sociala medier

Fyra år till med barn vid ratten

En vecka före valet twittrade Mikael Damberg (S) en bild på sig själv ätande popcorn och texten ”Äntligen! Om en kvart håller Annie Lööf pressträff om värderingar. Jag har bänkat mig i Åre med popcorn, ser så mycket fram emot att äntligen få svar på det vi alla undrar: kan C tänka sig att släppa fram en moderatregering som tar stöd av SD?

Sällan har väl något så litet inlägg fångat samtiden så väl. Det kunde vara komiskt om det inte vore för detaljen att Damberg är landets näringsminister.

Den gångna mandatperioden har det krävts en kraftansträngning att klara av att stå ut med nyhetsrapporteringen från politiken. Fadäser efter fadäser. Inte ens bara pinsamma misstag, utan medvetna ageranden från landets högsta makthavare.

Infantiliteten breder ut sig. Vi kan titta tillbaks på det ”smartaste bästa tjejgänget”, som ministrarna kallade sig själva i en tweet som de lade ut från sin tjejträff den kväll då alla ministrar tackat nej till att delta i en viktig debatt i SVT. Utbildningsminister Gustav Fridolin blev (ö)känd för sina handhjärtan. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke hävdade ”feministiska kamp” på Instagram genom att iklä sig knytblus, men slog ifrån sig efter kritik att det inte hade något med svenska akademins Sara Danius att göra. Flera andra ministrar poserade med schalar, även manliga ministrar. Schal alltså, som ska föreställa knytblus. Ett mäktigt vapen – eller tomtebloss till symbolhandlingar som vem som helst kan göra? Åtminstone är det en bra omdömesmätare på seriositet. Här slog den i botten.

Resultatmässigt då? Under mandatperioden har lagrådet gett regeringens lagförslag extremt hård kritik, till exempel angående den så kallade ”gymnasielagen” för ensamkommande. Men det har regeringen struntat utan kör på ändå. Totala skygglappar skymde politikernas sikt inför den stora migrationsvågen 2015 och det behövdes panikbromsning. Haverier som Transportstyrelsen hanterades med diverse bortförklaringar.

För att vinna en kamp gör man med fördel om spelplanen så att den gynnar en själv maximalt. De politiska makthavarna förstår inte längre vad kompetens och hederlighet faktiskt betyder. De saknar både idéer och mod. Inom politiken har därför diskussionerna om svåra vägval och konkret politik ersatts med hävdande av tomma floskler som ”humanism”, ”medmänsklighet”, ”allas lika värde” och barnsliga markeringar om vem som får vara med och vem inte. Nationella satsningar på några miljoner basuneras ut som världsomdanande och media sväljer det. Och just nu pågår de sociala maktlekarna inför det fortsatta skolarbetet, förlåt regeringsarbetet. Vem är fin nog att få göra grupparbete med vem?

Politiken har blivit en arena för lek, där ansvar innebär en sorts frikort snarare än det svåra och tunga som det borde innebära. Kader av kommunikatörer och PR-folk avlönade med våra gemensamma skattemedel står bakom politikerna och har i uppdrag att tillse att den stora massan har en bild av partierna och politikerna som seriösa, så att politikerna får leka vidare i lugn och ro.

Vi verkar få behöva bereda oss för en ny mandatperiod där landet styrs av barn. Och medan denna cirkus pågår så puttrar bakom den fina fasaden starten till en ordentlig ekonomisk kris för landet.

Det är inte lätt att vara optimistisk.

Annonser

Demokratiförakt fixar inte demokratin

Många är bekymrade över att förtroendet för demokratin sviktar och vill se förändring till det bättre. Men många verkar också ha synnerligen svårt att se sin egen del i utvecklingen.

Häromveckan lyssnade jag på ett samtal om demokrati som anordnades av stiftelsen Smarta samtal. Med i samtalet var bland annat ärkebiskop Antje Jackelén, Jan Eliasson, diplomat och gammal (S)-politiker, samt ledarskribent Patrik Oksanen. I inledningen till seminariet konstaterades att valdeltagandet är lågt. Politikerna åtnjuter lågt förtroende. Engagemanget i de politiska partierna är lågt och så vidare. Vad är problemet och vad kan man göra åt det?

Medan jag satt där och lyssnade slog det mig att de satt där framme och diskuterade och problematiserade, medan jag, representant och demokratipolitisk talesperson för ett nytt politiskt parti under uppbyggnad vars viktigaste fråga är just demokratins välmående, satt i publiken och lyssnade. En ögonblicksbild som illustrerade själva problemet.

Idag sitter kända och framgångsrika människor i paneler och diskuterar hur hotad demokratin är och vilket problem det är att vanliga människor är oroliga, upprörda och höjer sina röster på sociala medier.

Politiker står i TV och tillrättavisar människor för att de lagt sin röst på ”fel” politiska partier, såna som de själva vägrar att föra normala samtal med trots att de är vuxna människor. Självreflektion hos politikerna om hur de själva bidragit de senaste åren till det bristande förtroendet för politiker och politiken som helhet, lyser med sin frånvaro.

Etablerad media försöker fula ut annan (”alternativ”) media som kommer med nya perspektiv. Media fokuserar också på de högsta maktpositionerna, aktörer och personer som redan har stora plattformar att föra ut sitt budskap på. Floskler och minimala ”satsningar” som politikerna spelar ut för att verka generösa och storsinta sväljs med hull och hår och kommuniceras okritiskt ut. Sådant som sker i gräsrotsmyllan däremot, det som är i själva grunden för demokratin, anses mindre viktigt.

I juli anordnas Almedalsveckan som sägs vara kronjuvelen för den svenska demokratin. Flera tusentals seminarier kommer hållas, möten, mingel och politiska debatter. Med tanke på vilket ”hett” ämne demokratin är just nu och med tanke på att det är valår, kunde man tro att arrangörer och media skulle vara intresserade av de tankar och erfarenheter som Medborgerlig Samling (MED) har i och med att vi representerar en ny folkopinion. Vi pratar ju inte heller bara om demokratin. Vi lever den genom att vi bygger upp ett helt nytt politiskt parti. Men i linje med ovanstående resonemang så är det förstås inte så. Intresset är icke-existerande.

Är det konstigt att förtroendet för demokratin sviktar, om det här är vad ”värna demokratin” betyder?

Vi måste definitivt laga demokratin. Men det kan man inte göra med demokratiförakt, eller rent utav folkförakt i form av att slå folket på fingrarna för att de tycker och tänker fel. Vackra ord och välvilja betyder inget om det inte omsätts i konkret handling.

Omänskligt endast räkna minus-kontot

Jag försökte ignorera mediacirkusen kring Anders Borgs agerande på den där privata festen ute i skärgården. Men det var svårt då den upptog det mesta av medieutrymmet under flera dagar.

Det började i princip med att han bad om ursäkt på Facebook och slutade med att han lämnade sina uppdrag i näringslivet. Han golvades av rykten från EN enda händelse, på en privat fest. Inget brottsligt skedde och polisanmälan (som gjordes av några som inte var på plats) har lagts ner.

Häromdagen såg jag Staffan Dopping och Karin Olsson från Expressen växla några ord om detta i TV4. Dopping var kritisk till hur rapporteringen gjorts och tyckte att media måste bli bättre på ”volymkontroll”. Olsson bemötte detta bland annat med att ”Borg har så hög fallhöjd”, vilket jag tolkade som att oavsett vad media skulle välja att göra så skulle deras val av agerande inte göra stor skillnad. Det skulle orsaka stor skada för honom oavsett. Jag köper inte detta.

Hur media väljer att agera spelar stor roll. I det här fallet hade media lika gärna kunna rapportera om det som hänt inklusive hans ursäkt, och att det sedan hanterades vidare av berörda parter (festanordnaren, de som var där, hans närstående, arbetsgivare m.m). Det var trots allt något på en privat fest och inte ens klarlagt vad som hänt. Men det räckte dock inte utan virvelvinden fortsatte tills effekt uppnåddes d.v.s. kännbara konsekvenser för Borg hade åstadkommits.

Det som dröjde sig kvar i mitt huvud var det som Olsson tog upp, ”fallhöjden”. Säga vad man vill om Borg, om han arbetat för rätt parti, och om exakt vad han åstadkommit var och när och så vidare, men han har de facto åstadkommit mycket under de år han har varit verksam. Han har gjort en stor insats, fått nya uppdrag och förtroende. Han har hanterat massor med kniviga situationer och mött media, väljarna, uppdragsgivare och så vidare. Han har gjort något i sitt liv. Detta ”något” måste ändå rendera någon sorts respekt från omgivningen, någon sorts grundläggande värdighet. Och detta menar jag inte bara är något som Anders Borg borde få. Vi har alla haft massor av bra respektfulla möten med andra människor och presterat väl, sådant som borde räknas. Men idag är det inte så. Minsta snedsteg och man döms som hel människa för en lång tid framåt.

Med andra ord: det enda som spelar roll idag är en människas minus-konto. Plus-kontot finns inte. Eller anses i alla fall irrelevant när ekvationen räknas ut för att avge domen om man råkat få något på minus-kontot.

Det som hände Borg ligger tyvärr i tiden. Det är sociala-medier-logiken som spridit sig. Ett enda litet fel ordval vid fel tillfälle idag kan, med hjälp av media och sociala medier, i slutändan ge förödande konsekvenser för en människa. Och det oavsett dess position eller bakgrund. Oavsett vilka storslagna bra saker den gjort förut och hur ödmjuk och medmänsklig den varit vid andra tillfällen.

Sociala mediers format inbjuder till direkt ”avrättning” på fläcken, utan någon som helst eftertanke. Vilt främmande människor kan hoppa på andra som de inte har en susning om vilka de är, vad de har för liv bakom sig, vad de gjort eller när. Det enda som räknas är just den där stunden, just den enstaka formuleringen, eller till och med (som det uppfattas) ”olämpliga” gillamarkeringen eller delningen.

På sociala medier finns, precis som i vanliga livet, allehanda trasiga människor som bara orkar bära sina egna otillräcklighetskänslor om de får trycka ner andra. Dessa är svåra att göra något åt. Men resten, alla andra, behöver faktiskt inte haka på den låga nivån. Lite sans och lite perspektiv på saker efterlyses.

Ett samhälle där bara misstagen eller snedstegen räknas och inget annat, blir omänskligt. Inte bara det: det blir inte bra. Lärandet, det som handlar om utveckling och att testa och pröva saker och lära sig utav dem, sätts ur spel.