media

Sverige i en förrevolutionär situation

I två avsnitt av deras podd sätter Malcom Kyeyune och Markus Allard ord på det som jag själv tycker mig se i Sverige idag, men inte är lika kompetent för att kunna formulera (avsnitt 1, avsnitt 2). Ämnet är så intressant så jag kände att jag behövde sammanfatta det i bloggform. Notera att jag alltså inte citerar dem. Se detta som mina tankar och tolkningar av vad de diskuterar.

För dem som inte känner till dessa två så kan jag säga att de har sitt politiska ursprung till vänster och är hyfsat kunniga om revolutioner och om vilka omständigheter som kan leda dit. Det är av relevans eftersom deras hypotes just handlar om att Sverige befinner sig i ett förrevolutionärt tillstånd.

I podden tar de upp belägg för sin hypotes och drar paralleller till händelser i historien. Med revolution avser de i detta fall inte att det finns samhällsgrupper som arbetar för att en revolution ska ske, utan betydelsen av begreppet revolution här innebär att Sverige är på väg mot ett okontrollerat sönderfall av det rådande politiska systemet, inklusive de offentliga institutionerna. Vi har att vänta någon sorts stor omställning.

Det som stödjer deras hypotes kan sammanfattas i att det finns stora och allvarliga strukturella problem i Sverige samtidigt som en handlingsförlamning har uppstått. Alla, både politiker och folket, vet att dessa problem finns och att saker måste göras, men ingen förmår att göra något åt det som verkligen gör skillnad och kan hindra förloppet.

Landet har drabbats av en sorts cynism där vi lärt oss acceptera det absurda och dåliga som normalt, och helt enkelt kapitulerat inför faktum. Följden har blivit att landet har stagnerat. Det händer inget. Inte för att det inte behövs, utan det händer inget trots att det behövs. Alla vet att som det är just nu kommer det inte att kunna fortsätta för evigt, men inget gör något för att styra undan och försöka motverka det. Så här ungefär, som Malcom lägger fram det:

-”Finns allvarliga problem i landet? -”Jo”. -”Borde vi inte göra något då?” -”Jo”. -”Finns det saker vi skulle kunna göra? -”Ja”. -”Men ska vi göra det då!?” -”Nä.”

Det som de tar upp är precis det jag ser i nyhetsflöde, hör från politiker, i debatter, från medborgare o.s.v. Jag ser charader runt omkring mig som ger sken av att allt är lugnt. Visst finns det en del problem, men det inte är någon ko på isen. Grunden är stabil. I själva verket finns stora omfattande problem under ytan, men de adresseras och diskuteras inte. Inga vågar dra dagens tillstånd och principer framåt för att se vad det ger för konsekvenser på sikt. Det är helt enkelt för jobbigt. Hellre upprätthålla fasaden ända in i kaklet.

Mer specifikt så är det dessa områden nedan på vilka man kan se vartåt det barkar (de har inte gjort exakt samma uppdelning i podden som jag gjort här).

1) Samhällets infrastruktur

Samhällets infrastruktur har inte förvaltats väl, vilket gör att vår materiella grund håller på att raseras. De mest basala samhällsfunktionerna dimensioneras inte utifrån behovet. Vi vet hur man praktiskt löser saker, men vi har inte råd att lösa sakerna eller anställa personer som skulle kunna fixa det.

Underhållet för tågbanorna är eftersatta, även vägar. Gamla avloppssystem som byggdes under 1900-talet behöver bytas. Ett annalkande problem är vattenförsörjningen som länge tagits förgiven. En del ställen i landet lider av sinande vattenkällor, såsom på Gotland och Öland men även på fastlandet. Rent vatten är inget som man bara kan ta för givet att det löser sig självt.

Elförsörjningen är så eftersatt att företag inte kan etableras och bostäder inte uppföras. Både distributionen av el och produktionen sviktar. Klimatet sägs kräva övergång till elbilar, men hur ska elen räcka till och nå alla konsumenter som nu behöver ställa om? Hur ska landsbygden klara sig? Det går inte ihop, men detta bortser politiker ifrån och fortsätter driva på.

2) Sociala orättvisor, den moraliska ekonomin

Med de prioriteringar som staten gör, så känner människor som bidrar och gör rätt för sig, att de inte längre behandlas med respekt. Resurser ses som oändliga och kärnverksamheten prioriteras ned. Sådana som uppenbart skor sig på andra, kan idag göra det utan konsekvenser. Hederliga sätts dit för småsaker, medan större ”brottslingar” går fria. Det gäller inte minst politiker, som kan ta vilka beslut som helst riskfritt, oavsett konsekvenser för befolkningen. Ett exempel är Nya Karolinska sjukhuset där så mycket gått fel, eller migrationspolitiken.

Resurser och handlingsutrymme flyttas från dem som bidrar, till dem som inte bidrar. De som gör rätt för sig möts med nitiskhet, medan det finns oändlig förståelse för andra grupper, inte minst invandrare. Ett exempel är bostäder, där flyktinginvandrare ges dyra bostäder eller får gå före i bostadsköer. Det finns inget som en vanlig svensk (i bemärkelsen person som bott här, jobbar och bidrar) kan hänvisa till som ger den gräddfil. Det finns en gräns för när detta går för långt.

Majoriteten avkrävs anpassning utifrån minoritetens syn (tex vad vilken sorts mat som serveras i skolmatsalen, böneutrop m.m). Att majoriteten ska anpassa sig efter minoriteten kommer att orsaka konflikter. Agg och misstänksamhet växer vartefter människor känner sig trampade på av makten. När ekonomin börjar krackelera så kommer dessa konflikter öka, även sådana som har etniska förtecken.

Staten drar sig också tillbaka från landsbygden, vilket driver på skillnaderna mellan stad och land. Är man en del av samma land eller inte? Ska man vara ett sammanhållet land så måste det som sker göras utifrån vissa gemensamma principer.

3) Ekonomin och samhällskontraktet

Kommuner står på randen till konkurs. Staten täcker inte upp för flyktinginvandrarna, vilket skapar press på kommunerna. Ingen har planerat för denna situation i kommunerna. Man sprider ut kostnader för invandringen på massor av poster, vilket döljer var det egentligen kostar. Det går inte att få grepp om helheten.

De enkla jobb som skulle behövas för att invandrare med låg utbildning skulle kunna försörja sig själva, finns inte längre i landet. De har rationaliserats bort. Hur ska alla människor kunna nå egen försörjning? Skuldsättningen ökar – inte minst hos privatpersoner. Kommunerna har lånat mycket. Lån tas också i utländsk valuta. Nu sjunker kronan och låneinbetalningarna kommer därmed att bli allt större, men betalningarna måste göras.

Våldsmonopolet är satt ur spel när gäng tar över hela stadsdelar och när tex väktare inte längre kan patrullera platser på grund av att de blir för utsatta (mitt exempel, det tas inte upp i podden). Småbrott prioriteras ner av polisen, men nu även allt grövre brott. När pengarna tar slut kan man varken göra det mest basala eller större aktioner, tex ta hjälp av militär för att städa upp i områden där kriminaliteten frodas. Då är det för sent.

Ekonomin håller inte för vad som helst. Vi kommer inte att ha råd med den välfärd vi är vana vid. Detta döljs fortfarande . Vi lever fortfarande på en lögn, som vi hittills enats om att upprätthålla. Om inte ekonomin fungerar kommer inte statstjänstemännen och de i kommunerna kunna avlönas, exempelvis poliser, vårdpersonal, lärare etc. Då kommer samhällsfunktioner att rasa. Vi närmar oss punkten där samhällskontraktet behöver omförhandlas. Vad händer då?

4) Demokratin

Av olika anledningar så kanaliseras inte folkets vilja i politiken. Den representativa demokratin fungerar inte. Politikerna har blivit en klass som inte längre driver de frågor som befolkningen tycker att de ska göra. Politikerna har gett upp med att försöka lösa de samhällsproblemen som finns och sitter bara kvar på sina poster för att det ger dem levebröd. Man försöker köpa acceptans av folket genom att kasta köttben till dem genom lite extra barnbidrag eller lite högre pension.

Egna reflektioner

Jag delar den bild som Kyeyune och Allard målar upp. Utvecklingen, med dess olika delar sammantaget, skrämmer mig. De stora problemen tillsammans med den attityd som paralyserat landet är en mycket illavarslande kombination. Sverige ses som ”odödligt”. Politiker, media och folket (tillräckligt många i alla fall) tillsammans har skapat ett samförstånd kring att läget är som det är. Man hjälps åt att upprätthålla denna föreställning, detta önsketänkande, för det är för smärtsamt att se sanningen i vitögat. Man diskuterar hellre de små enskilda frågorna, för man är rädd för vad som händer när man tittar på hur illa det verkligen är. Ju längre förnekelse, desto värre blir det att till slut titta efter.

Vad detta kommer att leda till och när vet ingen nu. Något kommer definitivt att hända; omställningar, krascher, omstöpningar. Men det vi kan vara säkra på är att inget vinns av att ta saker förgivet tills dess. Inget vinns på att stoppa huvudet i sanden och köra på ännu lite längre.

Vi behöver akut en nyfiken media som ställer politiker mot väggen om hur de egentligen ser på Sveriges utveckling som helhet, inte bara idag utan även på sikt. Och det behövs nya politiker som sätter landets befolkning i första rummet. Hellre försöka göra något än att kapitulera och fortsätta driva politik genom att framföra vackra ord som inte har någon förankring alls i verkligheten. Det är dags att vädra ut det gamla och erkänna problemen. Det är dags att göra rätt, inte bara det som är – för stunden – är lätt.

SD-cirkusen har nått vägs ände

Under politikerveckan i Almedalen så spelades en bild ut av KD från ett lunchmöte mellan deras partiledare Ebba Busch Thor och SD:s partiledare Jimme Åkesson. Detta gjordes självklart väl planerat och reaktionerna blev de väntade.

Folk förfasade sig på sociala medier, inklusive Centerpartiets partiledare Annie Lööf. Media löpte amok och journalister och politiska kommentatorer började i sedvanlig Hänt i veckan-anda slåss om att nå fram först till representanter för att få ”kommentarer” på det senaste uttalandet om de andras uttalanden om sina reaktioner på träffen o.s.v.

AnnieL.PNG

Denna cirkus är tragik på hög nivå.

Relations- och maktspel med tuppande och posering, styr nu hela landets utveckling. Det är politiker tillsammans med media som skapat situationen. De har jobbat hårt med att skambelägga normalt politiskt arbete, möten, samtal, argumentation och förhandling med andra folkvalda partier. Allt för att skapa ett socialt tryck för alla partier att hålla sig ”på rätt sida”, dvs hålla ihop muren som säkrar att SD ska ratas till varje pris.

Partierna förstår själva att det här inte är hållbart i längden och det vi bevittnar nu är hur politikerna försöker åma sig ur den situation de själva skapat, genom ”utspel”, testballonger och diverse retoriska krumbukter. Målet är att försöka omintetgöra sina egna tidigare ställningstaganden, samtidigt som de ska låtsas att de inte ändrat åsikt alls.

Det är som ett långdraget och plågsamt förlossningsarbete, med ständigt pågående smärtsamma värkar, som lär fortsätta flera år framåt. Under tiden förfaller Sverige och kommer bli svårare att styra upp när proppen väl gått ur helt och det kommer att bli huggsexa från både höger och vänster om stöd från SD.

All den tid och kraft som läggs på denna cirkus av politiker, spin-doktorer, tyckare och journalister, skulle kunna användas till något mycket vettigare. Politikerna kunde ta fram fungerande politik och söka stöd för den. Journalisterna skulle kunna rapportera om viktiga och relevanta saker och granska det politikerna gör och inte. Vad anser politikerna om den tilltagande segregationen? Hur snabbt kan landet växa utan att samhällssystemen kraschar? Är kåkstäder lösningen på bostadsbristen eller hur tänker sig politikerna det? Hur ska det kunna finnas några pensioner för dem som idag går i pension om 30 till 40 år? Det vore tusen gånger mer intressant än få ta del av än ytterligare 100 meningslösa artiklar och kommentarer om det här relationsdramat. Politik är nämligen ingen lek för oss medborgare, utan allvar.

Politiken måste vara mer än ett sämre eller bättre skådespel

KD går som tåget sägs det. Mycket riktigt har deras opinionsstöd ökat, men vad är det för radikalt som har hänt med KD som parti de senaste månaderna? Inte mycket! I princip är det enda de har gjort att stå fast vid att Ulf Kristersson borde bli statsminister. De har också uppfattats tala ur skägget i vissa enskilda frågor som de bara mumlat i förut. Är det nytt innehåll? Nej.

Det alla som försöker hänga med i vad som händer inom politiken måste förstå, är att en stor del av det som syns och hörs från partierna idag inte styrs av politikerna själva utan av anställda kommunikatörer eller dylika roller. Rekryteringarna av sådana är något KD har lyckats med på sistone.

Innan jul anställde KD Johan Ingerö, en profil känd bland annat från tankesmedjan Timbro, som policyansvarig i Ebba Busch Thors stab. Ingerö är klok, men han är inte förtroendevald eller politiker hos KD, utan tjänsteman. Du kan inte rösta på Ingerö i ett val. Detsamma gäller Per Gudmundson, som lämnade sin tjänst som uppskattad ledarskribent på SvD och blev presschef hos KD. Om KD nu upplevs prata på ett annat sätt är inte alls konstigt, då dessa styr, väljer budskap och hur saker ska sägas o.s.v.

Några som till skillnad från KD har lyckats anställa ”fel” kommunikatörer är Centerpartiet. C går åt motsatt håll och faller i både förtroende och opinionssiffror.

Det går snart inte att uppfatta vad Centerpartiet står för, vad som finns bakom den enorma floskelmur som byggts upp framför partiets politik.

Att det finns politiskt oerfarna kommunikatörer må vara hänt, men hur kan Centern acceptera att gå ner sig på detta sätt? Medmänsklighet, ansvar, jämställdhet, människors lika värde. Inte nog med att orden som används är tomma politiskt om de inte omsätts i konkret politik och förslag, de vänder och vrider på betydelsen av begreppen i sin kommunikation så man börjar undrar om det är man själv som blivit galen.

Centerns agerande gör många upprörda, på goda grunder. Sättet att kommunicera på säger något om hur de ser på väljarna. Tydligen anser de att deras uppdrag är att leverera tomma ord, eftersom väljarna är tomma i huvudet. Detta provocerar dem som faktiskt tycker att politik ska handla om åsikter, konkreta frågor som man ska och bör kunna resonera kring, som ska vägas och jämföras.

Kommunikatörerna försöker påverka bilden av partierna, deras yta, med förhoppningen att de ska samla opinionsstöd åt partiet. Men att slipa på ytan inte är detsamma som att ändra innehållet i ett parti, dvs vad de egentligen tycker. Det blev tydligt nu i förra veckan, när KD:s hållning i migrationsfrågan relaterat till EU kommunicerades. Många som hyllat KD på sistone blev väldigt besvikna, för att inte säga arga, eftersom de hade hoppats på något helt annat:

”Migrationspolitiken kommer behöva avgöras på EU nivå. Det är självklart att man ska ta ett gemensamt ansvar och då måste EU ha kraftfulla sanktionsmöjligheter mot länder som inte sköter sina åtaganden”.

Anna Dahlberg formulerade det väl i en kröniketext i mars i år, att KD ”blivit en projektionsyta för högerns önskedrömmar”. Så är det. Önskningar är dock inte detsamma som verkligheten.

Partier är medlemsstyrda organisationer, eller ska i alla fall vara. Frågan är hur mycket medlemmarna, eller ens partiets förtroendevalda, har att säga till om när kommunikationen styr så oerhört mycket av hur ett parti uppfattas. Jag skulle säga: Ganska lite. Trots det dömer den stora merparten av väljarna partierna efter deras agerande på ”kommunikations-spelplanen”. Här blir det väldigt fel, anser jag.

Det som spelar störst roll och borde bedömas är inte vad partierna väljer att använda för ord att posera med, utan vad de röstar igenom i de demokratiska församlingarna. Vilken regeringen de stödjer eller inte, vad de lägger för motioner eller inte.

Centerpartiets alla representanter är inte så tokiga som man kan tro när man ser vad som kommuniceras ut från partiet centralt. Kristdemokraterna är inte heller den stora frälsaren och helt förändrat jämfört för ett halvår sedan, även om vissa hoppas det. Men det som kommuniceras ut säger ändå något om omdömet hos partiledningarna, hur de ser på väljarna, på deras egen roll och på vad politik är för något överhuvudtaget.

Alla väljare borde försöka se igenom den här massiva geggan av kommunikation och tillrättalagda ”budskap”. Demokratin varken får eller kan bäras upp av PR-konsulter, spinndoktorer och kommunikatörer. Den måste bestå av betydligt mer än det.

Almedalsveckan 2018 för Medborgerlig Samling

Här kommer lite dokumentation från sommarens politikervecka i Visby på Gotland, den så kallade Almedalsveckan, som hölls mellan 1- 8 juli.

2018 var inte ett år då ”alla rekord” slogs igen när det gäller antal föredrag och deltagare o.s.v. Mättnad håller på att uppstå. Det är inte lika roligt längre att medverka då det inte går att hitta någonstans att bo utan ockerpriser. Inte heller lyckas man hitta någonstans att hålla något event för en rimlig penning.

Almedalsveckan pågår i hela åtta dagar. Det är för länge. Ingen orkar hålla på så länge. Redan nästa år kan det dock bli förändring. Om något parti åker ut ur riksdagen blir veckan kortare eftersom varje riksdagsparti har en dag. Hm, det har dock inte slagit mig att om något nytt parti kommer in och inget parti åker ut, så blir det plötsligt en till dag. Fast jag undrar om inte praxis kommer att ändras på något sätt när det gäller dagarna om det skulle ske.

Om man tittar på det utåtriktade arbete de politiska partierna sysslade med, så skulle jag beskriva deras agerande: avvaktande. Jag tyckte mig se en ängslighet i deras tal och utspel. Inget parti vågade sticka ut eller göra något annorlunda. Man spelade på säkra kort för att så långt det var möjligt undvika att göra bort sig. Liberalerna var ändå lite roliga att se för att de fokuserade så mycket på EU. Det var udda och gjorde åtminstone att de skilde ut sig. Någon valvinnare tror jag deras strategi inte är.

Medborgerlig Samling (MED) var förstås på plats under hela veckan, men vi MED:are bytte som vanligt av varandra. Jag var där från söndag till fredag och sov som vanligt i tält. Övriga sov på olika ställen men de flesta i en lägenhet upplåten av en medlem i partiet.

Vi hade i år vårt största schema hittills, med torgmöten varje dag antingen vid Hamnplan eller Donners plats, utfrågningar i vårt tält, boksigneringar (med Lars Åberg, Helena Edlund och Katerina Janouch) och kommentarer om partiledartalen på kvällarna. Vi filmade våra events och torgmöten. Det blev 23 stycken livesändningar. Dessa finns att se på Medborgerlig Samlings Facebook-sida. Här är ett några länkar direkt till dessa:

Vissa MED:are jobbade med att sätta upp och ha hand om vårt tält nere vid ”Kallis”, nära DN-tältet, dela flygblad och prata med folk. Andra pratade på torgmöten, filmade eller hanterade sociala medier. Det blev naturligtvis en massa möten och för Ilan en del intervjuer. Jag själv träffade bland annat Aron Flam för första gången och pratade en del med Jens Ganman. Allt är väldigt kaosartat under veckan. Man får inte ha för tajt schema för att ha tid med det spontana.

Under veckan så går man och lyssnar på olika föredrag, utfrågningar och annat. Jag bloggade om ett par saker som rörde public service som jag gick på.

Jag brukar hänga en del hos FPA Almedalen (försvarspolitisk arena), men i år hann jag inte med det. Dock blev jag varse på torsdagen när jag sprang på Patrik Oksanen (som jag träffat just där för första gången för några år sedan) att det inte hade blivit något FPA Almedalen i år för att lokalhyran var för dyr. Tur i oturen för min del, men synd för besökarna. Det har varit en mycket viktig och bra mötesplats med många intressanta föredrag, seminarier och utfrågorna när det gäller krisberedskap och försvar.

En rolig sak med Almedalen är att vi i partiet får ses på riktigt, inte bara på nätet. Man hinner ha en del skoj också mellan aktiviteterna och alla ”måsten”.

Solnedgången från Visby strand är magnifik, men detta år så höll den på ovanligt länge under flera kvällar. Så här såg det ut en kväll ungefär klockan 12 på natten.

IMG_3304

För övrigt vill jag bara tillägga om stövlar: Om man campar så campar man. Då ska det inte vara snyggt utan praktiskt, även om det råkar vara sommar och sol.

IMG_3399

Hur rapporterade media om Medborgerlig Samlings utestängning från Pride?

För dem som inte är i kommunikations- medie- eller politiksvängen kan medias arbete men också det i ett politiskt parti, vara något av en svart låda. Så jag bestämde jag mig för att göra ett lite udda blogginlägg från bakom kulisserna. Ett inlägg som går igenom medierapporteringen om att Medborgerlig Samling (MED) utestängts från Stockholm Pride med hänvisning till ”fel värdegrund”. Här kan ni se hur det kan gå till i mötet med media och vad olika aktörer väljer att rapportera om och hur.

Onsdagen den 11 juli – dag 1

Onsdagen den 11 juli skickade Medborgerlig Samling ut ett pressmeddelande med informationen att styrelsen för Stockholm Pride hade beslutat att avslå partiets ansökan att delta som utställare i Pride Park. Pressmeddelandet gick ut brett till riksmedia och till journalister genom vårt pressverktyg Pressmachine. Vi lade även informationen på vår hemsida och delade infon på sociala medier. Där stod bland annat följande:

Medborgerlig Samling (MED) lämnade den 12 maj in en ansökan om att få delta som utställare på Stockholm Prides/Europrides festivalområde, Pride Park, den 1-4 augusti på Östermalms IP. Ansökningar behandlas normalt inom loppet av några dagar. Eftersom återkopplingen uteblev skickades flera frågor och påminnelser. Till slut kom beskedet att MED utestängs från deltagande i festivalen, med hänvisning till Stockholm Prides ”värdegrund”.

Nyheten väckte stor uppmärksamhet på sociala medier och många menade att det här bekräftade det som de redan misstänkte, att Pride – som så mycket annat – har tagits över av vänstern och att borgerliga åsikter och personer, inte är välkomna utan skuffas ut. Notera här att Allianspartierna får delta, däremot inte SD.

Så kallade ”alternativa medier” reagerade snabbt. Nyheter Idag rapporterade, ”Medborgerlig Samling inte välkomna på Stockholm Pride: lever inte upp till värdegrunden” och hade rotat fram Prides värdegrundsdokument. Samtiden skrev en artikel utifrån pressmeddelandet ”Stockholm Pride stänger ute Medborgerlig Samling ”lever inte upp till värdegrunden””. Samhällsnytt (före detta Avpixlat) hade ringt upp partiledare Ilan Sadé och rapporterade ”MED utestängs från Stockholms Pride – kommer att anordna ett alternativt evenemang”. Nyheter Idag gick sedan vidare och sökte svar från Stockholms Stad om deras stöd och finansiering till Pride, men den artikeln lades bakom betalvägg ”Efter kritiken mot Prides bojkott: nu svarar Stockholms stad om miljonbidragen”.

Erik Rantzow, aktiv i MED, skrev av sig personligt på sin Facebook-sida och Katerina lade texten på sin sida Katerina Magasin, ”Stockholm Pride delar in oss i bra och dåliga bögar”. Katerina Janouch skrev också själv ett inlägg, ”Pride har blivit ett vänsterpolitiskt jippo där relationer underordnas aktivismen”:

Jag själv blir extremt illa berörd av den exkludering som Medborgerlig Samling nu utsätts för av Pride. Jag har i alla år arbetat för att stärka HBTQ-personers fri- och rättigheter och under min tid som sexrådgivare på Vecko-Revyn tilldelades vår redaktion till och med pris på dåvarande Pride eftersom vi alltid inkluderade och tilltalade homo-, bi- och transpersoner i våra texter och reportage, något jag därefter alltid fortsatt med.

Alexander Bard, som numera är medlem i MED, blev rejält upprörd över Prides beslut och uttryckte sig i ett antal inlägg på både Facebook och Twitter:

Jag verkligen hatar och föraktar Stockholm Pride idag. För fem år sedan höll underbara Birgitta Stenberg och jag ett klassiskt öppningstal på Stockholm Pride till dundrande applådåskor. Men saliga Birgitta skulle verkligen gråta av förtvivlan idag om hon fick se vilken totalitär och intersektionalistisk mardröm som Prideorganisationen har förvandlats till under dessa fem år. Och inte fan bryr den sig ett dugg om lidande HBT-människor i världen. Däremot bryr sig Stockholm Pride om att till varje pris stoppa Sveriges första manliga öppet homosexuelle partiledare från att deltaga. Det som händer är helt sjukt. Regnbågsflaggan är kidnappad av galningar. Fuck Stockholm Pride!

Dagens Samhälle erbjöd oss att skriva på deras debattsida. Det gjorde också Ilan: ”Varför portas Medborgerlig Samling från Pride?”. Eftersom vi planerat att dela flygblad centralt vid Sergels torg i Stockholm på onsdag eftermiddag, så passade vi på att där också spela in en intervju med mig där jag kommenterade Stockholms Prides beslut. Det sändes live på Facebook men intervjun ligger nu också på Youtube. En enkel film, filmad med mobiltelefon. Vi får jobba med det vi har.

På eftermiddagen kände sig Stockholm Pride nödgade gå ut med ett förtydligande med vad man egentligen menade med att MED hade ”fel värdegrund”. Man letade i gömmorna och det man lyckades få fram var ett par citat från flera år gamla problematiserande texter av Ilan Sadé, samt en satirisk tweet på 280 tecken från MEDs egen virvelvind Erik Rantzow.

Under dagen hörde SVT Opinion av sig till Alexander Bard och undrade om han ville skriva en debattext om detta. Alexander hann inte utan skickade vidare förfrågan till partiet. Internt håller vi hela tiden kontakt med varandra i vad som händer medialt och vad som är på gång. Det gör vi på många olika diskussionsforum på nätet, både sådana som tillhör partiet och informella som ”ägs” av enskilda. I alla fall: SVT-följetongen fortsatte dagen efter. Se nedan.

Torsdagen den 12 juli – dag 2

På förmiddagen publicerades en debattext av Erik Rantzow på Nyheter24 med rubriken ”Stryp all finansiering till Stockholm Pride”, som vi hade blivit erbjudna att skriva där. Nyheter24 bestämde förstås inte innehållet i texten. Det gjorde skribenten.

Nu publicerade Dagens Opinion en notis ”Stockholm Pride nobbar Medborgerlig Samling” där de ändå kände att det var viktigt att, enligt vänsterkutymen, slänga in den sedvanliga associationen mellan vår partiledare och Nyheter Idag.

Och nu, dag 2, rapporterade faktiskt public service, SVT. Den första artikeln var denna: ”Medborgerlig Samling får inte delta i Stockholm Pride”. Först utgick artikeln från vårt pressmeddelande, men artikeln kompletterades under dagen med följande, som kommit i mail från kommunikationschefen hos Pride. Nu äntligen hade man något mer substantiellt (?) att komma med gentemot MED:

– Många av deras företrädare och sympatisörer verkar inte sympatisera med varken pride-rörelsen eller hbtq-rörelsen i stort, både utifrån vad som skrivits tidigare och framförallt utifrån vad som skrivits på sociala medier det senaste dygnet.

Och fortsätter.

– Utifrån detta är det också märkligt att ett parti vill vara del av en festival de inte gillar eller värderingar de inte delar. ”äckliga hycklare”, ”vidriga homofober”, ”jävla svin” samt ”Prideflaggan brinner och det var ni som tände eld på den” är några av de påhopp som funktionärer för Stockholm Pride fått via sociala medier från företrädare och sympatisörer från Medborgerlig Samling. Det är oacceptabelt, skriver Alf Kjeller, kommunikationschefen för Stockholm Pride i ett mail till SVT Nyheter.

Med andra ord: Folk blev upprörda för att MED inte fick vara med – alltså är det ett tecken på att de inte borde vara MED. Ridå. Vilka ”företrädare” för MED de talar om här får man inte veta heller. Den enda jag kan gissa eller sett något sånt här ifrån, är från Alexander Bard. Fast han är alltså vanlig medlem. SVT vet tydligen inte att för ett politiskt parti så talar dess förtroendevalda – inte gemene medlem. Men det är tydligen för mycket begärt att SVT ska rapportera korrekt om sådant.

Vad hände med debattartikeln hos SVT Opinion då? Jo, jag tog på mig att skriva en text till SVT. En redaktör ringde till mig på torsdagsförmiddagen och ville ha texten inom två timmar. Okej sade jag och levererade texten. Vi bollade sedan om en mening som redaktören inte förstod. Så plötsligt vid två-taget så kommer ett mail:

Jag ser nu att inlägget blir väldigt likt Ilan Sadés kommentar som publicerades på SVT Stockholm för bara 10 minuter sedan och måste därför tacka nej till publicering, trots att vi talade om att publicera innan. Det fungerar inte i vårt nyhetspaket. Jag får be om ursäkt för det här.

Det blev således ingen debattartikel där, på grund av att en annan del av SVT hade valt att rapportera om frågan, och trots att de själva har efterfrågat en text från oss. Artikeln de hänvisar till har inte alls samma innehåll som den problematiserande text om identitetspolitik och frihet som jag hade skickat in. Så varför nekade SVT vår text? Hade de räknat antalet ord som är relaterat till MED och uppnått max-mängd? Vad är det ”nyhetspaket” de pratade om hela tiden, som om vi visste vad det var? Hade kritiken mot Pride blivit för stor nu? Var det för kontroversiella åsikter i min text?

Jag har ingen aning om hur de jobbar på SVT, men jag blev faktiskt riktigt arg för det här. Vi är inte avlönade skribenter och politiker som har oändligt med tid, utan vi är tvärtom ideellt arbetande personer allihop. Och det här var en debattartikel och ingen nyhetsartikel.

På torsdagseftermiddagen publicerade vi en variant av min text som SVT nekat på vår egen opinionssajt MED-bloggen, ”Pride eller inte, vi tar strid för frihet och mot identitetspolitiken”. Där blev den ordentligt läst och delad i alla fall, utan SVT:s hjälp.

Under dagen fick vi veta av Alexander Bard att han hade blivit kontaktad av P1. De försökte få till en debatt mellan Alexander själv eller partiledare Ilan Sadé och någon från Stockholm Pride. De försökte i två dagar att hitta någon motdebattör från Pride, men ingen vill ställa upp. Så det blev ingen debatt.

I sociala medier rullade diskussionen och kommentarerna vidare. En del störde sig – som vanligt – på att något som på något vis var relaterat till MED diskuterades alls. Vissa andra tog chansen att än en gång uttala sig om vilket vidrigt parti vi är, bara så där rent allmänt. Det var som vanligt, med andra ord. Och Stockholm Pride fick inte oväntat stöd från EuroPride på Twitter i sitt agerande att porta ett för dem oönskat politiskt parti. Det skrevs också ett antal blogginlägg av olika personer i den här frågan. Tex skrev Magnus Kolsjö (tidigare tillförordnad ordförande för RFSL som hoppade av pga mobbing), ett balanserat inlägg om det på sin blogg: ”Stockholm Pride borde ha samtalat med Medborgerlig Samling”.

Christian Valtersson, tidigare ordförande för Stockholm Pride och nu kommunikationschef för MP Stockholms stad, skrev i ett inlägg på sin Facebook-sida, där det sedan blev en del diskussion:

Det obskyra högerpartiet ”Medborgerlig samling” har en partiledare som gjort transfoba uttalanden, bland annat om att T och Q inte har med hbtq att göra och att trans skulle vara en ”livsstil” och inte handla om könstillhörighet.

Enligt Valtersson har Ilan Sadé alltså gjort ”transfobiska uttalanden”. Ilan uppmanades av Valtersson att ”pudla” vilket Ilan själv vägrade – det går ju inte att pudla från andras vantolkningar av det man skriver. Tidningen QX som bevakar regnbågssamhället, skrev också med liknande tema ”Stockholm Pride beslut att neka Medborgerlig Samling från Europride väcker applåder och ilska”.

På kvällskvisten publicerade också Skånska Dagbladet en ledartext med rubriken ”Pride portar den enda homosexuella partiledaren”.  Ja, det är helt enkelt ganska så makalöst, hur det kan ske. Eller som Marcus Westermark skrev på Twitter:

MW om Pride

Fredagen den 13 juli – dag 3

På dag 3 publicerade självaste Dagens Nyheter en nyhetsartikel, ”Medborgerlig Samling portas från Pridefestivalen”, bakom betalvägg på nätet och i papperstidningen i Stockholmsdelen, där de lyckats få någon från Pride att uttala sig. I början är det en saklig artikel, men sedan väljer man att slänga in en hänvisning till den extrema rasteoretikern Hübinette, som alltså tycker att vi behöver prata mycket mer om raser och döma människor utifrån det:

MED har beskrivs av forskaren Tobias Hübinette som högerradikalt.

Uppenbarligen var DN tvungna att gräva rejält djupt, så djupt som till Hübinette, för att lyckas hitta något kontroversiellt för att fortsätta svartmåla oss. Men för all del: det stämmer att vi är ett högerparti, i bemärkelsen att vi vill flytta tillbaks makt från politikerna till medborgarna; rätt ”radikalt” i det socialism-marinerade Sverige. Vi har en liberal syn på människor, inte kollektivistisk. Vi vill banta staten, ha lägre skatter och vill att staten ska fokusera på kärnuppgifterna och hantera dem på ett riktigt bra sätt. Tror dock inte det var DN:s intention att säga att vi tycker så. Man kan vara tämligen säker på att DN med sin hänvisning till ”höger” ville associera oss till rasism och främlingsfientlighet. Så ironiskt, att de försöker göra detta genom att hänvisa till en av de största, verkliga ”rasister” jag känner till.

Dagens Samhälle publicerade också en krönika av Anosh Ghasri med rubriken ”Syna den makt som utesluter oliktänkande”. Den skulle jag gärna citera något från här, men det är så mycket bra i den att det är svårt att välja ut något. Läs den hellre i sin helhet. Den känns skönt att det finns någon som förstår vad vi i MED pratar om när vi lyfter yttrandefrihet, möten och samtal mellan människor som inte bara viktigt, utan avgörande, för samhället och dess utveckling.

Anosh Ghasri krönika

Här på slutet är det värt att notera vilka som inte har skrivit något på det här ämnet. Expressen, Aftonbladet och SvD har inte publicerat något. Inte heller Nyhetsbyrån TT har skrivit. Inte en liten rad, trots ståhejet. Beror det på att det är semestertider…? Jag hörde någon spekulera kring att Stockholms Pride nog valde att vänta med att meddela sitt beslut tills Almedalen var över och alla journalisterna hade gått på semester. Sant eller falskt? Det vet vi förstås inte.

Hur allt detta ska tolkas och vad i detta som kan vara värt att diskutera vidare om när det gäller media, debattklimatet, Pride o.s.v., får ni tycka till om. Ni är ju vuxna tänkande individer, eller hur?

I politisk opposition mot public service

Under den pågående Almedalsveckan lyssnade jag igår på en diskussion om betänkandet från Public service-kommittén som föreslår en del förändringar som rör vår gemensamma public service (PS). Seminariet modererades på ett bra sätt av Jörgen Huitfeldt, tidigare SR-medarbetare, numera på nättidningen Kvartal.

En av panelerna på seminariet bestod av VD:arna för SVT, SR (Sveriges Radio) samt UR (Utbildningsradion). VD:arna lovordade betänkandet (som är en parlamentarisk sådan, vilket innebär att alla riksdagspartier deltog i den) för att den slog fast att PS uppdrag skulle vara oförändrat, att PS skulle jobba för demokratin och att ”spegla” hela befolkningen och hela landet.

Att detta lyftes som det viktigaste med utredningen och att VD:arna var så överens om det, tyckte jag var märkligt. Det verkade också Huitfeldt tycka, så han frågade dem varför. Svaret löd att det inte var självklart att få höra detta från politiskt håll och att det kunde fastslagits något helt annat. Cilla Benkö (VD för SR) hävdade att man inte behövde gå längre än till Danmark för att se något sådant. Där har man tagit beslut om en ny medielag som inskränker public service i omfattning, vilket hon ansåg vara fel. Hon uttryckte också oro över att PS nu föreslås finansieras genom skatten och därigenom får tydligare koppling till statsbudgeten. Det menade hon kan göra att det blir tal om att minska PS budgetpost framöver, även om det är sagt att det ska vara öronmärkta pengar för det.

Nog för att det är rimligt att VD:arna värnar sin egen verksamhet, men det är ändå värt att notera och reflektera över att vad de framhävde i själva verket var politiska åsikter. För att inse det kan man se på Medborgerlig Samlings åsikt i frågan, som står i uppenbar opposition till PS. Vi vill lägga ner PS och ersätta med informationskanaler med begränsat utbud.

Just detta är det vanskliga med att ha något halvt knutet till staten. Det staten sjösätter och säger ska fungera ”oberoende”, börjar lätt leva sitt eget liv och glömmer bort från vem de fått uppdraget. Demokratin utgår från folket, och vad folket anser i olika tider kan variera. Det är själva poängen med demokratin, att den är flexibel och inte statisk.

I samhällsdebatten lyfts en liknande oro i flera sammanhang: Tänk om politiken framöver kan komma att vilja påverka innehållet eller omfattningen av den skattefinansierade verksamheten X? Och så vill man hitta sätt att organisera verksamheten på så att man minimerar den risken. Man verkar dock inte kunna se klart på frågan. Påverkan från politiskt håll på verksamheten sker redan idag. Public service saknar förstås inte mål som härrör från politiken. Till exempel universitet och högskolors verksamhet styrs också genom direktiv, som att ”jämställdhetsintegrering” ska genomföras och val av forskningsämnen utifrån vad de styrande politikerna tycker är viktigt att det forskas på just nu. Detta tycks få protesterar emot.

Slutsatsen man kan dra är att vad dessa ”oroliga” egentligen säger, är att de anser att verksamheten visst kan påverkas av politiken – så länge den påverkas utifrån den ideologiska syn de själva har. Verksamheten är således politiserad.

Igår i ett annat samtal i Almedalen anordnat av SR om public service nyhetsvärdering och rapportering, var Jörgen Huitfeldt själv paneldeltagare. Han menade att PS uppdrag så som det formulerats om att man ska vara opartisk m.m., var bra, men att ett problem är att den så kallade ”demokratiparagrafen” har övertolkats. Med hänvisning till den, att man ska stödja demokratin, värna mångfald osv, har man valt bort att rapportera ur alla olika perspektiv och även agerat väldigt olika mot personer som man rapporterat om. Han tog exemplet Tino Sanandaji. Efter att han intervjuats i SR om sin nya bok, ansåg sig SR behöva tre kommentatorer för att ”väga upp” det han sa. Det gjorde man inte med andra författare som blev intervjuade om sina böcker. Sanandaji blev ju intervjuad och fick kritiska frågor av intervjuaren. Så varför behövdes kommentatorer?! Huitfeldt ansåg att ur ett politiskt perspektiv så har PS valt bort att rapportera om TAN (traditionell-auktoritärt-nationalistiskt) på den politiska skalan GAL-TAN. Jag instämmer helt i detta. Det här är också en aspekt av politiseringen av PS.

Public service ska inte vara någon egen liten oberörbar ”ö” som ska få leva sitt eget liv. Så länge den finansieras med våra gemensamma medel, så ska vi medborgare genom politiken och demokratin, ha rätt att ställa krav på hur verksamheten bedrivs. Det är inte en risk för demokratin, utan en förutsättning för den.

Public service – folket 1-0, men vi kommer igen

Bla bla bla SD, hatsvans, NMR (nordiska motståndsrörelsen, nazister) , nationalistiska AfS (Alternativ för Sverige) och så Medborgerlig Samling. …”mer rumsrent alternativ” ”inte alls tycks vara rädda för kopplingar till vitmakt-grupperingar”, ”väldigt lite renhållningsarbete”, ”en av de ledande profilerna som ledde ett demonstrationståg tillsammans med NMR-anhängare och fascister kopplade till vitmakt-grupper”.

Ibland klarar jag inte att hålla mig sansad: det här är ju helt sjukt! Det är inte ett dugg konstigt att vanliga människor radikaliseras och totalt tappar tilltron till media, särskilt public service.

Ovanstående är alltså från podden ”Det politiska spelet” i SR. När Medborgerlig Samling så till slut omnämns i vårt gemensamma public service så är det alltså bara EN sak som gäller: att fula ut oss. Inget annat räknas. Inte vår sakpolitik, vad vi vill, vilka vi talespersoner är eller vad vi säger, skriver och gör. Att vi sliter med att bygga upp ett nytt politiskt parti, hur tidigare politiskt oengagerade människor nu går man ur huse för att göra något åt Sveriges utveckling. Nej det är inte viktigt.

Vi är alltså ett demokratiskt, liberalkonservativt parti, liknande ett gammalt M, men som i partikultur är tvärtemot toppstyrda M. Vi är ett nerifrån- och upp-parti, med demokratiprofil som genuint tror på att yttrandefriheten är betydelsefull. Ett liberalkonservativt parti som är betydligt mer liberalt än alla borgerliga partier (när det gäller skatter och frihet), men som också har mer konservativa inslag i vår politik än de andra borgerliga partierna. Vi tror inte på utopiska drömmar utan är ett parti som driver verklighetsnära, hållbar politik. Ett vettigt parti som är som folk är mest helt enkelt!

Allt det är dock helt irrelevant för public service. Det viktiga är att det går att knyta oss till fascism och rasism. Då passar det förstås fint att ta in nån från Expo som i radio får insinuera luddigt att ”nån ledande profil” (Katerina Janouch, som inte ens är med i partiet) demonstrerade en gång då Expo såg till att identifiera någon som gått in i det öppna tåget som extremist. Klart! Och så kan myten om MED fortsätta odlas! Inga kommer förstås bry sig om vad detta egentligen handlade om. Alla vet ju nu hur det ligger till. Detta har sagts i SR och de har ju krav på sig att vara sanningsenliga och opartiska.

Public service granskar numera folket istället för makten. Folket ska hållas på mattan och veta sin plats. Status quo ska bevaras, de befintliga maktsfärerna säkras. Inga ska tro att det går att engagera sig politiskt och faktiskt kunna förändra något. Det här kallas att public service värnar demokratin och jobbar för befolkningen, för 8 miljarder per år. Jag mår illa.

Men jag tänker inte ge upp. De vettiga kommer att vinna till slut, frågan är bara hur illa det kommer att hinna bli innan utvecklingen vänder.