Åsiktskorridoren, finns den?

Per Altenberg (FP) skrev en debattartikel nyligen i SvD med rubriken ”Det finns inte någon åsiktskorridor”. Rubriken var väl tillspetsad men hans budskap var att om åsiktskorridoren nu hade funnits tidigare, finns den i alla fall inte längre i samma allvarliga tappning. Min syn är att om det finns en åsiktskorridor eller inte är fel fråga att ställa.

Jag har varit med om så kallade ”drev” på nätet, där människor lagt ner mycket möda på att visa för andra vilken hemsk människa jag är. Och att personer i mitt parti eller andra icke-medlemmar, har sagt att de ska se till att få mig utesluten ur partiet som straff för det jag gjort eller tycker. Jag har blivit kallad saker. Jag har hört rykten om mig florera. Någon som sagt något till någon annan om mig, som berättar för en annan, och till slut kommer det tillbaks till mig och jag blir varse hur det pratas.

Hur har det här påverkat mig? Jo det har gjort att jag har blivit mer försiktig. Mer tveksam att säga min åsikt eller att dela länkar, att svara i diskussioner, reflektera kring vissa ämnen.

Inte nog med det, jag har till och med börjat utveckla en oro för att träffa nya människor. Jag har inte längre den där tillitsfulla inställningen jag har haft förut att om jag bara är så där glad, öppen och trevlig som jag brukar vara, så blir det ett bra möte. För tänk om personen har läst något som jag har skrivit och som den har blivit upprörd över? Den kanske till och med hatar mig, mig som person, fastän den aldrig träffat mig?! Jag har till och med blivit orolig när jag träffar gamla bekanta. Vem vet, kanske de har ändrat åsikt om mig? Eller kanske är de inte beredda att ta risken att förknippas med mig?

Vissa dagar känner jag mig starkare och klarar att gå min egen väg, det vill säga att göra som jag vill. Vissa andra dagar när jag blir påminns av de händelser jag varit med om känns det betydligt jobbigare och svårare, eller rent av hopplöst.

Jag har också mött fantastiska människor som uppmuntrat, stöttat mig och som försöker se till att jag mår bra. Min erfarenhet är att detta beteende inte är relaterat till personernas politiska åsikter. Det handlar snarare om graden av empati och medkänsla hos dem. Det är dessa personer som gör att jag fortfarande orkar. Tyvärr gör de negativa händelserna väldigt stort avtryck totalt sett, trots att de positiva är betydligt fler.

Det låter tragiskt, men jag verkar lite grann ha tappat tron på människor. Jag försöker verkligen att kämpa för att tro igen. Men känslominnet är starkt. Och tyvärr rullar det in tillräckligt med ”bevis” för att tilltron ska ha parkerat sig på en låg grundnivå.

Har jag drabbats av åsiktskorridoren?

Fenomenet kan man kalla vad som helst, men min rädsla och oro är högst reell för mig. Den finns. Följdfrågan blir då: är jag för bräcklig som person för att klara att delta i det offentliga samtalet idag? Hur tålig psykiskt ska man behöva vara?

Ska vi tala om åsiktskorridoren skulle jag vilja säga att det inte finns EN åsiktskorridor. Snarare finns det oändligt många och av olika storlek och form – beroende på vilket sammanhang man befinner sig i, när, hur man är som person och hur man reagerar på sin omgivning. Jag reagerar på mitt sätt, andra på sina sätt utifrån hur de är och utifrån sina erfarenheter.

Att försöka avgöra var väggarna finns i en universell åsiktskorridor är alltså tämligen meningslöst. Vi kommer aldrig bli överens om det ens om vi försökte.

Jag tycker att ett bättre sätt att hantera frågan på är att vidga den till: hur ser vårt debattklimat ut idag egentligen? Är det tillräckligt bra? Nej är min åsikt. Den baserar jag både på vad jag själv anser och på vad jag hör många andra tycka. Har vi fel? Nej, för det är vår upplevelse. Detta kan man välja att vifta bort eller ta fasta på och se som ett problem. Jag väljer det senare.

Så många som möjligt måste känna att de kan och vill delta i diskussioner som förs och rör samhället. Det måste vara möjligt att reflektera kring, ifrågasätta och problematisera även svåra eller känsliga ämnen. Detta är något grundläggande i ett fritt och demokratiskt samhälle. Och nej, det räcker inte att människor vågar säga sin åsikt på vissa särskilda sajter på nätet eller nere i vissa källarlokaler någonstans där ens meningsfränder befinner sig. Vi borde inte vara nöjda då.

I debattartikeln visar Per Altenberg att han själv innehar samma oro som de han kritiserar (de som påstår att åsiktskorridoren existerar). Det är samma rädsla över ett debattklimat där åsikter inte kommer fram och där människor inte möts. Här har vi således ett gemensamt problem som vi behöver arbeta med.

Vi behöver lära oss att prata med varandra och diskutera på ett bättre sätt. Särskilt skriande är behovet av detta på nätet. Vi behöver lära oss skilja på sak och person. Och vi behöver lära oss att acceptera att andras åsikter är lika välgrundade för dem som våra är för oss. Det är helt okej att inte dela andras åsikter. Det är också okej att vilja påverka andras åsikter. Men ett som är säkert är att inga övertygas att byta åsikter genom att de hotas, smädas eller att man beter sig illa mot dem.

Att tycka annorlunda än någon annan kan vara tufft bara det. Men en helt annan nivå av jobbighet blir det när skilda uppfattningar inte lämnas som just meningsskiljaktigheter utan ges konsekvenser utanför själva diskussionsarenan. Till exempel att man hånas och smutskastas offentligt av människor som gaddat ihop sig. Eller att ens arbetsgivare kontaktas för att påtala vilka ”fel” åsikter man har. Eller man får hotbrev. Att människor mår dåligt av blotta rädslan för ATT något sådant kunde hända är fullt logiskt. Det är mänskligt. Psykologi. Har det hänt andra – kan det hända en själv.

Vi behöver göra oss av med attityden som blir allt mer förhärskande: att det är okej att bemöta människor utifrån vad de ”förtjänar”. Vi borde istället fråga oss: vad vill VI bidra med till vårt gemensamma debattklimat?

Det kommer aldrig att gå att göra alla nöjda när det gäller hur man uttrycker sig i en diskussion, med vilka ord och så vidare. Men det finns definitivt saker som generellt gynnar bra diskussion respektive sådant som förstör den.

Som vi sår, får vi också skörda. Min bestämda tro är att det faktiskt är möjligt att mötas, diskutera respektfullt och tycka olika, och skiljas åt i en anda av gemensam respekt. Blir man förbannad så man behöver avreagera sig? Då skaffar man en boxningssäck att slå på! Det är att ta eget ansvar.