Demokrati

Det är regeringen som behöver en demokratilektion

I början av augusti aviserade regeringen att de gör en, som de kallar det, demo-kratisatsning, vilken innebär att 4,4 miljoner kronor avsätts till folkbildning. De skriver: ”Den ökade aktiviteten från olika anti-demokratiska, rasistiska och auktoritära organisationer visar tydligt att demokratin hela tiden måste försvaras.”

För det första kan det konstateras att resultatet inte kan bli något annat än en krusning på vattenytan. Att gå ut på detta sätt med en nationell satsning som i resurser motsvarar cirka fyra-fem personers heltidsårsarbeten är helt uppenbart posering. Men om vi tar regeringen på orden att den ändå vill göra något så kan man fråga sig: Vad det är egentligen den vill åstadkomma?

Det regeringen tänker göra är att ge uppdrag och pengar till studieförbund, eftersom de bland annat arbetar ”mot kunskapsförakt”. En fråga som måste ställas i sammanhanget: Har regeringen gett upp svenska skolan?

I Sverige går man åtminstone nio år i skolan. De allra flesta går sedan på gymnasiet i ytterligare tre år. Därtill finns många andra typer av vuxenutbildning så som Komvux, för att inte tala om universitet och högskola. Om det svenska utbildningssystem idag inte lyckas förmedla en grundläggande förståelse för hur mycket kunskap betytt för landet och hela världens utveckling, eller hur ett demokratiskt land fungerar, kommer en motsvarande ABF-kurs verkligen kunna göra det?

Regeringen skriver att det är ett samhällsproblem att till exempel valmöten störs. Jag instämmer i det och det behöver motverkas, men de som utför dessa kriminella handlingar är inte de som kommer att delta i bokcirklar i studie-förbund och låta sig ”omvändas”. Störande av valmöten är idag snarare en polisiär fråga än en politisk.

I regeringens nyhetsinlägg om satsningen lyfts initiativet #vimåsteprata fram som ett bra exempel. När detta lanserades den 4 mars på SvD Debatt gjordes det med en märklig artikel undertecknad av ett antal kända personer. I den kokas en argumentationssoppa ihop av olika samhällsfenomen, existensen av vissa ideologiska åsikter och så dras slutsatsen att demokratin är hotad och nu måste alla agera. Till exempel tas den ökade så kallade ”högerpopulismen” upp som ett hot. Detta är ännu ett exempel på den samhällstrend som pågått en tid: Begreppet demokrati håller på att transformeras till att betyda något helt annat, nämligen att inneha ett knippe ideologiska åsikter.

Det har gått så långt att det som anses vara bra åsikter eller handlingar ges stämpeln ”demokratiska”, även om de inte har något med demokrati att göra överhuvudtaget. Det här är att urvattna begreppet demokrati. Demokrati är ett statsskick, ett system och verktyg för att få folkviljan ska komma till uttryck.

Att människor pratar med varandra, utbyter tankar och åsikter, är självklart bra. Dessa utbyten pågår ju ute i samhället hela tiden. Aldrig har så många människor mött så många andra människor och åsikter än nu genom sociala medier. Men detta ser ju snarare regeringen som ett problem som behöver inskränkas när de sätter press på sociala medier-företag att censurera. Och vilket exempel visar regeringen självt, men även andra politiska partier, i sin politiska gärning? De klarar inte ens att bete sig utifrån dessa principer gentemot andra folkvalda partier som inte tycker som dem. Istället för ett aktivt lyssnande och verkliga samtal där man möts, är det markeringar, tuppande och bojkotter som gäller.

Med andra ord: Prata är viktigt tycker regeringen – men det är andra som ska stå för det mogna pratet, inte de själva. Och det viktigaste är att landa i ”rätt” åsikter, annars anses det vara ett hot mot samhället och ska bekämpas.

I en liberal demokrati som Sverige är, åtminstone ska vara, inryms olika åsikter. Man får också ogilla människor, grupper av människor, eller religioner. Man får till och med uttrycka detta, så länge man inte hetsar mot grupper. Även att vara skeptisk mot invandringsnivåer ryms inom demokratin och man behöver inte vara antidemokrat för det.

Det är snarare regeringen som behöver en lektion i vad demokrati innebär, så att den inte använder den makt den fått från folket till att pracka på sina uppdragsgivare sina egna åsikter och sin syn.

Att det tillkommer nya politiska partier, att de får röster, att befolkningen reagerar på och utkräver ansvar från befintliga politiker och att politikens innehåll ändras, visar att demokratin fungerar. Demokratin finns inte till för att garantera ett statiskt land och politik.

Såna här typer av projekt som regeringen sysslar med är i själva verket ett sätt att försöka styra befolkningens politiska åsikter bakvägen. Detta agerande om något kan faktiskt riskera demokratin i dess riktiga bemärkelse. Dra undan folkets möjlighet att påverka landets utveckling genom valsystemet och inom demokratins ramar och vi kommer till slut att hamna i något annat än demokrati när ilskan och frustrationen i landet har uppnått tillräcklig styrka. Jag vill inte att vi hamnar där.

Annonser

Klonarméer i politiken är en återvändsgränd

I morse slog jag upp SvD till frukost och läste en gästledare av författaren Lars Åberg. Han har skrivit mycket på sistone och reflekterat kring Sveriges utveckling de senaste årtiondena. Tanken som slår mig när jag läser är att den där texten inte kunde skrivits av mig. Jo skrivits, men inte hamnat i tidningen. Precis som det jag skriver i det här blogginlägget aldrig kunde hamnat där, för jag medlem i ett politiskt parti. Jag får hålla mig till min lilla blogg här.

De ideologiska diskussionerna och de mer visionära perspektiven, analyserna av samhället och vart vi är på väg, de diskussionerna drivs numera långt ifrån politiken, partierna och deras företrädare. I den mån de förs alls så är det av opinionsbildare och ledarsidor, även en del forskare deltar i debatten.

Om Lars Åberg skulle blanda in eller uttrycka några sympatier för något parti, så skulle han åka ut från sina plattformar som opinionsbildare. Och börjar personer som är i partierna diskutera ideologiska och svåra frågor som på något vis andas avvikelse från ”partilinjen” så manövreras dessa ut i periferin i partiet. Med stor sannolikhet kommer de förr eller senare att lämna helt. Det här orsakar en djup och allvarlig klyfta mellan befolkningen och politiken.

Självklart pågår en del politiska och ideologiska diskussioner internt i partierna. Men dessa hålls bakom väl låsta dörrar. Inga vill riskera att något kontroversiellt eller udda läcker ut, för då vet de att de får löpa gatlopp i media.

Ett aktuellt exempel är det ståhej som varit de senaste dagarna kring Hanif Bali. Han uttrycker sina egna tankar som en av 83 riksdagsmän för Moderaterna. Media springer då till partiledaren, kräver uttalanden och ser till att Bali får en uppläxning så han rättar in sig i ledet. Är det proportionellt och rätt fokus på Bali? Vad gör och tycker de andra 81 ledamöterna? Är det inte intressant?

Åsiktsskillnader blåses i media upp till ”konflikter” och basuneras ut som ”intern splittring”, som om det vore en nyhet att människor tycker olika. Uttalar sig någon person i ett parti klantigt på nätet eller uttrycker en åsikt som man inte upplever partiet står för – det kan räcka med att det är en partisympatisör – så avkrävs partierna avståndstaganden och uttalanden. Numera kräver både media och allmänheten det, som om ansvaret vad en person säger skulle vara alla andras. Det är förstås helt orimligt. Och notera att det här sättet att resonera inte är knutet till någon viss ideologisk hemvist. Det är helt enkelt del av ett nytt samhällsklimat, en kultur.

Att råka ut för anklagelser och situationer där små perifera saker som sägs nånstans i samhället blåses upp, är partierna livrädda för. De är rädda för dålig publicitet. För de vet att publiciteten påverkar. Lång tid av idogt politiskt arbete och massor med bra beslut och uttalanden, bleknar i betydelse jämfört med kanske ett enda ord som skrivits i en tweet. Så lyder sociala-medier-logiken och tyvärr har det smittat till samhället i stort. Paradoxalt egentligen, att ju större världen blivit, ju mer vi vet och får höra, desto större roll tillskriver vi de små enskilda detaljerna.

Partierna spelar med i det här. De försöker planera och styra upp allt och strömlinjeforma sig själva och sina företrädare. Inga får sticka ut. Och det som går ut till media ska vara välslipat för att inte väcka ont blod nånstans. Det mänskliga, öppna, ärliga och komplexa försvinner i detta. Och framför allt: förändring blir omöjligt.

Alla politiker är först och främst människor, men det passar inte in i narrativet. I media är partiaktiva bara intressanta just i ljuset av sin partibeteckning. Alla förväntas vara partimegafoner. Vad de faktiskt har att bidra med för perspektiv, tankar och erfarenheter som personer, det är mindre viktigt. Som med Hanif Bali är det intressanta ur medias perspektiv om det kan ”sänka” Moderaterna eller gynna eller missgynna Sverigedemokraterna tex.

Och jag då, som är med i ett nytt politiskt parti, ska hållas borta eftersom jag förväntas att bara vilja snärja fler röster på partiet jag är med i – vilket verkligen inte stämmer. Medborgerlig Samlings förslag och samhällsanalyser däremot, de nämns och diskuteras till exempel på landets ledarsidor och på seminarier. Men vi omnämns då förstås inte, trots att de som skriver eller pratar är väl medvetna om oss. Vi får inte vara med i sammanhangen där vår egen politik diskuteras. Att låta oss vara med vore att öppna upp för förändring i samhällsdebatten och i politiken, och det är just det som allting kämpar emot.

Utan något som sticker ut eller avviker, så kan det inte bli någon förändring. Och det är just det som det råder en skriande brist på idag i svensk politik. Partierna ligger hopplöst efter befolkningen i analys och förståelse för hur samhället ser ut och vilka problem som finns. Förändringen som skett är att SD har växt till, just som ett symptom på detta.

Att vi hamnat här är både politikernas, medias och allas vårt fel. Partiernas företrädare avkrävs svar, åtgärder, satsningar. Men hur kan dessa komma till om de inte grundas i något stadigt, dvs i analys, djup diskussion och förankring hos en stor mängd människor?

Man kan säga att de politiska partierna numera är ytor som ska hållas intakta utåt. Bakom dem står klonarméer av partiaktiva. Vilka vanliga människor där ute är intresserade av att vara del av detta? Mycket få förstås, så de politiska partierna håller på att utarmas.

Allt det här hänger ihop och beror av det andra. Det går inte att säga vad som är hönan eller ägget, vad som gett vad. ALLA parter, från landets högsta politiker ner till  de privatpersoner som är aktiva på sociala medier, borde rannsaka sig själva i vilket del de själva har i detta och vad skulle de själva kunna göra för att bidra till en förändring. Utan att någon faktiskt tar på sig ansvar och är redo att göra annorlunda, så kommer inget att förändras.

Demokratiförakt fixar inte demokratin

Många är bekymrade över att förtroendet för demokratin sviktar och vill se förändring till det bättre. Men många verkar också ha synnerligen svårt att se sin egen del i utvecklingen.

Häromveckan lyssnade jag på ett samtal om demokrati som anordnades av stiftelsen Smarta samtal. Med i samtalet var bland annat ärkebiskop Antje Jackelén, Jan Eliasson, diplomat och gammal (S)-politiker, samt ledarskribent Patrik Oksanen. I inledningen till seminariet konstaterades att valdeltagandet är lågt. Politikerna åtnjuter lågt förtroende. Engagemanget i de politiska partierna är lågt och så vidare. Vad är problemet och vad kan man göra åt det?

Medan jag satt där och lyssnade slog det mig att de satt där framme och diskuterade och problematiserade, medan jag, representant och demokratipolitisk talesperson för ett nytt politiskt parti under uppbyggnad vars viktigaste fråga är just demokratins välmående, satt i publiken och lyssnade. En ögonblicksbild som illustrerade själva problemet.

Idag sitter kända och framgångsrika människor i paneler och diskuterar hur hotad demokratin är och vilket problem det är att vanliga människor är oroliga, upprörda och höjer sina röster på sociala medier.

Politiker står i TV och tillrättavisar människor för att de lagt sin röst på ”fel” politiska partier, såna som de själva vägrar att föra normala samtal med trots att de är vuxna människor. Självreflektion hos politikerna om hur de själva bidragit de senaste åren till det bristande förtroendet för politiker och politiken som helhet, lyser med sin frånvaro.

Etablerad media försöker fula ut annan (”alternativ”) media som kommer med nya perspektiv. Media fokuserar också på de högsta maktpositionerna, aktörer och personer som redan har stora plattformar att föra ut sitt budskap på. Floskler och minimala ”satsningar” som politikerna spelar ut för att verka generösa och storsinta sväljs med hull och hår och kommuniceras okritiskt ut. Sådant som sker i gräsrotsmyllan däremot, det som är i själva grunden för demokratin, anses mindre viktigt.

I juli anordnas Almedalsveckan som sägs vara kronjuvelen för den svenska demokratin. Flera tusentals seminarier kommer hållas, möten, mingel och politiska debatter. Med tanke på vilket ”hett” ämne demokratin är just nu och med tanke på att det är valår, kunde man tro att arrangörer och media skulle vara intresserade av de tankar och erfarenheter som Medborgerlig Samling (MED) har i och med att vi representerar en ny folkopinion. Vi pratar ju inte heller bara om demokratin. Vi lever den genom att vi bygger upp ett helt nytt politiskt parti. Men i linje med ovanstående resonemang så är det förstås inte så. Intresset är icke-existerande.

Är det konstigt att förtroendet för demokratin sviktar, om det här är vad ”värna demokratin” betyder?

Vi måste definitivt laga demokratin. Men det kan man inte göra med demokratiförakt, eller rent utav folkförakt i form av att slå folket på fingrarna för att de tycker och tänker fel. Vackra ord och välvilja betyder inget om det inte omsätts i konkret handling.

Granskning och ansvar, demokratins essenser

I söndags deltog Liberalernas partiledare Jan Björklund i SVT Agenda för att prata om möjliga regeringskonstellationer efter nästa val. Björklund var tydlig med att han i första hand vill se en alliansregering och i andra hand en regering bestående av Allianspartierna och Socialdemokraterna. Han ville i alla fall absolut inte se en alliansregering som regerar med stöd av Sverigedemokraterna. Varför?

Björklund räknade upp ett antal anledningar, varav den förstnämnda var att SD har sina ”rötter i den svenska nynazismen”. Vidare vill SD ”stänga gränser”, ”göra skillnad på människor och människor” samt att Sverige ska gå ut ur EU. Att de vill att Sverige ska lämna EU är hyfsat konkret, i övrigt de vanliga otydliga fraserna samt hänvisning till historien men mycket lite om vad SD faktiskt vill driva för konkret politik idag.

Orsaken till detta är att det inte anses spela någon roll – det är ju Sverigedemokraterna. Men en annan orsak som det bör talas mer om är att Björklund med största sannolikhet faktiskt inte vet vad SD i ett förhandlingsläge skulle vilja få igenom för att stödja en alliansregering. Han har ju inte tagit reda på det, utan tycker det är bekvämare och mycket enklare att gissa och sedan avfärda.

Teoretiskt sett hade alltså Björklund kunnat prata om egna prioriteringar och ha förklarat med sakpolitiska argument varför han inte ens kan tänka sig passivt stöd från SD. Då hade vi lyssnare haft en chans att förstå. Men nu hade han inget att komma med eftersom SD ratas när det gäller samtal, förhandlingar och samarbete.

Vilka vinner på att vissa låtsas förhandla med bilder av politiska partier? Inte väljarna i alla fall. Och argumentationen ”vi tänker inte förhandla med dem på grund av att de har ett dåligt förflutet” kan man teoretiskt föra till tidens ände. Men borde man?

Inom politiken tas beslut som får konsekvenser i människors vardag. Det som spelar roll för befolkningen är vad förändringarna faktiskt innebär i praktiken. Vilka kläder politikerna hade på sig när de tog ett beslut eller vem de mötte för 10 år sedan, det är helt enkelt irrelevant. Om det är SD, MP eller M eller alla partier tillsammans som tagit ett visst beslut, kvittar. Det är fortfarande samma beslut.

Partier är inte statiska och ska inte heller ses som statiska. Precis som människor kan gå med i och ut ur partier, förändras partierna genom att de tar nya beslut om vad de tycker, som i sin tur baseras på nya omvärldssituationer, nya fakta och så vidare. Även nya partier bildas, varav Medborgerlig Samling (MED) är ett av dem, när medborgarna anser att de gamla inte fyller deras behov.

Inte heller de sedan länge etablerade partierna är oföränderliga. Omvändning har i vissa fall skett synnerligen snabbt och brutalt de senaste åren. Att hålla kvar vid nostalgiska bilder av vad partier tyckt tidigare kanske känns tryggt och bra, med de blir inte till sanningar bara för det. Alla partier utvecklas och det är till vad de förändrats och vad de vill idag som är det centrala. Att inte kunna se eller acceptera denna dynamik utan istället leva kvar i det förgångna är att inte respektera medborgarnas rätt att organisera sig och besluta vad deras organisationer står för.

En konsekvens av övriga partiers beteende är att SD nu surfar på en räkmacka. De behöver inte stå till svars för sina åsikter varken gentemot allmänhet eller sina egna medlemmar. De behöver inte tycka mycket överhuvudtaget, de håvar in väljarstöd ändå. Nya siffror som kom från SCB idag visar att SD närmar sig 20 % i väljarstöd. Det är med andra ord ett stort parti med svenska mått mätt. Trots detta vet vi mycket lite om vad SD prioriterar när det verkligen gäller, särskilt nu när övriga partierna till och med anammat en del av deras politik. Hur är det med skatter? Pensioner? Skola? Infrastruktur? Miljö? Och så vidare. Det här är ett problem.

En mycket viktig beståndsdel av demokratin handlar om att åsikter och idéer diskuteras, testas, ifrågasättas. Vad partierna tycker och vad deras representanter gör (som är relevant förstås) måste dras fram i ljuset för att alla ska kunna ha chans att göra bedömningar av det, både meningsmotståndare och sympatisörer.

Mycket tyder på att så länge SD inte behöver ta ansvar för sina åsikter och politik ens i politiska samtal och debatt, kommer de att fortsätta öka. De övriga partiernas agerande är en starkt bidragande faktor till detta.

Politikerna besöker från annan planet

Vi har inte verklig demokrati bara för att vi går till valurnorna vart fjärde år. För att kunna granska, bedöma och värdera vad våra folkvalda gör, krävs ett visst mått av öppenhet och ärlighet från partierna och de folkvalda.

Nyligen fick Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna, plötsligt lämna sin plats i arbetsmarknadsutskottet samt sin roll som integrationspolitisk talesperson. Enligt Bali var det han råkade ut för en konsekvens av att han röstade mot partilinjen i frågan om det som sker mot minoriteter i mellanöstern ska kallas ett folkmord eller inte. Är det verkligen sant? Varför förklarar inte Moderaternas ledningen själva hur det ligger till?

Att partier ändrar om på sina poster är inget konstigt. Problemet är om detta inte sker på ett transparent och öppet sätt. När förflyttningen skedde började det direkt spekuleras på sociala medier om hur maktspelet bakom detta ser ut. Diverse experter och tyckare försökte analysera vad som hänt och varför. Så ska det inte behöva vara.

I Ekots lördagsintervju i helgen intervjuades Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Efter detta lade partiet stor kraft på att kommunicera ut hennes uttalande: ”Min utgångspunkt är att Moderaterna kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister efter valet”. Det lät intressant. Tydligen är det också viktigt enligt Moderaterna själva. Men vad betyder det? Om det blev samma situation igen som efter valet 2014 skulle de alltså ta andra beslut än då. Vilka då? Det får vi inte veta. Resonemangen som kunde få oss att förstå uteblir.

Det är som om de politiska partierna sitter på en egen planet och ibland kommer på besök till planeten jorden för att förmedla sina beslut av oändlig visdom. Folket ska då bara buga, tacka och vinka farväl igen. Och så står vi där med beslutet och funderar på vad det betyder.

Det var stundtals plågsamt att lyssna till intervjun Anna Kinberg Batra. Hon var hal som en ål. Om man inte är redo att säga vad man faktiskt tycker och menar, vad är ett samtal värt?

Krumbukterna för att slippa vara tydliga och ärliga börjar bli allt mer besvärande.  Det gäller inte bara Moderaterna, vilka var involverade i exemplen här, utan i hög grad även andra partier.

Man kan hävda att det är interna partiangelägenheter vem partierna har på vilken post, eller hur partierna planerar att agera. Jag anser inte att det är det. Vi, folket, lämnar vår bestämmanderätt i deras händer. Vi förtjänar att få veta hur denna makt förvaltas.

Demokratin, folkstyret, är inte säkrat bara för att vi har val vart fjärde år och en offentlighetsprincip för riksdagen, myndigheterna och så vidare. Offentlighetsprincipen gäller inte för de politiska partierna. För att kunna bedöma om det våra folkvalda gör är rätt eller fel måste det finnas tillräckligt stor transparens inom partierna, men även utåt gentemot de väljare som gett partierna deras mandat.

En mycket liten del av befolkningen är medlem i ett politiskt parti. Ändå har partierna nästan all makt att utse ledamöter. Det är de som avgör vilka som ens kan komma ifråga för att få förtroendeposter efter ett val. Här bör också påpekas att inte ens medlemmarna i partierna är garanterade att få information om vad som försiggår inom den högsta ledningen i partiet. Besluten tas ofta av en liten sluten klick i toppen av partiet.

Det behövs en förändring inom politiken till en kultur där ärlighet och öppenhet gentemot folket är en självklar del.

Om partiet Borgerlig Framtid

Varför heter det Borgerlig Framtid? Vad är tanken med partiet? Vad tycker jag själv? Här är ett inlägg med lite tankar och reflektioner om mitt nya parti.

Borgerlig Framtid bildades formellt 2014. Då fanns förstås en grundläggande inriktning  för partiet. Men dess politik har tagit tydligare form genom medlemmarna som har kommit till partiet. Det är så det måste vara i ett parti, om man nu anser att det ska vara förankrat på ett demokratiskt sätt internt. Hösten 2015 klubbades partiets första partiprogram igenom. Det är det som gäller nu. Anders Königsson heter partiets ordförande. Han var den som grundade partiet.

I partiprogrammet beskrivs partiet ideologiskt som ”liberalkonservativt”. Lite mer specifikt kan det uttryckas så här: ”Vi driver en liberal ekonomisk politik och har en liberal syn på individens rättigheter & skyldigheter samtidigt som vi har konservativa värderingar när det gäller vår syn på samhället och kulturen”. Utifrån detta är det förstås långt ifrån självklart var partiet står i alla politiska frågor. Det som finns utgör bara ett skelett. Framöver ska det fyllas med mer innehåll, argumentation och resonemang. Och vartåt partiet kommer att utvecklas bestämmer som sagt var medlemmarna.

Många reagerar på eller undrar över partinamnet. Det gjorde jag också i början.”Borgerlig” låter så gammaldags. Och så höger. Är jag borgerlig? När jag fick veta mer om bakgrunden till namnet så blev det tydligare.

Ett annat sätt att beskriva Borgerlig Framtid på är att det är ett blå-grönt parti (som man kan se i loggan). Partiets tre ledord är trygghet, säkerhet och hållbarhet. Borgerlig syftar i partinamnet främst på de två ledorden trygghet och säkerhet. De pekar mot det mer klassiskt borgerliga värdet av stabilitet. Är partiet då ”höger”? Utan en djupare analys av hur man definierar begreppet höger så skulle jag säga: ja. Det är i alla fall inte vänster. Fast min syn är att vi inte vinner mycket på att försöka förenkla ner hela partier på en enkel skala från vänster till höger. Det behövs många olika skalor för att kunna beskriva ett parti på ett någorlunda korrekt sätt.

”Framtid” i partinamnet syftar på partiets tredje ledord: hållbarhet. Systemen ska hålla. Det gäller även ur ett miljömässigt perspektiv. Det är en självklarhet för partiet att samhället behöver ställa om så att vi lever inom planetens ramar.

Från flera har jag hört åsikten ”men borde ni inte ändra namnet så att ni inte stöter bort t.ex. sossar som saknar parti?”. Jag förstår tänket. Men Borgerlig Framtid är inte avsett att bli ett populistparti med främsta mål att suga upp alla missnöjda väljare. Det är snarare tvärtom. Partiet ska bedriva en förnuftig och pragmatisk politik men som är baserad på en tydlig ideologisk inriktning.

Ett parti som försöker maximera antalet väljare och triangulera sina politiska förslag blir lätt otydligt och urvattnat, som S eller M. Sådana partier behöver vi inte fler av. Att bara fokusera på vissa särskilda frågor inom vilket det finns en stor missnöjd opinion är inte heller målsättningen. Borgerlig Framtid tänker inte vända kappan efter vinden utan tvärtom bedriva en helhetspolitik som siktar mot horisonten. Om det saknas vettiga partier på vänstersidan är det nya partier som borde till, istället för att Borgerlig Framtid skulle försöka blidka alla samtidigt. Det är i alla fall min åsikt.

Man får förstås ha vilken grund man vill att stödja ett politiskt parti, men de som är socialister lär inte attraheras av Borgerlig Framtid på ideologisk grund. Det bör inte heller vara partiets målsättning enligt mig.

Behövs det fler borgerliga partier då, det finns ju redan så många?  Ja det behövs, anser jag. Det är många mitten-högerväljare som idag saknar ett politiskt alternativ. Som jag skrev i min Expressen-artikel finns det nya politiska skiljelinjer. De gamla partierna klarar inte att förändras så fort som de behöver. Partierna har också byggt interna maktstrukturer som hindrar förnyelse. Strukturerna bromsar nya tankar och att kompetenta personer utifrån kommer in i politiken. Ja-sägare som uppfattas som lojala är de som lyfts – inte de som vågat ifrågasätta och driva på.

Dessutom har de gamla partierna tillsammans med media effektivt bidragit till att bygga upp det känslomässiga, tillsnörpta debattklimat som vi har idag. Mediaklimatet har förhindrat viktiga diskussioner, nya förslag och reformer. De personer som har velat driva på förändring och att anpassa politiken för framtiden har utsatts för granskning, fått kritik och blivit utsatta för drev. De som har värnat status quo har däremot kunnat sitta lugnt i båten och inte behövt försvara sin position.

Jag tror att många människor i Sverige längtar efter partier och politiker som är genuina, som gör vad de tror på istället för att bara göra och säga saker som ska ”se bra ut”. Politiker som vågar stå på sig för vad de tror på. Det behövs fler partier och personer i politiken som sätter politikens framdrift som prio 1 istället för att försöka behålla de egna maktpositionerna.

Borgerlig Framtid kan på så sätt ses som ett protestparti. Vi protesterar mot det debattklimat som odlats fram och mot den känslodrivna populistiska politik som bedrivits de senaste åren. Partiet anlägger moteld genom rationell tänkande och en modig, långsiktig och verklighetsbaserad politik.

Tillbaks till partinamnet: det här med partinamn är svårt. Det finns många ord och begrepp som återanvänds i olika former. Det blir lätt floskligt och ospecifikt. Jag anser att ett namn bör ge några signaler om var ett parti står, särskilt om det är ett parti som faktiskt inte vill vara något populistparti. Det kriteriet uppfyller namnet Borgerlig Framtid tycker jag. Ska man i detta läge byta partinamn – vilket har diskuterats inom partiet – måste det vara till ett uppenbart bättre namn eftersom det nuvarande redan har börjat etableras. Och jag ser i nuläget inget bättre namn. Jag själv har vant mig vid namnet och tycker det ska behållas tillsvidare. Kan jag acceptera det så tror jag att fler kan det.

Däremot kunde jag tänka mig en bättre logga. Samtidigt kan jag faktiskt acceptera loggan också. Vi i partiet är trötta på det stora fokus på yta och beräknande kommunikation, PR-trick och så vidare, som har blivit standard även i politiken. En enkel, tydlig logga utan rysch-pysch är faktiskt en tydlig signal om var partiet står. Vi anser att det är innehållet i politiken som ska räknas. Det går inte att bygga ett välmående land med en snygg logga.

Hur kan jag som ex-miljöpartist gå med i ett parti som Borgerlig Framtid då? För mig som liberalt centrerad och pragmatisk person är det inget stort hopp från MP till BF. Jag kommer att utveckla mer om vad jag tycker i kommande inlägg. Jag har redan gjort ett om om jämställdhet och kön. Stay tuned!

Allvarligt läge för EU-gemenskapen

Ända sedan folkomröstningen om EU har jag varit skeptisk till EU-bygget. Att tvinga ihop människor, länder eller andra enheter som är olika i kultur, tradition, ekonomi mm är högriskprojekt.

Jag tror att stora projekt måste vara väl förankrade bland människor som berörs av dem för att utkomsten ska bli positiv. De ska växa fram på ett strukturerat och hållbart sätt. Samarbete ska ske på vissa enstaka områden där kompromisser kan göras. Detta kan sedan utvecklas vidare i långsam takt vartefter länderna och människorna förändras och växer ihop. Så här var det inte med EU.

Det var stora vackra ord. Det gick fort. De som vurmade för EU-gemenskapen allra mest var de högt uppsatta, politiker, de med mycket makt och eller pengar. Eller de som bara hoppades och drömde om upprättandet av något stort och historiskt.

När jag var på studiebesök i Bryssel blev det påtagligt hur långt avståndet mellan ländernas befolkningar och EU-bygget är. EU är något ovanför de flestas huvuden. Man förstår inte vidden av det, av byråkratin, av den så kallade demokratin. De människor som är på plats och jobbar där blir däremot fort frälsta. Det var uppenbart.

När det nu är skarpt läge är EU inte den garant för säkerhet och trygghet som förhoppningen med unionen var.

Jag kommer så väl ihåg invändningarna mot EG (som även jag hade) som handlade om skapandet av ett ”fort Europa” som gör tydliga gränser mellan EU och resten av världen. Nu ser vi hur det blev. Visst såg vår omvärld annorlunda då än den gör nu. Men det går inte att påstå att det var en lugn fredlig värld utan problem och att det saknades risk för konflikter i Europas närhet så att man kunde bortse från risken när man planerade för framtiden.

Istället för att fokusera på det verkligt viktiga och skapa en måttfull och flexibel organisation för att kunna agera med kraft i EU-gemensamma angelägna frågor så som miljö, migration och att kunna hantera säkerhetshot, har EU satsat på att bygga stora subventionssystem för jordbruk, forskning med mera, för att på så sätt ”köpa sig” lojalitet från länderna som ingår i den. Det har pillats i småfrågor, reglerats och en mycket större del än vad de flesta tror av de lagar och regler vi har i Sverige, beror på att det bestämts i EU att så ska det vara.

För att knyta ihop länder med varandra och få det att hålla krävs att det finns en stor tillit länderna emellan. Den här tilliten krymper nu inom EU.

Länderna är på helt olika linje gällande flyktingströmmarna. Länderna med gränser utåt från EU kritiseras av andra länder för att bete sig illa när de enligt överenskommelse ska ”hålla gränsen”. Dublinförordningen har tydligen bara varit något på papper som länderna har valt att följa vartefter man haft lust. Varför har EU byggt system som dess medlemsländer inte tror på och inte vill leva efter? En viktig förutsättning för samarbete är att ingångna avtal hålls.

Sverige är lika god kålsupare som övriga länder och bidrar på sina vis till sviktande tillit. Till exempel har Sverige från att ha signalerat ”alla flyktingar kan komma hit. Inga problem. Alla som säger annat är dåliga människor/länder” gått till att vädja om akut hjälp från EU. En pinsam vändning som skadar förtroendet för landet.

Förutsättningarna i EU-länderna är nu också mycket olika. Vissa länder går bra, andra inte. Grekland är i ekonomisk kris och har krävt nödlån på nödlån. Hur länge kan ett land hållas under armarna av övriga länder? Fler rejält krisande länder kan följa. Till Sverige kommer människor från andra EU-länder och tigger på gatorna här för att de inte anser sig kunna leva och bo i sina hemländer. Hur olika förutsättningar i olika länder klarar tilliten mellan länderna? Var det för att vissa länder ska kunna strunta i att ta hand om sin befolkning som vi gick samman i en gemenskap?