socialdemokraterna

Fyra år till med barn vid ratten

En vecka före valet twittrade Mikael Damberg (S) en bild på sig själv ätande popcorn och texten ”Äntligen! Om en kvart håller Annie Lööf pressträff om värderingar. Jag har bänkat mig i Åre med popcorn, ser så mycket fram emot att äntligen få svar på det vi alla undrar: kan C tänka sig att släppa fram en moderatregering som tar stöd av SD?

Sällan har väl något så litet inlägg fångat samtiden så väl. Det kunde vara komiskt om det inte vore för detaljen att Damberg är landets näringsminister.

Den gångna mandatperioden har det krävts en kraftansträngning att klara av att stå ut med nyhetsrapporteringen från politiken. Fadäser efter fadäser. Inte ens bara pinsamma misstag, utan medvetna ageranden från landets högsta makthavare.

Infantiliteten breder ut sig. Vi kan titta tillbaks på det ”smartaste bästa tjejgänget”, som ministrarna kallade sig själva i en tweet som de lade ut från sin tjejträff den kväll då alla ministrar tackat nej till att delta i en viktig debatt i SVT. Utbildningsminister Gustav Fridolin blev (ö)känd för sina handhjärtan. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke hävdade ”feministiska kamp” på Instagram genom att iklä sig knytblus, men slog ifrån sig efter kritik att det inte hade något med svenska akademins Sara Danius att göra. Flera andra ministrar poserade med schalar, även manliga ministrar. Schal alltså, som ska föreställa knytblus. Ett mäktigt vapen – eller tomtebloss till symbolhandlingar som vem som helst kan göra? Åtminstone är det en bra omdömesmätare på seriositet. Här slog den i botten.

Resultatmässigt då? Under mandatperioden har lagrådet gett regeringens lagförslag extremt hård kritik, till exempel angående den så kallade ”gymnasielagen” för ensamkommande. Men det har regeringen struntat utan kör på ändå. Totala skygglappar skymde politikernas sikt inför den stora migrationsvågen 2015 och det behövdes panikbromsning. Haverier som Transportstyrelsen hanterades med diverse bortförklaringar.

För att vinna en kamp gör man med fördel om spelplanen så att den gynnar en själv maximalt. De politiska makthavarna förstår inte längre vad kompetens och hederlighet faktiskt betyder. De saknar både idéer och mod. Inom politiken har därför diskussionerna om svåra vägval och konkret politik ersatts med hävdande av tomma floskler som ”humanism”, ”medmänsklighet”, ”allas lika värde” och barnsliga markeringar om vem som får vara med och vem inte. Nationella satsningar på några miljoner basuneras ut som världsomdanande och media sväljer det. Och just nu pågår de sociala maktlekarna inför det fortsatta skolarbetet, förlåt regeringsarbetet. Vem är fin nog att få göra grupparbete med vem?

Politiken har blivit en arena för lek, där ansvar innebär en sorts frikort snarare än det svåra och tunga som det borde innebära. Kader av kommunikatörer och PR-folk avlönade med våra gemensamma skattemedel står bakom politikerna och har i uppdrag att tillse att den stora massan har en bild av partierna och politikerna som seriösa, så att politikerna får leka vidare i lugn och ro.

Vi verkar få behöva bereda oss för en ny mandatperiod där landet styrs av barn. Och medan denna cirkus pågår så puttrar bakom den fina fasaden starten till en ordentlig ekonomisk kris för landet.

Det är inte lätt att vara optimistisk.

Annonser

Det är regeringen som behöver en demokratilektion

I början av augusti aviserade regeringen att de gör en, som de kallar det, demo-kratisatsning, vilken innebär att 4,4 miljoner kronor avsätts till folkbildning. De skriver: ”Den ökade aktiviteten från olika anti-demokratiska, rasistiska och auktoritära organisationer visar tydligt att demokratin hela tiden måste försvaras.”

För det första kan det konstateras att resultatet inte kan bli något annat än en krusning på vattenytan. Att gå ut på detta sätt med en nationell satsning som i resurser motsvarar cirka fyra-fem personers heltidsårsarbeten är helt uppenbart posering. Men om vi tar regeringen på orden att den ändå vill göra något så kan man fråga sig: Vad det är egentligen den vill åstadkomma?

Det regeringen tänker göra är att ge uppdrag och pengar till studieförbund, eftersom de bland annat arbetar ”mot kunskapsförakt”. En fråga som måste ställas i sammanhanget: Har regeringen gett upp svenska skolan?

I Sverige går man åtminstone nio år i skolan. De allra flesta går sedan på gymnasiet i ytterligare tre år. Därtill finns många andra typer av vuxenutbildning så som Komvux, för att inte tala om universitet och högskola. Om det svenska utbildningssystem idag inte lyckas förmedla en grundläggande förståelse för hur mycket kunskap betytt för landet och hela världens utveckling, eller hur ett demokratiskt land fungerar, kommer en motsvarande ABF-kurs verkligen kunna göra det?

Regeringen skriver att det är ett samhällsproblem att till exempel valmöten störs. Jag instämmer i det och det behöver motverkas, men de som utför dessa kriminella handlingar är inte de som kommer att delta i bokcirklar i studie-förbund och låta sig ”omvändas”. Störande av valmöten är idag snarare en polisiär fråga än en politisk.

I regeringens nyhetsinlägg om satsningen lyfts initiativet #vimåsteprata fram som ett bra exempel. När detta lanserades den 4 mars på SvD Debatt gjordes det med en märklig artikel undertecknad av ett antal kända personer. I den kokas en argumentationssoppa ihop av olika samhällsfenomen, existensen av vissa ideologiska åsikter och så dras slutsatsen att demokratin är hotad och nu måste alla agera. Till exempel tas den ökade så kallade ”högerpopulismen” upp som ett hot. Detta är ännu ett exempel på den samhällstrend som pågått en tid: Begreppet demokrati håller på att transformeras till att betyda något helt annat, nämligen att inneha ett knippe ideologiska åsikter.

Det har gått så långt att det som anses vara bra åsikter eller handlingar ges stämpeln ”demokratiska”, även om de inte har något med demokrati att göra överhuvudtaget. Det här är att urvattna begreppet demokrati. Demokrati är ett statsskick, ett system och verktyg för att få folkviljan ska komma till uttryck.

Att människor pratar med varandra, utbyter tankar och åsikter, är självklart bra. Dessa utbyten pågår ju ute i samhället hela tiden. Aldrig har så många människor mött så många andra människor och åsikter än nu genom sociala medier. Men detta ser ju snarare regeringen som ett problem som behöver inskränkas när de sätter press på sociala medier-företag att censurera. Och vilket exempel visar regeringen självt, men även andra politiska partier, i sin politiska gärning? De klarar inte ens att bete sig utifrån dessa principer gentemot andra folkvalda partier som inte tycker som dem. Istället för ett aktivt lyssnande och verkliga samtal där man möts, är det markeringar, tuppande och bojkotter som gäller.

Med andra ord: Prata är viktigt tycker regeringen – men det är andra som ska stå för det mogna pratet, inte de själva. Och det viktigaste är att landa i ”rätt” åsikter, annars anses det vara ett hot mot samhället och ska bekämpas.

I en liberal demokrati som Sverige är, åtminstone ska vara, inryms olika åsikter. Man får också ogilla människor, grupper av människor, eller religioner. Man får till och med uttrycka detta, så länge man inte hetsar mot grupper. Även att vara skeptisk mot invandringsnivåer ryms inom demokratin och man behöver inte vara antidemokrat för det.

Det är snarare regeringen som behöver en lektion i vad demokrati innebär, så att den inte använder den makt den fått från folket till att pracka på sina uppdragsgivare sina egna åsikter och sin syn.

Att det tillkommer nya politiska partier, att de får röster, att befolkningen reagerar på och utkräver ansvar från befintliga politiker och att politikens innehåll ändras, visar att demokratin fungerar. Demokratin finns inte till för att garantera ett statiskt land och politik.

Såna här typer av projekt som regeringen sysslar med är i själva verket ett sätt att försöka styra befolkningens politiska åsikter bakvägen. Detta agerande om något kan faktiskt riskera demokratin i dess riktiga bemärkelse. Dra undan folkets möjlighet att påverka landets utveckling genom valsystemet och inom demokratins ramar och vi kommer till slut att hamna i något annat än demokrati när ilskan och frustrationen i landet har uppnått tillräcklig styrka. Jag vill inte att vi hamnar där.

Minst ett politiskt parti behöver lämna riksdagen

Igår kom en ny opinionsmätning från Yougov som visar vad väljarna skulle rösta på om det var val idag. Med tanke på att Socialdemokraterna fick 21,2 % litar jag inte jättemycket på de exakta siffrorna i den här mätningen. S kommer definitivt att minska till rekordlåga nivåer, men så lågt som 21 % kommer de inte att få tror jag. De kommer att landa på 26-27 %. Och SD kommer att bli större än i förra valet, men jag tror ändå att det är tveksamt att de får så mycket som 25,7 %. Max 23 % gissar jag.

Stapeln ”övriga” var 4,7 % i den här mätningen, vilket var högre än både KD och MP som båda låg under spärren. Vad övriga-stapeln består av vet vi inte. Enligt uppgift ger inte Yougov möjlighet att specificera vilket parti man tänkt rösta på om man väljer annat/övrigt.**

Det man dock kan utläsa ur alla olika opinionsmätningar totalt sett just nu, är att det är stora förändringar på gång i det politiska landskapet, vilket är välbehövligt. Jag hoppas att minst ett parti åker ut ur riksdagen. Det vore bra för dynamiken i demokratin. Då skulle politikerna påminnas om att de inte är ”odödliga” och kan räkna med att sitta på makt för evigt utan att behöva lägga manken till. Det skulle också kunna få väljarna att förstå att de kan påverka genom sina röster, för det kan de.

Hur man röstar i valet spelar roll. För Medborgerlig Samling (MED) är det inte bara ett resultat på 4 % i riksdagsvalet som räknas. Om vi får 1 % av rösterna så kommer vi att få våra valsedlar betalda till nästa val. Får vi 2,5 % av rösterna så kommer vi få ett visst partistöd. Det är vi visserligen emot och kommer att arbeta politiskt för att avskaffa, men självklart tar vi emot det så länge de andra partierna gör det för att inte snedvrida konkurrensen mellan partierna till våra väljare och medlemmars nackdel. Sist men inte minst så är en röst på MED en viktig signal till alla. Till aktiva i MED så visar man att de ska fortsätta kämpa. Till befintliga partier – särskilt allianspartierna – så säger man att de inte är på rätt väg och behöver skärpa sig. Dessutom, ju högre valresultat desto svårare blir det för media och opinionsbildare att ignorera oss i fortsättningen.

Den förstelnade politiken behöver skakas om för att börja fungera igen. Och nej, det räcker inte att rösta på SD in i absurdum och tro att det ska lösa allt. Det behövs mer än så. Det behövs en rejäl förnyelse av hela politiken, med nya personer och partier som kan visa vägen till ett annat sätt att bedriva politik på än de senaste åren. Att partierna ängsligt springer i flock istället för att stå upp för sina verkliga ideal, att de tror politik handlar om att säga fina ord och stoltserar med hur hårt de bojkottar andra demokratiskt valda partier, det duger inte. Sverige behöver folkvalda med integritet, genuina personer som tar sina uppdrag på allvar och hanterar våra gemensamma angelägenheter på ett vuxet sätt.

** Uppdatering 2018-07-20: jag har fått höra att man i Yougov visst får specificera vilket parti man tänkt rösta på om man väljer ”Övrigt”. Med andra ord: Yougov själva vet vad Övrigt består i, men det vill man tydligen inte gå ut med, trots den höga siffran 4,7 %.

#metoo och det förtvinande personliga ansvaret

Först talar ingen om det – sedan talar alla om det. Flockbeteendet är Sverige i ett nötskal. Jag pratar om #metoo, kampanjen mot sexuella trakasserier.

Debattartiklarna och hashtagsen har avlöst varandra när människor i olika branscher och samhällssektorer har biktat sig om vad de utsatts för.  Att #metoo har dragit fram problem i ljuset är självfallet positivt och sent är bättre än aldrig, men vi är i stort behov av fler och djupare analyser av vad som faktiskt pågår.

Det jag har funderat över är: Finns det inte redan lagar, regler, policys och handlingsplaner som säger att detta inte får förekomma? Jo, massor! Och de allra flesta människor tycker dessutom inte heller att sådant som kommit fram är okej. Ändå händer det, uppenbarligen, att det ses mellan fingrarna med övergrepp eller trakasserier. Och kommer det fram resulterar det alltför sällan i några konsekvenser för den som betett sig illa. Varför?

Människor som fått en uppfostran och har ryggrad och integritet behöver inga nedskrivna policys för att agera mot något de uppfattar som omoraliskt. De gör det som är rätt för att det är just rätt. De skrupelfria knölar som saknar moral kommer inte att programmeras om lätt av fina ord i en policy, hur lång och välskriven den än är. Med andra ord räcker det inte med ord och handlingsplaner för att dessa ska fylla sin funktion. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det är människor, individer, som upprätthåller och tillämpar policys – eller inte.

För att våga protestera emot någons destruktiva agerande krävs integritet och personlig styrka. Ett grundläggande problem i Sverige verkar vara att det saknas integritet och mod för att sätta ner foten och säga: ”det här är fel!”! Särskilt då ingen annan gör det. Bristerna kan således ligga i efterlevandet av de normer som vi ändå är hyfsat ense om.

I Sverige har många en tendens att vilja smita undan jobbiga konfronterande samtal och konflikter, även mer simpla meningsskiljaktigheter. Att det är obekvämt och obehagligt för många att säga ifrån märks på den tendens jag tycker mig se, att man gärna vill förvrida sin egen åsikt till objektiva fakta. På så vis behöver ansvaret för åsikten inte falla tillbaks på en själv. ”Nä men det är inget jag hittat på. Det är så”. Etik och moral går dock inte att bevisa. Det är åsikter som bygger på värderingar. I fallet med sexuella trakasserier handlar det i allra högsta grad om moral, rätt och fel. Visst kan man resonera kring och undersöka vilka konsekvenserna blir av olika moraliska ställningstaganden, men det faller ändå till slut tillbaks på en subjektiv åsikt. Moral kan inte bevisas.

Kanske är rädslan för konfrontation anledningen till att det läggs så mycket tid och kraft på att försöka sätta moralen på pränt i form av policys och värdegrunder. Genom att ta fram regler kan man känna sig nöjd med att ha gjort något, agerat, som dessutom är hyfsat smärtfritt och enkelt. Det finns en förhoppning om att ”systemet” kan sköta tillrättavisandet i vårt ställe så att vi som individer slipper de jobbiga samtalen och att vara den som säger: ”Stopp! Så gör man inte. Det är inte okej!”. Här finns heller inga genvägar. Utan den mänskliga kraften bakom de moraliska tillrättavisningarna så kommer de inte att ha effekt. Fina ord på papper lever inte utav sig själva utan lever genom de människor som tillämpar dem.

Resultatet på samhällsnivå avgörs av summan av invånarnas samlade ageranden. Det personliga modet och ansvarstagandet är det centrala och det som gör skillnad på makronivå. Här kan det konstateras att det inte ser ljust ut för framtiden, eftersom vi steg för steg har monterat ner de mekanismer och samhällsinstitutioner som funnits där det personliga ansvaret har övats.

Här i Sverige har vi de senaste årtiondena sett allt mer av relativism, ”normkritik” och bekämpning av legitima hierarkier. Det finns inget rätt eller fel längre – det finns bara olika sätt. En god intention i vissa fall, men kan också slå väldigt fel om det går för långt. De danska barnpedagogerna Jesper Juul och Helle Jensen anser att de skandinaviska länderna har varit först i världen med att ha frångått en ”traditionell lydnadskultur” vilket betyder att det nu inte ens är självklart att lyda auktoriteter så som föräldrar eller lärare.

Inte minst Socialdemokraterna har varit pådrivande i att plocka allt mer ansvar från individen och flytta det till deras omgivning,  andra människor, till ”samhället” och till staten. Inte undra på att vi får ett samhälle av hjälplösa, eller ska man kanske våga säga: fega, människor.

För att ta ett exempel så skrev jämställdhetsminister Åsa Regnér och regeringen en text på SvD Debatt om #metoo i politiken (”Nu måste ni män kämpa för jämställdhet”). I identitetspolitisk anda försöker de som vanligt styra bort från det personliga ansvaret till att lägga det på grupper istället. Eller ja, en av könsgrupperna: männen. Detta är splittrande och kontraproduktivt. Regnér har dessutom mage att i texten blanda in andelen av könen på riksdagslistorna. Det är helt irrelevant för existensen av övergrepp.

Kollektivism, som att räkna män och kvinnor i olika sammanhang, faller sig väl i media och är lätt att ta till sig för dem som inte tänker längre än näsan räcker. Denna ”strategi” leder dock självfallet inte mot någon lösning. Problemställningen blir om något bara än mer grumlig. Andelen kvinnor eller män i ett sammanhang har noll att göra med om det är en trygg miljö eller inte. Åtminstone i Sverige 2017 med de landvinningar som vi gjort tills idag.

Övergrepp sägs i artikeln handla om jämställdhet, men hur många skulle vara nöjda med en situation som innebär att män och kvinnor har det lika uselt? Få, hoppas jag. Målsättningen bör rimligen vara att skapa ett bra och fritt samhälle där människor – både kvinnor och män – känner sig trygga och blir väl behandlade. Ett samhälle som inte bara har normer som bidrar till en sund och respektfull miljö, utan där individer faktiskt vågar agera utifrån dessa normer.

För att det ska gå att ta ansvar för något, måste man också ha makt att påverka situationen. Att dela ut diffus ”skuld” på vanliga människor för vad andra gör på andra sidan landet fungerar inte. Alla har vi en möjlighet att agera där vi befinner oss och säga ifrån mot sådant som vi anser är fel. Politiker har ett extra stort ansvar då deras makt att påverka sträcker sig längre än gemene mans.

Vi behöver odla ett samhällsklimat (eller kanske snarare återgå till ett?) där dessa färdigheter övas och förmedlas mellan människor; i hemmen, i skolan, på arbetsplatser, på fritiden. I princip handlar det om en kulturförändring.

#metoo får inte stanna vid förfasande och tron att det nu blir ändring för att ljuset riktats mot övergrepp och trakasserier, men vi kan inte heller tro att det finns några snabba universallösningar. För det finns inte.