Hållbarhet

Agenda 2030 är inte ett politiskt neutralt projekt

I förra veckan skrev jag en text på Expressen Debatt i ett ämne som i princip inte debatterats politiskt alls, trots att mycket skattemedel och arbetstid för offentliga tjänstemän läggs på detta. Under rubriken ”Sluta slösa skattepengar på målen i Agenda 2030” kritiserade jag hur Sverige har tagit sig an frågan om Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen. Här fortsätter jag problematisera frågan och vill peka på en viktig aspekt som har bortsetts från i arbetet hittills: Projektets politiska karaktär.

Lite kort om vad Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen är för något: De 17 hållbarhetsmålen och 169 delmålen antogs av FN:s medlemsländer 2015. Målen handlar inte bara om miljöfrågor, vilket man kanske kan tro. Snarare innefattar de allt som har med goda välmående samhällen att göra; rena hav, jämlikhet, jämställdhet, utrotad hunger och fattigdom och så vidare. Det finns också en övergripande ledande princip: att ingen ska lämnas utanför.

I Sverige har det inte varit något fel på engagemanget för hållbarhetsmålen. Regeringen proklamerade redan för flera år sedan att Sverige ska vara världsledande inom Agenda 2030. I varje officiellt dokument infogas nu stycken om och hänvisningar till Agenda 2030. Det samverkas i form av möten och konferenser och det tas fram nya fina hemsidor och annat material för att informera om hållbarhetsmålen. Den internationella hållbarhetsagendan är dock inte – vilket det ofta låter som – en neutral lista på saker som bara ska genomföras och prickas av.

Även om kommuner, politiska partier, företag eller individer är överens om de långsiktiga målsättningarna, så kan de föredra helt olika vägar för att komma dit beroende på deras politiska ideologi, värderingar och prioriteringar och förutsättningar i övrigt. Detta gäller även olika länder, som är fria att arbeta med agendan på sitt sätt. Vetenskapen kan bidra med kunskap och ledtrådar om vad effekten kan bli av olika åtgärder, men den säger inget om vilka beslut som därmed måste tas och vad som ska prioriteras.

Således går det lika bra att hävda att för att göra samhället mer jämlikt så måste skatterna höjas och mycket mer pengar omfördelas, som att skatterna behöver sänkas för att få ekonomisk tillväxt vilket ger möjlighet att satsa på bra skolor för alla. Eftersom moderna energikällor är ett hållbarhetsmål, så kan man hävda att vi måste stänga ner kärnkraften. Men det går lika bra att hävda att eftersom klimatpåverkan måste minska, så behöver vi mer forskning om och inrättande av mer kärnkraft.

Extremt få saker är så enkla och svart-vita så att alla är överens om att de behöver göras/införas – i så fall skulle de ju redan blivit gjorda för länge sedan. Alla vägval och prioriteringar har konsekvenser, som man kan tycka olika om.

Agenda 2030 kan alltså användas som hävstång för i princip vilken ideologisk inriktning på politiken som helst, både för vad som ska genomföras eller inte genomföras. Det innebär också att det inte räcker att hänvisa till Agenda 2030 och de globala målen för att göra något befogat eller för att visa på varför ett beslut eller åtgärd behövs.

Trots att Agenda 2030 lyfts fram som något banbrytande och nytt, så är det inte det. Faktum är att arbete som berör de globala målen pågår sedan länge både i Sverige och världen. Och Sverige har varit bra på att utveckla samhället i den riktningen, med innovation, demokrati, jämställdhet osv.

Om man i och med Agenda 2030 vill se ännu offensivare målsättningar än de som redan satts upp tidigare, räcker det inte att hoppas på att det går att krama ur mer och bättre resultat inom befintliga ramar och strukturer – det gör man ju redan hela tiden. För att ta andra, större eller snabbare steg framåt måste nya vägval och prioriteringar göras, vilket i sin tur kräver debatt, beslut och finansiering. Det gäller lokalt i en kommun, likväl som på nationell nivå. Här kan man konstatera att någon omfattande debatt att tala om när det gäller hur Sverige ska ta sig an hållbarhetsagendan, har det inte varit.

En anledning till den uteblivna debatten kan vara just att det redan pågår ett omfattande hållbarhetsarbete som är till fyllest. Men det pekar ju i så fall mot att de aktiviteter som nu görs i Agenda 2030:s namn med våra gemensamma skattemedel mest är något vid sidan av. Tomgångskörning utan effekt. Eller med andra ord: Slöseri.

Agenda 2030 kan faktiskt snarare kan störa i det pågående hållbarhets/utvecklingsarbetet i Sverige än stärka det. Om man i agendans namn lägger skattepengar på sådant som inte ger nytta, då dränerar man den gemensamma kassan på medel som kunde göra verklig nytta annanstans. Genom att vända blicken åt ett håll, så kan uppmärksamheten på andra viktiga frågor minska. Men det kan också vara så att man i agendans namn försöker trycka igenom sådana förändringar som inte är demokratiskt förankrade, vilket leder landet åt fel håll.

Agenda 2030 må väcka härliga känslor och förhoppningar om att göra gott och förbättra världen. Dock, är det något vi har tillräckligt av i Sverige, så är det det. Vi behöver inte mer känslor och önsketänkande. Hur gärna vi än vill att det ska finnas några genvägar till en bättre värld, så finns det inte. God vilja är inte detsamma som att lyckas med något alls. Riktig verkstad, konkret handling baserat på eftertanke, är det som gör verklig skillnad.

En ansvarsfull migrationspolitik

Jag skrev i somras någon gång att jag skulle berätta mer om hur jag ser på migrationsfrågan. Men jag hann lämna Miljöpartiet innan jag lyckades få till det inlägget. Visserligen har jag redan gjort ett antal inlägg som handlar om den frågan ur olika aspekter (se längst ner). Här är nu ett lite mer omfattande blogginlägg som behandlar principiella argument kring migration och vad jag tycker själv. Jag går inte in på frågor om t.ex. kultur, som är relaterat till migration. Det får jag fortsätta med i senare inlägg.

Miljöpartiet och öppna gränser

Miljöpartiet har fått en del kritik för att vilja se ”öppna gränser”. Min inställning som partimedlem har dock hela tiden varit att det är ett mål på mycket lång sikt. En vision. Uppenbarligen har det funnits olika syn på det och finns fortfarande inom partiet.

Förutom den visionen är Miljöpartiet också för en stark, gemensamt finansierad, välfärd. Här krockar det naturligtvis med visionen om öppna gränser. Om gränserna är öppna för alla och alla ska ha tillgång till generösa bidrag, skolor, vård och så vidare, går ekvationen inte ihop resursmässigt. Det är ren logik.

För mig känns det självklart med en långsiktig vision om en fri värld med öppna gränser. Om vi däremot någonsin kommer att komma dit vet jag inte. Skulle jag gissa kommer det inte att nås under min livstid i alla fall. Men bara för att jag anser att öppna gränser är ett långsiktigt mål, betyder det inte att jag tror att bästa sättet att nå dit är genom att öppna gränserna nu idag. Snarare går vägen dit genom ett arbeta långsiktigt för en fredlig värld och på att bygga flexibla samhällssystem som klarar demokrati, säkerhet och de kulturella fluktuationer som kan komma med en stor rörlighet av människor. Att öppna gränserna för fort kan snarare fördröja tiden till då vi kan nå målet.

Oviljan, eller oförmågan, att erkänna och ta i denna målkonflikt har varit ett av mina större problem med Miljöpartiet. Vad man värderar högst har varit, och är fortfarande, oklart. Är man beredd att prioritera flyktingmottagningen över allt annat, med en återföljande minskning av välfärden och/eller höjda skatter? Eller inte? Hur ser avvägningarna i så fall ut? Hur ska bostadssituationen klaras? Hur klarar vi säkerhet i landet när sociala oron ökar på grund av den ansträngda situationen?

 

Hållbarhet i samhällssystemen

Människor och system inte är oändligt flexibla.  Ledordet måste, även i förändring, vara hållbarhet. För mig är det viktigt att samhället håller ihop och att vi inte tappar de stora framsteg vi har gjort.

Människor, både som privatpersoner och gemensamt genom kommun eller stat, kan ta i och anstränga sig när det behövs. Men jag anser att det inte kommer att gå att upprätthålla samhällssystemen genom något sorts ansträngt undantagstillstånd. Vi måste värna jämvikt i systemen. En stabilitet.

Det välfärdssystem vi har i Sverige, tilltron till staten och viljan att betala skatt är inte någonting självklart. Det är snarare resultatet av långt och idogt arbete i den riktningen. Och det är något som har uppskattats över en bred politisk front, även om man har lite olika syn på delar av det. Nu tas detta av allt för många för givet, eller kanske snarare: särskilt av ledande politiker. I retoriken låter det som om det kommer bestå oavsett vad som händer. Så är det inte. Förtroende för system och människor tar lång tid att bygga upp – betydligt kortare tid att rasera.

Politiker som anser att det är viktigt att vi genom staten med gemensamma medel ska stödja dem som flyr till landet borde vara extra rädda om det system som gör detta möjligt.

I min enfald hade jag trott att just hållbarhet var Miljöpartiets paradgren. Att där finns en förståelse för hur system fungerar, att allt hänger ihop, vilket gör att man måste prioritera. Men hanteringen av dessa frågor de senaste åren har visat att så inte är fallet.

Nu har MP ansvar själva. De sitter i regeringen och tvingas ta obekväma beslut. Istället för att stå upp för den egna överenskomna politiken i regeringen har den kallats för ”skit” av MP. Vilken politik som inte skulle vara ”skit” i detta läge, har hittills inte framgått. För att vara ett trovärdigt politiskt alternativ så anser jag att man behöver ta ställning och vara öppen med svårigheterna. Om man tycker att något är svårt, så ska man säga det. Man låtsas inte som att det är lätt. Det är hyckleri, oärligt.

Återhållsamhet och omställning

Med den stora flyktingvågen hit förra året (drygt 160 000 asylsökande) har vi satt oss själva i en rävsax. Vi tvingas nu krishantera utan att det finns en idé om hur det samhällssystem ska se ut som klarar den nya situationen på lite längre sikt.

Vi ser nu hur regeringen letar i vartenda skrymsle och vrå för att skrapa fram resurser för att klara kostnaderna för migrationen. Och det bara i år för det initiala mottagandet. Men sen då, kommande år? Det har man inte börjat prata om ännu, trots att detta skulle gjorts redan för länge sedan.

Jag anser, precis som mitt nya parti Borgerlig Framtid, att Sverige måste ha en mycket restriktiv flyktinginvandring framöver för att klara ut den situationen vi är i. Men det är också nödvändigt att ställa om samhället till att bli mer flexibelt samt öka fokus på eget ansvar istället för att staten ska stå för allt. Jag kan logiskt inte komma fram till någon annan slutsats när jag vänder, vrider och väger dessa frågor och ser till helheten.

Om vi tittar tillbaks i tiden hade det ansvarsfulla sättet att hantera migrationen på varit att redan tidigt, särskilt efter att migrationsuppgörelsen 2011 ingicks, analysera läget. Hur ser vår beredskap ut? Hur skulle Sverige klara en stor tillströmning av flyktingar? Hur ser ekonomin och förutsättningarna ut? Hur många kan vi ta emot för att situationen ska vara hållbar? Och tagit fram en plan för vad vi skulle göra om mängden människor som kommer hit riskerade bli större än så.

Att få ta del av en sådan analys hade varit bra för både medborgare och politiker. Det hade gett möjlighet för alla att ta ställning till om detta är bra, dåligt, önskvärt, rimligt och så vidare. Vill vi något annat? I sådant fall kunde hade man kunnat föreslå reformer, nya lagar etc, så att läget blev ett annat. Istället för att göra denna analys gav man sken av att Sverige klarar allt. När jag tänker på hur detta hanterades är det faktiskt svårt att förstå. Det är otroligt oansvarigt.

Helhetsperspektiv behövs

Något som alltför ofta saknas i samhällsdebatten och även i politiken är att se saker ur ett större perspektiv. Det gäller även i frågorna som rör migration.

Vissa uttrycker att det är ”inhumant” att Sverige skulle vara restriktivt när det gäller flyktinginvandring. Jag har svårt att se det så. Målsättningen borde vara att människor som flyr krig och konflikter kommer i säkerhet. Där kan vi göra en del, men inte allt. Sverige är inte ensamt land i världen. Sverige är snarare bara ett enda land i världen. Dessutom har vi bara lite mindre än 10 miljoner invånare. Vi är inte 100 miljoner. Det finns många andra säkra länder än Sverige. En syn att andra länder skulle vara så hemska för flyktingar att bo och leva i så att alla som vill måste få komma hit är en nära på narcissistisk inställning.

Vidare har jag väldigt svårt att se att tolkningen av internationella konventioner, deklarationen för mänskliga rättigheter m.m. skulle vara att alla som vill komma till just Sverige ska få komma hit och stanna här. Är detta verkligen intentionen med dessa konventioner? Att ställa motsvarande krav på andra länder, att de skulle – för att inte bryta mot konventioner eller mänskliga rättigheter – behöva kunna ta emot hur många flyktingar som helst oavsett konsekvenser för landet, det är ett orimligt krav tycker jag. Detsamma borde i så fall gälla även Sverige.

Om det ändå är den rätta tolkningen, varför har ingen påtalat detta förut? I så fall skulle vi inte ha skrivit på dem från första början – om nu målet är att faktiskt följa dem. Och då är det i så fall helt nödvändigt nu att ompröva, få till andra policys och konventioner o.s.v.

En annan mycket central aspekt rörande migrationen: vi får inte luta oss tillbaks och bara vara nöjda med att utsatta människor som är friska och rika nog att lyckas fly hit, kommer i säkerhet. Det är inhumant om något. Vi får inte glömma bort att det finns människor kvar i krig och konflikthärdar. Och människor som lever i fattigdom och svält runt om i världen. Dessa förtjänar också mat för dagen, säkerhet och trygghet. Dessa personers mänskliga rättigheter borde också vara något vi bryr oss om.

Jag vill se ett Sverige som fortsätter arbeta med bistånd och för att människor ska kunna bo kvar där de lever, där de faktiskt vill bo allra helst. Det vill säga att vi stöttar människors frihetskamp i världen, för demokrati och fred. Vi kan förstås inte lösa till exempel konflikten i Syrien åt människorna där. Men vi kan bidra på olika sätt. Fred, frihet och välmående hos människor där de bor i världen, måste vara det långsiktiga målet.

Blogginlägg om migrationsrelaterade frågor:

Migrationsdebatt – är du med eller mot oss

Rik är inte detsamma som flexibel

Kommunerna måste räkna människor

En bild av Sverige

Nyansera ”stå upp för öppenheten”

Trovärdig helhetspolitik sökes

Allvarligt läge för EU-gemenskapen

Trovärdig helhetspolitik sökes

Idag hölls en presskonferens där statsminister Stefan Löfven och Åsa Romson presenterade regeringens nya förslag för att ja, rent ut sagt minska antalet personer som söker asyl i Sverige. Anledningen är att situationen som landet befinner sig i är ohållbar. Det sades att landet behöver ”andrum”.

Det är nu alliansens, eller mer specifikt moderaternas, migrationspolitik som anammas av regeringen. Förslagen kan härröras ända till SD som var de första som kom med sådana förslag. Det finns alltså i princip bara en politik och det är den som förs nu. Spelar det någon roll vilken regering som driver politiken kan man undra. Om vi hade haft en alliansregering hade detta kunnat genomföras ett par månader tidigare och inte dröjt så här länge? Då hade det kanske inte hunnit bli lika illa innan något gjordes. Fast skillnaden är nog marginell.

Jag ser miljöpartister och vänstersympatisörer fasa över förslagen. De anser man borde ”streta emot” dem. Men hur ska det gå till? Är man mot förslag som läggs måste man ha en alternativ politik som ändå löser problemen, om man nu är överens att sådana finns. Hur ser den alternativa politiken ut? Den existerar inte. Alltså kan man inte heller ”streta emot”. På så vis gör regeringen rätt idag. Men, vi får inte glömma bort bakgrunden.

Sverige har under flera år nu gått på två linjer samtidigt: en liberal (en mer liberal migrationspolitik än övriga EU-länder) och en socialistisk (stark gemensamt finansierad välfärd för alla, stela regler på arbetsmarknaden och omfattande regleringar).

Att det inte var hållbart att gå på dessa två linjer samtidigt var lätt att förutse. Den generösa välfärden och de rigida systemen är inte anpassade för det stora förändringstryck som ett stort tillflöde av människor till landet utgör.

I grova drag finns det två alternativ man skulle ha kunnat gå på istället. Det ena av dem hade varit att gå på den ”socialistiska” linjen fullt ut och på alla sätt som går se till att hålla flyktininvandringen på en låg nivå. Denna linje har SD propagerat för. Då kunde samhällssystemen som de ser ut idag fortfarande kunnat vara hållbara, åtminstone ett tag.

Det andra alternativet hade varit att köra den liberala vägen fullt ut. Det vill säga kombinera de liberala reglerna för flyktinginvandring med en liberalisering av övrig politik. Man skulle kunna minska bidragen och stödet för nyanlända, göra det betydligt lättare och billigare att anställa för att få till fler enkla jobb, förenkla regler för byggande radikalt och så vidare. Hålla hårdare i den gemensamma kassan och samtidigt skapa mer flexibilitet i systemen. Men denna linje har inte haft många företrädare inom svensk politik. I den mån detta alternativ företrätts alls så har det varit av enskilda folkvalda och ledarskribenter. Partiet som legat närmast den linjen är Centerpartiet.

Miljöpartiet borde med sin mycket långtgående politik för ”öppna gränser” ha gått i bräschen för att ställa om hela Sverige för att klara av konsekvenserna av sin inställning. Det vill säga gått på den liberala vägen fullt ut. Det hade varit att driva en trovärdig helhetspolitik. Men det har man inte gjort. För att vara ett parti som påstår sig värna hållbarhet har Miljöpartiet misslyckats kapitalt.

Inte heller Socialdemokraterna har en trovärdig helhetspolitik. Hur ser deras samhälle ut som kan hålla för det som sker nu? Hur ser en vänsterpolitik ut för ett land med öppna gränser och en fri rörlighet över dem? Och beroende på svaret på frågorna kan man verkligen undra: är S och MP så ”naturliga partners” som en del försöker framställa dem som?

Det är många politiker och partier som behöver tänka om, och det fort. För det har gått så långt nu att en stor omställning kommer att behöva göras, även om förslagen som idag lades fram kommer att drivas igenom.

Avgå Jan Björklund!

Idag publicerar tidningen Dagens Samhälle en intervju med Jan Björklund som fick mig att gå i taket fullständigt (intervjun finns bara i papperstidningen, än så länge i alla fall). Så här säger han apropå läget i landet relaterat till den ansträngda flyktingsituationen:

-”Det är för lite civil olydnad i kommunerna. Vi har en situation som på en del områden närmast är force majeure. Man måste laga efter läge. Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse”.  

-”Det är bara i Sverige det kan inträffa att man väntar på att resa tälten på Revingehed för att man ska ha bygglov från byggnadsnämnden”.

Detta är horribla uttalanden från en högt uppsatt person inom politiken, som dessutom nyligen har suttit i regeringen i 8 år. Det är dessutom helt respektlöst mot dem som har som uppgift att följa de regler som bland annat Björklund själv varit med och beslutat om.

Björklund förordar alltså att personer ute i kommunerna ska åsidosätta det som gäller på ett godtyckligt sätt. Som att det vore något modigt att göra. Och han talar om att det finns någon sorts – också godtycklig förstås – förlåtelse någonstans att få, för dem som inte följer det som är bestämt. Var finns denna förlåtelse? Från vem, för vem och vad? Ska det avgöras av en ny ”förlåtelsemyndighet” eller…?

Jag är den första att hålla med om att vi har reglerat saker för hårt i Sverige, på flera nivåer. Vi bygger nya förordningar, lagar, praxis och så vidare hela tiden och systemen har bara växt. Få saker tas bort, förenklas och underlättas. Men lösningen är inte att som han säger att ”släppa sin ängslighet” och strunta i det som vi på demokratisk väg kommit överens om ska gälla.

Tala om civil olydnad kan man göra när det gäller privatpersoners agerande. Jag kommer ju själv från ett parti som är ganska välvilligt inställt till sådant jämfört med andra. Men det här handlar inte om privatpersoner, utan om dem som upprätthåller de offentliga systemen i Sverige. De som i princip bär landet på sina axlar. De som har makt över det som ger stabilitetet och hållbarhet i landet. De som är garanterna för en likvärdig och rättvis behandling av medborgarna.

Lösningen måste förstås vara att bygga nya, enklare och mer flexibla system, som är funktionella. Och hinner vi inte det på kort tid så är det någon form av överenskomna undantag som bör gälla (jag bloggade om detta nyligen). Frågan om de övergripande ramverken som kommunerna har att förhålla sig till ligger på rikspolitikernas bord.

Jag anser inte att läget är så extremt och så totalt omöjligt att hantera på annat sätt än att släppa lös anarki och kaos i Sverige.

Så nej Björklund. Vi ska INTE ha politiker, varken på riks-, landstings- eller kommunal nivå, som på egen hand ska sätta lagar och regler ur spel! Och vi ska inte börja skapa ett informellt system där de till och med förväntas göra det. Det vore en mycket olycklig utveckling för landet.

Finns många som skämtsamt talar om att personer borde ”avgå” efter klantiga ageranden eller uttalanden. Jag brukar inte hänga på sådant. Men nu känner jag för att säga: avgå Björklund! Nu har du förbrukat ditt förtroendekapital. Vi behöver politiker som nystar i rätt ändar på garnnystanet.

Undantagslagar är att vänta

I går höll regeringen presskonferens och Morgan Johansson förklarade att Sverige inte längre kan garantera tak över huvudet för asylsökande. Platserna är slut. Det var väntat. Jag ser framför mig hur denna presskonferens kommer följas av en till, och en till, och en till där det kommer förklaras hur något i samhället är slut, inte håller, måste ges upp, etc.

Jag tycker att det är grymt att från rikspolitikens sida att låta det gå så långt innan man gör något mer än att försöka fixa sängplatser samt säga åt kommunerna att jobba ännu mer och hårdare.

Vi har lagar och regler anpassade efter tider då förändring visserligen sker hela tiden, men i betydligt långsammare takt. Nu har vi istället ett krisläge och det kommer inte att gå att upprätthålla dessa regler längre. Och de som kommer att behöva bryta mot dem är de som arbetar ute i kommunerna där flyktingarna hamnar. Det är lärare, socialarbetare, poliser, kommunala tjänstemän, kommunpolitiker och så vidare.

Vi står nu alltså inför en situation där kommunerna kan behöva uppfinna nya egna regler och praxis att följa, för att det är omöjligt att upprätthålla de som finns. Vad händer då med likheten inför lagen? Med likvärdig behandling? Och vad händer med samhället och människors moral när de känner att detta inte kan säkras från offentligt håll utan blir godtyckligt?

I Dagens Samhälle igår hade man intervjuat ordförande Lena Micko (S), ordförande i SKL (Sveriges Kommuner och Landsting). Så här säger hon:

-”Vi måste vara beredda på att ge avkall på kvaliteten i välfärden”.

De hade också pratat med Anders Knape (M), före detta ordförande SKL som tillade:

-”Det är ett exceptionellt krisläge. Då kan normala regelverk inte gälla. Det måste till undantagslagar för att klara situationen”.

Det här är ännu inte en kris som syns överallt utan denna kris pågår inom den offentliga organisationen som blir ohållbar. Men vi vill inte vara med om att detta sprider sig ut i samhället bland gemene man. Vi måste agera innan det sker.

Jag förstår ärligt talat inte hur regeringen tänker. Jag har svårt att förstå hur man kan hålla presskonferens på presskonferens för att informera om läget istället för att berätta vad man ska göra åt det, aktivt! Både på kort sikt, så som undantagslagar, och på lång sikt i form av omställning av samhället för att klara bostäder, jobb, social sammanhållning med mera.

Att inte göra något är också en sorts prioritering, om än en passiv sådan där det blir som det blir. Motsatsen till det är ledarskap. Poängen med ledarskap är att kunna påverka utvecklingen. Då måste man försöka göra avvägningar, ta beslut och agera för bästa möjliga helhetsutfall utifrån den målsättning man har. Vissa beslut och åtgärder kan svida i nuet, men det görs för att säkra en positiv utveckling på sikt.

Om hållbarhet och valfrihet i migrationen

För ett tag sedan gjordes många rapporter och utspel som vände och vred på data för att visa hur lönsam invandring är. Budskapet var: det finns inga problem med att ta emot flyktingar. Till slut har det landat i att det kanske är så att flyktingmottagning åtminstone på kort sikt kräver resurser. Det kan man om inte annat se på Sveriges budget. Nu använder självaste statsminister Löfven till och med det känsloladdade ordet ”börda” när han talar om att flyktingarna som kommer till Europa borde fördelas över länderna.

Idag är det så inom Europa att flyktingar väljer vilket land de ska söka sig till. Dublinförordningen, som säger att man ska söka asyl i det första säkra EU-land man kommer till, är satt ur spel. Sverige är bland de EU-länder som ligger längst bort från många oroshärdar därifrån många flyr just nu. Vi kan således utesluta att man ”råkar” hamna i just Sverige. Det är ett aktivt val att man tar sig hit eller skickar sina barn hit.

Politikerna från de flesta partier i Sverige är upprörda på de andra EU-länderna som inte vill ”ta sitt ansvar” när de inte vill gå med på att fördela alla flyktingar jämt över hela EU genom ett gemensamt system. Det som inte sägs rakt ut, men som detta innebär, är att målet med detta är att minska mängden flyktingar som kommer till Sverige.

Samtidigt ses det från vissa håll som väldigt illa, omoraliskt, att till exempel vilja se en åtgärd som att använda TUT (temporära uppehållstillstånd) istället för PUT (permanenta uppehållstillstånd) för att minska incitamenten att komma hit. Men att tala om att andra länder måste ”ta sitt ansvar” är också ett sätt att försöka se till att flyktingar hamnar i andra länder än i Sverige. Hur var det nu, var det omoraliskt eller inte?

En skillnad mellan dessa är att det ena (ett gemensamt EU-system för fördelning av flyktingar) i högre grad än idag skulle styra flyktingar med tvång, beroende på systemet skulle utformas förstås. Men att ändra PUT till TUT handlar (från vår sida) om signaler, som dem som flyr faktiskt får ta egen ställning till. Vill de komma hit ändå? Eller välja ett annat land?

En annan skillnad mellan dessa är att det ena råder vi över (PUT/TUT) och kan ändras så snart vi vill. Det andra alternativet, att inrätta ett tvingande system inom EU, det har vi inte makten över. Om jag själv skulle gissa spontant, så tror jag på att EU faller samman före det skulle inrättas något gemensamt tvingande system för alla flyktingar som tar sig till EU.

I nuläget tar Tyskland och Sverige mot flest flyktingar eftersom flyktingarna väljer att söka asyl just i dessa länder. En provocerande fråga: eftersom flyktingarna nu vill komma till Tyskland och Sverige, varför skulle övriga EU-länder gå med på något gemensamt EU-system? Varför inte låta flyktingarna fly dit de vill istället? Tyskland och Sverige har ju dessutom påstått (tills cirka nu åtminstone) att det inte är några problem att de gör det. Det klarar vi, har vi signalerat tidigare. Varför skulle övriga EU-länder ändra sig angående ett gemensamt system?

Istället för att vi nationellt faktiskt tar de beslut som signalerar till alla (till dem som bor här, till omvärlden, till alla som flyr): vi klarar inte mer nu, så fortsätter vi att köra på en linje som om allt är helt okej.

Nu skrev jag ”vi klarar inte mer nu”. Vad menar jag? Vad ”klarar” betyder är en ambitions och en definitionsfråga. Men faktiskt så ser jag upprättande av tältläger i Sverige då har en sorts gräns passerats och vi behöver tänka om.

Tält blir förvisso en signal i sig självt om att vi har svårt att klara av att hantera situationen i landet. Men min syn är inte att vi gör detta demonstrativt för att ”slippa” ta emot fler flyktingar. Det gör vi som en sista utväg när vi inte har andra alternativ kvar. Tält är en nivå på mottagande i Sverige som jag inte tycker är anständig.

Vi har inget att skämmas för i Sverige. Vi har gjort massor för människor i nöd. Och det är inte slut på det oavsett vilka vägar och beslut vi väljer att ta framöver. Men den saken är säker, att vi kommer att ha svårt att fortsätta hjälpa människor om vårt samhälle inte håller. Jag har skrivit lite om det i Dagens Samhälle.

I migrationsdebatten i Sverige låter det som att antingen får flyktingar skydd i Sverige eller så får de inte det någonstans. Men det är ju så att även om många flyktingar faktiskt väljer Sverige så gör inte alla det. Man kan få skydd även i andra länder. Att vi skulle hålla kvar vid alla regler som vi har just nu för att annars får inte människor skydd alls, det håller inte som argument.

Människorna som flyr hit väljer att ta sig just Sverige. Att minska incitamenten att välja Sverige är att påverka valfrihetsalternativen. För att klara hållbarheten i samhällssystem i Sverige känns det inte som något orimligt att göra.

Jag tror att vi behöver ändra vårt samhällssystem till att bli mer flexibelt och mer passande för en global värld med större möjligheter att förflytta sig. Detta borde ha varit klart för länge sedan. Istället har vi inte ens börjat. Nu riskerar förändringsarbetet att lamslås helt på grund av alla nödlösningar vi måste snickra ihop. Det bådar inte gott för framtiden.

Att hålla på och kalkylera och resonera kring flyende, hemlösa människors alternativ är inte något behagligt eller roligt. Det vill ingen göra. Det gör man för att alternativet är värre. Genom att ta ansvar idag och tänka långsiktigt har vi en chans att säkerställa att vi har något handlingsutrymme i framtiden för att kunna fortsätta förändra och forma samhället som vi – de gamla svenskarna tillsammans med de nya – vill.

Oavsett vad EU gör så måste vi ta beslut för vår egen del. Det gör alla andra EU-länder också. Och vi kan inte bete oss som att det gemensamma EU-systemet kommer att inrättas snart. Det är önsketänkande. Det kan hända att det inte blir till alls.

Välfärdssystemet ÄR solidaritet

En solidarisk våg har gått genom civilsamhället den senaste tiden, mycket i och med medias ökade fokus på flyktingsläget kring och i Europa. Men något har kommit bort i diskussionen om just solidaritet och humanism nämligen det största som Sverige har och som manifesterar just det: vårt välfärdssystem.

Det sägs att Sverige är ett rikt land. Det stämmer. Men det som gör landet rikt är inte bara att det finns resurser att fördela. Vilket land som helst kunde tvångsinkassera pengar från sina medborgare och andra som vistas i landet och använda pengarna. Det vore dock bara hållbart ett tag. I Sverige däremot finns en bred acceptans för de höga skatterna och den stora omfördelningen inom välfärdssystemet.

Systemet manifesterar solidaritet inom Sverige, men det är likväl solidaritet. Resurser kommer personer till godo utanför våra egna familjer, städer och i hela landet. Det ges skydd, stöd och omvårdnad till människor oberoende av vilket kön de har, vilken etnicitet, hudfärg, religion och så vidare.

Att systemet har begräsningar har inte att göra med att vissa människor skulle vara bättre eller mer värda än andra, utan för att det är nödvändigt för att få hållbarhet i systemet. Till exempel kunde gränserna för systemet lika gärna gå utanför Norge, eller Italien eller var som helst, om det gick att få till ett system som var hållbart och demokratiskt stöddes av befolkningen inom det området.

För att människor ska känna att det värt att betala in och bidra till välfärdssystemet krävs att staten i form av dess representanter politikerna, är ödmjuka inför sin uppgift. De folkvalda hanterar folkets surt förvärvade slantar och bör ha respekt för medborgarna och deras åsikter. Och här anser jag att vi nu har ett problem.

Sverige är satt under press genom den stora flyktingtillströmningen. Många som bor här är oroliga för hur det kommer att påverka landet. I detta läge framställs det svenska välfärdssystemet – både i stora delar av media och från politiskt håll – som om det vore en aldrig sinande källa. Inställningen speglar en bristande förståelse och respekt för både systemet och för dem som upprätthåller det.

När makten börjar tala om bristande humanism eller att ett av världens mest solidariska befolkning (mätt i generositeten hos välfärdssystemet, men även biståndsgivandet) genom sin oro och undran skulle vara främlingsfientliga eller stora egoister, det är som ett hån.

Om man nu anser att solidaritet vara något positivt borde reaktionen på befolkningens oro snarare vara: vad bra att befolkningen bryr sig om och värnar vårt solidariska välfärdssystem!

När detta konstaterats bör diskussionen fortsätta om själva sakfrågan. Befolkningen, både skattebetalarna och de som idag behöver vårt välfärdssystem (gamla, sjuka mfl), förtjänar ärliga och uppriktiga svar från de folkvalda politikerna: hur tänker ni hantera situationen? Hur ska vårt välfärdssystem klara av påfrestningarna? Vad är prioriteringarna? Hur ser framtiden ut?

Bara rakryggad ärlighet och öppenhet kan bygga förtroende för både politikerna och hela vårt gemensamma system i längden.

Det går mycket väl att tycka att det välfärdssystem vi har är utdaterat och att solidariteten genom det inte är värt att upprätthålla för att det finns bättre alternativ. I ett sådant fall bör det framföras med tydlighet.

Den demokrati, välfärd och tillit vi har lyckats att bygga upp i Sverige är något värdefullt. Det är vårt välfärdssystem som gör att vi har möjlighet att med gemensam kraft stötta så många flyktingar och andra människor i nöd som vi kan göra. Vi får inte gå i fällan och tro att detta system består oavsett vad som händer. Så är det inte.

Ta väl hand om Yin och Yang

I dagens samhällsdebatt, särskilt på sociala medier, flippar vissa ur fullständigt när andra personer yttrar sig. Det ska hånas och hängas ut, klagas och göras allt för att avreagera sig och för att ställa personen i dålig dager. Jag blir också väldigt upprörd ibland och undrar hur i all sin dar någon kan tycka eller uttrycka sig så. Men, jag blir det i mycket mindre grad än förut.

Jag har kommit till insikten att jag aldrig kommer att kunna övertyga alla andra om att det jag tycker är rätt. Det spelar ingen roll vilka grepp jag kommer att försöka med. Men det fina är att jag känner att jag inte heller måste det för att resultatet ska bli ganska bra. Det är inte så att en person gör hela skillnaden. Utan det är i balansen mellan allt som det fina ligger.

När jag sitter på nämndmöten brukar detta slå mig: här sitter vi tillsammans, en samling valda individer med olika partitillhörighet, och tar ansvar tillsammans. Vi diskuterar, väger och vänder på frågor. Ibland är vi mer eniga, ibland mindre. Men alla dessa moment i maskineriet spelar en stor roll. Det är en balans mellan olika viljor och åsikter. Dessa möts och resulterar i något. Det är delarna som utgör den bra helheten. Styrkan finns i själva balansen. Som Yin och Yang!

Demokrati, fria val, öppenhet och åsiktsfrihet är något som säkrar denna balans i samhället. Och det här är min teori: när detta hotas är vi illa ute. När vi börjar få brist på opposition i samhället, när det börjar bli för strömlinjeformat, det är då det riskerar gå åt skogen.

Den här videon på Youtube har gjort mycket stort intryck på mig. Professor Jonathan Haidt sätter ord på många reflektioner jag själv redan gjort. Och det var fantastiskt att få höra detta mer strukturerat, av någon betydligt mer kunnig än jag.

Videon handlar om moral kopplat till politisk ideologi. Den tar upp balansen jag pratar om. Liberaler och konservativa (den utgår från politiska landskapet i USA) bidrar båda till helheten, med sina perspektiv. Inget är objektivt fel eller rätt.

Vidare tar han upp det faktum att alla människor anser att deras egna åsikter och syn är de rätta, något jag ofta påpekar. En självklarhet kan tyckas, men det märks inte i samhällsdebatten tycker jag. Vill man lyckas påverka någon att ändra åsikt, så måste man ta med detta faktum i valet av metoder för att försöka påverka. Att dumförklara någon och framställa sin egen syn som den objektivt rätta och självklara är fullständigt lönlöst. Man kommer inte att lyckas påverka då. Snarare kan man trycka människor längre bort från de åsikter man vill övertyga dem om.

En frihetlig bloggare jag gillar, Hans Li Engnell skriver idag om ”Det tysta samhället”. Han skriver ”det väntar ett tungt socialt straff för den som yttrar ”fel” åsikt” i ett antal frågor. Jag har skrivit om detta tidigare och delar helt hans oro för denna tendens som finns just nu. Vi måste vända denna utveckling.

Vi får inte tillsnörpa det som gör att vårt samhälle och demokratin fungerar, vare sig det görs genom lagliga förbud eller sociala stigman etc. Det finns mycket viktiga poänger med att även åsikter vi INTE delar förekommer och yppas i samhället. Det hjälper oss att förstå vad som är viktigt, vad vi tycker och inte tycker. Det är också viktigt för att behålla tilltron och respekten för det som är grunden i vårt samhälle; frihet och öppenhet. Det utgör också en sorts garant för att helheten blir bra, den balans jag pratar om.

Vi måste påminna oss själva och varandra om att bara för att någon människa yppar en åsikt betyder det inte att denna kommer att bli allsmäktig och politiken kommer styra efter den. Och nej, inte ens om det är en kändis som yppar den. Det betyder bara att denna person har denna åsikt. Lägg till det också att det bara är EN åsikt en person har. Personen har massor fler. Dessutom tolkar vi saker på väldigt olika sätt. Det är sannolikt så att vi inte tolkar det som sägs exakt som personen har menat det.

Människor har olika referensramar och kommer alltid att ha. Vi har olika bakgrund, olika erfarenheter och personligheter. Det som en tycker är ok, tycker en annan är att gå för långt. Vi sätter olika saker som viktigare än andra.

I ett samhälle behövs inte tilltro från varje människa för varje annan människa. Det är en orealistisk och inte nödvändig målsättning. Det som däremot är avgörande är att den finns en tillit till att vi löser det, tillsammans. Att balansen mellan våra åsikter och vårt agerande jämnar ut de mest extrema åsikterna och trenderna för att skapa en bra helhet. Denna tillit får vi bara inte tappa.

Under det demokratiska styrelseskicket kommer sedan politiken som drivs i ett land variera med tiden och med förutsättningarna. Det kommer att bölja fram och tillbaks. Partier och politiker kommer till och försvinner. Allt i en stor, ständigt pågående process. Ibland går vi fel, men då kan vi korrigera. Förutsättningen för det är att Yin och Yang är med. Sätt dem inte ur spel.

Nyansera ”stå upp för öppenheten”

”Vi står upp för öppenheten” är en fras som upprepas ofta av dem som tycker att vi ska ha kvar de regler kring migration som vi har just nu. Jag har personligen lite svårt för frasen så som den används.

Man skulle till exempel kunna säga att det är att ”stå upp för fred i Sverige” om man accepterar den försvarsbudget vi har just nu. I det fallet kunde man anklaga en som skulle vilja sänka försvarskostnaderna för att ”inte stå upp för fred”, eller att dessa ”inte vill ha fred”. Men det är varken särskilt hederligt eller bra.

Vi har inte en maximal öppenhet i Sverige gällande migration. Vi har reglerad invandring. Inte heller om vi jämförde med andra länder och konstaterade att vi hade de mest generösa reglerna så tycker jag man kan påstå att vi står upp för öppenhet medan de andra länderna med sina mindre generösa regler INTE står upp för öppenhet. Det som är ett faktum är att vi skulle kunna ha ännu mer öppenhet än idag, om nu ”öppenhet” definieras som hur lätt det är för människor att komma hit och bosätta sig. Men det har vi alltså valt att inte ha.

Förändringsförslag som är relativa utsagor, förvrids till för eller emot, på eller av. Det är inte bra. I fallet migration ger det en felaktigt förenklad bild av frågan som i själva verket är mycket komplex.

Man kan till exempel fråga sig om ”öppenhet” är den parameter som bäst beskriver hur väl vi hjälper människor till trygghet och till ett ökat välmående (vilket är det som i alla fall jag ser som målet med just öppenheten som rör flyktingar).

Rent logiskt kunde det faktiskt vara så att vi hade mycket generösa regler för att kunna fly hit. Men om inga skulle välja att komma hit, hjälpte vi inte många människor endast med öppenheten.

På samma vis kan man ifrågasätta om öppenhet räcker för att människor ska leva ett bra liv här. Rent logiskt skulle vi kunna ta emot många flyktingar, men som sedan får stora problem att leva här på grund av hur vårt samhälle ser ut. Hur mycket har vi hjälpt dem då? Fanns det kanske i själva verket ett annat, bättre sätt att hjälpa dem på? Hur?

Det finns många aspekter som rör invandring och flyktingar som inte diskuteras på ett så nyanserat sätt som de borde. Det är inga enkla svart-vita frågor, som vissa vill göra gällande. Det handlar mycket om vilka perspektiv man har och vilka värderingar. Vad betyder att hjälpa andra? Och vad är moraliskt av Sverige att göra sett ur olika perspektiv: individernas perspektiv som behöver hjälp? Sett ur regionernas perspektiv i Sverige? Ur landets perspektiv som helhet? Och om vi tittar ur ett globalt perspektiv?

Låt oss lägga alla argument och perspektiv på bordet och väga, vända och vrida på dem förutsättningslöst. Det är då vi har chans att komma fram till de allra bästa besluten. Men att alla personer eller de politiska partierna skulle kunna enas på detta område är osannolikt. Det kan vi inte på andra politikområden heller, så varför skulle det vara annorlunda i denna fråga? Då får vi göra det vi alltid gör: kompromissa. Det är en del av demokratin.

På workshop om framtiden

Trots att jag både är politiker och i mitt vanliga arbete håller på med utredning och opinionsbildning, kan jag konstatera att jag är väldigt ovan vid att under lång tid koncentera mig på komplexa resonemang och djupa tankar. Det är ansträngande.

Här om veckan var jag på en två dagars workshop med cirka 20 samhällsförbättrare från olika områden; från företag, organisationer, många som arbetade med innovation, IT och hållbarhetsfrågor, och ett par med politisk bakgrund varav jag var en.

Jag kände mig lite som en fjutt bland giganter.

Jag ville helst sitta ner en dag med varje person och bara fråga, lyssna, tanka av dem på allt de gjort. Till exempel var Ulf Dahlsten där som var statssekreterare åt Olof Palme. Anna-Karin Hatt, förra regeringens IT- och energiminister, nu ny VD för Almega. Darja Isaksson som verkligen kan digitalisering och sitter i regeringens innovationsråd (känns tryggt att hon sitter med där. Lyssna på henne regeringen!). Anders Wijkman, före detta EU-parlamentariker för KD och välkänd miljökämpe. Gabriel Ehrling som arbetar för tidningen Liberal Debatt.

Det blev förstås inga hela dagar med varje person, men jag försökte insupa allt jag kunde i diskussioner och under måltiderna, i bastun, överallt. Det var otroligt intressant och givande att vara med, om än fullständigt uttröttande. Men det var det värt!

Alla på workshopen var överens om att människors tro på en ljus framtid är väldigt låg just nu, särskilt hos unga. Kanske är framtiden egentligen inte så mörk som det ibland kan kännas som. Men har människor en sådan känsla kan denna känsla räcka för att hela samhället ska bli oroligt. Och det ser vi också i hela Europa.

Det är många samhällsförändringar som sker just nu som berör samhället i grunden. Till exempel den ökande digitaliseringen och automatiseringen som kommer att tvinga oss att förändra hur vi ser på arbete, försörjning och i slutändan på hela vårt välfärdssystem. Och vi behöver leva mycket mer hållbart för att vårt jordklots resurser ska räcka till och för att klara hålla de pågående klimatförändringarna på en hanterbar nivå.

Bara att helt förutsättningslöst få diskutera hur vi kan göra framtiden bättre var väldigt upplyftande för mig personligen. Det ökade mitt eget hopp. Det var en skön känsla att se att det fortfarande finns intellektuella människor som kan samtala om svåra frågor på ett sansat sätt. Förlåt, men det är faktiskt lätt att misströsta ibland med tanke på hur grunt och hysteriskt det är på sociala medier. Eller när man ser till den allt för ofta floskelfyllda, ytliga ”debatt” som sker inom politiken där markeringar till motståndarna är högsta prioritet.

Det rådde också stor enighet på workshopen om att politikerna idag i för låg utsträckning tar sig an de långsiktiga frågorna. Det lappas och lagas, trots att det vi egentligen skulle behöva är att stöpa om hela samhällsinstitutioner för att bättre passa den omvärld vi lever i.

Det är dock en svår fråga att avgöra: hur kommer framtiden att se ut? Om vi går 30 år tillbaks i tiden, hur många hade kunnat pricka rätt då om hur samhället ser ut nu? Mycket få.

Något jag blev varse var att det ändå finns de som är betydligt bättre än de flesta på att om framtiden. Det var en dansk framtidsforskare med på workshopen, Lene Andersen, som är verksam i Danmark. En mycket spännande person. Hon hade studerat både historia, teologi och filosofi och använde all den kunskapen för att försöka lägga ihop ett och ett för att se vartåt det kan bära framöver.

När jag pratade med henne blev jag påmind om hur otroligt mycket kunskap som finns redan men som inte används. Apropå politik berättade hon om hur hon medverkat på en stor konferens där flera kunniga forskare från olika discipliner presenterade intressanta resultat. Efter det blev det politikerdebatt och politikerna börjar omedelbart diskutera symbolfrågor och ignorerade totalt allt de just hört. Hon blev så nedslagen av detta.

Som världen ser ut idag, global som aldrig förr, och med tanke på hur fort utvecklingen går är vi i större behov än någonsin av lyhörda, förnuftiga politiker som kan använda samhällets samlade kunskap och kapacitet i sitt uppdrag. Kanske är det demokratiska systemet som det ser ut idag inte det bästa för att värna demokratin i det framtida samhället? Kanske är det inte tillräckligt bra på att odla fram de där kunniga, kloka representanterna för folket som alla vill ha? Det var en av frågorna som vi kom in på i diskussionerna.

Det finns mycket mer att säga om den här workshopen och det som kom ut av den. Men jag börjar så här och får återkomma i sakfrågorna. Jag är i alla fall otroligt glad för att jag fick vara med. Stort tack till de som bjöd in mig. Och stort tack till Tomas Björkman på Ekskäret ute i Stockholms skärgård, för att vi fick vara där!