Demokrati

Duckande politiker är ett demokratiproblem

Statsminister Stefan Löfven har fått kritik för att vara otillgänglig och inte vilja eller kunna förklara Sveriges vägval och strategi i coronakrisen på ett bra sätt. Kritiken har i sin tur kallats för småaktig eller onödig (se exempelvis statsvetare Jonas Hinnfors nedan). Detta visar på en oroväckande låg förståelse för de beståndsdelar vår demokrati bygger på.

Hinnfors Löfven otillgänglig

Våra myndighetschefer må vara viktiga spelare i den kris vi befinner oss i, men ansvaret för vilka avvägningar som sammantaget görs i rådande läge, är regeringens. Denna politiska makt måste komma med motsvarande ansvar. Ett problem i Sverige är att ansvarsutkrävandet tyvärr har blivit nästan obefintligt.

Vi har allmänna val vart fjärde år. Om politiker inte sköter sig och arbetar för folkets väl och ve, kan de röstas bort då. Man kan diskutera hur bra/dåligt detta fungerar i praktiken i Sverige, men även om det fungerar hyfsat är det inte alls tillräckligt. Det går inte att hänvisa till de val som väljarna gjort och sedan ge carte blanche till politiker att göra vad som helst mellan valen.

En välfungerande demokrati kräver en omfattande dialog mellan förtroendevalda och väljare mellan valen, vilket ger möjlighet till granskning och bedömning av politikernas vägval och prioriteringar. Det i sin tur kräver ständig transparens från de förtroendevalda om deras intentioner och beslut. Därmed är det oacceptabelt att politiska makthavare duckar eller gömmer sig mellan valen.

Men inte heller detta är nog. Det måste också ske ett kontinuerligt ansvarsutkrävande, som bygger på andra mekanismer än röstningsförfarande.

Alla politiker kan ibland ta fel beslut. Ingen förmår helt att förutsäga utfallet av nya lagar, eller vad som kan komma att hända i omvärlden i framtiden. En annan sak är om fel beslut tas beroende på ignorans, slarv eller bristande omdöme. Politiker som exempelvis ursäktar sig med att de varit ”naiva” eller har struntat i att ta in fakta när de tagit beslut, de har erkänt sig själva vara olämpade för uppgiften. De bör lämna plats för någon annan bättre lämpad. Att i det läget stanna på posten, blir som ett hån mot dem som satt sin tilltro till politikerna.

Politiker måste inneha en hederskänsla och respekt för sitt ämbete. De måste själva göra en bedömning av om de har tillräckligt med förtroende kvar, eller om det är förbrukat av någon orsak. Om det är förbrukat behöver de helt enkelt avgå. Politiker ska således hela tiden vara redo att ställa sina platser till förfogande om det behövs. Det är att ha respekt för sina uppdragsgivare och för hela systemet.

Detta är inte relevant endast för Löfven eller i coronatiden. Det gäller generellt. Vi behöver mer hederliga politiker, som ser sig själva stå i tjänst för Sveriges medborgare – inte sig själva, den egna partigruppen eller enskilda särintressen.

Att vi har val vart fjärde år är viktigt. Men utan politiker som också förstår sitt ansvar däremellan blir vår demokrati halvhjärtad.

Den stora staten utgör ett demokratiproblem

Vi har de senaste åren bevittnat ett antal myndighetshaverier. Det har varit säkerhetsproblem på Transportstyrelsen och Svenska Kraftnät. Jämställdhets-myndigheten och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har, ironiskt nog, haft stora arbetsmiljöproblem. Riksrevisorerna, som alltså leder myndigheten som ska granska andra myndigheter, lämnade sina poster på grund av vänskapskorruption och jäv. Efter sommaren har det visat sig vara problem på Riksgälden.

Dessa exempel är från myndigheter där problem faktiskt har kommit i dagens ljus. Men på hur många andra myndigheter pågår oegentligheter i detta nu som vi medborgare inte vet något om?

I Sverige finns i nuläget cirka 250 förvaltningsmyndigheter. Att klara att granska vad som försiggår i den stora statsapparaten är svårt även om man skulle vilja det. Offentlighetsprincipen i alla ära, men att den existerar är inte tillräckligt.

Statsapparaten har svällt rejält under 1900- och 2000-talet och inga ändringar finns i sikte, förutom på marginalen. Sedan 1950 har skattetrycket i Sverige ökat från 18,6 till 43,8 procent. På våra redan hårt beskattade inkomster tillkommer idag massor av skatt när vi handlar saker – och ändå sviktar leveransen av det offentligas mest centrala åtaganden; vården, polisen, rättsväsendet, försvaret osv.

Ju större statliga åtaganden, desto svårare blir det för dem som vill granska regeringens arbete och prioriteringar med skattemedel. Medias snuttifierade rapportering om ”vinnare och förlorare” på statsbudgeten varje höst och vår visar hur illa läget är. Inte ens ett skattefinansierat public service förmår granska på djupet och få någon överblick. Det är för mycket och för svårt. Hur ska då vanliga medborgare kunna granska och ta ställning till om politikerna gör ett bra jobb? Det går inte. Vi är helt beroende av finansdepartementets goda vilja.

Om vi skulle börja om samhället från början, skulle ingen föreslå att ta varannan intjänad krona från människor, till och med mer från en del, och låta dessa medel förvaltas av en liten klick personer. Men det är vad som sker idag.

I och med den växande staten har skattebetalarnas handlingsutrymme minskat. De kan inte göra de val i livet de vill och stödja det som de själva tycker är viktigt. I andra änden har istället politiker och tjänstemän fått bestämma alltmer vad samhället och dess invånare ”behöver”, vilket skapar en situation där invånarnas efterfrågan inte kommer att synka med tillgången. Detta är situationen i en så kallad planekonomi, vilket skapar brist på vissa saker respektive överproduktion (och därmed slöseri) när det gäller annat. Ju mer pengar som slösas bort i och med centralstyrning och planering, desto fler ”hål” uppstår som måste fyllas och desto mer pengar behöver tas in i skatt.

Det värsta är att det saknas en politisk opposition till detta. Inga av riksdagspartierna visar förståelse för problematiken, att vartefter staten växer så urholkas individens frihet och hela samhällets möjligheter. Observera att kvasi-offentlig verksamhet inte heller löser problemet, dvs att man lägger ut offentligfinansierad verksamhet på privata aktörer, som Centerpartiet ofta brukar föreslå. Det skapar en mängd nya problem.

För att åstadkomma verklig förändring behövs politiker och partier som vågar föreslå rejäla och betydande reformer. En ny regering skulle behöva avskaffa propagandistiska myndigheter och annan onödig verksamhet och låta staten fokusera och bli bra på dess kärnuppgifter. Det som behövs är en mindre och mer effektiv stat. En stat som det finns möjlighet att överblicka och granska. Så skulle också allmänhetens låga förtroende för landets politiska ledning kunna höjas.

En etablissemangets tillställning och union (EU)

Med anledning av att det nyligen var 100 dagar kvar till EU-parlamentsvalet anordnade tre tankesmedjor och EU-kommissionen i Sverige en utfrågning och debatt mellan de partier som finns representerade i EU-parlamentet idag. Inramningen till debatten satte bilden av en etablissemangets tillställning. Ordagrant:

”Vi tycker, och många med oss, att det är ett viktigare val än någonsin till EU-parlamentet den 26 maj. Många pekar på att det här är ett val, eller en styrkemätning, mellan nationalistiska krafter och krafter som står för internationellt samarbete, EU-samarbete, och vi ser en liknande debatt faktiskt också på global nivå där vi ser nationalism och protektionism som står emot internationellt samarbete och tron på ett multilateralt regelverk”.

Narrativet är välbekant. Tydligen var det viktigt i sammanhanget att markera att det här handlar om vi och dom. Om man förutsätter att nationalisterna som omnämns inte utgörs av dessa arrangörer, så är tillställningen anordnad av ”oss”. Exakt vilka dessa luddiga andra är, ”dom”, kan man undra. Var det något parti som skulle delta här i debatten? Som åhörare skulle du i alla fall veta att om du tänkt något som liknar EU-skepticism så befinner du dig nu på fiendemark.

Anordnarna, dvs tankesmedjorna Timbro, Arena Idé och Fores, har förstås aldrig varit särskilt neutrala, men EU-kommissionen? Den som inledde på detta sätt var Katarina Areskoug Mascarenhas från EU-kommissionen. Vem representerar hon egentligen i det här sammanhanget? Är detta EU-kommissionens syn? Sveriges regerings? Eller är det hennes egen?

Kommissionen är visserligen en del av EU, men inget säger att EU-kommissionen bara arbetar för dem som tycker vi ska maximera samarbetet i EU när det gäller precis allt. Kommissionen jobbar väl för hela EU? Inom EU:s länder finns olika åsikter i sakfrågor men också olika åsikter i synen på unionen som helhet. Människor kan vilja ha mer av federation eller de kan tycka att mer makt ska flyttas tillbaka till medlemsländerna.

Någonstans kan man tycka att åtminstone denna instans i EU, inför ett EU-parlamentsval, skulle anstränga sig för att vara neutral eftersom den jobbar på uppdrag av hela befolkningen i Europa. Men som vanligt är partiskhet inget problem – så länge det är ”rätt” åsikter det handlar om.

Efter denna inledning trodde man att debatten skulle kretsa kring ovanstående tema och handla om demokrati, synen på EU och sådana områden som gjort att EU-skepticismen växer:  Överstatlighet och unionens utveckling, integritetsfrågor, säkerhet och migration. Så var det dock inte.

Jag gissar att tankesmedjorna hade fått välja sina områden och att det därför blev tre paneldebatter: 1) miljö/klimat (från Fores) 2) ekonomi (från Timbro) 3) arbetsmarknad (från Arena idé). Eftersom det var nio partier inklusive Feministiskt initiativ, så hade man tre politiska kandidater i varje panel. SD fick så klart diskutera miljö/klimat med MP och C. Hade jag varit arrangör hade jag låtit, tvingat, alla partier att diskutera de frågor de inte har som huvudfrågor.

Jag reflekterade över att ingen eller i alla fall mycket få, tankesmedjor sysslar med demokratirelaterade frågor och de frågor jag nämnde ovan som är de mest brännande just nu, både på EU-nivå och nationellt i Sverige. Frågor som är verkligt angelägna för befolkningen. Däremot har många andra områden och frågor sina lobbyister och det var det man såg i denna hearing.

Sättet att rama in debatten på är inte direkt rätt sätt för att bygga förtroende för EU hos människor i gemen, särskilt inte hos EU-skeptiker. Det späder bara på synen på EU som en elitens union, långt bort från medborgarna. Jag gissar dock att EU-skeptikerna inte bevistade denna tillställning i centrala Stockholm en vardag. Här befann sig opinionsbildarna och tyckarna, de som befinner sig i denna lokala ”bubbla” och har sitt levebröd från EU eller politiken.

Även om det inte var mycket demokrati- och maktdelningsrelaterat i debatten, så snuddade man vid det ett antal gånger. Bland de mest intressanta inläggen som ändå gjordes, var ett som gjorde precis i slutet, under slutkommentarerna efter en runda med ja- och nej-frågor till kandidaterna. Peter Lundgren, som representerade SD sa följande:

”Nu har vi hört alla floskler nästan hela raden här om högerpopulism och nationalism och det ska bekämpas och demokratin håller man inte speciellt högt. Det är ganska många människor som till exempel har röstat på mitt parti. Och de människorna respekteras inte, överhuvudtaget. Det heter bara att de ska tryckas ner. De ska tryckas tillbaka. Det är människor som är oroade för sin vardag. Det är människor som inte vet hur de ska få sitt liv att fungera. Och dem kränker ni faktiskt, mer eller mindre, genom att stå och tala om för dem att de praktiskt taget är dumma i huvudet, som har lagt sin röst på oss. Det har varit så länge i debatten och jag accepterar inte att man beter sig så. För vill man kalla sig en demokrat, då accepterar man också att det finns människor som inte delar ens åsikter. Men många av er från de etablerade partierna har hamnat i den situationen idag: Delar man inte era åsikter, då är man en populist och en nationalist”.

Det hade varit intressant med ett bemötande på detta, men Katarina Areskoug Mascarenhas bröt in och sa att ”jag tror vi stänger den debatten, bara för att säga är att tanken är att alla partier ska komma till tals, det är därför vi har de här debatterna, alla har samma chans att svara på frågorna och presentera sin politik”. Sedan var också debattiden slut och jag gick därifrån med en lite besk eftersmak.

Det är regeringen som behöver en demokratilektion

I början av augusti aviserade regeringen att de gör en, som de kallar det, demo-kratisatsning, vilken innebär att 4,4 miljoner kronor avsätts till folkbildning. De skriver: ”Den ökade aktiviteten från olika anti-demokratiska, rasistiska och auktoritära organisationer visar tydligt att demokratin hela tiden måste försvaras.”

För det första kan det konstateras att resultatet inte kan bli något annat än en krusning på vattenytan. Att gå ut på detta sätt med en nationell satsning som i resurser motsvarar cirka fyra-fem personers heltidsårsarbeten är helt uppenbart posering. Men om vi tar regeringen på orden att den ändå vill göra något så kan man fråga sig: Vad det är egentligen den vill åstadkomma?

Det regeringen tänker göra är att ge uppdrag och pengar till studieförbund, eftersom de bland annat arbetar ”mot kunskapsförakt”. En fråga som måste ställas i sammanhanget: Har regeringen gett upp svenska skolan?

I Sverige går man åtminstone nio år i skolan. De allra flesta går sedan på gymnasiet i ytterligare tre år. Därtill finns många andra typer av vuxenutbildning så som Komvux, för att inte tala om universitet och högskola. Om det svenska utbildningssystem idag inte lyckas förmedla en grundläggande förståelse för hur mycket kunskap betytt för landet och hela världens utveckling, eller hur ett demokratiskt land fungerar, kommer en motsvarande ABF-kurs verkligen kunna göra det?

Regeringen skriver att det är ett samhällsproblem att till exempel valmöten störs. Jag instämmer i det och det behöver motverkas, men de som utför dessa kriminella handlingar är inte de som kommer att delta i bokcirklar i studie-förbund och låta sig ”omvändas”. Störande av valmöten är idag snarare en polisiär fråga än en politisk.

I regeringens nyhetsinlägg om satsningen lyfts initiativet #vimåsteprata fram som ett bra exempel. När detta lanserades den 4 mars på SvD Debatt gjordes det med en märklig artikel undertecknad av ett antal kända personer. I den kokas en argumentationssoppa ihop av olika samhällsfenomen, existensen av vissa ideologiska åsikter och så dras slutsatsen att demokratin är hotad och nu måste alla agera. Till exempel tas den ökade så kallade ”högerpopulismen” upp som ett hot. Detta är ännu ett exempel på den samhällstrend som pågått en tid: Begreppet demokrati håller på att transformeras till att betyda något helt annat, nämligen att inneha ett knippe ideologiska åsikter.

Det har gått så långt att det som anses vara bra åsikter eller handlingar ges stämpeln ”demokratiska”, även om de inte har något med demokrati att göra överhuvudtaget. Det här är att urvattna begreppet demokrati. Demokrati är ett statsskick, ett system och verktyg för att få folkviljan ska komma till uttryck.

Att människor pratar med varandra, utbyter tankar och åsikter, är självklart bra. Dessa utbyten pågår ju ute i samhället hela tiden. Aldrig har så många människor mött så många andra människor och åsikter än nu genom sociala medier. Men detta ser ju snarare regeringen som ett problem som behöver inskränkas när de sätter press på sociala medier-företag att censurera. Och vilket exempel visar regeringen självt, men även andra politiska partier, i sin politiska gärning? De klarar inte ens att bete sig utifrån dessa principer gentemot andra folkvalda partier som inte tycker som dem. Istället för ett aktivt lyssnande och verkliga samtal där man möts, är det markeringar, tuppande och bojkotter som gäller.

Med andra ord: Prata är viktigt tycker regeringen – men det är andra som ska stå för det mogna pratet, inte de själva. Och det viktigaste är att landa i ”rätt” åsikter, annars anses det vara ett hot mot samhället och ska bekämpas.

I en liberal demokrati som Sverige är, åtminstone ska vara, inryms olika åsikter. Man får också ogilla människor, grupper av människor, eller religioner. Man får till och med uttrycka detta, så länge man inte hetsar mot grupper. Även att vara skeptisk mot invandringsnivåer ryms inom demokratin och man behöver inte vara antidemokrat för det.

Det är snarare regeringen som behöver en lektion i vad demokrati innebär, så att den inte använder den makt den fått från folket till att pracka på sina uppdragsgivare sina egna åsikter och sin syn.

Att det tillkommer nya politiska partier, att de får röster, att befolkningen reagerar på och utkräver ansvar från befintliga politiker och att politikens innehåll ändras, visar att demokratin fungerar. Demokratin finns inte till för att garantera ett statiskt land och politik.

Såna här typer av projekt som regeringen sysslar med är i själva verket ett sätt att försöka styra befolkningens politiska åsikter bakvägen. Detta agerande om något kan faktiskt riskera demokratin i dess riktiga bemärkelse. Dra undan folkets möjlighet att påverka landets utveckling genom valsystemet och inom demokratins ramar och vi kommer till slut att hamna i något annat än demokrati när ilskan och frustrationen i landet har uppnått tillräcklig styrka. Jag vill inte att vi hamnar där.

Klonarméer i politiken är en återvändsgränd

I morse slog jag upp SvD till frukost och läste en gästledare av författaren Lars Åberg. Han har skrivit mycket på sistone och reflekterat kring Sveriges utveckling de senaste årtiondena. Tanken som slår mig när jag läser är att den där texten inte kunde skrivits av mig. Jo skrivits, men inte hamnat i tidningen. Precis som det jag skriver i det här blogginlägget aldrig kunde hamnat där, för jag medlem i ett politiskt parti. Jag får hålla mig till min lilla blogg här.

De ideologiska diskussionerna och de mer visionära perspektiven, analyserna av samhället och vart vi är på väg, de diskussionerna drivs numera långt ifrån politiken, partierna och deras företrädare. I den mån de förs alls så är det av opinionsbildare och ledarsidor, även en del forskare deltar i debatten.

Om Lars Åberg skulle blanda in eller uttrycka några sympatier för något parti, så skulle han åka ut från sina plattformar som opinionsbildare. Och börjar personer som är i partierna diskutera ideologiska och svåra frågor som på något vis andas avvikelse från ”partilinjen” så manövreras dessa ut i periferin i partiet. Med stor sannolikhet kommer de förr eller senare att lämna helt. Det här orsakar en djup och allvarlig klyfta mellan befolkningen och politiken.

Självklart pågår en del politiska och ideologiska diskussioner internt i partierna. Men dessa hålls bakom väl låsta dörrar. Inga vill riskera att något kontroversiellt eller udda läcker ut, för då vet de att de får löpa gatlopp i media.

Ett aktuellt exempel är det ståhej som varit de senaste dagarna kring Hanif Bali. Han uttrycker sina egna tankar som en av 83 riksdagsmän för Moderaterna. Media springer då till partiledaren, kräver uttalanden och ser till att Bali får en uppläxning så han rättar in sig i ledet. Är det proportionellt och rätt fokus på Bali? Vad gör och tycker de andra 81 ledamöterna? Är det inte intressant?

Åsiktsskillnader blåses i media upp till ”konflikter” och basuneras ut som ”intern splittring”, som om det vore en nyhet att människor tycker olika. Uttalar sig någon person i ett parti klantigt på nätet eller uttrycker en åsikt som man inte upplever partiet står för – det kan räcka med att det är en partisympatisör – så avkrävs partierna avståndstaganden och uttalanden. Numera kräver både media och allmänheten det, som om ansvaret vad en person säger skulle vara alla andras. Det är förstås helt orimligt. Och notera att det här sättet att resonera inte är knutet till någon viss ideologisk hemvist. Det är helt enkelt del av ett nytt samhällsklimat, en kultur.

Att råka ut för anklagelser och situationer där små perifera saker som sägs nånstans i samhället blåses upp, är partierna livrädda för. De är rädda för dålig publicitet. För de vet att publiciteten påverkar. Lång tid av idogt politiskt arbete och massor med bra beslut och uttalanden, bleknar i betydelse jämfört med kanske ett enda ord som skrivits i en tweet. Så lyder sociala-medier-logiken och tyvärr har det smittat till samhället i stort. Paradoxalt egentligen, att ju större världen blivit, ju mer vi vet och får höra, desto större roll tillskriver vi de små enskilda detaljerna.

Partierna spelar med i det här. De försöker planera och styra upp allt och strömlinjeforma sig själva och sina företrädare. Inga får sticka ut. Och det som går ut till media ska vara välslipat för att inte väcka ont blod nånstans. Det mänskliga, öppna, ärliga och komplexa försvinner i detta. Och framför allt: förändring blir omöjligt.

Alla politiker är först och främst människor, men det passar inte in i narrativet. I media är partiaktiva bara intressanta just i ljuset av sin partibeteckning. Alla förväntas vara partimegafoner. Vad de faktiskt har att bidra med för perspektiv, tankar och erfarenheter som personer, det är mindre viktigt. Som med Hanif Bali är det intressanta ur medias perspektiv om det kan ”sänka” Moderaterna eller gynna eller missgynna Sverigedemokraterna tex.

Och jag då, som är med i ett nytt politiskt parti, ska hållas borta eftersom jag förväntas att bara vilja snärja fler röster på partiet jag är med i – vilket verkligen inte stämmer. Medborgerlig Samlings förslag och samhällsanalyser däremot, de nämns och diskuteras till exempel på landets ledarsidor och på seminarier. Men vi omnämns då förstås inte, trots att de som skriver eller pratar är väl medvetna om oss. Vi får inte vara med i sammanhangen där vår egen politik diskuteras. Att låta oss vara med vore att öppna upp för förändring i samhällsdebatten och i politiken, och det är just det som allting kämpar emot.

Utan något som sticker ut eller avviker, så kan det inte bli någon förändring. Och det är just det som det råder en skriande brist på idag i svensk politik. Partierna ligger hopplöst efter befolkningen i analys och förståelse för hur samhället ser ut och vilka problem som finns. Förändringen som skett är att SD har växt till, just som ett symptom på detta.

Att vi hamnat här är både politikernas, medias och allas vårt fel. Partiernas företrädare avkrävs svar, åtgärder, satsningar. Men hur kan dessa komma till om de inte grundas i något stadigt, dvs i analys, djup diskussion och förankring hos en stor mängd människor?

Man kan säga att de politiska partierna numera är ytor som ska hållas intakta utåt. Bakom dem står klonarméer av partiaktiva. Vilka vanliga människor där ute är intresserade av att vara del av detta? Mycket få förstås, så de politiska partierna håller på att utarmas.

Allt det här hänger ihop och beror av det andra. Det går inte att säga vad som är hönan eller ägget, vad som gett vad. ALLA parter, från landets högsta politiker ner till  de privatpersoner som är aktiva på sociala medier, borde rannsaka sig själva i vilket del de själva har i detta och vad skulle de själva kunna göra för att bidra till en förändring. Utan att någon faktiskt tar på sig ansvar och är redo att göra annorlunda, så kommer inget att förändras.

Demokratiförakt fixar inte demokratin

Många är bekymrade över att förtroendet för demokratin sviktar och vill se förändring till det bättre. Men många verkar också ha synnerligen svårt att se sin egen del i utvecklingen.

Häromveckan lyssnade jag på ett samtal om demokrati som anordnades av stiftelsen Smarta samtal. Med i samtalet var bland annat ärkebiskop Antje Jackelén, Jan Eliasson, diplomat och gammal (S)-politiker, samt ledarskribent Patrik Oksanen. I inledningen till seminariet konstaterades att valdeltagandet är lågt. Politikerna åtnjuter lågt förtroende. Engagemanget i de politiska partierna är lågt och så vidare. Vad är problemet och vad kan man göra åt det?

Medan jag satt där och lyssnade slog det mig att de satt där framme och diskuterade och problematiserade, medan jag, representant och demokratipolitisk talesperson för ett nytt politiskt parti under uppbyggnad vars viktigaste fråga är just demokratins välmående, satt i publiken och lyssnade. En ögonblicksbild som illustrerade själva problemet.

Idag sitter kända och framgångsrika människor i paneler och diskuterar hur hotad demokratin är och vilket problem det är att vanliga människor är oroliga, upprörda och höjer sina röster på sociala medier.

Politiker står i TV och tillrättavisar människor för att de lagt sin röst på ”fel” politiska partier, såna som de själva vägrar att föra normala samtal med trots att de är vuxna människor. Självreflektion hos politikerna om hur de själva bidragit de senaste åren till det bristande förtroendet för politiker och politiken som helhet, lyser med sin frånvaro.

Etablerad media försöker fula ut annan (”alternativ”) media som kommer med nya perspektiv. Media fokuserar också på de högsta maktpositionerna, aktörer och personer som redan har stora plattformar att föra ut sitt budskap på. Floskler och minimala ”satsningar” som politikerna spelar ut för att verka generösa och storsinta sväljs med hull och hår och kommuniceras okritiskt ut. Sådant som sker i gräsrotsmyllan däremot, det som är i själva grunden för demokratin, anses mindre viktigt.

I juli anordnas Almedalsveckan som sägs vara kronjuvelen för den svenska demokratin. Flera tusentals seminarier kommer hållas, möten, mingel och politiska debatter. Med tanke på vilket ”hett” ämne demokratin är just nu och med tanke på att det är valår, kunde man tro att arrangörer och media skulle vara intresserade av de tankar och erfarenheter som Medborgerlig Samling (MED) har i och med att vi representerar en ny folkopinion. Vi pratar ju inte heller bara om demokratin. Vi lever den genom att vi bygger upp ett helt nytt politiskt parti. Men i linje med ovanstående resonemang så är det förstås inte så. Intresset är icke-existerande.

Är det konstigt att förtroendet för demokratin sviktar, om det här är vad ”värna demokratin” betyder?

Vi måste definitivt laga demokratin. Men det kan man inte göra med demokratiförakt, eller rent utav folkförakt i form av att slå folket på fingrarna för att de tycker och tänker fel. Vackra ord och välvilja betyder inget om det inte omsätts i konkret handling.

Granskning och ansvar, demokratins essenser

I söndags deltog Liberalernas partiledare Jan Björklund i SVT Agenda för att prata om möjliga regeringskonstellationer efter nästa val. Björklund var tydlig med att han i första hand vill se en alliansregering och i andra hand en regering bestående av Allianspartierna och Socialdemokraterna. Han ville i alla fall absolut inte se en alliansregering som regerar med stöd av Sverigedemokraterna. Varför?

Björklund räknade upp ett antal anledningar, varav den förstnämnda var att SD har sina ”rötter i den svenska nynazismen”. Vidare vill SD ”stänga gränser”, ”göra skillnad på människor och människor” samt att Sverige ska gå ut ur EU. Att de vill att Sverige ska lämna EU är hyfsat konkret, i övrigt de vanliga otydliga fraserna samt hänvisning till historien men mycket lite om vad SD faktiskt vill driva för konkret politik idag.

Orsaken till detta är att det inte anses spela någon roll – det är ju Sverigedemokraterna. Men en annan orsak som det bör talas mer om är att Björklund med största sannolikhet faktiskt inte vet vad SD i ett förhandlingsläge skulle vilja få igenom för att stödja en alliansregering. Han har ju inte tagit reda på det, utan tycker det är bekvämare och mycket enklare att gissa och sedan avfärda.

Teoretiskt sett hade alltså Björklund kunnat prata om egna prioriteringar och ha förklarat med sakpolitiska argument varför han inte ens kan tänka sig passivt stöd från SD. Då hade vi lyssnare haft en chans att förstå. Men nu hade han inget att komma med eftersom SD ratas när det gäller samtal, förhandlingar och samarbete.

Vilka vinner på att vissa låtsas förhandla med bilder av politiska partier? Inte väljarna i alla fall. Och argumentationen ”vi tänker inte förhandla med dem på grund av att de har ett dåligt förflutet” kan man teoretiskt föra till tidens ände. Men borde man?

Inom politiken tas beslut som får konsekvenser i människors vardag. Det som spelar roll för befolkningen är vad förändringarna faktiskt innebär i praktiken. Vilka kläder politikerna hade på sig när de tog ett beslut eller vem de mötte för 10 år sedan, det är helt enkelt irrelevant. Om det är SD, MP eller M eller alla partier tillsammans som tagit ett visst beslut, kvittar. Det är fortfarande samma beslut.

Partier är inte statiska och ska inte heller ses som statiska. Precis som människor kan gå med i och ut ur partier, förändras partierna genom att de tar nya beslut om vad de tycker, som i sin tur baseras på nya omvärldssituationer, nya fakta och så vidare. Även nya partier bildas, varav Medborgerlig Samling (MED) är ett av dem, när medborgarna anser att de gamla inte fyller deras behov.

Inte heller de sedan länge etablerade partierna är oföränderliga. Omvändning har i vissa fall skett synnerligen snabbt och brutalt de senaste åren. Att hålla kvar vid nostalgiska bilder av vad partier tyckt tidigare kanske känns tryggt och bra, med de blir inte till sanningar bara för det. Alla partier utvecklas och det är till vad de förändrats och vad de vill idag som är det centrala. Att inte kunna se eller acceptera denna dynamik utan istället leva kvar i det förgångna är att inte respektera medborgarnas rätt att organisera sig och besluta vad deras organisationer står för.

En konsekvens av övriga partiers beteende är att SD nu surfar på en räkmacka. De behöver inte stå till svars för sina åsikter varken gentemot allmänhet eller sina egna medlemmar. De behöver inte tycka mycket överhuvudtaget, de håvar in väljarstöd ändå. Nya siffror som kom från SCB idag visar att SD närmar sig 20 % i väljarstöd. Det är med andra ord ett stort parti med svenska mått mätt. Trots detta vet vi mycket lite om vad SD prioriterar när det verkligen gäller, särskilt nu när övriga partierna till och med anammat en del av deras politik. Hur är det med skatter? Pensioner? Skola? Infrastruktur? Miljö? Och så vidare. Det här är ett problem.

En mycket viktig beståndsdel av demokratin handlar om att åsikter och idéer diskuteras, testas, ifrågasättas. Vad partierna tycker och vad deras representanter gör (som är relevant förstås) måste dras fram i ljuset för att alla ska kunna ha chans att göra bedömningar av det, både meningsmotståndare och sympatisörer.

Mycket tyder på att så länge SD inte behöver ta ansvar för sina åsikter och politik ens i politiska samtal och debatt, kommer de att fortsätta öka. De övriga partiernas agerande är en starkt bidragande faktor till detta.