Människor

Omänskligt endast räkna minus-kontot

Jag försökte ignorera mediacirkusen kring Anders Borgs agerande på den där privata festen ute i skärgården. Men det var svårt då den upptog det mesta av medieutrymmet under flera dagar.

Det började i princip med att han bad om ursäkt på Facebook och slutade med att han lämnade sina uppdrag i näringslivet. Han golvades av rykten från EN enda händelse, på en privat fest. Inget brottsligt skedde och polisanmälan (som gjordes av några som inte var på plats) har lagts ner.

Häromdagen såg jag Staffan Dopping och Karin Olsson från Expressen växla några ord om detta i TV4. Dopping var kritisk till hur rapporteringen gjorts och tyckte att media måste bli bättre på ”volymkontroll”. Olsson bemötte detta bland annat med att ”Borg har så hög fallhöjd”, vilket jag tolkade som att oavsett vad media skulle välja att göra så skulle deras val av agerande inte göra stor skillnad. Det skulle orsaka stor skada för honom oavsett. Jag köper inte detta.

Hur media väljer att agera spelar stor roll. I det här fallet hade media lika gärna kunna rapportera om det som hänt inklusive hans ursäkt, och att det sedan hanterades vidare av berörda parter (festanordnaren, de som var där, hans närstående, arbetsgivare m.m). Det var trots allt något på en privat fest och inte ens klarlagt vad som hänt. Men det räckte dock inte utan virvelvinden fortsatte tills effekt uppnåddes d.v.s. kännbara konsekvenser för Borg hade åstadkommits.

Det som dröjde sig kvar i mitt huvud var det som Olsson tog upp, ”fallhöjden”. Säga vad man vill om Borg, om han arbetat för rätt parti, och om exakt vad han åstadkommit var och när och så vidare, men han har de facto åstadkommit mycket under de år han har varit verksam. Han har gjort en stor insats, fått nya uppdrag och förtroende. Han har hanterat massor med kniviga situationer och mött media, väljarna, uppdragsgivare och så vidare. Han har gjort något i sitt liv. Detta ”något” måste ändå rendera någon sorts respekt från omgivningen, någon sorts grundläggande värdighet. Och detta menar jag inte bara är något som Anders Borg borde få. Vi har alla haft massor av bra respektfulla möten med andra människor och presterat väl, sådant som borde räknas. Men idag är det inte så. Minsta snedsteg och man döms som hel människa för en lång tid framåt.

Med andra ord: det enda som spelar roll idag är en människas minus-konto. Plus-kontot finns inte. Eller anses i alla fall irrelevant när ekvationen räknas ut för att avge domen om man råkat få något på minus-kontot.

Det som hände Borg ligger tyvärr i tiden. Det är sociala-medier-logiken som spridit sig. Ett enda litet fel ordval vid fel tillfälle idag kan, med hjälp av media och sociala medier, i slutändan ge förödande konsekvenser för en människa. Och det oavsett dess position eller bakgrund. Oavsett vilka storslagna bra saker den gjort förut och hur ödmjuk och medmänsklig den varit vid andra tillfällen.

Sociala mediers format inbjuder till direkt ”avrättning” på fläcken, utan någon som helst eftertanke. Vilt främmande människor kan hoppa på andra som de inte har en susning om vilka de är, vad de har för liv bakom sig, vad de gjort eller när. Det enda som räknas är just den där stunden, just den enstaka formuleringen, eller till och med (som det uppfattas) ”olämpliga” gillamarkeringen eller delningen.

På sociala medier finns, precis som i vanliga livet, allehanda trasiga människor som bara orkar bära sina egna otillräcklighetskänslor om de får trycka ner andra. Dessa är svåra att göra något åt. Men resten, alla andra, behöver faktiskt inte haka på den låga nivån. Lite sans och lite perspektiv på saker efterlyses.

Ett samhälle där bara misstagen eller snedstegen räknas och inget annat, blir omänskligt. Inte bara det: det blir inte bra. Lärandet, det som handlar om utveckling och att testa och pröva saker och lära sig utav dem, sätts ur spel.

Annonser

Människoraser eller inte – vi väljer

Hälften av SD:s sympatisörer: människor kan indelas i raser”. Så lyder titeln på en debattartikel i DN som jag hade missat nu i veckan. Eftersom jag såg några hånfulla kommentarer om artikeln på Twitter, samt läste en artikel i ”alternativ-media” som beskrev det som att den som inte förstår att det finns människoraser saknar kunskap, så vill jag ge min syn på detta.

I artikeln låter det som att forskningen har visat att raser inte finns. Det skrivs:”Bland biologer råder i dag enighet om att det inte existerar mänskliga raser.” Det här är fel sätt att argumentera på menar jag.

Raser handlar om indelning av biologiska varelser. Och indelning är något vi kan göra precis hur vi vill, efter precis vilka parametrar vi vill. ATT vi kan göra detta är ett faktum, men OM vi gör det eller inte är ett val. Det är inget som några naturvetare eller andra kan bevisa. Ras-frågan handlar således om värderingar. VILL vi dela in människor? Och i så fall utifrån vadå?

Den vetenskapliga utvecklingen går fort framåt. Idag vet vi otroligt mycket mer om människan än för bara 50 år sedan. Vi vet mer om hur våra kroppar fungerar, hur vi ”ser ut” på insidan, om våra organ, hur kroppen styrs av olika signalsubstanser och om hur våra arvsanslag (våra gener) fungerar m.m. Nu vet vi hur komplexa människor är – och hur otroligt mycket vi inte ens har börjat förstå.

Att undersöka och se att det finns skillnader mellan människor än en sak. Det är en helt annan att välja ut ett antal skillnader, bortse från de oändligt många övriga skillnaderna, och säga ”nu har vi kategoriserat upp raser”. Att göra det vore enligt min mening helt galet. Det är en antiintellektuell extrem-förenkling som talar mot den kunskap vi har och ger ett falskt intryck av gränser mellan människor. Det skapar således en bra grogrund för konflikter och söndring av samhällen.

Det här är min värdering av det hela. Så: nej tack till människoraser säger jag!

Hur motverka främlingsfientlighet?

Fredrik Segerfeldt skrev idag på Twitter ”Jag har ingen aning om hur man bäst bemöter främlingsfientlighet. Fler borde erkänna samma okunskap.”. Jag känner inte riktigt för att erkänna den okunskapen. Förvisso är jag ingen psykolog, men har ändå många tankar och egna strategier angående detta. Här nedan finns några av dem. Och observera att det jag skriver om inte handlar om hur man bekämpar extremism eller om hur man för krig. Utan om hur man kan tänka och göra när det handlar om vanliga människor som man faktiskt kan föra ett samtal med eller som man möter i sin vardag.

För det första bör man inse att fördomar inte är något onormalt utan del av mänskliga naturen. Människan använder mönster och strukturer för att kunna förstå sin omvärld, andra människor och för att avgöra hur de ska förhålla sig till saker. Upplever sig människor osäkra eller under hot av något slag, så kommer dessa försvarsmekanismer till användning i än högre grad. Man sluter sig in i sin krets, där det egna och trygga finns.

Detta betyder inte att vi ska strunta i beteenden som är destruktiva. Insikten kan däremot göra att vi inte behöver reagera lika panikslaget inför sådana åsikter eller beteenden. Dessa tankar och åsikter finns i oss alla. Det viktiga är att hålla dessa i schack, så att mängden och nivåerna på dem inte blir för stora.

På samma vis som främlingsfientliga tendenser kan öka eller minska hos människor gör de förstås det på kollektiv nivå också, i hela samhället. Opinioner böljar fram och tillbaks. Reaktioner ger motreaktioner. Så kommer det alltid att vara.

Istället för att försöka vända människor helt om är en smart strategi att försöka dämpa och motverka de värsta topparna så att inte hela samhället tippar över åt något extremt håll. Tyvärr försöker vi ofta förändra för mycket på en gång. Det förstärker istället grupperingen av människor i olika läger med olika åsikter.

Man gör bäst i att inte döma för snabbt och utifrån enskilda uttalanden utan istället vara nyfiken och fråga efter om man förstått rätt. Och lyssna. Våga ställ frågan: ””hur menar du nu?” om inte annat. Att visa att man hör och undrar, det lilla kan räcka för att få en människa att tänka efter en gång till. Och så kan man fråga sig själv: finns det nyanser och kontext som man själv kanske har missat? Vad kan ligga bakom uttalandet? Hur mycket är verkliga åsikter och hur mycket är det bara ett sätt att avreagera sig på, få ut känslor? Det bästa är att ta reda på detta innan man reagerar och bemöter något. Vet man inte kontext eller tolkning bör man vänta med att ta till storsläggan.

Det är bra att välja sina reaktioner omsorgsfullt. Extrema saker bör åtföljas av starkare reaktioner och mindre allvarliga bör åtföljas av inte lika hårda reaktioner. Överreagerar man på allt så tappas både den egna och andras känsla för vad som verkligen är illa. Människor lyssnar dessutom mer på en som är tydligare och mer lättolkad. Får någon höra att den gör lika fel oavsett vad den gör, inser den snart att det inte är värt att lyssna på och ta till sig kritiken.

Sina synpunkter på andras åsikter eller beteenden framför man på ett sansat sätt. Man kan tillföra ett alternativt sätt att se på saken, gärna något personligt relaterat. Sådant är ofta lättare att ta till sig. Eller så kan man bidra med någon ny input eller fakta i frågan. Man ska inte kritisera genom att sätta etiketter på andra eller använda fula ord eller invektiv. Det är fullkomligt meningslöst och förvärrar bara. Utan man bör komma med åsikter i själva frågan eller om hur något framförs, var och när. Man kritiserar beteende eller åsikter alltså. Och det bör åtföljas av en förklaring till varför man tycker just det är problematiskt eller påverkar negativt. Men, i slutändan är det förstås bara så att man tycker att något är antingen fel eller rätt. Det går inte att bevisa en värdering. Så funkar det med värderingar. Men det är ändå inte tillräckligt att bara säga ”det är fel”. Det skapar inte en bra grund för vidare diskussion eller förändring.

Man bör kritisera på ett sätt som man också skulle acceptera att andra använde, d.v.s. man ska bete sig som man vill att andra ska göra. Leva som man lär. Det finns förstås olika åsikter vad som är ett okej sätt och vad inte. Men det är i alla fall bra om man själv inte svajar hit och dit. Ett konsekvent beteende bygger förtroende hos andra. Och ju mer förtroende man bygger upp hos någon, desto tydligare, rakare och hårdare kan man vara och det fortfarande finns chans att personen lyssnar på en.

Något bra är också att försöka acceptera att andras åsikter är lika självklara för dem som ens egna åsikter är för en själv. Det vill säga man bör försöka att inte sätta sig över andra människor och framställa sig själv som en bättre och finare människa.

Man bör inte avskärma sig från personer som visar främlingsfientliga tendenser, snarare tvärtom. Man bör hålla sig nära för sin egen del, så att man inte börjar avhumanisera dem och själv inte börjar blir ”rädd” för dem. Avskärmar man sig från personerna riskerar man också att förstärka en ”vi-och-dom”-uppdelning, som ökar känslan av utanförskap hos dem, vilket ger ytterligare grogrund för främlingsfientlighet och misstänksamhet.

Alla människor har både bra och dåliga sidor. Man måste inte älska en persons alla sidor för att klara att vara i någons närhet eller prata med denne. Och man behöver inte ta varje fajt. Snarare är det smart att inte göra det, för att behålla det förtroende som någon har för en själv. Då ökar chansen att man bli lyssnad på när det verkligen gäller.

Men man bör också inse att det inte finns några genvägar att nå framgång i detta. Att påverka människor med vad man säger tar tid. Till vissa kan man nog nå fram till slut, men man kommer inte kunna göra det med alla. Det finns inga universalsätt som funkar på alla. Men alla måste inte heller kunna nå fram till alla personer. Olika personer har möjlighet att nå fram till olika personer, beroende på vem man är och vilken personlighetstyp man har. Det kommer inte heller att gå att omvända alla människor till exakt samma åsikt. Det kan man inse om man tittar på vad människor tycker rent ideologiskt inom politiken. Vi har olika grundvärderingar.

Om det känns hopplöst ska man tänka på att människan inte bara har tendens till fördomar utan också har andra inneboende och medfödda egenskaper. Människan vill vara en del i ett sammanhang, vill bli omtyckt och vill inte andra illa i grunden. Tvärtom vill de leva bra liv och jobba med andra. Det finns således en bra möjlighet att faktiskt nå fram med något litet i alla fall, som på det stora hela när många lyckas med detta, kan räcka till att samhället kan leva vidare på en hyfsad nivå och till exempel undvika allvarliga konflikter och krig.

Förutom att påverka med ord finns det andra mer indirekta sätt på vilka man kan påverka människor. För att minska människors oro och rädsla, vilket ökar grogrunden för främlingsfientlighet, kan man försöka bota själva orsaken till oron på samhällsnivå. Man kan möta oron med konkret politik.

Inom politiken bör man vara medveten om denna problematik och om hur människor fungerar. Man bör alltså inte vänta med att ta tag i att förbättra inom olika samhällsområden. Det bör ske redan INNAN saker riskerar att bli dåliga. Man måste vara proaktiv helt enkelt.

Polarisering är en bra grogrund för främlingsfientlighet. Så allt som ökar nyanserna och mötena mellan människor är positivt och minskar risken för främlingsfientlighet.

Demonstrera och till exempel markera med diverse antirasistiska märken då? Nja. Det stärker försvisso sammanhållningen bland de redan ”övertygade” och visar att de inte är ensamma. Och det kan stärka en del personer i att våga mer av det jag skrivit om ovanför. Men som enda åtgärd räcker det inte tillräckligt långt. Förändrar människor gör man inte på distans. Det gör man bäst genom att mötas direkt.

Om jag har rätt i detta? Vet inte. Jag skulle verkligen önska höra från fler psykologer och sociologer i det här ämnet och i samhällsdebatten. Ni behövs! Jag skulle bli väldigt glad för mer input.

Åsiktskorridoren, finns den?

Per Altenberg (FP) skrev en debattartikel nyligen i SvD med rubriken Det finns inte någon åsiktskorridor. Rubriken var väl tillspetsad men hans budskap var att om åsiktskorridoren nu hade funnits tidigare, finns den i alla fall inte längre i samma allvarliga tappning. Min syn är att om det finns en åsiktskorridor eller inte är fel fråga att ställa.

Jag har varit med om så kallade ”drev” på nätet, där människor lagt ner mycket möda på att visa för andra vilken hemsk människa jag är. Och att personer i mitt parti eller andra icke-medlemmar, har sagt att de ska se till att få mig utesluten ur partiet som straff för det jag gjort eller tycker. Jag har blivit kallad saker. Jag har hört rykten om mig florera. Någon som sagt något till någon annan om mig, som berättar för en annan, och till slut kommer det tillbaks till mig och jag blir varse hur det pratas.

Hur har det här påverkat mig? Jo det har gjort att jag har blivit mer försiktig. Mer tveksam att säga min åsikt eller att dela länkar, att svara i diskussioner, reflektera kring vissa ämnen.

Inte nog med det, jag har till och med börjat utveckla en oro för att träffa nya människor. Jag har inte längre den där tillitsfulla inställningen jag har haft förut att om jag bara är så där glad, öppen och trevlig som jag brukar vara, så blir det ett bra möte. För tänk om personen har läst något som jag har skrivit och som den har blivit upprörd över? Den kanske till och med hatar mig, mig som person, fastän den aldrig träffat mig?! Jag har till och med blivit orolig när jag träffar gamla bekanta. Vem vet, kanske de har ändrat åsikt om mig? Eller kanske är de inte beredda att ta risken att förknippas med mig?

Vissa dagar känner jag mig starkare och klarar att gå min egen väg, det vill säga att göra som jag vill. Vissa andra dagar när jag blir påminns av de händelser jag varit med om känns det betydligt jobbigare och svårare, eller rent av hopplöst.

Jag har också mött fantastiska människor som uppmuntrat, stöttat mig och som försöker se till att jag mår bra. Min erfarenhet är att detta beteende inte är relaterat till personernas politiska åsikter. Det handlar snarare om graden av empati och medkänsla hos dem. Det är dessa personer som gör att jag fortfarande orkar. Tyvärr gör de negativa händelserna väldigt stort avtryck totalt sett, trots att de positiva är betydligt fler.

Det låter tragiskt, men jag verkar lite grann ha tappat tron på människor. Jag försöker verkligen att kämpa för att tro igen. Men känslominnet är starkt. Och tyvärr rullar det in tillräckligt med ”bevis” för att tilltron ska ha parkerat sig på en låg grundnivå.

Har jag drabbats av åsiktskorridoren?

Fenomenet kan man kalla vad som helst, men min rädsla och oro är högst reell för mig. Den finns. Följdfrågan blir då: är jag för bräcklig som person för att klara att delta i det offentliga samtalet idag? Hur tålig psykiskt ska man behöva vara?

Ska vi tala om åsiktskorridoren skulle jag vilja säga att det inte finns EN åsiktskorridor. Snarare finns det oändligt många och av olika storlek och form – beroende på vilket sammanhang man befinner sig i, när, hur man är som person och hur man reagerar på sin omgivning. Jag reagerar på mitt sätt, andra på sina sätt utifrån hur de är och utifrån sina erfarenheter.

Att försöka avgöra var väggarna finns i en universell åsiktskorridor är alltså tämligen meningslöst. Vi kommer aldrig bli överens om det ens om vi försökte.

Jag tycker att ett bättre sätt att hantera frågan på är att vidga den till: hur ser vårt debattklimat ut idag egentligen? Är det tillräckligt bra? Nej är min åsikt. Den baserar jag både på vad jag själv anser och på vad jag hör många andra tycka. Har vi fel? Nej, för det är vår upplevelse. Detta kan man välja att vifta bort eller ta fasta på och se som ett problem. Jag väljer det senare.

Så många som möjligt måste känna att de kan och vill delta i diskussioner som förs och rör samhället. Det måste vara möjligt att reflektera kring, ifrågasätta och problematisera även svåra eller känsliga ämnen. Detta är något grundläggande i ett fritt och demokratiskt samhälle. Och nej, det räcker inte att människor vågar säga sin åsikt på vissa särskilda sajter på nätet eller nere i vissa källarlokaler någonstans där ens meningsfränder befinner sig. Vi borde inte vara nöjda då.

I debattartikeln visar Per Altenberg att han själv innehar samma oro som de han kritiserar (de som påstår att åsiktskorridoren existerar). Det är samma rädsla över ett debattklimat där åsikter inte kommer fram och där människor inte möts. Här har vi således ett gemensamt problem som vi behöver arbeta med.

Vi behöver lära oss att prata med varandra och diskutera på ett bättre sätt. Särskilt skriande är behovet av detta på nätet. Vi behöver lära oss skilja på sak och person. Och vi behöver lära oss att acceptera att andras åsikter är lika välgrundade för dem som våra är för oss. Det är helt okej att inte dela andras åsikter. Det är också okej att vilja påverka andras åsikter. Men ett som är säkert är att inga övertygas att byta åsikter genom att de hotas, smädas eller att man beter sig illa mot dem.

Att tycka annorlunda än någon annan kan vara tufft bara det. Men en helt annan nivå av jobbighet blir det när skilda uppfattningar inte lämnas som just meningsskiljaktigheter utan ges konsekvenser utanför själva diskussionsarenan. Till exempel att man hånas och smutskastas offentligt av människor som gaddat ihop sig. Eller att ens arbetsgivare kontaktas för att påtala vilka ”fel” åsikter man har. Eller man får hotbrev. Att människor mår dåligt av blotta rädslan för ATT något sådant kunde hända är fullt logiskt. Det är mänskligt. Psykologi. Har det hänt andra – kan det hända en själv.

Vi behöver göra oss av med attityden som blir allt mer förhärskande: att det är okej att bemöta människor utifrån vad de ”förtjänar”. Vi borde istället fråga oss: vad vill VI bidra med till vårt gemensamma debattklimat?

Det kommer aldrig att gå att göra alla nöjda när det gäller hur man uttrycker sig i en diskussion, med vilka ord och så vidare. Men det finns definitivt saker som generellt gynnar bra diskussion respektive sådant som förstör den.

Som vi sår, får vi också skörda. Min bestämda tro är att det faktiskt är möjligt att mötas, diskutera respektfullt och tycka olika, och skiljas åt i en anda av gemensam respekt. Blir man förbannad så man behöver avreagera sig? Då skaffar man en boxningssäck att slå på! Det är att ta eget ansvar.

En bild av Sverige

OBS! Detta är ett kåseri! Ingen seriös djupanalys.

Jag skulle vilja måla en bild av Sverige. Vi har kokat en matig soppa.

Den öppna, liberala, inställningen till migration har blivit den rådande synen bland de politiska partierna. Vår intention med att ha öppna gränser har nu gjort att många väljer att fly till Sverige, trots att landet ligger långt bort.

Men, problemet är bara att då har vi socialisterna som säger att de som kommer hit självklart måste få samma levnadsstandard som vi som bor här nu. De ska få stöd, bidrag, tak över huvudet, som alla andra. Här behövs resurser! Vi kan ju inte köra på den liberala vägen och låta människor själva fixa till sina liv.

Sen har vi vänstern ännu längre ut på kanten, ”extremvänstern”. De tar den svåra situation de nya svenskarna har här (statistiskt, jämfört med resten av befolkningen) som ett tecken på omfattande diskriminering. ”Projekt” startas där de grupper det är mest synd om ska hittas och kompenseras genom mer omtanke, mer rättigheter (särrättigheter). Så säger extremvänstern: ”vi får ha lite mer tålamod med dessa. Låt de hållas med sina seder, även om de råkar vara lite ”speciella” (läs destruktiva). De har de ju så svårt”. Inte nog med det, de borde väl ändå få lite mer hjälp med att hitta jobb, bostad etc (som socialisterna tycker att de borde få) än vad andra får?

Men vänta nu säger några vän av ordning som gillar lika rättigheter och likabehandling. De ser att människor kommer in till landet som ”slår in kilar” bland befolkningen. Det delas upp i en massa nya grupper, det särbehandlas. Det är förvisso inte de nya svenskarna som står för särbehandlingen, utan folket och politikerna. Men ändå. Vilka är dessa som protesterar? Jo de konservativa. Inte kanske så mycket konservativa rent politiskt, utan de som ser trygghet och stabilitet som viktiga beståndsdelar i samhället värda att försvara, på alla sätt. Dessa är ofta försvarsivrare också. Jag kallar de ”beskyddarna”.

Inte nog med att beskyddarna stör sig på extremvänstermänniskorna, de stör sig också på socialisterna som är redo ”ge bort” resurser så lättvindigt, vilken riskerar minska den levnadsstandard som finns. Men ytterst och mest arga är de på de liberala som initierar hela soppan genom migrationspolitiken (så långt tänker de i alla fall. Logik kan de).

Liberaler, socialister och extremvänstern kallar beskyddarna ”främlingsfientliga”. Beskyddarna blir förgrymmade och arga. Men, en del liberaler och socialister ansluter sig då till beskyddarna, eftersom de inte gillar att någon ska behöva bli kallad ”rasist” på grund att de vill beskydda och bevara det bra som finns – det är ju trots allt rätt bra grejer.

Liberaler, socialister och ”konservativa” fortsätter att trycka på varandras knappar och trigga varandra. Det blir som en karusell som snurrar. Och ju mer den snurrar, desto fler ”beskyddare” produceras. Och där står vi.

Ris och ris av modellen emottages tacksamt!

Kommunerna måste räkna människor

”Självklart stå upp för öppenheten”, så lyder rubriken på Hanna Wagenius (CUF) och Hannes Hervieu (Centerstudenter) svar på en DN-debattartikel om migration och flyktingmottagning igår skriven av ett par folkpartister.

Det är absolut bra att detta diskuteras, men jag börjar bli lite trött på retoriken. Den intressanta frågan är inte om de folkpartister som skrev DN-debattartikeln är för eller emot öppenhet. Det är jag helt övertygad om att de är för. Frågan är: när infaller punkten då ”stå upp för öppenheten” är omöjlig om man samtidigt vill ”stå upp för välfärdssamhället”? För om vi ska vara ärliga: det finns väl en sådan punkt? Önsketänkande kan inte radera ut den.

Det anses vara ”inhumant” att diskutera hur många flyktingar vi tar emot. Men det som glöms bort alldeles för ofta är att kommunerna inte har det privilegiet som rikspolitikerna i betydligt större utsträckning har: att kunna avstå från att räkna människor och gå på godhet och välvilja.

I kommunerna har man konkreta politiska arbetsuppgifter att ta hand om. Det ska ses till att det finns skolor, bostäder, stöd till gamla och funktionsnedsatta, försörjningsstöd idrottshallar och så vidare. I alla fall har det varit intentionen hittills. Och då går det inte att bortse från hur många människor det handlar om. Snarare är det exakta antalet av extremt stor vikt. Det måste finnas en tillräckligt stor organisation och personal som håller, tillräckliga resurser, praktisk möjlighet och fortfarande kunna följa de lagar och regler som man är tvungna att följa. Bara att se till att rekrytera en person här och en person där när behovet av personal med viss kompetens ökar, tar tid för en kommun och är definitivt inte gratis.

Den poäng från folkpartisternas artikel som bör fångas upp är att migrations- och integrationspolitiken som förs får inte vara frånkopplad kommunernas situation utan att det måste vara tvärtom. Flyktingmottagningen till landet avgörs på nationell nivå. Men där flyktingarna kommer att hamna medan de söker asyl och när de fått asyl, är i kommunerna. Retoriken från rikspolitikernas håll om kommunerna har i vissa fall varit som att kommunerna vore landets ”stoppklossar”. Men alltså kommunerna ÄR ju det här landet. Det finns inget Sverige som inte är del av en kommun!

Vi kan inte hålla på att fortsätta harva i misstro av varandras intentioner längre.  Att bara se en sida av ett mynt (öppenheten) kan man kosta på sig att göra som icke-politiker. Så kan dock inte politiker resonera. Inte politiker som är tvungna att ta ansvar. Till exempel kommunpolitiker. De kan inte bara tala om ”stå upp för öppenheten”, som om öppenheten i sig byggde bostäder, fritidsgårdar och matade de äldre.

Jag är bekymrad. Om inget radikalt görs angående dessa frågor tror jag att vi snart riskerar att börja se avhopp av kommunpolitiker som inte vill vara med längre. Som inte klarar av att göra de nedskärningar av ordinarie verksamhet som krävs. Som ser standarden och ambitionsnivån på bostäder, skola, vård etc pressas ner. Och som helt enkelt inte klarar av att försvara och ta hand om den situation som uppstått.

Något tak på antal flyktingar behöver vi inte sätta nu. Däremot ska vi ha det som en blåslampa i baken: misslyckas vi med flyktingmottagandet (utifrån den ambitionsnivå vi har på hur samhället ska se ut), så är det den nödlösning som återstår. Det är ren logik, för någon som är beredd att ta ansvar och göra det som krävs.

Legitimering och avståndstagande – nutidens dialog

En som heter Chang Frick, journalist på nättidningen Nyheter idag hörde av sig till mig och vill intervjua mig. Tja, varför inte? Fast vänta nu! Nej det går ju inte. Det är inte en rumsren blaska.

Härom veckan gjorde jag en tweet till Politism om deras budskap ”Rasistiska sajter du inte vill dela ifrån”. De hade för att informera människor samlat olika höger/populistiska/SD-kopplade sajter. En del med nazistiskt ursprung och andra mer moderata som just Nyheter idag (som till skillnad från många andra av dem är anslutna till det pressetiska systemet). Jag påpekade att detta svart-vita synsätt, indelandet av goda-onda, är anledningen till att jag själv förutom att välja bort de sajter Politism refererar till, också väljer bort att läsa från Politism.

Här var måttet rågat för en av mina partikollegor som sa att han skulle gå till partiledningen för att få mig utesluten. Jag sades inte ha ett korrekt förhållningssätt till ”organiserad rasism”. Efter det intervjuades vi av Dagens Opinion om detta.

Det jag vill komma till här är en tendens att vi allt mer kommer bort ifrån att det är våra åsikter och det vi säger som räknas. Allt mer handlar det om de dolda signaler vi ger. Att medverka i ett visst sammanhang säger mer än vad man faktiskt gör eller säger där. Ge någon/något uppmärksamhet är att legitimera deras agenda, oavsett hur man gör det eller när. Att ta avstånd blir allt mer det förhärskande sättet att ”göra rätt” mot dem som man anser gör fel. Och det ska göras på rätt sätt, med tillräcklig hårdhet. Och på motsvarande sätt finns en tendens att man ser mellan fingrarna med avstår från att kritisera sådant som är dåligt för att det kommer från en viss avsändare. Sakfrågorna får inte mycket plats i detta. Det här är inte en bra utveckling.

Bemötandet och agerandet mot Sverigedemokraterna är det stora typexemplet på detta just nu. Vad SD tycker i olika frågor är mindre viktigt. Viktigaste är att markera avstånd mot dem, för de är pestsmittade. De som närmar sig dem lika så, oavsett i vilket sammanhang.

Jag har otroligt svårt att anamma detta synsätt. Tror verkligen människor seriöst att det fungerar att förändra människor, påverka dem i positiv riktning, genom att försöka placera dem utanför en gemenskap? Nej, jag tror helt enkelt inte på exkluderande eller avståndstagande som förändringsmetod. Att gadda ihop sig med andra och genom grupptryck försöka få de andra att känna sig dåliga och därmed ändra åsikt. Och det blir allt grundare och mindre intellektuella diskussioner när de handlar om hur man säger saker vad och när, istället för det man faktiskt säger och menar. Vi möts inte riktigt längre.

Tillbaks till ursprungsämnet: jag kan inte låta bli att påverkas av tidens anda. Ska jag ställa upp på en intervju i en nättidning som anses ”rasistisk” av vissa? Hur påverkar det synen på mig? På mitt parti? Drar jag det i smutsen? ”Legitimerar” min närvaro på den sajten rasism? Oavsett vad jag säger till dem?

Jag ska fundera mer på saken, för det är ändå en avvägning som behöver göras. Jag kan ta att inte alla blir glada och nöjda över vad jag gör. Men jag vill inte ställa mitt parti i en dålig dager. Och jag vill bidra positivt till samhällets utveckling.

Så här är dock min grundinställning i frågan: tänk om jag kunde nå nya personer, särskilt såna som inte delar mina åsikter, med mina tankar och vad jag vill? Vilken möjlighet! Om jag ger dem nya intryck kanske jag har en möjlighet att påverka dem? Om jag bygger förtroende hos dem och visar att jag är en vettig person, kanske de blir än mer öppna för det jag har att säga? Kanske lyssnar de? Kanske tar de det till sig? Kanske inte direkt men man kanske sår ett frö.

Att jobba i sina egna stuprör och bland de som tycker som man själv, det förändrar inte mycket. Vill man påverka måste man ge sig ut bland människor som inte delar ens åsikter eller syn på världen. Självklart innebär det då också att man öppnar upp sig själv för påverkan, om det i det innebär att man lyssnar på andra. Men är det farligt? Om jag skulle ändra åsikt och överge min gamla är det väl för att jag tycker att den nya är bättre än den gamla? I så fall har jag utvecklat mig. Vad BRA!

Uppdatering 2015-02-23: jag valde till slut att låta mig intervjuas och här är resultatet: http://nyheteridag.se/ibland-blir-jag-sa-arg-sa-jag-skriver-en-tweet-sen-raderar-jag-den/