Tiggeri är faktiskt bara tiggeri

Ardalan Shekarabi uttalade igår att det vore värt att titta på hur våra grannländer som infört restriktioner för tiggeri, har hanterat frågan och hur det har gått. Det rev förstås upp den gamla debatten igen om det ska införas tiggeriförbud i Sverige. Löfven avfärdar att det skulle finnas något sådant förslag på gång. Han säger ändå att tiggeriet är ett problem som behöver adresseras. Hur är dock oklart. Enligt politiska kommentatorer handlar Shekarabis uttalande om en så kallad ”testballong” för att se om opinionen är mogen för att diskutera detta på allvar (läs exempelvis Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle).

Frågan om tiggeri har som så många andra frågor som rör moral och etik, blivit så svart-vit och infekterad. Viktiga perspektiv och nyanser uteblir. Vissa vill till exempel låta påskina att förbjuda tiggeri vore att förhindra fattiga människor att överleva. Så är det förstås inte. Detta handlar bara om ett särskilt sätt att skaffa pengar på. Det går också att tycka att handlingen i sig inte är fel, men att för att komma åt följdproblem av den så kan ett förbud av det ändå vara nödvändigt.

Något annat som sällan nämns i debatten är att de som kommer hit för att tigga från EU-länder inte är något snitt av Europas fattiga. De allra flesta som kommer är från särskilda platser i vissa länder. Det är människor som organiserat sig för att komma hit och tigga. Ett förbud skulle påverka just dem och det sättet de använder för att skaffa pengar – inte fattiga, utsatta människor generellt i Europa. Om man vänder på det: ska vi tillåta tiggeri bara för att vissa grupper har en vilja att, och lyckats få lönsamhet i, att organisera resor hit för att tigga? (Notera: ”organiserat” betyder endast här att man gör det tillsammans, delar på saker, samarbetar på olika vis)

Ett tiggeriförbud löser självklart inte problemet med att det finns fattiga människor. Men det gör inte heller tillåtelse av tiggeri. Världen är betydligt mer komplex än så. För ett antal år sedan tilläts tiggeri. Ändå fanns det inte olagliga tältläger som resulterade i nedskräpning och så vidare. Nu finns det det. Saker förändras ständigt.

Utifrån ett frihetsperspektiv tycker jag inte om tiggeriförbud. Jag kan ändå se att det går att rättfärdiga i vissa lägen, på vissa platser. Och något som kan konstateras är att även om vi skulle ha ett förbud, så skulle det gå att leva med. Det avgör inte ödet för hela Europas fattiga, eller ens för dem som tigger. Alla, inklusive tiggarna själva, kommer att anpassa sig, ta nya beslut och hitta nya vägar. Det kommer både att lösa en del problem, men också skapa andra nya problem. Exakt vilka är svåra att förutspå.

Ett tiggeriförbud i Sverige skulle förstås även drabba svenska tiggare. Hur skulle det påverka dem? Det är något jag tycker borde diskuteras mer. Kanske kommer vi med ett tiggeriförbud lättare märka hur de utsatta svenska medborgarna har det numera? Hur deras situation ser ut, vad den beror på, och vad vi kan göra åt det. Det är ju trots allt så att vi har betydligt större möjlighet att påverka vad som händer här i Sverige än exempelvis i Rumänien. I Rumänien har de som bor där betydligt större möjlighet att förändra sina system och sitt land än vad vi har.

Varje tid och situation är ny. Vissa saker går inte att förutsäga konsekvenserna av. Samhällsutveckling är trial and error. Man får helt enkelt prova! Och sedan får man korrigera om det inte blev tillräckligt bra.

Annan läsning: min tidigare krönika i Dagens Samhälle ”Åk hem och ta kampen – det ger förändring”.

Annonser

3 comments

  1. Hej.

    Under 1980 och -90-talet förekom det att svenska ungdomar försörjde sig på att tigga i Stockholms innerstad. Jag bevittnade detta, och lärde känna flera av dem. De hade trasiga själar, och trasiga familjer, där allt från ren otur till det vidrigaste föräldrar gör mot barn förekommit.

    Polis, väktare och socialtjänst hade inga problem med omhändertaganden, med att köra ut den som greps till en avskiljd skogsväg en mil eller två från närmsta tunnelbana eller pendeltåg. Några tidningsrubriker var det inte värt: det var ju barn fattiga svenskar, misslyckade på alla sätt enligt de goda människorna.

    Jag glömmer er aldrig: flickorna och pojkarna som stal, söp och levde varje dag som den sista.

    Sedan kom invandrargängen som blockerade och ockuperade Drottninggatan (ca 1992), och helt plötsligt var det som om allt var annorlunda. Helt plötsligt fanns ett stort intresse från media, helt plötsligt var polis och vakter onda, helt plötsligt… var det rätt sorts människor att bry sig om.

    Så var det, och så har det fortsatt. En svensk hemlös, psykiskt sjuk, förståndshandikappad, funktionshindrad, missbrukare med sådan smärta att ingen drogliberals illusioner hjälper, var inget värd för journalister och för politiker. Är fortfarande inget värd.

    Ack, sådan ynnest då att på sant Vita Bergs-manér få köpa sig gott samvete genom att hjälpa en stackars zigenare.

    Gudarna give att de goda behandlas så som de behandlat andra.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  2. Det finns fler aspekter som jag ofta tycker missas i resonemangen kring detta; och att värja sig med liberala argument känns allt mer som att stoppa huvudet i sanden. För om man eftersträvar ett fungerande samhälle med goda medborgare så är detta livstils-tiggande något som måste hanteras.

    Den avtrubbning som följer i spåren av tiggeriet, den där allt fler civiliserade människor inte ens ger en tiggande och bedjande människa en blick, är väl det som är det mest allvarliga samhällsskadorna som detta tiggeri för med sig. Vad är det t.ex. för barn som vi formar när de vänjer sig vid denna samhällsbild?

    De sanitära problemen och den ibland tillhörande kriminaliteten är även det starka skäl att skyndsamt gripa sig an detta. För när det kommer till kritan så är den livstil som dessa utländska tiggare valt, faktiskt inte primärt är ett bekymmer för Sverige. Raka rör måhända, men så är det.
    I nuläget mår vi sämre genom att acceptera tiggandet, även om vi inbillar oss att tiggande ändå skulle vara en hjälp för tiggaren själv. Vi tar skada som medborgare genom att välfärdssamhället accepterar denna misär och detta förfall mitt i våra samhällen. Respektlösa och empatilösa individer har god jordmån i dagens Sverige.

    Människor ska inte behöva tigga i välfärdens Sverige. Tillåter man det, så tillåter man att medborgare tappar hoppet, sprickorna blir synliga och tänk att – det enda samhället gör, det är att se på. Detta är för Sverige en mycket olustig utveckling.

    Utländska medborgare som tigger vecka ut och vecka in skall inte tillåtas göra det i Sverige. Någon ordning måste vi våga upprätthålla. Uppmuntra hellre bistånd, insamlingar och liknande. Detta skulle sannolikt göra mer nytta då pengarna i många fall skulle slippa mellanhänder.
    Men det livstils-tiggeri som vi har på gator och torg måste bort.

    /David, bekymrad medborgare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s