Ända sedan folkomröstningen om EU har jag varit skeptisk till EU-bygget. Att tvinga ihop människor, länder eller andra enheter som är olika i kultur, tradition, ekonomi mm är högriskprojekt.
Jag tror att stora projekt måste vara väl förankrade bland människor som berörs av dem för att utkomsten ska bli positiv. De ska växa fram på ett strukturerat och hållbart sätt. Samarbete ska ske på vissa enstaka områden där kompromisser kan göras. Detta kan sedan utvecklas vidare i långsam takt vartefter länderna och människorna förändras och växer ihop. Så här var det inte med EU.
Det var stora vackra ord. Det gick fort. De som vurmade för EU-gemenskapen allra mest var de högt uppsatta, politiker, de med mycket makt och eller pengar. Eller de som bara hoppades och drömde om upprättandet av något stort och historiskt.
När jag var på studiebesök i Bryssel blev det påtagligt hur långt avståndet mellan ländernas befolkningar och EU-bygget är. EU är något ovanför de flestas huvuden. Man förstår inte vidden av det, av byråkratin, av den så kallade demokratin. De människor som är på plats och jobbar där blir däremot fort frälsta. Det var uppenbart.
När det nu är skarpt läge är EU inte den garant för säkerhet och trygghet som förhoppningen med unionen var.
Jag kommer så väl ihåg invändningarna mot EG (som även jag hade) som handlade om skapandet av ett ”fort Europa” som gör tydliga gränser mellan EU och resten av världen. Nu ser vi hur det blev. Visst såg vår omvärld annorlunda då än den gör nu. Men det går inte att påstå att det var en lugn fredlig värld utan problem och att det saknades risk för konflikter i Europas närhet så att man kunde bortse från risken när man planerade för framtiden.
Istället för att fokusera på det verkligt viktiga och skapa en måttfull och flexibel organisation för att kunna agera med kraft i EU-gemensamma angelägna frågor så som miljö, migration och att kunna hantera säkerhetshot, har EU satsat på att bygga stora subventionssystem för jordbruk, forskning med mera, för att på så sätt ”köpa sig” lojalitet från länderna som ingår i den. Det har pillats i småfrågor, reglerats och en mycket större del än vad de flesta tror av de lagar och regler vi har i Sverige, beror på att det bestämts i EU att så ska det vara.
För att knyta ihop länder med varandra och få det att hålla krävs att det finns en stor tillit länderna emellan. Den här tilliten krymper nu inom EU.
Länderna är på helt olika linje gällande flyktingströmmarna. Länderna med gränser utåt från EU kritiseras av andra länder för att bete sig illa när de enligt överenskommelse ska ”hålla gränsen”. Dublinförordningen har tydligen bara varit något på papper som länderna har valt att följa vartefter man haft lust. Varför har EU byggt system som dess medlemsländer inte tror på och inte vill leva efter? En viktig förutsättning för samarbete är att ingångna avtal hålls.
Sverige är lika god kålsupare som övriga länder och bidrar på sina vis till sviktande tillit. Till exempel har Sverige från att ha signalerat ”alla flyktingar kan komma hit. Inga problem. Alla som säger annat är dåliga människor/länder” gått till att vädja om akut hjälp från EU. En pinsam vändning som skadar förtroendet för landet.
Förutsättningarna i EU-länderna är nu också mycket olika. Vissa länder går bra, andra inte. Grekland är i ekonomisk kris och har krävt nödlån på nödlån. Hur länge kan ett land hållas under armarna av övriga länder? Fler rejält krisande länder kan följa. Till Sverige kommer människor från andra EU-länder och tigger på gatorna här för att de inte anser sig kunna leva och bo i sina hemländer. Hur olika förutsättningar i olika länder klarar tilliten mellan länderna? Var det för att vissa länder ska kunna strunta i att ta hand om sin befolkning som vi gick samman i en gemenskap?
Josefin Utas blogg 
En gammal sanning är att om du tillsätter tio personer som ska hitta på regler runt klassificering av sättpotatis, så får du just tio personer som inte sysslar med annat. Du kommer att få just en massa regler runt detta, oavsett om de gör någon reell skillnad i slutändan. Förmågan att kunna ifrågasätta sin egen funktion i ett större maskineri är något som ytterst få individer besitter. Som liberal, så tycker jag just att EUs förmåga att ge sin ner och pilla i detaljer, när man samtidigt saknar förmåga att enas om större frågor gör att jag blir extra ilsk. ”En omvänd nattväktarstat.”
”Att tvinga ihop människor, länder eller andra enheter som är olika i kultur, tradition, ekonomi mm är högriskprojekt.
Jag tror att stora projekt måste vara väl förankrade bland människor som berörs av dem för att utkomsten ska bli positiv.”
Detta kan även appliceras på Sverige. Att Sverige skall vara ett multikulitiland har även det kommit som direktiv ovanifrån och är inget som är förankrat bland vanliga människor. Media och politiker försöker hela tiden komma med argument som maträtter och export som anledning.
Jag tänker mig även att ett multikultiland borde ha mer än sin egen befolknings kultur, samt en annan kultur, den som de flesta invandrare har för att kallas multikulti. Väst och mellanöstern blir liksom inte direkt multi, utan mera duo.
Men om vi är ärliga och håller oss till sanningen Josefin så är det svårt att se att just medlemmar av ditt parti ska kasta några stenar.
Jag tar mig friheten att yttra min åsikt om detta, precis som alla andra människor har och får ha sina åsikter.
Och jag hoppas du fortsätter med det. 😉
och kastar några stenar bara..
Bra sammanfattning. Ett patronus-klient-system, med fina jobb för eliten utan andra krav än lojalitet mot ”rörelsen.” Låter som vilken dysfunktionell byråkrati som helst: Sverige under (S), Romarriket, England under Cromwell.
”Sir Humphrey: It is a game played for national interests, and always was. Why do you suppose we went into it?
Hacker: To strengthen the brotherhood of free Western nations.
Sir Humphrey: Oh really. We went in to screw the French by splitting them off from the Germans.
Hacker: So why did the French go into it, then?
Sir Humphrey: Well, to protect their inefficient farmers from commercial competition.
Hacker: That certainly doesn’t apply to the Germans.
Sir Humphrey: No, no. They went in to cleanse themselves of genocide and apply for readmission to the human race.”
-Yes, Minister, ”The Devil You Know.”
”Kol och stål” räckte för att få Fransmän och Tyskar att sluta slåss.
Och i Köln utsätts unga nyårsfirande kvinnor för massövergrepp av människorna de försökte hjälpa. Det är förstås sådant som miljöpartister kallar ”kärlek”. Fortsättning följer…
Nej inte alls ”förstås”. Fast jag förstår, du är mest ute efter att provocera.
Det är knappast ”kärlek” men sannolikt ”multikultur i praktiken”.
Hej.
Två saker som för alla och envar borde skapa insikten varför EU som bäst kan lyckas vara en teknokratisk mardröm: Tragedy of the Commons och Parkinsons lagar.
Alla länder måste maximera sina fördelar i spelet för att inte vara den som blir sittande med notan. Hur det går när man deltar i tron att alla fina ord om samarbete och solidaritet betyder något i verkligheten upplever vi idag. Hur det går när man frågar människor med makt och ringa kunskap och ingen lojalitet eller patriotism men riklig girighet och internationalistisk egoism hur projekt skall genomföras, får man EU.
Kamratliga hälsningar,’
Rikard, lärare