Granskning och ansvar, demokratins essenser

I söndags deltog Liberalernas partiledare Jan Björklund i SVT Agenda för att prata om möjliga regeringskonstellationer efter nästa val. Björklund var tydlig med att han i första hand vill se en alliansregering och i andra hand en regering bestående av Allianspartierna och Socialdemokraterna. Han ville i alla fall absolut inte se en alliansregering som regerar med stöd av Sverigedemokraterna. Varför?

Björklund räknade upp ett antal anledningar, varav den förstnämnda var att SD har sina ”rötter i den svenska nynazismen”. Vidare vill SD ”stänga gränser”, ”göra skillnad på människor och människor” samt att Sverige ska gå ut ur EU. Att de vill att Sverige ska lämna EU är hyfsat konkret, i övrigt de vanliga otydliga fraserna samt hänvisning till historien men mycket lite om vad SD faktiskt vill driva för konkret politik idag.

Orsaken till detta är att det inte anses spela någon roll – det är ju Sverigedemokraterna. Men en annan orsak som det bör talas mer om är att Björklund med största sannolikhet faktiskt inte vet vad SD i ett förhandlingsläge skulle vilja få igenom för att stödja en alliansregering. Han har ju inte tagit reda på det, utan tycker det är bekvämare och mycket enklare att gissa och sedan avfärda.

Teoretiskt sett hade alltså Björklund kunnat prata om egna prioriteringar och ha förklarat med sakpolitiska argument varför han inte ens kan tänka sig passivt stöd från SD. Då hade vi lyssnare haft en chans att förstå. Men nu hade han inget att komma med eftersom SD ratas när det gäller samtal, förhandlingar och samarbete.

Vilka vinner på att vissa låtsas förhandla med bilder av politiska partier? Inte väljarna i alla fall. Och argumentationen ”vi tänker inte förhandla med dem på grund av att de har ett dåligt förflutet” kan man teoretiskt föra till tidens ände. Men borde man?

Inom politiken tas beslut som får konsekvenser i människors vardag. Det som spelar roll för befolkningen är vad förändringarna faktiskt innebär i praktiken. Vilka kläder politikerna hade på sig när de tog ett beslut eller vem de mötte för 10 år sedan, det är helt enkelt irrelevant. Om det är SD, MP eller M eller alla partier tillsammans som tagit ett visst beslut, kvittar. Det är fortfarande samma beslut.

Partier är inte statiska och ska inte heller ses som statiska. Precis som människor kan gå med i och ut ur partier, förändras partierna genom att de tar nya beslut om vad de tycker, som i sin tur baseras på nya omvärldssituationer, nya fakta och så vidare. Även nya partier bildas, varav Medborgerlig Samling (MED) är ett av dem, när medborgarna anser att de gamla inte fyller deras behov.

Inte heller de sedan länge etablerade partierna är oföränderliga. Omvändning har i vissa fall skett synnerligen snabbt och brutalt de senaste åren. Att hålla kvar vid nostalgiska bilder av vad partier tyckt tidigare kanske känns tryggt och bra, med de blir inte till sanningar bara för det. Alla partier utvecklas och det är till vad de förändrats och vad de vill idag som är det centrala. Att inte kunna se eller acceptera denna dynamik utan istället leva kvar i det förgångna är att inte respektera medborgarnas rätt att organisera sig och besluta vad deras organisationer står för.

En konsekvens av övriga partiers beteende är att SD nu surfar på en räkmacka. De behöver inte stå till svars för sina åsikter varken gentemot allmänhet eller sina egna medlemmar. De behöver inte tycka mycket överhuvudtaget, de håvar in väljarstöd ändå. Nya siffror som kom från SCB idag visar att SD närmar sig 20 % i väljarstöd. Det är med andra ord ett stort parti med svenska mått mätt. Trots detta vet vi mycket lite om vad SD prioriterar när det verkligen gäller, särskilt nu när övriga partierna till och med anammat en del av deras politik. Hur är det med skatter? Pensioner? Skola? Infrastruktur? Miljö? Och så vidare. Det här är ett problem.

En mycket viktig beståndsdel av demokratin handlar om att åsikter och idéer diskuteras, testas, ifrågasättas. Vad partierna tycker och vad deras representanter gör (som är relevant förstås) måste dras fram i ljuset för att alla ska kunna ha chans att göra bedömningar av det, både meningsmotståndare och sympatisörer.

Mycket tyder på att så länge SD inte behöver ta ansvar för sina åsikter och politik ens i politiska samtal och debatt, kommer de att fortsätta öka. De övriga partiernas agerande är en starkt bidragande faktor till detta.