Svensk öppenhet leder till slutenhet och splittring

”Öppenhet” är en trossats, en dogm, som hävdas av den nutida samhällseliten; politiska ledare, medierna, organisationer som går på skattemedel, välbärgade människor vars familjer är trygga i sina bostadsområden och omgivningar. Öppenhet sägs vara den enda vägen, det humana, alltid. Det som inte överhuvudtaget beaktas är att en hållbar öppenhet kräver ömsesidighet. Om ett samhälle erbjuder människor öppenhet, tillit och frihet och den inte återgäldas utan istället utnyttjas och missbrukas, så kommer öppenheten obönhörligen leda till slutenhet. Vi ser redan denna utveckling i hela samhället.

Skrävlingebönen om ett samhälle som förändras

Här är en bön från en av många kyrkor i Sveriges avlånga land , Västra Skrävlinge kyrka:

Jag tycker om Skrävlingebönen för dess ärlighet och blottande av sårbarhet, så som en bön ska vara. Men när jag läser den grips jag av sorg och smärta, av medkänsla med det som uttrycks i bönen. En osäkerhet över en värld som förändrats och fortsätter att förändras.

Oavsett om bönen tolkas bildligt eller bokstavligt, så är det kyrkans egna uppriktiga ord om den miljö den befinner sig i. Det här är en svensk kyrka, som idag står bland minareter (torn på moskéer).

Geografiskt står kyrkan i Malmö, intill Rosengård. Det Rosengård som av polisen bedöms vara ett så kallat ”särskilt utsatt område”, där det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Det Rosengård där kravaller och upplopp skedde nyligen i samband med diskussioner om och faktiskt brännande av islams heliga bok koranen. Inte bara i Malmö, utan i hela Skåne, beslutade polisen att avslå tillstånd för brännande av koranen, för att polisen inte bedömdes kunna garantera säkerheten. Det vill säga polisen antog att det med stor sannolikhet skulle bli häftiga reaktioner, vilka polisen saknar kapacitet att stävja. I praktiken har grundläggande frihet och lika rättigheter inskränkts och ett hädelseförbud inrättats, då ingen annan bok stoppas i motsvarande situation.

Det är svårt att vifta bort det politiskt inkorrekta begrepp som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på det här. Islamisering.

Den naiva öppenheten

Historikern Dick Harrison skrev nyligen i SvD och beklagade sig över de numera låsta kyrkorna i Sverige, att de inte går att besöka spontant. Självklart är det synd, men kyrkorna befinner sig inte utanför samhället utan mitt i det.

Sverige skakas av en tilltagande brottsutveckling med grovt våld. Det pågår gängkrig, skjutningar och rån som även riktar sig mot barn. Detta gränslösa beteende drabbar förstås också kyrkorna. Västra Skrävlinge kyrka vandaliserades nyligen sju dagar i rad. Fönster har krossats och saker kastats in i kyrkan. På Solna kyrkogård torterades två tonårspojkar och patrullering av väktare har satts in på alla Stockholms kyrkogårdar. Inga platser är heliga längre. Så det är inte konstigt om kyrkor stängs mer.

Öppenhet sägs vara det enda rätta, men ju större öppenhet och ju större acceptans av sådant som är destruktivt eller inte fungerar, desto fler murar och gränser, både verkliga och mentala, kommer att skapas mellan människor.

I och med den stora invandring Sverige haft och att befolkningen blir allt mindre homogen, så ökar segregationen. Människor vill bo bland dem som de litar på, de som de känner att de har något gemensamt med. Har människor haft trygghet och en bra levnadsmiljö, så vill de fortsätta ha det. De kommer därför att söka sig dit där det går att hitta. När polisen inte klarar att hålla områden säkra för medborgare, så kommer gated communities att byggas.

Att möta människor från andra kulturer kan bli lättare ju fler sådana man möter. Men principen är inte proportionellt tillämpbar. Vid någon punkt då beblandningen av människor ökar, slutar det att gälla. För Sveriges del så kommer en ökande invandring och beblandning av människor leda till allt större misstro mot främlingar och de med andra kulturer. När fler olika religioner och kulturer ska tävla om plats och om att få styra samhällsutvecklingen, så kan det komma att leda till stora konflikter. Mer fördomar och fler rasister kommer att bli resultatet, inte för att människorna är elaka, utan för att de är mänskliga. Människan vill ha trygghet i sin omgivning och ett visst mått av kontroll. Alla människor har, och kommer att ha, preferenser för vilka liv de vill leva. Normlöshet är inte ett kännetecken för människan, utan tvärtom.

När det gäller konsekvenserna för kyrkorna i det nya Sverige, så kommer det förstås resas allt högre ”murar” runt dem. Det kommer att bli mer kontroll, fler hinder och mindre tillgänglighet. Övervakningskameror, stängsel och kanske taggtråd. Värdefulla utsmyckningar och historiska arv kommer att plockas bort och låsas in. Precis som människor tar av sig fina smycken när de går ut och väljer lite sjaskigare kläder för inte väcka uppmärksamhet och utsättas för rån.

Gränssättande behövs både från kyrkan och befolkningen

Tillbaka till Västra skrävlingekyrkan i Malmö. Här finns alltså en kyrka kvar (sic!) i utkanten av det nya lokala samhället, där den försöker hitta ett nytt förhållningssätt till en omgivning som förändras. Den söker förena traditionen och tron med samhällets ledord om mångfald och öppenhet, men hur övertygad och trygg den egentligen känner sig på resan är oklart.

Richard Sörman skrev en läsvärd text om kristendomen och ansvar. Svenska kyrkan har fallit in kören om öppenhet och hävdar att det skulle vara Guds påbud att acceptera samhällsförändringarna och möta de med tilltro och hopp, oavsett vad den innebär, till och med för kyrkans egen överlevnad. Sörman hävdar tvärtom, med stöd i Bibeln, att människan inte bara ska be till Gud och hoppas och tro att allt blir bra. Gud har gett människan eget förnuft och ansvar för att det ska användas. Han konstaterar:

Det finns begränsningar när det gäller de praktiska konsekvenserna av vår tro: Vi måste själva i möjligaste mån sörja för vår välfärd och överlevnad. Att tro något annat är en frestelse, en lockelse, och det är att sätta Herren på prov att ta hans hjälp för given. Vi ska tro och vi ska be, men vi kan inte kasta oss handlöst ut i vilka faror som helst.

Att kyrkan anpassar sig till en ny tid är oundvikligt, men att vika sig inför varje tryck och pockande utifrån, är varken rationellt eller bra. Att kristna skulle behöva hävda en öppenhet och alltid propagera för att vända andra kinden till och förlåta allt oavsett mänsklig kostnad, stämmer inte. Detsamma gäller Sverige som land. Som alla föräldrar borde veta, är kärlek och omtanke inte detsamma som att vara undfallande och säga JA till allt. Det gäller även för vuxna och på samhällsnivå.  

Varken i vår kultur eller religion finns något som säger att Sverige måste ta emot alla världens flyktingar för att de ska bo just här. Eller att vi ska ömka unga brottslingar så att de inte behöver sona sina brott genom straff. Eller att kristendomen behöver huka sig och gå upp i andra religioner för att kunna eller få finnas kvar.

Vi måste förstå att om inte vi drar gränser och står upp för det vi anser rätt och bra, så kommer vårt välmående, säkerhet och hela vår samhällsstruktur, avgöras av andra eller spontant enligt ”den starkes rätt” och vi kan ha blodiga konflikter att vänta i framtiden.

Bild högst upp: Västra Skrävlinge kyrka från Wikipedia, Creative commons.