Uncategorized

Från klok individ till oönskad inkräktare

Jag talar om mig själv. Det hann bli ungefär 5 år för mig i Miljöpartiets tjänst i Sollentuna kommun. I februari 2016 gick jag ut med att jag lämnar mina kommunpolitiska uppdrag och även partiet.

Lokalt i kommunen agerade Miljöpartiet vettigt. På nationell nivå spårade det däremot ur allt mer tyckte jag. Jag hade förstås kunnat – som många andra gjorde – strunta i riksnivån och fokusera lokalt. Men jag kunde inte låta bli att bry mig. I slutet av 2015 hade jag blivit så trött på att bara vara kritisk emot vad partiet gjorde och längtade efter att få jobba för något. Därför bestämde jag mig för att lämna MP för det relativt nystartade Borgerlig Framtid (som nu har bytt namn till Medborgerlig Samling, MED) som passade mycket bättre för mig med de åsikter och synsätt jag hade. Efter partibytet har jag upplevt en stor förändring i hur jag ses som person, vilket är intressant.

När jag var miljöpartist var jag i den offentliga debatten känd som ”den bångstyriga miljöpartisten”, ”den kloka miljöpartisten”, ”MP-kritikern”. Jag var omtyckt av många. De hejade på mig när jag gav partiet eller dess representanter en omgång kritik. Jag sågs som en spännande person, värd att träffa eller bjuda in. Nu har jag känslan av att var jag än hamnar så ses jag inte längre som en individ, utan som en gående reklampelare för mitt parti. Som någon som vill sprida propaganda. Att upplåta nån som helst plats för mig, är att upplåta plats för – eller till och med att stötta – mitt parti. Med andra ord: Jag är mitt parti.

Visserligen är jag med i ett nytt politiskt parti, men jag är fortfarande lika mycket jag, en individ, med egna tankar och funderingar om saker och ting. Det jag bytte var parti – inte personlighet eller åsikter. Ingen stöttade Miljöpartiet genom att umgås med mig förut. Det rimliga borde vara att ingen heller stöttar Medborgerlig Samling om man umgås med mig idag.

Inte alla människor resonerar så här förstås, men märkbart många. Det är jobbigt, särskilt eftersom jag är en person med stark integritet eller vad man nu ska kalla det. Jag ogillar att bli inplacerad i fack och har ett stort behov av att få vara mig själv och oberoende. Jag är och kommer förbli för mig själv först och främst, oavsett om jag är politiskt aktiv eller inte.

När jag berättade om det här för en god vän och partikollega kommenterade han det med att nog är en ganska djupt rotad svensk attityd, att det som är okänt är lite läskigt och de flesta vill därför hålla avstånd till det. Och då menade han det nya partiet. Det ligger kanske något i det. Ändå är det märkligt då många vet vem jag är redan sedan länge. Tror de seriöst att jag sålt ut mig själv helt nu bara för att jag är med i att försöka bygga upp ett nytt parti i Sverige?!

Under min tid som miljöpartist och kommunpolitiker var det aldrig någon som misstänkte mig för att vara partisk på grund av det. Att jag var aktiv i Miljöpartiet var bara något positivt. Betänk att en skillnad då jämfört med nu var att då var jag med i ett riksdagsparti och hade även formell makt lokalt som förtroendevald i kommunen. Nu däremot är jag med i ett litet parti som få känner till och som är helt utan formell makt. Att jag skulle utgöra ett större ”hot” idag än förut känns aningen ologiskt.

I sammanhanget kan det vara intressant, som kontrast, att nämna att när man är i politiken och faktiskt innehar någon högre maktposition, som till exempel riksdagsledamot eller minister, är bemötandet väldigt annorlunda. Då fjäskas det för en och man jagas som ett djur av PR-vargarna på organisationer, företag o.s.v. Deras syfte är både att försöka påverka makthavarna, men de vill också ”använda” dem i sin kommunikation för att skryta med, ”kolla vilka kontakter vi har och därigenom makt”. Undantaget är Sverigedemokraterna, som fortfarande ses som paria och ja, alla vet vad som händer om man bryter den oskrivna regeln att stanna borta från dem.

Flera i vårt parti Medborgerlig Samling vittnar tragiskt nog om problem i sitt privatliv när andra har fått reda på att de är med i ett politiskt parti och att det just är Medborgerlig Samling, ett nytt politiskt parti. Vissa har blivit åthutade av sina arbetsgivare att de inte får uttrycka partisympatier öppet. Vissa har till och med varit tvungna att byta jobb för att kunna jobba för partiet ideellt, alltså vid sidan av sitt jobb. Det här med att lyckas skilja mellan åsikt, person och arbetsinsats är tydligen extremt svårt – åtminstone när det gäller vissa partier.

Det man kan konstatera av allt detta är att de hinder vi partiaktiva möts av inte bara är rent politiska. Det finns betydligt fler som handlar om hela våra liv, det sociala och arbetslivet. Vissa får betala ett stort pris för att kunna dra ett litet strå till stacken. Signalen som blinkar framför en hela tiden är en röd varningslampa: ”Våga inte engagera dig! Du kan förstöra din karriär och ditt liv!”. Vissa personer har varit ärliga nog att säga det rakt till mig, i all välmening. De har avrått mig från att göra det jag gör.

Teorin om demokrati är fin, men i praktiken är det betydligt svårare. Utan människor som vågar och vill bidra till de politiska partierna, och därmed ta allt det negativa med det, så blir det ingen förändring.

Vi i partiet är en samling människor från samhällets alla hörn som gått ihop, i demokratins namn, för att arbeta för ett gemensamt syfte och mål. Vi lever bara de friheter som vi borde ha enligt lag. Om det inte är vanliga människor med vanliga jobb som ska hålla demokratin uppe, folkstyret, genom de politiska partier som vårt valsystem bygger på, vem/vilka ska det då? Jo då kvarstår en liten begränsad politikerelit. Är det så vi vill ha det?

Annonser

Förvirrat av Westerholm om Medborgerlig Samling

Igår skrev Johan Westerholm ett märkligt blogginlägg. Eftersom inte alla vet hur det fungerar eller känner till partiet Medborgerlig Samling (MED) som jag är aktiv i, är det lätt att låta sig luras av alla sakfel. Jag vill därför bemöta inlägget.

Han fokuserar på registreringen av partinamn hos Valmyndigheten (vilket vi ännu inte gjort klart) och ser det som nån sorts indikation på hur framgångsrikt ett parti är. Till exempel skriver han:

”Hade de [Medborgerlig Samling] valt AfS väg, med att endast kandidera i en kommun, hade de redan haft en partiregistrering och partibeteckning att bygga vidare på. Nu ligger de hjälplöst sist.”

Antingen är Westerholm okunnig eller så spelar han dum. Hur många namnunderskrifter man har, eller exakt när man gör registrering av namnet, är inte på något vis kopplat till framgång i valet. Det är bara ren formalia för att ha namnet skyddat i själva valproceduren.

Vår registrering av partinamnet hos Valmyndigheten behöver göras innan februari 2018. Dock, rent formellt, behöver vi inte ens göra det. Vi är ett existerande, fungerande politiskt parti idag. För att delta i valet 2018 räcker det att göra en anmälan till valmyndigheten. Men, vi väljer att också som sagt att registrera partinamnet, för att ha vårt partinamn skyddat i själva valet. Vi tänker köra hela paketet, ”by the book”.

Vi kunde lagt allt vårt krut på att snabbast möjligt få ihop de 1500 namnunderskrifter som krävs (det är alltså bara sådana i pappersform som godkänns) efter att vi bytt namn i oktober, och inte göra något annat tills dess. Men varför skulle vi? Det vore meningslöst eftersom det kvittar exakt när vi blir klara. För vår egen skull är det förstås bra att kunna checka av det. Men det påverkar inte på något vis vår verksamhet i övrigt. Den står självklart inte still på grund av en namnunderskriftsinsamling.

Och gällande var man kandiderar: andra partier får göra som de vill. De får satsa på att delta i valet i bara några av Sveriges 290 kommuner om de vill, och kanske med uppbyggnad därifrån lyckas ta sig till riksdagen inom 10 år. Men vi har ett mål: att ändra den nationella politiken i Sverige så snart det bara går. För det är den som spårat ut som värst, vilket jag skrivit om flera gånger (tex HÄR och HÄR). Och den kan inte ändras genom kommunerna utan bara genom att påverka den nationella politiken. Det sker på den demokratiska vägen genom riksdagen.

Med den registrering vi gör, det vill säga för riksdagsvalet (då krävs 1500 namnunderskrifter), kan vi automatiskt ställa upp i valet i alla kommuner och landsting också, där vi har kandidater. Att satsa på enstaka kommuner endast, istället för riksnivån, det vore galet om något. Dessutom kan nämnas att vi nu bara har 300 namnunderskrifter kvar till 1500.

”Königsson tog med sig medlemsregistret samt bland annat partinamnet varför MED tappat såväl tempo som tid.”

Nej han tog inte med medlemsregistret. Han påstår sig äga vårt gamla partinamn själv, vilket han såklar inte gör. Ja vi har tappat tid, men var snabbt på banan igen och nu kör vi redan sedan länge.

”Det strategiska valet av den nya styrelsen att vänta in 1 500 namnunderskrifter kan visa sig förödande då de nu i realiteten har tappat ett av sina huvudargument för att rekrytera sympatisörer.”

Ren goja. Varför skulle vi sitta och vänta på det? Registreringen är som sagt formalia. Väljare får man genom att ha en bra politik, genom att bygga trovärdighet och förtroende. Genom att synas och höras med det man har att komma med. Det är därför vi just nu bygger distrikt ute i landet, för att sprida vårt budskap och finnas där på plats. De flesta väljare har inte en susning om att dessa formalia ens existerar och bryr sig följaktligen heller inte om det.

Och så gör Westerholm det som han beklagat sig över i inlägg efter inlägg i flera år nu att andra har gjort med honom: ”smetar ner” genom associationer. Han väljer att i inlägget ta upp just oss, tillsammans med ett helt nystartat parti (AfS) av några som förut styrde SDU (SD:s ungdomsförbund) men som blev bortkopplade från SD. Som om vi skulle ha något med dem att göra. Han skriver:

”Tidigare har detta initiativ haft som ambition att ta det lediga politiska utrymmet bland SD-sympatisörer eller blyga väljare som inte vill rösta på SD för SD:s historias skull.”

Mer goja. Vi är ett liberalkonservativt parti. Vi finns på grund av allianspartiernas bristande mod, ansvarstagande och ideologisk kompass. För att de sätter egna maktpositioner och bevarande av status quo före att agera i tid för landets bästa. För att de allt för länge ratat en realistisk, fakta- och verklighetsbaserad politik. Och för att de glömt bort att det är folket som de representerar.

”AfS har nu kapat åt sig ett initiativ att växa som gräsrotsrörelse och bygga ett parti från grunden samtidigt som MED står med sina takstolar i händerna utan vare sig husgrund eller stomme att lägga upp dem på.”

Westerholm vet mycket väl var Medborgerlig Samling står. Och det är inte där uteslutna högerextrema SDU:are står! MED är varken nationalsocialistiskt, identitärt, socialkonservativt (som SD kallar sig) eller nationalistiskt.

Medborgerlig Samling är ett borgerligt parti, till höger om mitten, som står för en liberal ekonomisk politik och ratar en kollektivistisk syn på människor. Som har fokus på stärkt demokrati, ansvarstagande och hållbarhet och inser betydelsen av, och värnar, kunskap och fakta för en sund samhällsutveckling.

Vi vill med vårt politiska engagemang motverka både uppkomst och behov av extrempartier både till höger och vänster. Det gör vi genom att bygga upp ett nytt parti som värnar debatt och inte ryggar för svåra frågor. Ett parti som är  klokt och tydligt ideologiskt inriktat. Ett parti som inte hemfaller åt utan visar på alternativ till identitetspolitik (som rasism och hudfärgfokus) och populism (i betydelsen ”vi-mot-dom” samt enkla och därmed icke-fungerande svar på komplexa och svåra samhällsproblem).

Det kommer säkerligen, förutom de missnöjda alliansväljare som kommer direkt från just allianspartierna, också vara sådana som röstat på SD förut som kommer rösta på oss. Men det är för att det tidigare saknats ett för dem passande alternativ. Och rösten får vi i sådant fall inte för att vi är som SD – utan för att vi inte är som SD.

Som konstaterats ovan är Westerholms ”står med takstolar i händerna” baserat på läget gällande registreringen hos Valmyndigheten, bara snömos. MED bygger ett nytt parti från grunden, som ska stå stadigt för att kunna hålla. Är just därför vi tar tid till att bygga intern organisation och verksamhet runt om i landet. Bara för att alla inte ser allt som händer, så betyder det inte att det inte finns.

Om Westerholm nu vill kritisera oss, varför använda sakfel och insinuationer? Det är väldigt tråkigt att behöva mötas av, särskilt från en person som påstår sig värna fakta och sanning.

Vänsterväng på jämställdhetsområdet

Jag meddelade i förra veckan att jag lämnar Miljöpartiet och alla mina politiska uppdrag som jag har för partiet i Sollentuna. Jag kommer istället att gå till partiet Borgerlig Framtid som startade 2014 och är ett blå-grönt parti.

Eftersom jag inte fick rum med så mycket argumentation och förklaringar i min Expressen-artikel tänker jag utvidga lite tankar och resonemang kring min övergång i ett antal inlägg här på bloggen. Jag börjar med en av mina hjärtefrågor, det som handlar om kön och jämställdhet.

Många uppfattar att Miljöpartiet de senaste åren har gjort en vänstersväng. Jag håller med om det och beklagar det. En del av vänstersvängen syns i att partiet har gått mot en mycket mer kollektivistisk form av feminism. Man är mer fokuserad kön än att slippa behandlas utifrån kön.

Strävan efter jämställdhet ur ett individperspektiv har tyvärr blivit till en strävan efter rättvisa mellan grupper, det som kallas identitetspolitik. Jag anser inte att människor är fria bara för att en grupp de kan sägas tillhöra (bl.a. könsgruppen) behandlas rätt och rättvist. Målet tycker jag borde vara att människor blir behandlade utifrån de är som helhet, utifrån vad de kan, vill och tycker. Frihet ska vara individuell, annars är den inte mycket värd.

På samma tema är trenden nu att allt mer fokus läggs på hudfärg (som i ”vita män”), en utvecklingen jag finner obehaglig. Varför skulle det vara mindre rasistiskt när vissa pekar på människors hudfärg än när andra gör det? Det spelar ingen roll hur god intention man har, ju mer det pratas om och fokuseras på hudfärg, desto mer kommer människor gå runt och se på människors hudfärg. Så fungerar mänsklig psykologi.

Men tillbaks till jämställdhetsfrågan. Våren 2014 valde Miljöpartiet att kalla sin budgetmotion för en ”feministisk budget”. Tydligen ansåg partiledningen att det namnet trumfade en ”grön budget”, eller en ”budget för hållbarhet”. Då har man rört sig ganska långt ifrån partiets kärna.

Det allra tråkigaste var Åsa Romsons Almedalstal 2014. Talet var fullt av generaliseringar om män och även rent mansförakt. Det var lata, vita, heterosexuella män och ”kvinnan är en bättre mall..”. Jag var på plats på Gotland och hörde talet live och jag blev väldigt besviken. Att detta tal kunde slinka igenom till självaste språkröret (nej, jag tror inte alls att det var hon som skrivit det), måste berott på att ledningen faktiskt tyckte att det var så här Miljöpartiets politik skulle se ut. Det var för mig tydliga signaler om att partiet är under förändring och enligt mig då på fel spår.

Det nya parti jag har gått med i, Borgerlig Framtid (BF), har en liberal syn på individer och deras rättigheter och skyldigheter. Det betyder att partiet anser att politiken inte ska blanda sig i hur människor lever sina liv privat så länge de håller sig inom lagens ramar.

BF anser att familjen är viktig för ett barns start i livet. Jag instämmer helt i det. Hur familjerna ser ut är inget som politiken ska ha något med att göra. Lagstiftningen måste därför anpassas för att passa alla, oavsett makarnas eller de samboendes kön. Partiet anser också att föräldrar ska ha möjlighet att fritt förfoga över sina föräldraledighetsdagar. Allt för att kunna ordna ett så bra familjeliv som möjligt för både barnen och de vuxna. Det skapar trygghet för alla involverade. Alla familjer ser olika ut. BF föreslår även att par frivilligt ska kunna sambeskattas och att pensionspoäng ska kunna fördelas.

Eftersom jag anser att det finns biologiska könsskillnader mellan kvinnor och män sett som grupper, så anser jag inte att 50-50 män-kvinnor är en målsättning inom till exempel en utbildning eller ett yrke. Det spelar ingen roll hur få eller många av samma kön som gör samma val som man själv. Det viktiga är att man kan ta de vägar i livet som man vill och att man har samma möjlighet att göra det som alla andra.

Det finns fortfarande ojämställdhet i samhället, men det är inte anledning att fortsätta på en väg där människor behandlas utifrån kön, som när det gäller kvotering. Strävan måste innefatta andra verktyg än styrning och tvång. Borgerlig Framtid är motståndare till könskvotering, vilket jag också är.

Tyvärr har allianspartierna inte alls gett vänstern motstånd i deras växande kvoteringsiver och räknande av kön i olika sammanhang, vilket man kan tycka att de borde göra utifrån ideologi. Det behövs en opposition i svensk politik på jämställdhetsområdet, en alternativ politik för jämställdhet. Den rollen kan BF fylla.