Progressiv betyder egentligen framåtsyftande och signalerar utveckling. Men i själva verket har de som kallar sig för progressiva de senaste årtiondena drivit på idéer och ideologi som håller på att skada den kultur och de samhällsstrukturer som västvärlden skapat och som gjort den så framgångsrik.
Den internationella nättidningen Quilette publicerade 2019 ett intressant inlägg av Bo Winegard, då assistant professor på Marietta Collage i Ohio, USA. I texten Progressivism and the West kategoriserar och förklarar Winegard trender och idéer som han ser i västvärlden, och som han är kritisk till. Dessa har han delat in i i sex strömningar:
- Felaktig syn på den mänskliga naturen
- Odlandet av offerkultur
- Censur av det fria ordet
- Erodering av rättsprocesser och oskuldspresumtionen
- Uppmuntran av pöbelvälde och oproportionerliga straff
- Spridande av förakt för västvärlden och dess symboler
I detta blogginlägg går jag igenom dessa sex strömningar. Att lyfta blicken och se mönster och strukturer hjälper oss att bättre förstå det som händer i samhället och även kunna bedöma om vi är på väg åt rätt eller fel håll.
Bloggtexten här utgör en egen fri tolkning av hans text och slutsatser. Den innehåller även tillägg och kommentarer av mig själv. Eftersom det här är ett långt blogginlägg så kan ni med fördel välja vilka delar ni vill läsa. Allt behöver inte läsas. Jag börjar med mina egna sammanfattande slutsatser och reflektioner. Sedan följer ett stycke för varje punkt. Klicka på de punkter ni vill läsa om, så kommer ni direkt dit.
Sammanfattande reflektion
Jag tycker att de strömningar som Winegard tar upp mycket väl beskriver det som händer just nu, om än inte allt. De hänger också ihop. Om jag ska formulera hur jag själv tolkar det han beskriver, är att vi håller på att gå bakåt i utvecklingen. Vi håller på att rasera det vi lyckats bygga upp, egentligen sedan upplysningstiden på 1700-talet och ännu tidigare, med starten av den vetenskapliga utvecklingen och boktryckarkonsten.
Vi är på väg tillbaka till mer primitiva samhällen, där godtycke och den starkes rätt råder. De som förlorar på detta är de svagaste, trots att flera av dessa trender påstås handla om att värna de svaga. Men det är också förödande för våra samhällen i stort när vi bygger upp konflikter internt i våra länder. Vi tappar därmed i utvecklingstakt och konkurrenskraft gentemot omvärlden.
Jag har funderat på vad det finns för mekanismer bakom dessa punkter. Och jag ser att en drivkraft bakom dessa är den överdrivna jämlikhetssträvan, att man vill ställa alla på samma nivå genom att riva ner hierarkier. Jag har bloggat om det tidigare.
En annan förändring som har skett under 1900-talet är att fler kvinnor har fått inflytande i samhället i och med att jämställdheten har ökat. Det tror jag också har påverkat samhälle och politik, hur saker tolkas och vilket fokus är i olika sammanhang. Det handlar nu mer om sociala processer, om känslor och det delas in mer i vi-och-dom, vilket jag också skrivit om på bloggen. Ordning har också fått stryka på foten för mer av kaos och spontanitet. Och jag ser faktiskt med oro på att det som händer nu, i framtiden kan komma att skyllas på kvinnorna.
Vi måste inse att dessa strömningar inte är vägen framåt. Det är att sätta krokben för oss själva. Vi måste vända den här utveckling och inse vad det är vi har uppnått och vårda det väl.
1. Felaktig syn på den mänskliga naturen
Bo Winegard menar att de progressivas syn på människan som varelse är idealiserad. En romantiserad bild av människan säger att hon är god, altruistisk och samarbetsvillig – om hon inte blivit förstörd av sin omgivning vill säga. Är hon inte det är det alltså samhällets fel, vilket kräver fler politiska ingrepp och styrning av människor, dvs mer socialistisk politik. Med en allt för naiv och förenklad syn på människan som oändligt formbar och god finns risk att radikala samhällsexperiment startas, då det finns en naiv tilltro till att alla problem på vägen kan lösas med vilja och mer styrning.
Människosynen kan på det stora hela sammanfattas med teorin om ”tabula rasa” (i översättning: ”tom tavla”), som innebär att människan föds som ett oskrivet blad och att alla hennes egenskaper är inlärda, eller med ett annat uttryck: är socialt konstruerade. Men Winegard menar att detta inte riktigt är synsättet som förhärskar hos de progressiva, utan mer av en selektiv syn på människans natur.
Vissa egenskaper hos människan accepteras som genetiskt grundade, tex fetma, beroende m.m. Däremot är de progressiva skeptiska till att det är genetiskt betingat när något attribut/egenskap motsäger de värden som försvarar. Exempelvis accepteras inte en avvikelse från 50-50 andelar kvinnor och män inom olika yrken som något som kan komma ur biologiska könsskillnader. I stället ses skillnaderna som ett problem att lösa, eftersom ”dogmen” lyder att kvinnor och män är lika och följaktligen också ska välja lika.
Att människor gör olika eller vill olika, ser man som en orättvisa och tecken på diskriminering. Detta kvoteringstänk ökar fokus på sådant som människor inte kan påverka, till exempel hudfärg och kön, vilket förstärker rättvisekarusellen där den som anses mest förfördelad ska lyftas fram, bara för att den ser ut på ett visst sätt, tillhör en viss grupp etc.
2. Odlandet av offerkultur
Utifrån den förra principen blir en naturlig följd att peka på och lyfta fram de förfördelade ”offren” för diskriminering och människors illvilja. Olika grupper, minoriteter, sägs vara förtryckta. Hela mänsklighetens historia ses som en lång plåga av förtryck och diskriminering av olika grupper och minoriteter, vilket de än idag sägs lida av.
I själva verket är uppenbar diskriminering eller rasism relativt sällsynt idag i västvärlden, om man jämför med andra länder och äldre tider. För att de progressiva ska kunna bekräfta tesen om det historiska förtrycket och underordning av vissa grupper, måste de därför leta allt djupare efter tecken som kan tjäna som bevis för deras teori. Varje liten subtil signal kan ses som tecken på det stora förtrycket. Sedan pekar de ut människor eller grupper som bärande av skuld för detta förtryck. De avkrävs att göra bot för de oförrätter de stått för, de ord de uttalat eller liknande.
Istället för att stärka människors självförtroende och motståndskraft, så uppmuntras med andra ord osäkerhet och hjälplöshet. Offerskapet blir en valuta i maktspel. Hur mycket välvilja som än ligger bakom, blir konsekvensen att det bara blir fler och värre offer som tävlar i offerskap med varandra.
Följden av detta blir att principen om meritokrati urholkas, dvs att kompetens och prestation belönas. Kvoteringsivern gör att fel personer hamnar på fel platser i samhället, vilket sinkar verksamheter och samhällsutvecklingen stannar av.
3. Censur av det fria ordet
Med tanke på den offerkultur som nu florerar, där människor behöver skyddas från andra och där ord ses som hot mot känslor och mänskligt välmående, ligger det i farans riktning att också inskränka just orden. Det sker nu också på bred front, trots att yttrandefriheten är en grundbult i den liberala demokratin.
Rätten att tala fritt är inget som alltid funnits, utan det tog snarare lång tid i mänsklighetens historia innan vi kunde nå dit. Yttrandefrihet är något som gynnar utveckling. Det är positivt för att kunna testa nya idéer, för att förstå saker och för att samhället ska utvecklas.
Inskränkningar av det fria ordet har tyvärr också spritt sig till universiteten. Det talas om behovet av ”trygga rum”, där man ska få befinna sig med sina egna (samma hudfärg tex). Föredragshållare hindras att tala på universiteten och studenter klagar på att undervisningen sker på fel sätt, att den kränker minoriteter. Diskussion och kritisk granskning ligger i själva hjärtat av vetenskapen och akademin, men ses nu som ett problem och ett hot. Vad blir en akademi utan dessa inslag?! Jo en indoktrineringsanstalt och politisk aktör.
Hur paradoxalt det än är, så ursäktas inskränkningar i det fria ordet med hänvisning till mångfald och inkludering. Mångfald har därmed transformerats till att skydda enfald. Åsiktspoliser som sysslar med angiveri härjar överallt i samhället, vilket driver på än mer självcensur. Allt oftare viker sig de ansvariga och censurerar eller på olika vis straffar fel ordval eller uttalanden.
Bo Winegard har ironiskt nog nu själv blivit av med sin tjänst på universitetet pga anklagelser om att ha sagt ”fel” saker i kontroversiella ämnen.
4. Erodering av rättsprocesser och oskuldspresumtionen
Att vilja skipa rättvisa och hämnas för oförrätter ligger i människans natur. Det finns olika sätt att göra det på. I historien och i andra delar av världen finns tex klanstrukturer som löser sådant. Men i västvärlden har vi lyckats att, på samhällsnivå, utveckla och få acceptans för ordnade rättsprocesser med lagar och utdömande av straff som gäller lika för alla. Detta har gjort att människor inte behöver ta saken i egna händer. Liksom yttrandefriheten är rättssystem på nationell nivå ingen självklarhet, utan det har tagit många år av kamp och jämkande att få fram.
Men nu, kanske på grund av de progressivas fokus på offer, så har det börjat ske en skiftning från att anse några som oskyldiga tills motsatsen har bevisats, till att döma direkt – särskilt om det handlar om de grupper som anses vara offer. Detta är möjligen en av punkterna som kanske förekommer mer i USA än i Sverige, ännu.
Man litar på dem som anklagar några för brott, trots att alla borde veta att anklagelse inte alls är detsamma som att brott skett. Ett exempel är sexuella trakasserier i samband med #metoo-rörelsen. Alla som anklagats har inte alls varit skyldiga. Ett annat exempel är när BLM (black lives matter) har anklagat poliser för övervåld i USA. När väl en anklagelse om övervåld eller rasistiskt motiverat våld har förts fram, så tas den som sanning, kanske till och med efter att det motbevisats i de enskilda fallen.
Men det finns även andra processer där man utreder och bedömer om saker gått rätt till, som på arbetsplatser, där betydelsen av dessa processer minskat. Till exempel när lärare på universitet har anklagats av studenter för att ha använt kränkande ord. I och med att lärare anklagats ses de som skyldiga och ett problem, även om utredningar visar att inget fel begåtts.
5. Uppmuntran av pöbelvälde och oproportionerliga straff
Enligt förra punkten så börjar rättsprocesser att eroderas och minska i betydelse, och det gör även straffpåföljderna. Vi har lyckats att skapa system med kalibrerade straffskalor utifrån den moral vi demokratiskt beslutat ska gälla. Men nu har inte minst sociala medier gjort det lättare för alla att fria och fälla. Det sker uthängningar, förnedring, social utfrysning och deplattformering hej vilt. I detta drevande deltar även vanliga medier mer.
I stället för ordnade processer med proportionerliga straff, så är det ”lynchmobben” som utdömer straff, och utslaget kan bli hur som helst. Att bli utsatt för detta har drivit människor till och med till självmord. Man skiljer också allt mindre på om det är offentliga personer, som förtjänar närmare granskning, så som politiker, eller om det är privatpersoner. Privatpersoner granskas också och hängs ut, även av medier.
Det finns en syn att ”lite skit får man räkna med” när man drevar mot sådana som inte har bevisats skyldiga. Det blir en sorts pöbelvälde. Barbari!
6. Spridande av förakt för västvärlden och dess symboler
Det florerar en syn idag att västvärlden har skapat sin framgång genom att ha utnyttjat och förtryckt resten av världen, genom kolonialism, slaveri och rasism. Och det inte bara i folkmun, utan det har till och med transformerats till läror på universiteten i form av postkolonialism, kritiska vithetsstudier och annat.
Det sägs att västvärlden förtjänar hat och förakt för sin historia. Att den bär en stor skuld som den måste betala igen. Tidigare ledare, både formella och informella, som setts som hjältar för sina prestationer, pekas ut som vita manliga rasister och förtryckare och ska bort ur allas åsyn. Historien ska revideras och städas för att få bort det ”smutsiga”. Det ställs krav på att anrika namn ska bytas ut, minnesmärken, statyer och symboler från det förflutna. Här är BLM den senaste tiden ett tydligt exempel.
Självklart finns det oförrätter som skett i historien och västvärlden är långt ifrån perfekt. De som vi ser som hjältar eller bara historiska personer är inte änglar, utan har även de gjort dåliga saker och inte bara bra saker. Men det gäller överallt och för alla.
Faktum är att de västerländska samhällena har lyckats skapa fred, ordning, lika rättigheter, utveckling och välstånd som inte gjorts tidigare i historien. Det går inte att stjäla fred, demokrati, välfärdssystem, meritokrati, vetenskaplig utveckling, individuell frihet med mera, från andra. Det har utvecklats av människorna. Och det som västvärlden skapat har också bidragit till att minska fattigdom även utanför västvärlden.
Detta förakt, dessutom som rör saker som hände för länge sedan, leder ingen vart. I stället slår det split mellan människor och för bort uppmärksamhet från fortsatt utveckling i rätt riktning.
Lästips som rör detta är Göran Adamsons böcker och texter. Han försöker svara på frågan varför det är så att vissa till och med njuter av att angripa sin egen kultur. Han kallar det för negativ eller masochistisk nationalism.
Josefin Utas blogg 
Josefin!
Förtjänstfull sammanfattning av ett viktigt dokument. Utmärkt att du tagit Bo Winegards reflektioner till en svensk kontext.
Du skriver: ”Att lyfta blicken och se mönster och strukturer hjälper oss att bättre förstå det som händer i samhället och även kunna bedöma om vi är på väg åt rätt eller fel håll.”
Det här blir nästan som en katekes för att förstå den märkliga samtiden. Jag kommer bokmärka bloggposten och har haft anledning att komma tillbaka till den redan idag för att verifiera något mönster jag tyckt mig se. Tack!
Instämmer fullständigt!!
Tack för den återkopplingen. Blir glad om texten gör skillnad för någon.
MVH Josefin
Kan inte påminna mig någon av dina texter som inte gjort skillnad!
Keep up the good work!!
Reblogga detta på ulsansblogg.
Dessa sex punkter är mycket klarsynt och väl formulerade och gör att man kan orientera sig bland de ständiga anklagelserna. Idealism skulle kanske kunna vara en gemensam nämnare för dessa punkter och därmed för det inifrån kommande progressiva hotet mot civilisationen. Den västerländska civilisationen har framgångsrikt tillämpat problemlösning snarare än ideal under sin utveckling och det kan ha gjort den mera flexibel än andra civilisationer. Detta problemlösningsperspektiv utmanas fortlöpande av olika ideal/ideologier, som dock verkar ha begränsad varaktighet och går förr eller senare under i konfrontation med verkligheten.
Kvar finns ändå alltid det utifrån kommande hotet från stamkulturen. Stamkultur har alltid varit ett hot mot alla civilisationer och tar alltid över när civilisationen går under. Stamkultur är default och civilisation är ett lyckligt undantag.
En mycket uttömmande men också delvis skrämmande text över hur vår tillvaro drivs i mycket oönskade riktningar just nu utan att vi kan göra något åt det. Man kan fråga sig av vilka och varför. Är det lite som i boken 1984, makten finns och utövas uppenbarligen men man får aldrig någon klarhet i av vem och i vilket syfte, vill jag minnas. En sak till, i första stycket om den mänskliga naturen hade jag trott att min favoritteori, att människan är en organism och därmed, som alla andra organismer, egentligen bara drivs av egennytta och därmed egoism. Man skall nog komma ihåg det när man hör om tex de ”goda” BLM- och Metoo-anhängarna och vänstermänniskor generellt.