Politikernas rovdrift på den svenska solidariteten

Befolkningsmängden i Sverige har ökat snabbt de senaste decennierna på grund av hög invandring. Det har redan gett upphov till skilda världar inom landet, till och med inom städer. Enklaver växer på olika håll och segregationen är så stor att invånarna i dessa områden knappt själva uppfattar det som delar av Sverige.

Samtidigt ökar den del av befolkningen som inte är självförsörjande, utan hålls under armarna av våra välfärdssystem i form av bidrag och ersättningar. Det gäller särskilt en stor del invandrare som saknar kunskap och humankapital för att komma in på den arbetsmarknad som Sverige har.

Den här ekvationen är ohållbar på sikt, för det var inte så systemet var tänkt från första början.

Solidaritet pressad till bristningsgränsen

Drivkraften att värna dem som står oss nära, har evolutionärt gjort att vi har lyckats samarbeta med varandra. I Sverige har detta under 1900-talet lett fram till ett omfattade välfärdssystem på nationell nivå som omfördelar pengar för att skapa trygghet, stabilitet och välmående hos befolkningen.

Den solidaritet som detta system bygger på pressas nu till bristningsgränsen, både ekonomiskt och känslomässigt, vilket har sin grund i politiska beslut.

Att hjälpa sjuka och svaga är något det finns ett stort stöd för. Men en stor del av skattepengarna går nu till att försörja människor i arbetsför ålder, som kanske aldrig ens i framtiden kommer att betala tillbaka till systemet.

I Sverige har dessutom två i grunden goda principer mixats till ett överdrivet resultat: Välvilja har blandats med rättvisetänk. För att inte skapa för stora skillnader mellan människor i landet, har bidragen varit höga. Särskilt stora barnfamiljer får, när försörjningsstöd och barnbidrag läggs ihop, stora mängder bidrag. Det lönar sig alldeles för ofta att avstå från att arbeta än att arbeta.

Internationellt bistånd, inom landet

Pengar går från skattebetalarna till andra vuxnas permanenta försörjning. Så var inte systemet tänkt att fungera från första början. Denna överföring av pengar kan man snarare betrakta som en sorts välgörenhet, men genom tvång, än som del av ett solidariskt välfärdssystem.

Ett system som omfördelar pengar kräver att de som deltar i det känner att: ”när jag hjälper dig, så vet jag att du kommer att hjälpa mig när jag har det svårt”. Det måste finnas en ömsesidighet i systemet, en känsla av att de som deltar i det också känner en plikt att ge tillbaka till det. Men det handlar även om mer abstrakta saker, som att man kan se sig själv i de andra som deltar i det. Även om man bor i samma land, kan den känslan av samhörighet och gemenskap komma bort.

I det alltmer segregerade Sverige går skattepengar från mer välbeställda och välfungerande områden med större andel svenskar, till områden som de som betalar skatterna inte vill sätta sin fot i på grund av otrygghet och att de inte längre känner sig hemma där på grund av olikheter i språk, kultur och värderingar. Det blir en enkelriktad överföring av pengar, mellan delar av landet som blir allt mer främmande för varandra.

Det svenska välfärdssystemet ter sig alltmer som en sorts internationellt bistånd, fast inom landet.

Skatteuttaget och utgifterna måste vara väl balanserade

Förutom detta bistånd inom landet, så ger Sverige ett mycket generöst internationellt bistånd på runt 50 miljarder kronor per år. Varför? Jo för att ”Sverige är ett rikt land”. Det säger i alla fall de som med lag och hot om straff plockar in dessa skattepengar från oss alla, alltså våra folkvalda. Men det är ju inte deras pengar. Hur länge till kommer detta att fungera? 

Välfärdssystemen, men även hela systemet där skatt tas in och används till gemensamma angelägenheter generellt, måste vara väl balanserat. Om så inte är fallet kan det uppfattas vara ren rovdrift på dem som är nettobetalare till det.

De som månar om välfärdssystemet, men även månar om den känsla av solidaritet som människor i Sverige har haft och fortfarande har, borde börja reagera.

När välfärdssystemets principer inte längre gäller, när det inte längre är en försäkring för att kunna få stöd i svåra tider, så kommer betalningsviljan till slut att minska kraftigt och övergå i agg. Inga kommer att acceptera att deras välvillighet utnyttjas av andra hur länge som helst.

Bidragspengar mot kärnkraft

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, delar ut bidrag till ”miljöorganisationer”, för att de ska granska och påverka processen med slutförvaring av kärnavfall. Pengarna går alltså inte till forskare, utan till tyckande organisationer med en egen agenda och åsikter.

”Ideella miljöorganisationer har sedan flera år tillbaka kunnat söka ekonomiskt stöd för arbete med slutförvarsfrågor. Sedan 2018 sker utbetalningen av medel för arbete med använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall från Strålsäkerhetsmyndigheten. Under 2021 har myndigheten totalt 3 miljoner kronor att fördela.” 

Redan i utlysningen finns en vinkling: Inte många organisationer som kallas ”miljöorganisationer”, är positiva till kärnkraft. Men mottar kärnkraftsmotståndare dessa bidrag? Så klart.

Sedan 2018 har tre organisationer delat på dessa tre miljoner kr per år från SSM. Två av tre organisationer är uttalat kärnkraftskritiska och den tredje organiserar personer och företag som sysslar med förnybar energi (inte kärnkraft) och energieffektivisering. Men redan innan 2018 har dessa organisationer fått stöd för att granska slutförvaring, men då genom den så kallade Kärnavfallsfonden. Fonden har bildats från avgifter från kärnkraftsbolagen. Sedan 2005 har alltså åtskilliga miljoner kronor från fonden gått till dessa organisationer.

Med andra ord får organisationerna mer pengar till att på olika sätt verka MOT kärnkraft. Det är förstås inte det uttalade syftet. Men hur lätt är det att veta vad de gör av pengarna?

Detta är ett typexempel på hur det fungerar med offentliga bidrag. När det finns bidrag att söka, så formeras organisationer/föreningar som kan ta del av dem. Två av organisationerna bildades just av det syftet.

Bidragen blir ett sorts pådrivande av ideologi med skattemedel. I och med detta skapas ännu fler organisationer som kan skriva kritiska remissvar och yttranden som ger uttryck för en kritisk syn mot själva kärnkraften som energikälla.

Att skattepengar används för att lobba mot staten är överhuvudtaget ingen bra konstruktion. Det korrumperar demokratin. Opinionsbildning och demokratiska samtal borde inte ske baserat på skattemedel, utan ideellt.

Observera att dessa bidrag förstås inte är de enda som miljöorganisationer kan få. Det finns en enorm flora bidrag att söka för sådana, från till exempel Naturvårdsverket, MUCF, länsstyrelser, EU osv. Ju mer kreativ man är vid ansökan, desto mer pengar kan man skrapa ihop.

Här är lite kortfattad info om de tre bidragsmottagande organisationerna:

Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG)

MKG är en samarbetsförening som finansierar sitt arbete med statliga budgetmedel genom SSM. En bärande del av MKG är Naturskyddsföreningen, som är emot kärnkraft som energikälla. Andra föreningar som är med är Oss – Opinionsgruppen för säker slutförvaring i Östhammar, Fältbiologerna och numera också Jordens vänner.

Föreningen startades 2004 och erhöll medel ur kärnavfallsfonden mellan 2005-2017.

Miljörörelsens kärnavfallssekretariat (Milkas)

Info om Milkas ligger på hemsidan nonuclear.se som driver opinion emot kärnkraft. Syftet med sidan är att samla information om kärnkraftens problematik med fokus på Sverige.

Milkas är en samarbetsförening som bildades 2004 av Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen och Jordens Vänner, för att de skulle kunna ta emot ekonomiska bidrag kring kärnavfallet. I maj 2019 blev Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO) medlem av Milkas och Jordens Vänner lämnade.

Organisationen var enligt obekräftad uppgift i blåsväder redan 2011 då de använt pengar till en anti-kärnkraftsbroschyr. SSM drog då in en del av deras bidrag. Men efter att Milkas överklagat till regeringen och miljöminister Lena Ek (C), fick de tillbaka bidraget. Sedan dess har de använt pengar igen för opinionsbildning.

Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO)

SERO startade 1980 och organiserar människor och företag som är intresserade av förnybar energi och energieffektivisering – och alltså inte kärnkraft. SERO arbetar med alla former av förnybar energi som vattenkraft, vindkraft, bioenergi, energieffektivisering, vätgas och bränsleceller, elfordon och solenergi. Till föreningen är också flera lokala och regionala energiföreningar knutna.

SERO fick endast bidrag t.o.m. 2019. Efter att ha varit en fristående bidragsmottagare från Kärnavfallsfonden, så är de nu en del av Milkas.