Framtiden

Allvarligt läge för EU-gemenskapen

Ända sedan folkomröstningen om EU har jag varit skeptisk till EU-bygget. Att tvinga ihop människor, länder eller andra enheter som är olika i kultur, tradition, ekonomi mm är högriskprojekt.

Jag tror att stora projekt måste vara väl förankrade bland människor som berörs av dem för att utkomsten ska bli positiv. De ska växa fram på ett strukturerat och hållbart sätt. Samarbete ska ske på vissa enstaka områden där kompromisser kan göras. Detta kan sedan utvecklas vidare i långsam takt vartefter länderna och människorna förändras och växer ihop. Så här var det inte med EU.

Det var stora vackra ord. Det gick fort. De som vurmade för EU-gemenskapen allra mest var de högt uppsatta, politiker, de med mycket makt och eller pengar. Eller de som bara hoppades och drömde om upprättandet av något stort och historiskt.

När jag var på studiebesök i Bryssel blev det påtagligt hur långt avståndet mellan ländernas befolkningar och EU-bygget är. EU är något ovanför de flestas huvuden. Man förstår inte vidden av det, av byråkratin, av den så kallade demokratin. De människor som är på plats och jobbar där blir däremot fort frälsta. Det var uppenbart.

När det nu är skarpt läge är EU inte den garant för säkerhet och trygghet som förhoppningen med unionen var.

Jag kommer så väl ihåg invändningarna mot EG (som även jag hade) som handlade om skapandet av ett ”fort Europa” som gör tydliga gränser mellan EU och resten av världen. Nu ser vi hur det blev. Visst såg vår omvärld annorlunda då än den gör nu. Men det går inte att påstå att det var en lugn fredlig värld utan problem och att det saknades risk för konflikter i Europas närhet så att man kunde bortse från risken när man planerade för framtiden.

Istället för att fokusera på det verkligt viktiga och skapa en måttfull och flexibel organisation för att kunna agera med kraft i EU-gemensamma angelägna frågor så som miljö, migration och att kunna hantera säkerhetshot, har EU satsat på att bygga stora subventionssystem för jordbruk, forskning med mera, för att på så sätt ”köpa sig” lojalitet från länderna som ingår i den. Det har pillats i småfrågor, reglerats och en mycket större del än vad de flesta tror av de lagar och regler vi har i Sverige, beror på att det bestämts i EU att så ska det vara.

För att knyta ihop länder med varandra och få det att hålla krävs att det finns en stor tillit länderna emellan. Den här tilliten krymper nu inom EU.

Länderna är på helt olika linje gällande flyktingströmmarna. Länderna med gränser utåt från EU kritiseras av andra länder för att bete sig illa när de enligt överenskommelse ska ”hålla gränsen”. Dublinförordningen har tydligen bara varit något på papper som länderna har valt att följa vartefter man haft lust. Varför har EU byggt system som dess medlemsländer inte tror på och inte vill leva efter? En viktig förutsättning för samarbete är att ingångna avtal hålls.

Sverige är lika god kålsupare som övriga länder och bidrar på sina vis till sviktande tillit. Till exempel har Sverige från att ha signalerat ”alla flyktingar kan komma hit. Inga problem. Alla som säger annat är dåliga människor/länder” gått till att vädja om akut hjälp från EU. En pinsam vändning som skadar förtroendet för landet.

Förutsättningarna i EU-länderna är nu också mycket olika. Vissa länder går bra, andra inte. Grekland är i ekonomisk kris och har krävt nödlån på nödlån. Hur länge kan ett land hållas under armarna av övriga länder? Fler rejält krisande länder kan följa. Till Sverige kommer människor från andra EU-länder och tigger på gatorna här för att de inte anser sig kunna leva och bo i sina hemländer. Hur olika förutsättningar i olika länder klarar tilliten mellan länderna? Var det för att vissa länder ska kunna strunta i att ta hand om sin befolkning som vi gick samman i en gemenskap?

Annonser

Undantagslagar är att vänta

I går höll regeringen presskonferens och Morgan Johansson förklarade att Sverige inte längre kan garantera tak över huvudet för asylsökande. Platserna är slut. Det var väntat. Jag ser framför mig hur denna presskonferens kommer följas av en till, och en till, och en till där det kommer förklaras hur något i samhället är slut, inte håller, måste ges upp, etc.

Jag tycker att det är grymt att från rikspolitikens sida att låta det gå så långt innan man gör något mer än att försöka fixa sängplatser samt säga åt kommunerna att jobba ännu mer och hårdare.

Vi har lagar och regler anpassade efter tider då förändring visserligen sker hela tiden, men i betydligt långsammare takt. Nu har vi istället ett krisläge och det kommer inte att gå att upprätthålla dessa regler längre. Och de som kommer att behöva bryta mot dem är de som arbetar ute i kommunerna där flyktingarna hamnar. Det är lärare, socialarbetare, poliser, kommunala tjänstemän, kommunpolitiker och så vidare.

Vi står nu alltså inför en situation där kommunerna kan behöva uppfinna nya egna regler och praxis att följa, för att det är omöjligt att upprätthålla de som finns. Vad händer då med likheten inför lagen? Med likvärdig behandling? Och vad händer med samhället och människors moral när de känner att detta inte kan säkras från offentligt håll utan blir godtyckligt?

I Dagens Samhälle igår hade man intervjuat ordförande Lena Micko (S), ordförande i SKL (Sveriges Kommuner och Landsting). Så här säger hon:

-”Vi måste vara beredda på att ge avkall på kvaliteten i välfärden”.

De hade också pratat med Anders Knape (M), före detta ordförande SKL som tillade:

-”Det är ett exceptionellt krisläge. Då kan normala regelverk inte gälla. Det måste till undantagslagar för att klara situationen”.

Det här är ännu inte en kris som syns överallt utan denna kris pågår inom den offentliga organisationen som blir ohållbar. Men vi vill inte vara med om att detta sprider sig ut i samhället bland gemene man. Vi måste agera innan det sker.

Jag förstår ärligt talat inte hur regeringen tänker. Jag har svårt att förstå hur man kan hålla presskonferens på presskonferens för att informera om läget istället för att berätta vad man ska göra åt det, aktivt! Både på kort sikt, så som undantagslagar, och på lång sikt i form av omställning av samhället för att klara bostäder, jobb, social sammanhållning med mera.

Att inte göra något är också en sorts prioritering, om än en passiv sådan där det blir som det blir. Motsatsen till det är ledarskap. Poängen med ledarskap är att kunna påverka utvecklingen. Då måste man försöka göra avvägningar, ta beslut och agera för bästa möjliga helhetsutfall utifrån den målsättning man har. Vissa beslut och åtgärder kan svida i nuet, men det görs för att säkra en positiv utveckling på sikt.

Otryggheten ökar privata vårdlösningar

För någon vecka sedan gjorde något jag aldrig har gjort förut. Jag kollade upp privata sjukvårdsförsäkringar.

Genom en tidigare arbetsgivare hade jag för ett antal år sedan en specialistvårdsförsäkring. Den innebar att man som anställd bara ringde ett nummer och så fick man en tid till specialist inom kort. Och det alltså utan att gå den vanliga vägen genom vårdcentralen med stor risk för långa väntetider i flera steg. Det här var något helt nytt för mig och det kändes inte bra tyckte jag. Tänk alla som inte hade den möjligheten fastän de kanske behövde den ännu bättre än jag? Jag använde aldrig försäkringen. Men från dem som gjorde det fick jag höra hur bra det var. Hur snabbt och smidigt det gick.

Ända sedan detta har jag funderat på och följt trenden som nu har pågått ett antal år. Fler och fler skaffar andra lösningar när det gäller vård och stöd. Och jag har undrat när jag själv skulle börja fundera i sådana banor. Tydligen har jag kommit dit nu.

Bristande tilltro till systemet

En generell trend i samhället är att vi fokuserar allt mer på säkerhet och det är hängslen och livrem som gäller överallt för att undvika svårigheter eller obehag. Teoretiskt så skulle det därmed kunna vara så att vi nu helt enkelt ställer högre krav än förut, krav som den offentligt finansierade vården inte kan möta. Men jag tror ändå att det är mer än det här som ligger bakom utvecklingen mot mer privata alternativ.

Det saknas inte signaler just nu från omvärlden om att ”du kan inte räkna med att det finns stöd för dig och din familj också när du behöver det”. Ta sådant som att det är stor brist på sjuksköterskor, vilket har gjort att vårdplatser stängs på grund av säkerhetsskäl. Och nyligen gick SKL (Sveriges kommuner och landsting) ut och varnade för en ”skattechock” på grund av att resurser saknas för den verksamhet som bedrivs i kommuner och landsting. Till dessa omvärldsintryck lägger man sedan närståendes egenupplevda möten med vården. Det finns förstås de som har fantastiska erfarenheter av vården. Men det finns också de som upplevt raka motsatsen. Det blir svårare och svårare att lita på att man kommer att få en bra vård när man väl behöver den.

När otryggheten ökar i samhället ökar också människors drivkraft att söka sig egna lösningar. Man ser om sitt eget hus helt enkelt. Det är naturligt men ändå lite jobbigt att prata öppet om. För när man själv tar till privata lösningar så bidrar man till att öka klyftorna mellan dem som har resurser och de som inte har. Det är förstås de människor som är mer resursstarka som har möjlighet att köpa sig före i köer och så vidare.

Jag var tvungen att gråta en skvätt när jag satt och tittade på försäkringarna. För de som borde ha sådant är ju mamma och pappa – inte jag och min man som är yngre och betydligt mer friska och starka (just nu åtminstone). Jag har inte förstått om det ens skulle vara möjligt för dem att ha sådana försäkringar på grund av deras ålder. Men om det vore det så är de säkert svindyra och inte något de skulle ha råd med. Och jag har inte den ekonomiska kapaciteten att jag kunde hjälpa dem med det.

Mina kära föräldrar har slitit hela sina liv som lärare och utbildat barn, dessutom har de tagit hand om sex stycken egna. Och naturligtvis har de betalat massor i skatt. Nu är de utelämnade till ett bristfälligt sjukvårdssystem som man inte klarar sig igenom om man inte är någorlunda frisk eller har någon som kan hjälpa en att lotsa sig igenom alla tester, läkemedel och operationer. Känns det bra? Svar nej.

Har vi förvaltat systemet på rätt sätt?

En person berättade för mig om någon teoretisk modell enligt vilken det finns tre faser i ett systems ”liv”. Den första generationen personer kämpar och arbetar för att skapa och bygga upp systemet. I nästa generation förvaltas systemet och i nästa generation som tar över det tas systemet förgivet och det riskerar förstås därmed att braka ihop.

Jag kan inte låta bli att fundera över Sverige i ljuset av den här teorin. Tidigare generationer har slitit för att bygga upp den välfärd och det land vi har. Sedan kom dem som kunde skörda frukterna av de andras slit. De förvaltade systemet. Och nu kommer de (vi!) som inte ens förvaltar systemet på grund av en ignorant attityd om att det säkert är så stabilt så att det lever vidare av sig självt (?).

Har vi tagit hand om vårt välfärdsystem som vi borde ha gjort? Tänk om hela vårt omfattande välfärdssamhälle som det sett ut ett antal årtionden kommer att vara omöjligt i framtiden och därmed bara utgöra en liten parantes i historien?! Eller, kanske vårt system inte var så bra och säkert som vi har uppfattat det tidigare, så att nu bara innebär en korrigering av vår syn på det till en mer realistisk sådan?

Många frågor blir det. Men nu är detta blogginlägg slut och jag får fortsätta i ett annat.

Välfärdssystemet ÄR solidaritet

En solidarisk våg har gått genom civilsamhället den senaste tiden, mycket i och med medias ökade fokus på flyktingsläget kring och i Europa. Men något har kommit bort i diskussionen om just solidaritet och humanism nämligen det största som Sverige har och som manifesterar just det: vårt välfärdssystem.

Det sägs att Sverige är ett rikt land. Det stämmer. Men det som gör landet rikt är inte bara att det finns resurser att fördela. Vilket land som helst kunde tvångsinkassera pengar från sina medborgare och andra som vistas i landet och använda pengarna. Det vore dock bara hållbart ett tag. I Sverige däremot finns en bred acceptans för de höga skatterna och den stora omfördelningen inom välfärdssystemet.

Systemet manifesterar solidaritet inom Sverige, men det är likväl solidaritet. Resurser kommer personer till godo utanför våra egna familjer, städer och i hela landet. Det ges skydd, stöd och omvårdnad till människor oberoende av vilket kön de har, vilken etnicitet, hudfärg, religion och så vidare.

Att systemet har begräsningar har inte att göra med att vissa människor skulle vara bättre eller mer värda än andra, utan för att det är nödvändigt för att få hållbarhet i systemet. Till exempel kunde gränserna för systemet lika gärna gå utanför Norge, eller Italien eller var som helst, om det gick att få till ett system som var hållbart och demokratiskt stöddes av befolkningen inom det området.

För att människor ska känna att det värt att betala in och bidra till välfärdssystemet krävs att staten i form av dess representanter politikerna, är ödmjuka inför sin uppgift. De folkvalda hanterar folkets surt förvärvade slantar och bör ha respekt för medborgarna och deras åsikter. Och här anser jag att vi nu har ett problem.

Sverige är satt under press genom den stora flyktingtillströmningen. Många som bor här är oroliga för hur det kommer att påverka landet. I detta läge framställs det svenska välfärdssystemet – både i stora delar av media och från politiskt håll – som om det vore en aldrig sinande källa. Inställningen speglar en bristande förståelse och respekt för både systemet och för dem som upprätthåller det.

När makten börjar tala om bristande humanism eller att ett av världens mest solidariska befolkning (mätt i generositeten hos välfärdssystemet, men även biståndsgivandet) genom sin oro och undran skulle vara främlingsfientliga eller stora egoister, det är som ett hån.

Om man nu anser att solidaritet vara något positivt borde reaktionen på befolkningens oro snarare vara: vad bra att befolkningen bryr sig om och värnar vårt solidariska välfärdssystem!

När detta konstaterats bör diskussionen fortsätta om själva sakfrågan. Befolkningen, både skattebetalarna och de som idag behöver vårt välfärdssystem (gamla, sjuka mfl), förtjänar ärliga och uppriktiga svar från de folkvalda politikerna: hur tänker ni hantera situationen? Hur ska vårt välfärdssystem klara av påfrestningarna? Vad är prioriteringarna? Hur ser framtiden ut?

Bara rakryggad ärlighet och öppenhet kan bygga förtroende för både politikerna och hela vårt gemensamma system i längden.

Det går mycket väl att tycka att det välfärdssystem vi har är utdaterat och att solidariteten genom det inte är värt att upprätthålla för att det finns bättre alternativ. I ett sådant fall bör det framföras med tydlighet.

Den demokrati, välfärd och tillit vi har lyckats att bygga upp i Sverige är något värdefullt. Det är vårt välfärdssystem som gör att vi har möjlighet att med gemensam kraft stötta så många flyktingar och andra människor i nöd som vi kan göra. Vi får inte gå i fällan och tro att detta system består oavsett vad som händer. Så är det inte.

Pragmatikern ideologiskt rörlig

Jag brukar kalla mig själv för pragmatisk. Synonymer till det kan väl sägas vara realistisk, jordnära, resultatinriktad, nyttofokuserad. Min åsikt är att det är resultatet av åtgärder som ska avgöra om de ska anses vara bra eller dåliga. Det här präglar även min syn inom politiken.

Ibland kan man ändra åsikt i frågor för att man själv utvecklas. Man kan lära sig nya saker eller vara med om något som ökar den egna förståelsen eller medvetenheten. Men en person som är pragmatisk kan också ändra sig bara för att förutsättningarna eller omvärlden förändras. Det här har jag insett kan göra att det ser ut som att en pragmatisk person svävar lite hit och dit ideologiskt inom politiken.

Låt mig ta ett exempel från mig själv: jag tror att vi just nu i Sverige, på grund av hur Sverige utvecklats de senaste årtiondena och hur vår omvärld ser ut, kommer att behöva mer inslag av konservativ politik framöver.

När samhället har blivit mer heterogent på grund av att människor rör sig mer behövs tydligare saker att samlas kring, värden och moraliska signaler. Ta till exempel vad som hänt inom skolan där curlingmentaliteten allt mer tagit över. Skolan tas för given av både elever och föräldrar och denna attityd accepteras. I samhället håller klansamhällen på att bildas lokalt på vissa ställen. Ungdomar bränner bilar och kastar sten på ambulanser och så vidare. Hur motar vi detta? Jo bland annat med tydlighet. Det kan man visa både i ord, i lagar och i ny politik.

Det betyder inte att jag tycker att till exempel många fler poliser eller tydligare förhållningsregler i skolan vore rätt i alla tider. Och det betyder inte att jag accepterar vilka politiska förslag som helst bara för de kan kallas ”konservativa”. Nej det handlar om att det just nu kan det behövas mer inslag av det på särskilda områden. Konservativ är bara en etikett. Det är inte etiketten som ger effekt, utan det är politiska förslag – men även politiska signaler i form av retorik – som ger effekt.

I andra tider med andra förutsättningar vore det helt galet med mer uppstyrning och hårdare, tydligare regler. Helt enkelt för att de inte behövs då. Klarar samhället det bra är självklart frihet och stort handlingsutrymme det bästa.

Har jag blivit konservativ nu då? Tja, det är en definitionsfråga.  Jag har ideologiska preferenser som är mer konstanta i tiden. Jag har en idealvärld jag kämpar för. Men vägen TILL den idealvärlden ser jag mycket väl kan behöva gå genom andra ideologier på vägen dit. Man får helt enkelt köra lite slalom för att kunna hamna där man vill.

Jag tycker att min inställning är att se problem och försöka lösa dem. Det är för mig att vara pragmatisk. Och det är det jag tycker att politiker bör vara. Jag tror att det i kommunerna finns mer av en pragmatisk attityd hos politikerna, mycket beroende på att frågorna där är lite mer praktiska och verklighetsnära. Men det skulle inte skada med lite mer av den varan även i rikspolitiken just nu.

Samhället är en ständigt pågående förändringsprocess men som inte tar jämna fina steg alltid. Ibland stadgar sig läget och det är lite lugnare. Sen kommer tider av mer och snabbare förändring. Så sker nya anpassningar och det lugnar ner sig. Sker inte förändringar och anpassningar i tid byggs spänningar upp och kan ytterst leda till civilisationens motsvarighet till jordbävning: krig. Dessa spänningar är mycket bättre att identifiera och adressera under uppbyggnadsfasen. Och det gör man bäst genom att vara perceptiv, flexibel och – pragmatisk.

Nyansera ”stå upp för öppenheten”

”Vi står upp för öppenheten” är en fras som upprepas ofta av dem som tycker att vi ska ha kvar de regler kring migration som vi har just nu. Jag har personligen lite svårt för frasen så som den används.

Man skulle till exempel kunna säga att det är att ”stå upp för fred i Sverige” om man accepterar den försvarsbudget vi har just nu. I det fallet kunde man anklaga en som skulle vilja sänka försvarskostnaderna för att ”inte stå upp för fred”, eller att dessa ”inte vill ha fred”. Men det är varken särskilt hederligt eller bra.

Vi har inte en maximal öppenhet i Sverige gällande migration. Vi har reglerad invandring. Inte heller om vi jämförde med andra länder och konstaterade att vi hade de mest generösa reglerna så tycker jag man kan påstå att vi står upp för öppenhet medan de andra länderna med sina mindre generösa regler INTE står upp för öppenhet. Det som är ett faktum är att vi skulle kunna ha ännu mer öppenhet än idag, om nu ”öppenhet” definieras som hur lätt det är för människor att komma hit och bosätta sig. Men det har vi alltså valt att inte ha.

Förändringsförslag som är relativa utsagor, förvrids till för eller emot, på eller av. Det är inte bra. I fallet migration ger det en felaktigt förenklad bild av frågan som i själva verket är mycket komplex.

Man kan till exempel fråga sig om ”öppenhet” är den parameter som bäst beskriver hur väl vi hjälper människor till trygghet och till ett ökat välmående (vilket är det som i alla fall jag ser som målet med just öppenheten som rör flyktingar).

Rent logiskt kunde det faktiskt vara så att vi hade mycket generösa regler för att kunna fly hit. Men om inga skulle välja att komma hit, hjälpte vi inte många människor endast med öppenheten.

På samma vis kan man ifrågasätta om öppenhet räcker för att människor ska leva ett bra liv här. Rent logiskt skulle vi kunna ta emot många flyktingar, men som sedan får stora problem att leva här på grund av hur vårt samhälle ser ut. Hur mycket har vi hjälpt dem då? Fanns det kanske i själva verket ett annat, bättre sätt att hjälpa dem på? Hur?

Det finns många aspekter som rör invandring och flyktingar som inte diskuteras på ett så nyanserat sätt som de borde. Det är inga enkla svart-vita frågor, som vissa vill göra gällande. Det handlar mycket om vilka perspektiv man har och vilka värderingar. Vad betyder att hjälpa andra? Och vad är moraliskt av Sverige att göra sett ur olika perspektiv: individernas perspektiv som behöver hjälp? Sett ur regionernas perspektiv i Sverige? Ur landets perspektiv som helhet? Och om vi tittar ur ett globalt perspektiv?

Låt oss lägga alla argument och perspektiv på bordet och väga, vända och vrida på dem förutsättningslöst. Det är då vi har chans att komma fram till de allra bästa besluten. Men att alla personer eller de politiska partierna skulle kunna enas på detta område är osannolikt. Det kan vi inte på andra politikområden heller, så varför skulle det vara annorlunda i denna fråga? Då får vi göra det vi alltid gör: kompromissa. Det är en del av demokratin.

På workshop om framtiden

Trots att jag både är politiker och i mitt vanliga arbete håller på med utredning och opinionsbildning, kan jag konstatera att jag är väldigt ovan vid att under lång tid koncentera mig på komplexa resonemang och djupa tankar. Det är ansträngande.

Här om veckan var jag på en två dagars workshop med cirka 20 samhällsförbättrare från olika områden; från företag, organisationer, många som arbetade med innovation, IT och hållbarhetsfrågor, och ett par med politisk bakgrund varav jag var en.

Jag kände mig lite som en fjutt bland giganter.

Jag ville helst sitta ner en dag med varje person och bara fråga, lyssna, tanka av dem på allt de gjort. Till exempel var Ulf Dahlsten där som var statssekreterare åt Olof Palme. Anna-Karin Hatt, förra regeringens IT- och energiminister, nu ny VD för Almega. Darja Isaksson som verkligen kan digitalisering och sitter i regeringens innovationsråd (känns tryggt att hon sitter med där. Lyssna på henne regeringen!). Anders Wijkman, före detta EU-parlamentariker för KD och välkänd miljökämpe. Gabriel Ehrling som arbetar för tidningen Liberal Debatt.

Det blev förstås inga hela dagar med varje person, men jag försökte insupa allt jag kunde i diskussioner och under måltiderna, i bastun, överallt. Det var otroligt intressant och givande att vara med, om än fullständigt uttröttande. Men det var det värt!

Alla på workshopen var överens om att människors tro på en ljus framtid är väldigt låg just nu, särskilt hos unga. Kanske är framtiden egentligen inte så mörk som det ibland kan kännas som. Men har människor en sådan känsla kan denna känsla räcka för att hela samhället ska bli oroligt. Och det ser vi också i hela Europa.

Det är många samhällsförändringar som sker just nu som berör samhället i grunden. Till exempel den ökande digitaliseringen och automatiseringen som kommer att tvinga oss att förändra hur vi ser på arbete, försörjning och i slutändan på hela vårt välfärdssystem. Och vi behöver leva mycket mer hållbart för att vårt jordklots resurser ska räcka till och för att klara hålla de pågående klimatförändringarna på en hanterbar nivå.

Bara att helt förutsättningslöst få diskutera hur vi kan göra framtiden bättre var väldigt upplyftande för mig personligen. Det ökade mitt eget hopp. Det var en skön känsla att se att det fortfarande finns intellektuella människor som kan samtala om svåra frågor på ett sansat sätt. Förlåt, men det är faktiskt lätt att misströsta ibland med tanke på hur grunt och hysteriskt det är på sociala medier. Eller när man ser till den allt för ofta floskelfyllda, ytliga ”debatt” som sker inom politiken där markeringar till motståndarna är högsta prioritet.

Det rådde också stor enighet på workshopen om att politikerna idag i för låg utsträckning tar sig an de långsiktiga frågorna. Det lappas och lagas, trots att det vi egentligen skulle behöva är att stöpa om hela samhällsinstitutioner för att bättre passa den omvärld vi lever i.

Det är dock en svår fråga att avgöra: hur kommer framtiden att se ut? Om vi går 30 år tillbaks i tiden, hur många hade kunnat pricka rätt då om hur samhället ser ut nu? Mycket få.

Något jag blev varse var att det ändå finns de som är betydligt bättre än de flesta på att om framtiden. Det var en dansk framtidsforskare med på workshopen, Lene Andersen, som är verksam i Danmark. En mycket spännande person. Hon hade studerat både historia, teologi och filosofi och använde all den kunskapen för att försöka lägga ihop ett och ett för att se vartåt det kan bära framöver.

När jag pratade med henne blev jag påmind om hur otroligt mycket kunskap som finns redan men som inte används. Apropå politik berättade hon om hur hon medverkat på en stor konferens där flera kunniga forskare från olika discipliner presenterade intressanta resultat. Efter det blev det politikerdebatt och politikerna börjar omedelbart diskutera symbolfrågor och ignorerade totalt allt de just hört. Hon blev så nedslagen av detta.

Som världen ser ut idag, global som aldrig förr, och med tanke på hur fort utvecklingen går är vi i större behov än någonsin av lyhörda, förnuftiga politiker som kan använda samhällets samlade kunskap och kapacitet i sitt uppdrag. Kanske är det demokratiska systemet som det ser ut idag inte det bästa för att värna demokratin i det framtida samhället? Kanske är det inte tillräckligt bra på att odla fram de där kunniga, kloka representanterna för folket som alla vill ha? Det var en av frågorna som vi kom in på i diskussionerna.

Det finns mycket mer att säga om den här workshopen och det som kom ut av den. Men jag börjar så här och får återkomma i sakfrågorna. Jag är i alla fall otroligt glad för att jag fick vara med. Stort tack till de som bjöd in mig. Och stort tack till Tomas Björkman på Ekskäret ute i Stockholms skärgård, för att vi fick vara där!