Trovärdig helhetspolitik sökes

Idag hölls en presskonferens där statsminister Stefan Löfven och Åsa Romson presenterade regeringens nya förslag för att ja, rent ut sagt minska antalet personer som söker asyl i Sverige. Anledningen är att situationen som landet befinner sig i är ohållbar. Det sades att landet behöver ”andrum”.

Det är nu alliansens, eller mer specifikt moderaternas, migrationspolitik som anammas av regeringen. Förslagen kan härröras ända till SD som var de första som kom med sådana förslag. Det finns alltså i princip bara en politik och det är den som förs nu. Spelar det någon roll vilken regering som driver politiken kan man undra. Om vi hade haft en alliansregering hade detta kunnat genomföras ett par månader tidigare och inte dröjt så här länge? Då hade det kanske inte hunnit bli lika illa innan något gjordes. Fast skillnaden är nog marginell.

Jag ser miljöpartister och vänstersympatisörer fasa över förslagen. De anser man borde ”streta emot” dem. Men hur ska det gå till? Är man mot förslag som läggs måste man ha en alternativ politik som ändå löser problemen, om man nu är överens att sådana finns. Hur ser den alternativa politiken ut? Den existerar inte. Alltså kan man inte heller ”streta emot”. På så vis gör regeringen rätt idag. Men, vi får inte glömma bort bakgrunden.

Sverige har under flera år nu gått på två linjer samtidigt: en liberal (en mer liberal migrationspolitik än övriga EU-länder) och en socialistisk (stark gemensamt finansierad välfärd för alla, stela regler på arbetsmarknaden och omfattande regleringar).

Att det inte var hållbart att gå på dessa två linjer samtidigt var lätt att förutse. Den generösa välfärden och de rigida systemen är inte anpassade för det stora förändringstryck som ett stort tillflöde av människor till landet utgör.

I grova drag finns det två alternativ man skulle ha kunnat gå på istället. Det ena av dem hade varit att gå på den ”socialistiska” linjen fullt ut och på alla sätt som går se till att hålla flyktininvandringen på en låg nivå. Denna linje har SD propagerat för. Då kunde samhällssystemen som de ser ut idag fortfarande kunnat vara hållbara, åtminstone ett tag.

Det andra alternativet hade varit att köra den liberala vägen fullt ut. Det vill säga kombinera de liberala reglerna för flyktinginvandring med en liberalisering av övrig politik. Man skulle kunna minska bidragen och stödet för nyanlända, göra det betydligt lättare och billigare att anställa för att få till fler enkla jobb, förenkla regler för byggande radikalt och så vidare. Hålla hårdare i den gemensamma kassan och samtidigt skapa mer flexibilitet i systemen. Men denna linje har inte haft många företrädare inom svensk politik. I den mån detta alternativ företrätts alls så har det varit av enskilda folkvalda och ledarskribenter. Partiet som legat närmast den linjen är Centerpartiet.

Miljöpartiet borde med sin mycket långtgående politik för ”öppna gränser” ha gått i bräschen för att ställa om hela Sverige för att klara av konsekvenserna av sin inställning. Det vill säga gått på den liberala vägen fullt ut. Det hade varit att driva en trovärdig helhetspolitik. Men det har man inte gjort. För att vara ett parti som påstår sig värna hållbarhet har Miljöpartiet misslyckats kapitalt.

Inte heller Socialdemokraterna har en trovärdig helhetspolitik. Hur ser deras samhälle ut som kan hålla för det som sker nu? Hur ser en vänsterpolitik ut för ett land med öppna gränser och en fri rörlighet över dem? Och beroende på svaret på frågorna kan man verkligen undra: är S och MP så ”naturliga partners” som en del försöker framställa dem som?

Det är många politiker och partier som behöver tänka om, och det fort. För det har gått så långt nu att en stor omställning kommer att behöva göras, även om förslagen som idag lades fram kommer att drivas igenom.