Argumenten för en hållbar invandringspolitik

Riksdagspartierna (SD undantaget) har i många år argumenterat för att det ”inte går” att sätta någon gräns för invandringen till Sverige. I ett debattinlägg i Expressen förra söndagen argumenterade jag för att det självklart går. Det som har saknats är helt krasst en vilja att se att det går.

Att viljan inte infunnit sig är lika osannolik som fascinerande. I själva verket finns gott om argument i alla riksdagspartiers ideologier för varför Sverige skulle behöva en kontrollerad, begränsad invandring, särskilt flyktinginvandring. Men istället för att partierna mötts i detta och har diskuterat exakt hur de skulle kunna se till att minska invandringstakten, så landets invånare och samhällssystem klarar att hänga med, så har man gått samman om att ignorera dessa argument.

Eftersom det verkar så svårt för riksdagspartierna att se och ta hänsyn till sin egen ideologiska grund, så tänkte jag här hjälpa till med lite argument för varför Sverige borde ha en hållbar migrationspolitik. Detta riktar in sig främst på flyktingrelaterad invandring men vissa delar är relevanta även för tex arbetskraftsinvandring.

Argumenten

De socialistiska argumenten är förstås klockrena i ett land som Sverige. Välfärdssystemet är solidaritet satt i system. När befolkningsmängden ökar snabbt, hinner inte vårt välfärdssystem byggas ut i tillräcklig snabb takt, vilket förstås orsakar problem. När välfärden börjar svikta så kommer de svagaste att drabbas hårdast. Och sådana yrkesgrupper som tex vårdpersonal får orimliga arbetssituationer när de försöker göra skillnad trots att det saknas resurser, tid, vårdplatser m.m. När bostäderna inte räcker till blir konsekvenserna trångboddhet, ökade klassklyftor och segregation.

Nog för att omfördelning är en anledning till att vi har ett välfärdssystem, men Sverige är inte en stor välgörenhetsorganisation. Det är ingen självklarhet att människor är redo att ge upp runt hälften av sin inkomst eller mer (i skatt) för ett system från vilket de inte upplever sig få ut tillräckligt av själva. Då riskerar de att vilja sluta bidra till det och hela systemets legitimitet och existens är i fara. Denna risk borde alla politiska läger ta fasta på, eftersom de flesta anser att staten ska ha vissa gemensamma åtaganden vilket kräver att det finns några som betalar in till det.

Rättvisevärnande socialister, men också de som faktiskt bara tänker logiskt och bryr sig om andra människor, borde förstå att flyktingar som tar sig hit till Sverige är de starkaste, mest resursstarka. De fattigaste, mest svaga, sjuka och sårbara, inklusive kvinnor och barn, är kvar i sina hemländer. Väljer Sverige att lägga mycket stora pengar på att hjälpa några få starka personer här i landet istället för att hjälpa flyktingar där de bor, så prioriteras de som har det bäst – inte de som behöver hjälpen som mest.

För de med grön ideologi borde ett hållbarhetsperspektiv i flyktingfrågan vara självklart att anlägga; ekologiskt, ekonomiskt och socialt. För att nå bästa möjliga resultat gäller det att se hur saker hänger ihop, att anlägga ett systemtänk. Ett hållbart synsätt på migrationsfrågan borde vara att vi måste skapa system i världen (i länder, mellan länder) som klarar att hantera rörlighet av människor, rättvisa regler och system som faktiskt fungerar i praktiken. Det måste vara målet. Allt annat är bara icke funktionella, kortsiktiga nödlösningar.

Gröna politiker borde lägga stor vikt vid global solidaritet. Snarare än att Sverige ska ta emot människor här, borde de tycka att inga människor ska behöva fly från hus och hem. Inga ska behöva fly på farliga resor över öknar och över hav, via giriga människosmugglare, för att klara livhanken. Det är inhumant. Fred och en dräglig levnadsstandard måste inrättas där människor bor. Där det pågår konflikter och krig i världen borde lokala frihetskämpar och organisationer stödjas, för att det ska kunna skapas fred och så att grundläggande mänskliga rättigheter följs.

Sverige gör mycket nytta ute i världen för att minska lidande. Våra förutsättningar att hjälpa hänger dock på att vi är ett rikt land, vilket inte är någon slump utan resultatet av många års hårt arbete, tålamod, fred och demokrati. Riskerar vi Sveriges ekonomi och stabilitet, så kommer vi också förlora vår möjlighet att hjälpa andra ute i världen till vår levnadsstandard.

De flesta förstår, intuitivt, att eftersom människor och system inte är oändligt flexibla, så är det inte bra om samhällen förändras för fort. Denna princip är en bärande del i konservatismen. Enligt den ideologin bör samhällsförändringar inte ske snabbt och ryckigt, utan gradvis och försiktigt, särskilt i samhällen som har stora gemensamma system.

Förändringar av befolkningssammansättningen i ett land, i en viss region eller så, förändrar samspelet i samhället, vilket kan skapa ”störningar” som riskerar skapa agg och konflikter. Ju större skillnader i kultur och synsätt mellan människor, desto större risker. Här finns också en moralisk aspekt: Det måste finnas respekt för människor som bott och levt på en plats under lång tid. En stor mängd människor ska inte bara kunna flytta in och tränga undan andra och kräva att de andra ska anpassa sig enligt vad de tycker. Det bäddar inte för stabilitet och fred, utan skapar snarare grogrund för allvarliga konflikter.

Enligt konservativa behöver samhällen ha en majoritetskultur, en samling av gemensamma värderingar, på vilka man bygger samhället. Det betyder inte att alla ska göra lika överallt och hela tiden, exempelvis hemma eller att alla behöver praktisera samma religion e.d. Utan att det behöver finnas gemensamma synsätt som avspeglas i lagar och regler och så att det finns gemensamma sätt att göra saker på där människor möts, så det finns chans till sammanhållning och tillit. Integration, eller snarare assimilation, av nya invånare i samhällen, tar tid. Det tar tid för människor att lära sig att leva med varandra. Och det måste få ta det.

Gröna, liberaler och även de konservativa i Sverige, borde försvara de värderingar som numera genomsyrar det svenska samhället och har byggt det starkt, så som jämställdhet, jämlikhet och frihet att leva som man vill. Då inga människor ändrar synsätt och värderingar bara för de plötsligt är i Sverige, så kommer förstås invandringen ändra levnadsmiljön för många som bor i landet. Sådant som antisemitism, klanstrukturer, hederskultur, giftermål i ung ålder, synen på homosexualitet som sjukdom med mera, kommer att öka sett ur ett nationellt perspektiv och kommer att drabba dem som bor här i landet. Detta är inget som går att bortse från eller går att ändra över en natt.

Liberaler borde generellt stå på barrikaderna för själva grunden för den liberala demokrati vi har. Enligt liberaler har en nation inget egenvärde, utan är snarare ett sätt för att kunna skapa förutsättningar för att alls kunna ha demokrati och att människor ska kunna leva som de vill, dvs ha individuell frihet i praktiken. Utan skyldigheter som upprätthålls inom ett visst begränsat område, går det inte att upprätthålla några rättigheter. Att alla står under samma lag, har samma rätt, är ett sätt att manifestera att alla människor är jämlika.

Öppna gränser och fri rörlighet må vara ett långsiktigt mål för liberaler, men utan att det finns förutsättningar för att hantera läget som uppstår, så kan det inte tillåtas. Vägen mot öppna gränser går genom att arbeta långsiktigt för en fredlig värld och för att bygga flexibla samhällssystem som klarar en stor rörlighet av människor.

Två av statens viktigaste uppgifter är att sköta om den inre säkerheten (polis och rättsväsende) och den yttre säkerheten (försvaret). Det kräver rätt dimensionering och finansiering. När statens ekonomi sviktar, på grund av stora kostnader och att befolkningsmängden varierar snabbt, blir detta svårt att klara av. Ökad brottslighet och otrygghet minskar människors frihet och minskar tilliten till både medmänniskor och statsskicket. Det är något som inte får hända.

Slutord

När jag själv ser det jag skrivit här ovan så funderar jag: Om nu de politiska partierna struntar i de här aspekterna, vad i all sin dar är det då som de tar de hänsyn till? Vad är deras argument för att inte se till att vi får en hållbar invandring till Sverige?

Jag försökte anstränga mig för att hitta några argument som politikerna och partierna kan sägas styra utifrån. Det var svårt, och det blev inte en särskilt smickrande lista.

• Asylrätten är en universell rätt som ska följas och för den kan inga gränser sättas (se Expressen-Debatt-artikeln för argument som bemöter detta argument).
• Det är viktigt att inte blidka, eller ge sken av att blidka, SD och deras sympatisörer.
• Finns risk för att framstå som egoistiska, elaka eller som rasister.
• Om de backar från tidigare inställning i invandringsfrågan kanske de inte blir omvalda.

Tänk om det är dessa saker som styr hela Sveriges politik. Det är ganska häpnadsväckande. Nu har vissa politiska partier delvis ändrat sig jämfört med vad de tyckte för 5-10 år sedan. Men vägen är lång till att vi ska nå en mer rimlig politik gemensam nationella politik för landet baserad på en välgrundad konsekvensanalys och hederliga, tunga argument. Naiv kortsiktighet behöver ersättas med klok långsiktighet i den här frågan.

Notera: Att detta endast är ett axplock av argument. Det finns många fler och mer detaljerade sådana som handlar om segregation, om bostäder, sociala förhållanden osv. Därtill finns det också olika inriktningar i ideologierna. Här är de förenklade och stereotypa, vilket de är för att jag ska göra min poäng: Att inte ens dessa mest grundläggande argumenten, tas hänsyn till. Och självklart kan en person som har en viss grundideologi också tycka som dem med en annan ideologi.