Uncategorized

Kultur för den nya folkliga högern

I förra veckan såg jag teaterföreställningen Visselblåsaren i Stockholm. Efter en halvtimme reste sig två kvinnor i publiken upp och gick iväg. En av dem skrev inte oväntat en recension med rubriken ”Pjäsen om Assange – en sorglig sörja av kastrationsångest”.

Det var en upplevelse att se pjäsen, som var i genren politisk satir. För en gångs skull såg jag något samhällskritiskt kulturellt, live, som vågade ifrågasätta sådant som enligt konsensus hos nån sorts maktetablissemang, inte ska få ifrågasättas. Det får överhuvudtaget inte ens lyftas för diskussion och granskning, för redan det tolkas som att slutsatsen är klar.

Föreställningen handlade om det offentliga samtalet i Sverige. Manus var skrivet av journalisten och numera också satirikern, Jens Ganman. Från pjäsens hemsida:

Visselblåsaren – Vagina Dentata är ett enda långt rött kort (förlåt: rosa) mot det svenska kulturetablissemanget. En icke-intersektionell, icke-KRAV-godkänd J-accuse-monolog filtrerad genom mannen som kom till Sverige som en hjälte och lämnade oss som den lägsta av lägsta – Julian Assange.”

Hur Assange-historien hanterades i Sverige är något som har fascinerat mig från start. Det har varit så mycket märkligheter i det hela, i mediarapporteringen, vilket förstås avspeglar samhällsklimatet i Sverige. Komplexiteten kom fram i pjäsen tycker jag, men det är långt ifrån den enda tråden i den. Jag skulle faktiskt vilja se den igen för att kunna hänga med på allt och verkligen kunna ta det till mig.

Pjäsen var snabb och kvick. Rasmus Dahlstedt är den enda på scen och han spelar flera kända personer i dagens och gårdagens Sverige. Mycket aktuellt, provocerande, över gränsen ibland. Det påverkade, som kultur ska göra.

Det kändes så ovant att sitta där och se en människa säga de här politiskt inkorrekta sakerna live. Det var skönt, men samtidigt skar det rejält i öronen ibland och man ville bara säga ”nej nej Rasmus, så får man inte säga!” Man inser då hur nedtryckt man är, begränsad, av dagens samhällsklimat. Även om jag är en väldigt öppen och ärlig person, så finns det mycket som jag inte skulle klara att säga rakt ut förutom i mycket slutna sammanhang. Det är något jag irriterar mig på själv. Så borde det inte vara. Polletten trillade också ner när det gäller hur viktiga såna här kulturella inslag som den här föreställningen är, för samhällsutvecklingen.

Det bubblar i Sverige. En ny högerrörelse är på väg att växa fram. Och med det menar jag inte gamla tiders adliga von-oben-höger, inte heller någon aggressiv nationalistisk höger, utan en folklig och lågmäld höger bestående av en medelklass som fått nog.

Den nya folkliga högern är en motrörelse mot den socialism som tagit sig allt större befogenheter över människors liv. En socialism som krupit in i allt, överallt, skuldbelägger på grund av kön (män), ursprung (svensk) och hudfärg (vit) och försöker uppfostra människor uppifrån. Som fråntar människor en allt större del av deras lön och använder det till trams och flum.

Den nya folkliga högern är en frihetsrörelse för att få tala och tänka fritt utan att hamna i ”åsiktsfinkan”. Rörelsen går självklart inte hem hos vänstermedia, inte heller hos de borgerliga tyckarna i makteliten, så som ledarskribenter.

Bara för att rörelsen inte syns och är lika gapig som andra samtida strömningar, så betyder det inte att den inte finns. Långsamt byggs den upp. Den nya folkliga och tänkande högern som bara vill ha ett mer sansat och vettigt Sverige, samlas och driver opinion på nätet, skapar sina egna tidningar, sajter och bloggar. De ses inte i Almedalen på rosémingel, utan på privata tillställningar, på pubar, och har sina egna kulturpersonligheter och egna kultur.

Visselblåsaren är mer ved på brasan för oss som är del av den här nya rörelsen. De som känner sig träffade av beskrivningen ovan borde se den, för att den är en viktig pusselbit i strävan. Notera att den inte ges mer än ett par tillfällen till så det går inte att vänta för länge. Läs gärna den här intervjun som Katerina Janouch har gjort med skådespelaren Rasmus Dahlstedt. Den är intressant och visar, tycker jag, hur viktig Rasmus själv är som person för att bana väg för en hel rörelse. En enda liten person kan göra stora skillnad. Glöm aldrig det.

Annonser

Årskrönika MED 2017

Ännu ett år av aktiviteter har passerat för partiet jag är med i, Medborgerlig Samling. I det här inlägget tänkte jag se tillbaks på året som varit. Det är inte bara roligt att ha lite dagboksanteckningar att kunna titta tillbaks på, utan även viktigt för att faktiskt kunna komma ihåg det för historieskrivningens skull.

Vi gick in på det nya året 2017 med ett nytt partinamn, Medborgerlig Samling, vilket förkortas MED (innan hette partiet Borgerlig Framtid). Namnet antogs på extrastämman i oktober 2016. Partiets nya logga med ett blågrönt eklöv (en symbol för kunskap, klokhet och robusthet) blev klar i slutet på november 2016. Då kunde vi äntligen börja trycka upp nya broschyrer, flygblad, jackor och profilprodukter för att marknadsföra partiet mer.

MED-bloggen lanseras

Den 3 januari 2017 lanserade vi vår nya debatt- och opinionssida MED-bloggen. Jag kom att vara huvudredaktör för sidan de kommande 6 månaderna och det var bland det mest utvecklande jag gjort de senaste åren. I framtiden kan jag verkligen se mig själv arbeta som publicist nånstans. Monika Råberg-Hellsing tog över denna roll från mig sommaren 2017.

På MED-bloggen publicerades 191 inlägg under året, varav 99 texter från medlemmar (d.v.s. inte riksstyrelseledamöter eller talespersoner) under Debatt-flödet. Meningen med sidan är att driva debatt i viktiga frågor, ge perspektiv, synliggöra partiets medlemmar som får säga sin åsikt och öva sig på att skriva och synas, men också att visa var partiet står. I kategorin ”MED tycker” gör partiledaren men även andra representanter inlägg och talar för partiet.

Det mest lästa inlägget på MED-bloggen under året var Allmänna arvsfonden ett hån mot de avlidna av partiledare Ilan Sadé som haft ca 31 000 visningar. Det näst mest lästa med drygt 25 000 visningar skrevs av Anna Danieli, Ni politiker har tappat det, utifrån Kalla Faktas reportage där en kvinna inte kunde gå ut med hunden i sitt bostadsområde utan att bli trakasserad.

Ökad räckvidd i de digitala kanalerna

Under året växlade vi upp ordentligt på nätet inklusive sociala medier. Med tanke på att alla konton startades om i september 2016 på grund av problemen som partiet hamnade i, har vi verkligen lyckats med mycket.

Arbetet med kanalerna har blivit mer strukturerat och vi har nu över 6000 följare på både Facebook och på Twitter. På Facebook finns nu även lokala sidor för distrikten och för en del lokalföreningar. Där går även att finna lokala evenemang som partiet håller i. Dessa ska också gå att finna nu via kalendern på partiets hemsida. Rekordet på Facebook i antal visningar för ett inlägg är det från polisen och medlemmen i MED, Thomas Martinsson, som nådde över en miljon. På Facebook kröntes året med en lyckad julkalender.

En ny hemsida för partiet lanserades på hösten 2017. Den byggdes helt ideellt av våra kunniga medlemmar som nu också upprätthåller den. Vi har också några redaktörer för hemsidan och ett mer strukturerat arbetssätt med nyhetsflödet. Under hösten fick partiet också ett eget pressrum. Genom detta system som tillhandahålls av företaget NewsMachine AB så skickas också pressmeddelanden ut.

Vi började även att producera filmer under året och har nu en egen Youtube-kanal. Här är ett smakprov av kort film med Ilan Sadé, inspelad i Visby under Almedalsveckan: Är du MED?

Den interna verksamheten och organisationen

Under våren hölls ett antal stämmor i partiets olika distrikt och lokalföreningar. Det hinner att hända mycket på ett år, personer tröttnar, hinner inte längre engagera sig och så vidare, så bemanningen minskar under året. Med andra ord är det välbehövligt med förnyelser av styrelserna och därmed hela arbetet, runt om i landet.

Den stora partistämman hölls i Göteborg i april. Det blev en väldigt stressig men ändå lyckad tillställning. Vi började med en pressträff som också spelades in. Anledningen var att partiet nu äntligen hade fått in sina 1500 namnunderskrifter som lämnats i till Valmyndigheten för att registreras inför valet 2018. Vi hade tre gästtalare på stämman: Katerina Janouch pratade om yttrandefrihet, professor Inger Enkvist pratade om svenska skolans utveckling, samt Sven Alhbin, f.d. mordutredare och biträdande chef för Länskriminalen i Västra Götaland som pratade om gängkriminaliteten i regionen. Partiledare Ilan Sadé höll också ett uppskattat tal på stämman.

Partiets politik tar tydligare form

Stressen på partistämman berodde på vår intention att diskutera och besluta om så mycket politik på så kort tid. Stämman varade visserligen i tre dagar, men vi är ett diskussionsglatt parti som värnar analys och argumentation.

På stämman antogs inte bara ett nytt partiprogram, som vi har valt att kalla Idéprogram. Även ett antal sakpolitiska program på för oss prioriterade områden, antogs: näringspolitik, skolpolitik, försvarspolitik och rättspolitik. Två program till skulle ha antagits. Demokratiprogrammet hanns inte med till slut när tiden tröt på stämman, men det färdigställdes av styrelsen. Det migrationspolitiska programmet återremitterades till styrelsen för att knådas mer. Nu har det antagits och kan läsas HÄR. Den del som mer rörde integration bröts ut till ett eget program som håller på att göras klart här i dagarna precis.

De sakpolitiska programmen har tagits fram i dialog mellan mer aktiva medlemmar men de har även manglats och diskuterats på partiets interna diskussionsforum, den så kallade ”bbs:en”. Förankringen, medlemmarnas delaktighet och sakkunskapen som de bär på, är jätteviktig för vårt parti.

På vårt interna diskussionsforum går vågorna höga ibland. Ibland är det slagsida åt något håll när det gäller ämnen. Om man inte har det kritiska tänkandet med sig kan man lätt övertolka det som diskuteras där som att det vore hela partiets syn, eller som att bara vissa ämnen är viktiga för partiet. Men så är det förstås inte. Det är bara en liten del av partiets medlemmar som är aktiva där, och vissa är mer flitiga än andra. Klart att deras hjärtefrågor då syns mer.

Generellt är det en konst att arbeta ihop i ett parti. Särskilt i dagens individualiserade samhälle med sociala medier där man kan se och ta del av så mycket av vad personer (i detta fallet andra medlemmar) tycker och tänker. Det händer att medlemmar lämnar partiet i vredesmod bara p.g.a. vad någon enstaka medlem uttryckt, något de ogillar. Eller i protest på grund av att partiet beslutat något i en enstaka fråga som de inte kan acceptera. En lämnade för han tyckte så illa om mig som person! Tråkigt förstås, men det är svårt att göra något åt. Vi måste alla göra våra egna val. Att hantera att man tycker olika ibland, eller att man tycker lika men uttrycker sig olika, är inte trivialt. Men övning ger färdighet. Man blir bättre på det med tiden.

Jag är djupt tacksam för alla uthålliga personer som stannar kvar i partiet och kämpar vidare trots att de inte får sin vilja fram i alla situationer. Utan dem skulle det vara svårt att alls ha ett parti, och det skulle definitivt inte gå att nå framgång.

MED växer ut i landet

Vi avslutade året med att passera 1400 medlemmar. Det största distriktet (motsvarande en region) är Stockholm, där antalet medlemmar nu är fler än 500. Stockholmsdistriktets månatliga MED-pub på And bar centralt i stan har blivit lite av en institution för att träffa partirepresentanter, knyta nya kontakter, och dessutom ha himla trevligt. Pubarna brukar ha någon talare från partiet och är alltid välbesökta av kloka samhälls- och politikintresserade människor. Alla är alltså inte medlemmar. Jag själv försöker gå på varje tillfälle och blir besviken när jag råkar missa ett tillfälle.

Konceptet av lättsamma informella fika- eller pubträffar har under året börjat att tillämpas flitigt även runt om i landet. Bara att få träffa likasinnade och se att man inte är ensam om sin oro över Sveriges utveckling är väldigt skönt. Att sedan kunna ta stöd av varandra i att våga höja våra röster och faktiskt få jobba konkret för en förändring är ännu bättre.

I början av året hade partiet inga lokalföreningar alls (motsvarande en kommun eller några kommuner ihop). Nu har partiet många och även antalet distrikt har ökat. Målsättningen är att bedriva så mycket verksamhet som möjligt lokalt och synliggöra partiet där. Vi bygger alltså partiet från nationell nivå, till distrikt, till kommuner vartefter vi har tillräckligt många medlemmar och aktiva i de delarna av Sverige.

I Skåne och runt Stockholm finns de flesta lokalföreningarna, men den första lokalföreningen som startades var faktiskt MED Laholm redan i januari 2017. Andra som tillkommit under året är bland annat Malmö, Lund, Söderslätt (i Skåne bestående av kommunerna Vellinge, Trelleborg och Svedala), Borås, Täby och min egen kommun Sollentuna. Distrikt (motsvarande regioner) att lägga till de redan existerande, har under året startat i bland annat Jönköpings län, Kalmar län, Dalarna, Blekinge och Kronoberg.

MED deltog i och arrangerade en mängd olika events under året, bland annat ett riksdagsseminarium om framtiden för borgerligheten. På seminariet – som anordnades tillsammans med 16 juni-stiftelsen – delades Finn Bengtsson-priset ut; ett pris för civilkurage i politiken. I år gick det till centerpartiets riksdagsledamot Staffan Danielsson. Ett antal mycket välbesökta talarkvällar hölls i Stockholm, där bland annat Johan Westerholm talade. Partiet deltog även på den alternativa Almedalsveckan i juni, den så kallade Järvaveckan.

Styrelsens arbete och talespersoner

Stämman i april 2017 valde en ny större styrelse bestående av totalt 17 personer. Jag var en dem som valdes. Det sades att det inte skulle gå att jobba med så många i styrelsen, men det gick visst. Snarare var det bra skulle jag säga, i det läge partiet befann sig i. Anna Danieli, vald till partiets 2:e vice ordförande, fick senare rollen som partisekreterare. Den rollen hade tidigare Ilan Sadé haft, innan han valdes till partiledare på stämman hösten 2016.

Efter stämman i april 2017 inrättades även ett verkställande utskott (VU), som skulle fungera mer operativt. Det fungerade ganska bra med arbetet. När ett antal ledamöter lämnade styrelsen och VU i slutet på året så började arbetet halta. Då adjungerades några ytterligare in i styrelsen och VU. Men det är helt klart så att styrelsen behöver fler aktiva som hjälper till med arbetet, med att ta fram underlag och så. Det blir dock bättre med detta ju fler som tillkommer till partiet och vill och har tid att dra ett strå till stacken.

Partiet fick under året sina första politiska talespersoner. Eftersom dessa ses som styrelsens förlängda armar (talar för partiet på olika ämnesområden) så väljs de av styrelsen. I nuläget är också de flesta talespersoner samma personer som sitter i styrelsen, men detta ändras så snart det finns andra som kan och vill ta sig an dessa uppgifter.

Under året startades även vår valkampanj-organisation som vi kallar Riks18, men det var egentligen inte förrän i slutet av året som denna kom igång i  praktiken. Finansiering, resurser, är en av de svåraste nötterna för oss att knäcka. På senhösten tog äntligen det arbetet lite mer fart. Medlemsavgiften höjdes en aning under året, till 250 kr för fullt betalande medlem. De under 25 år och över 70 år betalar 100 kr. Men det behövs betydligt mer resurser än det för att klara av att göra allt som behövs i samband med valet. Det behövs donationer och sponsring.

Samarbeten med andra

MED har som strategi att försöka samla de krafter som vill få till en förändring i Sverige. Här kan det ingå att börja samarbeta med eller gå samman med andra partier eller organisationer. I Sollentuna gick Medborgerlig Samling ihop med ett lokalt initiativ (Sollentunas bästa). Det fördes även under året samtal mellan MED och det politiska partiet SPI Välfärden (ett parti inriktat på pensionärspolitik) som främst är etablerat i vissa delar av Skåne. Inget samarbete formaliserades sedemera utan istället gick SPI:s partiledare, Göran Dandelo, med hos oss och blev äldrepolitisk talesperson.

Almedalen 2017

Självklart var vi med på politikerveckan i Visby, Almedalsveckan. Detta år hade vi sett till att ha många fler partiaktiva på plats, även under en längre tid än föregående år. ”Vaktombyte” skedde några gånger under veckan; vissa gav sig iväg och nya tillkom. Mina partikollegor sov en bra bit utanför Visby, vilket var krångligt att samordna. Eftersom jag visste det – och för att jag är envis som synden – sov jag på sedvanligt vis i tält under veckan och cyklade in till Visby varje dag.

Under ett par dagar hade vi ett eget partytält uppställt nere vid stranden i Visby mitt emot DNs tält. Där pratade vi med folk och delade ut flygblad. Tino Sanandaji besökte vårt tält, höll ett tal, svarade på frågor och sålde och signerade sin bok Massutmaning. Förutom detta var vi förstås överallt, gick på seminarier och synliggjorde partiet bäst vi kunde. Våra jackor är vita och det skämtades friskt om ”var är de vita byxorna?” då vi såg lite ut som vårdpersonal, särskild när vi var samlade som här nedan.

IMG_1932

Middag tillsammans efter en dag under politikerveckan i Almedalen, Visby.

Under Almedalsveckan deltog jag i min första paneldebatt någonsin och pratade om ”populism” med Stig-Björn Ljunggren och Dick Erixon. Det gick ändå hyfsat för att vara första försöket.

Wikipediabråket

Under tiden som partiet hette Borgerlig Framtid var det inga problem att få finnas med på Wikipedia, men efter att vi blivit mer synliga och därmed utgjorde ett större hot mot övriga partier (?) så plockades vår sida bort. Och lades till av nya personer. Och togs bort, och så rullade det på. Detta störde sig Wikipedias redaktörer på så mycket att till slut blockades alla personer som ändrade minsta lilla på Wikipedia som var relaterat till vårt parti. Redaktörerna ansåg det bara vara ”aktivister” (eller vi själva i partiet) som tyckte att vårt parti skulle få finnas med där. Man kan ju tycka att det är aningen märkligt att ett parti somär registrerat för att delta i riksdagsvalet 2018, som bedriver en ständig verksamhet och syns och hörs över hela landet, inte ska kunna finnas med åtminstone med några ord i det standard-uppslagsverk som så många använder idag. Men nej, så var det inte.

Åtminstone ansåg vi att det borde kunna ha accepterats att en rad om oss skulle finnas med på den sida som fanns för det gamla Medborgerlig Samling (MbS) som existerade på 1960-talet men lades ner. En rad som visar att det parti som är aktivt nu INTE är en zombie från 60-talet utan faktiskt ett nytt parti som inte har något att göra med det gamla. Till slut ansågs vi ändå ”relevanta” och nu står vi med på Wikipedia med några rader. Men hur länge det kommer att förbli så vet vi förstås inte.

Mediala framgångar

Vi har skrivit massor av debattartiklar och insändare under året, även varit med i ett antal intervjuer och TV-klipp. En del kan hittas på partiets hemsida. En höjdpunkt var när vår partiledare Ilan Sadé prydde frontsidan i Sydsvenskan och intervjuades i tidningen. En annan var när Susanna Birgersson skrev en krönika om oss i Expressen med rubriken Medborgerlig Samling – så sansade att de inte syns. Personligen kommer jag särskilt väl ihåg min Aftonbladet Debattext Toppuppdragen går till regeringstrogna om regeringens märkliga tjänstetillsättningar som liknar korruption, samt min text på SvD Debatt med rubriken Riskfyllt när SD:are fryses ut. Den texten i SvD blev faktiskt en av de tio mest lästa på SvD Debatt på hela året.

Skuggbudget

Under hösten påbörjades ett arbete med att ta fram en korsning mellan skuggbudget och valbudget. Även detta arbete utfördes – förstås – av våra egna medlemmar. Så det kunde inte bli hur omfattande som helst. Vår nye finanspolitiske talesperson Erik Kärnekull var den som ledde arbetet.

Meningen var att visa vad vår politik kan innebära i praktiken. MED vill ju minska antalet myndigheter för att reducera byråkratin och minska statens kostnader, vilket förstås inte kan göras över en natt i en enda budget och därmed ”få ut” besparingarna direkt. Men vi vill visa hur vi tänker och i vilken riktning vi vill gå. Därav korsningen mellan skuggbudget (på kort sikt) och valbudget (på lite längre sikt). Huvuddragen i budgeten redovisades nu i början av 2018 på vår kick-off men vi ska även plita ner det på ett bättre sätt för att alla som vill ska kunna ta del av det vi gjort.

img_2333.jpg

Erik Kärnekull, finanspolitisk talesperson, pratar om statsskulden under budgetarbetet.

Opinionssiffrorna för partiet

Under året har kategorin ”Övriga partier” ökat hos flera av de stora opinionsinstituten. Men de vill inte redovisa vad som ligger bakom dessa ökningar (många av dem särredovisar Feministiskt initiativ, så de är inte anledningen till ökningen). Men Sentio som presenteras i Nyheter Idag har börjat särredovisa Medborgerlig Samlings siffror. Partiet finns nu också som förval att kryssa i för dem som deltar i undersökningen. I december 2017 hade vi 0,6 %.

Det är oerhört glädjande att se att det vi kämpar med och för, faktiskt ger resultat! Nej, vi har inga 4 % ännu. Men vi har viktigare mål än så: att påverka politiken, de befintliga partierna och ge människor hopp.

Vi tänker delta i valet 2018 och göra vårt bästa. Sedan är det så att vi står för en långsiktig politik. Då bygger vi förstås också ett parti som ska verka långsiktigt. Går det inte vägen nu, att vi kommer in i riksdagen 2018, så kommer vi förstås att fortsätta arbeta och sikta på valet 2022 (eller på de extraval som kanske kommer att bli ett faktum innan det). Resultatet beror i alla fall på det sammanlagda arbete vi och våra sympatisörer lägger ner på detta. Det vi vet är att när vi når människor med vårt budskap, med att vi finns och utmanar övriga partier, så finns ett mycket stort intresse och behov av oss.

 

Från klok individ till oönskad inkräktare

Jag talar om mig själv. Det hann bli ungefär 5 år för mig i Miljöpartiets tjänst i Sollentuna kommun. I februari 2016 gick jag ut med att jag lämnar mina kommunpolitiska uppdrag och även partiet.

Lokalt i kommunen agerade Miljöpartiet vettigt. På nationell nivå spårade det däremot ur allt mer tyckte jag. Jag hade förstås kunnat – som många andra gjorde – strunta i riksnivån och fokusera lokalt. Men jag kunde inte låta bli att bry mig. I slutet av 2015 hade jag blivit så trött på att bara vara kritisk emot vad partiet gjorde och längtade efter att få jobba för något. Därför bestämde jag mig för att lämna MP för det relativt nystartade Borgerlig Framtid (som nu har bytt namn till Medborgerlig Samling, MED) som passade mycket bättre för mig med de åsikter och synsätt jag hade. Efter partibytet har jag upplevt en stor förändring i hur jag ses som person, vilket är intressant.

När jag var miljöpartist var jag i den offentliga debatten känd som ”den bångstyriga miljöpartisten”, ”den kloka miljöpartisten”, ”MP-kritikern”. Jag var omtyckt av många. De hejade på mig när jag gav partiet eller dess representanter en omgång kritik. Jag sågs som en spännande person, värd att träffa eller bjuda in. Nu har jag känslan av att var jag än hamnar så ses jag inte längre som en individ, utan som en gående reklampelare för mitt parti. Som någon som vill sprida propaganda. Att upplåta nån som helst plats för mig, är att upplåta plats för – eller till och med att stötta – mitt parti. Med andra ord: Jag är mitt parti.

Visserligen är jag med i ett nytt politiskt parti, men jag är fortfarande lika mycket jag, en individ, med egna tankar och funderingar om saker och ting. Det jag bytte var parti – inte personlighet eller åsikter. Ingen stöttade Miljöpartiet genom att umgås med mig förut. Det rimliga borde vara att ingen heller stöttar Medborgerlig Samling om man umgås med mig idag.

Inte alla människor resonerar så här förstås, men märkbart många. Det är jobbigt, särskilt eftersom jag är en person med stark integritet eller vad man nu ska kalla det. Jag ogillar att bli inplacerad i fack och har ett stort behov av att få vara mig själv och oberoende. Jag är och kommer förbli för mig själv först och främst, oavsett om jag är politiskt aktiv eller inte.

När jag berättade om det här för en god vän och partikollega kommenterade han det med att nog är en ganska djupt rotad svensk attityd, att det som är okänt är lite läskigt och de flesta vill därför hålla avstånd till det. Och då menade han det nya partiet. Det ligger kanske något i det. Ändå är det märkligt då många vet vem jag är redan sedan länge. Tror de seriöst att jag sålt ut mig själv helt nu bara för att jag är med i att försöka bygga upp ett nytt parti i Sverige?!

Under min tid som miljöpartist och kommunpolitiker var det aldrig någon som misstänkte mig för att vara partisk på grund av det. Att jag var aktiv i Miljöpartiet var bara något positivt. Betänk att en skillnad då jämfört med nu var att då var jag med i ett riksdagsparti och hade även formell makt lokalt som förtroendevald i kommunen. Nu däremot är jag med i ett litet parti som få känner till och som är helt utan formell makt. Att jag skulle utgöra ett större ”hot” idag än förut känns aningen ologiskt.

I sammanhanget kan det vara intressant, som kontrast, att nämna att när man är i politiken och faktiskt innehar någon högre maktposition, som till exempel riksdagsledamot eller minister, är bemötandet väldigt annorlunda. Då fjäskas det för en och man jagas som ett djur av PR-vargarna på organisationer, företag o.s.v. Deras syfte är både att försöka påverka makthavarna, men de vill också ”använda” dem i sin kommunikation för att skryta med, ”kolla vilka kontakter vi har och därigenom makt”. Undantaget är Sverigedemokraterna, som fortfarande ses som paria och ja, alla vet vad som händer om man bryter den oskrivna regeln att stanna borta från dem.

Flera i vårt parti Medborgerlig Samling vittnar tragiskt nog om problem i sitt privatliv när andra har fått reda på att de är med i ett politiskt parti och att det just är Medborgerlig Samling, ett nytt politiskt parti. Vissa har blivit åthutade av sina arbetsgivare att de inte får uttrycka partisympatier öppet. Vissa har till och med varit tvungna att byta jobb för att kunna jobba för partiet ideellt, alltså vid sidan av sitt jobb. Det här med att lyckas skilja mellan åsikt, person och arbetsinsats är tydligen extremt svårt – åtminstone när det gäller vissa partier.

Det man kan konstatera av allt detta är att de hinder vi partiaktiva möts av inte bara är rent politiska. Det finns betydligt fler som handlar om hela våra liv, det sociala och arbetslivet. Vissa får betala ett stort pris för att kunna dra ett litet strå till stacken. Signalen som blinkar framför en hela tiden är en röd varningslampa: ”Våga inte engagera dig! Du kan förstöra din karriär och ditt liv!”. Vissa personer har varit ärliga nog att säga det rakt till mig, i all välmening. De har avrått mig från att göra det jag gör.

Teorin om demokrati är fin, men i praktiken är det betydligt svårare. Utan människor som vågar och vill bidra till de politiska partierna, och därmed ta allt det negativa med det, så blir det ingen förändring.

Vi i partiet är en samling människor från samhällets alla hörn som gått ihop, i demokratins namn, för att arbeta för ett gemensamt syfte och mål. Vi lever bara de friheter som vi borde ha enligt lag. Om det inte är vanliga människor med vanliga jobb som ska hålla demokratin uppe, folkstyret, genom de politiska partier som vårt valsystem bygger på, vem/vilka ska det då? Jo då kvarstår en liten begränsad politikerelit. Är det så vi vill ha det?

Förvirrat av Westerholm om Medborgerlig Samling

Igår skrev Johan Westerholm ett märkligt blogginlägg. Eftersom inte alla vet hur det fungerar eller känner till partiet Medborgerlig Samling (MED) som jag är aktiv i, är det lätt att låta sig luras av alla sakfel. Jag vill därför bemöta inlägget.

Han fokuserar på registreringen av partinamn hos Valmyndigheten (vilket vi ännu inte gjort klart) och ser det som nån sorts indikation på hur framgångsrikt ett parti är. Till exempel skriver han:

”Hade de [Medborgerlig Samling] valt AfS väg, med att endast kandidera i en kommun, hade de redan haft en partiregistrering och partibeteckning att bygga vidare på. Nu ligger de hjälplöst sist.”

Antingen är Westerholm okunnig eller så spelar han dum. Hur många namnunderskrifter man har, eller exakt när man gör registrering av namnet, är inte på något vis kopplat till framgång i valet. Det är bara ren formalia för att ha namnet skyddat i själva valproceduren.

Vår registrering av partinamnet hos Valmyndigheten behöver göras innan februari 2018. Dock, rent formellt, behöver vi inte ens göra det. Vi är ett existerande, fungerande politiskt parti idag. För att delta i valet 2018 räcker det att göra en anmälan till valmyndigheten. Men, vi väljer att också som sagt att registrera partinamnet, för att ha vårt partinamn skyddat i själva valet. Vi tänker köra hela paketet, ”by the book”.

Vi kunde lagt allt vårt krut på att snabbast möjligt få ihop de 1500 namnunderskrifter som krävs (det är alltså bara sådana i pappersform som godkänns) efter att vi bytt namn i oktober, och inte göra något annat tills dess. Men varför skulle vi? Det vore meningslöst eftersom det kvittar exakt när vi blir klara. För vår egen skull är det förstås bra att kunna checka av det. Men det påverkar inte på något vis vår verksamhet i övrigt. Den står självklart inte still på grund av en namnunderskriftsinsamling.

Och gällande var man kandiderar: andra partier får göra som de vill. De får satsa på att delta i valet i bara några av Sveriges 290 kommuner om de vill, och kanske med uppbyggnad därifrån lyckas ta sig till riksdagen inom 10 år. Men vi har ett mål: att ändra den nationella politiken i Sverige så snart det bara går. För det är den som spårat ut som värst, vilket jag skrivit om flera gånger (tex HÄR och HÄR). Och den kan inte ändras genom kommunerna utan bara genom att påverka den nationella politiken. Det sker på den demokratiska vägen genom riksdagen.

Med den registrering vi gör, det vill säga för riksdagsvalet (då krävs 1500 namnunderskrifter), kan vi automatiskt ställa upp i valet i alla kommuner och landsting också, där vi har kandidater. Att satsa på enstaka kommuner endast, istället för riksnivån, det vore galet om något. Dessutom kan nämnas att vi nu bara har 300 namnunderskrifter kvar till 1500.

”Königsson tog med sig medlemsregistret samt bland annat partinamnet varför MED tappat såväl tempo som tid.”

Nej han tog inte med medlemsregistret. Han påstår sig äga vårt gamla partinamn själv, vilket han såklar inte gör. Ja vi har tappat tid, men var snabbt på banan igen och nu kör vi redan sedan länge.

”Det strategiska valet av den nya styrelsen att vänta in 1 500 namnunderskrifter kan visa sig förödande då de nu i realiteten har tappat ett av sina huvudargument för att rekrytera sympatisörer.”

Ren goja. Varför skulle vi sitta och vänta på det? Registreringen är som sagt formalia. Väljare får man genom att ha en bra politik, genom att bygga trovärdighet och förtroende. Genom att synas och höras med det man har att komma med. Det är därför vi just nu bygger distrikt ute i landet, för att sprida vårt budskap och finnas där på plats. De flesta väljare har inte en susning om att dessa formalia ens existerar och bryr sig följaktligen heller inte om det.

Och så gör Westerholm det som han beklagat sig över i inlägg efter inlägg i flera år nu att andra har gjort med honom: ”smetar ner” genom associationer. Han väljer att i inlägget ta upp just oss, tillsammans med ett helt nystartat parti (AfS) av några som förut styrde SDU (SD:s ungdomsförbund) men som blev bortkopplade från SD. Som om vi skulle ha något med dem att göra. Han skriver:

”Tidigare har detta initiativ haft som ambition att ta det lediga politiska utrymmet bland SD-sympatisörer eller blyga väljare som inte vill rösta på SD för SD:s historias skull.”

Mer goja. Vi är ett liberalkonservativt parti. Vi finns på grund av allianspartiernas bristande mod, ansvarstagande och ideologisk kompass. För att de sätter egna maktpositioner och bevarande av status quo före att agera i tid för landets bästa. För att de allt för länge ratat en realistisk, fakta- och verklighetsbaserad politik. Och för att de glömt bort att det är folket som de representerar.

”AfS har nu kapat åt sig ett initiativ att växa som gräsrotsrörelse och bygga ett parti från grunden samtidigt som MED står med sina takstolar i händerna utan vare sig husgrund eller stomme att lägga upp dem på.”

Westerholm vet mycket väl var Medborgerlig Samling står. Och det är inte där uteslutna högerextrema SDU:are står! MED är varken nationalsocialistiskt, identitärt, socialkonservativt (som SD kallar sig) eller nationalistiskt.

Medborgerlig Samling är ett borgerligt parti, till höger om mitten, som står för en liberal ekonomisk politik och ratar en kollektivistisk syn på människor. Som har fokus på stärkt demokrati, ansvarstagande och hållbarhet och inser betydelsen av, och värnar, kunskap och fakta för en sund samhällsutveckling.

Vi vill med vårt politiska engagemang motverka både uppkomst och behov av extrempartier både till höger och vänster. Det gör vi genom att bygga upp ett nytt parti som värnar debatt och inte ryggar för svåra frågor. Ett parti som är  klokt och tydligt ideologiskt inriktat. Ett parti som inte hemfaller åt utan visar på alternativ till identitetspolitik (som rasism och hudfärgfokus) och populism (i betydelsen ”vi-mot-dom” samt enkla och därmed icke-fungerande svar på komplexa och svåra samhällsproblem).

Det kommer säkerligen, förutom de missnöjda alliansväljare som kommer direkt från just allianspartierna, också vara sådana som röstat på SD förut som kommer rösta på oss. Men det är för att det tidigare saknats ett för dem passande alternativ. Och rösten får vi i sådant fall inte för att vi är som SD – utan för att vi inte är som SD.

Som konstaterats ovan är Westerholms ”står med takstolar i händerna” baserat på läget gällande registreringen hos Valmyndigheten, bara snömos. MED bygger ett nytt parti från grunden, som ska stå stadigt för att kunna hålla. Är just därför vi tar tid till att bygga intern organisation och verksamhet runt om i landet. Bara för att alla inte ser allt som händer, så betyder det inte att det inte finns.

Om Westerholm nu vill kritisera oss, varför använda sakfel och insinuationer? Det är väldigt tråkigt att behöva mötas av, särskilt från en person som påstår sig värna fakta och sanning.

Vänsterväng på jämställdhetsområdet

Jag meddelade i förra veckan att jag lämnar Miljöpartiet och alla mina politiska uppdrag som jag har för partiet i Sollentuna. Jag kommer istället att gå till partiet Borgerlig Framtid som startade 2014 och är ett blå-grönt parti.

Eftersom jag inte fick rum med så mycket argumentation och förklaringar i min Expressen-artikel tänker jag utvidga lite tankar och resonemang kring min övergång i ett antal inlägg här på bloggen. Jag börjar med en av mina hjärtefrågor, det som handlar om kön och jämställdhet.

Många uppfattar att Miljöpartiet de senaste åren har gjort en vänstersväng. Jag håller med om det och beklagar det. En del av vänstersvängen syns i att partiet har gått mot en mycket mer kollektivistisk form av feminism. Man är mer fokuserad kön än att slippa behandlas utifrån kön.

Strävan efter jämställdhet ur ett individperspektiv har tyvärr blivit till en strävan efter rättvisa mellan grupper, det som kallas identitetspolitik. Jag anser inte att människor är fria bara för att en grupp de kan sägas tillhöra (bl.a. könsgruppen) behandlas rätt och rättvist. Målet tycker jag borde vara att människor blir behandlade utifrån de är som helhet, utifrån vad de kan, vill och tycker. Frihet ska vara individuell, annars är den inte mycket värd.

På samma tema är trenden nu att allt mer fokus läggs på hudfärg (som i ”vita män”), en utvecklingen jag finner obehaglig. Varför skulle det vara mindre rasistiskt när vissa pekar på människors hudfärg än när andra gör det? Det spelar ingen roll hur god intention man har, ju mer det pratas om och fokuseras på hudfärg, desto mer kommer människor gå runt och se på människors hudfärg. Så fungerar mänsklig psykologi.

Men tillbaks till jämställdhetsfrågan. Våren 2014 valde Miljöpartiet att kalla sin budgetmotion för en ”feministisk budget”. Tydligen ansåg partiledningen att det namnet trumfade en ”grön budget”, eller en ”budget för hållbarhet”. Då har man rört sig ganska långt ifrån partiets kärna.

Det allra tråkigaste var Åsa Romsons Almedalstal 2014. Talet var fullt av generaliseringar om män och även rent mansförakt. Det var lata, vita, heterosexuella män och ”kvinnan är en bättre mall..”. Jag var på plats på Gotland och hörde talet live och jag blev väldigt besviken. Att detta tal kunde slinka igenom till självaste språkröret (nej, jag tror inte alls att det var hon som skrivit det), måste berott på att ledningen faktiskt tyckte att det var så här Miljöpartiets politik skulle se ut. Det var för mig tydliga signaler om att partiet är under förändring och enligt mig då på fel spår.

Det nya parti jag har gått med i, Borgerlig Framtid (BF), har en liberal syn på individer och deras rättigheter och skyldigheter. Det betyder att partiet anser att politiken inte ska blanda sig i hur människor lever sina liv privat så länge de håller sig inom lagens ramar.

BF anser att familjen är viktig för ett barns start i livet. Jag instämmer helt i det. Hur familjerna ser ut är inget som politiken ska ha något med att göra. Lagstiftningen måste därför anpassas för att passa alla, oavsett makarnas eller de samboendes kön. Partiet anser också att föräldrar ska ha möjlighet att fritt förfoga över sina föräldraledighetsdagar. Allt för att kunna ordna ett så bra familjeliv som möjligt för både barnen och de vuxna. Det skapar trygghet för alla involverade. Alla familjer ser olika ut. BF föreslår även att par frivilligt ska kunna sambeskattas och att pensionspoäng ska kunna fördelas.

Eftersom jag anser att det finns biologiska könsskillnader mellan kvinnor och män sett som grupper, så anser jag inte att 50-50 män-kvinnor är en målsättning inom till exempel en utbildning eller ett yrke. Det spelar ingen roll hur få eller många av samma kön som gör samma val som man själv. Det viktiga är att man kan ta de vägar i livet som man vill och att man har samma möjlighet att göra det som alla andra.

Det finns fortfarande ojämställdhet i samhället, men det är inte anledning att fortsätta på en väg där människor behandlas utifrån kön, som när det gäller kvotering. Strävan måste innefatta andra verktyg än styrning och tvång. Borgerlig Framtid är motståndare till könskvotering, vilket jag också är.

Tyvärr har allianspartierna inte alls gett vänstern motstånd i deras växande kvoteringsiver och räknande av kön i olika sammanhang, vilket man kan tycka att de borde göra utifrån ideologi. Det behövs en opposition i svensk politik på jämställdhetsområdet, en alternativ politik för jämställdhet. Den rollen kan BF fylla.