Kultur för den nya folkliga högern

I förra veckan såg jag teaterföreställningen Visselblåsaren i Stockholm. Efter en halvtimme reste sig två kvinnor i publiken upp och gick iväg. En av dem skrev inte oväntat en recension med rubriken ”Pjäsen om Assange – en sorglig sörja av kastrationsångest”.

Det var en upplevelse att se pjäsen, som var i genren politisk satir. För en gångs skull såg jag något samhällskritiskt kulturellt, live, som vågade ifrågasätta sådant som enligt konsensus hos nån sorts maktetablissemang, inte ska få ifrågasättas. Det får överhuvudtaget inte ens lyftas för diskussion och granskning, för redan det tolkas som att slutsatsen är klar.

Föreställningen handlade om det offentliga samtalet i Sverige. Manus var skrivet av journalisten och numera också satirikern, Jens Ganman. Från pjäsens hemsida:

Visselblåsaren – Vagina Dentata är ett enda långt rött kort (förlåt: rosa) mot det svenska kulturetablissemanget. En icke-intersektionell, icke-KRAV-godkänd J-accuse-monolog filtrerad genom mannen som kom till Sverige som en hjälte och lämnade oss som den lägsta av lägsta – Julian Assange.”

Hur Assange-historien hanterades i Sverige är något som har fascinerat mig från start. Det har varit så mycket märkligheter i det hela, i mediarapporteringen, vilket förstås avspeglar samhällsklimatet i Sverige. Komplexiteten kom fram i pjäsen tycker jag, men det är långt ifrån den enda tråden i den. Jag skulle faktiskt vilja se den igen för att kunna hänga med på allt och verkligen kunna ta det till mig.

Pjäsen var snabb och kvick. Rasmus Dahlstedt är den enda på scen och han spelar flera kända personer i dagens och gårdagens Sverige. Mycket aktuellt, provocerande, över gränsen ibland. Det påverkade, som kultur ska göra.

Det kändes så ovant att sitta där och se en människa säga de här politiskt inkorrekta sakerna live. Det var skönt, men samtidigt skar det rejält i öronen ibland och man ville bara säga ”nej nej Rasmus, så får man inte säga!” Man inser då hur nedtryckt man är, begränsad, av dagens samhällsklimat. Även om jag är en väldigt öppen och ärlig person, så finns det mycket som jag inte skulle klara att säga rakt ut förutom i mycket slutna sammanhang. Det är något jag irriterar mig på själv. Så borde det inte vara. Polletten trillade också ner när det gäller hur viktiga såna här kulturella inslag som den här föreställningen är, för samhällsutvecklingen.

Det bubblar i Sverige. En ny högerrörelse är på väg att växa fram. Och med det menar jag inte gamla tiders adliga von-oben-höger, inte heller någon aggressiv nationalistisk höger, utan en folklig och lågmäld höger bestående av en medelklass som fått nog.

Den nya folkliga högern är en motrörelse mot den socialism som tagit sig allt större befogenheter över människors liv. En socialism som krupit in i allt, överallt, skuldbelägger på grund av kön (män), ursprung (svensk) och hudfärg (vit) och försöker uppfostra människor uppifrån. Som fråntar människor en allt större del av deras lön och använder det till trams och flum.

Den nya folkliga högern är en frihetsrörelse för att få tala och tänka fritt utan att hamna i ”åsiktsfinkan”. Rörelsen går självklart inte hem hos vänstermedia, inte heller hos de borgerliga tyckarna i makteliten, så som ledarskribenter.

Bara för att rörelsen inte syns och är lika gapig som andra samtida strömningar, så betyder det inte att den inte finns. Långsamt byggs den upp. Den nya folkliga och tänkande högern som bara vill ha ett mer sansat och vettigt Sverige, samlas och driver opinion på nätet, skapar sina egna tidningar, sajter och bloggar. De ses inte i Almedalen på rosémingel, utan på privata tillställningar, på pubar, och har sina egna kulturpersonligheter och egna kultur.

Visselblåsaren är mer ved på brasan för oss som är del av den här nya rörelsen. De som känner sig träffade av beskrivningen ovan borde se den, för att den är en viktig pusselbit i strävan. Notera att den inte ges mer än ett par tillfällen till så det går inte att vänta för länge. Läs gärna den här intervjun som Katerina Janouch har gjort med skådespelaren Rasmus Dahlstedt. Den är intressant och visar, tycker jag, hur viktig Rasmus själv är som person för att bana väg för en hel rörelse. En enda liten person kan göra stora skillnad. Glöm aldrig det.

Annonser

4 kommentarer

  1. Som norsk bosatt i Sverige i et par ti-år fick jag ett rätt dåligt intryck av svenskt rättssystem mhp Assange. Jag har inte någon åsikt om hans eventuella brott, däremot lämnar åklagarens agerande mycket att ifrågasätta.

    Det sagt, så tycker jag att ha Assange som en ”lodestar”, för att orättvist koppla till dagens USA debatt, inte det bäste valet för kamp (japp, kamp) för demokrati för alla. Han har visad sig att vara Kremls springpojke.

  2. Väldigt bra skrivit. Otäckt debatt klimat i Sverige. Helt ideologiskt styrt, och istället för att vara ödmjuka inför sina ståndpunkter så svartmålar dom och slutar dialogen så fort de blir ifrågasatta. Så sitter vi nu med 17% på SD :/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s