I politisk opposition mot public service

Under den pågående Almedalsveckan lyssnade jag igår på en diskussion om betänkandet från Public service-kommittén som föreslår en del förändringar som rör vår gemensamma public service (PS). Seminariet modererades på ett bra sätt av Jörgen Huitfeldt, tidigare SR-medarbetare, numera på nättidningen Kvartal.

En av panelerna på seminariet bestod av VD:arna för SVT, SR (Sveriges Radio) samt UR (Utbildningsradion). VD:arna lovordade betänkandet (som är en parlamentarisk sådan, vilket innebär att alla riksdagspartier deltog i den) för att den slog fast att PS uppdrag skulle vara oförändrat, att PS skulle jobba för demokratin och att ”spegla” hela befolkningen och hela landet.

Att detta lyftes som det viktigaste med utredningen och att VD:arna var så överens om det, tyckte jag var märkligt. Det verkade också Huitfeldt tycka, så han frågade dem varför. Svaret löd att det inte var självklart att få höra detta från politiskt håll och att det kunde fastslagits något helt annat. Cilla Benkö (VD för SR) hävdade att man inte behövde gå längre än till Danmark för att se något sådant. Där har man tagit beslut om en ny medielag som inskränker public service i omfattning, vilket hon ansåg vara fel. Hon uttryckte också oro över att PS nu föreslås finansieras genom skatten och därigenom får tydligare koppling till statsbudgeten. Det menade hon kan göra att det blir tal om att minska PS budgetpost framöver, även om det är sagt att det ska vara öronmärkta pengar för det.

Nog för att det är rimligt att VD:arna värnar sin egen verksamhet, men det är ändå värt att notera och reflektera över att vad de framhävde i själva verket var politiska åsikter. För att inse det kan man se på Medborgerlig Samlings åsikt i frågan, som står i uppenbar opposition till PS. Vi vill lägga ner PS och ersätta med informationskanaler med begränsat utbud.

Just detta är det vanskliga med att ha något halvt knutet till staten. Det staten sjösätter och säger ska fungera ”oberoende”, börjar lätt leva sitt eget liv och glömmer bort från vem de fått uppdraget. Demokratin utgår från folket, och vad folket anser i olika tider kan variera. Det är själva poängen med demokratin, att den är flexibel och inte statisk.

I samhällsdebatten lyfts en liknande oro i flera sammanhang: Tänk om politiken framöver kan komma att vilja påverka innehållet eller omfattningen av den skattefinansierade verksamheten X? Och så vill man hitta sätt att organisera verksamheten på så att man minimerar den risken. Man verkar dock inte kunna se klart på frågan. Påverkan från politiskt håll på verksamheten sker redan idag. Public service saknar förstås inte mål som härrör från politiken. Till exempel universitet och högskolors verksamhet styrs också genom direktiv, som att ”jämställdhetsintegrering” ska genomföras och val av forskningsämnen utifrån vad de styrande politikerna tycker är viktigt att det forskas på just nu. Detta tycks få protesterar emot.

Slutsatsen man kan dra är att vad dessa ”oroliga” egentligen säger, är att de anser att verksamheten visst kan påverkas av politiken – så länge den påverkas utifrån den ideologiska syn de själva har. Verksamheten är således politiserad.

Igår i ett annat samtal i Almedalen anordnat av SR om public service nyhetsvärdering och rapportering, var Jörgen Huitfeldt själv paneldeltagare. Han menade att PS uppdrag så som det formulerats om att man ska vara opartisk m.m., var bra, men att ett problem är att den så kallade ”demokratiparagrafen” har övertolkats. Med hänvisning till den, att man ska stödja demokratin, värna mångfald osv, har man valt bort att rapportera ur alla olika perspektiv och även agerat väldigt olika mot personer som man rapporterat om. Han tog exemplet Tino Sanandaji. Efter att han intervjuats i SR om sin nya bok, ansåg sig SR behöva tre kommentatorer för att ”väga upp” det han sa. Det gjorde man inte med andra författare som blev intervjuade om sina böcker. Sanandaji blev ju intervjuad och fick kritiska frågor av intervjuaren. Så varför behövdes kommentatorer?! Huitfeldt ansåg att ur ett politiskt perspektiv så har PS valt bort att rapportera om TAN (traditionell-auktoritärt-nationalistiskt) på den politiska skalan GAL-TAN. Jag instämmer helt i detta. Det här är också en aspekt av politiseringen av PS.

Public service ska inte vara någon egen liten oberörbar ”ö” som ska få leva sitt eget liv. Så länge den finansieras med våra gemensamma medel, så ska vi medborgare genom politiken och demokratin, ha rätt att ställa krav på hur verksamheten bedrivs. Det är inte en risk för demokratin, utan en förutsättning för den.

Annonser

Public service – folket 1-0, men vi kommer igen

Bla bla bla SD, hatsvans, NMR (nordiska motståndsrörelsen, nazister) , nationalistiska AfS (Alternativ för Sverige) och så Medborgerlig Samling. …”mer rumsrent alternativ” ”inte alls tycks vara rädda för kopplingar till vitmakt-grupperingar”, ”väldigt lite renhållningsarbete”, ”en av de ledande profilerna som ledde ett demonstrationståg tillsammans med NMR-anhängare och fascister kopplade till vitmakt-grupper”.

Ibland klarar jag inte att hålla mig sansad: det här är ju helt sjukt! Det är inte ett dugg konstigt att vanliga människor radikaliseras och totalt tappar tilltron till media, särskilt public service.

Ovanstående är alltså från podden ”Det politiska spelet” i SR. När Medborgerlig Samling så till slut omnämns i vårt gemensamma public service så är det alltså bara EN sak som gäller: att fula ut oss. Inget annat räknas. Inte vår sakpolitik, vad vi vill, vilka vi talespersoner är eller vad vi säger, skriver och gör. Att vi sliter med att bygga upp ett nytt politiskt parti, hur tidigare politiskt oengagerade människor nu går man ur huse för att göra något åt Sveriges utveckling. Nej det är inte viktigt.

Vi är alltså ett demokratiskt, liberalkonservativt parti, liknande ett gammalt M, men som i partikultur är tvärtemot toppstyrda M. Vi är ett nerifrån- och upp-parti, med demokratiprofil som genuint tror på att yttrandefriheten är betydelsefull. Ett liberalkonservativt parti som är betydligt mer liberalt än alla borgerliga partier (när det gäller skatter och frihet), men som också har mer konservativa inslag i vår politik än de andra borgerliga partierna. Vi tror inte på utopiska drömmar utan är ett parti som driver verklighetsnära, hållbar politik. Ett vettigt parti som är som folk är mest helt enkelt!

Allt det är dock helt irrelevant för public service. Det viktiga är att det går att knyta oss till fascism och rasism. Då passar det förstås fint att ta in nån från Expo som i radio får insinuera luddigt att ”nån ledande profil” (Katerina Janouch, som inte ens är med i partiet) demonstrerade en gång då Expo såg till att identifiera någon som gått in i det öppna tåget som extremist. Klart! Och så kan myten om MED fortsätta odlas! Inga kommer förstås bry sig om vad detta egentligen handlade om. Alla vet ju nu hur det ligger till. Detta har sagts i SR och de har ju krav på sig att vara sanningsenliga och opartiska.

Public service granskar numera folket istället för makten. Folket ska hållas på mattan och veta sin plats. Status quo ska bevaras, de befintliga maktsfärerna säkras. Inga ska tro att det går att engagera sig politiskt och faktiskt kunna förändra något. Det här kallas att public service värnar demokratin och jobbar för befolkningen, för 8 miljarder per år. Jag mår illa.

Men jag tänker inte ge upp. De vettiga kommer att vinna till slut, frågan är bara hur illa det kommer att hinna bli innan utvecklingen vänder.

Klonarméer i politiken är en återvändsgränd

I morse slog jag upp SvD till frukost och läste en gästledare av författaren Lars Åberg. Han har skrivit mycket på sistone och reflekterat kring Sveriges utveckling de senaste årtiondena. Tanken som slår mig när jag läser är att den där texten inte kunde skrivits av mig. Jo skrivits, men inte hamnat i tidningen. Precis som det jag skriver i det här blogginlägget aldrig kunde hamnat där, för jag medlem i ett politiskt parti. Jag får hålla mig till min lilla blogg här.

De ideologiska diskussionerna och de mer visionära perspektiven, analyserna av samhället och vart vi är på väg, de diskussionerna drivs numera långt ifrån politiken, partierna och deras företrädare. I den mån de förs alls så är det av opinionsbildare och ledarsidor, även en del forskare deltar i debatten.

Om Lars Åberg skulle blanda in eller uttrycka några sympatier för något parti, så skulle han åka ut från sina plattformar som opinionsbildare. Och börjar personer som är i partierna diskutera ideologiska och svåra frågor som på något vis andas avvikelse från ”partilinjen” så manövreras dessa ut i periferin i partiet. Med stor sannolikhet kommer de förr eller senare att lämna helt. Det här orsakar en djup och allvarlig klyfta mellan befolkningen och politiken.

Självklart pågår en del politiska och ideologiska diskussioner internt i partierna. Men dessa hålls bakom väl låsta dörrar. Inga vill riskera att något kontroversiellt eller udda läcker ut, för då vet de att de får löpa gatlopp i media.

Ett aktuellt exempel är det ståhej som varit de senaste dagarna kring Hanif Bali. Han uttrycker sina egna tankar som en av 83 riksdagsmän för Moderaterna. Media springer då till partiledaren, kräver uttalanden och ser till att Bali får en uppläxning så han rättar in sig i ledet. Är det proportionellt och rätt fokus på Bali? Vad gör och tycker de andra 81 ledamöterna? Är det inte intressant?

Åsiktsskillnader blåses i media upp till ”konflikter” och basuneras ut som ”intern splittring”, som om det vore en nyhet att människor tycker olika. Uttalar sig någon person i ett parti klantigt på nätet eller uttrycker en åsikt som man inte upplever partiet står för – det kan räcka med att det är en partisympatisör – så avkrävs partierna avståndstaganden och uttalanden. Numera kräver både media och allmänheten det, som om ansvaret vad en person säger skulle vara alla andras. Det är förstås helt orimligt. Och notera att det här sättet att resonera inte är knutet till någon viss ideologisk hemvist. Det är helt enkelt del av ett nytt samhällsklimat, en kultur.

Att råka ut för anklagelser och situationer där små perifera saker som sägs nånstans i samhället blåses upp, är partierna livrädda för. De är rädda för dålig publicitet. För de vet att publiciteten påverkar. Lång tid av idogt politiskt arbete och massor med bra beslut och uttalanden, bleknar i betydelse jämfört med kanske ett enda ord som skrivits i en tweet. Så lyder sociala-medier-logiken och tyvärr har det smittat till samhället i stort. Paradoxalt egentligen, att ju större världen blivit, ju mer vi vet och får höra, desto större roll tillskriver vi de små enskilda detaljerna.

Partierna spelar med i det här. De försöker planera och styra upp allt och strömlinjeforma sig själva och sina företrädare. Inga får sticka ut. Och det som går ut till media ska vara välslipat för att inte väcka ont blod nånstans. Det mänskliga, öppna, ärliga och komplexa försvinner i detta. Och framför allt: förändring blir omöjligt.

Alla politiker är först och främst människor, men det passar inte in i narrativet. I media är partiaktiva bara intressanta just i ljuset av sin partibeteckning. Alla förväntas vara partimegafoner. Vad de faktiskt har att bidra med för perspektiv, tankar och erfarenheter som personer, det är mindre viktigt. Som med Hanif Bali är det intressanta ur medias perspektiv om det kan ”sänka” Moderaterna eller gynna eller missgynna Sverigedemokraterna tex.

Och jag då, som är med i ett nytt politiskt parti, ska hållas borta eftersom jag förväntas att bara vilja snärja fler röster på partiet jag är med i – vilket verkligen inte stämmer. Medborgerlig Samlings förslag och samhällsanalyser däremot, de nämns och diskuteras till exempel på landets ledarsidor och på seminarier. Men vi omnämns då förstås inte, trots att de som skriver eller pratar är väl medvetna om oss. Vi får inte vara med i sammanhangen där vår egen politik diskuteras. Att låta oss vara med vore att öppna upp för förändring i samhällsdebatten och i politiken, och det är just det som allting kämpar emot.

Utan något som sticker ut eller avviker, så kan det inte bli någon förändring. Och det är just det som det råder en skriande brist på idag i svensk politik. Partierna ligger hopplöst efter befolkningen i analys och förståelse för hur samhället ser ut och vilka problem som finns. Förändringen som skett är att SD har växt till, just som ett symptom på detta.

Att vi hamnat här är både politikernas, medias och allas vårt fel. Partiernas företrädare avkrävs svar, åtgärder, satsningar. Men hur kan dessa komma till om de inte grundas i något stadigt, dvs i analys, djup diskussion och förankring hos en stor mängd människor?

Man kan säga att de politiska partierna numera är ytor som ska hållas intakta utåt. Bakom dem står klonarméer av partiaktiva. Vilka vanliga människor där ute är intresserade av att vara del av detta? Mycket få förstås, så de politiska partierna håller på att utarmas.

Allt det här hänger ihop och beror av det andra. Det går inte att säga vad som är hönan eller ägget, vad som gett vad. ALLA parter, från landets högsta politiker ner till  de privatpersoner som är aktiva på sociala medier, borde rannsaka sig själva i vilket del de själva har i detta och vad skulle de själva kunna göra för att bidra till en förändring. Utan att någon faktiskt tar på sig ansvar och är redo att göra annorlunda, så kommer inget att förändras.

Även lydiga mjölkkossor kan få nog och ryta: inte en skattekrona till!

På torsdag den 7 juni väntas riksdagen rösta igenom den av regeringen föreslagna ”gymnasielagen” för ensamkommande. I praktiken innebär det en extra möjlighet för cirka 9000 afghanska män utan asylskäl att stanna i Sverige. Stödet från Centerpartiet blir tungan på vågen för ett ”ja”, trots att de anser att det är ett dåligt förslag.

Av uppenbara skäl har förslaget blivit hårt kritiserat. Det handlar om personer utan asylskäl, en grupp migranter där många har ljugit om sin ålder. Ärendet har lyfts upp på agendan genom aktivism understödd av generös rapportering från media. Förslaget beräknas också kosta skattebetalarna 2,9 miljarder.

På sociala medier florerade igår glassbolaget Ben & Jerrys glada tillrop om beslutet: ”Den 7:e juni kommer Sveriges riksdag rösta igenom ett beslut som ger 9000 ensam-kommande unga från Afghanistan rätt att fortsätta sina liv i Sverige. Detta tack vare många människors kamp för humanitet och för att mänskliga rättigheter ska gälla alla.” Och så uppmanar de alla att ”hoppa på kärlekståget” som handlar om ett ”inkluderande samhälle”.

Med andra ord: 2,9 miljarder går från skattebetalarnas plånböcker till personer utan skyddsskäl, till deras s.k ”mänskliga rättigheter”, vilka alltså tydligen innebär att de ska leva i Sverige.

Man kan tycka att Ben & Jerrys bara är ett ynka glassföretag, och det är det ju. De får förstås också tycka vad de vill. Och man kan tycka att ”varför bry sig om några miljarder hit eller dit?”. Problemet är att det här utgör ännu en nedtryckning i skorna av de skattebetalare som önskar se att deras surt förvärvade slantar som inbetalas till staten ska användas på ett ansvarsfullt sätt. Det blir ytterligare bekräftelser av mönstret och av polariseringen i dagens samhällsdebatt: De som värnar rättssäkerhet, rättvisa och hållbarhet i välfärdssystemen ses som elaka, egoistiska skurkar. De som ser skattemedel som en oändlig resurs, skriker efter mer pengar och inte ser hur mycket människor redan idag ger bort till staten att förfoga över, ses som kärleksfulla och goda människor.

Känslan av att bli orättfärdigt trampad på av makten blir inte direkt bättre av sådant som att när gymnasielagen debatterades i riksdagen 4 juni behagade inget av statsråden i regeringen att delta. Antingen förstår de inte hur stor den här frågan är för väljarna, eller så är det bara fega. Oavsett vilket är det inte något som bygger förtroende.

De som genomlevt den vet att det pågår en uppvaknandeprocess i Sverige. Individer ligger i olika fas, men fler och fler och fler börjar undra om allt verkligen står rätt till här. De ser vilka avvägningar som görs av politikerna och frågar sig: Vilka jobbar de för egentligen?

Staten, skatterna och välfärdssystemen utgör ett solidariskt försäkringssystem. Om skattebetalarna transformeras till mjölkkossor som makthavande politiker tar pengar ifrån för att lägga på välgörenhet och på annat än det som medborgarna förväntar sig, varför ska de betala in någon skatt alls?

Politikernas huvudlösa ageranden och bisarra beslut kommer bara att fungera tills tillräckligt många i den stora medelklassen, som idag plikttroget betalar in sina skattepengar, accepterar det.

Någon droppe kommer att bli den som får bägaren att rinna över. När tillräckligt många har blivit tillräckligt nedtryckta i skorna och byggt upp en tillräckligt stor ilska, har vi framöver att vänta en riktig skatterevolt. Då den stora massan av Sveriges befolkning kommer säga: NEJ! VI VÄGRAR! Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning så kommer det att komma, som ett brev på posten. Det är ytterst allvarligt.

Demokratiförakt fixar inte demokratin

Många är bekymrade över att förtroendet för demokratin sviktar och vill se förändring till det bättre. Men många verkar också ha synnerligen svårt att se sin egen del i utvecklingen.

Häromveckan lyssnade jag på ett samtal om demokrati som anordnades av stiftelsen Smarta samtal. Med i samtalet var bland annat ärkebiskop Antje Jackelén, Jan Eliasson, diplomat och gammal (S)-politiker, samt ledarskribent Patrik Oksanen. I inledningen till seminariet konstaterades att valdeltagandet är lågt. Politikerna åtnjuter lågt förtroende. Engagemanget i de politiska partierna är lågt och så vidare. Vad är problemet och vad kan man göra åt det?

Medan jag satt där och lyssnade slog det mig att de satt där framme och diskuterade och problematiserade, medan jag, representant och demokratipolitisk talesperson för ett nytt politiskt parti under uppbyggnad vars viktigaste fråga är just demokratins välmående, satt i publiken och lyssnade. En ögonblicksbild som illustrerade själva problemet.

Idag sitter kända och framgångsrika människor i paneler och diskuterar hur hotad demokratin är och vilket problem det är att vanliga människor är oroliga, upprörda och höjer sina röster på sociala medier.

Politiker står i TV och tillrättavisar människor för att de lagt sin röst på ”fel” politiska partier, såna som de själva vägrar att föra normala samtal med trots att de är vuxna människor. Självreflektion hos politikerna om hur de själva bidragit de senaste åren till det bristande förtroendet för politiker och politiken som helhet, lyser med sin frånvaro.

Etablerad media försöker fula ut annan (”alternativ”) media som kommer med nya perspektiv. Media fokuserar också på de högsta maktpositionerna, aktörer och personer som redan har stora plattformar att föra ut sitt budskap på. Floskler och minimala ”satsningar” som politikerna spelar ut för att verka generösa och storsinta sväljs med hull och hår och kommuniceras okritiskt ut. Sådant som sker i gräsrotsmyllan däremot, det som är i själva grunden för demokratin, anses mindre viktigt.

I juli anordnas Almedalsveckan som sägs vara kronjuvelen för den svenska demokratin. Flera tusentals seminarier kommer hållas, möten, mingel och politiska debatter. Med tanke på vilket ”hett” ämne demokratin är just nu och med tanke på att det är valår, kunde man tro att arrangörer och media skulle vara intresserade av de tankar och erfarenheter som Medborgerlig Samling (MED) har i och med att vi representerar en ny folkopinion. Vi pratar ju inte heller bara om demokratin. Vi lever den genom att vi bygger upp ett helt nytt politiskt parti. Men i linje med ovanstående resonemang så är det förstås inte så. Intresset är icke-existerande.

Är det konstigt att förtroendet för demokratin sviktar, om det här är vad ”värna demokratin” betyder?

Vi måste definitivt laga demokratin. Men det kan man inte göra med demokratiförakt, eller rent utav folkförakt i form av att slå folket på fingrarna för att de tycker och tänker fel. Vackra ord och välvilja betyder inget om det inte omsätts i konkret handling.

Medmänsklighet utan eftertanke är bara tomt prat

Kortsiktig och känslomässig medmänsklighet som inte matchas med motsvarande tankeverksamhet och rationell analys är inte bara dumt, utan också farligt. Tyvärr är det där svensk politik hamnat idag.

Söndagens partiledardebatt var lika förutsägbar som vanligt. Den största nyheten var det uppskruvade tonläget. Någon sorts uppdämd frustration resulterade i övertändning hos partiledarna så att de pratade i munnen på varandra, höjde rösterna och kom med hårda beskyllningar.

”Humanism” och ”medmänsklighet” upprepades som ett mantra av både Miljöpartiets Isabella Lövin och Centerpartiets Annie Lööf. Ingen av dem verkar ha förstått att trovärdig i sina värderingar blir man inte genom att posera med dem, utan genom att visa dem i handling.

Annie Lööf sade att det behövs ”ordning och reda” i migrations- och flyktingmottagningssystemen. Starka ord, givet att det bara gått dryga två veckor sedan hennes parti gick ut med att det stödjer förslaget från regeringen att afganska unga män utan asylskäl ska få chans att stanna i Sverige. Ett beslut som beräknas kosta cirka 3 miljarder. Det är en stor summa med tanke på vad som skulle kunna göras med dessa medel med en annan prioritering, till exempel för riktiga flyktingar som har det betydligt värre någon annanstans på jordklotet.

Som argument för ställningstagandet anförde Lööf att enskilda människor inte ska ”straffas när systemen fallerar”. Nu är det dock så att landets mottagningssystem för flyktingar och migranter inte har skapats av Gud (eller Satan). Det yttersta ansvaret för de alldeles för de långa handläggningstiderna på Migrationsverket, har förstås politikerna. Med andra ord är det snarare obetänksamma och omdömeslösa politiker som drabbat de afganska migranterna.

Migrationsregler som ”splittrar familjer” var något annat som Lööf sade sig inte kunna acceptera. Med de åsikter som Centerpartiet framför nu skulle partiet förstås inte ha stämt in i kören av ”refugees welcome” de senaste åren och agerat som om det svenska flyktingmottagandet skulle klara vad som helst.

Redan för många år sedan fanns alternativet att lägga om till en mer uppstyrd flyktingpolitik. En sådan hade kunnat göra det praktiskt och ekonomiskt möjligt för Sverige att säkra att de minderåriga som faktiskt fick uppehållstillstånd här inte skulle behöva drabbas av någon familje-splittring. Notera att Lööf själv satt i regeringen förra mandatperioden.

Befolkningen vet att det är en bra princip att ”tänka efter före”. Folket har försökt vifta med de största flaggor som finns och skrika sig hesa för att politikerna till slut ska förstå vad de behöver göra, men det har inte gjort någon markant skillnad. I princip det enda som ruckat på politikernas dogmatiska inställning är den krissituation som uppstod hösten 2015 när den stora flyktingvågen kom.

Det kan inte fortsätta så här. Att backa och inse förändringsbehov av system först när de klappar ihop är ansvarslöst. Vårt samhälle byggdes inte av naivitet, utan av eftertänksamhet, en vilja och förmåga att lära av historien och använda alla till buds stående medel så som fakta, kunskap och konsekvensanalyser.

Våra gemensamma system är inte hur flexibla som helst. Utan att värna hållbarheten i dem kommer de inte att kunna leverera den välfärd som utlovas. Resurser är inte heller oändliga. De resurser som används för vissa saker, kan inte användas till annat. Prioriteringar kallas det. Att se till helheten och ta beslut med målet att försöka nå bästa möjliga utfall både på kort och lång sikt för största antal personer är inte elakt, det är, om något, uttryck för verklig medmänsklighet.

Kanske berodde det höga tonläget och den upprörda partiledardebatten på att Lööf med flera partiledare faktiskt har drabbats av eftertankens kranka blekhet; en insikt om att de varit helt fel ute de senaste åren och nu tvingas börja städa upp efter sig själva. Att däremot ha lärt sig av sina tidigare misstag och visa att de är redo att göra nytt och annorlunda verkade det betydligt skralare med.

Katerina Janouch som oberoende kandidat på riksdagslistan

Medborgerlig Samling (MED) har valt att sätta in Katerina Janouch, författare men numera även opinionsbildare, på plats 11 på partiets riksdagslista. På listan står hon som oberoende kandidat. Detta är en sorts valteknisk samverkan mellan partiet och Janouch; något jag är glad och stolt över!

Hur man arrangerar en riksdagslista är helt fritt. Man kan varva personer från olika partier på listan eller ha personer på listorna som inte är del av partier. Detta är inget nytt eller okänt utan har gjorts förut. Till exempel valdes Mauricio Rojas in som ”oberoende liberal” på Folkpartiets lista 2002. Alf Svensson, då i partiet KDS, valdes in i riksdagen 1985 genom en valteknisk samverkan med Centerpartiet. Han stod alltså på centerns lista. Man kan ha en kändislista eller vad som helst, bara man följer de regler som finns när det gäller registrering av kandidater m.m.

Att Janouch är oberoende kandidat betyder att hon kommer att ha en fristående roll. Detta gäller även från partiets håll gentemot henne. Hon är inte medlem i MED eller talar för partiet och kan inte heller på demokratisk väg påverka det.

Skulle MED sätta in vem som helst på listan? Självklart inte. Partiet delar många åsikter med Janouch. Hon lyfter särskilt frågor som rör de grundläggande värden som samhället bygger på, som yttrandefrihet, jämställdhet och demokrati. Att hon står på vår lista är för att vi kommer att ge varandra draghjälp.

Vi är medvetna att Janouch är ett rött skynke för vissa. Hon har mod och integritet och därtill ett driv som betydligt fler skulle behöva i Sverige för att komma framåt i både samhällsdebatten och inom politiken. Med det konstaterandet: står partiet därmed bakom allt Janouch säger och tycker? Nej, det står hon för själv.

Janouch och partiet tycker inte lika om allt. Men det gör ju inte ens vi som är med i Medborgerlig Samling och står på riksdagslistan. På vår lista finns alltifrån libertarianer, liberaler och liberalkonservativa till konservativa. Till och med gamla konservativa socialdemokrater återfinns på listan. Alla är vi individer med lite olika syn, men som verkar under samma paraply och jobbar för att utveckla Sverige i en gemensam riktning.

Janouch har berättat att för att orka säga det hon vill och göra det hon tycker måste göras, så brukar hon föreställa sig att hon är Leif GW Persson. Jag känner inte till Leif GW så väl, så jag brukar tänka mig att jag är Janouch istället för att uppbåda ett större mod. Dessutom övar hon mig i att acceptera att jag kan hålla med om någon i sak, även om den inte uttrycker sig på samma sätt som jag själv skulle göra.

Att göra skillnad mellan vad man säger och hur man säger något är det många i dagens samhälle som behöver öva på. Alltför ofta fastnar vi i metadebatter, d.v.s. i debatter om debatten. Då kommer vi aldrig att framåt till en ökad förståelse och till att argumenten verkligen får möta varandra.