Från klok individ till oönskad inkräktare

Jag talar om mig själv. Det hann bli ungefär 5 år för mig i Miljöpartiets tjänst i Sollentuna kommun. I februari 2016 gick jag ut med att jag lämnar mina kommunpolitiska uppdrag och även partiet.

Lokalt i kommunen agerade Miljöpartiet vettigt. På nationell nivå spårade det däremot ur allt mer tyckte jag. Jag hade förstås kunnat – som många andra gjorde – strunta i riksnivån och fokusera lokalt. Men jag kunde inte låta bli att bry mig. I slutet av 2015 hade jag blivit så trött på att bara vara kritisk emot vad partiet gjorde och längtade efter att få jobba för något. Därför bestämde jag mig för att lämna MP för det relativt nystartade Borgerlig Framtid (som nu har bytt namn till Medborgerlig Samling, MED) som passade mycket bättre för mig med de åsikter och synsätt jag hade. Efter partibytet har jag upplevt en stor förändring i hur jag ses som person, vilket är intressant.

När jag var miljöpartist var jag i den offentliga debatten känd som ”den bångstyriga miljöpartisten”, ”den kloka miljöpartisten”, ”MP-kritikern”. Jag var omtyckt av många. De hejade på mig när jag gav partiet eller dess representanter en omgång kritik. Jag sågs som en spännande person, värd att träffa eller bjuda in. Nu har jag känslan av att var jag än hamnar så ses jag inte längre som en individ, utan som en gående reklampelare för mitt parti. Som någon som vill sprida propaganda. Att upplåta nån som helst plats för mig, är att upplåta plats för – eller till och med att stötta – mitt parti. Med andra ord: Jag är mitt parti.

Visserligen är jag med i ett nytt politiskt parti, men jag är fortfarande lika mycket jag, en individ, med egna tankar och funderingar om saker och ting. Det jag bytte var parti – inte personlighet eller åsikter. Ingen stöttade Miljöpartiet genom att umgås med mig förut. Det rimliga borde vara att ingen heller stöttar Medborgerlig Samling om man umgås med mig idag.

Inte alla människor resonerar så här förstås, men märkbart många. Det är jobbigt, särskilt eftersom jag är en person med stark integritet eller vad man nu ska kalla det. Jag ogillar att bli inplacerad i fack och har ett stort behov av att få vara mig själv och oberoende. Jag är och kommer förbli för mig själv först och främst, oavsett om jag är politiskt aktiv eller inte.

När jag berättade om det här för en god vän och partikollega kommenterade han det med att nog är en ganska djupt rotad svensk attityd, att det som är okänt är lite läskigt och de flesta vill därför hålla avstånd till det. Och då menade han det nya partiet. Det ligger kanske något i det. Ändå är det märkligt då många vet vem jag är redan sedan länge. Tror de seriöst att jag sålt ut mig själv helt nu bara för att jag är med i att försöka bygga upp ett nytt parti i Sverige?!

Under min tid som miljöpartist och kommunpolitiker var det aldrig någon som misstänkte mig för att vara partisk på grund av det. Att jag var aktiv i Miljöpartiet var bara något positivt. Betänk att en skillnad då jämfört med nu var att då var jag med i ett riksdagsparti och hade även formell makt lokalt som förtroendevald i kommunen. Nu däremot är jag med i ett litet parti som få känner till och som är helt utan formell makt. Att jag skulle utgöra ett större ”hot” idag än förut känns aningen ologiskt.

I sammanhanget kan det vara intressant, som kontrast, att nämna att när man är i politiken och faktiskt innehar någon högre maktposition, som till exempel riksdagsledamot eller minister, är bemötandet väldigt annorlunda. Då fjäskas det för en och man jagas som ett djur av PR-vargarna på organisationer, företag o.s.v. Deras syfte är både att försöka påverka makthavarna, men de vill också ”använda” dem i sin kommunikation för att skryta med, ”kolla vilka kontakter vi har och därigenom makt”. Undantaget är Sverigedemokraterna, som fortfarande ses som paria och ja, alla vet vad som händer om man bryter den oskrivna regeln att stanna borta från dem.

Flera i vårt parti Medborgerlig Samling vittnar tragiskt nog om problem i sitt privatliv när andra har fått reda på att de är med i ett politiskt parti och att det just är Medborgerlig Samling, ett nytt politiskt parti. Vissa har blivit åthutade av sina arbetsgivare att de inte får uttrycka partisympatier öppet. Vissa har till och med varit tvungna att byta jobb för att kunna jobba för partiet ideellt, alltså vid sidan av sitt jobb. Det här med att lyckas skilja mellan åsikt, person och arbetsinsats är tydligen extremt svårt – åtminstone när det gäller vissa partier.

Det man kan konstatera av allt detta är att de hinder vi partiaktiva möts av inte bara är rent politiska. Det finns betydligt fler som handlar om hela våra liv, det sociala och arbetslivet. Vissa får betala ett stort pris för att kunna dra ett litet strå till stacken. Signalen som blinkar framför en hela tiden är en röd varningslampa: ”Våga inte engagera dig! Du kan förstöra din karriär och ditt liv!”. Vissa personer har varit ärliga nog att säga det rakt till mig, i all välmening. De har avrått mig från att göra det jag gör.

Teorin om demokrati är fin, men i praktiken är det betydligt svårare. Utan människor som vågar och vill bidra till de politiska partierna, och därmed ta allt det negativa med det, så blir det ingen förändring.

Vi i partiet är en samling människor från samhällets alla hörn som gått ihop, i demokratins namn, för att arbeta för ett gemensamt syfte och mål. Vi lever bara de friheter som vi borde ha enligt lag. Om det inte är vanliga människor med vanliga jobb som ska hålla demokratin uppe, folkstyret, genom de politiska partier som vårt valsystem bygger på, vem/vilka ska det då? Jo då kvarstår en liten begränsad politikerelit. Är det så vi vill ha det?

Annonser

Samtal en självklarhet i politiken

Det parti jag är aktiv i, Medborgerlig Samling, har sagt att vi är redo samtala med alla demokratiskt valda partier (obs artikeln skrevs innan vårt namnbyte från Borgerlig Framtid). Då brukar frågan dyka upp om vi också kan samtala med eller samarbeta med extrempartier. I det här inlägget kommer jag att bemöta frågan.

Först och främst behöver man förstå vad politik handlar om. I de demokratiska församlingarna är det majoriteten som styr och får igenom det de vill. Eftersom det är mycket sällsynt att partier själva har 50 % av mandaten, handlar en stor del av det politiska hantverket om att bygga koalitioner med andra, antingen i enstaka frågor eller mer varaktiga samarbeten. Sådana typ av samtal handlar inte om rättvisa, att man ska samtala med alla lika mycket. Det gör man då det finns en möjlighet att kanske hitta gemensamma ståndpunkter som kan leda till kompromisser och till slut förhoppningsvis en majoritet för ett förslag i den riktning man vill.

Det vill säga: om vi kommer in i någon församling kommer vi absolut inte att börja inrätta samarbeten med alla. Vi kommer att sondera terrängen hos dem vars politik ligger hyfsat nära oss och där vi ser att vi skulle kunna vinna något på samarbete. Små partier utgör en mindre del av mandaten och är därmed lättare att bortse från. De större blir av naturliga skäl viktigare att förhålla sig till. Men finns det redan existerande stabila koalitioner som är över 50 % av mandaten finns säkerligen inget intresse från de partiernas sida. Då hamnar vi i så kallad politisk opposition.

Däremot, när det gäller allmänna politiska samtal som förs där ”alla” partier i en demokratisk församling samlas oavsett block eller existerande samarbeten för att diskutera svåra eller akuta frågor, så anser vi självklart att alla partier som sitter i den församlingen ska få vara med, av respekt för demokratin. Exempel på detta är de migrationssamtal som fördes i samband med krisen hösten 2015. Att utesluta enstaka partier i ett sådant sammanhang är mobbingfasoner.

Medborgerlig Samlings grundinställning är följande: Vi beter oss respektfullt mot andra förtroendevalda. Vi sätter resultat, dvs framdriften av politiken rent konkret, före diffusa ”markeringar” åt olika håll. Vi är inte dogmatiska utan tänker förvalta våra väljares röster så gott vi bara kan och försöka få största möjliga inflytande i den riktning vi vill.

Det vi avser poängtera med våra uttalanden om samtal och samarbete är att vi inte – som nuvarande partier gör i riksdagen – kommer att sitta och sura i ett hörn om vi inte får vår vilja fram helt och hållet. Eller låtsas att vi inte kan påverka fastän vi skulle kunna göra det. Landet måste styras! Otyg som DÖ (Decemberöverenskommelsen) tänker vi inte bidra till. Sverige måste ha en budget som minst 50 % av väljarna, genom sina partier, står bakom. Annars är vi inte längre ett demokratiskt land. Ju mer ansträngt parlamentariskt läge, dvs det saknas majoriteter, desto längre behöver partier och dess representanter sträcka sig för att hitta samarbeten och majoriteter.

I detta pussel spelar förstås också personkemi roll, för samarbeten handlar också om förtroende. Personer eller partier kan man ha mer eller mindre förtroende för. Detta kommer vi också påverkas av. Men vår intention är att försöka hålla ett öppet sinne och fokus på bollen. Vi dömer inte ut personer utifrån deras partietikett. Vi dömer heller inte ut partier utifrån en bild av partiet utan utifrån vad de faktiskt vill i konkret politik. Tycker vi likadant som några andra så är det så, oavsett allt det vi inte är överens om. Hittar vi möjligheter att samarbeta, litar vi på varandra och vi som parti kan vinna något på det, så samarbetar vi. Sakpolitiken i centrum! Resultatet är det som räknas.

Tyvärr är det tämligen osynligt för de flesta att den resulterande politiken är en produkt av att olika åsikter har jämkats. Men så är det. För att vinna något måste man offra något. Vid politiska kompromisser ger och tar man. Man blir inte 100 % nöjd, men man har påverkat i den riktning man vill på det stora hela – om man nu har lyckats förhandla på ett bra sätt.

Det är beklagligt att politiker tillsammans med media tutat i så många att om man bara bojkottar eller markerar ”rätt”, så ordnar sig allt. Så funkar det naturligtvis inte.

Vår strävan är att föra tillbaks politiken och den politiska debatten från perifera bisaker till huvudsaker som gör verklig skillnad. Och vi vill göra det klart för alla att vi inte kommer att bidra till låsningar utan till lösningar som resulterar i att Sverige utvecklas till det bättre. Valresultatet och de politiska diskussioner och förhandlingar som följer därpå kommer att utvisa hur det blir. Vår politik och det vi vill åstadkomma guidar oss framåt.

Sedan kommer vi förstås att samtala, debattera och diskutera samhällsfrågor med allt och alla med intentionen att övertyga, påverka och lära. Vår övertygelse är att det bästa sättet att påverka människor är att möta dem och bemöta vad de säger och tycker.

Vi har tilltro till det demokratiska systemet som bygger på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fria val. Extrema åsikter bekämpas bäst genom att dra fram dem i ljuset och visa på hur dåliga och destruktiva de är för samhället. Sedan är själva existensen av Medborgerlig Samling ett sätt att motverka att extrempartier vinner mark i Sverige. Genom att bygga upp ett nytt politiskt alternativ med kloka, ärliga representanter som beter sig väl och som medborgarna kan ha förtroende för så minskar risken för proteströstande på något alternativ som väljare egentligen inte gillar.

Arvet spelar roll

Innan jag skulle ge mig in i smeten i Visby för Almedalsveckan passade jag på att äntligen, för första gången, besöka Roma här på Gotland. Där ligger Svenskbygården, ett museum om de svenskar som på 1700-talet flyttade från Dagö i Östersjön till Ukraina och bildade Gammalsvenskby. År 1929 kom många av dem tillbaks till Sverige, en stor del kom till Gotland.

Det var oerhört sentimentalt att vara där. Att vara en del av den här historien av dessa svenskars öden och slit är så… betydelsefullt för mig! Min farfar Viktor var en av dem som kom hit med sina syskon, sin mamma och pappa. Mitt namn har jag fått från hans mamma, Josefina Utas, som jag aldrig fick träffa men har hört mycket om.

I morse läste jag en text av Johan Hakelius i FOKUS. Den är lång, men jag fastnade särskilt för det jag hört talas om tidigare (har inte läst originalkällan själv) är David Goodharts teorier som försöker förklara den känsla av splittring som inte bara märks av i Sverige, utan i många delar av världen. Han menar att världen består av ”anywheres” och ”somewheres”.

Ekonomisk och kulturell liberalisering har inte gynnat alla. Politiken – från utbildning och skatter till migration – har systematiskt gynnat en viss samhällsgrupp. Goodhart kallar den »anywheres«, »varsomhelstare«. Rörliga, statusstarka människor. Deras identitet bygger inte på plats eller historia, utan på individuell prestation. De som räknats bort är »somewheres«, »någonstansare«. Deras identitet bygger på rötter, traditioner och grupptillhörighet.

Detta intressanta om anywheres och somewheres ekade i mitt huvud idag när jag var i Roma. Trots att det snart var 100 år sedan min farfar kom till Sverige, så känner jag stark samhörighet med dem som kom hit, med min farfar, med hans familj, som är min släkt. Med andra som kom hit och delade samma öde. Jag blir rörd av att det finns en förening som arbetar ideellt med att hålla denna historia levande för eftervärlden. Vad är det jag tillhör? Svårt att säga. Men ATT jag tillhör, det känner jag. När jag träffar någon annan som heter Utas känns det väldigt speciellt och en del traditioner därifrån lever kvar från mina släktingar. Det spelar roll för mig.

Av detta menar jag inte att dra slutsatsen att jag är en ”somewhere”, även om jag till rätt stor del är det. Jag tror alla är lite av båda och i olika sammanhang. Snarare tänker jag på hur viktigt det är med just att få tillhöra, att vara del av olika gemenskaper. Det är djupt mänskligt.

Jag tror det stämmer som Goodhart resonerar och som Hakelius tar upp i texten, att detta är en allt tydligare skiljelinje i dagens samhälle, den mellan anywheres och somewheres. Och jag köper att anywheres har blivit fler och att somewheres därmed blivit tillbakatryckta. Av anywheres framstår somewheres som bakåtsträvande, pinsamma reliker. Gemenskap med något/någon tolkas idag till exempel allt oftare som en skymf mot någon som inte är med i just den gemenskapen. Men detta är ju helt galet. Det finns inte EN enda gemenskap och de är inte i storlek definierade, utan de går kors och tvärs, uppstår och försvinner, kontinuerligt. Det är släkten, bridgeklubben, barndomsgänget, eller personerna i grannskapet, eller landsmännen, eller de som gått i samma skola. Helt enkelt: de som delar något, har något gemensamt.

Människan är till sin natur både nyfiken och trygghetssökande. Genom att förstå och ha länkar till sitt förflutna så kommer man att ha det lättare att hantera framtiden på ett bra sätt. Genom att ha en grund att stå på, en bas, så står man stadigare och vågar utforska. Genom att dela saker uppstår band människor emellan och tillit växer.

Tillbaks till mitt ”arv” i form av min släkts öde: en tillhörighet till allt detta får mig paradoxalt nog inte att känna mig mindre som individ, snarare tvärtom. Det sätter mig i ett perspektiv. Jag ser mig själv i ett litet annat ljus, vilket ökar min självkännedom och jag mår bättre. Det spelar roll helt enkelt för mig. Och varför skulle det inte få göra det?

Skulle nån komma in och kritisera och påstå att det vore destruktivt eller egoistiskt att jag känner som jag gör, så skulle jag resa ragg: LÅT MIN GEMENSKAP FÅ VARA! Jag försöker ta lärdom av detta och lyssna på dem vars gemenskaper spelar roll för dem. Och det borde fler göra, generellt i samhället. Vi är trots allt människor.

Min bestämda övertygelse om jag lyfter blicken till samhällsnivå är att det inte är bra att det kantrar för mycket åt något håll, varken åt somweheres eller anywheres. Dessa två perspektiv är båda viktiga och bra för varandra, som Yin och Yang, som en jämvikt. Men, menar jag, det börjar med somewheres. Hela mänskligheten börjar med förankringar i tiden, hos andra människor, i kulturer, kunskap, språk, en omgivning, en historia. Detta får inte glömmas bort!

”Utsatta” av svensk feghet

Jag stör mig på den ökande användningen av begreppet ”utsatta”. Polisen talar tex om ”utsatta områden” där det finns stora problem (no-go-zon får man ju inte säga). Och nu hörde jag på radion om att arbetslösheten ökar i gruppen ”utsatta människor”.

Om man blivit utsatt måste man ju ha blivit utsatt för något av någon eller något. Vad?

Jag har svårt att se det som att man som arbetslös har blivit ”utsatt” för att till exempel ha fötts i ett annat land, tala annat språk, inte ha lika mycket utbildning, ha annan kultur som inte är likadan som här. Och kan man verkligen säga att de som väljer att inte anställa och betala dessa människor lön ”utsätter” dessa för sitt icke-beteende? Många av de här människorna kan mycket väl haft den otroliga fördelen att ha lyckats fly hit och därmed sluppit krig och en säker död, ändå kallas de ”utsatta”. Varför inte tala om dem som ”de som har svårt att få jobb”? De som står långt ifrån arbetsmarknaden, de som varit arbetslösa X år? Invandrade, från olika platser. Räcker verkligen inte övriga begrepp?

De här ordlekarna speglar väl den svenska andan. Man vill så långt det bara är möjligt vifta bort att något är dåligt, svårt, eller ett problem. Man vill inte peka ut, inte uppröra, inte ”kränka”, som om det gick att ändra på hur verkligheten ser ut bara man väljer rätt ord. Det fungerar så klart inte så. Och kan man inte dölja problemen måste man till varje pris med ord styra bort ansvaret från dem det berör. Det måste alltid vara nån annans ”fel”.

Vad har de ”utsatta områdena” drabbats av? Kriminella. Men går vi lite längre i ansvarskedjan: vilka har makten att se till att det vore annorlunda? Jo politikerna. Hade de förstått att säkerhet och trygghet inte är självklart och därmed agerat i tid för att ha en tillräcklig stor och rustad poliskår och en samhällsutvecklingstakt som vore hållbar, då hade det sett annorlunda ut. Om dessa brister hos politikerna handlar om oförmåga, okunskap eller ren feghet, det vet jag inte. Men med tanke på hur djupt rotad den ”svenska andan är” så är det kanske feghet ändå…?

Medborgerlig Samling höll årsstämma

Den 21-23 april höll det parti jag är aktiv i, Medborgerlig Samling, årsstämma i Göteborg och jag tänkte med detta inlägg sammanfatta vad som hände och lägga ut lite bilder och filmer.

Att hålla den här stämman var ett stort projekt för en organisation som vår då den varade i tre dagar med fullspäckat schema. Distrikt Västra Götaland-Halland fick äran att arrangera tillställningen som hölls centralt i Göteborg på Scandic Crown. Stämmans allra största del handlade om att diskutera och ta beslut om ett antal sakpolitiska program samt ett nytt partiprogram som vi valt att kalla ”Idéprogram”.

Fredagen 21 april

Jag anlände redan på torsdagskvällen. På morgonen kl 9.30 hade vi aviserat en pressträff för att berätta att vi nu lämnat in en komplett ansökan till Valmyndigheten om registreringen av partinamnet. Registreringen är nu godkänd och vårt namn skyddat i alla valen; till riksdagen, landsting och kommuner och i valet till EU-parlamentet. Naturligtvis kom ingen press – vi försöker ju tigas ihjäl. Men vi är vana vid det och hittar sätt att nå ut ändå. Vi filmade en presentation som kan ses här.

På förmiddagen började arbetet med stämmokommittéer i vilka de föreslagna sakpolitiska programmen skulle stötas och blötas en sista gång innan de kom till ”plenum” för diskussion och beslut.

Efter lunch hölls två tal av inbjudna gäster. Det första hölls av Sven Alhbin, f.d. mordutredare och biträdande chef för Länskriminalen i Västra Götaland och handlade om vad som hänt i den här delen av landet de senaste årtiondena när det gäller främst gängkriminalitet. Det andra handlade om skolfrågor och föredragshållare var professor emerita Inger Enkvist. Hon gav en exposé över svenska skolan sedan 60-talet. Det var ett hisnande föredrag om reformer och konstiga beslut tagna tvärtemot lärarnas vilja, utredningars resultat osv. Kontentan var att det har gått väldigt snett, men att det inte är något misstag. Beslutsfattarna har gjort detta med vett och vilja. Det är en ”nedmontering” som skett av kunskapsskolan. Man blev nästan deprimerad av att lyssna.

Efter talen började den mer formella biten bestående av årsredovisning, årsberättelsen med mera och styrelsen beviljades ansvarsfrihet. Eftersom en ny styrelse valdes i höstas bestod 2016 års verksamhet av två delar som leddes av två olika styrelser. Förslaget till nya stadgar för partiet antogs och tas därmed nu i bruk. Förslaget till nytt Idéprogram började behandlades under eftermiddagen och kvällen som avslutades en stund efter kl 23. Självklart var det nödvändigt med lite samkväm i baren innan läggdags som inföll alldeles för sent…

Lördagen den 22 april

På lördagen fortsatte behandlingen av de sakpolitiska programmen. Ett försvarspolitiskt program, ett rättspolitiska program och ett näringspolitisktprogram  antogs, även Idéprogrammet.

Vår partiledare Ilan Sadé höll ett stämmotal som går att lyssna på här nedan. Det ger tycker jag en väldigt bra bild av vilka vi är. Jag känner verkligen igen mig i innehållet och stilen. Det är allvarligt, ideologiskt, kaxigt, klarspråk. Det är vi det!

På eftermiddagen hölls val till partistyrelsen. Ilan Sadé valdes om till partiledare, Bo Hansson till 1:e vice ordförande. Jag var förut partiets 2:a vice ordförande, men jag kandiderade inte till posten nu eftersom jag vill styra om till att jobba mer utåtriktat för partiet och mindre med partiinternt arbete. Anna Danieli till 2:a vice ordförande.

Efter mycket diskussion beslutade stämman att välja en betydligt större styrelse än den som föreslagits av valberedningen. Det förra styrelsen hade varit alldeles för involverad i det operativa arbetet, och så kan det inte fortsätta nu när partiet växer. Vi behöver ändra arbetssätt så att styrelsen tar besluten och ett VU (verkställande utskott) verkställer dem. Jag, och fler mer mig, hade sagt att de inte kandiderar om inte styrelsens arbetssätt blir annorlunda. Det är också bra med bättre representation från de olika distrikten i styrelsen för informationsflödets skull. Styrelsen blev nu totalt 17 personer stor varav 4 suppleanter. Efter sluten votering där jag generande nog (men jag är glad över det förstås) fick flest röster av alla kandidater, så kunde jag konstatera att jag blivit valt till ledamot. En ny valberedning valdes också, även denna större än förra gången.

På lördagseftermiddagen höll vår tredje gäst, Katerina Janouch ett mycket uppskattat tal på temat yttrandefrihet. Det sades så mycket bra och tänkvärt av henne om Sveriges utveckling, från att hon kom hit som liten tills nu. Hon berättade även om sina egna personliga erfarenheter de senaste åren, om hur illa det kan gå när åsiktsregistrering och angiveri tar över, om vikten av öppen debatt. Det är för mycket bra för att kunna återge detta i text. Ni kan istället lyssna själva:

På kvällen var det dags för stämmomiddag. God mat, umgänge, tal och förstås en massa politikprat. Jag fick äran att ha Katerina Janouch till bordet och fick äntligen göra mig en egen bild av hur hon är som person. Hittills har jag bara sett och samtalat med henne på nätet. Kunde konstatera att hon är väldigt trevlig och social. Och så är hon frispråkig också, som på sociala medier. Jag förstår att det är många i det här konsensus-landet som stör sig på henne. Men det behövs såna som hon, som talar ur skägget. Även personer som uttrycker sig rättframt så det ibland blir obekvämt kan ha rätt i det de säger. Hon är en inspiration för såna som mig som inte är lika modiga i att säga vad vi tycker. Jag är glad att hon kom till vår stämma och att hon stödjer oss i Medborgerlig Samling (ni kan höra själva vad hon sade på stämman om vårt parti).

Efter stämmomiddagen fortsatte kvällen ute på stan, som sig bör. Man måste ju passa på när man väl ses.

Söndagen 23 april

På söndagen var jag bra mosig efter alldeles för lite sömn, men det var bara att köra på. Dagen ägnades till största delen åt motionsbehandling och det med en ryslig hastighet. Otroligt nog lyckades vi avhandla över 100 motioner. Det antogs också ett skolpolitiskt program. Däremot så antogs inget migrations- och integrationspolitiskt program. Det återremitterades till styrelsen för förbättring. Det är ett mycket viktigt område för oss där det behövs stora förändringar inom politiken. Vi har således stora krav på programmet och det var helt enkelt inte tillräckligt färdigt. Nu behandlas detta ämnesområde av en arbetsgrupp och målet är att ta fram ett fullständigt program som ska antas av partistyrelsen (förstås efter remiss hos medlemmarna, vi har ju en stark interndemokrati och värnar delaktighet). Tyvärr hanns inte det demokratipolitiska programmet med på grund av alla motioner och det delegerades därför till partistyrelsen att fastslå. I programmet finns inte heller många kontroversiella frågor där medlemmarna tycker olika.

Vårt nya idéprogram och de sakpolitiska programmen ska nu redigeras utifrån stämmans beslut och därefter kommer de att presenteras och läggas på hemsidan. Så många beslut togs att vi representanter själva inte ännu är medvetna om allt. Det var helt omöjligt att hänga med i varje sekund. Att vi valde just de ämnesområden som vi gjorde till denna stämma beror på att vi såg de här ämnesområdena som allra viktigast just nu för oss; migration, försvar, rättspolitik, näringsliv, demokrati och skola. Övriga politikområden kommer vi att arbeta vidare med, samtidigt som vi förstås fortsätter utveckla de områden inom vilka vi nu har börjat att konkretisera vår politik. Idéprogrammet är däremot tänkt att vara mer statiskt och hålla en längre tid.

Angående diskussionerna på stämman generellt är jag djupt imponerad av vad den här samlingen kan prestera i tankekraft, kunskap och kapacitet. Det är så kloka tankar och synpunkter som förs fram och det är logiska resonemang. Inom partiet finns både personer som lutar mer åt det frihetliga/liberala hållet och de som lutar åt det konservativa och allt där emellan. Men det ger en bra mix och det blir vettiga avvägningar i besluten. Alla får inte sin vilja fram, men så är det i ett parti där man ska enas. Vissa strider vinner man – andra förlorar man. Det är en väldigt bra övning i tolerans och i att samarbeta.

Efter att stämman avslutats kl 15 hade den nya partistyrelsen ett första konstituerande möte och fotografering.

Sammantaget skulle jag säga att det blev en mycket lyckad stämma, trots tidspressen. Men det finns förstås en hel del att lära inför nästa gång, som vanligt. Det behöver vara en bättre struktur för diskussionerna och voteringarna och även om det var bättre denna gång än på förra stämman så behöver stämmoledningen (ordförande- och sekreterarfunktionerna) fungera bättre. Det blev en del problem med voteringarna, särskilt sista dagen, och det är inte bra. Jag tycker också att det var ett för stort grepp vi tog i och med alla programmen och så många motioner. Även om de hade remitterats till medlemmarna innan stämman så behöver det finnas en viss tid för behandling på stämman.

I och med partiets riksstämma är partiet färdigt med sina årsstämmor på alla nivåer  och nu kör vi hårt framåt. Efter mycket internt arbete på våren ska jag börja skriva mer igen och vidareutveckla mitt ansvarsområde inom partiet i min roll som jämställdhets- och jämlikhetspolitisk talesperson. Det finns mycket att göra där.

Granskning och ansvar, demokratins essenser

I söndags deltog Liberalernas partiledare Jan Björklund i SVT Agenda för att prata om möjliga regeringskonstellationer efter nästa val. Björklund var tydlig med att han i första hand vill se en alliansregering och i andra hand en regering bestående av Allianspartierna och Socialdemokraterna. Han ville i alla fall absolut inte se en alliansregering som regerar med stöd av Sverigedemokraterna. Varför?

Björklund räknade upp ett antal anledningar, varav den förstnämnda var att SD har sina ”rötter i den svenska nynazismen”. Vidare vill SD ”stänga gränser”, ”göra skillnad på människor och människor” samt att Sverige ska gå ut ur EU. Att de vill att Sverige ska lämna EU är hyfsat konkret, i övrigt de vanliga otydliga fraserna samt hänvisning till historien men mycket lite om vad SD faktiskt vill driva för konkret politik idag.

Orsaken till detta är att det inte anses spela någon roll – det är ju Sverigedemokraterna. Men en annan orsak som det bör talas mer om är att Björklund med största sannolikhet faktiskt inte vet vad SD i ett förhandlingsläge skulle vilja få igenom för att stödja en alliansregering. Han har ju inte tagit reda på det, utan tycker det är bekvämare och mycket enklare att gissa och sedan avfärda.

Teoretiskt sett hade alltså Björklund kunnat prata om egna prioriteringar och ha förklarat med sakpolitiska argument varför han inte ens kan tänka sig passivt stöd från SD. Då hade vi lyssnare haft en chans att förstå. Men nu hade han inget att komma med eftersom SD ratas när det gäller samtal, förhandlingar och samarbete.

Vilka vinner på att vissa låtsas förhandla med bilder av politiska partier? Inte väljarna i alla fall. Och argumentationen ”vi tänker inte förhandla med dem på grund av att de har ett dåligt förflutet” kan man teoretiskt föra till tidens ände. Men borde man?

Inom politiken tas beslut som får konsekvenser i människors vardag. Det som spelar roll för befolkningen är vad förändringarna faktiskt innebär i praktiken. Vilka kläder politikerna hade på sig när de tog ett beslut eller vem de mötte för 10 år sedan, det är helt enkelt irrelevant. Om det är SD, MP eller M eller alla partier tillsammans som tagit ett visst beslut, kvittar. Det är fortfarande samma beslut.

Partier är inte statiska och ska inte heller ses som statiska. Precis som människor kan gå med i och ut ur partier, förändras partierna genom att de tar nya beslut om vad de tycker, som i sin tur baseras på nya omvärldssituationer, nya fakta och så vidare. Även nya partier bildas, varav Medborgerlig Samling (MED) är ett av dem, när medborgarna anser att de gamla inte fyller deras behov.

Inte heller de sedan länge etablerade partierna är oföränderliga. Omvändning har i vissa fall skett synnerligen snabbt och brutalt de senaste åren. Att hålla kvar vid nostalgiska bilder av vad partier tyckt tidigare kanske känns tryggt och bra, med de blir inte till sanningar bara för det. Alla partier utvecklas och det är till vad de förändrats och vad de vill idag som är det centrala. Att inte kunna se eller acceptera denna dynamik utan istället leva kvar i det förgångna är att inte respektera medborgarnas rätt att organisera sig och besluta vad deras organisationer står för.

En konsekvens av övriga partiers beteende är att SD nu surfar på en räkmacka. De behöver inte stå till svars för sina åsikter varken gentemot allmänhet eller sina egna medlemmar. De behöver inte tycka mycket överhuvudtaget, de håvar in väljarstöd ändå. Nya siffror som kom från SCB idag visar att SD närmar sig 20 % i väljarstöd. Det är med andra ord ett stort parti med svenska mått mätt. Trots detta vet vi mycket lite om vad SD prioriterar när det verkligen gäller, särskilt nu när övriga partierna till och med anammat en del av deras politik. Hur är det med skatter? Pensioner? Skola? Infrastruktur? Miljö? Och så vidare. Det här är ett problem.

En mycket viktig beståndsdel av demokratin handlar om att åsikter och idéer diskuteras, testas, ifrågasättas. Vad partierna tycker och vad deras representanter gör (som är relevant förstås) måste dras fram i ljuset för att alla ska kunna ha chans att göra bedömningar av det, både meningsmotståndare och sympatisörer.

Mycket tyder på att så länge SD inte behöver ta ansvar för sina åsikter och politik ens i politiska samtal och debatt, kommer de att fortsätta öka. De övriga partiernas agerande är en starkt bidragande faktor till detta.

Utsatta för prövning – dådet den 7 april

Jag satt på jobbet framför datorn. Vid klockan 15 hördes som så ofta sirener. Jag reagerade på att det var ganska mycket ljud på en gång och det kom uppenbart från olika håll. Men jag antog att det ändå bara var som vanligt så jag jobbade vidare. Vid 15:20 kollade jag mina meddelanden och ser ett ”Då är det här nu” samt en länk från en partikollega. Kollade länken och läste om att en lastbil har kört ihjäl människor på Drottninggatan i centrala Stockholm och slutat färden med att köra rakt in i Åhléns vid Sergels torg. Jag blev alldeles kallsvettig. Drottninggatan ligger bara ett par gator bort från där jag jobbar (det ligger vid T-bana Hötorget).

Jag gick ut i fikarummet och pratade med mina arbetskollegor som sa att vi inte får gå ut. Det är för osäkert och vi måste låta polis och räddningpersonalen jobba. Började kontakta anhöriga för att berätta att jag är okej – det kunde ju lika gärna varit jag som låg där påkörd på gatan! Men också för att säkerställa att någon annan släkting inte råkat befinna sig just där, just då. Det var det inte.

Vi runt 50 personer som var kvar på jobbet följde sedan utvecklingen och tittade på TV-sändningar tillsammans. Just osäkerheten var värst. Ingen kunde veta om det skulle komma fler attacker, bomber eller skjutningar på öppen gata, i samband med detta. Det var ju det som hände i Frankrike 2015 när utestället Bataclan attackerades. Då slog terrorister till på flera ställen i staden samtidigt. Och vid det här stadiet började det också florera rykten på nätet om skjutningar på olika ställen i Stockholm. Det påstods i vissa fall till och med av tillförlitliga (trodde jag) källor vara bekräftat av polisen. Men detta drogs sedan tillbaks.

Polisen uppmanade folk att lämna de centrala delarna av Stockholm, men samtidigt utrymdes Centralstationen, tunnelbanan stängdes av, pendeltågen slutade gå, så ock bussarna. Det är för mig lite oklart exakt varför, men så var det i alla fall. Enda sättet att ta sig ut från Stockholm var med bil – om det nu ens gick på grund av avspärrningarna – eller att gå till fots.

Det var en märklig atmosfär utanför huset där jag satt. Mestadels var det helt tyst (vilket är ovanligt då detta ligger väldigt centralt i stan) eller så hörde man helikoptern hovra ovanför. Lite över klockan 18 hade inget mer hänt. Nyhetsrapporteringen hade lugnat ned sig lite, dock hade ingen gärningsman gripits. Då började mina kollegor som stannat kvar på jobbet att bege sig, om inte hemåt så någon annanstans i alla fall. De som till exempel bor i Uppsala kunde ju inte ta sig hem alls. Stora lämmeltåg av människor gick ut ur stan. Jag slöt upp med en bekant som skulle åt samma håll som jag, norrut, och vi följde med strömmen av människor.

Just den här situationen av undantagstillstånd, att all kollektivtrafik står still, kändes inte så farlig. Den har faktiskt Stockholmarna övat på ett antal gånger de senaste åren. Det har varit ett antal apokalyptiska dagar då i princip all trafik stått still på grund av snöoväder. Apostlahästarna har då varit det enda möjliga att använda. Då har man också ställt upp för varandra med mat och husrum. Man sov över hos kollegor och vänner och löste allt bäst man kunde, tillsammans. Detta skedde också igår. Alla i stan hjälptes åt, man höll ihop, tipsade varandra, gav varandra skjuts, stöttade och pratade med varandra.

Den känsla av gemenskap som uppstår bara i det lämmeltåg bestående av för en själv främmande människor, men som man plötsligt känner är sina medmänniskor som är i samma situation som man själv, är inte att förakta. Den stärker! I detta fall var det bättre väder, inte så mörkt, kallt och snöigt som det varit under dagarna med snökaos. Men det förstås, man promenerade hemåt med en större inre oro och valde hellre smågator än stora centralgator.  Efter en lång promenad, väntan, en kort bussresa och mer promenerande och väntan blev jag till slut upphämtad med bil av min man. Kan nämnas att det var stora bilköer överallt, så bil fungerade också dåligt att förflytta sig med om man nu ens hade tillgång till sådan. Jag kom hem halv nio på kvällen.

Sverige presterade över förväntan

Stockholm och hela landet blev utsatta för prövning i och med detta dåd. Nu fick vi se och uppleva hur det kan gå till när det verkligen gäller. Det var ingen övning den här gången, utan på riktigt.

Det var enligt mig bara en tidsfråga innan något sånt här skulle hända i Sverige. Det man inte visste var exakt när det skulle ske, på vilket sätt och vilka konsekvenser och skador det skulle leda till. Ändå blir man förstås bestört när det väl händer. Senaste åren har det inte hänt en enda gång att jag passerat Centralstationen och de långa, smala gångarna där som är proppfulla med människor, utan att slänga en tanke på att ”här skulle det kunna hända”. Jag skrev en krönika i höstas i Dagens Samhälle om att vi måste vara förberedda, mentalt och praktiskt i hela samhället, för såna här dåd. Med alla tankar jag haft på detta så var jag förberedd, mentalt i alla fall. Hur var det med samhället då?

En på Twitter (@Dvvmhm) skrev:

Ordet jag sammanfattar dagen med är: samlat. Polis, räddningstjänst, makthavare och folk uppträder samlat. Sverige är samlat. Det är gott.

Jag instämmer i iakttagelserna. Av det jag har sett och hört om insatserna från polis, räddningstjänst och vårdpersonal har jag blivit djupt imponerad. Människor på stan tänkte verkligen på andra och hjälpte varandra. Jag tycker också att reaktionerna från politikerna var sansade. Till och med statsminister Löfvens tal på fredagskvällen var riktigt bra.

De förbättringsområden jag lagt märke till som rör detta var att för många människor inte lyssnade på polisen och lämnade platsen där det hänt så att räddningspersonalen kunde göra sitt jobb. De stannade kvar och filmade till exempel. Sedan kan man ifrågasätta medias agerande i vissa fall. Att tidningar man trodde man kunde lita på spred obekräftade rykten som skapade massa oro och förvirring förvånande mig och var verkligen inte bra. De har en del att utvärdera och förbättra. Och de personer som skrev på sociala medier om var insatsstyrkan befann sig, de behöver lära sig: så gör man inte! Vi alla har ett ansvar att hjälpa polisen att göra sitt jobb, inte stjälpa genom att avslöja för eventuella gärningsmän vad de gör.

Att endast fyra personer hittills har omkommit och ett femtontal är skadade, känns som ett smärre under. Det är förstås fruktansvärt för dessa personer och deras anhöriga. Men det måste sägas: det kunde varit otroligt mycket värre. Jag kan inte förstå hur, men är tacksam över, att så många ändå lyckades komma undan där på Drottninggatan.

Nu kan vi i alla fall lägga diskussionen om detta kan eller inte kan hända i Sverige, bakom oss. Nu har det de facto hänt. Då kan diskussionen gå vidare till att handla om hur det kan förhindras att det sker igen och hur vi bäst hanterar det när det väl händer. Hur skulle vi klara ett komplext scenario med dåd på flera ställen samtidigt i en stad eller i flera städer samtidigt? Det kommer finnas otroligt mycket att lära utifrån det som hänt.

Något jag personligen känner är viktigt för att jag själv ska kunna gå vidare på bästa sätt är att de skyldiga hittas och döms. Jag känner att jag måste få veta varför det här hände. Vem var det som gjorde det? Varför? Inte för att det kommer att kunna finnas någon logik eller förklaring som går att förstå – finns inget som kan rättfärdiga något sånt här. Men jag vill ändå få veta allt som går att veta. Delvis står också min tilltro till polisen på spel här. Lyckas Sverige med den kapacitet som finns, spåra upp och ta fast de skyldiga? I nuläget har en misstänkt gripits och några fler har tagits in för förhör.

Känslorna dagen efter

Min dag idag har präglats av en känsla av overklighet men också tacksamhet över att det ändå gick så bra som det gick under omständigheterna. Trots att det är så vidrigt det som hänt känner jag mig inte arg, vilket förvånar mig lite grann. Istället har jag nått något stadium av inre lugn. Det är mäktigt, det ger kraft och styrka, att se hur samhället sluter upp när det väl krävs. Det är som att man reser sig ur askan och lugnt sopar av sig all sot och smuts, och så fortsätter man där man var men med en ÄNNU större beslutsamhet än innan.

Människan är en seg varelse. Det är inte konstigt att vi lyckats med det vi har på jordklotet. Det ska mycket till för att bräcka oss som kollektiv. Bakslag kommer och saker tar ibland tid. Men det går bra, till slut. Och det här som har hänt ger mig bara mer motivation för att genom politiken fortsätta kämpa för att bevara det bra vi lyckats uppnå här i Sverige, som vår frihet och trygghet.