Frihet

Vänsterns uppvaknande är viktigt

Idag 16 juni, delas för första gången Finn Bengtsson-priset ut av 16 juni-stiftelsen. Priset ska gå till ”en välförtjänt politiker på nationell, regional eller lokal nivå som visat civilkurage, stått upp för sin övertygelse, försvarat sin och sina väljares idéer trots påtryckningar och motstånd.”

Jag var själv nominerad till priset, vilket förstås var hedrande. Sara Skyttedal, ordförande för kristdemokraternas ungdomsförbund KDU, var den som slutligen fick priset. Hon hade definitivt förtjänat det för att ha stått i frontlinjen för kampen som ledde fram till att Decemberöverenskommelsen bröts upp. Men, jag hade också gärna sett en annan person som vinnare, och som också var nominerad till priset, Amineh Kakabaveh (V).

Kakabaveh har fått ta mycket stryk, särskilt från sina egna, för sitt envisa påverkansarbete i frågor som många inte ens vågar uttala någon sorts åsikt i. Hon har blivit lite av en symbol för det som jag ser som en av de viktigaste politiska skeendena det senaste året: att delar av vänstern har börjat resa sig ur den förlamande kulturrelativismen.

Kritik mot destruktiva kulturella fenomen, som t.ex. hedersvåld, har länge tryckts undan med hänvisning till att det skulle vara rasism. Det görs fortfarande. Men en förändring har tack och lov börjat kunna skönjas. Och det viktigaste i den utvecklingen är just vänsterns uppvaknande.

Det har nämligen gjort det tydligt att dessa frågor faktiskt inte handlar om höger och vänster. Att kunna röra sig fritt,  få träffa vem man vill, klä sig hur man vill m.m. utan att riskera drabbas av hot eller våld från närstående eller okända som anser beteendet vara ovärdigt eller opassande, det är grundläggande fri- och rättigheter. Att vi alla, över hela det politiska spektrumet, kan sluta upp bakom dessa fri- och rättigheter betyder oerhört mycket för att vi ska kunna arbeta tillsammans för att behålla dem  i Sverige – och få tillbaks dem på de ställen där de tyvärr redan har gått förlorade.

Reflektioner om en kontroversiell sajt och person

En nyhetssajt som har varit omtalad senaste veckorna på grund av sina artiklar och sitt grävande när det gäller övergreppen som skedde i Kungsträdgården förra året, är Nyheter Idag. Sajten sägs vara SD-sajt enligt vissa, rasistisk enligt andra, högerpopulistisk och så vidare.

I början av 2015 träffade jag den person som syns allra mest från Nyheter Idag, och som nästan är hela sajten, Chang Frick. Det var i samband med att jag efter mycket funderande till slut ställde upp och lät mig intervjuas av honom för ett år sedan.

Jag är glad över att ha fått träffa och göra mig en egen bild av honom. Det gör att jag inte måste köpa alla rykten om honom och sajten.

Efter att han hade intervjuat mig satt vi kvar och pratade. Han berättade öppet och glatt om Nyheter Idag, om dess bakgrund och om konflikterna med den som ägde domänen först (Kent Ekeroth, Sverigedemokrat) om vilken inriktning den skulle ha. Han berättade även om sig själv, vad han gjort tidigare och var han står politiskt. Chang har varit med i SD och i SDU, men det definierar honom enligt min bedömning lika lite som att jag skulle vara vänsterpartist trots att jag varit med där i flera år (lyssna på podcasten längst ner i inlägget och bedöm själva vad ni tycker).

Min bild av Chang som person är att han är en trevlig, pratsam, jordnära och prestigelös person. Den största skillnaden mellan oss två personlighetsmässigt är att han är fullständigt orädd. Han bryr sig inte om vad andra ska tycka, utan går sin egen väg. Det verkar han också ha gjort i livet. Jag å andra sidan är väldigt känslig för vad andra tycker och jätteförsiktig innan jag gör något. Det är först nu jag vågar göra lite mer utifrån vad jag själv vill och tror på trots att andra kanske inte gillar det.

Chang är en testare, en rebell, som vågar göra annorlunda. En spjuver! Kolla här till exempel. Humor! Han är ingen ”näthatare” som attackerar folk. Han svär gärna i kyrkan, bildligt talat. Ibland säkert även med intentionen att just provocera. Samtidigt är han beredd att lyssna på vad andra har att säga om det han gör. Bara det sista där gör hans beteende betydligt bättre än många andras.

Enligt min bedömning är Nyheter Idag en sajt – och det säger Chang öppet också – som letar scoop och skriver skvaller, med målet att få så många klick och läsare som möjligt. Den ägs av en Piratpartist, Jakob Bergman. Det är han som är ansvarig utgivare också. I politisk inriktning är sidan på ”libertariansk grund”. De skriver om det senaste som hänt och det mest kontroversiella, både när Sverigedemokrater eller politiker av annan färg, klantat sig. Om kändisar, media, skandaler och liknande.

Ärligt talat tycker jag att mycket som skrivs på Nyheter Idag är blaj. Det skrivs på en nivå som jag inte tilltalas av.  Men det betyder inte att jag tycker att tidningen borde läggas ner bara för det, så länge de verkar inom lagens ramar. Dessutom är Nyheter Idag ansluten till det pressetiska systemet så den kan anmälas om de gör övertramp, vilket är bra. Precis som när det gäller Nyheter24, Politism eller andra sidor har de sina läsare.

Däremot har Chang skrivit en par riktigt bra texter, ledare, som också publicerats på Nyheter Idag. I samband med årsskiftet nu funderade jag på vad jag läst under året som kom att påverka mig mest. Vad är det jag kommer ihåg bäst? Och då är det faktiskt just en text av Chang som dyker upp.

Texten sätter fingret på något som är svårt att beskriva, men som jag håller helt med om. Den handlar om turerna i somras där rapparen Adam Tensta i TV4 anklagade Louise Andersson Bodin för att vara rasist, vilket ledde till att TV4 sa upp kontraktet med Louise. Chang skriver:

Det finns något med det här landet jag vill ha tillbaka. Visst fanns det mobbing och dumheter när jag växte upp, gudarna ska bara veta. Men det fanns även någon sorts regler, en anständighet.

Ingen människa skulle behöva vara utanför.

Det kvittade om du var socknens stora byfåne eller det intelligenta välartiga framtidslöftet. Invandraren, skvallertanten runt hörnet eller den ständigt gnällandes gringubben (inte sällan en fackbas). Alla fick på något vis plats och det fanns en respekt för människor”

Och jag tror att här någonstans enas jag och Chang i vår inställning. Vi lever lite båda två för just det, att alla ska få plats. Inkludering. Vi gillar att ha kontakt med många och vi ser en sorts tjusning med människor som är olika. Och lika är vi också på så vis att vi båda vill visa att man får vara annorlunda genom att själva vara just det. Vi har någon sorts inre drivkraft att gå mot strömmen, på våra egna speciella sätt.

Nu har det här inlägget blivit betydligt längre än tänkt. Och det sticker säkert i ögonen på några att jag beskriver Chang Frick i så mänskliga och positiva ordalag. Men ledsen, om jag har en last i livet så är det människor. Jag kan inte låta bli att se dem, lyssna på dem, analysera dem och försöka förstå mig på dem. Det går av bara farten. Och det är den här bilden jag har fått av Chang.

Här på slutet skulle det stå en klausul att jag med ovanstående rader INTE delar alla Changs åsikter eller tycker att allt han gör är bra. Men den frasen skippar jag för den är så självklar!(?)

Vill ni göra er en egen bild av Chang och höra lite mer om Nyheter Idag, dess bildande och så vidare, lyssna på den här podcasten från Frihetsfaxen som jag hittade på nätet.

Ta väl hand om Yin och Yang

I dagens samhällsdebatt, särskilt på sociala medier, flippar vissa ur fullständigt när andra personer yttrar sig. Det ska hånas och hängas ut, klagas och göras allt för att avreagera sig och för att ställa personen i dålig dager. Jag blir också väldigt upprörd ibland och undrar hur i all sin dar någon kan tycka eller uttrycka sig så. Men, jag blir det i mycket mindre grad än förut.

Jag har kommit till insikten att jag aldrig kommer att kunna övertyga alla andra om att det jag tycker är rätt. Det spelar ingen roll vilka grepp jag kommer att försöka med. Men det fina är att jag känner att jag inte heller måste det för att resultatet ska bli ganska bra. Det är inte så att en person gör hela skillnaden. Utan det är i balansen mellan allt som det fina ligger.

När jag sitter på nämndmöten brukar detta slå mig: här sitter vi tillsammans, en samling valda individer med olika partitillhörighet, och tar ansvar tillsammans. Vi diskuterar, väger och vänder på frågor. Ibland är vi mer eniga, ibland mindre. Men alla dessa moment i maskineriet spelar en stor roll. Det är en balans mellan olika viljor och åsikter. Dessa möts och resulterar i något. Det är delarna som utgör den bra helheten. Styrkan finns i själva balansen. Som Yin och Yang!

Demokrati, fria val, öppenhet och åsiktsfrihet är något som säkrar denna balans i samhället. Och det här är min teori: när detta hotas är vi illa ute. När vi börjar få brist på opposition i samhället, när det börjar bli för strömlinjeformat, det är då det riskerar gå åt skogen.

Den här videon på Youtube har gjort mycket stort intryck på mig. Professor Jonathan Haidt sätter ord på många reflektioner jag själv redan gjort. Och det var fantastiskt att få höra detta mer strukturerat, av någon betydligt mer kunnig än jag.

Videon handlar om moral kopplat till politisk ideologi. Den tar upp balansen jag pratar om. Liberaler och konservativa (den utgår från politiska landskapet i USA) bidrar båda till helheten, med sina perspektiv. Inget är objektivt fel eller rätt.

Vidare tar han upp det faktum att alla människor anser att deras egna åsikter och syn är de rätta, något jag ofta påpekar. En självklarhet kan tyckas, men det märks inte i samhällsdebatten tycker jag. Vill man lyckas påverka någon att ändra åsikt, så måste man ta med detta faktum i valet av metoder för att försöka påverka. Att dumförklara någon och framställa sin egen syn som den objektivt rätta och självklara är fullständigt lönlöst. Man kommer inte att lyckas påverka då. Snarare kan man trycka människor längre bort från de åsikter man vill övertyga dem om.

En frihetlig bloggare jag gillar, Hans Li Engnell skriver idag om ”Det tysta samhället”. Han skriver ”det väntar ett tungt socialt straff för den som yttrar ”fel” åsikt” i ett antal frågor. Jag har skrivit om detta tidigare och delar helt hans oro för denna tendens som finns just nu. Vi måste vända denna utveckling.

Vi får inte tillsnörpa det som gör att vårt samhälle och demokratin fungerar, vare sig det görs genom lagliga förbud eller sociala stigman etc. Det finns mycket viktiga poänger med att även åsikter vi INTE delar förekommer och yppas i samhället. Det hjälper oss att förstå vad som är viktigt, vad vi tycker och inte tycker. Det är också viktigt för att behålla tilltron och respekten för det som är grunden i vårt samhälle; frihet och öppenhet. Det utgör också en sorts garant för att helheten blir bra, den balans jag pratar om.

Vi måste påminna oss själva och varandra om att bara för att någon människa yppar en åsikt betyder det inte att denna kommer att bli allsmäktig och politiken kommer styra efter den. Och nej, inte ens om det är en kändis som yppar den. Det betyder bara att denna person har denna åsikt. Lägg till det också att det bara är EN åsikt en person har. Personen har massor fler. Dessutom tolkar vi saker på väldigt olika sätt. Det är sannolikt så att vi inte tolkar det som sägs exakt som personen har menat det.

Människor har olika referensramar och kommer alltid att ha. Vi har olika bakgrund, olika erfarenheter och personligheter. Det som en tycker är ok, tycker en annan är att gå för långt. Vi sätter olika saker som viktigare än andra.

I ett samhälle behövs inte tilltro från varje människa för varje annan människa. Det är en orealistisk och inte nödvändig målsättning. Det som däremot är avgörande är att den finns en tillit till att vi löser det, tillsammans. Att balansen mellan våra åsikter och vårt agerande jämnar ut de mest extrema åsikterna och trenderna för att skapa en bra helhet. Denna tillit får vi bara inte tappa.

Under det demokratiska styrelseskicket kommer sedan politiken som drivs i ett land variera med tiden och med förutsättningarna. Det kommer att bölja fram och tillbaks. Partier och politiker kommer till och försvinner. Allt i en stor, ständigt pågående process. Ibland går vi fel, men då kan vi korrigera. Förutsättningen för det är att Yin och Yang är med. Sätt dem inte ur spel.

Åsiktskorridoren, finns den?

Per Altenberg (FP) skrev en debattartikel nyligen i SvD med rubriken Det finns inte någon åsiktskorridor. Rubriken var väl tillspetsad men hans budskap var att om åsiktskorridoren nu hade funnits tidigare, finns den i alla fall inte längre i samma allvarliga tappning. Min syn är att om det finns en åsiktskorridor eller inte är fel fråga att ställa.

Jag har varit med om så kallade ”drev” på nätet, där människor lagt ner mycket möda på att visa för andra vilken hemsk människa jag är. Och att personer i mitt parti eller andra icke-medlemmar, har sagt att de ska se till att få mig utesluten ur partiet som straff för det jag gjort eller tycker. Jag har blivit kallad saker. Jag har hört rykten om mig florera. Någon som sagt något till någon annan om mig, som berättar för en annan, och till slut kommer det tillbaks till mig och jag blir varse hur det pratas.

Hur har det här påverkat mig? Jo det har gjort att jag har blivit mer försiktig. Mer tveksam att säga min åsikt eller att dela länkar, att svara i diskussioner, reflektera kring vissa ämnen.

Inte nog med det, jag har till och med börjat utveckla en oro för att träffa nya människor. Jag har inte längre den där tillitsfulla inställningen jag har haft förut att om jag bara är så där glad, öppen och trevlig som jag brukar vara, så blir det ett bra möte. För tänk om personen har läst något som jag har skrivit och som den har blivit upprörd över? Den kanske till och med hatar mig, mig som person, fastän den aldrig träffat mig?! Jag har till och med blivit orolig när jag träffar gamla bekanta. Vem vet, kanske de har ändrat åsikt om mig? Eller kanske är de inte beredda att ta risken att förknippas med mig?

Vissa dagar känner jag mig starkare och klarar att gå min egen väg, det vill säga att göra som jag vill. Vissa andra dagar när jag blir påminns av de händelser jag varit med om känns det betydligt jobbigare och svårare, eller rent av hopplöst.

Jag har också mött fantastiska människor som uppmuntrat, stöttat mig och som försöker se till att jag mår bra. Min erfarenhet är att detta beteende inte är relaterat till personernas politiska åsikter. Det handlar snarare om graden av empati och medkänsla hos dem. Det är dessa personer som gör att jag fortfarande orkar. Tyvärr gör de negativa händelserna väldigt stort avtryck totalt sett, trots att de positiva är betydligt fler.

Det låter tragiskt, men jag verkar lite grann ha tappat tron på människor. Jag försöker verkligen att kämpa för att tro igen. Men känslominnet är starkt. Och tyvärr rullar det in tillräckligt med ”bevis” för att tilltron ska ha parkerat sig på en låg grundnivå.

Har jag drabbats av åsiktskorridoren?

Fenomenet kan man kalla vad som helst, men min rädsla och oro är högst reell för mig. Den finns. Följdfrågan blir då: är jag för bräcklig som person för att klara att delta i det offentliga samtalet idag? Hur tålig psykiskt ska man behöva vara?

Ska vi tala om åsiktskorridoren skulle jag vilja säga att det inte finns EN åsiktskorridor. Snarare finns det oändligt många och av olika storlek och form – beroende på vilket sammanhang man befinner sig i, när, hur man är som person och hur man reagerar på sin omgivning. Jag reagerar på mitt sätt, andra på sina sätt utifrån hur de är och utifrån sina erfarenheter.

Att försöka avgöra var väggarna finns i en universell åsiktskorridor är alltså tämligen meningslöst. Vi kommer aldrig bli överens om det ens om vi försökte.

Jag tycker att ett bättre sätt att hantera frågan på är att vidga den till: hur ser vårt debattklimat ut idag egentligen? Är det tillräckligt bra? Nej är min åsikt. Den baserar jag både på vad jag själv anser och på vad jag hör många andra tycka. Har vi fel? Nej, för det är vår upplevelse. Detta kan man välja att vifta bort eller ta fasta på och se som ett problem. Jag väljer det senare.

Så många som möjligt måste känna att de kan och vill delta i diskussioner som förs och rör samhället. Det måste vara möjligt att reflektera kring, ifrågasätta och problematisera även svåra eller känsliga ämnen. Detta är något grundläggande i ett fritt och demokratiskt samhälle. Och nej, det räcker inte att människor vågar säga sin åsikt på vissa särskilda sajter på nätet eller nere i vissa källarlokaler någonstans där ens meningsfränder befinner sig. Vi borde inte vara nöjda då.

I debattartikeln visar Per Altenberg att han själv innehar samma oro som de han kritiserar (de som påstår att åsiktskorridoren existerar). Det är samma rädsla över ett debattklimat där åsikter inte kommer fram och där människor inte möts. Här har vi således ett gemensamt problem som vi behöver arbeta med.

Vi behöver lära oss att prata med varandra och diskutera på ett bättre sätt. Särskilt skriande är behovet av detta på nätet. Vi behöver lära oss skilja på sak och person. Och vi behöver lära oss att acceptera att andras åsikter är lika välgrundade för dem som våra är för oss. Det är helt okej att inte dela andras åsikter. Det är också okej att vilja påverka andras åsikter. Men ett som är säkert är att inga övertygas att byta åsikter genom att de hotas, smädas eller att man beter sig illa mot dem.

Att tycka annorlunda än någon annan kan vara tufft bara det. Men en helt annan nivå av jobbighet blir det när skilda uppfattningar inte lämnas som just meningsskiljaktigheter utan ges konsekvenser utanför själva diskussionsarenan. Till exempel att man hånas och smutskastas offentligt av människor som gaddat ihop sig. Eller att ens arbetsgivare kontaktas för att påtala vilka ”fel” åsikter man har. Eller man får hotbrev. Att människor mår dåligt av blotta rädslan för ATT något sådant kunde hända är fullt logiskt. Det är mänskligt. Psykologi. Har det hänt andra – kan det hända en själv.

Vi behöver göra oss av med attityden som blir allt mer förhärskande: att det är okej att bemöta människor utifrån vad de ”förtjänar”. Vi borde istället fråga oss: vad vill VI bidra med till vårt gemensamma debattklimat?

Det kommer aldrig att gå att göra alla nöjda när det gäller hur man uttrycker sig i en diskussion, med vilka ord och så vidare. Men det finns definitivt saker som generellt gynnar bra diskussion respektive sådant som förstör den.

Som vi sår, får vi också skörda. Min bestämda tro är att det faktiskt är möjligt att mötas, diskutera respektfullt och tycka olika, och skiljas åt i en anda av gemensam respekt. Blir man förbannad så man behöver avreagera sig? Då skaffar man en boxningssäck att slå på! Det är att ta eget ansvar.

Till handling angående IS

Läste en mycket bra text av Lars Anders Johansson i Hela Hälsingland. Han skriver om våra reaktioner, eller snarar brist på sådana, när det gäller IS (Islamiska staten)/Daesh framfart:

”Särskilt förvånande är tystnaden från de som tidigare indignerat ondgjort sig över den svenska passiviteten gentemot Hitlertyskland. Var är de högljudda protesterna och ropen efter intervention som sätter stopp för vansinnet? Var är FN? Den som inte vill se historien upprepa sig bör uppmärksamma vad som pågår mitt framför näsan. ”

Jag instämmer och förvånas själv. Varför är det så tyst?!

Alla våldkatastrofer, utrotningar av människor, stora krig, har föregåtts av en upptrappning. En tid då människor visste vad som skulle kunna hända, men hoppades att det inte skulle det. Finns det något som tyder på att IS och andra islamistiska organisationer som just nu avancerar, så som Boko Haram i Afrika, att de skulle ångra sig och lägga ner vapnen? Vad händer om IS inte stoppas? Hur kan världen komma att se ut om 10 år?

Som Miljöpartist anser jag att fred och frihet är grunden i ett hållbart samhälle. I mina drömmar vill jag att antivåldsmetoder skulle fungera i varje situation. Men, det jobbiga är att jag inte ser hur några ickevåldsstrategier ensamma skulle kunna fungera mot IS våld och framfart. Har jag fel, förklara gärna hur det skulle vara möjligt. Jag lyssnar gärna! Och då menar jag inte något som funkar om 50 år. Utan snart. Det är NU människor dödas, lider och flyr för sina liv. Kanske något hade kunnat göras tidigare för att undvika den här utvecklingen. Men nu står vi här och det är som det är.

Miljöpartiet satsar på att ge flyende människor en fristad i Sverige. Men dessa utgör endast en liten liten del av de som drabbas av våld, krig och förtryck. Vad händer med de människor som inte flyr, utan stannar kvar i oroshärdar som finns? Det är dags att börja bry sig om dem också.

Vi kan inte längre bara titta på när IS slaktar människor. Delar av världen håller på att ödeläggas. Vi behöver driva på för att något görs.

Nu har vi visserligen inte ens ett försvar så att vi kunde försvara oss själva om hot fanns mot Sverige (men det får bli temat i ett annat blogginlägg). Det vi i alla fall kan göra är att se till att inte vara ett odlingsland för jihadister. Vi måste ta vårt ansvar när det gäller att förebygga att några rekryteras till IS eller liknande organisationer, härifrån. Vi måste få till lagar och bygga upp en kapacitet för att hitta brottslingar och lagföra dem. Det borde inte vara svårt att enas kring för riksdagspartierna. Det är inget att tjafsa om. Det är bara att göra.

Och nej, det är inte fel att de som inte har begått brott får individanpassat stöd av samhället på samma vis som andra (angående Stockholm Stads omtalade strategi mot våldsbejakande extremism). Men det måste kompletteras med tydliga signaler om att IS terror inte är acceptabel. ”Not under our watch”. Vi måste dra vårt strå till stacken i den globala kampen mot IS.

Några reflektioner om individuell frihet

Erik Hultgren skrev en intressant ledare i Blekinge läns tidning för ett tag sedan.

”Många politiker är liberaler i de flesta sakfrågor, utom de som de bryr sig om. Där kräver de i stället statligt ingripande.”

Det var tänkvärt. Acceptera att inskränka friheten gör man när något är extra viktigt. När man anser att man inte kan eller man inte vill vänta på att attitydförändringar kommer till eller att något annat i omvärlden ska förändras. Olika partier har lite olika fokus, därför föreslår de styrning på olika områden. Det resulterar i att skillnaderna mellan partierna då mest kommer att handla om på vilka områden de vill styra mer respektive mindre.

Det är oerhört lätt att från politiskt håll föreslå tvång eller styrning av saker. Det är enkelt, kan göras direkt och signalerar vilja och handlingskraft. Men det beror också på att motsatsen, frihet, inte värderas högt.

Vi anses ha så mycket frihet idag i Sverige att det inte anses vara något problem att ”ta” av den. Det anses knappt vara ett positivt argument längre som ligger i vågskålen när politiska beslut ska avgöras.

Varje styrning eller inskränkning man gör kanske kan rättfärdigas i sig. Men desto fler områden man styr upp, desto mindre blir det kvar av den totala friheten.

Jag är av åsikten att frihet är otroligt värdefull. Den gör att människor har en chans att leva ut meningen med sina liv som de själva ser den. Människor är olika och vill olika saker. Det ska de ha en chans att göra, så långt det är möjligt och det inte inskränker andras frihet att göra detsamma.

För att ta ett exempel: sexköpslagen. Två vuxna personer får kontakt, kommer överens, gör något med varandra, inte med några andra. Det är enligt lagen inte ok. Köpandet har kriminaliserats. Lagen rättfärdigas med att människor inte anses kunna vilja sälja sex. Alltså måste de som gör det vara tvingade till detta av någon anledning. Man anser att man minskar lidande med lagen. Eller ja, i alla fall sänder en signal.

Jag förstår tankegångarna men har problem med synsättet att man inte kan anses vilja välja att sälja sex. Ja, det finns massor med personer som hamnat i svåra situationer och inte vill det, men anser sig tvungna. Det finns trafficking och organiserad brottslighet kring det. Men jag menar att då är det problemet som behöver lösas. Jag är lika bekymrad över människor som känner sig tvungna att göra andra saker i livet som de mår dåligt av, men som inte har med sex att göra.

För dem som vill ha lagen är det viktigast att göra ”statistiskt rätt”, det vill säga som de flesta tycker. För mig betyder frihet att få göra som man vill – oavsett vad alla andra vill eller inte vill göra. Det betyder att även om man vill bli bergsklättrare eller svärdslukare, som en ytterst liten del av befolkningen skulle klara av eller vill, så ska man få bli det. Vi förbjuder det inte på grund av riskerna.

En del blir otroligt arga när man framför en sån här åsikt. Hur kan man inte av välvilja vilja inskränka frihet för människor?! Ja, se ovanstående resonemang.

Det är förstås fortfarande en avvägningsfråga att göra i varje fall, vad man ska tillåta i samhället eller inte. Men min grundinställning som ligger i botten är att människor ska vara så fria som möjligt. Också att människor är kapabla att själva ta beslut för sig, även kvinnor. Utan en sådan inställning finns det inte mycket vi kan tillåta i samhället överhuvudtaget – om vi nu vill vara konsekventa. Vilket jag tycker att vi borde vara.

Funderar fortfarande på vad jag ska kalla mig, om jag nu behöver kalla mig något alls. Gillar ”frihetlig grön”.

Mer särlagstiftning i framtiden?

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en välkänd och använd princip i vårt land. Det råder en stor acceptans av detta när det gäller skatten och även inom vården, att vi ger vård efter behov.

Men sättet att ta från vissa och ge till andra tycker jag har börjat smyga sig in på ställen där det inte handlar om ekonomi utan om frihet och rättigheter. Och då menar jag inte att man direkt tar frihet från någon och ger till någon annan, utan om att människor ges olika rättigheter beroende på vem man är, eller snarare mer korrekt: vad man förknippas med.

Många människor har flytt till Sverige de senaste åren och fler väntas komma hit åren från nu. Hur dessa ska integreras i samhället är en fråga som börjat diskuteras mer. Hittills har det gjorts till en fråga om bostäder, om att komma in i jobb. Men integration har fler perspektiv än så. Det är viktigt att vi börjar gräva djupare i de mjukare frågorna också: vad är det för värderingar vi vill dela i det här landet framöver?

Bland dem som är skeptiska till en stor invandring uppfattar jag att det finns en rädsla att till exempel muslimers traditoner, sedvänjor skulle komma att skyddas särskilt i lagen i Sverige. Särlagstiftning, som i förlängningen även kunde leda till parallella samhällen. En helt befängd och obefogad rädsla skulle vissa säga. Tyvärr måste jag säga att rädslan inte är obefogad. Vi har faktiskt redan särlagstiftning.

En sådan lag vi har skapat, som egentligen går emot den värdegrund vår andra lagstiftning står på, är lagen om omskärelse av små pojkar. Den godkänner ingrepp så länge pojken är liten nog att inte kunna informeras om ingreppet och kan säga nej. På flickor är däremot alla former av ingrepp förbjudna, d.v.s. skillnad görs utifrån kön. Utan att ha människor med denna sedvänja i vårt land hade nog lagen inte kommit till. Den hade inte behövt stiftas även om det funnits människor här som ville omskära sina barn. Men nu till slut finns den alltså. Andra exempel är att vi nu har lagar som gör skillnad på kvinnor och män. Vi har en kvinnofridslagstiftning. I all välvilja, absolut, men den gör ändå skillnad på människor och människor.

Lagen om hets mot folkgrupp är en annan lag som slår till olika hårt beroende på vem man är, både vem det är som gör något och vem den gör något mot. Den är bara tillämpar i vissa fall, för vissa saker som uttrycks om vissa personer.

Kritik mot dessa lagar kan ses som missunnsamhet mot andra för att de får extra stöd eller hjälp. Men det behöver inte ha något med saken att göra. Det kan också handla om vilka värderingar man vill att lagarna ska spegla, om man anser att människor ska vara lika inför lagen eller inte.

Ett resultat av särlagstiftning som baseras på grupptillhörighet (ta hetslagstiftningen) är att det missgynnar människor som har svagare anknytning till grupper, antingen genom att inte vara anknuten till grupper, eller som har anknytning till mindre eller mindre kända grupper. Ett exempel på det är ateister som allra ofta saknar en tillhörighet till grupp gällande sin livsåskådning. Att dessa i alla sammanhang vore mindre utsatta på grund av sin livsåskådning, hur vet vi det? Borde inte lagligt skydd vara mer baserat på verklighet än gissningar?

En annan följd är att de som är del av större grupper som t.ex. gruppen ”svenskar” (definitionen är inte viktig för resonemanget här) missgynnas. Ska svenskar skyddas mindre än andra? Att en individ genom att ha något gemensamt med andra, även andra som den inte känner, skulle vara tryggare och må bättre, är egentligen en riktigt grov fördom. Är det rätt att reducera en individ till att definieras av en viss grupptillhörighet? Alla vi är ju i själva verket del av oändligt många grupper. Vem ska få bestämma vad vi är, främst?

Det man gör med detta är att i lag (eller i praxis) bekräfta fördomar om svaghet och utsatthet, men även av styrka och ”överordning”, man vill motverka. Döma en människa efter grupptillhörighet är ju just ingen sanning om personen, utan en fördom.

Av godhet och välvilja kan man göra mycket. Men det finns tyvärr få saker som inte också har en baksida. Är det värt det att bygga gemensamma system som tvingar oss att säga till människor ”sorry, du är del av fel grupp”?

Jag förstår dem som är oroliga för särlagstiftning. De litar helt enkelt inte på att politikerna även i fortsättningen kommer att värna lika rättigheter och likhet inför lagen. Här skulle politikerna och partierna kunna möta upp oron och oftare och tydligare lägga korten på bordet. Vad tycker de om den särlagstiftning som finns idag? Kan de tänka sig inrätta mer? Varför, varför inte?

Min åsikt är att det enda rätta är att ställa alla människor på samma nivå i lagen. Desto mer heterogent samhälle desto viktigare att stå upp för den principen. Vi behöver inte fler anledningar att gruppera och döma människor. Vi behöver snarare prata mer om och hitta det som förenar oss i samhället. Principen om alla människors lika värde och att vara lika inför lagen är en bra start. Det minskar risken för konflikter och lägger grunden för ett tryggt samhälle där alla kan få plats.