman i det här nya partiet har gjort det för ett mer demokratiskt och ansvarsfullt Sverige. Vi vill se mer innehåll och mindre yta i politiken. En långsiktigt inriktad politik som bedrivs med ärlighet och hederlighet och baseras på hur verkligheten faktiskt ser ut. En politik där medborgaren, individen, står i centrum. Politiken ska drivas för folket, medborgarna, och av medborgarna. Inte ens en så simpel sak som att försöka få igenom sin politik är längre självklart för dagens etablerade partier (därav Decemberöverenskommelsen). Det finns således mycket att förändra.

Baserat på ovanstående är Medborgerlig Samling ett bra alternativ. Kan tilläggas också att både medborgerlig/medborgare och samling begrepp som används för höger/borgerliga partier. Det fanns faktiskt på 60-talet ett parti eller kanske snarare ett samarbete som hette just Medborgerlig Samling.

Förslaget Fria Konservativa fokuserar istället på vår ideologi. ”Fria” anspelar på liberal (som i liberalkonservativ) men är ett vidare begrepp där man kan väga in exempelvis vår syn på demokrati och samarbete för att få igenom mesta möjliga av vår politik. Det här namnet skulle sticka ut mer. Å andra sidan riskerar namnet stöta bort en del av partiets potentiella väljare på grund av negativa – och kanske rent utav felaktiga – associationer till begreppet ”konservativ”.

Mycket mer finns såklart att säga om detta. Men jag stannar här. Båda namnen går i alla fall att fylla med våra värderingar, vårt fokus, vår syn. Var vi landar får vi se på söndag.

Många åsikter finns om partinamn, den saken är klar. Alla människor kommer inte att bli nöjda med det namn vi till slut väljer (det kan för övrigt bli ett helt annat namn än dessa två). Men det är en del av politiken, att kompromissa och enas! Inget blir helt perfekt för alla. Man ska komma ihåg också att det är nu, när allt kastas upp i luften och alla kan tycka till, som åsiktsskillnaderna ser ut att vara störst och det ser ut att spreta som mest. När vi gjort vårt val och arbetar vidare under det nya namnet kommer det till slut bara vara ett namn.

Ju mer vi kommer att visa vad partiet står för och vilka vi är, desto mindre viktigt blir det exakta namnet. Vi som gått med i Borgerlig Framtid har gjort det trots att vi inte har tyckt att namnet på partiet var det allra allra bästa. Vi kunde acceptera namnet på grund av innehållet i partiets politik och dess ambition att utgöra en ny sorts opposition i svensk politik och förändra Sverige till det bättre. Detta kommer andra att kunna göra också.

Gropar i vägen för Borgerlig Framtid

Det har varit minst sagt turbulent i partiet som jag är aktiv i, Borgerlig Framtid, de senaste veckorna. Nu känns det som att dimman börjat lätta en aning och det är dags att summera det som hänt.

När vi i partistyrelsen tog ett beslut den 15 augusti var det svårt att tänka sig att allt det som hänt skulle kunna ske. Men, man lär sig att aldrig bortse från att det oväntade kan komma att hända, hur osannolikt det än är.

Senaste händelserna i partiet

I mars i år valdes partiets nuvarande styrelse. Arbetet i styrelsen har inte fungerat så väl som behövts sett till de offensiva mål partiet har. Därför valde styrelsen att ödmjukt erkänna sina brister och beslutade att lämna till medlemmarna att välja en ny styrelse. På detta sätt kunde alla i styrelsen söka nytt mandat från medlemmarna genom att kandidera igen, om de nu ville. Lika för alla. Hederligt och rättvist tyckte vi åtta som röstade igenom beslutet. Den enda som motsatte sig detta var den dåvarande ordföranden Anders Königsson.

Efter beslutet var taget började han med hänvisning till stadgarna ifrågasätta detta förfarande att låta stämman välja en ny styrelse (han som ordförande skulle sitta på ett år ansåg han). Han förhalade arbetet, genom att t.ex. inte svara på mail. Han försökte förhindra styrelsen att ha möten, att prata om vad styrelsen ville på mötena. Det var helt omöjligt att arbeta under de här premisserna. Därför uteslöts han ur styrelsen den 5 september.

Detta mynnade till slut ut i att Königsson den 22 sept tog allt han kunde med sig – och det var ganska mycket eftersom han inte velat lämna över kontroll över system och kommunikationskanaler till partiet utan behållit dem personligen. Han var med från start i partiet, arbetade mest med partiet förra året och stod därför som kontaktperson eller administratör för många av partiets olika system och kanaler.

I ett slag förlorade partiet Facebook-sidan, Twitterkontot, sin hemsida på nätet och allas e-postkonton och adresser. Han gav sig även på partiets bankkonto. På något vis lyckas han stänga ute de andra två personerna i partiet som skulle ha tillgång till bankkontot. Vi hade förväntat oss en hel del, men inte detta, eftersom med ett sådant agerande skulle han riskera lagliga repressalier. Men vi hade fel och han är nu polisanmäld.

Königsson hävdar att anledningen till hans agerande är att partiet har tagit fel väg senaste halvåret. Citat: ”Vi som har varit med i Borgerlig Framtid länge ser med förfäran på vilken riktning partiet har tagit under det senaste halvåret”. Notera, detta är alltså under hans egen ledning. Och trots att han nu säger att partiet gått fel väg, så vägrar han acceptera ett nyval till styrelsen. Märkligt är bara förnamnet.

Han säger vidare att ”partiets ursprungstanke” har gått förlorad. Vad det nu innebär har vad jag vet ingen som frågat honom hittills fått svar på. Det vi andra personer i styrelsen har arbetat med är att nå partiets mål, att komma in i riksdagen i valet 2018. För det krävs fler partimedlemmar, fler distrikt i landet, kända och förtroendeingivande representanter, en bra och rationell helhetspolitik, finansiering, att allmänheten har en positiv bild av oss och så vidare.

I ett utskick den 26 september meddelade Königsson att han tillsammans med ett antal personer i BF:s Uppsala-distrikt, valt att bilda ett nytt parti som heter Borgerlig Framtid (med ett annat organisationsnummer) och han uppmanade partiets medlemmar att gå med i detta nya, ”riktiga” BF.

Allt detta för att partistyrelsen tog ett beslut om att det behövs en ombildning av styrelsen och ämnade se till detta verkställs.

Partiet ömsar skinn

Det positiva i denna soppa är att det som hänt visar att vi i styrelsen tog helt rätt beslut den 15 augusti. Det var bättre att den explosivitet som tydligen låg inbäddad i den här situationen kom fram och briserade redan nu. Att ha en ordförande som vägrar acceptera att partiet växer och styrs som en riktig ideell organisation med stadgar och interndemokrati, är självklart inte hållbart i längden. Nu har vi en chans att komma ur startgroparna ordentligt.

Vi har tappat några medlemmar på grund av det här, men inte många. Och vi har tappat tid och därmed fart genom att behöva krishantera istället för att göra annat viktigt arbete. Å andra sidan har vi blivit ännu mer sammansvetsade i partiet och fast beslutna att kämpa vidare. Vi tänker inte ge upp det vi lyckats skapa bara på grund av en envis person som inte klarade att ställa om i det höga förändringstempot.

Efter att vi blivit av med våra e-postadresser har vi nu skapat nya som istället har .eu som ändelse. Vi har återskapat en officiell hemsida för att kunna kommunicera utåt vad som händer i partiet. Vi har skapat nya kommunikationskanaler på sociala medier. Det är naturligtvis surt att behöva börja om från start när vi hade kommit så långt redan med de gamla. Men, det tjänar inget till att gråta över spilld mjölk. Det är bara att köra vidare. Vi har ingen tid att förlora. Vi måste kunna visa vad vi gör, kommunicera med medlemmar och andra intresserade.

Utsikterna att lyckas få Königsson att ändra sig och ge tillbaks det som är partiets är små, för att inte säga obefintliga. Och att vänta på långsamma byråkratiska processer för att få tillbaks det kommer att ta tid. Samtidigt är det ohållbart att verka på en politisk arena där det finns två partier som kallar sig Borgerlig Framtid. Om vi skriver debattartiklar och skriver under med BF hamnar intresserade som söker på partinamnet på nätet på Königssons hemsida.

På grund av ovanstående kommer vi redan på extrastämman i Lund nästa helg 15-16 oktober, ta upp frågan om namnbyte. Partiet behöver ett nytt namn som vi kan äga helt och fullt och som vi kan fylla med innehåll och skapa förtroende för de närmsta åren. Det har redan varit på tal med namnbyte tidigare, så det är inget nytt. Det nya är det nu skriande behovet.

Jag gläds verkligen över att extrastämma som vi beslutat om och jobbat för ska bli av, till slut kommer att genomföras, trots diverse gropar vi hamnat i på vägen. Det ska bli otroligt roligt att träffa alla, prata politik, festa! Förutom frågan om nytt partinamn så blir det som sagt beslut om ny styrelse. Vi kommer också att besluta om nya stadgar och förtydliga partiets inställning till Nato. Förutom det kommer Tino Sanandaji att hålla ett gästanförande.

Det är tufft att starta och bygga upp ett nytt politiskt parti. Ingen hade heller förväntat sig att det skulle vara enkelt. Framtiden ser nu i alla fall betydligt ljusare ut för vårt parti X, vad det nu kommer att heta. Ni läsare och vi i partiet får ge oss till tåls ett litet tag till för att få veta.

Tiggeri är faktiskt bara tiggeri

Ardalan Shekarabi uttalade igår att det vore värt att titta på hur våra grannländer som infört restriktioner för tiggeri, har hanterat frågan och hur det har gått. Det rev förstås upp den gamla debatten igen om det ska införas tiggeriförbud i Sverige. Löfven avfärdar att det skulle finnas något sådant förslag på gång. Han säger ändå att tiggeriet är ett problem som behöver adresseras. Hur är dock oklart. Enligt politiska kommentatorer handlar Shekarabis uttalande om en så kallad ”testballong” för att se om opinionen är mogen för att diskutera detta på allvar (läs exempelvis Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle).

Frågan om tiggeri har som så många andra frågor som rör moral och etik, blivit så svart-vit och infekterad. Viktiga perspektiv och nyanser uteblir. Vissa vill till exempel låta påskina att förbjuda tiggeri vore att förhindra fattiga människor att överleva. Så är det förstås inte. Detta handlar bara om ett särskilt sätt att skaffa pengar på. Det går också att tycka att handlingen i sig inte är fel, men att för att komma åt följdproblem av den så kan ett förbud av det ändå vara nödvändigt.

Något annat som sällan nämns i debatten är att de som kommer hit för att tigga från EU-länder inte är något snitt av Europas fattiga. De allra flesta som kommer är från särskilda platser i vissa länder. Det är människor som organiserat sig för att komma hit och tigga. Ett förbud skulle påverka just dem och det sättet de använder för att skaffa pengar – inte fattiga, utsatta människor generellt i Europa. Om man vänder på det: ska vi tillåta tiggeri bara för att vissa grupper har en vilja att, och lyckats få lönsamhet i, att organisera resor hit för att tigga? (Notera: ”organiserat” betyder endast här att man gör det tillsammans, delar på saker, samarbetar på olika vis)

Ett tiggeriförbud löser självklart inte problemet med att det finns fattiga människor. Men det gör inte heller tillåtelse av tiggeri. Världen är betydligt mer komplex än så. För ett antal år sedan tilläts tiggeri. Ändå fanns det inte olagliga tältläger som resulterade i nedskräpning och så vidare. Nu finns det det. Saker förändras ständigt.

Utifrån ett frihetsperspektiv tycker jag inte om tiggeriförbud. Jag kan ändå se att det går att rättfärdiga i vissa lägen, på vissa platser. Och något som kan konstateras är att även om vi skulle ha ett förbud, så skulle det gå att leva med. Det avgör inte ödet för hela Europas fattiga, eller ens för dem som tigger. Alla, inklusive tiggarna själva, kommer att anpassa sig, ta nya beslut och hitta nya vägar. Det kommer både att lösa en del problem, men också skapa andra nya problem. Exakt vilka är svåra att förutspå.

Ett tiggeriförbud i Sverige skulle förstås även drabba svenska tiggare. Hur skulle det påverka dem? Det är något jag tycker borde diskuteras mer. Kanske kommer vi med ett tiggeriförbud lättare märka hur de utsatta svenska medborgarna har det numera? Hur deras situation ser ut, vad den beror på, och vad vi kan göra åt det. Det är ju trots allt så att vi har betydligt större möjlighet att påverka vad som händer här i Sverige än exempelvis i Rumänien. I Rumänien har de som bor där betydligt större möjlighet att förändra sina system och sitt land än vad vi har.

Varje tid och situation är ny. Vissa saker går inte att förutsäga konsekvenserna av. Samhällsutveckling är trial and error. Man får helt enkelt prova! Och sedan får man korrigera om det inte blev tillräckligt bra.

Annan läsning: min tidigare krönika i Dagens Samhälle ”Åk hem och ta kampen – det ger förändring”.

Försvarspolitiska önskedrömmar

Försvar och krisberedskap i Sverige har under många år långsamt monterats ner. Men nu är de politiska partierna mer eller mindre ense om att det kanske inte var så smart. En återuppbyggnad har påbörjats.

Igår besökte jag ett seminarium under Almedalsveckan på Gotland som anordnades av bland annat Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Det handlade om hur ett ”modernt totalförsvar” för Sverige ska se ut, där det civila försvaret understödjer det militära försvaret.

MSB och försvarsmakten har tagit fram en gemensam plan som överlämnats till regeringen om vad som skulle behöva göras för att nå ett totalförsvar med tillräcklig förmåga. Som det sades finns det idag ”luckor i totalförsvaret”, särskilt i det civila försvaret. Uttryckt i klarspråk: det saknas helt enkelt förmåga att hantera vissa hot och krissituationer i Sverige.

Bygga krisberedskap i ett modernt ”just-in-time”-samhälle där ständig press finns på effektivisering, där man räknar kronor och ören in i det minsta, är en utmaning. Vem ska stå för kostnaden när företag, organisationer och verksamheter ska fungera ihop och försvara Sverige?

MSB säger att ett starkt civilt försvar bygger på att det faktiskt finns en försvarsvilja hos folket, en vilja att bidra till den gemensamma. En relevant fråga i sammanhanget är: hur stor är den i Sverige, ett land som vissa – med all rätt – kallar ”fredsskadat”? Numera läggs istället tid och kraft på frågor som till exempel om det ska heta ”tjänsteperson” istället för ”tjänsteman”. Lägg till den gamla synen på att farbror staten fixar allt, så ser det inte så ljust ut.

Möjligen kunde en akut krissituation i Sverige få några fler att åtminstone temporärt vilja ta i lite grann för den gemensamma säkerheten. Men effekten av sådana mer plötsliga händelser har en tendens att blekna ganska fort och så är man tillbaks på ruta ett.

Ur försvars- och säkerhetssynpunkt är det förstås utmärkt att en plan tas fram, men mer problematiskt är det ur politisk synvinkel.

Det sades rakt ut på seminariet att för nå målsättningen att ha ett fungerande totalförsvar krävs mer resurser, dock inte hur mycket. Med tanke på hur lågt vår försvarsförmåga nått innan vi började vända tillbaks, och på hur läget i Sverige ser ut rent allmänt, är det inte en alltför vild gissning att det kommer att krävas åtskilligt.

Peter Hultqvist, försvarsminister, och Anders Ygeman, inrikesminister, var som mottagare av planen på plats på seminariet för att kommentera ur politiskt perspektiv. Försvarsministern bemötte inte frågan om resurser direkt, utan nöjde sig med att säga att det är viktigt att prioritera väl för att få ut maximalt av gjorda satsningar.

Jag har stor respekt för Peter Hultqvist. Han ger ett mycket stabilt och förtroendeingivande intryck. Tyvärr räcker inte det inte med en klok försvarsminister för ett bra utfall. Resultatet beror också på tilldelningen av resurser hans ansvarsområden får, vilket i sin tur beror på övriga utgiftsposter i Sverige.

Försvarsministern verkar i en regering där andras ansvarsområden är prioriterade. I budgetbeslutet i juni i år ligger budgetposten för ”försvar och samhällets krisberedskap” på 49 miljarder kr. Som jämförelse begärde Migrationsverket 60 miljarder kronor extra för detta år och nästa. Notera då att resurser till Migrationsverket endast handlar om initiala kostnader för de senaste årens flyktingtillströmning. Som en jämförelse gjordes en överenskommelse 2015 mellan M, KD och C och regeringen då försvaret fick blyga 10,2 miljarder extra fram till 2020 på grund av det höjda säkerhetsläget i omvärlden.

De kommande åren kommer alla områden vara i skriande behov av ekonomiska resurser. För att inte tala om kommunerna som kommer få det knapert. Finns det en sportslig chans för en utökning av resurser till försvar och krisberedskap innan 2020, d.v.s tills dess att den här planen ska vara sjösatt? Eller ens efter det? Jag tippar på att i så fall behövs politiska omprioriteringar. Hur ska dessa se ut i så fall? Vad säger regeringen? Och vad säger övriga partier?

Med tanke på prioriteringarna som gjorts de senaste åren gissar jag att oavsett maktinnehav av befintliga partier, så är detta en fin plan för något som inte kan genomföras. Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson från Moderaterna sa ”spela luftgitarr” om att alliansen inte tar makten fastän de skulle kunna. Det här är också luftgitarr-spelande på hög nivå.

Vänsterns uppvaknande är viktigt

Idag 16 juni, delas för första gången Finn Bengtsson-priset ut av 16 juni-stiftelsen. Priset ska gå till ”en välförtjänt politiker på nationell, regional eller lokal nivå som visat civilkurage, stått upp för sin övertygelse, försvarat sin och sina väljares idéer trots påtryckningar och motstånd.”

Jag var själv nominerad till priset, vilket förstås var hedrande. Sara Skyttedal, ordförande för kristdemokraternas ungdomsförbund KDU, var den som slutligen fick priset. Hon hade definitivt förtjänat det för att ha stått i frontlinjen för kampen som ledde fram till att Decemberöverenskommelsen bröts upp. Men, jag hade också gärna sett en annan person som vinnare, och som också var nominerad till priset, Amineh Kakabaveh (V).

Kakabaveh har fått ta mycket stryk, särskilt från sina egna, för sitt envisa påverkansarbete i frågor som många inte ens vågar uttala någon sorts åsikt i. Hon har blivit lite av en symbol för det som jag ser som en av de viktigaste politiska skeendena det senaste året: att delar av vänstern har börjat resa sig ur den förlamande kulturrelativismen.

Kritik mot destruktiva kulturella fenomen, som t.ex. hedersvåld, har länge tryckts undan med hänvisning till att det skulle vara rasism. Det görs fortfarande. Men en förändring har tack och lov börjat kunna skönjas. Och det viktigaste i den utvecklingen är just vänsterns uppvaknande.

Det har nämligen gjort det tydligt att dessa frågor faktiskt inte handlar om höger och vänster. Att kunna röra sig fritt,  få träffa vem man vill, klä sig hur man vill m.m. utan att riskera drabbas av hot eller våld från närstående eller okända som anser beteendet vara ovärdigt eller opassande, det är grundläggande fri- och rättigheter. Att vi alla, över hela det politiska spektrumet, kan sluta upp bakom dessa fri- och rättigheter betyder oerhört mycket för att vi ska kunna arbeta tillsammans för att behålla dem  i Sverige – och få tillbaks dem på de ställen där de tyvärr redan har gått förlorade.

Politikerna besöker från annan planet

Vi har inte verklig demokrati bara för att vi går till valurnorna vart fjärde år. För att kunna granska, bedöma och värdera vad våra folkvalda gör, krävs ett visst mått av öppenhet och ärlighet från partierna och de folkvalda.

Nyligen fick Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna, plötsligt lämna sin plats i arbetsmarknadsutskottet samt sin roll som integrationspolitisk talesperson. Enligt Bali var det han råkade ut för en konsekvens av att han röstade mot partilinjen i frågan om det som sker mot minoriteter i mellanöstern ska kallas ett folkmord eller inte. Är det verkligen sant? Varför förklarar inte Moderaternas ledningen själva hur det ligger till?

Att partier ändrar om på sina poster är inget konstigt. Problemet är om detta inte sker på ett transparent och öppet sätt. När förflyttningen skedde började det direkt spekuleras på sociala medier om hur maktspelet bakom detta ser ut. Diverse experter och tyckare försökte analysera vad som hänt och varför. Så ska det inte behöva vara.

I Ekots lördagsintervju i helgen intervjuades Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Efter detta lade partiet stor kraft på att kommunicera ut hennes uttalande: ”Min utgångspunkt är att Moderaterna kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister efter valet”. Det lät intressant. Tydligen är det också viktigt enligt Moderaterna själva. Men vad betyder det? Om det blev samma situation igen som efter valet 2014 skulle de alltså ta andra beslut än då. Vilka då? Det får vi inte veta. Resonemangen som kunde få oss att förstå uteblir.

Det är som om de politiska partierna sitter på en egen planet och ibland kommer på besök till planeten jorden för att förmedla sina beslut av oändlig visdom. Folket ska då bara buga, tacka och vinka farväl igen. Och så står vi där med beslutet och funderar på vad det betyder.

Det var stundtals plågsamt att lyssna till intervjun Anna Kinberg Batra. Hon var hal som en ål. Om man inte är redo att säga vad man faktiskt tycker och menar, vad är ett samtal värt?

Krumbukterna för att slippa vara tydliga och ärliga börjar bli allt mer besvärande.  Det gäller inte bara Moderaterna, vilka var involverade i exemplen här, utan i hög grad även andra partier.

Man kan hävda att det är interna partiangelägenheter vem partierna har på vilken post, eller hur partierna planerar att agera. Jag anser inte att det är det. Vi, folket, lämnar vår bestämmanderätt i deras händer. Vi förtjänar att få veta hur denna makt förvaltas.

Demokratin, folkstyret, är inte säkrat bara för att vi har val vart fjärde år och en offentlighetsprincip för riksdagen, myndigheterna och så vidare. Offentlighetsprincipen gäller inte för de politiska partierna. För att kunna bedöma om det våra folkvalda gör är rätt eller fel måste det finnas tillräckligt stor transparens inom partierna, men även utåt gentemot de väljare som gett partierna deras mandat.

En mycket liten del av befolkningen är medlem i ett politiskt parti. Ändå har partierna nästan all makt att utse ledamöter. Det är de som avgör vilka som ens kan komma ifråga för att få förtroendeposter efter ett val. Här bör också påpekas att inte ens medlemmarna i partierna är garanterade att få information om vad som försiggår inom den högsta ledningen i partiet. Besluten tas ofta av en liten sluten klick i toppen av partiet.

Det behövs en förändring inom politiken till en kultur där ärlighet och öppenhet gentemot folket är en självklar del.

Det är MP-ledningen som krisar

Det har stormat kring Miljöpartiet den senaste tiden. Många undrar, med all rätt, var partiet står egentligen värderingsmässigt. Sättet man har försökt att krishantera på har snarare väckt fler frågor än besvarat några gamla.

När Mehmet Kaplan (MP) lämnade sin ministerpost på grund av tvivelaktiga kontakter inom extrema kretsar valde Miljöpartiets språkrör att lägga allt krut på att förklara hur bra Kaplan är som person. Det gav konstiga signaler, som om huvudsaken var att rädda någon sorts heder för Kaplan. Medborgarna är inte intresserade av vem som gillar vem. De vill förstås göra sig en bild själva och höra vad språkrören anser i sakfrågorna det handlar om. Det handlar om politik och inte kompisskap.

När Yasri Khan (MP) sedan skulle intervjuas om Kaplan ville han inte ta den kvinnliga journalisten i hand. Fridolin sa sig då vara oförstående till att det fanns något problematiskt med den uteblivna handskakningen. Khan var först nominerad av valberedningen till att ingå i partistyrelsen. Men efter att händelsen spritts i media var Khan plötsligt inte längre betrodd och övertalades om att avstå från att kandidera till partistyrelsen. Var Khan inte en bra person att stötta så som Kaplan? Tydligen inte, enligt någon sorts oförståelig MP-logik.

Det var bara ett axplock av senaste tidens märkliga och motsägelsefulla händelser och uttalanden. Kontentan är att det svårt att se någon som helst röd tråd i Miljöpartiets agerande i den här soppan. Att till exempel som Fridolin gjorde, upprepa igen och igen att ”Kaplan är humanist, antirasist och feminist”, säger faktiskt ungefär noll var partiet står. Det är bara etiketter.

Oklarheterna borde göra att strålkastarljuset riktas mot partiets ledning.

Ledningen i ett parti är helt avgörande för hur partiet utvecklas. De tidigare språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson hade egna idéer och pekade ut en riktning i vilken de tyckte att Miljöpartiet borde förändras. Språkrören var dessutom i sig själva bra exempel på det som de själva propagerade för. De var trovärdiga i sina roller.

Under Åsa Romsons och Gustav Fridolins ledning har partiet enligt min mening istället flutit ut och bara ”blivit”. Det handlar både om innehållet i partiets politik och när det gäller vilket exempel ledarna visar i form av agerande och retorik.

När det gäller krishantering och den bild av partiet som syns utåt har stödfunktioner inom partiet så som pressekreterare, kanslipersonal och strateger en stor påverkan på det som görs. Och här finns uppenbarligen också stora brister. Även när det gäller dessa och deras arbete vilar ett tungt ansvar på just högsta ledningen.

Kanske allvarligast på lång sikt för partiets överlevnad, är att med Romson/Fridolin som språkrör har en klyfta skapats mellan den lokala nivån i partiet och riksnivån. På många ställen lokalt känner man inte igen sig längre i det man ser av partiet i media och det som hörs från partiets högsta representanter.

Miljöpartiet som nu fladdrar runt utan en stabil grund är inte längre ett oppositionsparti. Partiet sitter med i regeringen och styr landet. Känns det tryggt? Nej. För att vinna medborgarnas (men även sina egna medlemmars) förtroende, krävs en tydlig ideologisk plattform att stå på samt förtroendeingivande representanter som det går att lita på. Det har inte Miljöpartiet.

Min bedömning är att utan att byta språkrör nu kommer Miljöpartiet inte ha en chans i nästa val.