Bekymmersamt duckande inför kulturkrockarna av invandringen

Invandringen till Sverige har förändrat landet och kommer att göra så än mer framöver. Ändå diskuteras dessa frågor bara högst ytligt inom politiken. Svåra frågor om hur vi ska klara leva med varandra och komma överens i samhället, eller hur den stora segregationen kommer påverka landet på sikt, har ännu inte blivit föremål för diskussion. Jag tog upp en del kulturella aspekter i mitt blogginlägg förra veckan, Underskatta inte Sveriges trauma, och fortsätter nu på detta tema.

Eli Göndörs tankeväckande bok Religionskollision som handlar om integration/assimilation lyfter fram en intressant aspekt som jag inte hört talas om i många sammanhang; att resultatet av invandringen till ett land också beror på vilken kultur den grupp som flyttar dit har. Då menas inte bara från vilket land de kommer eller vilken religion de har, utan också om de är vana vid att vara i minoritet eller majoritet i ett land.

Minoritetsvana invandrargrupper är vana vid att smälta in men ändå samtidigt behålla sin kultur och traditioner i privatlivet. Framför allt ställer de inte stora krav på att omgivningen där de befinner sig, ska anpassa sig till dem. Majoritetsvana grupper gör däremot det. Här hamnar en stor del muslimska grupper.

Göndör tar exempelvis upp att män från vissa kulturer har svårt att ställa om från majoritet- till minoritetsposition om de emigrerar. Denna omställning kan ta sig destruktiva uttryck. Vissa kulturella sedvänjor kan till och med förstärkas i Sverige jämfört med personernas hemland. De som är vana vid patriarkala strukturer där mannen är familjeöverhuvud, kan bli ännu mer kontrollerande gentemot kvinnor, vilket vi också har sett.

Det som tas upp i boken säger mig för det första att för att ta ställning i migrationsfrågor räcker det inte att beakta invandringens volymer, man behöver också gräva djupare i vad den kan föra med sig i form av värderingar och kultur. Invandrades synsätt är också viktig när det handlar om bemötandet gentemot dem ur ett integrations/assimilations-perspektiv.

Det är alltså inte någon självklarhet att invandrade ställer en massa krav på det land de kommer till. Kanske låter det som en banal och självklar insikt, men jag tycker mig se tendenser hos de politiska makthavare som styrt under de senaste årtiondena, att tro just det. Politikerna verkar redan från start ha bestämt sig för att invandrade kommer att ställa krav och att Sverige som land därför måste anpassa sig. Sverige är redan så inne på att anpassa sig så att det görs redan ens innan det kommer krav.

En fråga Göndör tar upp särskilt är vad som händer när majoritetsvana möter andra majoritetsvana, som när majoritetsvana invandrargrupper möter majoritetssamhället i Sverige. Hur reagerar dessa på varandra? Hur ska man hantera den från befolkningens sida? Hur är det på politisk nivå?

Jag skulle säga att inspel från politiskt håll i frågor som rör den problematiken är nästan helt frånvarande. Visst tangerar man det i enskilda frågor om hedersvåld, polisens kapacitet, när det byggs ännu en moské eller när burkinis dyker upp i våra sportaffärer. Man ser däremot inte dessa situationer eller händelser i ett större perspektiv, som en del av ett sammanhang.

Användning av ordet anpassning (av någon till något) försöker undvikas till varje pris inom politiken när det talas om invandring, trots att det alltid kommer att ske sådan, må den vara passiv eller aktiv. Det är som om politikerna hoppas att deras agerande på något magiskt vis skulle göra att ingen skulle behöva anpassa sig och det vore möjligt att alla blir nöjda samtidigt. Så är det förstås inte.

Med tanke på den undfallenhet, närapå undergivenhet, som politikerna uppvisat i kulturella frågor relaterade till invandring, så är frågan om Sverige överhuvudtaget kan liknas vid ett ”majoritetssamhälle”, dvs som ser sitt eget sätt att värdera och göra saker på, allt det som ligger till grund för lagar och samhällets funktion, som positivt. Snarare har politiska beslut tagits aktivt för att gynna hitflyttade gruppers särart och kultur med bidrag och särbehandling.

Sverige, baserat på politikernas agerande, beter sig nästan som en minoritetsgrupp – om än stor – som ska följa de nyinflyttade och bara acceptera som det blir här när de andras värderingar och viljor styr. Här tror jag att den större delen av det politiska etablissemanget är på kollisionskurs med befolkningen.

De som bott i Sverige under en lång tid uppskattar det som finns här och vill inte se försämringar och tillbakagång i utvecklingen, utan tvärtom avancemang mot mer frihet, trygghet, jämställdhet och välstånd. Om man som väljare inte ser en tydlig vilja hos de folkvalda för detta, så kommer misstro och frustration växa.

Politikerna har helt enkelt inte folket med på tåget när den gäller den stora invandringen och dess konsekvenser, vilket gör att de är svaret skyldiga: Vad sysslar ni med egentligen och varför?

Annonser

Underskatta inte Sveriges trauma

På tisdagen berättade Stiftelsen Växjö muslimer att de redan har mätt volymen inne på förskolan i samband med böneutropet – och att den inte överstiger 45 decibel.”

Frasen härrör från en nyhetsartikel om böneutropen som en moské i Växjö fått tillåtelse att göra på fredagar. Vi tar det igen och lite långsammare: Det finns alltså ett behov idag i Sverige att gå in i en förskola för att mäta ljudnivån på ett böneutrop på arabiska från en närliggande moské.

Från det offentligas håll och från den större delen av den politiska sfären har man tagit sig an frågan om böneutrop utifrån att det är en miljö- och hälsoskyddsfråga. Man duckar helt från andra men nog så viktiga aspekter. Frågan anses inte handla om själva innebörden i och syftet med böneutrop, signalerna av det och dess konsekvenser. Man ser det bara som en helt naturlig sak och anser att detta i fortsättningen ska diskuteras, analyseras och köpslås om i varje kommun, på varje plats där det kan bli aktuellt. Många debatter lär det att bli.

Min intention är dock inte att diskutera just den sakfrågan här, utan att höja blicken.

Att diskutera böneutrop i Sverige är något nytt. För 50 år sedan, 30 år sedan eller till och med 10 år sedan var det en icke-fråga. Den fanns inte här. Nu läser man om det på nyheterna. Det blir rättsfall. Ledarskribenter skriver om det. Man pratar om det på arbetsplatser och på sociala medier. Inte nog med att det är helt ny fråga för landets befolkning att behöva hantera, utan den rör också kultur och religion, något som sitter djupt i människors medvetande och liv och inte bara går att byta ut hur som helst, särskilt inte genom tvång utifrån. Det gör såna här frågor svåra, personliga och känslomässiga.

I det förändrade Sverige tvingas människor att ta ställning i frågor som i princip inte existerade förut som allmänna samhälls- eller politiska frågor. Gemene man måste nu göra sig åsikter om vem som får hälsa hur och i vilka sammanhang, vilka kläder eller symboler som är förtryckande eller kränkande – även sådana som har funnits i landet sedan urminnes tider och aldrig utgjort ett problem, huruvida personer på äldreboenden har rätt att känna sig trygga med vårdpersonal och har rätt att förstå vad de säger o.s.v.

När människor avkrävs svar i svåra frågor, så ökar även risken för att de ska behöva säga något som anses fel eller obekvämt för andra. Då ökar också friktionen mellan människor och konfliktnivån stiger. Notera: Få behöver egentligen ha ändrat åsikter, men när de plötsligt måste tycka till om något är bra eller dåligt, så blir de sårbara och utsätts för kritik och det är här vi står idag.

Personer som gillade Sverige som det var förut, som uppskattade det som fanns här då och inte vill ha till exempel böneutrop där de bor oavsett vad anledningen till det må vara, utmålas som inskränkta, egoister, främlingsfientliga eller rasister. Det här är resultatet utav naiva politiker, som inte såg några som helst negativa konsekvenser med en stor invandring förutom möjligen rent ekonomiska.

Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.

Sverige har förändrats på djupet och frågan nu är snarare hur förändrat det kommer att bli och hur fort det kommer att gå. Som invånare går det inte längre att värja sig emot det som sker och rygga för de svåra frågorna, även om man vill. Samtidigt orkar man inte hantera de personliga och känslomässiga konsekvenserna av att man ger sig in i detta getingbo av värderingar, religion och kultur. Befolkningen sitter helt enkelt i en rävsax.

Invandringen blev inte så som politikerna lät påskina. Det är ett gemensamt trauma som vi som land bär på.

I det här läget hade vi verkligen behövt eftertänksamma ödmjuka politiker med insikt om vad befolkningen varit med om och upplever i den stora förändring som pågår. Istället fick vi en rödgrön regering med stöd av C och L som tillsammans utgör de partier som visat minst förståelse för ovanstående utveckling. Snarare har dessa partier gjort extremt tydliga markeringar mot de partier och personer som vill och försöker lyfta även svårare och kulturellt relaterad problematik.

Samhällsproblemen i all ära, men vad kommer hända i Sverige med den ökande dissonansen mellan befolkningens upplevelse och politikernas önskebild av verkligheten? Den kommer inte direkt att minska föraktet och agget gentemot politiker. Vad händer när denna klyfta blir för stor?

Om jag är orolig inför framtiden? Ja, det är jag.

MED – en förening för opinionsbildning eller ett politiskt parti?

GÄSTINLÄGG.

Vad är Medborgerlig Samling (MED) egentligen – och vad vill vi vara? Det är dags att ställa frågan efter att vi genomfört den första riktiga valrörelsen.

Resultatet i valet blev inte vad vi partiaktiva hoppades på. Därför är nu tid för självrannsakan och öppen diskussion. Om MED ska bli en verklig politisk kraft och fylla en funktion behöver vi förstå var vi befinner oss idag. Utifrån det kan vi lägga ut färdriktningen och tillsammans arbeta framåt.

MED har i valrörelsen haft som slogan ”Sveriges nästa riksdagsparti”. Det beskriver en ny politisk kraft som vill in på scenen och ta plats. Ett parti som bildats i kölvattnet av en borgerlighet som efter valet 2014 lämnade walkover till vänstern. Som även förstod att Sverigedemokraternas starka framväxt var en reaktion på de övriga partiernas oförmåga att hantera aktuella samhällsfrågor – inte en följd av att svenska folket blivit rasistiskt.

I detta finns ett politiskt utrymme. Det finns en stark önskan hos många i Sverige om något nytt. MED har på ett par år byggt upp en organisation med 3 000 medlemmar och fått ett enormt genomslag på sociala medier. Detta gav de etablerade partierna skrämselhicka och vi blev attackerade av motståndare från alla håll. Att denna styrka sedan inte avspeglades i valresultatet beror enligt min mening inte på att sociala medier skulle sakna betydelse, alls icke, utan på osäkerhet om vad MED faktiskt var för något.

MED fick mandat i tre mindre kommuner. Det var bättre än inget men klart sämre än vi förväntade oss. Vi har fått mycket erfarenhet och träning, men det vi presterat hittills räckte uppenbarligen inte när det gällde. Hur ska vi då kunna mobilisera och organisera oss för att det ska lyckas nästa gång? Finns det förutsättningar? Finns viljan och engagemanget?

Jag anser att MED nu behöver definiera sitt uppdrag. Vad är egentligen syftet med att MED finns?

Att vara ett politiskt parti handlar om att människor går samman för att utöva makt inom demokratins ramar. Hela idén med ett parti är att ställa upp i val, få röster och därefter förvalta dessa röster så bra som möjligt. Utan röster och därmed sammanhängande politiskt inflytande fyller partiet ingen funktion, inte som parti i alla fall.

Vi kan jämföra med ett par andra politiska projekt. Klassiskt Liberala partiet är också ett litet parti. Deras framgångar i val har varit obefintliga. De fortsätter dock med någon form av verksamhet som några tusen människor uppskattar. De för fram idéer och förslag och initierar en diskussion kring dessa, vilket i dagens digitala värld kan snappas upp av de etablerade partierna och på så sätt kan de påverka politiken. Men deras utsikter till direkt politisk makt är ytterligt små. Frågan är om de ens är intresserade av det. De trivs bra i varandras sällskap och stimuleras av det intellektuella utbytet.

Kristna Värdepartiet är en utbrytning ur KD. De är mer renläriga ideologiskt och har en starkt värdekonservativ ideologi. Deras utsikter att nå riksdagen är också väldigt små. De tycks ändå nöjda med att lyfta fram och propagera för sina profilfrågor. De drivs av en ambition att göra rätt och det skapar en känsla av mening för dem.

Exemplen är inte slumpmässigt valda. Det ena är liberalt och det andra konservativt. Den givna frågan blir då om MED utgör den perfekta mixen mellan dessa två? I så fall kommer vi att ha många nöjda och glada medlemmar, trivas i varandras sällskap, men aldrig nå direkt politiskt inflytande.

På ett sätt är det begripligt om en organisation utvecklas åt det hållet. Det är stimulerande att träffa likasinnade vänner. Problemet är att den sortens sammanslutning aldrig kommer att bli ett parti på riktigt.

Vi står nu inför ett vägval. Antingen fortsätter vi som hittills och blir en uppskattad politisk förening. Vi diskuterar liberalkonservatism och hur ruttna de övriga partierna är. Vi skriver debattartiklar och inlägg och kan absolut påverka opinionsbildare och andra politiker. Men vi förblir en outsider i det politiska landskapet.

Alternativt tar vi den genomförda valrörelsen som en god och nyttig erfarenhet. Där partiets tydliga fokus framöver blir att nå makt och inflytande. Där verksamheten framåt handlar om att bygga organisationen starkare och att ta tillvara kraften i den liberalkonservativa rörelsen. Att bli ett framgångsrikt parti på riktigt.

Det första steget är att då att göra klart att MED är mer än de enskilda medlemmarna tillsammans. Partiet behöver agera som ett parti, en organisation, oberoende av vad enskilda individer gör. Ett parti är inte oroligt för att få kritik, för det har inga känslor överhuvudtaget. Tvärtom är kritik och diskussion kärnan i politiken och varför olika partier finns till.

När en Mellin eller Hadley-Kamptz, eller en Helmerson eller Ramberg försöker klumpa ihop MED i en brun oberörbar sörja, så ska vi aldrig vara defensiva eller känna oro. Vi ska aldrig acceptera den typen av utfulning och epitet. Det är de som agerar antidemokratiskt, det är de som ska skämmas för sina påståenden. För vad är att hindra ett demokratiskt parti från att agera på lika villkor som övriga partier? Svar: Odemokratiskt.

Om vi kommer över denna mentala tröskel – från en förening av politiskt intresserade till att bli ett riktigt parti – så har MED förutsättningar att bli en maktfaktor som övriga partier och opinionsbildare tvingas behandla med respekt. Konkret och sammanfattat innebär detta:

  • Att alltid försvara partiet. Vad enskilda medlemmar gör eller säger är ointressant. Det enda som räknas är hur partiet agerar.
  • Att försöka hindra eller fula ut MED är precis lika odemokratiskt som när AFA hindrar Liberala ungdomsförbundet. Vi ska aldrig diskutera detta i sak. Den som kommer med sådana påståenden är inte demokrat. Punkt.
  • Att de politiska programmen är till för partiet och inte tvärtom. Partiet är inte till för att arbeta fram utmärkta politiska program, utan för att utöva demokratisk makt enligt medlemmarnas och väljarnas uppdrag.

Inleder vi ett arbete med ovanstående inriktning finns möjligheter att nästa val blir ett stort genombrott för MED.

Daniel-Claesson_jpg

 

Daniel Claesson

Medlem i Medborgerlig Samling, tidigare politisk sekreterare och pressekreterare hos Moderaterna

 

Fyra år till med barn vid ratten

En vecka före valet twittrade Mikael Damberg (S) en bild på sig själv ätande popcorn och texten ”Äntligen! Om en kvart håller Annie Lööf pressträff om värderingar. Jag har bänkat mig i Åre med popcorn, ser så mycket fram emot att äntligen få svar på det vi alla undrar: kan C tänka sig att släppa fram en moderatregering som tar stöd av SD?

Sällan har väl något så litet inlägg fångat samtiden så väl. Det kunde vara komiskt om det inte vore för detaljen att Damberg är landets näringsminister.

Den gångna mandatperioden har det krävts en kraftansträngning att klara av att stå ut med nyhetsrapporteringen från politiken. Fadäser efter fadäser. Inte ens bara pinsamma misstag, utan medvetna ageranden från landets högsta makthavare.

Infantiliteten breder ut sig. Vi kan titta tillbaks på det ”smartaste bästa tjejgänget”, som ministrarna kallade sig själva i en tweet som de lade ut från sin tjejträff den kväll då alla ministrar tackat nej till att delta i en viktig debatt i SVT. Utbildningsminister Gustav Fridolin blev (ö)känd för sina handhjärtan. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke hävdade ”feministiska kamp” på Instagram genom att iklä sig knytblus, men slog ifrån sig efter kritik att det inte hade något med svenska akademins Sara Danius att göra. Flera andra ministrar poserade med schalar, även manliga ministrar. Schal alltså, som ska föreställa knytblus. Ett mäktigt vapen – eller tomtebloss till symbolhandlingar som vem som helst kan göra? Åtminstone är det en bra omdömesmätare på seriositet. Här slog den i botten.

Resultatmässigt då? Under mandatperioden har lagrådet gett regeringens lagförslag extremt hård kritik, till exempel angående den så kallade ”gymnasielagen” för ensamkommande. Men det har regeringen struntat utan kör på ändå. Totala skygglappar skymde politikernas sikt inför den stora migrationsvågen 2015 och det behövdes panikbromsning. Haverier som Transportstyrelsen hanterades med diverse bortförklaringar.

För att vinna en kamp gör man med fördel om spelplanen så att den gynnar en själv maximalt. De politiska makthavarna förstår inte längre vad kompetens och hederlighet faktiskt betyder. De saknar både idéer och mod. Inom politiken har därför diskussionerna om svåra vägval och konkret politik ersatts med hävdande av tomma floskler som ”humanism”, ”medmänsklighet”, ”allas lika värde” och barnsliga markeringar om vem som får vara med och vem inte. Nationella satsningar på några miljoner basuneras ut som världsomdanande och media sväljer det. Och just nu pågår de sociala maktlekarna inför det fortsatta skolarbetet, förlåt regeringsarbetet. Vem är fin nog att få göra grupparbete med vem?

Politiken har blivit en arena för lek, där ansvar innebär en sorts frikort snarare än det svåra och tunga som det borde innebära. Kader av kommunikatörer och PR-folk avlönade med våra gemensamma skattemedel står bakom politikerna och har i uppdrag att tillse att den stora massan har en bild av partierna och politikerna som seriösa, så att politikerna får leka vidare i lugn och ro.

Vi verkar få behöva bereda oss för en ny mandatperiod där landet styrs av barn. Och medan denna cirkus pågår så puttrar bakom den fina fasaden starten till en ordentlig ekonomisk kris för landet.

Det är inte lätt att vara optimistisk.

Kultur för den nya folkliga högern

I förra veckan såg jag teaterföreställningen Visselblåsaren i Stockholm. Efter en halvtimme reste sig två kvinnor i publiken upp och gick iväg. En av dem skrev inte oväntat en recension med rubriken ”Pjäsen om Assange – en sorglig sörja av kastrationsångest”.

Det var en upplevelse att se pjäsen, som var i genren politisk satir. För en gångs skull såg jag något samhällskritiskt kulturellt, live, som vågade ifrågasätta sådant som enligt konsensus hos nån sorts maktetablissemang, inte ska få ifrågasättas. Det får överhuvudtaget inte ens lyftas för diskussion och granskning, för redan det tolkas som att slutsatsen är klar.

Föreställningen handlade om det offentliga samtalet i Sverige. Manus var skrivet av journalisten och numera också satirikern, Jens Ganman. Från pjäsens hemsida:

Visselblåsaren – Vagina Dentata är ett enda långt rött kort (förlåt: rosa) mot det svenska kulturetablissemanget. En icke-intersektionell, icke-KRAV-godkänd J-accuse-monolog filtrerad genom mannen som kom till Sverige som en hjälte och lämnade oss som den lägsta av lägsta – Julian Assange.”

Hur Assange-historien hanterades i Sverige är något som har fascinerat mig från start. Det har varit så mycket märkligheter i det hela, i mediarapporteringen, vilket förstås avspeglar samhällsklimatet i Sverige. Komplexiteten kom fram i pjäsen tycker jag, men det är långt ifrån den enda tråden i den. Jag skulle faktiskt vilja se den igen för att kunna hänga med på allt och verkligen kunna ta det till mig.

Pjäsen var snabb och kvick. Rasmus Dahlstedt är den enda på scen och han spelar flera kända personer i dagens och gårdagens Sverige. Mycket aktuellt, provocerande, över gränsen ibland. Det påverkade, som kultur ska göra.

Det kändes så ovant att sitta där och se en människa säga de här politiskt inkorrekta sakerna live. Det var skönt, men samtidigt skar det rejält i öronen ibland och man ville bara säga ”nej nej Rasmus, så får man inte säga!” Man inser då hur nedtryckt man är, begränsad, av dagens samhällsklimat. Även om jag är en väldigt öppen och ärlig person, så finns det mycket som jag inte skulle klara att säga rakt ut förutom i mycket slutna sammanhang. Det är något jag irriterar mig på själv. Så borde det inte vara. Polletten trillade också ner när det gäller hur viktiga såna här kulturella inslag som den här föreställningen är, för samhällsutvecklingen.

Det bubblar i Sverige. En ny högerrörelse är på väg att växa fram. Och med det menar jag inte gamla tiders adliga von-oben-höger, inte heller någon aggressiv nationalistisk höger, utan en folklig och lågmäld höger bestående av en medelklass som fått nog.

Den nya folkliga högern är en motrörelse mot den socialism som tagit sig allt större befogenheter över människors liv. En socialism som krupit in i allt, överallt, skuldbelägger på grund av kön (män), ursprung (svensk) och hudfärg (vit) och försöker uppfostra människor uppifrån. Som fråntar människor en allt större del av deras lön och använder det till trams och flum.

Den nya folkliga högern är en frihetsrörelse för att få tala och tänka fritt utan att hamna i ”åsiktsfinkan”. Rörelsen går självklart inte hem hos vänstermedia, inte heller hos de borgerliga tyckarna i makteliten, så som ledarskribenter.

Bara för att rörelsen inte syns och är lika gapig som andra samtida strömningar, så betyder det inte att den inte finns. Långsamt byggs den upp. Den nya folkliga och tänkande högern som bara vill ha ett mer sansat och vettigt Sverige, samlas och driver opinion på nätet, skapar sina egna tidningar, sajter och bloggar. De ses inte i Almedalen på rosémingel, utan på privata tillställningar, på pubar, och har sina egna kulturpersonligheter och egna kultur.

Visselblåsaren är mer ved på brasan för oss som är del av den här nya rörelsen. De som känner sig träffade av beskrivningen ovan borde se den, för att den är en viktig pusselbit i strävan. Notera att den inte ges mer än ett par tillfällen till så det går inte att vänta för länge. Läs gärna den här intervjun som Katerina Janouch har gjort med skådespelaren Rasmus Dahlstedt. Den är intressant och visar, tycker jag, hur viktig Rasmus själv är som person för att bana väg för en hel rörelse. En enda liten person kan göra stora skillnad. Glöm aldrig det.

Det är regeringen som behöver en demokratilektion

I början av augusti aviserade regeringen att de gör en, som de kallar det, demo-kratisatsning, vilken innebär att 4,4 miljoner kronor avsätts till folkbildning. De skriver: ”Den ökade aktiviteten från olika anti-demokratiska, rasistiska och auktoritära organisationer visar tydligt att demokratin hela tiden måste försvaras.”

För det första kan det konstateras att resultatet inte kan bli något annat än en krusning på vattenytan. Att gå ut på detta sätt med en nationell satsning som i resurser motsvarar cirka fyra-fem personers heltidsårsarbeten är helt uppenbart posering. Men om vi tar regeringen på orden att den ändå vill göra något så kan man fråga sig: Vad det är egentligen den vill åstadkomma?

Det regeringen tänker göra är att ge uppdrag och pengar till studieförbund, eftersom de bland annat arbetar ”mot kunskapsförakt”. En fråga som måste ställas i sammanhanget: Har regeringen gett upp svenska skolan?

I Sverige går man åtminstone nio år i skolan. De allra flesta går sedan på gymnasiet i ytterligare tre år. Därtill finns många andra typer av vuxenutbildning så som Komvux, för att inte tala om universitet och högskola. Om det svenska utbildningssystem idag inte lyckas förmedla en grundläggande förståelse för hur mycket kunskap betytt för landet och hela världens utveckling, eller hur ett demokratiskt land fungerar, kommer en motsvarande ABF-kurs verkligen kunna göra det?

Regeringen skriver att det är ett samhällsproblem att till exempel valmöten störs. Jag instämmer i det och det behöver motverkas, men de som utför dessa kriminella handlingar är inte de som kommer att delta i bokcirklar i studie-förbund och låta sig ”omvändas”. Störande av valmöten är idag snarare en polisiär fråga än en politisk.

I regeringens nyhetsinlägg om satsningen lyfts initiativet #vimåsteprata fram som ett bra exempel. När detta lanserades den 4 mars på SvD Debatt gjordes det med en märklig artikel undertecknad av ett antal kända personer. I den kokas en argumentationssoppa ihop av olika samhällsfenomen, existensen av vissa ideologiska åsikter och så dras slutsatsen att demokratin är hotad och nu måste alla agera. Till exempel tas den ökade så kallade ”högerpopulismen” upp som ett hot. Detta är ännu ett exempel på den samhällstrend som pågått en tid: Begreppet demokrati håller på att transformeras till att betyda något helt annat, nämligen att inneha ett knippe ideologiska åsikter.

Det har gått så långt att det som anses vara bra åsikter eller handlingar ges stämpeln ”demokratiska”, även om de inte har något med demokrati att göra överhuvudtaget. Det här är att urvattna begreppet demokrati. Demokrati är ett statsskick, ett system och verktyg för att få folkviljan ska komma till uttryck.

Att människor pratar med varandra, utbyter tankar och åsikter, är självklart bra. Dessa utbyten pågår ju ute i samhället hela tiden. Aldrig har så många människor mött så många andra människor och åsikter än nu genom sociala medier. Men detta ser ju snarare regeringen som ett problem som behöver inskränkas när de sätter press på sociala medier-företag att censurera. Och vilket exempel visar regeringen självt, men även andra politiska partier, i sin politiska gärning? De klarar inte ens att bete sig utifrån dessa principer gentemot andra folkvalda partier som inte tycker som dem. Istället för ett aktivt lyssnande och verkliga samtal där man möts, är det markeringar, tuppande och bojkotter som gäller.

Med andra ord: Prata är viktigt tycker regeringen – men det är andra som ska stå för det mogna pratet, inte de själva. Och det viktigaste är att landa i ”rätt” åsikter, annars anses det vara ett hot mot samhället och ska bekämpas.

I en liberal demokrati som Sverige är, åtminstone ska vara, inryms olika åsikter. Man får också ogilla människor, grupper av människor, eller religioner. Man får till och med uttrycka detta, så länge man inte hetsar mot grupper. Även att vara skeptisk mot invandringsnivåer ryms inom demokratin och man behöver inte vara antidemokrat för det.

Det är snarare regeringen som behöver en lektion i vad demokrati innebär, så att den inte använder den makt den fått från folket till att pracka på sina uppdragsgivare sina egna åsikter och sin syn.

Att det tillkommer nya politiska partier, att de får röster, att befolkningen reagerar på och utkräver ansvar från befintliga politiker och att politikens innehåll ändras, visar att demokratin fungerar. Demokratin finns inte till för att garantera ett statiskt land och politik.

Såna här typer av projekt som regeringen sysslar med är i själva verket ett sätt att försöka styra befolkningens politiska åsikter bakvägen. Detta agerande om något kan faktiskt riskera demokratin i dess riktiga bemärkelse. Dra undan folkets möjlighet att påverka landets utveckling genom valsystemet och inom demokratins ramar och vi kommer till slut att hamna i något annat än demokrati när ilskan och frustrationen i landet har uppnått tillräcklig styrka. Jag vill inte att vi hamnar där.

Almedalsveckan 2018 för Medborgerlig Samling

Här kommer lite dokumentation från sommarens politikervecka i Visby på Gotland, den så kallade Almedalsveckan, som hölls mellan 1- 8 juli.

2018 var inte ett år då ”alla rekord” slogs igen när det gäller antal föredrag och deltagare o.s.v. Mättnad håller på att uppstå. Det är inte lika roligt längre att medverka då det inte går att hitta någonstans att bo utan ockerpriser. Inte heller lyckas man hitta någonstans att hålla något event för en rimlig penning.

Almedalsveckan pågår i hela åtta dagar. Det är för länge. Ingen orkar hålla på så länge. Redan nästa år kan det dock bli förändring. Om något parti åker ut ur riksdagen blir veckan kortare eftersom varje riksdagsparti har en dag. Hm, det har dock inte slagit mig att om något nytt parti kommer in och inget parti åker ut, så blir det plötsligt en till dag. Fast jag undrar om inte praxis kommer att ändras på något sätt när det gäller dagarna om det skulle ske.

Om man tittar på det utåtriktade arbete de politiska partierna sysslade med, så skulle jag beskriva deras agerande: avvaktande. Jag tyckte mig se en ängslighet i deras tal och utspel. Inget parti vågade sticka ut eller göra något annorlunda. Man spelade på säkra kort för att så långt det var möjligt undvika att göra bort sig. Liberalerna var ändå lite roliga att se för att de fokuserade så mycket på EU. Det var udda och gjorde åtminstone att de skilde ut sig. Någon valvinnare tror jag deras strategi inte är.

Medborgerlig Samling (MED) var förstås på plats under hela veckan, men vi MED:are bytte som vanligt av varandra. Jag var där från söndag till fredag och sov som vanligt i tält. Övriga sov på olika ställen men de flesta i en lägenhet upplåten av en medlem i partiet.

Vi hade i år vårt största schema hittills, med torgmöten varje dag antingen vid Hamnplan eller Donners plats, utfrågningar i vårt tält, boksigneringar (med Lars Åberg, Helena Edlund och Katerina Janouch) och kommentarer om partiledartalen på kvällarna. Vi filmade våra events och torgmöten. Det blev 23 stycken livesändningar. Dessa finns att se på Medborgerlig Samlings Facebook-sida. Här är ett några länkar direkt till dessa:

Vissa MED:are jobbade med att sätta upp och ha hand om vårt tält nere vid ”Kallis”, nära DN-tältet, dela flygblad och prata med folk. Andra pratade på torgmöten, filmade eller hanterade sociala medier. Det blev naturligtvis en massa möten och för Ilan en del intervjuer. Jag själv träffade bland annat Aron Flam för första gången och pratade en del med Jens Ganman. Allt är väldigt kaosartat under veckan. Man får inte ha för tajt schema för att ha tid med det spontana.

Under veckan så går man och lyssnar på olika föredrag, utfrågningar och annat. Jag bloggade om ett par saker som rörde public service som jag gick på.

Jag brukar hänga en del hos FPA Almedalen (försvarspolitisk arena), men i år hann jag inte med det. Dock blev jag varse på torsdagen när jag sprang på Patrik Oksanen (som jag träffat just där för första gången för några år sedan) att det inte hade blivit något FPA Almedalen i år för att lokalhyran var för dyr. Tur i oturen för min del, men synd för besökarna. Det har varit en mycket viktig och bra mötesplats med många intressanta föredrag, seminarier och utfrågorna när det gäller krisberedskap och försvar.

En rolig sak med Almedalen är att vi i partiet får ses på riktigt, inte bara på nätet. Man hinner ha en del skoj också mellan aktiviteterna och alla ”måsten”.

Solnedgången från Visby strand är magnifik, men detta år så höll den på ovanligt länge under flera kvällar. Så här såg det ut en kväll ungefär klockan 12 på natten.

IMG_3304

För övrigt vill jag bara tillägga om stövlar: Om man campar så campar man. Då ska det inte vara snyggt utan praktiskt, även om det råkar vara sommar och sol.

IMG_3399