media

Almedalsveckan 2018 för Medborgerlig Samling

Här kommer lite dokumentation från sommarens politikervecka i Visby på Gotland, den så kallade Almedalsveckan, som hölls mellan 1- 8 juli.

2018 var inte ett år då ”alla rekord” slogs igen när det gäller antal föredrag och deltagare o.s.v. Mättnad håller på att uppstå. Det är inte lika roligt längre att medverka då det inte går att hitta någonstans att bo utan ockerpriser. Inte heller lyckas man hitta någonstans att hålla något event för en rimlig penning.

Almedalsveckan pågår i hela åtta dagar. Det är för länge. Ingen orkar hålla på så länge. Redan nästa år kan det dock bli förändring. Om något parti åker ut ur riksdagen blir veckan kortare eftersom varje riksdagsparti har en dag. Hm, det har dock inte slagit mig att om något nytt parti kommer in och inget parti åker ut, så blir det plötsligt en till dag. Fast jag undrar om inte praxis kommer att ändras på något sätt när det gäller dagarna om det skulle ske.

Om man tittar på det utåtriktade arbete de politiska partierna sysslade med, så skulle jag beskriva deras agerande: avvaktande. Jag tyckte mig se en ängslighet i deras tal och utspel. Inget parti vågade sticka ut eller göra något annorlunda. Man spelade på säkra kort för att så långt det var möjligt undvika att göra bort sig. Liberalerna var ändå lite roliga att se för att de fokuserade så mycket på EU. Det var udda och gjorde åtminstone att de skilde ut sig. Någon valvinnare tror jag deras strategi inte är.

Medborgerlig Samling (MED) var förstås på plats under hela veckan, men vi MED:are bytte som vanligt av varandra. Jag var där från söndag till fredag och sov som vanligt i tält. Övriga sov på olika ställen men de flesta i en lägenhet upplåten av en medlem i partiet.

Vi hade i år vårt största schema hittills, med torgmöten varje dag antingen vid Hamnplan eller Donners plats, utfrågningar i vårt tält, boksigneringar (med Lars Åberg, Helena Edlund och Katerina Janouch) och kommentarer om partiledartalen på kvällarna. Vi filmade våra events och torgmöten. Det blev 23 stycken livesändningar. Dessa finns att se på Medborgerlig Samlings Facebook-sida. Här är ett några länkar direkt till dessa:

Vissa MED:are jobbade med att sätta upp och ha hand om vårt tält nere vid ”Kallis”, nära DN-tältet, dela flygblad och prata med folk. Andra pratade på torgmöten, filmade eller hanterade sociala medier. Det blev naturligtvis en massa möten och för Ilan en del intervjuer. Jag själv träffade bland annat Aron Flam för första gången och pratade en del med Jens Ganman. Allt är väldigt kaosartat under veckan. Man får inte ha för tajt schema för att ha tid med det spontana.

Under veckan så går man och lyssnar på olika föredrag, utfrågningar och annat. Jag bloggade om ett par saker som rörde public service som jag gick på.

Jag brukar hänga en del hos FPA Almedalen (försvarspolitisk arena), men i år hann jag inte med det. Dock blev jag varse på torsdagen när jag sprang på Patrik Oksanen (som jag träffat just där för första gången för några år sedan) att det inte hade blivit något FPA Almedalen i år för att lokalhyran var för dyr. Tur i oturen för min del, men synd för besökarna. Det har varit en mycket viktig och bra mötesplats med många intressanta föredrag, seminarier och utfrågorna när det gäller krisberedskap och försvar.

En rolig sak med Almedalen är att vi i partiet får ses på riktigt, inte bara på nätet. Man hinner ha en del skoj också mellan aktiviteterna och alla ”måsten”.

Solnedgången från Visby strand är magnifik, men detta år så höll den på ovanligt länge under flera kvällar. Så här såg det ut en kväll ungefär klockan 12 på natten.

IMG_3304

För övrigt vill jag bara tillägga om stövlar: Om man campar så campar man. Då ska det inte vara snyggt utan praktiskt, även om det råkar vara sommar och sol.

IMG_3399

Annonser

Hur rapporterade media om Medborgerlig Samlings utestängning från Pride?

För dem som inte är i kommunikations- medie- eller politiksvängen kan medias arbete men också det i ett politiskt parti, vara något av en svart låda. Så jag bestämde jag mig för att göra ett lite udda blogginlägg från bakom kulisserna. Ett inlägg som går igenom medierapporteringen om att Medborgerlig Samling (MED) utestängts från Stockholm Pride med hänvisning till ”fel värdegrund”. Här kan ni se hur det kan gå till i mötet med media och vad olika aktörer väljer att rapportera om och hur.

Onsdagen den 11 juli – dag 1

Onsdagen den 11 juli skickade Medborgerlig Samling ut ett pressmeddelande med informationen att styrelsen för Stockholm Pride hade beslutat att avslå partiets ansökan att delta som utställare i Pride Park. Pressmeddelandet gick ut brett till riksmedia och till journalister genom vårt pressverktyg Pressmachine. Vi lade även informationen på vår hemsida och delade infon på sociala medier. Där stod bland annat följande:

Medborgerlig Samling (MED) lämnade den 12 maj in en ansökan om att få delta som utställare på Stockholm Prides/Europrides festivalområde, Pride Park, den 1-4 augusti på Östermalms IP. Ansökningar behandlas normalt inom loppet av några dagar. Eftersom återkopplingen uteblev skickades flera frågor och påminnelser. Till slut kom beskedet att MED utestängs från deltagande i festivalen, med hänvisning till Stockholm Prides ”värdegrund”.

Nyheten väckte stor uppmärksamhet på sociala medier och många menade att det här bekräftade det som de redan misstänkte, att Pride – som så mycket annat – har tagits över av vänstern och att borgerliga åsikter och personer, inte är välkomna utan skuffas ut. Notera här att Allianspartierna får delta, däremot inte SD.

Så kallade ”alternativa medier” reagerade snabbt. Nyheter Idag rapporterade, ”Medborgerlig Samling inte välkomna på Stockholm Pride: lever inte upp till värdegrunden” och hade rotat fram Prides värdegrundsdokument. Samtiden skrev en artikel utifrån pressmeddelandet ”Stockholm Pride stänger ute Medborgerlig Samling ”lever inte upp till värdegrunden””. Samhällsnytt (före detta Avpixlat) hade ringt upp partiledare Ilan Sadé och rapporterade ”MED utestängs från Stockholms Pride – kommer att anordna ett alternativt evenemang”. Nyheter Idag gick sedan vidare och sökte svar från Stockholms Stad om deras stöd och finansiering till Pride, men den artikeln lades bakom betalvägg ”Efter kritiken mot Prides bojkott: nu svarar Stockholms stad om miljonbidragen”.

Erik Rantzow, aktiv i MED, skrev av sig personligt på sin Facebook-sida och Katerina lade texten på sin sida Katerina Magasin, ”Stockholm Pride delar in oss i bra och dåliga bögar”. Katerina Janouch skrev också själv ett inlägg, ”Pride har blivit ett vänsterpolitiskt jippo där relationer underordnas aktivismen”:

Jag själv blir extremt illa berörd av den exkludering som Medborgerlig Samling nu utsätts för av Pride. Jag har i alla år arbetat för att stärka HBTQ-personers fri- och rättigheter och under min tid som sexrådgivare på Vecko-Revyn tilldelades vår redaktion till och med pris på dåvarande Pride eftersom vi alltid inkluderade och tilltalade homo-, bi- och transpersoner i våra texter och reportage, något jag därefter alltid fortsatt med.

Alexander Bard, som numera är medlem i MED, blev rejält upprörd över Prides beslut och uttryckte sig i ett antal inlägg på både Facebook och Twitter:

Jag verkligen hatar och föraktar Stockholm Pride idag. För fem år sedan höll underbara Birgitta Stenberg och jag ett klassiskt öppningstal på Stockholm Pride till dundrande applådåskor. Men saliga Birgitta skulle verkligen gråta av förtvivlan idag om hon fick se vilken totalitär och intersektionalistisk mardröm som Prideorganisationen har förvandlats till under dessa fem år. Och inte fan bryr den sig ett dugg om lidande HBT-människor i världen. Däremot bryr sig Stockholm Pride om att till varje pris stoppa Sveriges första manliga öppet homosexuelle partiledare från att deltaga. Det som händer är helt sjukt. Regnbågsflaggan är kidnappad av galningar. Fuck Stockholm Pride!

Dagens Samhälle erbjöd oss att skriva på deras debattsida. Det gjorde också Ilan: ”Varför portas Medborgerlig Samling från Pride?”. Eftersom vi planerat att dela flygblad centralt vid Sergels torg i Stockholm på onsdag eftermiddag, så passade vi på att där också spela in en intervju med mig där jag kommenterade Stockholms Prides beslut. Det sändes live på Facebook men intervjun ligger nu också på Youtube. En enkel film, filmad med mobiltelefon. Vi får jobba med det vi har.

På eftermiddagen kände sig Stockholm Pride nödgade gå ut med ett förtydligande med vad man egentligen menade med att MED hade ”fel värdegrund”. Man letade i gömmorna och det man lyckades få fram var ett par citat från flera år gamla problematiserande texter av Ilan Sadé, samt en satirisk tweet på 280 tecken från MEDs egen virvelvind Erik Rantzow.

Under dagen hörde SVT Opinion av sig till Alexander Bard och undrade om han ville skriva en debattext om detta. Alexander hann inte utan skickade vidare förfrågan till partiet. Internt håller vi hela tiden kontakt med varandra i vad som händer medialt och vad som är på gång. Det gör vi på många olika diskussionsforum på nätet, både sådana som tillhör partiet och informella som ”ägs” av enskilda. I alla fall: SVT-följetongen fortsatte dagen efter. Se nedan.

Torsdagen den 12 juli – dag 2

På förmiddagen publicerades en debattext av Erik Rantzow på Nyheter24 med rubriken ”Stryp all finansiering till Stockholm Pride”, som vi hade blivit erbjudna att skriva där. Nyheter24 bestämde förstås inte innehållet i texten. Det gjorde skribenten.

Nu publicerade Dagens Opinion en notis ”Stockholm Pride nobbar Medborgerlig Samling” där de ändå kände att det var viktigt att, enligt vänsterkutymen, slänga in den sedvanliga associationen mellan vår partiledare och Nyheter Idag.

Och nu, dag 2, rapporterade faktiskt public service, SVT. Den första artikeln var denna: ”Medborgerlig Samling får inte delta i Stockholm Pride”. Först utgick artikeln från vårt pressmeddelande, men artikeln kompletterades under dagen med följande, som kommit i mail från kommunikationschefen hos Pride. Nu äntligen hade man något mer substantiellt (?) att komma med gentemot MED:

– Många av deras företrädare och sympatisörer verkar inte sympatisera med varken pride-rörelsen eller hbtq-rörelsen i stort, både utifrån vad som skrivits tidigare och framförallt utifrån vad som skrivits på sociala medier det senaste dygnet.

Och fortsätter.

– Utifrån detta är det också märkligt att ett parti vill vara del av en festival de inte gillar eller värderingar de inte delar. ”äckliga hycklare”, ”vidriga homofober”, ”jävla svin” samt ”Prideflaggan brinner och det var ni som tände eld på den” är några av de påhopp som funktionärer för Stockholm Pride fått via sociala medier från företrädare och sympatisörer från Medborgerlig Samling. Det är oacceptabelt, skriver Alf Kjeller, kommunikationschefen för Stockholm Pride i ett mail till SVT Nyheter.

Med andra ord: Folk blev upprörda för att MED inte fick vara med – alltså är det ett tecken på att de inte borde vara MED. Ridå. Vilka ”företrädare” för MED de talar om här får man inte veta heller. Den enda jag kan gissa eller sett något sånt här ifrån, är från Alexander Bard. Fast han är alltså vanlig medlem. SVT vet tydligen inte att för ett politiskt parti så talar dess förtroendevalda – inte gemene medlem. Men det är tydligen för mycket begärt att SVT ska rapportera korrekt om sådant.

Vad hände med debattartikeln hos SVT Opinion då? Jo, jag tog på mig att skriva en text till SVT. En redaktör ringde till mig på torsdagsförmiddagen och ville ha texten inom två timmar. Okej sade jag och levererade texten. Vi bollade sedan om en mening som redaktören inte förstod. Så plötsligt vid två-taget så kommer ett mail:

Jag ser nu att inlägget blir väldigt likt Ilan Sadés kommentar som publicerades på SVT Stockholm för bara 10 minuter sedan och måste därför tacka nej till publicering, trots att vi talade om att publicera innan. Det fungerar inte i vårt nyhetspaket. Jag får be om ursäkt för det här.

Det blev således ingen debattartikel där, på grund av att en annan del av SVT hade valt att rapportera om frågan, och trots att de själva har efterfrågat en text från oss. Artikeln de hänvisar till har inte alls samma innehåll som den problematiserande text om identitetspolitik och frihet som jag hade skickat in. Så varför nekade SVT vår text? Hade de räknat antalet ord som är relaterat till MED och uppnått max-mängd? Vad är det ”nyhetspaket” de pratade om hela tiden, som om vi visste vad det var? Hade kritiken mot Pride blivit för stor nu? Var det för kontroversiella åsikter i min text?

Jag har ingen aning om hur de jobbar på SVT, men jag blev faktiskt riktigt arg för det här. Vi är inte avlönade skribenter och politiker som har oändligt med tid, utan vi är tvärtom ideellt arbetande personer allihop. Och det här var en debattartikel och ingen nyhetsartikel.

På torsdagseftermiddagen publicerade vi en variant av min text som SVT nekat på vår egen opinionssajt MED-bloggen, ”Pride eller inte, vi tar strid för frihet och mot identitetspolitiken”. Där blev den ordentligt läst och delad i alla fall, utan SVT:s hjälp.

Under dagen fick vi veta av Alexander Bard att han hade blivit kontaktad av P1. De försökte få till en debatt mellan Alexander själv eller partiledare Ilan Sadé och någon från Stockholm Pride. De försökte i två dagar att hitta någon motdebattör från Pride, men ingen vill ställa upp. Så det blev ingen debatt.

I sociala medier rullade diskussionen och kommentarerna vidare. En del störde sig – som vanligt – på att något som på något vis var relaterat till MED diskuterades alls. Vissa andra tog chansen att än en gång uttala sig om vilket vidrigt parti vi är, bara så där rent allmänt. Det var som vanligt, med andra ord. Och Stockholm Pride fick inte oväntat stöd från EuroPride på Twitter i sitt agerande att porta ett för dem oönskat politiskt parti. Det skrevs också ett antal blogginlägg av olika personer i den här frågan. Tex skrev Magnus Kolsjö (tidigare tillförordnad ordförande för RFSL som hoppade av pga mobbing), ett balanserat inlägg om det på sin blogg: ”Stockholm Pride borde ha samtalat med Medborgerlig Samling”.

Christian Valtersson, tidigare ordförande för Stockholm Pride och nu kommunikationschef för MP Stockholms stad, skrev i ett inlägg på sin Facebook-sida, där det sedan blev en del diskussion:

Det obskyra högerpartiet ”Medborgerlig samling” har en partiledare som gjort transfoba uttalanden, bland annat om att T och Q inte har med hbtq att göra och att trans skulle vara en ”livsstil” och inte handla om könstillhörighet.

Enligt Valtersson har Ilan Sadé alltså gjort ”transfobiska uttalanden”. Ilan uppmanades av Valtersson att ”pudla” vilket Ilan själv vägrade – det går ju inte att pudla från andras vantolkningar av det man skriver. Tidningen QX som bevakar regnbågssamhället, skrev också med liknande tema ”Stockholm Pride beslut att neka Medborgerlig Samling från Europride väcker applåder och ilska”.

På kvällskvisten publicerade också Skånska Dagbladet en ledartext med rubriken ”Pride portar den enda homosexuella partiledaren”.  Ja, det är helt enkelt ganska så makalöst, hur det kan ske. Eller som Marcus Westermark skrev på Twitter:

MW om Pride

Fredagen den 13 juli – dag 3

På dag 3 publicerade självaste Dagens Nyheter en nyhetsartikel, ”Medborgerlig Samling portas från Pridefestivalen”, bakom betalvägg på nätet och i papperstidningen i Stockholmsdelen, där de lyckats få någon från Pride att uttala sig. I början är det en saklig artikel, men sedan väljer man att slänga in en hänvisning till den extrema rasteoretikern Hübinette, som alltså tycker att vi behöver prata mycket mer om raser och döma människor utifrån det:

MED har beskrivs av forskaren Tobias Hübinette som högerradikalt.

Uppenbarligen var DN tvungna att gräva rejält djupt, så djupt som till Hübinette, för att lyckas hitta något kontroversiellt för att fortsätta svartmåla oss. Men för all del: det stämmer att vi är ett högerparti, i bemärkelsen att vi vill flytta tillbaks makt från politikerna till medborgarna; rätt ”radikalt” i det socialism-marinerade Sverige. Vi har en liberal syn på människor, inte kollektivistisk. Vi vill banta staten, ha lägre skatter och vill att staten ska fokusera på kärnuppgifterna och hantera dem på ett riktigt bra sätt. Tror dock inte det var DN:s intention att säga att vi tycker så. Man kan vara tämligen säker på att DN med sin hänvisning till ”höger” ville associera oss till rasism och främlingsfientlighet. Så ironiskt, att de försöker göra detta genom att hänvisa till en av de största, verkliga ”rasister” jag känner till.

Dagens Samhälle publicerade också en krönika av Anosh Ghasri med rubriken ”Syna den makt som utesluter oliktänkande”. Den skulle jag gärna citera något från här, men det är så mycket bra i den att det är svårt att välja ut något. Läs den hellre i sin helhet. Den känns skönt att det finns någon som förstår vad vi i MED pratar om när vi lyfter yttrandefrihet, möten och samtal mellan människor som inte bara viktigt, utan avgörande, för samhället och dess utveckling.

Anosh Ghasri krönika

Här på slutet är det värt att notera vilka som inte har skrivit något på det här ämnet. Expressen, Aftonbladet och SvD har inte publicerat något. Inte heller Nyhetsbyrån TT har skrivit. Inte en liten rad, trots ståhejet. Beror det på att det är semestertider…? Jag hörde någon spekulera kring att Stockholms Pride nog valde att vänta med att meddela sitt beslut tills Almedalen var över och alla journalisterna hade gått på semester. Sant eller falskt? Det vet vi förstås inte.

Hur allt detta ska tolkas och vad i detta som kan vara värt att diskutera vidare om när det gäller media, debattklimatet, Pride o.s.v., får ni tycka till om. Ni är ju vuxna tänkande individer, eller hur?

I politisk opposition mot public service

Under den pågående Almedalsveckan lyssnade jag igår på en diskussion om betänkandet från Public service-kommittén som föreslår en del förändringar som rör vår gemensamma public service (PS). Seminariet modererades på ett bra sätt av Jörgen Huitfeldt, tidigare SR-medarbetare, numera på nättidningen Kvartal.

En av panelerna på seminariet bestod av VD:arna för SVT, SR (Sveriges Radio) samt UR (Utbildningsradion). VD:arna lovordade betänkandet (som är en parlamentarisk sådan, vilket innebär att alla riksdagspartier deltog i den) för att den slog fast att PS uppdrag skulle vara oförändrat, att PS skulle jobba för demokratin och att ”spegla” hela befolkningen och hela landet.

Att detta lyftes som det viktigaste med utredningen och att VD:arna var så överens om det, tyckte jag var märkligt. Det verkade också Huitfeldt tycka, så han frågade dem varför. Svaret löd att det inte var självklart att få höra detta från politiskt håll och att det kunde fastslagits något helt annat. Cilla Benkö (VD för SR) hävdade att man inte behövde gå längre än till Danmark för att se något sådant. Där har man tagit beslut om en ny medielag som inskränker public service i omfattning, vilket hon ansåg vara fel. Hon uttryckte också oro över att PS nu föreslås finansieras genom skatten och därigenom får tydligare koppling till statsbudgeten. Det menade hon kan göra att det blir tal om att minska PS budgetpost framöver, även om det är sagt att det ska vara öronmärkta pengar för det.

Nog för att det är rimligt att VD:arna värnar sin egen verksamhet, men det är ändå värt att notera och reflektera över att vad de framhävde i själva verket var politiska åsikter. För att inse det kan man se på Medborgerlig Samlings åsikt i frågan, som står i uppenbar opposition till PS. Vi vill lägga ner PS och ersätta med informationskanaler med begränsat utbud.

Just detta är det vanskliga med att ha något halvt knutet till staten. Det staten sjösätter och säger ska fungera ”oberoende”, börjar lätt leva sitt eget liv och glömmer bort från vem de fått uppdraget. Demokratin utgår från folket, och vad folket anser i olika tider kan variera. Det är själva poängen med demokratin, att den är flexibel och inte statisk.

I samhällsdebatten lyfts en liknande oro i flera sammanhang: Tänk om politiken framöver kan komma att vilja påverka innehållet eller omfattningen av den skattefinansierade verksamheten X? Och så vill man hitta sätt att organisera verksamheten på så att man minimerar den risken. Man verkar dock inte kunna se klart på frågan. Påverkan från politiskt håll på verksamheten sker redan idag. Public service saknar förstås inte mål som härrör från politiken. Till exempel universitet och högskolors verksamhet styrs också genom direktiv, som att ”jämställdhetsintegrering” ska genomföras och val av forskningsämnen utifrån vad de styrande politikerna tycker är viktigt att det forskas på just nu. Detta tycks få protesterar emot.

Slutsatsen man kan dra är att vad dessa ”oroliga” egentligen säger, är att de anser att verksamheten visst kan påverkas av politiken – så länge den påverkas utifrån den ideologiska syn de själva har. Verksamheten är således politiserad.

Igår i ett annat samtal i Almedalen anordnat av SR om public service nyhetsvärdering och rapportering, var Jörgen Huitfeldt själv paneldeltagare. Han menade att PS uppdrag så som det formulerats om att man ska vara opartisk m.m., var bra, men att ett problem är att den så kallade ”demokratiparagrafen” har övertolkats. Med hänvisning till den, att man ska stödja demokratin, värna mångfald osv, har man valt bort att rapportera ur alla olika perspektiv och även agerat väldigt olika mot personer som man rapporterat om. Han tog exemplet Tino Sanandaji. Efter att han intervjuats i SR om sin nya bok, ansåg sig SR behöva tre kommentatorer för att ”väga upp” det han sa. Det gjorde man inte med andra författare som blev intervjuade om sina böcker. Sanandaji blev ju intervjuad och fick kritiska frågor av intervjuaren. Så varför behövdes kommentatorer?! Huitfeldt ansåg att ur ett politiskt perspektiv så har PS valt bort att rapportera om TAN (traditionell-auktoritärt-nationalistiskt) på den politiska skalan GAL-TAN. Jag instämmer helt i detta. Det här är också en aspekt av politiseringen av PS.

Public service ska inte vara någon egen liten oberörbar ”ö” som ska få leva sitt eget liv. Så länge den finansieras med våra gemensamma medel, så ska vi medborgare genom politiken och demokratin, ha rätt att ställa krav på hur verksamheten bedrivs. Det är inte en risk för demokratin, utan en förutsättning för den.

Public service – folket 1-0, men vi kommer igen

Bla bla bla SD, hatsvans, NMR (nordiska motståndsrörelsen, nazister) , nationalistiska AfS (Alternativ för Sverige) och så Medborgerlig Samling. …”mer rumsrent alternativ” ”inte alls tycks vara rädda för kopplingar till vitmakt-grupperingar”, ”väldigt lite renhållningsarbete”, ”en av de ledande profilerna som ledde ett demonstrationståg tillsammans med NMR-anhängare och fascister kopplade till vitmakt-grupper”.

Ibland klarar jag inte att hålla mig sansad: det här är ju helt sjukt! Det är inte ett dugg konstigt att vanliga människor radikaliseras och totalt tappar tilltron till media, särskilt public service.

Ovanstående är alltså från podden ”Det politiska spelet” i SR. När Medborgerlig Samling så till slut omnämns i vårt gemensamma public service så är det alltså bara EN sak som gäller: att fula ut oss. Inget annat räknas. Inte vår sakpolitik, vad vi vill, vilka vi talespersoner är eller vad vi säger, skriver och gör. Att vi sliter med att bygga upp ett nytt politiskt parti, hur tidigare politiskt oengagerade människor nu går man ur huse för att göra något åt Sveriges utveckling. Nej det är inte viktigt.

Vi är alltså ett demokratiskt, liberalkonservativt parti, liknande ett gammalt M, men som i partikultur är tvärtemot toppstyrda M. Vi är ett nerifrån- och upp-parti, med demokratiprofil som genuint tror på att yttrandefriheten är betydelsefull. Ett liberalkonservativt parti som är betydligt mer liberalt än alla borgerliga partier (när det gäller skatter och frihet), men som också har mer konservativa inslag i vår politik än de andra borgerliga partierna. Vi tror inte på utopiska drömmar utan är ett parti som driver verklighetsnära, hållbar politik. Ett vettigt parti som är som folk är mest helt enkelt!

Allt det är dock helt irrelevant för public service. Det viktiga är att det går att knyta oss till fascism och rasism. Då passar det förstås fint att ta in nån från Expo som i radio får insinuera luddigt att ”nån ledande profil” (Katerina Janouch, som inte ens är med i partiet) demonstrerade en gång då Expo såg till att identifiera någon som gått in i det öppna tåget som extremist. Klart! Och så kan myten om MED fortsätta odlas! Inga kommer förstås bry sig om vad detta egentligen handlade om. Alla vet ju nu hur det ligger till. Detta har sagts i SR och de har ju krav på sig att vara sanningsenliga och opartiska.

Public service granskar numera folket istället för makten. Folket ska hållas på mattan och veta sin plats. Status quo ska bevaras, de befintliga maktsfärerna säkras. Inga ska tro att det går att engagera sig politiskt och faktiskt kunna förändra något. Det här kallas att public service värnar demokratin och jobbar för befolkningen, för 8 miljarder per år. Jag mår illa.

Men jag tänker inte ge upp. De vettiga kommer att vinna till slut, frågan är bara hur illa det kommer att hinna bli innan utvecklingen vänder.

Klonarméer i politiken är en återvändsgränd

I morse slog jag upp SvD till frukost och läste en gästledare av författaren Lars Åberg. Han har skrivit mycket på sistone och reflekterat kring Sveriges utveckling de senaste årtiondena. Tanken som slår mig när jag läser är att den där texten inte kunde skrivits av mig. Jo skrivits, men inte hamnat i tidningen. Precis som det jag skriver i det här blogginlägget aldrig kunde hamnat där, för jag medlem i ett politiskt parti. Jag får hålla mig till min lilla blogg här.

De ideologiska diskussionerna och de mer visionära perspektiven, analyserna av samhället och vart vi är på väg, de diskussionerna drivs numera långt ifrån politiken, partierna och deras företrädare. I den mån de förs alls så är det av opinionsbildare och ledarsidor, även en del forskare deltar i debatten.

Om Lars Åberg skulle blanda in eller uttrycka några sympatier för något parti, så skulle han åka ut från sina plattformar som opinionsbildare. Och börjar personer som är i partierna diskutera ideologiska och svåra frågor som på något vis andas avvikelse från ”partilinjen” så manövreras dessa ut i periferin i partiet. Med stor sannolikhet kommer de förr eller senare att lämna helt. Det här orsakar en djup och allvarlig klyfta mellan befolkningen och politiken.

Självklart pågår en del politiska och ideologiska diskussioner internt i partierna. Men dessa hålls bakom väl låsta dörrar. Inga vill riskera att något kontroversiellt eller udda läcker ut, för då vet de att de får löpa gatlopp i media.

Ett aktuellt exempel är det ståhej som varit de senaste dagarna kring Hanif Bali. Han uttrycker sina egna tankar som en av 83 riksdagsmän för Moderaterna. Media springer då till partiledaren, kräver uttalanden och ser till att Bali får en uppläxning så han rättar in sig i ledet. Är det proportionellt och rätt fokus på Bali? Vad gör och tycker de andra 81 ledamöterna? Är det inte intressant?

Åsiktsskillnader blåses i media upp till ”konflikter” och basuneras ut som ”intern splittring”, som om det vore en nyhet att människor tycker olika. Uttalar sig någon person i ett parti klantigt på nätet eller uttrycker en åsikt som man inte upplever partiet står för – det kan räcka med att det är en partisympatisör – så avkrävs partierna avståndstaganden och uttalanden. Numera kräver både media och allmänheten det, som om ansvaret vad en person säger skulle vara alla andras. Det är förstås helt orimligt. Och notera att det här sättet att resonera inte är knutet till någon viss ideologisk hemvist. Det är helt enkelt del av ett nytt samhällsklimat, en kultur.

Att råka ut för anklagelser och situationer där små perifera saker som sägs nånstans i samhället blåses upp, är partierna livrädda för. De är rädda för dålig publicitet. För de vet att publiciteten påverkar. Lång tid av idogt politiskt arbete och massor med bra beslut och uttalanden, bleknar i betydelse jämfört med kanske ett enda ord som skrivits i en tweet. Så lyder sociala-medier-logiken och tyvärr har det smittat till samhället i stort. Paradoxalt egentligen, att ju större världen blivit, ju mer vi vet och får höra, desto större roll tillskriver vi de små enskilda detaljerna.

Partierna spelar med i det här. De försöker planera och styra upp allt och strömlinjeforma sig själva och sina företrädare. Inga får sticka ut. Och det som går ut till media ska vara välslipat för att inte väcka ont blod nånstans. Det mänskliga, öppna, ärliga och komplexa försvinner i detta. Och framför allt: förändring blir omöjligt.

Alla politiker är först och främst människor, men det passar inte in i narrativet. I media är partiaktiva bara intressanta just i ljuset av sin partibeteckning. Alla förväntas vara partimegafoner. Vad de faktiskt har att bidra med för perspektiv, tankar och erfarenheter som personer, det är mindre viktigt. Som med Hanif Bali är det intressanta ur medias perspektiv om det kan ”sänka” Moderaterna eller gynna eller missgynna Sverigedemokraterna tex.

Och jag då, som är med i ett nytt politiskt parti, ska hållas borta eftersom jag förväntas att bara vilja snärja fler röster på partiet jag är med i – vilket verkligen inte stämmer. Medborgerlig Samlings förslag och samhällsanalyser däremot, de nämns och diskuteras till exempel på landets ledarsidor och på seminarier. Men vi omnämns då förstås inte, trots att de som skriver eller pratar är väl medvetna om oss. Vi får inte vara med i sammanhangen där vår egen politik diskuteras. Att låta oss vara med vore att öppna upp för förändring i samhällsdebatten och i politiken, och det är just det som allting kämpar emot.

Utan något som sticker ut eller avviker, så kan det inte bli någon förändring. Och det är just det som det råder en skriande brist på idag i svensk politik. Partierna ligger hopplöst efter befolkningen i analys och förståelse för hur samhället ser ut och vilka problem som finns. Förändringen som skett är att SD har växt till, just som ett symptom på detta.

Att vi hamnat här är både politikernas, medias och allas vårt fel. Partiernas företrädare avkrävs svar, åtgärder, satsningar. Men hur kan dessa komma till om de inte grundas i något stadigt, dvs i analys, djup diskussion och förankring hos en stor mängd människor?

Man kan säga att de politiska partierna numera är ytor som ska hållas intakta utåt. Bakom dem står klonarméer av partiaktiva. Vilka vanliga människor där ute är intresserade av att vara del av detta? Mycket få förstås, så de politiska partierna håller på att utarmas.

Allt det här hänger ihop och beror av det andra. Det går inte att säga vad som är hönan eller ägget, vad som gett vad. ALLA parter, från landets högsta politiker ner till  de privatpersoner som är aktiva på sociala medier, borde rannsaka sig själva i vilket del de själva har i detta och vad skulle de själva kunna göra för att bidra till en förändring. Utan att någon faktiskt tar på sig ansvar och är redo att göra annorlunda, så kommer inget att förändras.

Demokratiförakt fixar inte demokratin

Många är bekymrade över att förtroendet för demokratin sviktar och vill se förändring till det bättre. Men många verkar också ha synnerligen svårt att se sin egen del i utvecklingen.

Häromveckan lyssnade jag på ett samtal om demokrati som anordnades av stiftelsen Smarta samtal. Med i samtalet var bland annat ärkebiskop Antje Jackelén, Jan Eliasson, diplomat och gammal (S)-politiker, samt ledarskribent Patrik Oksanen. I inledningen till seminariet konstaterades att valdeltagandet är lågt. Politikerna åtnjuter lågt förtroende. Engagemanget i de politiska partierna är lågt och så vidare. Vad är problemet och vad kan man göra åt det?

Medan jag satt där och lyssnade slog det mig att de satt där framme och diskuterade och problematiserade, medan jag, representant och demokratipolitisk talesperson för ett nytt politiskt parti under uppbyggnad vars viktigaste fråga är just demokratins välmående, satt i publiken och lyssnade. En ögonblicksbild som illustrerade själva problemet.

Idag sitter kända och framgångsrika människor i paneler och diskuterar hur hotad demokratin är och vilket problem det är att vanliga människor är oroliga, upprörda och höjer sina röster på sociala medier.

Politiker står i TV och tillrättavisar människor för att de lagt sin röst på ”fel” politiska partier, såna som de själva vägrar att föra normala samtal med trots att de är vuxna människor. Självreflektion hos politikerna om hur de själva bidragit de senaste åren till det bristande förtroendet för politiker och politiken som helhet, lyser med sin frånvaro.

Etablerad media försöker fula ut annan (”alternativ”) media som kommer med nya perspektiv. Media fokuserar också på de högsta maktpositionerna, aktörer och personer som redan har stora plattformar att föra ut sitt budskap på. Floskler och minimala ”satsningar” som politikerna spelar ut för att verka generösa och storsinta sväljs med hull och hår och kommuniceras okritiskt ut. Sådant som sker i gräsrotsmyllan däremot, det som är i själva grunden för demokratin, anses mindre viktigt.

I juli anordnas Almedalsveckan som sägs vara kronjuvelen för den svenska demokratin. Flera tusentals seminarier kommer hållas, möten, mingel och politiska debatter. Med tanke på vilket ”hett” ämne demokratin är just nu och med tanke på att det är valår, kunde man tro att arrangörer och media skulle vara intresserade av de tankar och erfarenheter som Medborgerlig Samling (MED) har i och med att vi representerar en ny folkopinion. Vi pratar ju inte heller bara om demokratin. Vi lever den genom att vi bygger upp ett helt nytt politiskt parti. Men i linje med ovanstående resonemang så är det förstås inte så. Intresset är icke-existerande.

Är det konstigt att förtroendet för demokratin sviktar, om det här är vad ”värna demokratin” betyder?

Vi måste definitivt laga demokratin. Men det kan man inte göra med demokratiförakt, eller rent utav folkförakt i form av att slå folket på fingrarna för att de tycker och tänker fel. Vackra ord och välvilja betyder inget om det inte omsätts i konkret handling.

Putins propagandamakare ler av Oksanens journalistiska metoder

GÄSTKRÖNIKA.

Narrativ”. Detta modeord.

Att sätta frågetecken kring agendor och utforska mediabolags underliggande ambitioner får gärna bli hett 2018. Men som allt som blir trendigt så gäller det att se upp. Det är lätt att lusten att smida medan järnet är varmt gör en oförsiktig.

Sådan oförsiktighet gjorde journalisten och ledarskribenten Patrik Oksanen sig skyldig till när han i Expressen den 30 december publicerade en krönika om ryssvänligt narrativ i Sverige. I krönikan för Oksanen ett resonemang om att ryssvänligt narrativ finns representerat både på höger- och på vänsterkanten. Som stöd för detta påstående nämner han ”Kent Ekeroths Samhällsnytt” (före detta Avpixlat), Nationella Motståndsrörelsen (NMR) och den digitala publikationen Nyheter Idag. Det är omnämningen av den senare som denna krönika handlar om.

Målet är inte att påstå att Oksanen har fel i att Nyheter Idag har ett ryssvänligt narrativ – det vet jag mycket lite om. Istället är poängen att påvisa hur ett så slarvigt journalistiskt hantverk, i sig självt och oavsett sanningshalten i påståendet, sannolikt gynnar den ryska björnens propagandamaskineri mer än vad Nyheter Idag-journalisten Chang Fricks wallraffande reportage från Ryssland gjort.

Patrik Oksanens välvilliga krönika med efterspel krattar manegen för det opinionsmaskineri den med ett varningens finger avser belysa. Inte på grund av sitt innehåll, utan för sitt slarviga hantverk och sin till synes medvetet uppsåtliga metodik som i längden undergräver förtroendet för journalistiken och blottar samhällsdebatten för dessa invasiva narrativ. Det är alltså “kontraproduktiv” som skall in på lodrätt tre.

Några belägg för varför Nyheter Idag har ett rådande ryskt narrativ erbjuder inte Patrik Oksanen i ursprungskrönikan. I en replikväxling på Twitter i publiceringens kölvatten antyds att det är lätt att googla.

Jag kan tänka mig att Putins popcorn går varma när journalister inte längre tycker det är deras jobb att argumentera för sina exempel.

En som upprördes över krönikan var Ilan Sadé som äger bolaget som driver Nyheter Idag. Han är även partiledare för partiet Medborgerlig Samling (förkortas MED), vilket Oksanen valde att poängtera i texten. Varför? Med tanke på att även Kent Ekeroths koppling till Samhällsnytt nämns så kan man kanske gissa sig till att det görs för att sy ihop resonemanget att narrativet har kopplingar både till höger och vänster politiskt. Att kopplingen mellan ryssvänlighet och Medborgerlig Samlings faktiska säkerhets- och försvarspolitik inte synkar på något vis, passade nog inte Oksanens eget narrativ och nämns därmed inte.

Putins partister måste gnugga händerna när de ser västerländska journalister så vårdslöst utgå från att rågången mellan mediala ägare och deras redaktioner inte finns. Det ryska är det nya normala!

I artikelns efterspel har Patrik Oksanen ställt sig oförstående till de kritiker som anser att krönikan kastar skit på Medborgerlig Samling. ”Jag skriver inte om MED” och ”jag har skrivit om Nyheter Idags narrativ. Jag har inte skrivit om MED som parti” är några exempel från sociala medier. Fast om han inte skriver om Medborgerlig Samling varför nämner han då partiet? Om Nyheter Idag på egna meriter representerar högern så är ägarens politiska kopplingar rimligen inte relevanta för att ro i land argumentet.

Med tanke på att artikelns mål är att rikta sökarljuset mot Rysslands lakejer är kanske intentionen att påstå att Ilan Sadé personligen är en rysslandslakej?

I Duman korkas det nog en extra flaska varje dag guilt by association (skuld genom sammankoppling) appliceras i västerländsk press och aktiva i politisk opposition smutskastas utan att journalisten i fråga ens förstår problemet.

I en uppföljning till ursprungskrönikan, efter att Ilan Sadé beretts utrymme i Expressen att utkräva en ursäkt, presenterar till slut Oksanen belägg för att Nyheter Idags narrativ är ryssvänligt. Trots att Nyheter Idag är en helt digital publikation får vi som läsare klara oss utan länkar eller långtgående citering. Han verkar vilja beskriva och tolka det, enligt honom, anmärkningsvärda underlaget åt mig.

På Röda torget ryser de av vällust. Att legitimera tolkningsföreträde är lysande. Litauen se upp!

Ilan Sadés bolag Publicism NITEK AB äger Nyheter Idag sedan 2016. Flera av Oksanens exempel härrör enligt honom själv från 2014. Det vill säga långt innan det ägarförhållandet som han tycker är relevant uppstod. Enligt både Nyheter Idags Chang Frick och Ilan Sadé själv i repliken i Expressen har också minst en av artiklarna en tydlig satirisk intention. Den intentionen ifrågasätter Patrik Oksanen. Själv konstaterar jag att ”mer ishockey” och “billigare sprit” är rätt tunna argument i kampen för att uppnå narrativets målsättning om att främja strategiska mål för Rysslands i utrikespolitiken. Putin förstår nog inte heller satir.

I sin replik till Sadé skriver Oksanen:

Som partiledare får man tåla att ens privata affärer granskas, ifrågasätts och diskuteras. I stället för att visa den mognad man kan förvänta sig av en partiledare väljer Ilan Sadé att spela den kränkta rollen och blanda ihop sitt parti med sina affärsintressen.

Granskas. Ifrågasättas. Diskuteras. Det var du som sa det. Här är hela stycket från ursprungskrönikan:

”I Sverige ser vi hur rysk propaganda är det rådande narrativet på den högra kanten från Kent Ekeroths (SD) Samhällsnytt och Nyheter Idag, som drivs av ett bolag som ägs av Medborgerlig Samlings partiledare ordförande Ilan Sadé, och sedan vidare hela vägen till nazisterna i NMR.”

Russia Today tar de extra lång lunch när kraven på vad som anses vara granskning, ifrågasättande och diskussion ligger på den här nivån. Frågan är också vem det egentligen är som har svårt att hålla isär saker.

För att understryka hela härligheten så hittar man bland kommentarerna till krönikan och till repliken reaktioner på Twitter som ”Patriks svar är ju klockrent” från folk, även sådana som är politiskt aktiva.

Inget gör väl propagandamakarna på Pravda mer hoppfulla om framtiden än när ribban för att bedöma journalistik sätts så lågt.

Vad Nyheter Idags publicistiska ambitioner och redaktionella inriktning är vet jag som sagt lite om. Inte blev jag klokare efter detta. Det jag däremot tror mig veta är att det är väldigt angeläget att inte bara ”narrativ” blir temat för 2018 utan även återupprättandet av det journalistiska hantverket.

Kim Lund, professionell narrativmakare