europa

En etablissemangets tillställning och union (EU)

Med anledning av att det nyligen var 100 dagar kvar till EU-parlamentsvalet anordnade tre tankesmedjor och EU-kommissionen i Sverige en utfrågning och debatt mellan de partier som finns representerade i EU-parlamentet idag. Inramningen till debatten satte bilden av en etablissemangets tillställning. Ordagrant:

”Vi tycker, och många med oss, att det är ett viktigare val än någonsin till EU-parlamentet den 26 maj. Många pekar på att det här är ett val, eller en styrkemätning, mellan nationalistiska krafter och krafter som står för internationellt samarbete, EU-samarbete, och vi ser en liknande debatt faktiskt också på global nivå där vi ser nationalism och protektionism som står emot internationellt samarbete och tron på ett multilateralt regelverk”.

Narrativet är välbekant. Tydligen var det viktigt i sammanhanget att markera att det här handlar om vi och dom. Om man förutsätter att nationalisterna som omnämns inte utgörs av dessa arrangörer, så är tillställningen anordnad av ”oss”. Exakt vilka dessa luddiga andra är, ”dom”, kan man undra. Var det något parti som skulle delta här i debatten? Som åhörare skulle du i alla fall veta att om du tänkt något som liknar EU-skepticism så befinner du dig nu på fiendemark.

Anordnarna, dvs tankesmedjorna Timbro, Arena Idé och Fores, har förstås aldrig varit särskilt neutrala, men EU-kommissionen? Den som inledde på detta sätt var Katarina Areskoug Mascarenhas från EU-kommissionen. Vem representerar hon egentligen i det här sammanhanget? Är detta EU-kommissionens syn? Sveriges regerings? Eller är det hennes egen?

Kommissionen är visserligen en del av EU, men inget säger att EU-kommissionen bara arbetar för dem som tycker vi ska maximera samarbetet i EU när det gäller precis allt. Kommissionen jobbar väl för hela EU? Inom EU:s länder finns olika åsikter i sakfrågor men också olika åsikter i synen på unionen som helhet. Människor kan vilja ha mer av federation eller de kan tycka att mer makt ska flyttas tillbaka till medlemsländerna.

Någonstans kan man tycka att åtminstone denna instans i EU, inför ett EU-parlamentsval, skulle anstränga sig för att vara neutral eftersom den jobbar på uppdrag av hela befolkningen i Europa. Men som vanligt är partiskhet inget problem – så länge det är ”rätt” åsikter det handlar om.

Efter denna inledning trodde man att debatten skulle kretsa kring ovanstående tema och handla om demokrati, synen på EU och sådana områden som gjort att EU-skepticismen växer:  Överstatlighet och unionens utveckling, integritetsfrågor, säkerhet och migration. Så var det dock inte.

Jag gissar att tankesmedjorna hade fått välja sina områden och att det därför blev tre paneldebatter: 1) miljö/klimat (från Fores) 2) ekonomi (från Timbro) 3) arbetsmarknad (från Arena idé). Eftersom det var nio partier inklusive Feministiskt initiativ, så hade man tre politiska kandidater i varje panel. SD fick så klart diskutera miljö/klimat med MP och C. Hade jag varit arrangör hade jag låtit, tvingat, alla partier att diskutera de frågor de inte har som huvudfrågor.

Jag reflekterade över att ingen eller i alla fall mycket få, tankesmedjor sysslar med demokratirelaterade frågor och de frågor jag nämnde ovan som är de mest brännande just nu, både på EU-nivå och nationellt i Sverige. Frågor som är verkligt angelägna för befolkningen. Däremot har många andra områden och frågor sina lobbyister och det var det man såg i denna hearing.

Sättet att rama in debatten på är inte direkt rätt sätt för att bygga förtroende för EU hos människor i gemen, särskilt inte hos EU-skeptiker. Det späder bara på synen på EU som en elitens union, långt bort från medborgarna. Jag gissar dock att EU-skeptikerna inte bevistade denna tillställning i centrala Stockholm en vardag. Här befann sig opinionsbildarna och tyckarna, de som befinner sig i denna lokala ”bubbla” och har sitt levebröd från EU eller politiken.

Även om det inte var mycket demokrati- och maktdelningsrelaterat i debatten, så snuddade man vid det ett antal gånger. Bland de mest intressanta inläggen som ändå gjordes, var ett som gjorde precis i slutet, under slutkommentarerna efter en runda med ja- och nej-frågor till kandidaterna. Peter Lundgren, som representerade SD sa följande:

”Nu har vi hört alla floskler nästan hela raden här om högerpopulism och nationalism och det ska bekämpas och demokratin håller man inte speciellt högt. Det är ganska många människor som till exempel har röstat på mitt parti. Och de människorna respekteras inte, överhuvudtaget. Det heter bara att de ska tryckas ner. De ska tryckas tillbaka. Det är människor som är oroade för sin vardag. Det är människor som inte vet hur de ska få sitt liv att fungera. Och dem kränker ni faktiskt, mer eller mindre, genom att stå och tala om för dem att de praktiskt taget är dumma i huvudet, som har lagt sin röst på oss. Det har varit så länge i debatten och jag accepterar inte att man beter sig så. För vill man kalla sig en demokrat, då accepterar man också att det finns människor som inte delar ens åsikter. Men många av er från de etablerade partierna har hamnat i den situationen idag: Delar man inte era åsikter, då är man en populist och en nationalist”.

Det hade varit intressant med ett bemötande på detta, men Katarina Areskoug Mascarenhas bröt in och sa att ”jag tror vi stänger den debatten, bara för att säga är att tanken är att alla partier ska komma till tals, det är därför vi har de här debatterna, alla har samma chans att svara på frågorna och presentera sin politik”. Sedan var också debattiden slut och jag gick därifrån med en lite besk eftersmak.

Annonser

Tiggeri är faktiskt bara tiggeri

Ardalan Shekarabi uttalade igår att det vore värt att titta på hur våra grannländer som infört restriktioner för tiggeri, har hanterat frågan och hur det har gått. Det rev förstås upp den gamla debatten igen om det ska införas tiggeriförbud i Sverige. Löfven avfärdar att det skulle finnas något sådant förslag på gång. Han säger ändå att tiggeriet är ett problem som behöver adresseras. Hur är dock oklart. Enligt politiska kommentatorer handlar Shekarabis uttalande om en så kallad ”testballong” för att se om opinionen är mogen för att diskutera detta på allvar (läs exempelvis Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle).

Frågan om tiggeri har som så många andra frågor som rör moral och etik, blivit så svart-vit och infekterad. Viktiga perspektiv och nyanser uteblir. Vissa vill till exempel låta påskina att förbjuda tiggeri vore att förhindra fattiga människor att överleva. Så är det förstås inte. Detta handlar bara om ett särskilt sätt att skaffa pengar på. Det går också att tycka att handlingen i sig inte är fel, men att för att komma åt följdproblem av den så kan ett förbud av det ändå vara nödvändigt.

Något annat som sällan nämns i debatten är att de som kommer hit för att tigga från EU-länder inte är något snitt av Europas fattiga. De allra flesta som kommer är från särskilda platser i vissa länder. Det är människor som organiserat sig för att komma hit och tigga. Ett förbud skulle påverka just dem och det sättet de använder för att skaffa pengar – inte fattiga, utsatta människor generellt i Europa. Om man vänder på det: ska vi tillåta tiggeri bara för att vissa grupper har en vilja att, och lyckats få lönsamhet i, att organisera resor hit för att tigga? (Notera: ”organiserat” betyder endast här att man gör det tillsammans, delar på saker, samarbetar på olika vis)

Ett tiggeriförbud löser självklart inte problemet med att det finns fattiga människor. Men det gör inte heller tillåtelse av tiggeri. Världen är betydligt mer komplex än så. För ett antal år sedan tilläts tiggeri. Ändå fanns det inte olagliga tältläger som resulterade i nedskräpning och så vidare. Nu finns det det. Saker förändras ständigt.

Utifrån ett frihetsperspektiv tycker jag inte om tiggeriförbud. Jag kan ändå se att det går att rättfärdiga i vissa lägen, på vissa platser. Och något som kan konstateras är att även om vi skulle ha ett förbud, så skulle det gå att leva med. Det avgör inte ödet för hela Europas fattiga, eller ens för dem som tigger. Alla, inklusive tiggarna själva, kommer att anpassa sig, ta nya beslut och hitta nya vägar. Det kommer både att lösa en del problem, men också skapa andra nya problem. Exakt vilka är svåra att förutspå.

Ett tiggeriförbud i Sverige skulle förstås även drabba svenska tiggare. Hur skulle det påverka dem? Det är något jag tycker borde diskuteras mer. Kanske kommer vi med ett tiggeriförbud lättare märka hur de utsatta svenska medborgarna har det numera? Hur deras situation ser ut, vad den beror på, och vad vi kan göra åt det. Det är ju trots allt så att vi har betydligt större möjlighet att påverka vad som händer här i Sverige än exempelvis i Rumänien. I Rumänien har de som bor där betydligt större möjlighet att förändra sina system och sitt land än vad vi har.

Varje tid och situation är ny. Vissa saker går inte att förutsäga konsekvenserna av. Samhällsutveckling är trial and error. Man får helt enkelt prova! Och sedan får man korrigera om det inte blev tillräckligt bra.

Annan läsning: min tidigare krönika i Dagens Samhälle ”Åk hem och ta kampen – det ger förändring”.

Allvarligt läge för EU-gemenskapen

Ända sedan folkomröstningen om EU har jag varit skeptisk till EU-bygget. Att tvinga ihop människor, länder eller andra enheter som är olika i kultur, tradition, ekonomi mm är högriskprojekt.

Jag tror att stora projekt måste vara väl förankrade bland människor som berörs av dem för att utkomsten ska bli positiv. De ska växa fram på ett strukturerat och hållbart sätt. Samarbete ska ske på vissa enstaka områden där kompromisser kan göras. Detta kan sedan utvecklas vidare i långsam takt vartefter länderna och människorna förändras och växer ihop. Så här var det inte med EU.

Det var stora vackra ord. Det gick fort. De som vurmade för EU-gemenskapen allra mest var de högt uppsatta, politiker, de med mycket makt och eller pengar. Eller de som bara hoppades och drömde om upprättandet av något stort och historiskt.

När jag var på studiebesök i Bryssel blev det påtagligt hur långt avståndet mellan ländernas befolkningar och EU-bygget är. EU är något ovanför de flestas huvuden. Man förstår inte vidden av det, av byråkratin, av den så kallade demokratin. De människor som är på plats och jobbar där blir däremot fort frälsta. Det var uppenbart.

När det nu är skarpt läge är EU inte den garant för säkerhet och trygghet som förhoppningen med unionen var.

Jag kommer så väl ihåg invändningarna mot EG (som även jag hade) som handlade om skapandet av ett ”fort Europa” som gör tydliga gränser mellan EU och resten av världen. Nu ser vi hur det blev. Visst såg vår omvärld annorlunda då än den gör nu. Men det går inte att påstå att det var en lugn fredlig värld utan problem och att det saknades risk för konflikter i Europas närhet så att man kunde bortse från risken när man planerade för framtiden.

Istället för att fokusera på det verkligt viktiga och skapa en måttfull och flexibel organisation för att kunna agera med kraft i EU-gemensamma angelägna frågor så som miljö, migration och att kunna hantera säkerhetshot, har EU satsat på att bygga stora subventionssystem för jordbruk, forskning med mera, för att på så sätt ”köpa sig” lojalitet från länderna som ingår i den. Det har pillats i småfrågor, reglerats och en mycket större del än vad de flesta tror av de lagar och regler vi har i Sverige, beror på att det bestämts i EU att så ska det vara.

För att knyta ihop länder med varandra och få det att hålla krävs att det finns en stor tillit länderna emellan. Den här tilliten krymper nu inom EU.

Länderna är på helt olika linje gällande flyktingströmmarna. Länderna med gränser utåt från EU kritiseras av andra länder för att bete sig illa när de enligt överenskommelse ska ”hålla gränsen”. Dublinförordningen har tydligen bara varit något på papper som länderna har valt att följa vartefter man haft lust. Varför har EU byggt system som dess medlemsländer inte tror på och inte vill leva efter? En viktig förutsättning för samarbete är att ingångna avtal hålls.

Sverige är lika god kålsupare som övriga länder och bidrar på sina vis till sviktande tillit. Till exempel har Sverige från att ha signalerat ”alla flyktingar kan komma hit. Inga problem. Alla som säger annat är dåliga människor/länder” gått till att vädja om akut hjälp från EU. En pinsam vändning som skadar förtroendet för landet.

Förutsättningarna i EU-länderna är nu också mycket olika. Vissa länder går bra, andra inte. Grekland är i ekonomisk kris och har krävt nödlån på nödlån. Hur länge kan ett land hållas under armarna av övriga länder? Fler rejält krisande länder kan följa. Till Sverige kommer människor från andra EU-länder och tigger på gatorna här för att de inte anser sig kunna leva och bo i sina hemländer. Hur olika förutsättningar i olika länder klarar tilliten mellan länderna? Var det för att vissa länder ska kunna strunta i att ta hand om sin befolkning som vi gick samman i en gemenskap?

Ingen ny världsordning – än

Jag förundras över många beskrivningar av den pågående så kallade ”flyktingkrisen” i det offentliga samtalet. Perspektiven är förvridna, selektiva och inte särskilt nyanserade eller rättvisande.

Genom Europas länder passerar just nu många flyktingar. Men sett till läget i EU-länderna är det främst i de länder där flyktingarna stannar där det blir ”kris”, en kris som kommer att fortsätta. Som till exempel i Sverige. Och det gäller även de länder som har gräns mot icke EU-länder. De sitter i en mycket svår position. De kan ju inte gärna välja bort sin roll och flytta hela landet rent fysiskt.

Det är lättare att förflytta sig idag på grund av bättre möjligheter till det. Vi kan även kommunicera och informera oss mer nu än förr. Men det är inte så att världens alla människor som har det dåligt plötsligt har börjat röra på sig. Ser vi på dem som flyr till Sverige handlar det främst om personer från Afganistan men även från Irak och Syrien.

Ser vi till de ensamkommande barnen blir bilden ännu snävare. En mer beskrivande term vore att säga att det är ensamkommande afganska pojkar/män (det diskuteras hur många av dem som faktiskt är under 18 år). Det är definitivt inte alla världens barn som har det svårt som flyr eller blir ivägskickade.

Det finns självklart anledningar till att siffrorna ser ut som det gör. Bakom det vi ser finns händelsekedjor och styrningsmekanismer; mer beräknande men även mer slumpmässiga. Särskilda regler antas i vissa länder som skapar incitament för vissa grupper att lämna och ta sig till vissa andra länder där reglerna och systemen är annorlunda, där landsmän finns och så vidare. Det florerar rykten, som i sin tur skapar nya incitament – falska eller sanna. System upprättats (smuggelsystem) som blir välkända. Nya hinder som sätts upp (gränskontroller etc) gör att nya vägar skapas och så vidare. Varför intresserar vi oss inte mer över dessa kedjor ser ut och går till botten med dem? Förståelse är A och O för att kunna hjälpa människor på ett bättre sätt.

Om det är jobbigt för dem som flyr, vad är det då inte för dem som är kvar därifrån dessa kommer? Eller som är kvar i flyktingläger i närområdet?

När orden humanism, generositet och solidaritet nämns i det offentliga samtalet idag handlar det nästan alltid om personer som flyr eller har flytt till Europa. För ett antal år sedan handlade humanism och solidaritet om att stödja människor i deras frihetskamp i sina hemländer. Det handlade om att ge bistånd, bekämpa fattigdom och allvarliga sjukdomar. Det har skett en stor omsvängning. Vi får inte bli så inskränkta att vi glömmer bort att se helheten.

Vi kan i siffrorna om vilka som flyr inte säga vilka som har det värst och mår sämst i världen. De visar endast vilka av dem som har det dåligt, vill få det bättre och som har hälsa, möjlighet, resurser och vilja att bege sig därifrån.

Vi får inte glömma bort att de flesta människor faktiskt allra helst vill ha något de kallar ”hemma” där de känner igen sig, där deras nära och kära bor och där de känner sig trygga. De vill inte fly. Det är något vi borde ta fasta på betydligt mer.

Det är definitivt lokal kris på en del ställen i Europa samt för dem som flyr krig och förföljelse och mår dåligt. Men krisen är inte så omfattande som den kanske låter. Eller snarare så världsomspännande som den låter. Det är ingen ny världsordning, inte än i alla fall.