Åsiktskorridoren, finns den?

Per Altenberg (FP) skrev en debattartikel nyligen i SvD med rubriken Det finns inte någon åsiktskorridor. Rubriken var väl tillspetsad men hans budskap var att om åsiktskorridoren nu hade funnits tidigare, finns den i alla fall inte längre i samma allvarliga tappning. Min syn är att om det finns en åsiktskorridor eller inte är fel fråga att ställa.

Jag har varit med om så kallade ”drev” på nätet, där människor lagt ner mycket möda på att visa för andra vilken hemsk människa jag är. Och att personer i mitt parti eller andra icke-medlemmar, har sagt att de ska se till att få mig utesluten ur partiet som straff för det jag gjort eller tycker. Jag har blivit kallad saker. Jag har hört rykten om mig florera. Någon som sagt något till någon annan om mig, som berättar för en annan, och till slut kommer det tillbaks till mig och jag blir varse hur det pratas.

Hur har det här påverkat mig? Jo det har gjort att jag har blivit mer försiktig. Mer tveksam att säga min åsikt eller att dela länkar, att svara i diskussioner, reflektera kring vissa ämnen.

Inte nog med det, jag har till och med börjat utveckla en oro för att träffa nya människor. Jag har inte längre den där tillitsfulla inställningen jag har haft förut att om jag bara är så där glad, öppen och trevlig som jag brukar vara, så blir det ett bra möte. För tänk om personen har läst något som jag har skrivit och som den har blivit upprörd över? Den kanske till och med hatar mig, mig som person, fastän den aldrig träffat mig?! Jag har till och med blivit orolig när jag träffar gamla bekanta. Vem vet, kanske de har ändrat åsikt om mig? Eller kanske är de inte beredda att ta risken att förknippas med mig?

Vissa dagar känner jag mig starkare och klarar att gå min egen väg, det vill säga att göra som jag vill. Vissa andra dagar när jag blir påminns av de händelser jag varit med om känns det betydligt jobbigare och svårare, eller rent av hopplöst.

Jag har också mött fantastiska människor som uppmuntrat, stöttat mig och som försöker se till att jag mår bra. Min erfarenhet är att detta beteende inte är relaterat till personernas politiska åsikter. Det handlar snarare om graden av empati och medkänsla hos dem. Det är dessa personer som gör att jag fortfarande orkar. Tyvärr gör de negativa händelserna väldigt stort avtryck totalt sett, trots att de positiva är betydligt fler.

Det låter tragiskt, men jag verkar lite grann ha tappat tron på människor. Jag försöker verkligen att kämpa för att tro igen. Men känslominnet är starkt. Och tyvärr rullar det in tillräckligt med ”bevis” för att tilltron ska ha parkerat sig på en låg grundnivå.

Har jag drabbats av åsiktskorridoren?

Fenomenet kan man kalla vad som helst, men min rädsla och oro är högst reell för mig. Den finns. Följdfrågan blir då: är jag för bräcklig som person för att klara att delta i det offentliga samtalet idag? Hur tålig psykiskt ska man behöva vara?

Ska vi tala om åsiktskorridoren skulle jag vilja säga att det inte finns EN åsiktskorridor. Snarare finns det oändligt många och av olika storlek och form – beroende på vilket sammanhang man befinner sig i, när, hur man är som person och hur man reagerar på sin omgivning. Jag reagerar på mitt sätt, andra på sina sätt utifrån hur de är och utifrån sina erfarenheter.

Att försöka avgöra var väggarna finns i en universell åsiktskorridor är alltså tämligen meningslöst. Vi kommer aldrig bli överens om det ens om vi försökte.

Jag tycker att ett bättre sätt att hantera frågan på är att vidga den till: hur ser vårt debattklimat ut idag egentligen? Är det tillräckligt bra? Nej är min åsikt. Den baserar jag både på vad jag själv anser och på vad jag hör många andra tycka. Har vi fel? Nej, för det är vår upplevelse. Detta kan man välja att vifta bort eller ta fasta på och se som ett problem. Jag väljer det senare.

Så många som möjligt måste känna att de kan och vill delta i diskussioner som förs och rör samhället. Det måste vara möjligt att reflektera kring, ifrågasätta och problematisera även svåra eller känsliga ämnen. Detta är något grundläggande i ett fritt och demokratiskt samhälle. Och nej, det räcker inte att människor vågar säga sin åsikt på vissa särskilda sajter på nätet eller nere i vissa källarlokaler någonstans där ens meningsfränder befinner sig. Vi borde inte vara nöjda då.

I debattartikeln visar Per Altenberg att han själv innehar samma oro som de han kritiserar (de som påstår att åsiktskorridoren existerar). Det är samma rädsla över ett debattklimat där åsikter inte kommer fram och där människor inte möts. Här har vi således ett gemensamt problem som vi behöver arbeta med.

Vi behöver lära oss att prata med varandra och diskutera på ett bättre sätt. Särskilt skriande är behovet av detta på nätet. Vi behöver lära oss skilja på sak och person. Och vi behöver lära oss att acceptera att andras åsikter är lika välgrundade för dem som våra är för oss. Det är helt okej att inte dela andras åsikter. Det är också okej att vilja påverka andras åsikter. Men ett som är säkert är att inga övertygas att byta åsikter genom att de hotas, smädas eller att man beter sig illa mot dem.

Att tycka annorlunda än någon annan kan vara tufft bara det. Men en helt annan nivå av jobbighet blir det när skilda uppfattningar inte lämnas som just meningsskiljaktigheter utan ges konsekvenser utanför själva diskussionsarenan. Till exempel att man hånas och smutskastas offentligt av människor som gaddat ihop sig. Eller att ens arbetsgivare kontaktas för att påtala vilka ”fel” åsikter man har. Eller man får hotbrev. Att människor mår dåligt av blotta rädslan för ATT något sådant kunde hända är fullt logiskt. Det är mänskligt. Psykologi. Har det hänt andra – kan det hända en själv.

Vi behöver göra oss av med attityden som blir allt mer förhärskande: att det är okej att bemöta människor utifrån vad de ”förtjänar”. Vi borde istället fråga oss: vad vill VI bidra med till vårt gemensamma debattklimat?

Det kommer aldrig att gå att göra alla nöjda när det gäller hur man uttrycker sig i en diskussion, med vilka ord och så vidare. Men det finns definitivt saker som generellt gynnar bra diskussion respektive sådant som förstör den.

Som vi sår, får vi också skörda. Min bestämda tro är att det faktiskt är möjligt att mötas, diskutera respektfullt och tycka olika, och skiljas åt i en anda av gemensam respekt. Blir man förbannad så man behöver avreagera sig? Då skaffar man en boxningssäck att slå på! Det är att ta eget ansvar.

Annonser

14 comments

  1. Vi är rörande ense i denna fråga. Mycket välformulerat av dig.

    I min värld ska det alltid vara möjligt att komma med motargument i fråga som fråga, varefter diskussionen uteslutande ska handla om saken. Jag har inga större problem med fräna mothugg så länge de håller sig till själva saken. Det här med att t.ex. börja mejlbomba arbetsgivare är däremot främst ett uttryck för total omognad i samhället. Ledande medier har dock själva visat vägen genom att hänga ut enskilda med påstått fel åsikt. ”Folket svarar som det blir tilltalat”, löd en replik i en rysk TV-serie på 1990-talet. Nu skulle de inte längre våga ha med samma replik. Knappast i Sverige heller, för den delen.

    Det i mina ögon kusligaste har varit hur snabbt förfallet i debattklimatet skedde. Man gav walk over år obildade skrikhalsar, rentav uppmuntrade dem och snart kom de att betraktas dem som någotslags orakel. Det blev förbluffande snabbt en självklarhet att inte säga ifrån, att bekymrat se sig över axeln så fort någon talade om vissa frågor i andra ordalag än de direkt påbjudna.

  2. Jag anser inte att man nödvändigtvis måste vara trevlig och hålla god ton hela tiden. Ibland ”förtjänar” de man diskuterar med en rågång. Det har hänt att jag bett folk dra åt helvete, det brukar dock aldrig vara på grund av deras åsikter, utan händer när jag uppfattar dem som uppenbart oärliga i diskussionen, att de avsiktligt misstolkar och förvränger det jag säger, lägger åsikter i min mun som jag aldrig har stått för och så vidare. Och jag anser att man har rätt att bli förbannad och fräsa till. (Och när det händer att jag gör det så bryter jag också diskussionen därefter, jag har markerat mitt missnöje med hur motparten diskuterar och det finns därefter heller ingen grund för fortsatt diskussion.)

    Men det sagt, det är ett otyg när man tar med sig konflikter i en diskussion utanför själva diskussionen. Det är också en av anledningarna till att jag sen några år sedan ser med bestörtning på hur man vill avanonymisera nätet, som t.ex. när aftonbladet införde att man var tvungen att logga in via facebook för att de menade på att man skulle kunna stå för sina åsikter under eget namn. Med anonymitet har man möjlighet att begränsa en diskussion till ett specifikt forum utan att den följer med ut utanför den situationen.

    Och att åsiktskorridoren verkligen skördar sina offer har vi väl om inte annat sätt med Birro och Marika Formgren. Jag har själv ingen arbetsgivare som man kan kontakta (frilans) men har en ganska nära kontakt med gymnasieläraren Annelie Sjöberg som hamnade i rejält blåsväder efter att ha gått på ett feministiskt möte och ställt några kritiska frågor. Hennes arbetsgivare kontaktades med påtryckningar om att hon skulle avskedas, hennes lokala partiledning (hon är aktiv) kontaktades från riksnivå där de mer eller mindre belade henne med munkavel därför att partiledaren vid just denna tidpunkt skulle debattera med, om jag minns rätt, Schyman i TV om någon feministisk fråga, och uppståndelsen kring Annelie var ovälkommen och det blåste friskt runt henne ett tag. Innan hon gick på mötet var hon en okänd ”nobody” i dessa sammanhang, och helt triviala besök på mötet höll på att få katastrofala konsekvenser.

    Men Josefin, låt inte otyget komma in under skinnet på dig. Jag kommer en feminist som skrev ett gästinlägg hos Pelle Billing, det blev en hel del kommentarer efter det, hon kände sig illa berörd och ville inte vara med i diskussionen på grund av ”hatet” och att någon kallade feminismen för en ”cancersvulst” (den skyldige för just cancersvulsten var ingen annan än Eders Ödmjuke kommentator, och jag fick väl göra lite damage control på det). Jag tog mig lite tid att granska den kommentarstråden, och pekade sedan ut för henne att även om det var mycket kommentarer, och de flesta var negativa, så var det faktiskt bara en eller två personer som var hätska. Alla övriga var sansade. Och även om min kommentar om cancersvulster sved så riktade den sig mot hur jag såg att den politiska rörelsen utvecklade sig i sverige, inte mot individer, och framför allt inte mot henne, och jag klargjorde att jag faktiskt uppskattade att hon kom in och diskuterade.

    Det är svårt att göra något mot polariseringen. Jag har ju varit aktiv ett tag nu i debatten. Och jag är långt ifrån alltid snäll och trevlig i min retorik, men jag är öppen för diskussion. Men hur ska man kunna diskutera när man blir utslängd från motståndarnas diskussionsarenor så fort man har minsta lilla avvikande åsikt och motståndarna vägrar komma till min arena för att diskutera. Det är helt meningslöst att gå in på ”andra sidans” bloggar, för kommentarer släpps i regel inte igenom, oavsett hur städade de är. Hos oss på GD har vi alltid varit öppna för att låta andra sidan komma till tals, och vi erbjuder dem att skriva gästinlägg för att bemöta oss om det är så. Men de nappar aldrig på erbjudandet. Jag kan förstå om de upplever omgivningen där som fientlig, men de stänger själva dörren för oss, så hur ska det då någonsin kunna uppstå någon diskussion.

    Det finns ett fåtal människor som tycks vara immuna mot korridoren. Den som omedelbart kommer i mina tankar är Leif GW Persson. Han verkar bryta mot alla normala regler för hur man ska bete sig och uttrycka sig i media och komma undan med det. Jag tror nyckeln ligger i att man är sann mot sig själv och helt enkelt inte ger sig in i det här spelet att man väger varje ord på guldvåg utan rätt och slätt bara säger sin mening.

    Och jag tror att du, likt GW, har förutsättningar för att klara dig ganska bra genom att bara vara din egen personlighet trogen. Jag har i alla fall intryck av att du i twitterland blivit något av en ikon för oss som står utanför korridoren. Din soliga och positiva attityd sprider ljus och värme. Jag hoppas den kommer att fortsätta göra det. Vi behöver fler som du, inte färre. Jag kan tyvärr inte hjälpa dig sprida strålglans, för jag är inte den typen, och precis som jag du måste förbli sann mot din egen älskvärda natur så måste jag vara sann mot min allt annat än snälla natur. För det är sådan jag är, och du är sådan du är. Och jag hoppas du förblir sådan. Vi är, tack och lov, olika och till skillnad från aftonbladet som hycklar att de gillar olika, så gillar jag olika på riktigt.

    1. Hej! Tack för dina reflektioner! Är alltid roligt att läsa öppna och lite självkritiska kommentarer. Att personer kan titta på sig själv utifrån. Sånt är intressant att höra.

      Det här var bra:
      ”Jag tror nyckeln ligger i att man är sann mot sig själv och helt enkelt inte ger sig in i det här spelet att man väger varje ord på guldvåg utan rätt och slätt bara säger sin mening.”

      Det är lite så jag försöker göra. Eller kanske snarare så här: jag fortsätter med mitt sätt. Jag kör mitt race och hoppas att droppen urholkar stenen. Att de som läser det jag skriver, lyssnar på mig, träffar mig, att de till slut ser vem jag är. Sen kan det ju vara så att de ändå inte tycker att jag gör bra eller håller med mig. Men åtminstone blir det tydligt då, vad som skiljer. Och an kommer aldrig kunna vara överens med alla. Som jag brukar säga: ingen gillar alla – ingen är gillad av alla.

      Och tack för komplimangerna. De var verkligen inte små, jag blir lite generad. Men tack! 😉

      /Josefin

      P.S skriv gärna ut vad GD betyder när du refererar dit. Jag vet vad det betyder, men de andra som läser och inte vet vad det är kanske undrar.

      1. Men flicka lilla, nu blir jag orolig för dig, du har haft nästan en månad på dig att besvara dessa kommentarer, och så sitter du och gör det på midsommarafton!!! Du är väl inte sjuk?
        Sen höll jag nästan på att säga ”var så god” beträffande komplimangerna, men jag ger av princip aldrig komplimanger. Jag är bara ärlig och säger vad jag ärligt anser (åtminstone så länge det är uppmuntrande eller jag hoppas att det skall få en positiv effekt, jag försöker lyfta människor med min ärlighet, inte slå ner dem i skorna). Du är ganska unik, inte därför att du är solig och positiv, utan därför att du är solig och positiv och har en position i den offentliga debatten. Det gör dig både utsatt och värdefull. Jag misstänker att vi är grovt oeniga på en hel del punkter när det rör sig om sakfrågor (du är trots allt miljöpartist :twisted:), men så länge du står för vad du är och är sann mot dig själv och har en öppen attityd gentemot dina meningsmotståndare kommer jag att stå på din sida i vått och torrt. Folk brukar ofta citera Voltaire (felaktigt, det var tydligen inte han som gav upphov till citatet): ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” Jag brukar snegla lite misstänksamt på dem som säger det, för jag tror inte så många verkligen är beredda att offra livet för någon annans rätt att yttra avvikande åsikter när det kommer till kritan. Jag är beredd att gå ganska långt för yttrandefriheten, men offra livet, där håller jag mig avvaktande. Och för att vara ärlig, det beror lite grand också på vems yttrandefrihet jag skulle försvara. Jag skulle definitivt inte vara beredd att gå i döden för att vem som helst skall få vräka ur sig vilka dumheter som helst, även om jag principiellt borde vara det. Men om det är några jag skulle kunna tänka mig att lägga livet i vågskålen för (potentiellt, ta det inte som ett löfte), så är det sådana som du som står upp för äkta tolerans och öppenhet.
        Det finns många ”offentliga personer”, det finns en hel del ”positiva”, likväl som ett inte föraktligt antal ”förespråkare av sann yttrandefrihet”, men ni är väldigt få som befinner er i snittet av mängderna ”offentlig personer” och ”förespråkare av sann yttrandefrihet” och ”positivism”. Och ni få som befinner er där är, precis som allt annat sällsynt, mycket värdefulla.

        PS. Jag skäms. Jag anmärker ofta på människor som använder sig av obskyra förkortningar och akronymer utan någon förklaring. Och så begår jag själv kardinalfelet att säga ”GD” som om det var allom bekant vad det står för. Vilken skam, vilken nesa.
        Om någon annan än Josefin läser detta och undrar vad GD är, det är den alldeles eminenta bloggen GenusDebatten.se som namnet till trots varken är postmodernistisk eller feministisk. Tvärtom. Besök den gärna för intelligent och hårdslående samhällskritik, främst med inriktning på jämställdhet. Jag har förmånen att där ingå i ett imponerande team av skarpa hjärnor. En av de som finns i gänget är UlfT som också kommenterat i denna tråd.

  3. Jag tappade bort slutet på storyn om feministen hos Billing. Hon kom tillbaka efter att jag klargjort mitt eget uttalande och dessutom visat på att den ”kompakta fientligheten” faktiskt var en falsk, om än förståelig, bild hon fått och att det i själva verket bara handlade om en eller två personer som var uttalat hätska mot henne.
    Det går faktiskt att också reparera fadäser, om man bara anstränger sig lite.

  4. Jag förstår absolut hur det känns. Även om jag i jämställdhetsfrågor kommenterar anonymt, har jag rätt mycket erfarenhet av att hamna ‘utanför åsiktskorridoren’ professionellt också.

    Jag skulle vilja ge några tips om hur du kan gardera dig utan att förlora hedern:

    – Utgå ifrån att du är en god människa. Om du tvivlar, beskriv för dig själv vad du menar med att vara en god människa, fundera på om den bilden stämmer överens med vad som allmänt menas, och stäm sedan av hur du i praktiken lever upp till dina egna ideal (var konkret). Jag gissar att du kommer kunna ge dig själv godkänt.

    – Fråga dig ärligt vad dina avsikter är när du ger dig in i debatten. Även om något du vill säga är sant (såvitt du vet), fråga dig om det behöver sägas, och varför.

    – Erkänn gärna och ofta när du ändrat uppfattning, eller upptäckt att du hade fel. Stäm emellanåt av vad du sagt tidigare: verkar dina tankar om vad som skulle hända stämma med hur saker faktiskt utvecklade sig? Om inte, berätta om det; om det stämde, notera för dig själv att du tycks kunna lita på din intuition.

    – Fundera på vilka människor du verkligen respekterar: vad tycker de om dig? Lägg mycket större vikt vid vad de tycker än vid vad andra tycker, som kanske inte känner dig, eller vilka du själv inte är så imponerad av.

    – Det är inte nödvändigtvis fegt att välja sina strider med omsorg. Inte minst framgångsrika politiker brukar vara bra på det. 😉

    Jag tror nog att du gör det mesta av detta redan, men vi är ofta lite väl snabba att lyssna in andras uppfattning om oss, och när vi blir extra utsatta av folk vi inte känner är det lätt att bli tagen på sängen. Då kan det vara bra att bli lite mer explicit i sin egen självbedömning.

    Satsa på att bli politikens Elizabeth Bennet, vetja! Hon var både smart, ofelbart artig och bra på att stå emot tryck. (Min fetstilsmarkering nedan).

    ”You can now have nothing farther to say,” she resentfully answered. ”You have insulted me in every possible method. I must beg to return to the house.”

    And she rose as she spoke. Lady Catherine rose also, and they turned back. Her ladyship was highly incensed.

    ”You have no regard, then, for the honour and credit of my nephew! Unfeeling, selfish girl! Do you not consider that a connection with you must disgrace him in the eyes of everybody?”

    ”Lady Catherine, I have nothing farther to say. You know my sentiments.”

    ”You are then resolved to have him?”

    ”I have said no such thing. I am only resolved to act in that manner, which will, in my own opinion, constitute my happiness, without reference to you, or to any person so wholly unconnected with me.

    ”It is well. You refuse, then, to oblige me. You refuse to obey the claims of duty, honour, and gratitude. You are determined to ruin him in the opinion of all his friends, and make him the contempt of the world.”

    ”Neither duty, nor honour, nor gratitude,” replied Elizabeth, ”have any possible claim on me, in the present instance. No principle of either would be violated by my marriage with Mr. Darcy. And with regard to the resentment of his family, or the indignation of the world, if the former were excited by his marrying me, it would not give me one moment’s concern — and the world in general would have too much sense to join in the scorn.

    1. Bra lista. Bra tips! Jag tror att jag gör många av de sakerna. Men inte i närheten så där strukturerat. Jag kör mer på känsla enligt strukturen ”kaos” 😉

      Jag skulle verkligen behöva ”tjockare hud”. Tar alldeles för hårt på minsta lilla. Men jag övar mig. Iakttar andra och lär mig av andra. Är bra med förebilder. Och ja, varför inte ha Elizabeth Bennet som förebild när det gäller det? 😉

  5. Svensk debatt är väldigt mycket positionerande. Där man delas in i olika identiteter beroende på ställningstaganden i olika frågor, samt vilka ord man använder i diskussionerna. Som jag har uppfattat dig så vill du se saker från olika perspektiv, du resonerar gärna och tänker högt. Du verkar inte heller vilja kategorisera personer utan vill istället diskutera själva sakfrågorna.

    Den inställning du har är svårt sett till vårt debattklimat, folk vill gärna förenkla. Den polarisering vi ser i samhället kring invandringsfrågan har gjort att båda sidorna har fastnat i antiintellektuella kampanjer och kastande av slagord.

    Enda sättet att ta sig fram konstruktivt, är att börja diskutera sakfrågorna på ett intellektuellt hederligt sätt.

    Ibland får jag dock känslan att många i Sverige är rädda för att bli vuxna och diskutera saker på riktigt.

  6. Lite sen kommentar här men jag vill bara säga till dig Josefine, att det är du som är normal och som har råg i ryggen. De som angriper dig likt fega schakaler är de extrema.
    Stå på dig, Josefin!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s