Vem är Sveriges justitieminister på Twitter?

På mikrobloggen Twitter har Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson öst ut inlägg i flera år. Inte vilka inlägg som helst, utan starkt vinklade och provocerande sådana. Det är ett problem av flera anledningar. Jag förstår inte att det inte granskas av medierna, ifrågasätts av oppositionen och problematiseras av politiska kommentatorer, statsvetare etc.

Ett återkommande tema i inläggen är smutskastning och brunsmetning av riksdagspartier och politiker. Häromdagen lade han sig i vad en enskild skribent skrev i en krönika. En justitieminister gav sig sig alltså på vad som skrevs i media i ett enskilt fall. Han ger sig också in och argumenterar och ger stöd åt enskilda personer i mycket polariserade debatter.

Han innehar ett av landets högsta offentliga ämbeten. Ändå beter han sig som en partipolitisk spin-doktor eller ibland rent av ett nättroll.

Man kan verkligen ifrågasätta lämpligheten i att statsråd driver så mycket och hård opinion. Regeringen må bestå av partirepresentanter, men det är hela landets regering och den ska verkställa det riksdagen bestämmer. Men jag vill lyfta en annan aspekt: Jag tror inte han twittrar själv. Vad gör det för ansvarsutkrävandet och transparensen gentemot folket?

Jag har sällan hört Johansson uttrycka sig i verkligheten som han gör på Twitter. Dessutom twittrar han i stor mängd hela dygnet runt. Som minister är man upptagen och kan inte twittra bort dagarna. Ändå delar han långa rapporter och texter överallt ifrån. Min slutsats är att han har någon anställd, en kommunikatör/pressekreterare, som hanterar kontot.

Att anställda sköter olika kommunikationsskanaler åt politiker, är inget nytt. Statsråden skriver sällan sina egna pressmeddelanden eller texter till hemsidor. Även kontakter med tidningar och journalister sker ofta via en mellanhand. Men då handlar det om korta uttalanden, där det också ofta framgår vad som är citat och inte. På sociala medier flödar däremot uttalanden ut i en strid ström, även av en annan karaktär än formella sakliga uttalanden.

Den som styr Morgan Johanssons konto har stor makt och kan påverka svensk politik och det offentliga samtalet på ett mycket påtagligt sätt, eftersom allt som skrivs där uppfattas som citat och formella uttalanden av den som kontot tillhör: Justitie- och migrationsminstern.

Ett statsråd kan förstås delegera uppgifter till någon och är då fortfarande ansvarig för vad den gör i hans ställe. Vi skulle dock inte acceptera vilken typ av delegation som helst. Kan statsrådet ta ledigt och skicka vilken annan person som helst i hans ställe till ministermöten, EU-möten och liknande? Om han ersätts av någon, borde vi inte ha rätt att veta vem den är? Och hur kan den personen utkrävas ansvar? Överhuvudtaget: Vad gör detta konto, där det inte finns en tillstymmelse till statsmannamässig värdighet, med förtroendet för landets högsta ämbeten?

Med tanke på kontots dignitet och formella status, borde det framgå om det inte är statsrådet som twittrar utan någon annan och det måste framgå vad som är officiella uttalanden respektive personliga tyckanden.

Men detta vill så klart inte Socialdemokraterna, för de tycker att uppståndelsen kring kontot är utmärkt. Det här är ju ett av de största och viktigaste uppviglande Socialdemokratiska kontona på svenska Twitter. Det når långt, håller oppositionen upptagen och ”de egna” kan ta rygg på det och applådera. Varför skulle S inte fortsätta med detta, då de hittills kommit undan med det?!

Hade jag suttit i riksdagen hade jag försökt få till ett misstroende mot Morgan Johansson redan när detta beteende började! Oavsett om det är Johansson själv som hanterar kontot så här, eller om han låter någon göra det i hans ställe, så är det fel anser jag.

Var sak har sin tid och plats. De olika rollerna i politiken finns av en anledning, och dessa måste försvaras. Partirepresentanterna i riksdagen och runt om i landet är de som ska föra partiernas talan och delta i de hårda polemiska debatterna. Det borde inte ministrarna göra. Och nog för att Twitter är en kanal där hårda ord yttras, men den kan ändå inte ses som någon sorts avskild lekplats bortom verkligheten där inte ens ministrar behöver bete sig med hyfs.

5 kommentarer

  1. Hej.

    tl;dr-version för folk under femtio:

    Morgan kan inte skilja på privat och i tjänsten.

    Kort essä-inlägg för vuxna:

    Det fanns förr ett ideal om att offentliganställda – från gatsopare till statsministern – i sin tjänsteutövning skulle företräda sitt ämbete, inte någon annan part eller åsikt. Om statsministern intervjuades som statsminister var det statsministerfrågor som gällde, var det som partiledare var det dylika och intervjuaren var mycket tydlig med att skilja på detta. (Och som privatperson gav inte statsminister eller andra ministrar intervjuer förrän den frånträtt helt, om ens då.)

    Inom skolan var detta särskilt tydligt och ett ideal, som från och med Palme eroderas, avsiktligt dessutom. Allt skulle underställas SAPs partipolitik, sedermera kallad värdegrunden och den som pratade om opartiskhet, saklighet och objektivitet i tjänsteutövningen fick veta att det var att välja fel sida, om än inte med så tydliga och klara ord. Från och med att sextiotalisterna gjorde debut, inte minst ”Palmes flickor” har korruptionen och sönderfallet eskalerat.

    Johansson anser inte, och saknar förmågan att förstå att han gör fel eller vad felet skulle bestå i. För honom är objektivitet, saklighet, opartiskhet och att företräda ämbetet på ett föredömligt sätt som inte kastar skugga över det eller undergräver dess respekt och auktoritet liktydigt med enskilda åsikter och värderingar som han inte delar – det som allmänt kallas ”vänstern” har via språket under femtio år för sin egen inre krets fått dessa ord vara liktydiga med rasism, nazism och kapitalism.

    Jag kan bara jämföra med mig själv. Jag har åsikter som är straffbara och refererar ibland enligt svensk lag brottsliga fakta, såsom olika etniciteters skillnader i IQ, frekvens för våldsamma impulshandlingar och liknande. Något jag aldrig någonsin skulle gör i klassrummet om inte ämnet var just att avhandla, diskutera och analysera denna frågeställning och i sådant fall är min roll att vara moderator och skiljedomare, inte part i debatten.

    Att kunna göra så är omöjligt för Johansson, då det kräver viljan och den kognitiva förmågan att träda utanför sig själv och förstå sig själv utifrån (f.ö. en förmåga som förr normalt växte och fostrades fram i förpuberteten, om det säger något om allmän eller specifik mognads- och begåvningsnivå hos politiker och dylika lämnar jag därhän) och denna metakognition kräver också beredvillighet att se sina egna fel och se var ens åsikter och värderingar fallerar.

    Det är sannolikt därför så många ”vänster”-personer och gröna fascister låter som muslimer i sin semantik och retorik; det handlar om tro. De /tror/ på integrationen. De /tror/på vindkraft. De /tror/ på vad som nu är dagens designerade godaste godhet. Och fakta står sig alltid slätt mot tro: mot tro vinner endast makt, styrka, kraft i handling.

    Se på det urgamla problemet med socialbidrag, förbudet mot att ha sparade medel och äga bil. Utan bil försvåras chansen till jobb, här i glesbygd blir det direkt omöjligt. Förbudet mot att spara stimulerar till slöseri och lär individen att vara fattig på ett strategiskt sätt – sparar gör man i former som myndigheten inte kan se: bor man i lägenhet kan man mot svarta pengar låta en granne koppla in sig på ens elnät, bor man i hyrt hus kan saknar man anledning att inte köra elementen och pannan och varmvattnet på fullt under vintern, och så vidare. Dessa exempel och dussintals fler har varit kända längre än du levt, och har aldrig åtgärdats.

    Samtliga inblandade utom bidragstagaren utgår från tro, inte fakta. Detsamma är det med Johansson: han tror, och denna tro är hans frivilligt valda ögonbindel. Fördelen med moraliskt korrupta personer som 19 av 20 politiker är att erbjuder man en mer lönsam/mindre riskfylld tro, så byter de direkt. Resten är semantik.

    Statsministern valde ju trots allt att gå med i ett parti som praktiserade nazi-Tysklands raspolitik, justitieministern väljer att ignorera att fler än tjugo svenska kvinnor om dagen våldtas av utländska förövare, för att han tjänar på att ignorera det, och så vidare. Vi kan troligen fylla hela internet med den svenska socialismens brott mot det svenska folket och mot mänskligheten.

    Om man sen anser de brotten bra, motiverade, rättfärdigade, eller olycksfall i arbetet är en annan sak: de har skett, avsiktligt och medvetet.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  2. Något som vi alla håller med om, men kanske inte sätter ord på som du. Tack, Josefin ocb Rikard. Lysande!
    Ligger det något i att man inte ska slå på den som är mindre?

  3. Utas skriver:

    ”Man kan verkligen ifrågasätta lämpligheten i att statsråd driver så mycket och hård opinion.”

    Det är väl inte bara en fråga om ”lämpligheten”?

    Är inte justitieministerns uttalanden ett brott mot den grundlagsstadgade yttrandefrihet?

    Jag menar, när en justitieminister uttrycker sina privata (och subjektiva) tyckanden och åsikter (oavsett vem som författar dem) i offentligheten är det i praktiken regeringens ställningstaganden detta representerar.

    — Vi har lärt av historien att när en regering kritiserar, för att inte säga fördömer, enskilda medborgare uppstår åsiktsförtryck.

    Å andra sidan: Utas skriver…

    ”Ett återkommande tema i inläggen är smutskastning och brunsmetning av riksdagspartier och politiker.”

    Justitieministern (och regeringen) anser att det inte handlar om ”smutskastning och brunsmetning”.

    Det är uppenbart att Utas’ och regeringens förhållningssätt till justitieministerns uttalanden inte överensstämmer. Det som hon upplever vara regeringens ”smutskastning och brunsmetning” är i själva verket en moralisk rättmätig kamp mot det som de (be)dömer vara svenskars mer eller mindre rasistiska/främlingsfientliga syn på invandrare.

    (Minns invandringsminister Pierre Schoris (S) tal till Riksdagen 1997:
    ”[svenskars] Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, till exempel att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.”)

    Vem skulle inte vilja delta i kampen mot rasism? En rasist!

    En känd rasist hette Adolf Hitler. Vidare, hittar vi under begreppet rasism Sydafrikas apartheidregim, USA:s Jim Crow-lagar och nazism/fascism. Andra exempel på moraliska vedervärdigheter är mördare och pedofiler.

    Är det alltså regeringens ståndpunkt att Utas’ (men även aktuelle Ivar Arpi och Anna Björklund, Fokus.se) människosyn är jämförbar med denne man och dessa företeelser?

    Eller, handlar det om grader i helvetet? där allt som regeringen kan definiera som rasism ska bekämpas och fördömas — som ett komplement till svensk lag — enligt den föga demokratiska/liberala statliga Värdegrundens ‘allas-lika-värde’-princip. — Det är tragiskt att regeringen inte inser att detta förhållningssätt inte är tillämpbart i ett globalt sammanhang.

    Utas skriver vidare…

    ”Jag förstår inte att det inte granskas av medierna”

    Man kan väl dra slutsatsen att både medierna och regeringen prioriterar rasistbekämpning framför yttrandefriheten. Alltså: de två maktsfärerna (den 1:a och 3:e statsmakten) anser att det inte gör någonting om en medborgare skräms till tystnad — det är ju i ett gott syfte (‘ändamålet helgar medlen’) — varför makthavare och folk (inkl. undertecknad) inte vågar debattera under eget namn.

    Dessutom, är det tragiskt att regeringen inte inser att ju fler rasistanklagelser de utdelar desto sämre stämning skaps mellan svenskar och invandrare: svenskar blir rädda eller arga; invandrare bemyndigas och ges mod att fördöma/smutskasta (‘rasist’, ‘svennejävel’, ‘hora’ kan höras i skolor).

    Jag gissar att framtida historiker (med litet mer distans i tid till demokratiers utveckling än vår tids människor) kommer att se paralleller med demokratins moraliska åsiktsförtryck och det kommunistiska Östeuropas/Sovjetunionens politiska åsiktsförtryck samt det kulturella förtrycket under Kinas kulturrevolution…

    … under den förutsättningen att den moraliska överhögheten (eng. ‘moral supremacists’) kommer att stå på fel sida av historien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s