Demokrati

Granskning och ansvar, demokratins essenser

I söndags deltog Liberalernas partiledare Jan Björklund i SVT Agenda för att prata om möjliga regeringskonstellationer efter nästa val. Björklund var tydlig med att han i första hand vill se en alliansregering och i andra hand en regering bestående av Allianspartierna och Socialdemokraterna. Han ville i alla fall absolut inte se en alliansregering som regerar med stöd av Sverigedemokraterna. Varför?

Björklund räknade upp ett antal anledningar, varav den förstnämnda var att SD har sina ”rötter i den svenska nynazismen”. Vidare vill SD ”stänga gränser”, ”göra skillnad på människor och människor” samt att Sverige ska gå ut ur EU. Att de vill att Sverige ska lämna EU är hyfsat konkret, i övrigt de vanliga otydliga fraserna samt hänvisning till historien men mycket lite om vad SD faktiskt vill driva för konkret politik idag.

Orsaken till detta är att det inte anses spela någon roll – det är ju Sverigedemokraterna. Men en annan orsak som det bör talas mer om är att Björklund med största sannolikhet faktiskt inte vet vad SD i ett förhandlingsläge skulle vilja få igenom för att stödja en alliansregering. Han har ju inte tagit reda på det, utan tycker det är bekvämare och mycket enklare att gissa och sedan avfärda.

Teoretiskt sett hade alltså Björklund kunnat prata om egna prioriteringar och ha förklarat med sakpolitiska argument varför han inte ens kan tänka sig passivt stöd från SD. Då hade vi lyssnare haft en chans att förstå. Men nu hade han inget att komma med eftersom SD ratas när det gäller samtal, förhandlingar och samarbete.

Vilka vinner på att vissa låtsas förhandla med bilder av politiska partier? Inte väljarna i alla fall. Och argumentationen ”vi tänker inte förhandla med dem på grund av att de har ett dåligt förflutet” kan man teoretiskt föra till tidens ände. Men borde man?

Inom politiken tas beslut som får konsekvenser i människors vardag. Det som spelar roll för befolkningen är vad förändringarna faktiskt innebär i praktiken. Vilka kläder politikerna hade på sig när de tog ett beslut eller vem de mötte för 10 år sedan, det är helt enkelt irrelevant. Om det är SD, MP eller M eller alla partier tillsammans som tagit ett visst beslut, kvittar. Det är fortfarande samma beslut.

Partier är inte statiska och ska inte heller ses som statiska. Precis som människor kan gå med i och ut ur partier, förändras partierna genom att de tar nya beslut om vad de tycker, som i sin tur baseras på nya omvärldssituationer, nya fakta och så vidare. Även nya partier bildas, varav Medborgerlig Samling (MED) är ett av dem, när medborgarna anser att de gamla inte fyller deras behov.

Inte heller de sedan länge etablerade partierna är oföränderliga. Omvändning har i vissa fall skett synnerligen snabbt och brutalt de senaste åren. Att hålla kvar vid nostalgiska bilder av vad partier tyckt tidigare kanske känns tryggt och bra, med de blir inte till sanningar bara för det. Alla partier utvecklas och det är till vad de förändrats och vad de vill idag som är det centrala. Att inte kunna se eller acceptera denna dynamik utan istället leva kvar i det förgångna är att inte respektera medborgarnas rätt att organisera sig och besluta vad deras organisationer står för.

En konsekvens av övriga partiers beteende är att SD nu surfar på en räkmacka. De behöver inte stå till svars för sina åsikter varken gentemot allmänhet eller sina egna medlemmar. De behöver inte tycka mycket överhuvudtaget, de håvar in väljarstöd ändå. Nya siffror som kom från SCB idag visar att SD närmar sig 20 % i väljarstöd. Det är med andra ord ett stort parti med svenska mått mätt. Trots detta vet vi mycket lite om vad SD prioriterar när det verkligen gäller, särskilt nu när övriga partierna till och med anammat en del av deras politik. Hur är det med skatter? Pensioner? Skola? Infrastruktur? Miljö? Och så vidare. Det här är ett problem.

En mycket viktig beståndsdel av demokratin handlar om att åsikter och idéer diskuteras, testas, ifrågasättas. Vad partierna tycker och vad deras representanter gör (som är relevant förstås) måste dras fram i ljuset för att alla ska kunna ha chans att göra bedömningar av det, både meningsmotståndare och sympatisörer.

Mycket tyder på att så länge SD inte behöver ta ansvar för sina åsikter och politik ens i politiska samtal och debatt, kommer de att fortsätta öka. De övriga partiernas agerande är en starkt bidragande faktor till detta.

Annonser

Politikerna besöker från annan planet

Vi har inte verklig demokrati bara för att vi går till valurnorna vart fjärde år. För att kunna granska, bedöma och värdera vad våra folkvalda gör, krävs ett visst mått av öppenhet och ärlighet från partierna och de folkvalda.

Nyligen fick Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna, plötsligt lämna sin plats i arbetsmarknadsutskottet samt sin roll som integrationspolitisk talesperson. Enligt Bali var det han råkade ut för en konsekvens av att han röstade mot partilinjen i frågan om det som sker mot minoriteter i mellanöstern ska kallas ett folkmord eller inte. Är det verkligen sant? Varför förklarar inte Moderaternas ledningen själva hur det ligger till?

Att partier ändrar om på sina poster är inget konstigt. Problemet är om detta inte sker på ett transparent och öppet sätt. När förflyttningen skedde började det direkt spekuleras på sociala medier om hur maktspelet bakom detta ser ut. Diverse experter och tyckare försökte analysera vad som hänt och varför. Så ska det inte behöva vara.

I Ekots lördagsintervju i helgen intervjuades Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Efter detta lade partiet stor kraft på att kommunicera ut hennes uttalande: ”Min utgångspunkt är att Moderaterna kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister efter valet”. Det lät intressant. Tydligen är det också viktigt enligt Moderaterna själva. Men vad betyder det? Om det blev samma situation igen som efter valet 2014 skulle de alltså ta andra beslut än då. Vilka då? Det får vi inte veta. Resonemangen som kunde få oss att förstå uteblir.

Det är som om de politiska partierna sitter på en egen planet och ibland kommer på besök till planeten jorden för att förmedla sina beslut av oändlig visdom. Folket ska då bara buga, tacka och vinka farväl igen. Och så står vi där med beslutet och funderar på vad det betyder.

Det var stundtals plågsamt att lyssna till intervjun Anna Kinberg Batra. Hon var hal som en ål. Om man inte är redo att säga vad man faktiskt tycker och menar, vad är ett samtal värt?

Krumbukterna för att slippa vara tydliga och ärliga börjar bli allt mer besvärande.  Det gäller inte bara Moderaterna, vilka var involverade i exemplen här, utan i hög grad även andra partier.

Man kan hävda att det är interna partiangelägenheter vem partierna har på vilken post, eller hur partierna planerar att agera. Jag anser inte att det är det. Vi, folket, lämnar vår bestämmanderätt i deras händer. Vi förtjänar att få veta hur denna makt förvaltas.

Demokratin, folkstyret, är inte säkrat bara för att vi har val vart fjärde år och en offentlighetsprincip för riksdagen, myndigheterna och så vidare. Offentlighetsprincipen gäller inte för de politiska partierna. För att kunna bedöma om det våra folkvalda gör är rätt eller fel måste det finnas tillräckligt stor transparens inom partierna, men även utåt gentemot de väljare som gett partierna deras mandat.

En mycket liten del av befolkningen är medlem i ett politiskt parti. Ändå har partierna nästan all makt att utse ledamöter. Det är de som avgör vilka som ens kan komma ifråga för att få förtroendeposter efter ett val. Här bör också påpekas att inte ens medlemmarna i partierna är garanterade att få information om vad som försiggår inom den högsta ledningen i partiet. Besluten tas ofta av en liten sluten klick i toppen av partiet.

Det behövs en förändring inom politiken till en kultur där ärlighet och öppenhet gentemot folket är en självklar del.

Om partiet Borgerlig Framtid

Varför heter det Borgerlig Framtid? Vad är tanken med partiet? Vad tycker jag själv? Här är ett inlägg med lite tankar och reflektioner om mitt nya parti.

Borgerlig Framtid bildades formellt 2014. Då fanns förstås en grundläggande inriktning  för partiet. Men dess politik har tagit tydligare form genom medlemmarna som har kommit till partiet. Det är så det måste vara i ett parti, om man nu anser att det ska vara förankrat på ett demokratiskt sätt internt. Hösten 2015 klubbades partiets första partiprogram igenom. Det är det som gäller nu. Anders Königsson heter partiets ordförande. Han var den som grundade partiet.

I partiprogrammet beskrivs partiet ideologiskt som ”liberalkonservativt”. Lite mer specifikt kan det uttryckas så här: ”Vi driver en liberal ekonomisk politik och har en liberal syn på individens rättigheter & skyldigheter samtidigt som vi har konservativa värderingar när det gäller vår syn på samhället och kulturen”. Utifrån detta är det förstås långt ifrån självklart var partiet står i alla politiska frågor. Det som finns utgör bara ett skelett. Framöver ska det fyllas med mer innehåll, argumentation och resonemang. Och vartåt partiet kommer att utvecklas bestämmer som sagt var medlemmarna.

Många reagerar på eller undrar över partinamnet. Det gjorde jag också i början.”Borgerlig” låter så gammaldags. Och så höger. Är jag borgerlig? När jag fick veta mer om bakgrunden till namnet så blev det tydligare.

Ett annat sätt att beskriva Borgerlig Framtid på är att det är ett blå-grönt parti (som man kan se i loggan). Partiets tre ledord är trygghet, säkerhet och hållbarhet. Borgerlig syftar i partinamnet främst på de två ledorden trygghet och säkerhet. De pekar mot det mer klassiskt borgerliga värdet av stabilitet. Är partiet då ”höger”? Utan en djupare analys av hur man definierar begreppet höger så skulle jag säga: ja. Det är i alla fall inte vänster. Fast min syn är att vi inte vinner mycket på att försöka förenkla ner hela partier på en enkel skala från vänster till höger. Det behövs många olika skalor för att kunna beskriva ett parti på ett någorlunda korrekt sätt.

”Framtid” i partinamnet syftar på partiets tredje ledord: hållbarhet. Systemen ska hålla. Det gäller även ur ett miljömässigt perspektiv. Det är en självklarhet för partiet att samhället behöver ställa om så att vi lever inom planetens ramar.

Från flera har jag hört åsikten ”men borde ni inte ändra namnet så att ni inte stöter bort t.ex. sossar som saknar parti?”. Jag förstår tänket. Men Borgerlig Framtid är inte avsett att bli ett populistparti med främsta mål att suga upp alla missnöjda väljare. Det är snarare tvärtom. Partiet ska bedriva en förnuftig och pragmatisk politik men som är baserad på en tydlig ideologisk inriktning.

Ett parti som försöker maximera antalet väljare och triangulera sina politiska förslag blir lätt otydligt och urvattnat, som S eller M. Sådana partier behöver vi inte fler av. Att bara fokusera på vissa särskilda frågor inom vilket det finns en stor missnöjd opinion är inte heller målsättningen. Borgerlig Framtid tänker inte vända kappan efter vinden utan tvärtom bedriva en helhetspolitik som siktar mot horisonten. Om det saknas vettiga partier på vänstersidan är det nya partier som borde till, istället för att Borgerlig Framtid skulle försöka blidka alla samtidigt. Det är i alla fall min åsikt.

Man får förstås ha vilken grund man vill att stödja ett politiskt parti, men de som är socialister lär inte attraheras av Borgerlig Framtid på ideologisk grund. Det bör inte heller vara partiets målsättning enligt mig.

Behövs det fler borgerliga partier då, det finns ju redan så många?  Ja det behövs, anser jag. Det är många mitten-högerväljare som idag saknar ett politiskt alternativ. Som jag skrev i min Expressen-artikel finns det nya politiska skiljelinjer. De gamla partierna klarar inte att förändras så fort som de behöver. Partierna har också byggt interna maktstrukturer som hindrar förnyelse. Strukturerna bromsar nya tankar och att kompetenta personer utifrån kommer in i politiken. Ja-sägare som uppfattas som lojala är de som lyfts – inte de som vågat ifrågasätta och driva på.

Dessutom har de gamla partierna tillsammans med media effektivt bidragit till att bygga upp det känslomässiga, tillsnörpta debattklimat som vi har idag. Mediaklimatet har förhindrat viktiga diskussioner, nya förslag och reformer. De personer som har velat driva på förändring och att anpassa politiken för framtiden har utsatts för granskning, fått kritik och blivit utsatta för drev. De som har värnat status quo har däremot kunnat sitta lugnt i båten och inte behövt försvara sin position.

Jag tror att många människor i Sverige längtar efter partier och politiker som är genuina, som gör vad de tror på istället för att bara göra och säga saker som ska ”se bra ut”. Politiker som vågar stå på sig för vad de tror på. Det behövs fler partier och personer i politiken som sätter politikens framdrift som prio 1 istället för att försöka behålla de egna maktpositionerna.

Borgerlig Framtid kan på så sätt ses som ett protestparti. Vi protesterar mot det debattklimat som odlats fram och mot den känslodrivna populistiska politik som bedrivits de senaste åren. Partiet anlägger moteld genom rationell tänkande och en modig, långsiktig och verklighetsbaserad politik.

Tillbaks till partinamnet: det här med partinamn är svårt. Det finns många ord och begrepp som återanvänds i olika former. Det blir lätt floskligt och ospecifikt. Jag anser att ett namn bör ge några signaler om var ett parti står, särskilt om det är ett parti som faktiskt inte vill vara något populistparti. Det kriteriet uppfyller namnet Borgerlig Framtid tycker jag. Ska man i detta läge byta partinamn – vilket har diskuterats inom partiet – måste det vara till ett uppenbart bättre namn eftersom det nuvarande redan har börjat etableras. Och jag ser i nuläget inget bättre namn. Jag själv har vant mig vid namnet och tycker det ska behållas tillsvidare. Kan jag acceptera det så tror jag att fler kan det.

Däremot kunde jag tänka mig en bättre logga. Samtidigt kan jag faktiskt acceptera loggan också. Vi i partiet är trötta på det stora fokus på yta och beräknande kommunikation, PR-trick och så vidare, som har blivit standard även i politiken. En enkel, tydlig logga utan rysch-pysch är faktiskt en tydlig signal om var partiet står. Vi anser att det är innehållet i politiken som ska räknas. Det går inte att bygga ett välmående land med en snygg logga.

Hur kan jag som ex-miljöpartist gå med i ett parti som Borgerlig Framtid då? För mig som liberalt centrerad och pragmatisk person är det inget stort hopp från MP till BF. Jag kommer att utveckla mer om vad jag tycker i kommande inlägg. Jag har redan gjort ett om om jämställdhet och kön. Stay tuned!

Allvarligt läge för EU-gemenskapen

Ända sedan folkomröstningen om EU har jag varit skeptisk till EU-bygget. Att tvinga ihop människor, länder eller andra enheter som är olika i kultur, tradition, ekonomi mm är högriskprojekt.

Jag tror att stora projekt måste vara väl förankrade bland människor som berörs av dem för att utkomsten ska bli positiv. De ska växa fram på ett strukturerat och hållbart sätt. Samarbete ska ske på vissa enstaka områden där kompromisser kan göras. Detta kan sedan utvecklas vidare i långsam takt vartefter länderna och människorna förändras och växer ihop. Så här var det inte med EU.

Det var stora vackra ord. Det gick fort. De som vurmade för EU-gemenskapen allra mest var de högt uppsatta, politiker, de med mycket makt och eller pengar. Eller de som bara hoppades och drömde om upprättandet av något stort och historiskt.

När jag var på studiebesök i Bryssel blev det påtagligt hur långt avståndet mellan ländernas befolkningar och EU-bygget är. EU är något ovanför de flestas huvuden. Man förstår inte vidden av det, av byråkratin, av den så kallade demokratin. De människor som är på plats och jobbar där blir däremot fort frälsta. Det var uppenbart.

När det nu är skarpt läge är EU inte den garant för säkerhet och trygghet som förhoppningen med unionen var.

Jag kommer så väl ihåg invändningarna mot EG (som även jag hade) som handlade om skapandet av ett ”fort Europa” som gör tydliga gränser mellan EU och resten av världen. Nu ser vi hur det blev. Visst såg vår omvärld annorlunda då än den gör nu. Men det går inte att påstå att det var en lugn fredlig värld utan problem och att det saknades risk för konflikter i Europas närhet så att man kunde bortse från risken när man planerade för framtiden.

Istället för att fokusera på det verkligt viktiga och skapa en måttfull och flexibel organisation för att kunna agera med kraft i EU-gemensamma angelägna frågor så som miljö, migration och att kunna hantera säkerhetshot, har EU satsat på att bygga stora subventionssystem för jordbruk, forskning med mera, för att på så sätt ”köpa sig” lojalitet från länderna som ingår i den. Det har pillats i småfrågor, reglerats och en mycket större del än vad de flesta tror av de lagar och regler vi har i Sverige, beror på att det bestämts i EU att så ska det vara.

För att knyta ihop länder med varandra och få det att hålla krävs att det finns en stor tillit länderna emellan. Den här tilliten krymper nu inom EU.

Länderna är på helt olika linje gällande flyktingströmmarna. Länderna med gränser utåt från EU kritiseras av andra länder för att bete sig illa när de enligt överenskommelse ska ”hålla gränsen”. Dublinförordningen har tydligen bara varit något på papper som länderna har valt att följa vartefter man haft lust. Varför har EU byggt system som dess medlemsländer inte tror på och inte vill leva efter? En viktig förutsättning för samarbete är att ingångna avtal hålls.

Sverige är lika god kålsupare som övriga länder och bidrar på sina vis till sviktande tillit. Till exempel har Sverige från att ha signalerat ”alla flyktingar kan komma hit. Inga problem. Alla som säger annat är dåliga människor/länder” gått till att vädja om akut hjälp från EU. En pinsam vändning som skadar förtroendet för landet.

Förutsättningarna i EU-länderna är nu också mycket olika. Vissa länder går bra, andra inte. Grekland är i ekonomisk kris och har krävt nödlån på nödlån. Hur länge kan ett land hållas under armarna av övriga länder? Fler rejält krisande länder kan följa. Till Sverige kommer människor från andra EU-länder och tigger på gatorna här för att de inte anser sig kunna leva och bo i sina hemländer. Hur olika förutsättningar i olika länder klarar tilliten mellan länderna? Var det för att vissa länder ska kunna strunta i att ta hand om sin befolkning som vi gick samman i en gemenskap?

Avgå Jan Björklund!

Idag publicerar tidningen Dagens Samhälle en intervju med Jan Björklund som fick mig att gå i taket fullständigt (intervjun finns bara i papperstidningen, än så länge i alla fall). Så här säger han apropå läget i landet relaterat till den ansträngda flyktingsituationen:

-”Det är för lite civil olydnad i kommunerna. Vi har en situation som på en del områden närmast är force majeure. Man måste laga efter läge. Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse”.  

-”Det är bara i Sverige det kan inträffa att man väntar på att resa tälten på Revingehed för att man ska ha bygglov från byggnadsnämnden”.

Detta är horribla uttalanden från en högt uppsatt person inom politiken, som dessutom nyligen har suttit i regeringen i 8 år. Det är dessutom helt respektlöst mot dem som har som uppgift att följa de regler som bland annat Björklund själv varit med och beslutat om.

Björklund förordar alltså att personer ute i kommunerna ska åsidosätta det som gäller på ett godtyckligt sätt. Som att det vore något modigt att göra. Och han talar om att det finns någon sorts – också godtycklig förstås – förlåtelse någonstans att få, för dem som inte följer det som är bestämt. Var finns denna förlåtelse? Från vem, för vem och vad? Ska det avgöras av en ny ”förlåtelsemyndighet” eller…?

Jag är den första att hålla med om att vi har reglerat saker för hårt i Sverige, på flera nivåer. Vi bygger nya förordningar, lagar, praxis och så vidare hela tiden och systemen har bara växt. Få saker tas bort, förenklas och underlättas. Men lösningen är inte att som han säger att ”släppa sin ängslighet” och strunta i det som vi på demokratisk väg kommit överens om ska gälla.

Tala om civil olydnad kan man göra när det gäller privatpersoners agerande. Jag kommer ju själv från ett parti som är ganska välvilligt inställt till sådant jämfört med andra. Men det här handlar inte om privatpersoner, utan om dem som upprätthåller de offentliga systemen i Sverige. De som i princip bär landet på sina axlar. De som har makt över det som ger stabilitetet och hållbarhet i landet. De som är garanterna för en likvärdig och rättvis behandling av medborgarna.

Lösningen måste förstås vara att bygga nya, enklare och mer flexibla system, som är funktionella. Och hinner vi inte det på kort tid så är det någon form av överenskomna undantag som bör gälla (jag bloggade om detta nyligen). Frågan om de övergripande ramverken som kommunerna har att förhålla sig till ligger på rikspolitikernas bord.

Jag anser inte att läget är så extremt och så totalt omöjligt att hantera på annat sätt än att släppa lös anarki och kaos i Sverige.

Så nej Björklund. Vi ska INTE ha politiker, varken på riks-, landstings- eller kommunal nivå, som på egen hand ska sätta lagar och regler ur spel! Och vi ska inte börja skapa ett informellt system där de till och med förväntas göra det. Det vore en mycket olycklig utveckling för landet.

Finns många som skämtsamt talar om att personer borde ”avgå” efter klantiga ageranden eller uttalanden. Jag brukar inte hänga på sådant. Men nu känner jag för att säga: avgå Björklund! Nu har du förbrukat ditt förtroendekapital. Vi behöver politiker som nystar i rätt ändar på garnnystanet.

Välfärdssystemet ÄR solidaritet

En solidarisk våg har gått genom civilsamhället den senaste tiden, mycket i och med medias ökade fokus på flyktingsläget kring och i Europa. Men något har kommit bort i diskussionen om just solidaritet och humanism nämligen det största som Sverige har och som manifesterar just det: vårt välfärdssystem.

Det sägs att Sverige är ett rikt land. Det stämmer. Men det som gör landet rikt är inte bara att det finns resurser att fördela. Vilket land som helst kunde tvångsinkassera pengar från sina medborgare och andra som vistas i landet och använda pengarna. Det vore dock bara hållbart ett tag. I Sverige däremot finns en bred acceptans för de höga skatterna och den stora omfördelningen inom välfärdssystemet.

Systemet manifesterar solidaritet inom Sverige, men det är likväl solidaritet. Resurser kommer personer till godo utanför våra egna familjer, städer och i hela landet. Det ges skydd, stöd och omvårdnad till människor oberoende av vilket kön de har, vilken etnicitet, hudfärg, religion och så vidare.

Att systemet har begräsningar har inte att göra med att vissa människor skulle vara bättre eller mer värda än andra, utan för att det är nödvändigt för att få hållbarhet i systemet. Till exempel kunde gränserna för systemet lika gärna gå utanför Norge, eller Italien eller var som helst, om det gick att få till ett system som var hållbart och demokratiskt stöddes av befolkningen inom det området.

För att människor ska känna att det värt att betala in och bidra till välfärdssystemet krävs att staten i form av dess representanter politikerna, är ödmjuka inför sin uppgift. De folkvalda hanterar folkets surt förvärvade slantar och bör ha respekt för medborgarna och deras åsikter. Och här anser jag att vi nu har ett problem.

Sverige är satt under press genom den stora flyktingtillströmningen. Många som bor här är oroliga för hur det kommer att påverka landet. I detta läge framställs det svenska välfärdssystemet – både i stora delar av media och från politiskt håll – som om det vore en aldrig sinande källa. Inställningen speglar en bristande förståelse och respekt för både systemet och för dem som upprätthåller det.

När makten börjar tala om bristande humanism eller att ett av världens mest solidariska befolkning (mätt i generositeten hos välfärdssystemet, men även biståndsgivandet) genom sin oro och undran skulle vara främlingsfientliga eller stora egoister, det är som ett hån.

Om man nu anser att solidaritet vara något positivt borde reaktionen på befolkningens oro snarare vara: vad bra att befolkningen bryr sig om och värnar vårt solidariska välfärdssystem!

När detta konstaterats bör diskussionen fortsätta om själva sakfrågan. Befolkningen, både skattebetalarna och de som idag behöver vårt välfärdssystem (gamla, sjuka mfl), förtjänar ärliga och uppriktiga svar från de folkvalda politikerna: hur tänker ni hantera situationen? Hur ska vårt välfärdssystem klara av påfrestningarna? Vad är prioriteringarna? Hur ser framtiden ut?

Bara rakryggad ärlighet och öppenhet kan bygga förtroende för både politikerna och hela vårt gemensamma system i längden.

Det går mycket väl att tycka att det välfärdssystem vi har är utdaterat och att solidariteten genom det inte är värt att upprätthålla för att det finns bättre alternativ. I ett sådant fall bör det framföras med tydlighet.

Den demokrati, välfärd och tillit vi har lyckats att bygga upp i Sverige är något värdefullt. Det är vårt välfärdssystem som gör att vi har möjlighet att med gemensam kraft stötta så många flyktingar och andra människor i nöd som vi kan göra. Vi får inte gå i fällan och tro att detta system består oavsett vad som händer. Så är det inte.

DÖ är mer religion än politik

Idag presenteras minoritetsregeringens budgetproposition för 2016. Vi vet redan innan att oavsett vad budgeten innehåller kommer den att röstas igenom trots att mindre än 50% av befolkningen står bakom dess innehåll. Att det är möjligt beror på den ingångna Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Min inställning till Decemberöverenskommelsen redogjorde jag för i en debattartikel i Expressen. Jag tycker inte att den är demokratisk. Så här skriver jag där:

Åtta partier finns i riksdagen i dag. Jag kan inte köpa att dessa genom samtal och förhandling inte skulle kunna komma fram till en budget som en majoritet av ledamöterna i riksdagen kan stå bakom. Det ska inte behövas någon decemberöverenskommelse.”

Decemberöverenskommelsen kom till för att garantera att Sverigedemokraterna blir utan inflytande gällande budgeten. Från politikernas sida innebär detta i praktiken att säga att markering mot SD är viktigare än den egna politiken. Partierna (just nu M, FP, C och KD) avsäger sig möjligheten att påverka genom budgeten för att hålla SD utanför. Sen kan det förstås ske påverkan ändå, men det är inte nödvändigt för att få igenom budgeten.

Jag själv röstar inte på ett parti för att det partiet ska hålla ett annat parti borta som främsta mål. Jag röstar på ett parti för att de ska driva en viss politik. Därför är det för mig en självklarhet att vara mot DÖ.

Att prata med eller ens om man skulle komma överens med SD om något, innebär inte att ”vidrig SD-politik” kommer att börja styra. Det gör den endast om man förhandlar med SD och går med på något sådant. Att därför lägga sån oerhörd vikt på att stänga ute bara SD men inte andra partier vars politik man ogillar tycker jag är ologiskt. Det är ur proportion. Det är också lite som att erkänna att man är värdelös på att förhandla, om man redan på förhand tror att OM en förhandling skulle komma till, skulle den leda till att man gav upp sina viktigaste och mest innersta värderingar.

Politikernas inställning till SD har tappat jordkontakten. Det är som om man anser att det svävar någon sorts aura kring politiken, så att det inte längre är innehållet i politiken som räknas, utan vem som välsignat den. Är det SD som välsignat något så går det bort – även om politiken faktiskt är sådan att man instämmer i den.

Åsikten om DÖ är rätt eller fel skär rakt genom partierna. För det handlar inte om sakpolitik utan är mer av en moralisk fråga. Det handlar om hur man ser på demokratin, på politiken, på väljarna och det mandat man erhållit från dem.

Förslag: om nu det viktigaste av allt är att hålla SD borta från inflytande, varför inte skapa ett parti för detta? Ett hålla-borta-SD-från-makten-parti, som har som främsta mål att blockera SD. Så kan alla politiker från partierna som tycker det är viktigast gå med där. Så får politikerna i de resterande partierna möjlighet att jobba för att få igenom så mycket av sin egen politik som det bara går genom det demokratiska system vi har.

Religion är enkelt. Den kan utdöma rätt och fel och man behöver inte komma överens religioner emellan. Men så ska inte politik vara, inte enligt mig i alla fall. Att diskutera sakfrågor, komma överens, samarbeta med andra som inte tycker som man själv, är jobbigt. Men det är en del av politiken. Politik ÄR jobbigt. Jag skulle nog vilja sticka ut hakan och säga: de som tycker att målet är att göra det så enkelt som möjligt att regera borde nog kanske inte hålla på med politik.