Politiken måste vara mer än ett sämre eller bättre skådespel

KD går som tåget sägs det. Mycket riktigt har deras opinionsstöd ökat, men vad är det för radikalt som har hänt med KD som parti de senaste månaderna? Inte mycket! I princip är det enda de har gjort att stå fast vid att Ulf Kristersson borde bli statsminister. De har också uppfattats tala ur skägget i vissa enskilda frågor som de bara mumlat i förut. Är det nytt innehåll? Nej.

Det alla som försöker hänga med i vad som händer inom politiken måste förstå, är att en stor del av det som syns och hörs från partierna idag inte styrs av politikerna själva utan av anställda kommunikatörer eller dylika roller. Rekryteringarna av sådana är något KD har lyckats med på sistone.

Innan jul anställde KD Johan Ingerö, en profil känd bland annat från tankesmedjan Timbro, som policyansvarig i Ebba Busch Thors stab. Ingerö är klok, men han är inte förtroendevald eller politiker hos KD, utan tjänsteman. Du kan inte rösta på Ingerö i ett val. Detsamma gäller Per Gudmundson, som lämnade sin tjänst som uppskattad ledarskribent på SvD och blev presschef hos KD. Om KD nu upplevs prata på ett annat sätt är inte alls konstigt, då dessa styr, väljer budskap och hur saker ska sägas o.s.v.

Några som till skillnad från KD har lyckats anställa ”fel” kommunikatörer är Centerpartiet. C går åt motsatt håll och faller i både förtroende och opinionssiffror.

Det går snart inte att uppfatta vad Centerpartiet står för, vad som finns bakom den enorma floskelmur som byggts upp framför partiets politik.

Att det finns politiskt oerfarna kommunikatörer må vara hänt, men hur kan Centern acceptera att gå ner sig på detta sätt? Medmänsklighet, ansvar, jämställdhet, människors lika värde. Inte nog med att orden som används är tomma politiskt om de inte omsätts i konkret politik och förslag, de vänder och vrider på betydelsen av begreppen i sin kommunikation så man börjar undrar om det är man själv som blivit galen.

Centerns agerande gör många upprörda, på goda grunder. Sättet att kommunicera på säger något om hur de ser på väljarna. Tydligen anser de att deras uppdrag är att leverera tomma ord, eftersom väljarna är tomma i huvudet. Detta provocerar dem som faktiskt tycker att politik ska handla om åsikter, konkreta frågor som man ska och bör kunna resonera kring, som ska vägas och jämföras.

Kommunikatörerna försöker påverka bilden av partierna, deras yta, med förhoppningen att de ska samla opinionsstöd åt partiet. Men att slipa på ytan inte är detsamma som att ändra innehållet i ett parti, dvs vad de egentligen tycker. Det blev tydligt nu i förra veckan, när KD:s hållning i migrationsfrågan relaterat till EU kommunicerades. Många som hyllat KD på sistone blev väldigt besvikna, för att inte säga arga, eftersom de hade hoppats på något helt annat:

”Migrationspolitiken kommer behöva avgöras på EU nivå. Det är självklart att man ska ta ett gemensamt ansvar och då måste EU ha kraftfulla sanktionsmöjligheter mot länder som inte sköter sina åtaganden”.

Anna Dahlberg formulerade det väl i en kröniketext i mars i år, att KD ”blivit en projektionsyta för högerns önskedrömmar”. Så är det. Önskningar är dock inte detsamma som verkligheten.

Partier är medlemsstyrda organisationer, eller ska i alla fall vara. Frågan är hur mycket medlemmarna, eller ens partiets förtroendevalda, har att säga till om när kommunikationen styr så oerhört mycket av hur ett parti uppfattas. Jag skulle säga: Ganska lite. Trots det dömer den stora merparten av väljarna partierna efter deras agerande på ”kommunikations-spelplanen”. Här blir det väldigt fel, anser jag.

Det som spelar störst roll och borde bedömas är inte vad partierna väljer att använda för ord att posera med, utan vad de röstar igenom i de demokratiska församlingarna. Vilken regeringen de stödjer eller inte, vad de lägger för motioner eller inte.

Centerpartiets alla representanter är inte så tokiga som man kan tro när man ser vad som kommuniceras ut från partiet centralt. Kristdemokraterna är inte heller den stora frälsaren och helt förändrat jämfört för ett halvår sedan, även om vissa hoppas det. Men det som kommuniceras ut säger ändå något om omdömet hos partiledningarna, hur de ser på väljarna, på deras egen roll och på vad politik är för något överhuvudtaget.

Alla väljare borde försöka se igenom den här massiva geggan av kommunikation och tillrättalagda ”budskap”. Demokratin varken får eller kan bäras upp av PR-konsulter, spinndoktorer och kommunikatörer. Den måste bestå av betydligt mer än det.

Annonser

2 kommentarer

  1. Hej.

    Ett av de partier som varit medlemsstyrt är paradoxalt nog KPML(r): partiledningen fick inte fatta beslut som inte godkänts med acklamation i lokalgrupperna. När detta ändrades avgick den i kommunistkretsar legendariske Frank Baude.

    Vad säger det om samtliga riksdagspartier, att ett av de mest hårdföra kommunistpartierna var mer demokratiska internt?

    Vi har ju inte demokrati om man menar att folket säger ja eller nej till vem som är ledare och till vad ledaren föreslår: vi får vart fjärde år välja partier vilka sedan kan styra som de vill, utan spärrar i någon form.

    Den som tror att det finns hinder för regeringspartiets makt utöver riksdagens omröstningar (vilka sällan genomförs utan att resultatet är i utskotten och arbetsgrupperna framdiskuterat på förhand – det ger en dubbel illusion av konsensus och demokrati) kan iaktta konsekvenserna av att klandras av KU. Ett ”fy” på kanslisvenska, mest med karaktären av ett ”Fy dig, du åkte fast så nu måste vi, dina kollegor, låtsas att vi straffar dig”.

    De flesta svenskar verkar tro att vi har någon slags motsvarighet till hur man i USA kan underkänna beslut som olagliga och konstitutionsvidrig, och även dra politiker inför skranket.

    Vi är dock ett östeuropeiskt land i vår politiska tradition: systemet finns för att borga för stabilitet, bibehållen ägarkoncentration och minimalt folkligt inflytande.

    Inga partier är intresserade av ett system där politiker endast får förslå för en folkförsamling, och sedan följa dennas beslut. Inga politiker är intresserade representativitet: vill vi ha det behöver vi bara lotta ut platserna i riksdagen. Till statsminister kan vi ha direkt personval; denne kan sedan välja ett kabinett efter eget huvud.

    Är det något som inte behövs i en demokrati så är det partier, särskilt inte med det svenska systemet för dem.

    Redan för två tusen år sedan valde våra förfäder sina hövdingar, men dessa hövdingar var vid tinget tvunget att få folkets godkännande för sina förslag. Den självbestämmanderätten är vårt kulturarv, inte det asiatiska eller latinska med gudakungar, kejsare, och senater.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    1. KPML(r)? Ja, intressanta idéer blir inte sämre för att de kommer från kanske något oväntat håll! Tack för informationen, Rikard!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s