Barnkonventionen, som snarare innehåller visioner än lagtext, blev ändå svensk lag 1 januari 2020. Nu har det kommit domar i två fall med hänvisning till lagen.
Förvaltningsrätten har upphävt två beslut om skolnedläggningar i Danderyd respektive Solna. Rätten anser att kommunerna inte har visat att de tagit tillräcklig hänsyn till barnens bästa i enlighet med barnkonvention när de tog beslut. Förvaltningsrätten var inte enig.
Luddiga rättigheter urholkar demokratin
I dagens samhälle pågår en trend att fokusera alltmer på rättigheter som lösning på samhällsproblem. Rättigheter är dock teoretiska skapelser. Steget från fina principer och ord till tillämpning är inte enkelt. Snarare kan det gå väldigt fel och de goda intentionerna slå tillbaka.
Barnkonventionen är svårtolkad, vilket öppnar för godtycke. Det är ingen överraskning att förvaltningsrätten var oenig i de två skolbesluten. Som synes tydligt i fallen med skolorna innebär fler lagliga rättigheter att alltmer makt överförs från de folkvalda till domstolar. Makt överförs också till andra poster/roller som har till uppgift att ”bevaka” rättigheterna, innan något eventuellt går till domstol. Det blir mer för vissa delar av samhället att säga till om – och mindre för folket genom demokratin.
En ny rättighetsindustri växer fram
Med ännu fler rättigheter att värna bildas i samhället ett helt nytt samhällskluster som sysslar med rättigheterna. Detta sprider ut tentakler överallt.
Plötsligt behövs fler offentliga tjänstemän, mer byråkrati och högre offentliga kostnader för att säkerställa, arbeta med och utbilda i dessa rättigheter. Privata näringslivet och organisationer börjar erbjuda tjänster som kostar, certifieringar o.s.v.
En titel som jag har sett dyka upp i kommunerna nu är barnrättskoordinator. I Kalmar län har man under fyra heldagar utbildat 40 barnrättskoordinatorer. Vad de ska syssla med är lite oklart, men det sägs att de ska ha i uppdrag att implementera barnrätt i förvaltningarna, systematisera arbetet med barnkonventionen och göra barnkonsekvensanalyser.
Certifieringar och diplomeringar kommer nu också. Till exempel har UNICEF en sorts certifiering som heter barnrättskommun. Flera kommuner i Sverige har redan genomfört detta. Det kostar förstås skattepengar. Frågan är vilken nytta det gör.
Kostsam symbolpolitik
I bästa fall är allt detta rättighetsivrande symbolpolitik och leder till ännu fler tjänstemannajobb med tillhörande kostnader. I värsta fall leder det till ännu mer aktivism i förvaltning och politik, när ”kommissarier” ges makt att tolka och säga åt andra vad de ska göra. Därmed minskar möjligheten för de folkvalda att göra avvägningar och prioritera med skattepengar utifrån vad deras uppdragsgivare, folket, tycker.
Barns väl och ve är självklart viktigt. Men barnrättskoordinatorer kommer inte att få bort ungdomsrånen, kunna lösa kvaliteten i undervisningen i den svenska skolan eller se till att det finns tillräckligt med bostäder för alla i Sverige. Inte heller en fin titel som barnrättskommun att visa upp sig med löser något automatiskt.
Hur barns livsmiljö ser ut är något för oss alla att syssla med, men särskilt våra folkvalda. Men de folkvalda har också ansvar för att äldreomsorgen fungerar, stödet till funktionsnedsatta, att vägarna är körbara osv. Men det ansvar som de har måste de också ha möjlighet att prioritera, utan att ha överprövande instanser som ska köra över dem i alla beslut. Notera: barnrättskoordinatorer går inte att ställa till svars eller rösta bort. Inte heller domare i rätten.
Fler rättigheter är ingen universallösning
Att samhället inte är perfekt idag, beror inte på att det saknas rättighetsövervakare. Det handlar om att vi lever i en komplex verklighet med olika typer av begränsningar. Det finns inga genvägar förbi det.
Förändring av människor och system tar tid, kostar pengar, men de går inte heller att förändra till precis vad som helst. Människor har och ska ha frihet, även föräldrar gentemot sina barn. De har olika syn på vad som är bra och mindre bra. Olika perspektiv krockar också med varandra, även för ett enskilt barn. Den problematiken skulle inte gå att eliminera ens om hälften av befolkningen blev rättighetsövervakare.
Josefin Utas blogg 
Systemkritik på hög nivå, som vanligt. Om våra politiker kunde ha samma insikt så skulle vi ha ett mycket bättre land att leva i.
Detta är ett modernt charlataneri, som vanligt för att den svenska byråkratin ska växa och samtidigt som vi utsätts för ytterligare övervakning av ”diplomerade” tjänstemän. Det finns tydligen ingen hejd på dumheterna.
Innebär det här att Barnkonventionens skrivning om kroppslig integritet för barn kommer att sätta stopp för manlig och kvinnlig könsstympning av omyndiga?