En etablissemangets tillställning och union (EU)

Med anledning av att det nyligen var 100 dagar kvar till EU-parlamentsvalet anordnade tre tankesmedjor och EU-kommissionen i Sverige en utfrågning och debatt mellan de partier som finns representerade i EU-parlamentet idag. Inramningen till debatten satte bilden av en etablissemangets tillställning. Ordagrant:

”Vi tycker, och många med oss, att det är ett viktigare val än någonsin till EU-parlamentet den 26 maj. Många pekar på att det här är ett val, eller en styrkemätning, mellan nationalistiska krafter och krafter som står för internationellt samarbete, EU-samarbete, och vi ser en liknande debatt faktiskt också på global nivå där vi ser nationalism och protektionism som står emot internationellt samarbete och tron på ett multilateralt regelverk”.

Narrativet är välbekant. Tydligen var det viktigt i sammanhanget att markera att det här handlar om vi och dom. Om man förutsätter att nationalisterna som omnämns inte utgörs av dessa arrangörer, så är tillställningen anordnad av ”oss”. Exakt vilka dessa luddiga andra är, ”dom”, kan man undra. Var det något parti som skulle delta här i debatten? Som åhörare skulle du i alla fall veta att om du tänkt något som liknar EU-skepticism så befinner du dig nu på fiendemark.

Anordnarna, dvs tankesmedjorna Timbro, Arena Idé och Fores, har förstås aldrig varit särskilt neutrala, men EU-kommissionen? Den som inledde på detta sätt var Katarina Areskoug Mascarenhas från EU-kommissionen. Vem representerar hon egentligen i det här sammanhanget? Är detta EU-kommissionens syn? Sveriges regerings? Eller är det hennes egen?

Kommissionen är visserligen en del av EU, men inget säger att EU-kommissionen bara arbetar för dem som tycker vi ska maximera samarbetet i EU när det gäller precis allt. Kommissionen jobbar väl för hela EU? Inom EU:s länder finns olika åsikter i sakfrågor men också olika åsikter i synen på unionen som helhet. Människor kan vilja ha mer av federation eller de kan tycka att mer makt ska flyttas tillbaka till medlemsländerna.

Någonstans kan man tycka att åtminstone denna instans i EU, inför ett EU-parlamentsval, skulle anstränga sig för att vara neutral eftersom den jobbar på uppdrag av hela befolkningen i Europa. Men som vanligt är partiskhet inget problem – så länge det är ”rätt” åsikter det handlar om.

Efter denna inledning trodde man att debatten skulle kretsa kring ovanstående tema och handla om demokrati, synen på EU och sådana områden som gjort att EU-skepticismen växer:  Överstatlighet och unionens utveckling, integritetsfrågor, säkerhet och migration. Så var det dock inte.

Jag gissar att tankesmedjorna hade fått välja sina områden och att det därför blev tre paneldebatter: 1) miljö/klimat (från Fores) 2) ekonomi (från Timbro) 3) arbetsmarknad (från Arena idé). Eftersom det var nio partier inklusive Feministiskt initiativ, så hade man tre politiska kandidater i varje panel. SD fick så klart diskutera miljö/klimat med MP och C. Hade jag varit arrangör hade jag låtit, tvingat, alla partier att diskutera de frågor de inte har som huvudfrågor.

Jag reflekterade över att ingen eller i alla fall mycket få, tankesmedjor sysslar med demokratirelaterade frågor och de frågor jag nämnde ovan som är de mest brännande just nu, både på EU-nivå och nationellt i Sverige. Frågor som är verkligt angelägna för befolkningen. Däremot har många andra områden och frågor sina lobbyister och det var det man såg i denna hearing.

Sättet att rama in debatten på är inte direkt rätt sätt för att bygga förtroende för EU hos människor i gemen, särskilt inte hos EU-skeptiker. Det späder bara på synen på EU som en elitens union, långt bort från medborgarna. Jag gissar dock att EU-skeptikerna inte bevistade denna tillställning i centrala Stockholm en vardag. Här befann sig opinionsbildarna och tyckarna, de som befinner sig i denna lokala ”bubbla” och har sitt levebröd från EU eller politiken.

Även om det inte var mycket demokrati- och maktdelningsrelaterat i debatten, så snuddade man vid det ett antal gånger. Bland de mest intressanta inläggen som ändå gjordes, var ett som gjorde precis i slutet, under slutkommentarerna efter en runda med ja- och nej-frågor till kandidaterna. Peter Lundgren, som representerade SD sa följande:

”Nu har vi hört alla floskler nästan hela raden här om högerpopulism och nationalism och det ska bekämpas och demokratin håller man inte speciellt högt. Det är ganska många människor som till exempel har röstat på mitt parti. Och de människorna respekteras inte, överhuvudtaget. Det heter bara att de ska tryckas ner. De ska tryckas tillbaka. Det är människor som är oroade för sin vardag. Det är människor som inte vet hur de ska få sitt liv att fungera. Och dem kränker ni faktiskt, mer eller mindre, genom att stå och tala om för dem att de praktiskt taget är dumma i huvudet, som har lagt sin röst på oss. Det har varit så länge i debatten och jag accepterar inte att man beter sig så. För vill man kalla sig en demokrat, då accepterar man också att det finns människor som inte delar ens åsikter. Men många av er från de etablerade partierna har hamnat i den situationen idag: Delar man inte era åsikter, då är man en populist och en nationalist”.

Det hade varit intressant med ett bemötande på detta, men Katarina Areskoug Mascarenhas bröt in och sa att ”jag tror vi stänger den debatten, bara för att säga är att tanken är att alla partier ska komma till tals, det är därför vi har de här debatterna, alla har samma chans att svara på frågorna och presentera sin politik”. Sedan var också debattiden slut och jag gick därifrån med en lite besk eftersmak.