Jag talar om mig själv. Det hann bli ungefär 5 år för mig i Miljöpartiets tjänst i Sollentuna kommun. I februari 2016 gick jag ut med att jag lämnar mina kommunpolitiska uppdrag och även partiet.
Lokalt i kommunen agerade Miljöpartiet vettigt. På nationell nivå spårade det däremot ur allt mer tyckte jag. Jag hade förstås kunnat – som många andra gjorde – strunta i riksnivån och fokusera lokalt. Men jag kunde inte låta bli att bry mig. I slutet av 2015 hade jag blivit så trött på att bara vara kritisk emot vad partiet gjorde och längtade efter att få jobba för något. Därför bestämde jag mig för att lämna MP för det relativt nystartade Borgerlig Framtid (som nu har bytt namn till Medborgerlig Samling, MED) som passade mycket bättre för mig med de åsikter och synsätt jag hade. Efter partibytet har jag upplevt en stor förändring i hur jag ses som person, vilket är intressant.
När jag var miljöpartist var jag i den offentliga debatten känd som ”den bångstyriga miljöpartisten”, ”den kloka miljöpartisten”, ”MP-kritikern”. Jag var omtyckt av många. De hejade på mig när jag gav partiet eller dess representanter en omgång kritik. Jag sågs som en spännande person, värd att träffa eller bjuda in. Nu har jag känslan av att var jag än hamnar så ses jag inte längre som en individ, utan som en gående reklampelare för mitt parti. Som någon som vill sprida propaganda. Att upplåta nån som helst plats för mig, är att upplåta plats för – eller till och med att stötta – mitt parti. Med andra ord: Jag är mitt parti.
Visserligen är jag med i ett nytt politiskt parti, men jag är fortfarande lika mycket jag, en individ, med egna tankar och funderingar om saker och ting. Det jag bytte var parti – inte personlighet eller åsikter. Ingen stöttade Miljöpartiet genom att umgås med mig förut. Det rimliga borde vara att ingen heller stöttar Medborgerlig Samling om man umgås med mig idag.
Inte alla människor resonerar så här förstås, men märkbart många. Det är jobbigt, särskilt eftersom jag är en person med stark integritet eller vad man nu ska kalla det. Jag ogillar att bli inplacerad i fack och har ett stort behov av att få vara mig själv och oberoende. Jag är och kommer förbli för mig själv först och främst, oavsett om jag är politiskt aktiv eller inte.
När jag berättade om det här för en god vän och partikollega kommenterade han det med att nog är en ganska djupt rotad svensk attityd, att det som är okänt är lite läskigt och de flesta vill därför hålla avstånd till det. Och då menade han det nya partiet. Det ligger kanske något i det. Ändå är det märkligt då många vet vem jag är redan sedan länge. Tror de seriöst att jag sålt ut mig själv helt nu bara för att jag är med i att försöka bygga upp ett nytt parti i Sverige?!
Under min tid som miljöpartist och kommunpolitiker var det aldrig någon som misstänkte mig för att vara partisk på grund av det. Att jag var aktiv i Miljöpartiet var bara något positivt. Betänk att en skillnad då jämfört med nu var att då var jag med i ett riksdagsparti och hade även formell makt lokalt som förtroendevald i kommunen. Nu däremot är jag med i ett litet parti som få känner till och som är helt utan formell makt. Att jag skulle utgöra ett större ”hot” idag än förut känns aningen ologiskt.
I sammanhanget kan det vara intressant, som kontrast, att nämna att när man är i politiken och faktiskt innehar någon högre maktposition, som till exempel riksdagsledamot eller minister, är bemötandet väldigt annorlunda. Då fjäskas det för en och man jagas som ett djur av PR-vargarna på organisationer, företag o.s.v. Deras syfte är både att försöka påverka makthavarna, men de vill också ”använda” dem i sin kommunikation för att skryta med, ”kolla vilka kontakter vi har och därigenom makt”. Undantaget är Sverigedemokraterna, som fortfarande ses som paria och ja, alla vet vad som händer om man bryter den oskrivna regeln att stanna borta från dem.
Flera i vårt parti Medborgerlig Samling vittnar tragiskt nog om problem i sitt privatliv när andra har fått reda på att de är med i ett politiskt parti och att det just är Medborgerlig Samling, ett nytt politiskt parti. Vissa har blivit åthutade av sina arbetsgivare att de inte får uttrycka partisympatier öppet. Vissa har till och med varit tvungna att byta jobb för att kunna jobba för partiet ideellt, alltså vid sidan av sitt jobb. Det här med att lyckas skilja mellan åsikt, person och arbetsinsats är tydligen extremt svårt – åtminstone när det gäller vissa partier.
Det man kan konstatera av allt detta är att de hinder vi partiaktiva möts av inte bara är rent politiska. Det finns betydligt fler som handlar om hela våra liv, det sociala och arbetslivet. Vissa får betala ett stort pris för att kunna dra ett litet strå till stacken. Signalen som blinkar framför en hela tiden är en röd varningslampa: ”Våga inte engagera dig! Du kan förstöra din karriär och ditt liv!”. Vissa personer har varit ärliga nog att säga det rakt till mig, i all välmening. De har avrått mig från att göra det jag gör.
Teorin om demokrati är fin, men i praktiken är det betydligt svårare. Utan människor som vågar och vill bidra till de politiska partierna, och därmed ta allt det negativa med det, så blir det ingen förändring.
Vi i partiet är en samling människor från samhällets alla hörn som gått ihop, i demokratins namn, för att arbeta för ett gemensamt syfte och mål. Vi lever bara de friheter som vi borde ha enligt lag. Om det inte är vanliga människor med vanliga jobb som ska hålla demokratin uppe, folkstyret, genom de politiska partier som vårt valsystem bygger på, vem/vilka ska det då? Jo då kvarstår en liten begränsad politikerelit. Är det så vi vill ha det?
Josefin Utas blogg 
Vad är det folk uppfattar så problematiskt med MED? Några rötter i ”brun mylla” handlar det ju inte om… Är det att ni helt enkelt är tydliga med att öppna gränser och en välfärdsstat av rådande form svårligen låter sig kombineras?
Den typen av bruna ‘rötter’ eller snarare kopplingar, är det flera etablerade riksdagspartier som har med i sin historik, men det vill ingen av dom låtsas om … Inte heller media.
Sen att majoriteten av de som jobbar inom media röstar på (MP), är en bidragande del av medialt ointresse …
Medial särbandling, oavsett negativ eller positiv, är inget som hör hemma i en genuin demokrati.
Låter som att rädslan för att förknippas med sverigedemokraterna ”spiller över” på andra partier som man misstänker kan hysa likartade uppfattningar. Istället för att sätta sig in i dess partiprogram väljer man därför att hålla ett visst säkerhetsavstånd.
Så är det nog. Men detta agerande speglar också hela samhällsklimatet just nu. Rädsla för guilt by association och uthängning ger åsiktsbevakning och alla försöker styra och korrigera andra, antingen i välmening för man vill hjälpa dem att inte hamna i trubbel, eller för att man vill tysta ner dem. Vem som helst idag kan efter några felaktiga ord i en situation plötsligt bli en ”åsiktsbrottsling”, hamna i SVT eller var som helst och tryckas bort från gemenskapen. Alla är rädda. Det kan inte fortsätta så här. Vi måste komma bort från det.
”Inte alla människor resonerar så här förstås, men märkbart många.”
…och vi blir allt fler som resonerar så, men vi är ännu för dåliga på att hitta varandra så vi kan resonera mer tillsammans.
Något jag funderat mycket över en längre tid är skillnaden mellan:
– ”Passa in” och ”Göra plats för”
Allt för många är idag upptagna med att passa in andra utifrån sin egen begränsade verklighetsbild. Många använder också dåliga stereotyper för att ännu snabbare sätta förenklade etiketter på vad dom, instinktivt, tror något eller någon är. Det är förståeligt det har blivit så, inte konstigt alls så som samhället idag ser ut och den takt vardagslivet för många har stressats upp i. Att då på riktigt ta sig tid att empatiskt lyssna och sätta sig in i vad något handlar om, eller vem någon egentligen är, är för många svårt. Därför slutar det med att snabbt försöka passa in för att kunna fortsätta stressa vidare utan att behöva bry sig nämnvärt.
Att göra plats för, är svårt eftersom det betyder att man blir tvungen att stanna upp, börja lyssna, fundera och förmodligen också samtala med andra om vad något eller någon kan bidra till att förändra och, förhoppningsvis, också förbättra. För många skrämmer nog det här en hel del, är ju trots allt okänt vatten och kanske tunn is man ger sig ut på. Risken är också att man själv framstår som okunnig, och det är för många – speciellt i politiken – något man inte gärna vill riskera.
Jag funderar också över möjligheten att engagera mig politiskt. Är dock tveksam om det långsiktigt är det rätta för mig. Som du skriver: ”Med andra ord: Jag är mitt parti.” är en risk som inte är speciellt attraktiv.
Jag har många egna idéer och projekt som jag långsiktigt arbetar på och hoppas ska kunna bidra till att göra världen lite bättre. Att då låsa in mig i ett parti, bli det partiet så som politiken i dagsläget fungerar, är för mina ambitioner inte alls tilltalande.
Vad jag däremot tror på är att vi som klarar att resonera tillsammans behöver bli bättre på att göra det mer. Vi behöver undvika att fastna i tids- och energikrävande polemik med dom som fortfarande är för upptagna med att passa in. Gör vi istället mer plats för varandra, får igång fungerande dialoger och samarbeten oavsett parti-tillhörighet, eller annan intressegrupp, så är jag övertygad det kommer stärkas över tid, bli mer synligt och börja smitta av sig till allt fler.
Är övertygad möjligheten finns…
Tack för dina reflektioner. Intressant läsning. Angående partitillhörighet så är ju ett av mina personliga missions i just politiken att försöka påverka så att det i framtiden är möjligt att vara en individ och samtidigt partiaktiv. Det är på inget vis en omöjlighet. Men i dagsläget är det som sagt svårt. Tänkte ägna ett blogginlägg framöver åt att skriva om just det politiska partiet som organisationsform. Finns många svårigheter att bemästra.
Tror vi som vill förändra utan att låsa in varandra utifrån fel saker behöver finnas både inom och utanför politiken, visa att det visst går samarbeta över gränserna nästan oavsett vilket ”gäng” någon för tillfället tillhör.
Min stora utmaning har varit att lära tänka större än mig själv. Det är svårt med det rätt kaosartade tillstånd samhällsdebatten idag befinner sig i.
Känner ändå växande optimism om att den långsamt håller på att bottna, för att så småningom vända siktet mer till framtidens möjligheter igen.
Är en av mina större ambitioner försöka bidra skynda på den vändningen.
Det handlar om en mobbningskultur som anses vara ok och uppmuntras i det publika sverige. Liksom andra mobbningskulturer är den ett sätt att upprätthålla befintliga maktstrukturer och positioner. Det handlar inte i första hand om individer som är rädda om sitt anseende utan om en normaliserad kultur där alla som avviker ska isoleras och tryckas ned. Samma beteende syns även inom många partier.
Enda sättet att bli av med den är att alltid avslöja den och vad den handlar om där den visar sitt fula tryne och vägra spela med ens genom passivitet.
Att en sådan ärlig och vacker önskan till politisk och mänsklig handling får sånt dåligt bemötande är vämjeligt.
Kommer Medborgerlig samling valsamverka med andra nya initiativ, ex. genom Valsamverkanspartiet, eller riskerar partiet att bli totalt irrelevant och bortkastade gröna röster i valet 2018 såsom Fi eller Piratpartiet blev med sina noll mandat?
Problemen kan uppstå redan när man presenterar sig, för att ens formuleringar av olika skäl inte är attraktiva nog.
”Medborgerlig Samling (MED) är Sveriges nästa riksdagsparti; ett liberalkonservativt parti för ansvar, hållbarhet och stärkt demokrati.”
Jag stör mig i den formuleringen framförallt på ordet ”liberalkonservativ”. Det känns ganska otänkbart att jag skulle kunna kalla mig något sådant. Det känns som att det får själen att skrumpna.
Jag beklagar också att ni knappast har någon diskussion kring medborgarinkomst. Framtiden är snart här och om man tror att det kommer gå att skapa en väldig massa jobb trots automatisering och planetens begränsningar så bedrar man sig alldeles sannolikt.
Jag fortsätter att slipa på idéerna för mitt ”proto-parti”, som torde vara hyfsat besläktat med Medborgerlig Samling. Jag benämner det nu ”EkoSoLiD / Medborgarpartiet EkoSocialLiberalDemokraterna”.
Partiet är möjligen en gnutta mer rödgrönt än Medborgerlig Samling. Ideologin är demokratism och närmare bestämt ekosocialliberaldemokratism. En moderniserad form av socialdemokrati skulle man möjligen kunna hävda. Men likt äldre socialdemokrati fokuserad på det egna landets medborgare snarare än på en gränslös globalism.
Medborgarinkomst är inte heller någon särskilt socialistisk idé. Timbro förefaller ha dragit igång en serie essäer om medborgarinkomst, varav den första är en bra argumentering för medborgarinkomst av en representant för Centerstudenter.
Centerpartiet påstår dock att politikens grund är ”allas lika rätt och värde” vilket för mig representerar en alldeles omöjlig politisk grund, inte minst genom den alldeles besinningslösa globalistiska och nivellistiska hyperindividualism formuleringen uttrycker.
Ta en titt på facebook.com/ekosolid/ !